#svenska — Public Fediverse posts

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

Språkrådet på FB:

I Sverige har vi sedan länge ett system för att föra över ukrainska person- och ortnamn med kyrilliska tecken till latinska bokstäver. Det används för i princip alla ukrainska namn i svenska texter – med undantag för några få äldre stavningar som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl. Språkrådet och Isof rekommenderar nu att även dessa namn skrivs enligt vårt system, dvs. att de stavas Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl.

https://www.isof.se/om-oss/pressrum/arkiv-pressmeddelanden/2026-09-21-isof-rekommenderar-kyjiv-i-stallet-for-kiev

#Svenska #Språkrådet

Språkrådet på FB:

I Sverige har vi sedan länge ett system för att föra över ukrainska person- och ortnamn med kyrilliska tecken till latinska bokstäver. Det används för i princip alla ukrainska namn i svenska texter – med undantag för några få äldre stavningar som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl. Språkrådet och Isof rekommenderar nu att även dessa namn skrivs enligt vårt system, dvs. att de stavas Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl.

https://www.isof.se/om-oss/pressrum/arkiv-pressmeddelanden/2026-09-21-isof-rekommenderar-kyjiv-i-stallet-for-kiev

#Svenska #Språkrådet

Språkrådet på FB:

I Sverige har vi sedan länge ett system för att föra över ukrainska person- och ortnamn med kyrilliska tecken till latinska bokstäver. Det används för i princip alla ukrainska namn i svenska texter – med undantag för några få äldre stavningar som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl. Språkrådet och Isof rekommenderar nu att även dessa namn skrivs enligt vårt system, dvs. att de stavas Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl.

https://www.isof.se/om-oss/pressrum/arkiv-pressmeddelanden/2026-09-21-isof-rekommenderar-kyjiv-i-stallet-for-kiev

#Svenska #Språkrådet

Språkrådet på FB:

I Sverige har vi sedan länge ett system för att föra över ukrainska person- och ortnamn med kyrilliska tecken till latinska bokstäver. Det används för i princip alla ukrainska namn i svenska texter – med undantag för några få äldre stavningar som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl. Språkrådet och Isof rekommenderar nu att även dessa namn skrivs enligt vårt system, dvs. att de stavas Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl.

https://www.isof.se/om-oss/pressrum/arkiv-pressmeddelanden/2026-09-21-isof-rekommenderar-kyjiv-i-stallet-for-kiev

#Svenska #Språkrådet

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, Rost, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

jag försöker lära mig #svenska…

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Märklig formulering som man stöter på ibland.

Jag erbjuder mig att göra ett jobb åt någon, till exempel hålla en föreläsning, förstås under förespegling att jag håller jätteintressanta sådana.

Svar: "Tack, men det är inte intressant".

Vad de menar är väl att de inte är intresserade av att anta mitt erbjudande. Men formuleringen betyder ju ordagrant att föreläsningen jag erbjuder inte är intressant. Och att detta är ett objektivt faktum. 🙄

#svenska

Märklig formulering som man stöter på ibland.

Jag erbjuder mig att göra ett jobb åt någon, till exempel hålla en föreläsning, förstås under förespegling att jag håller jätteintressanta sådana.

Svar: "Tack, men det är inte intressant".

Vad de menar är väl att de inte är intresserade av att anta mitt erbjudande. Men formuleringen betyder ju ordagrant att föreläsningen jag erbjuder inte är intressant. Och att detta är ett objektivt faktum. 🙄

#svenska

Märklig formulering som man stöter på ibland.

Jag erbjuder mig att göra ett jobb åt någon, till exempel hålla en föreläsning, förstås under förespegling att jag håller jätteintressanta sådana.

Svar: "Tack, men det är inte intressant".

Vad de menar är väl att de inte är intresserade av att anta mitt erbjudande. Men formuleringen betyder ju ordagrant att föreläsningen jag erbjuder inte är intressant. Och att detta är ett objektivt faktum. 🙄

#svenska

Märklig formulering som man stöter på ibland.

Jag erbjuder mig att göra ett jobb åt någon, till exempel hålla en föreläsning, förstås under förespegling att jag håller jätteintressanta sådana.

Svar: "Tack, men det är inte intressant".

Vad de menar är väl att de inte är intresserade av att anta mitt erbjudande. Men formuleringen betyder ju ordagrant att föreläsningen jag erbjuder inte är intressant. Och att detta är ett objektivt faktum. 🙄

#svenska

Oooh, exciting! Keila kommer snart att finnas tillgänglig på svenska! https://github.com/pentacent/keila/pull/571 🇸🇪 🫎 #sverige #svenska #i18n #opensource #buildinpublic

Oooh, exciting! Keila kommer snart att finnas tillgänglig på svenska! https://github.com/pentacent/keila/pull/571 🇸🇪 🫎 #sverige #svenska #i18n #opensource #buildinpublic

Oooh, exciting! Keila kommer snart att finnas tillgänglig på svenska! https://github.com/pentacent/keila/pull/571 🇸🇪 🫎 #sverige #svenska #i18n #opensource #buildinpublic

Oooh, exciting! Keila kommer snart att finnas tillgänglig på svenska! https://github.com/pentacent/keila/pull/571 🇸🇪 🫎 #sverige #svenska #i18n #opensource #buildinpublic

”Då är loppet redan kört” – en reflektion efter Ekots AI-debatt

”Om det nu skulle vara så, då är loppet redan kört.” Meningen kom från civilminister Erik Slottner, kristdemokrat och ansvarig för digitaliseringen, i morse i Ekots lördagsintervju, där riksdagens åtta partier satt bänkade för den sista delen av valspecialen om AI. Frågan gällde vad han tänker om att forskare talar om AI som ett hot mot mänsklighetens existens under den mandatperiod vi står inför. Han delar inte den bedömningen, sa han, och om den ändå stämmer går utvecklingen så fort på andra håll i världen att det vore naivt att tro att ett enskilt statsråd kan påverka Kinas regering. Han la till att Unesco enats om riktlinjer för AI, även om det återstår att se om diktaturerna följer dem. Det är ett ärligt svar från en minister som vet vad han råder över. Jag fastnade ändå för det, inte för att det var det viktigaste som sades under de tre lördagarna, utan för att det var det tydligaste exemplet på något som gick igen hela förmiddagen. När samtalet nådde de frågor som är specifika för AI och den omställning som AI medför, blev det tystare. När debatten kretsade kring frågor som politiken är mera van vid, blev det debatt.

Två veckor tidigare satt jag själv i Sveriges Radios studio 44 på Lindholmen i Göteborg, med en fråga till partierna. Den lördagen handlade om AI och demokratin, och det var Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers, som la frågan om pausen på bordet. Han skrev under 2023 års öppna brev om en paus i utvecklingen, och han bedömer risken för att utvecklingen går riktigt illa, för mänskligheten, som en tvåsiffrig procentsiffra. Han ville höra att partierna tar det på allvar. I morse bad Erika Mårtensson partierna räcka upp handen om de tycker att en paus i utvecklingen av de mest kraftfulla systemen vore en bra idé. En hand gick upp, Miljöpartiets Anton Bylins. Sju partier lät händerna ligga.

För egen del delar jag bild med dem som inte ser en paus som realistisk. Centerpartiets Niels Paarup-Petersen resonerade att USA och Kina fortsätter oavsett, och att utvecklingen då sker hos dem som inte spelar efter reglerna. Slottner har också rätt i sin premiss. Sverige avgör inte vad som byggs i USA eller Kina. Men slutsatsen följer inte av premissen. Att inte kunna avskaffa en risk är inte detsamma som att inte kunna möta den. Vi har, såvitt jag kan se, ingen sådan hållning till andra samhällsrisker, till pandemier, krig eller finanskriser. Där bygger vi förmåga att upptäcka, begränsa, försvara och återhämta oss, väl medvetna om att vi inte kan avskaffa fenomenet.

När det gäller AI tycks det finnas en uppfattning om att det inte går. Erika Mårtensson hade ändå gett partierna något konkret att förhålla sig till, händelsen i somras när hundratals AI-agenter hos OpenAI bröt sig ut ur en isolerad testmiljö, hackade sig in i ett annat bolag och försökte sopa igen spåren efter sig. Exemplet blev liggande. De som talade om säkerhet gjorde det i former som politiken redan känner, som försvar, som institut, som konkurrenskraft. Men risken som en egenskap hos tekniken själv, ett system som kan agera på egen hand och dölja vad det gjort, fick inget svar. Digital resiliens väger som det synes inte lika tungt som annan resiliens.

Ekot gav AI tre lördagar mitt i en valrörelse som knappt nämnt tekniken. Den andra lördagen handlade om ekonomin och jobben. Erika Mårtensson spelade upp Elon Musk, som i en intervju beskrev världen om tio år som en tid av fantastiskt överflöd. Markus Furendal, statsvetare vid Stockholms universitet, svarade lågmält att vi redan lever i ett överflöd, sett från tiden före industrialiseringen, och att det tog många decennier av barn i fabriker innan välståndet nådde alla. Överflöd är inte en fördelning.

Oskar Nordström Skans, nationalekonom i Uppsala, pekade ut var det kommer att kärva. Vi beskattar arbete, för kapital flyttar. Produktivitetsvinsterna kommer först i den privata sektorn, medan förskolan och skolan förblir händer och tid. Skattebasen krymper alltså just där behovet växer. Moa Tiwell från AI Sweden räknade med att omkring sjuttio procent av jobben i Sverige är högt exponerade för tekniken, och var noga med att exponering inte är detsamma som att försvinna.

Den frågan kom tillbaka i morse, från en lyssnare. Om välfärden bärs av skatt på arbete och vi arbetar mindre, vad ska vi då beskatta? Programledaren bad om händer en andra gång. Vilka vill se en stor skatteöversyn? Fyra händer, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Fyra som låg kvar, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Ardalan Shekarabi sa att skattesystemet från nittiotalets början inte längre håller. Jessica Rosencrantz svarade med det lägsta skattetrycket på femtio år och varnade för en skattechock från vänster. Malin Östh ville ha en digital skatt men medgav att Vänsterpartiet saknar ett förslag som gäller AI. Paarup-Petersen ville beskatta de plattformar vars algoritmer skadar barn.

Debatten var som säkrast där den rörde sig i frågor politiken är van vid, skatter, ekonomi, skola och arbetsmarknad. Där tekniken ställer sina egna frågor, om system som kan agera själva, om en arbetsmarknad som ställs om i grunden, om risker utan motstycke, var det betydligt svårare att presentera konkreta förslag. Det säger mindre om partierna än om vanan. Skattedebatten har politiken övat på i generationer.

Debatten rörde sig sedan in i jobb och skola, där politiken också är på hemmaplan. Shekarabi talade om juniortjänsterna som försvinner, om traineejobb och om hem-PC-reformen som förebild, den gång alla fick vara med. Miljöpartiets Anton Bylin, som själv gick på universitetet när ChatGPT kom, gjorde debattens skarpaste iakttagelse. Företag som sparar bort instegsjobben skjuter sig i foten, för det första året på en arbetsplats är en investering i människor, och när alla sparar in den förlorar alla. Liberalernas Johan Britz påminde om att ungefär en fjärdedel går ut grundskolan utan att kunna läsa ordentligt, och ville hålla de lägre årskurserna fria från skärmar. Shekarabi kallade en skärmfri skola mitt i ett teknikskifte feltänkt.

Min egen fråga kom aldrig upp. Jag hade frågat vem som har makten över det demokratiska samtalet när det förs på plattformar som ägs av någon annan och färgas av algoritmer och språkmodeller, och vad det betyder för våra institutioner. Marie Eneman, som forskar om AI i polisen, hade frågat hur insynen och ansvarsutkrävandet ska växa i takt med statens nya förmåga att se och sortera människor, nu när polisen sedan i juli får använda ansiktsigenkänning i realtid. Ingen av frågorna ställdes. Staten syntes i debatten som en beställare av välfärdsteknik och som skola, men inte som en institution med makt och eget ansvar.

Sylvia Schwaag Serger, som satt med i AI-kommissionen, jämförde i det första programmet AI med ångkraften och elektriciteten, med tillägget att den sprids fortare och kan förbättra sig själv. Jag tror att det är i den jämförelsen som svaret på Slottners premiss finns. Ett lopp har en mållinje och en vinnare. Elektrifieringen hade ingetdera. Ingen pausade den och ingen vann den, och det som avgjorde vad den gjorde med samhället var vilka institutioner som byggdes runt den, elverk, säkerhetsregler, nya yrken. Radion fick sin instutionalisering genom public service, och industrialiseringen formades genom den arbetsmarknadsmodell som parterna byggde. Alla dessa sätt att möta teknikutveckling tog sin grund i ett samhälleligt svar, en förmåga att forma en teknik som vi själva lever med. Jag tror att det var det Sylvia frågade efter när hon ville veta vad partierna tänker göra fundamentalt annorlunda i sitt sätt att arbeta. Det närmaste svaret kom från Slottner, som berättade att regeringen betar av AI-kommissionens sjuttiofem förslag och att en majoritet är påbörjade. Det är ett förvaltningsarbete, och förvaltning behövs. Men vi behöver också förnyelse, svar på frågor vi nu ställer och inte har ställt förut. Institutioner och ett systematiskt förhållningssätt till AI, som än så länge lyser med sin frånvaro.

En debatt på knappt en timme med åtta partier kan bara rymma så mycket, och Ekots redaktion gjorde ett gott arbete. Det var ett trevande försök till politisk AI-debatt, och så ser en debatt ut innan den har fått ett språk. Vana kommer med övning, och kunskap kommer inte av sig själv. De flesta partier förefaller ännu sakna det inre arbete kring AI som ger skarp politik och genuina visioner. Området rör sig fort, och desto viktigare är det att politiken hänger med.

Den lämnar mig också med en annan insikt. Ansatserna till en vision om AI i människans och samhällets tjänst fanns där. Slottner öppnade med välfärden, Bylin med människan i centrum, Östh med medborgarnytta. De stannade som öppningsrepliker. När debatten tog fart handlade den framför allt om Sverige som vinnare, om företagande och tillväxt. Det är viktigt, men långt ifrån det enda viktiga samtalet om AI. Gång på gång hördes att Sverige måste bli bättre på AI, ur ett ekonomiskt perspektiv, sällan ur ett säkerhetsperspektiv, och med något undantag inte heller ur ett demokratiperspektiv. Berättelsen, eller den politiska visionen om man så vill, om hur politiken vill att samhället ska se ut i en tid av AI, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Vad som byggs i USA eller Kina avgör inte Sverige. Men vad tekniken gör med Sverige avgörs i vad vi själva väljer att bygga och forma omkring den, i lagstiftning, i företag, i skolan, i skattesystemet, i polisens användning av den, och i det offentliga samtalets infrastruktur. Vem som har makten över det demokratiska samtalet avgörs inte av vem som är först med den bästa modellen, utan av hur vi formar ett samhälle som tar vara på teknikens möjligheter och hanterar dess baksidor. Det valet är fortfarande vårt. Det som låg kvar på bordet efter tre lördagar var inte ett facit utan en skiss för politik i en tid av AI. Det enda sättet att bli van vid en debatt är att föra den. Jag hoppas att den som vinner den 13 september tar underlaget med sig, och så även den blivande oppositionen, så att det inte dröjer fyra år till nästa debatt.

Referenser

AI-kommissionen. (2024, 26 november). AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Regeringskansliet.

Future of Life Institute. (2023, 22 mars). Pause giant AI experiments: An open letter.

Heath, C. (2026, 22 augusti). Reflektion efter Ekots lördagsintervju – fyra röster om AI och demokratin. carlheath.se.

Stanford Digital Economy Lab. (2026, 13 juli). ”We must act now”: Sixteen Nobel laureates join leading economists and AI researchers in call to prepare for AI’s economic transformation.

Sveriges Radio. (2026a, 22 augusti). Valspecial: AI och demokratin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026b, 29 augusti). Valspecial – AI och ekonomin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026c, 5 september). Valspecial – AI-debatt med riksdagspartierna [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Valmyndigheten. (2026). 2026 elections: The Riksdag and regional and municipal councils. Hämtad 5 september 2026

”Då är loppet redan kört” – en reflektion efter Ekots AI-debatt

”Om det nu skulle vara så, då är loppet redan kört.” Meningen kom från civilminister Erik Slottner, kristdemokrat och ansvarig för digitaliseringen, i morse i Ekots lördagsintervju, där riksdagens åtta partier satt bänkade för den sista delen av valspecialen om AI. Frågan gällde vad han tänker om att forskare talar om AI som ett hot mot mänsklighetens existens under den mandatperiod vi står inför. Han delar inte den bedömningen, sa han, och om den ändå stämmer går utvecklingen så fort på andra håll i världen att det vore naivt att tro att ett enskilt statsråd kan påverka Kinas regering. Han la till att Unesco enats om riktlinjer för AI, även om det återstår att se om diktaturerna följer dem. Det är ett ärligt svar från en minister som vet vad han råder över. Jag fastnade ändå för det, inte för att det var det viktigaste som sades under de tre lördagarna, utan för att det var det tydligaste exemplet på något som gick igen hela förmiddagen. När samtalet nådde de frågor som är specifika för AI och den omställning som AI medför, blev det tystare. När debatten kretsade kring frågor som politiken är mera van vid, blev det debatt.

Två veckor tidigare satt jag själv i Sveriges Radios studio 44 på Lindholmen i Göteborg, med en fråga till partierna. Den lördagen handlade om AI och demokratin, och det var Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers, som la frågan om pausen på bordet. Han skrev under 2023 års öppna brev om en paus i utvecklingen, och han bedömer risken för att utvecklingen går riktigt illa, för mänskligheten, som en tvåsiffrig procentsiffra. Han ville höra att partierna tar det på allvar. I morse bad Erika Mårtensson partierna räcka upp handen om de tycker att en paus i utvecklingen av de mest kraftfulla systemen vore en bra idé. En hand gick upp, Miljöpartiets Anton Bylins. Sju partier lät händerna ligga.

För egen del delar jag bild med dem som inte ser en paus som realistisk. Centerpartiets Niels Paarup-Petersen resonerade att USA och Kina fortsätter oavsett, och att utvecklingen då sker hos dem som inte spelar efter reglerna. Slottner har också rätt i sin premiss. Sverige avgör inte vad som byggs i USA eller Kina. Men slutsatsen följer inte av premissen. Att inte kunna avskaffa en risk är inte detsamma som att inte kunna möta den. Vi har, såvitt jag kan se, ingen sådan hållning till andra samhällsrisker, till pandemier, krig eller finanskriser. Där bygger vi förmåga att upptäcka, begränsa, försvara och återhämta oss, väl medvetna om att vi inte kan avskaffa fenomenet.

När det gäller AI tycks det finnas en uppfattning om att det inte går. Erika Mårtensson hade ändå gett partierna något konkret att förhålla sig till, händelsen i somras när hundratals AI-agenter hos OpenAI bröt sig ut ur en isolerad testmiljö, hackade sig in i ett annat bolag och försökte sopa igen spåren efter sig. Exemplet blev liggande. De som talade om säkerhet gjorde det i former som politiken redan känner, som försvar, som institut, som konkurrenskraft. Men risken som en egenskap hos tekniken själv, ett system som kan agera på egen hand och dölja vad det gjort, fick inget svar. Digital resiliens väger som det synes inte lika tungt som annan resiliens.

Ekot gav AI tre lördagar mitt i en valrörelse som knappt nämnt tekniken. Den andra lördagen handlade om ekonomin och jobben. Erika Mårtensson spelade upp Elon Musk, som i en intervju beskrev världen om tio år som en tid av fantastiskt överflöd. Markus Furendal, statsvetare vid Stockholms universitet, svarade lågmält att vi redan lever i ett överflöd, sett från tiden före industrialiseringen, och att det tog många decennier av barn i fabriker innan välståndet nådde alla. Överflöd är inte en fördelning.

Oskar Nordström Skans, nationalekonom i Uppsala, pekade ut var det kommer att kärva. Vi beskattar arbete, för kapital flyttar. Produktivitetsvinsterna kommer först i den privata sektorn, medan förskolan och skolan förblir händer och tid. Skattebasen krymper alltså just där behovet växer. Moa Tiwell från AI Sweden räknade med att omkring sjuttio procent av jobben i Sverige är högt exponerade för tekniken, och var noga med att exponering inte är detsamma som att försvinna.

Den frågan kom tillbaka i morse, från en lyssnare. Om välfärden bärs av skatt på arbete och vi arbetar mindre, vad ska vi då beskatta? Programledaren bad om händer en andra gång. Vilka vill se en stor skatteöversyn? Fyra händer, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Fyra som låg kvar, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Ardalan Shekarabi sa att skattesystemet från nittiotalets början inte längre håller. Jessica Rosencrantz svarade med det lägsta skattetrycket på femtio år och varnade för en skattechock från vänster. Malin Östh ville ha en digital skatt men medgav att Vänsterpartiet saknar ett förslag som gäller AI. Paarup-Petersen ville beskatta de plattformar vars algoritmer skadar barn.

Debatten var som säkrast där den rörde sig i frågor politiken är van vid, skatter, ekonomi, skola och arbetsmarknad. Där tekniken ställer sina egna frågor, om system som kan agera själva, om en arbetsmarknad som ställs om i grunden, om risker utan motstycke, var det betydligt svårare att presentera konkreta förslag. Det säger mindre om partierna än om vanan. Skattedebatten har politiken övat på i generationer.

Debatten rörde sig sedan in i jobb och skola, där politiken också är på hemmaplan. Shekarabi talade om juniortjänsterna som försvinner, om traineejobb och om hem-PC-reformen som förebild, den gång alla fick vara med. Miljöpartiets Anton Bylin, som själv gick på universitetet när ChatGPT kom, gjorde debattens skarpaste iakttagelse. Företag som sparar bort instegsjobben skjuter sig i foten, för det första året på en arbetsplats är en investering i människor, och när alla sparar in den förlorar alla. Liberalernas Johan Britz påminde om att ungefär en fjärdedel går ut grundskolan utan att kunna läsa ordentligt, och ville hålla de lägre årskurserna fria från skärmar. Shekarabi kallade en skärmfri skola mitt i ett teknikskifte feltänkt.

Min egen fråga kom aldrig upp. Jag hade frågat vem som har makten över det demokratiska samtalet när det förs på plattformar som ägs av någon annan och färgas av algoritmer och språkmodeller, och vad det betyder för våra institutioner. Marie Eneman, som forskar om AI i polisen, hade frågat hur insynen och ansvarsutkrävandet ska växa i takt med statens nya förmåga att se och sortera människor, nu när polisen sedan i juli får använda ansiktsigenkänning i realtid. Ingen av frågorna ställdes. Staten syntes i debatten som en beställare av välfärdsteknik och som skola, men inte som en institution med makt och eget ansvar.

Sylvia Schwaag Serger, som satt med i AI-kommissionen, jämförde i det första programmet AI med ångkraften och elektriciteten, med tillägget att den sprids fortare och kan förbättra sig själv. Jag tror att det är i den jämförelsen som svaret på Slottners premiss finns. Ett lopp har en mållinje och en vinnare. Elektrifieringen hade ingetdera. Ingen pausade den och ingen vann den, och det som avgjorde vad den gjorde med samhället var vilka institutioner som byggdes runt den, elverk, säkerhetsregler, nya yrken. Radion fick sin instutionalisering genom public service, och industrialiseringen formades genom den arbetsmarknadsmodell som parterna byggde. Alla dessa sätt att möta teknikutveckling tog sin grund i ett samhälleligt svar, en förmåga att forma en teknik som vi själva lever med. Jag tror att det var det Sylvia frågade efter när hon ville veta vad partierna tänker göra fundamentalt annorlunda i sitt sätt att arbeta. Det närmaste svaret kom från Slottner, som berättade att regeringen betar av AI-kommissionens sjuttiofem förslag och att en majoritet är påbörjade. Det är ett förvaltningsarbete, och förvaltning behövs. Men vi behöver också förnyelse, svar på frågor vi nu ställer och inte har ställt förut. Institutioner och ett systematiskt förhållningssätt till AI, som än så länge lyser med sin frånvaro.

En debatt på knappt en timme med åtta partier kan bara rymma så mycket, och Ekots redaktion gjorde ett gott arbete. Det var ett trevande försök till politisk AI-debatt, och så ser en debatt ut innan den har fått ett språk. Vana kommer med övning, och kunskap kommer inte av sig själv. De flesta partier förefaller ännu sakna det inre arbete kring AI som ger skarp politik och genuina visioner. Området rör sig fort, och desto viktigare är det att politiken hänger med.

Den lämnar mig också med en annan insikt. Ansatserna till en vision om AI i människans och samhällets tjänst fanns där. Slottner öppnade med välfärden, Bylin med människan i centrum, Östh med medborgarnytta. De stannade som öppningsrepliker. När debatten tog fart handlade den framför allt om Sverige som vinnare, om företagande och tillväxt. Det är viktigt, men långt ifrån det enda viktiga samtalet om AI. Gång på gång hördes att Sverige måste bli bättre på AI, ur ett ekonomiskt perspektiv, sällan ur ett säkerhetsperspektiv, och med något undantag inte heller ur ett demokratiperspektiv. Berättelsen, eller den politiska visionen om man så vill, om hur politiken vill att samhället ska se ut i en tid av AI, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Vad som byggs i USA eller Kina avgör inte Sverige. Men vad tekniken gör med Sverige avgörs i vad vi själva väljer att bygga och forma omkring den, i lagstiftning, i företag, i skolan, i skattesystemet, i polisens användning av den, och i det offentliga samtalets infrastruktur. Vem som har makten över det demokratiska samtalet avgörs inte av vem som är först med den bästa modellen, utan av hur vi formar ett samhälle som tar vara på teknikens möjligheter och hanterar dess baksidor. Det valet är fortfarande vårt. Det som låg kvar på bordet efter tre lördagar var inte ett facit utan en skiss för politik i en tid av AI. Det enda sättet att bli van vid en debatt är att föra den. Jag hoppas att den som vinner den 13 september tar underlaget med sig, och så även den blivande oppositionen, så att det inte dröjer fyra år till nästa debatt.

Referenser

AI-kommissionen. (2024, 26 november). AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Regeringskansliet.

Future of Life Institute. (2023, 22 mars). Pause giant AI experiments: An open letter.

Heath, C. (2026, 22 augusti). Reflektion efter Ekots lördagsintervju – fyra röster om AI och demokratin. carlheath.se.

Stanford Digital Economy Lab. (2026, 13 juli). ”We must act now”: Sixteen Nobel laureates join leading economists and AI researchers in call to prepare for AI’s economic transformation.

Sveriges Radio. (2026a, 22 augusti). Valspecial: AI och demokratin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026b, 29 augusti). Valspecial – AI och ekonomin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026c, 5 september). Valspecial – AI-debatt med riksdagspartierna [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Valmyndigheten. (2026). 2026 elections: The Riksdag and regional and municipal councils. Hämtad 5 september 2026

”Då är loppet redan kört” – en reflektion efter Ekots AI-debatt

”Om det nu skulle vara så, då är loppet redan kört.” Meningen kom från civilminister Erik Slottner, kristdemokrat och ansvarig för digitaliseringen, i morse i Ekots lördagsintervju, där riksdagens åtta partier satt bänkade för den sista delen av valspecialen om AI. Frågan gällde vad han tänker om att forskare talar om AI som ett hot mot mänsklighetens existens under den mandatperiod vi står inför. Han delar inte den bedömningen, sa han, och om den ändå stämmer går utvecklingen så fort på andra håll i världen att det vore naivt att tro att ett enskilt statsråd kan påverka Kinas regering. Han la till att Unesco enats om riktlinjer för AI, även om det återstår att se om diktaturerna följer dem. Det är ett ärligt svar från en minister som vet vad han råder över. Jag fastnade ändå för det, inte för att det var det viktigaste som sades under de tre lördagarna, utan för att det var det tydligaste exemplet på något som gick igen hela förmiddagen. När samtalet nådde de frågor som är specifika för AI och den omställning som AI medför, blev det tystare. När debatten kretsade kring frågor som politiken är mera van vid, blev det debatt.

Två veckor tidigare satt jag själv i Sveriges Radios studio 44 på Lindholmen i Göteborg, med en fråga till partierna. Den lördagen handlade om AI och demokratin, och det var Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers, som la frågan om pausen på bordet. Han skrev under 2023 års öppna brev om en paus i utvecklingen, och han bedömer risken för att utvecklingen går riktigt illa, för mänskligheten, som en tvåsiffrig procentsiffra. Han ville höra att partierna tar det på allvar. I morse bad Erika Mårtensson partierna räcka upp handen om de tycker att en paus i utvecklingen av de mest kraftfulla systemen vore en bra idé. En hand gick upp, Miljöpartiets Anton Bylins. Sju partier lät händerna ligga.

För egen del delar jag bild med dem som inte ser en paus som realistisk. Centerpartiets Niels Paarup-Petersen resonerade att USA och Kina fortsätter oavsett, och att utvecklingen då sker hos dem som inte spelar efter reglerna. Slottner har också rätt i sin premiss. Sverige avgör inte vad som byggs i USA eller Kina. Men slutsatsen följer inte av premissen. Att inte kunna avskaffa en risk är inte detsamma som att inte kunna möta den. Vi har, såvitt jag kan se, ingen sådan hållning till andra samhällsrisker, till pandemier, krig eller finanskriser. Där bygger vi förmåga att upptäcka, begränsa, försvara och återhämta oss, väl medvetna om att vi inte kan avskaffa fenomenet.

När det gäller AI tycks det finnas en uppfattning om att det inte går. Erika Mårtensson hade ändå gett partierna något konkret att förhålla sig till, händelsen i somras när hundratals AI-agenter hos OpenAI bröt sig ut ur en isolerad testmiljö, hackade sig in i ett annat bolag och försökte sopa igen spåren efter sig. Exemplet blev liggande. De som talade om säkerhet gjorde det i former som politiken redan känner, som försvar, som institut, som konkurrenskraft. Men risken som en egenskap hos tekniken själv, ett system som kan agera på egen hand och dölja vad det gjort, fick inget svar. Digital resiliens väger som det synes inte lika tungt som annan resiliens.

Ekot gav AI tre lördagar mitt i en valrörelse som knappt nämnt tekniken. Den andra lördagen handlade om ekonomin och jobben. Erika Mårtensson spelade upp Elon Musk, som i en intervju beskrev världen om tio år som en tid av fantastiskt överflöd. Markus Furendal, statsvetare vid Stockholms universitet, svarade lågmält att vi redan lever i ett överflöd, sett från tiden före industrialiseringen, och att det tog många decennier av barn i fabriker innan välståndet nådde alla. Överflöd är inte en fördelning.

Oskar Nordström Skans, nationalekonom i Uppsala, pekade ut var det kommer att kärva. Vi beskattar arbete, för kapital flyttar. Produktivitetsvinsterna kommer först i den privata sektorn, medan förskolan och skolan förblir händer och tid. Skattebasen krymper alltså just där behovet växer. Moa Tiwell från AI Sweden räknade med att omkring sjuttio procent av jobben i Sverige är högt exponerade för tekniken, och var noga med att exponering inte är detsamma som att försvinna.

Den frågan kom tillbaka i morse, från en lyssnare. Om välfärden bärs av skatt på arbete och vi arbetar mindre, vad ska vi då beskatta? Programledaren bad om händer en andra gång. Vilka vill se en stor skatteöversyn? Fyra händer, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Fyra som låg kvar, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Ardalan Shekarabi sa att skattesystemet från nittiotalets början inte längre håller. Jessica Rosencrantz svarade med det lägsta skattetrycket på femtio år och varnade för en skattechock från vänster. Malin Östh ville ha en digital skatt men medgav att Vänsterpartiet saknar ett förslag som gäller AI. Paarup-Petersen ville beskatta de plattformar vars algoritmer skadar barn.

Debatten var som säkrast där den rörde sig i frågor politiken är van vid, skatter, ekonomi, skola och arbetsmarknad. Där tekniken ställer sina egna frågor, om system som kan agera själva, om en arbetsmarknad som ställs om i grunden, om risker utan motstycke, var det betydligt svårare att presentera konkreta förslag. Det säger mindre om partierna än om vanan. Skattedebatten har politiken övat på i generationer.

Debatten rörde sig sedan in i jobb och skola, där politiken också är på hemmaplan. Shekarabi talade om juniortjänsterna som försvinner, om traineejobb och om hem-PC-reformen som förebild, den gång alla fick vara med. Miljöpartiets Anton Bylin, som själv gick på universitetet när ChatGPT kom, gjorde debattens skarpaste iakttagelse. Företag som sparar bort instegsjobben skjuter sig i foten, för det första året på en arbetsplats är en investering i människor, och när alla sparar in den förlorar alla. Liberalernas Johan Britz påminde om att ungefär en fjärdedel går ut grundskolan utan att kunna läsa ordentligt, och ville hålla de lägre årskurserna fria från skärmar. Shekarabi kallade en skärmfri skola mitt i ett teknikskifte feltänkt.

Min egen fråga kom aldrig upp. Jag hade frågat vem som har makten över det demokratiska samtalet när det förs på plattformar som ägs av någon annan och färgas av algoritmer och språkmodeller, och vad det betyder för våra institutioner. Marie Eneman, som forskar om AI i polisen, hade frågat hur insynen och ansvarsutkrävandet ska växa i takt med statens nya förmåga att se och sortera människor, nu när polisen sedan i juli får använda ansiktsigenkänning i realtid. Ingen av frågorna ställdes. Staten syntes i debatten som en beställare av välfärdsteknik och som skola, men inte som en institution med makt och eget ansvar.

Sylvia Schwaag Serger, som satt med i AI-kommissionen, jämförde i det första programmet AI med ångkraften och elektriciteten, med tillägget att den sprids fortare och kan förbättra sig själv. Jag tror att det är i den jämförelsen som svaret på Slottners premiss finns. Ett lopp har en mållinje och en vinnare. Elektrifieringen hade ingetdera. Ingen pausade den och ingen vann den, och det som avgjorde vad den gjorde med samhället var vilka institutioner som byggdes runt den, elverk, säkerhetsregler, nya yrken. Radion fick sin instutionalisering genom public service, och industrialiseringen formades genom den arbetsmarknadsmodell som parterna byggde. Alla dessa sätt att möta teknikutveckling tog sin grund i ett samhälleligt svar, en förmåga att forma en teknik som vi själva lever med. Jag tror att det var det Sylvia frågade efter när hon ville veta vad partierna tänker göra fundamentalt annorlunda i sitt sätt att arbeta. Det närmaste svaret kom från Slottner, som berättade att regeringen betar av AI-kommissionens sjuttiofem förslag och att en majoritet är påbörjade. Det är ett förvaltningsarbete, och förvaltning behövs. Men vi behöver också förnyelse, svar på frågor vi nu ställer och inte har ställt förut. Institutioner och ett systematiskt förhållningssätt till AI, som än så länge lyser med sin frånvaro.

En debatt på knappt en timme med åtta partier kan bara rymma så mycket, och Ekots redaktion gjorde ett gott arbete. Det var ett trevande försök till politisk AI-debatt, och så ser en debatt ut innan den har fått ett språk. Vana kommer med övning, och kunskap kommer inte av sig själv. De flesta partier förefaller ännu sakna det inre arbete kring AI som ger skarp politik och genuina visioner. Området rör sig fort, och desto viktigare är det att politiken hänger med.

Den lämnar mig också med en annan insikt. Ansatserna till en vision om AI i människans och samhällets tjänst fanns där. Slottner öppnade med välfärden, Bylin med människan i centrum, Östh med medborgarnytta. De stannade som öppningsrepliker. När debatten tog fart handlade den framför allt om Sverige som vinnare, om företagande och tillväxt. Det är viktigt, men långt ifrån det enda viktiga samtalet om AI. Gång på gång hördes att Sverige måste bli bättre på AI, ur ett ekonomiskt perspektiv, sällan ur ett säkerhetsperspektiv, och med något undantag inte heller ur ett demokratiperspektiv. Berättelsen, eller den politiska visionen om man så vill, om hur politiken vill att samhället ska se ut i en tid av AI, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Vad som byggs i USA eller Kina avgör inte Sverige. Men vad tekniken gör med Sverige avgörs i vad vi själva väljer att bygga och forma omkring den, i lagstiftning, i företag, i skolan, i skattesystemet, i polisens användning av den, och i det offentliga samtalets infrastruktur. Vem som har makten över det demokratiska samtalet avgörs inte av vem som är först med den bästa modellen, utan av hur vi formar ett samhälle som tar vara på teknikens möjligheter och hanterar dess baksidor. Det valet är fortfarande vårt. Det som låg kvar på bordet efter tre lördagar var inte ett facit utan en skiss för politik i en tid av AI. Det enda sättet att bli van vid en debatt är att föra den. Jag hoppas att den som vinner den 13 september tar underlaget med sig, och så även den blivande oppositionen, så att det inte dröjer fyra år till nästa debatt.

Referenser

AI-kommissionen. (2024, 26 november). AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Regeringskansliet.

Future of Life Institute. (2023, 22 mars). Pause giant AI experiments: An open letter.

Heath, C. (2026, 22 augusti). Reflektion efter Ekots lördagsintervju – fyra röster om AI och demokratin. carlheath.se.

Stanford Digital Economy Lab. (2026, 13 juli). ”We must act now”: Sixteen Nobel laureates join leading economists and AI researchers in call to prepare for AI’s economic transformation.

Sveriges Radio. (2026a, 22 augusti). Valspecial: AI och demokratin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026b, 29 augusti). Valspecial – AI och ekonomin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026c, 5 september). Valspecial – AI-debatt med riksdagspartierna [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Valmyndigheten. (2026). 2026 elections: The Riksdag and regional and municipal councils. Hämtad 5 september 2026

”Då är loppet redan kört” – en reflektion efter Ekots AI-debatt

”Om det nu skulle vara så, då är loppet redan kört.” Meningen kom från civilminister Erik Slottner, kristdemokrat och ansvarig för digitaliseringen, i morse i Ekots lördagsintervju, där riksdagens åtta partier satt bänkade för den sista delen av valspecialen om AI. Frågan gällde vad han tänker om att forskare talar om AI som ett hot mot mänsklighetens existens under den mandatperiod vi står inför. Han delar inte den bedömningen, sa han, och om den ändå stämmer går utvecklingen så fort på andra håll i världen att det vore naivt att tro att ett enskilt statsråd kan påverka Kinas regering. Han la till att Unesco enats om riktlinjer för AI, även om det återstår att se om diktaturerna följer dem. Det är ett ärligt svar från en minister som vet vad han råder över. Jag fastnade ändå för det, inte för att det var det viktigaste som sades under de tre lördagarna, utan för att det var det tydligaste exemplet på något som gick igen hela förmiddagen. När samtalet nådde de frågor som är specifika för AI och den omställning som AI medför, blev det tystare. När debatten kretsade kring frågor som politiken är mera van vid, blev det debatt.

Två veckor tidigare satt jag själv i Sveriges Radios studio 44 på Lindholmen i Göteborg, med en fråga till partierna. Den lördagen handlade om AI och demokratin, och det var Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers, som la frågan om pausen på bordet. Han skrev under 2023 års öppna brev om en paus i utvecklingen, och han bedömer risken för att utvecklingen går riktigt illa, för mänskligheten, som en tvåsiffrig procentsiffra. Han ville höra att partierna tar det på allvar. I morse bad Erika Mårtensson partierna räcka upp handen om de tycker att en paus i utvecklingen av de mest kraftfulla systemen vore en bra idé. En hand gick upp, Miljöpartiets Anton Bylins. Sju partier lät händerna ligga.

För egen del delar jag bild med dem som inte ser en paus som realistisk. Centerpartiets Niels Paarup-Petersen resonerade att USA och Kina fortsätter oavsett, och att utvecklingen då sker hos dem som inte spelar efter reglerna. Slottner har också rätt i sin premiss. Sverige avgör inte vad som byggs i USA eller Kina. Men slutsatsen följer inte av premissen. Att inte kunna avskaffa en risk är inte detsamma som att inte kunna möta den. Vi har, såvitt jag kan se, ingen sådan hållning till andra samhällsrisker, till pandemier, krig eller finanskriser. Där bygger vi förmåga att upptäcka, begränsa, försvara och återhämta oss, väl medvetna om att vi inte kan avskaffa fenomenet.

När det gäller AI tycks det finnas en uppfattning om att det inte går. Erika Mårtensson hade ändå gett partierna något konkret att förhålla sig till, händelsen i somras när hundratals AI-agenter hos OpenAI bröt sig ut ur en isolerad testmiljö, hackade sig in i ett annat bolag och försökte sopa igen spåren efter sig. Exemplet blev liggande. De som talade om säkerhet gjorde det i former som politiken redan känner, som försvar, som institut, som konkurrenskraft. Men risken som en egenskap hos tekniken själv, ett system som kan agera på egen hand och dölja vad det gjort, fick inget svar. Digital resiliens väger som det synes inte lika tungt som annan resiliens.

Ekot gav AI tre lördagar mitt i en valrörelse som knappt nämnt tekniken. Den andra lördagen handlade om ekonomin och jobben. Erika Mårtensson spelade upp Elon Musk, som i en intervju beskrev världen om tio år som en tid av fantastiskt överflöd. Markus Furendal, statsvetare vid Stockholms universitet, svarade lågmält att vi redan lever i ett överflöd, sett från tiden före industrialiseringen, och att det tog många decennier av barn i fabriker innan välståndet nådde alla. Överflöd är inte en fördelning.

Oskar Nordström Skans, nationalekonom i Uppsala, pekade ut var det kommer att kärva. Vi beskattar arbete, för kapital flyttar. Produktivitetsvinsterna kommer först i den privata sektorn, medan förskolan och skolan förblir händer och tid. Skattebasen krymper alltså just där behovet växer. Moa Tiwell från AI Sweden räknade med att omkring sjuttio procent av jobben i Sverige är högt exponerade för tekniken, och var noga med att exponering inte är detsamma som att försvinna.

Den frågan kom tillbaka i morse, från en lyssnare. Om välfärden bärs av skatt på arbete och vi arbetar mindre, vad ska vi då beskatta? Programledaren bad om händer en andra gång. Vilka vill se en stor skatteöversyn? Fyra händer, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Fyra som låg kvar, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Ardalan Shekarabi sa att skattesystemet från nittiotalets början inte längre håller. Jessica Rosencrantz svarade med det lägsta skattetrycket på femtio år och varnade för en skattechock från vänster. Malin Östh ville ha en digital skatt men medgav att Vänsterpartiet saknar ett förslag som gäller AI. Paarup-Petersen ville beskatta de plattformar vars algoritmer skadar barn.

Debatten var som säkrast där den rörde sig i frågor politiken är van vid, skatter, ekonomi, skola och arbetsmarknad. Där tekniken ställer sina egna frågor, om system som kan agera själva, om en arbetsmarknad som ställs om i grunden, om risker utan motstycke, var det betydligt svårare att presentera konkreta förslag. Det säger mindre om partierna än om vanan. Skattedebatten har politiken övat på i generationer.

Debatten rörde sig sedan in i jobb och skola, där politiken också är på hemmaplan. Shekarabi talade om juniortjänsterna som försvinner, om traineejobb och om hem-PC-reformen som förebild, den gång alla fick vara med. Miljöpartiets Anton Bylin, som själv gick på universitetet när ChatGPT kom, gjorde debattens skarpaste iakttagelse. Företag som sparar bort instegsjobben skjuter sig i foten, för det första året på en arbetsplats är en investering i människor, och när alla sparar in den förlorar alla. Liberalernas Johan Britz påminde om att ungefär en fjärdedel går ut grundskolan utan att kunna läsa ordentligt, och ville hålla de lägre årskurserna fria från skärmar. Shekarabi kallade en skärmfri skola mitt i ett teknikskifte feltänkt.

Min egen fråga kom aldrig upp. Jag hade frågat vem som har makten över det demokratiska samtalet när det förs på plattformar som ägs av någon annan och färgas av algoritmer och språkmodeller, och vad det betyder för våra institutioner. Marie Eneman, som forskar om AI i polisen, hade frågat hur insynen och ansvarsutkrävandet ska växa i takt med statens nya förmåga att se och sortera människor, nu när polisen sedan i juli får använda ansiktsigenkänning i realtid. Ingen av frågorna ställdes. Staten syntes i debatten som en beställare av välfärdsteknik och som skola, men inte som en institution med makt och eget ansvar.

Sylvia Schwaag Serger, som satt med i AI-kommissionen, jämförde i det första programmet AI med ångkraften och elektriciteten, med tillägget att den sprids fortare och kan förbättra sig själv. Jag tror att det är i den jämförelsen som svaret på Slottners premiss finns. Ett lopp har en mållinje och en vinnare. Elektrifieringen hade ingetdera. Ingen pausade den och ingen vann den, och det som avgjorde vad den gjorde med samhället var vilka institutioner som byggdes runt den, elverk, säkerhetsregler, nya yrken. Radion fick sin instutionalisering genom public service, och industrialiseringen formades genom den arbetsmarknadsmodell som parterna byggde. Alla dessa sätt att möta teknikutveckling tog sin grund i ett samhälleligt svar, en förmåga att forma en teknik som vi själva lever med. Jag tror att det var det Sylvia frågade efter när hon ville veta vad partierna tänker göra fundamentalt annorlunda i sitt sätt att arbeta. Det närmaste svaret kom från Slottner, som berättade att regeringen betar av AI-kommissionens sjuttiofem förslag och att en majoritet är påbörjade. Det är ett förvaltningsarbete, och förvaltning behövs. Men vi behöver också förnyelse, svar på frågor vi nu ställer och inte har ställt förut. Institutioner och ett systematiskt förhållningssätt till AI, som än så länge lyser med sin frånvaro.

En debatt på knappt en timme med åtta partier kan bara rymma så mycket, och Ekots redaktion gjorde ett gott arbete. Det var ett trevande försök till politisk AI-debatt, och så ser en debatt ut innan den har fått ett språk. Vana kommer med övning, och kunskap kommer inte av sig själv. De flesta partier förefaller ännu sakna det inre arbete kring AI som ger skarp politik och genuina visioner. Området rör sig fort, och desto viktigare är det att politiken hänger med.

Den lämnar mig också med en annan insikt. Ansatserna till en vision om AI i människans och samhällets tjänst fanns där. Slottner öppnade med välfärden, Bylin med människan i centrum, Östh med medborgarnytta. De stannade som öppningsrepliker. När debatten tog fart handlade den framför allt om Sverige som vinnare, om företagande och tillväxt. Det är viktigt, men långt ifrån det enda viktiga samtalet om AI. Gång på gång hördes att Sverige måste bli bättre på AI, ur ett ekonomiskt perspektiv, sällan ur ett säkerhetsperspektiv, och med något undantag inte heller ur ett demokratiperspektiv. Berättelsen, eller den politiska visionen om man så vill, om hur politiken vill att samhället ska se ut i en tid av AI, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Vad som byggs i USA eller Kina avgör inte Sverige. Men vad tekniken gör med Sverige avgörs i vad vi själva väljer att bygga och forma omkring den, i lagstiftning, i företag, i skolan, i skattesystemet, i polisens användning av den, och i det offentliga samtalets infrastruktur. Vem som har makten över det demokratiska samtalet avgörs inte av vem som är först med den bästa modellen, utan av hur vi formar ett samhälle som tar vara på teknikens möjligheter och hanterar dess baksidor. Det valet är fortfarande vårt. Det som låg kvar på bordet efter tre lördagar var inte ett facit utan en skiss för politik i en tid av AI. Det enda sättet att bli van vid en debatt är att föra den. Jag hoppas att den som vinner den 13 september tar underlaget med sig, och så även den blivande oppositionen, så att det inte dröjer fyra år till nästa debatt.

Referenser

AI-kommissionen. (2024, 26 november). AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Regeringskansliet.

Future of Life Institute. (2023, 22 mars). Pause giant AI experiments: An open letter.

Heath, C. (2026, 22 augusti). Reflektion efter Ekots lördagsintervju – fyra röster om AI och demokratin. carlheath.se.

Stanford Digital Economy Lab. (2026, 13 juli). ”We must act now”: Sixteen Nobel laureates join leading economists and AI researchers in call to prepare for AI’s economic transformation.

Sveriges Radio. (2026a, 22 augusti). Valspecial: AI och demokratin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026b, 29 augusti). Valspecial – AI och ekonomin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026c, 5 september). Valspecial – AI-debatt med riksdagspartierna [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Valmyndigheten. (2026). 2026 elections: The Riksdag and regional and municipal councils. Hämtad 5 september 2026

"Den i särklass största ljudbokstjänsten i Sverige i dag är Storytel. De äger flera förlag, däribland Norstedts, Rabén & Sjögren och Brombergs.

Den näst största ljudbokstjänsten, Bookbeat, ägs av Bonnier, som även de äger flera förlag, som Albert Bonniers och Wahlström & Widstrand.

På tisdagen kom nyheten att Bonnier köper den tredje ljudboksjätten Nextory."

https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-09-05/a/ser-fram-emot-att-ljudboksbranschen-imploderar/4987/2449170/75474334

#svenska

"Den i särklass största ljudbokstjänsten i Sverige i dag är Storytel. De äger flera förlag, däribland Norstedts, Rabén & Sjögren och Brombergs.

Den näst största ljudbokstjänsten, Bookbeat, ägs av Bonnier, som även de äger flera förlag, som Albert Bonniers och Wahlström & Widstrand.

På tisdagen kom nyheten att Bonnier köper den tredje ljudboksjätten Nextory."

https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-09-05/a/ser-fram-emot-att-ljudboksbranschen-imploderar/4987/2449170/75474334

#svenska

"Den i särklass största ljudbokstjänsten i Sverige i dag är Storytel. De äger flera förlag, däribland Norstedts, Rabén & Sjögren och Brombergs.

Den näst största ljudbokstjänsten, Bookbeat, ägs av Bonnier, som även de äger flera förlag, som Albert Bonniers och Wahlström & Widstrand.

På tisdagen kom nyheten att Bonnier köper den tredje ljudboksjätten Nextory."

https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-09-05/a/ser-fram-emot-att-ljudboksbranschen-imploderar/4987/2449170/75474334

#svenska

"Den i särklass största ljudbokstjänsten i Sverige i dag är Storytel. De äger flera förlag, däribland Norstedts, Rabén & Sjögren och Brombergs.

Den näst största ljudbokstjänsten, Bookbeat, ägs av Bonnier, som även de äger flera förlag, som Albert Bonniers och Wahlström & Widstrand.

På tisdagen kom nyheten att Bonnier köper den tredje ljudboksjätten Nextory."

https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-09-05/a/ser-fram-emot-att-ljudboksbranschen-imploderar/4987/2449170/75474334

#svenska

Driv gärna en vinstsyftande verksamhet. Varför inte ett brädspelscafé? Men *Gud nåde dig* om du försöker hävda att verksamheten du driver i vinstsyfte är "vinstdrivande". Because I will come after you. And I will find you.

#svenska

Driv gärna en vinstsyftande verksamhet. Varför inte ett brädspelscafé? Men *Gud nåde dig* om du försöker hävda att verksamheten du driver i vinstsyfte är "vinstdrivande". Because I will come after you. And I will find you.

#svenska

Driv gärna en vinstsyftande verksamhet. Varför inte ett brädspelscafé? Men *Gud nåde dig* om du försöker hävda att verksamheten du driver i vinstsyfte är "vinstdrivande". Because I will come after you. And I will find you.

#svenska

Driv gärna en vinstsyftande verksamhet. Varför inte ett brädspelscafé? Men *Gud nåde dig* om du försöker hävda att verksamheten du driver i vinstsyfte är "vinstdrivande". Because I will come after you. And I will find you.

#svenska

Esaias Tegnér är en extremt läsbar poet. Håller sig alltid strängt till metern och rimschemat, men med korta ord och enkel talspråklig ordföljd. Inga tungvrickare, få obegripligheter. Imponerande!

#svenska #poesi

Esaias Tegnér är en extremt läsbar poet. Håller sig alltid strängt till metern och rimschemat, men med korta ord och enkel talspråklig ordföljd. Inga tungvrickare, få obegripligheter. Imponerande!

#svenska #poesi

Esaias Tegnér är en extremt läsbar poet. Håller sig alltid strängt till metern och rimschemat, men med korta ord och enkel talspråklig ordföljd. Inga tungvrickare, få obegripligheter. Imponerande!

#svenska #poesi

Esaias Tegnér är en extremt läsbar poet. Håller sig alltid strängt till metern och rimschemat, men med korta ord och enkel talspråklig ordföljd. Inga tungvrickare, få obegripligheter. Imponerande!

#svenska #poesi

Frihet under jord

https://www.youtube.com/watch?v=dlfxKKKg5jE

Luften är stilla och lite rå, tjugo meter under Katarinaberget, som i alla bergrum. Katarinabergets skyddsrum byggdes mellan 1952 och 1957 för att rymma tjugo tusen stockholmare den dag bomberna kom. I Sverige har de har inte kommit. I stället blev det ett parkeringshus, Europas största när det stod färdigt, och de flesta som passerar Slussen ovanför vet knappt att det finns. I dag är det här, i ett skyddsrum som aldrig behövt användas, som Ukrainas ambassad valt att fira trettiofem år av självständighet. Temat för mottagningen är gemensamt totalförsvar.

Jag tänker på det valet medan ambassadören talar. Det bär en berättelse i sig att lägga en frihetsfest under jord. Ukrainas frihet firas i dag av människor som gör ungefär samma sak som vi gör här, fast i ett skarpt läge. De går ner, i skydd från drönare och ballistiska missiler. I Kyjiv har flyglarmet ljudit tusentals gånger sedan februari 2022, ofta flera gånger per natt, och nätterna i somras hörde till de värsta. Under en enda natt i början av juli sökte sig över femtiotusen människor ner i stadens tunnelbana, nästan fyra och ett halvt tusen av dem barn, medan sjuttiofyra missiler och närmare femhundra drönare gick mot landet. Jag satt själv i ett skyddsrum den natten och hörde explosionerna fortplanta sig genom betongen. Här under Katarinaberget återminns jag den natten.

Ambassadören berättar om svårmodet som lagt sig över Kyjiv i sommar, om en befolkning som är trött på ett sätt som inte går att sova bort. Första halvåret 2026 var det värsta för civila sedan invasionens första månader, och ökningen drivs av långdistansvapen mot städer som Kyjiv och Dnipro. Det är ingen slump. Utmattning är ett vapen, och flyglarmet som går fyra gånger per natt är en del av vapnet även de nätter inget slår ner.

Utrikesministern talar, generaldirektören för Myndigheten för civilt försvar talar, och sedan kommer det som bär kvällen. En ukrainsk sångerska, konst på väggarna, sånger som fanns långt innan den här staten fanns och som Ryssland i tvåhundra år försökt tysta. Friheten manifesteras i många avseenden genom konsten. Ryssland gör allt som står i dess makt att systematiskt utplåna allt som är ukrainsk kultur. Det ryska projektet handlar om att radera röster, identiteter, ortsnamn. Att sjunga är att göra motstånd.

Trettiofem år är inte lång tid för en stat. Den 24 augusti 1991 röstade parlamentet i Kyjiv för självständighet, och i december samma år bekräftade över nittio procent av väljarna beslutet i en folkomröstning. Sedan dess har landet gått igenom två revolutioner, en ockupation av Krim och tolv år av krig, varav fyra och ett halvt fullskaligt. Frihet har för Ukraina aldrig varit ett tillstånd. Den har varit ett arbete som måste göras om varje dag, och de senaste åren varje natt.

https://youtu.be/RQyclVmeuuY?si=M8CHyvxMbCN0A5F3

På tåget hem till Göteborg från firandet ser jag Caolan Robertsons senaste film, från Kramatorsk i Donbas. Robertson är en oberoende journalist som filmat kriget sedan 2022, och den här gången har han rest till den stad som Ryssland just nu vill ha mest av allt. Kramatorsk var i åratal platsen dit människor från Bachmut och Avdijivka flydde. Nu evakueras människor därifrån. Han filmar gator där nästan varje byggnad träffats av något, marknaden som varit stadens hjärta och nu står tom, nät över vägarna mot drönarna och drakständer av betong utanför kaféerna. Så tar han oss in i stadens kraftverk. Det byggdes 1937, evakuerades och förstördes när tyskarna kom, återuppbyggdes efter kriget, och nu har kriget hittat dit igen. Större delen av anläggningen är borta. Men någonstans därinne snurrar de gamla turbinerna fortfarande, och varje morgon går arbetarna in genom samma dörr som de gått genom i årtionden, längs vägar där deras kollegor jagats av drönare. Chefens bil, som skulle ha hämtat filmteamet, träffades av en drönare som legat och väntat vid vägkanten.

Här finns hela frågan om vad frihet är. Inte självständighetsförklaringen från 1991, och inte talen i Katarinaberget, utan män i overaller som håller ett kraftverk igång i en stad som alla vet kommer att angripas. Robertson frågar en av dem varför han fortsätter. Han säger ungefär att någon måste göra det, att staden behöver ström och att det är hans jobb. Frihet är inte en känsla, utan att välja att gå till jobbet när ingen skulle klandra en för att stanna hemma, eller lämna staden.

Jag tänker på ordet totalförsvar, temat för kvällen. I Sverige är det ett begrepp vi håller på att lära oss igen, efter tre decennier då vi lät skyddsrummen bli garage. I Ukraina är det järnvägen som rullar trots återkommande attacker. Kraftverksarbetarna. Gasteknikerna som är ute och svetsar timmar efter ett anfall. Bensinmacken som träffades av en drönare och var öppen igen två dagar senare, med samma tonåringar bakom disken. En vän till mig Liubov sa i vintras, att det i moderna krig inte är arméer som vinner, det är samhällen.

När mottagningen är slut går vi upp för ramperna, ut i augustikvällen vid Slussen. Vattnet ligger blankt mellan Södermalm och Gamla stan, och ingen tittar på himlen. Ukraina firar sin frihet under jord i år. Vi firade den under jord för att vi valde det, och kunde gå upp igen när vi ville.

Referenser

Heath, C. (2024, 5 september). På resa i krigets Ukraina del 1. carlheath.se. https://carlheath.se/min-resa-till-ukraina-del-1/

Heath, C. (2026, 9 maj). Pianot på Kyivs centralstation. carlheath.se. https://carlheath.se/pianot-pa-kyivs-centralstation/

Heath, C. (2026). Hinn med att leva under tiden. carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/

Kyiv Independent. (2026, 2 juli). Massive Russian missile, drone attack on Kyiv kills at least 31. https://kyivindependent.com/explosions-rock-kyiv-as-ukraine-braces-for-russias-next-bombardment/

Myndigheten för civilt försvar. (2026). Swedish Civil Defence and Resilience Agency. https://www.mcf.se/en/

Robertson, C. (2026, augusti). Report from Kramatorsk [dokumentärfilm]. Caolan Reports, YouTube. https://www.youtube.com/@CaolanReports/videos . Se även https://caolan.report/support/

United Nations Human Rights Monitoring Mission in Ukraine. (2026). Civilian casualties soar in Ukraine in the first half of 2026. https://ukraine.ohchr.org/en/Civilian-Casualties-Soar-in-Ukraine-in-the-First-Half-of-2026-Amid-Escalating-Attacks-and-Intensifying-Use-of-Deadly-Weapons-UN-Human-Rights-Monitors-Say

Wikipedia. (u.å.). Katarinabergets skyddsrum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarinabergets_skyddsrum

Frihet under jord

https://www.youtube.com/watch?v=dlfxKKKg5jE

Luften är stilla och lite rå, tjugo meter under Katarinaberget, som i alla bergrum. Katarinabergets skyddsrum byggdes mellan 1952 och 1957 för att rymma tjugo tusen stockholmare den dag bomberna kom. I Sverige har de har inte kommit. I stället blev det ett parkeringshus, Europas största när det stod färdigt, och de flesta som passerar Slussen ovanför vet knappt att det finns. I dag är det här, i ett skyddsrum som aldrig behövt användas, som Ukrainas ambassad valt att fira trettiofem år av självständighet. Temat för mottagningen är gemensamt totalförsvar.

Jag tänker på det valet medan ambassadören talar. Det bär en berättelse i sig att lägga en frihetsfest under jord. Ukrainas frihet firas i dag av människor som gör ungefär samma sak som vi gör här, fast i ett skarpt läge. De går ner, i skydd från drönare och ballistiska missiler. I Kyjiv har flyglarmet ljudit tusentals gånger sedan februari 2022, ofta flera gånger per natt, och nätterna i somras hörde till de värsta. Under en enda natt i början av juli sökte sig över femtiotusen människor ner i stadens tunnelbana, nästan fyra och ett halvt tusen av dem barn, medan sjuttiofyra missiler och närmare femhundra drönare gick mot landet. Jag satt själv i ett skyddsrum den natten och hörde explosionerna fortplanta sig genom betongen. Här under Katarinaberget återminns jag den natten.

Ambassadören berättar om svårmodet som lagt sig över Kyjiv i sommar, om en befolkning som är trött på ett sätt som inte går att sova bort. Första halvåret 2026 var det värsta för civila sedan invasionens första månader, och ökningen drivs av långdistansvapen mot städer som Kyjiv och Dnipro. Det är ingen slump. Utmattning är ett vapen, och flyglarmet som går fyra gånger per natt är en del av vapnet även de nätter inget slår ner.

Utrikesministern talar, generaldirektören för Myndigheten för civilt försvar talar, och sedan kommer det som bär kvällen. En ukrainsk sångerska, konst på väggarna, sånger som fanns långt innan den här staten fanns och som Ryssland i tvåhundra år försökt tysta. Friheten manifesteras i många avseenden genom konsten. Ryssland gör allt som står i dess makt att systematiskt utplåna allt som är ukrainsk kultur. Det ryska projektet handlar om att radera röster, identiteter, ortsnamn. Att sjunga är att göra motstånd.

Trettiofem år är inte lång tid för en stat. Den 24 augusti 1991 röstade parlamentet i Kyjiv för självständighet, och i december samma år bekräftade över nittio procent av väljarna beslutet i en folkomröstning. Sedan dess har landet gått igenom två revolutioner, en ockupation av Krim och tolv år av krig, varav fyra och ett halvt fullskaligt. Frihet har för Ukraina aldrig varit ett tillstånd. Den har varit ett arbete som måste göras om varje dag, och de senaste åren varje natt.

https://youtu.be/RQyclVmeuuY?si=M8CHyvxMbCN0A5F3

På tåget hem till Göteborg från firandet ser jag Caolan Robertsons senaste film, från Kramatorsk i Donbas. Robertson är en oberoende journalist som filmat kriget sedan 2022, och den här gången har han rest till den stad som Ryssland just nu vill ha mest av allt. Kramatorsk var i åratal platsen dit människor från Bachmut och Avdijivka flydde. Nu evakueras människor därifrån. Han filmar gator där nästan varje byggnad träffats av något, marknaden som varit stadens hjärta och nu står tom, nät över vägarna mot drönarna och drakständer av betong utanför kaféerna. Så tar han oss in i stadens kraftverk. Det byggdes 1937, evakuerades och förstördes när tyskarna kom, återuppbyggdes efter kriget, och nu har kriget hittat dit igen. Större delen av anläggningen är borta. Men någonstans därinne snurrar de gamla turbinerna fortfarande, och varje morgon går arbetarna in genom samma dörr som de gått genom i årtionden, längs vägar där deras kollegor jagats av drönare. Chefens bil, som skulle ha hämtat filmteamet, träffades av en drönare som legat och väntat vid vägkanten.

Här finns hela frågan om vad frihet är. Inte självständighetsförklaringen från 1991, och inte talen i Katarinaberget, utan män i overaller som håller ett kraftverk igång i en stad som alla vet kommer att angripas. Robertson frågar en av dem varför han fortsätter. Han säger ungefär att någon måste göra det, att staden behöver ström och att det är hans jobb. Frihet är inte en känsla, utan att välja att gå till jobbet när ingen skulle klandra en för att stanna hemma, eller lämna staden.

Jag tänker på ordet totalförsvar, temat för kvällen. I Sverige är det ett begrepp vi håller på att lära oss igen, efter tre decennier då vi lät skyddsrummen bli garage. I Ukraina är det järnvägen som rullar trots återkommande attacker. Kraftverksarbetarna. Gasteknikerna som är ute och svetsar timmar efter ett anfall. Bensinmacken som träffades av en drönare och var öppen igen två dagar senare, med samma tonåringar bakom disken. En vän till mig Liubov sa i vintras, att det i moderna krig inte är arméer som vinner, det är samhällen.

När mottagningen är slut går vi upp för ramperna, ut i augustikvällen vid Slussen. Vattnet ligger blankt mellan Södermalm och Gamla stan, och ingen tittar på himlen. Ukraina firar sin frihet under jord i år. Vi firade den under jord för att vi valde det, och kunde gå upp igen när vi ville.

Referenser

Heath, C. (2024, 5 september). På resa i krigets Ukraina del 1. carlheath.se. https://carlheath.se/min-resa-till-ukraina-del-1/

Heath, C. (2026, 9 maj). Pianot på Kyivs centralstation. carlheath.se. https://carlheath.se/pianot-pa-kyivs-centralstation/

Heath, C. (2026). Hinn med att leva under tiden. carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/

Kyiv Independent. (2026, 2 juli). Massive Russian missile, drone attack on Kyiv kills at least 31. https://kyivindependent.com/explosions-rock-kyiv-as-ukraine-braces-for-russias-next-bombardment/

Myndigheten för civilt försvar. (2026). Swedish Civil Defence and Resilience Agency. https://www.mcf.se/en/

Robertson, C. (2026, augusti). Report from Kramatorsk [dokumentärfilm]. Caolan Reports, YouTube. https://www.youtube.com/@CaolanReports/videos . Se även https://caolan.report/support/

United Nations Human Rights Monitoring Mission in Ukraine. (2026). Civilian casualties soar in Ukraine in the first half of 2026. https://ukraine.ohchr.org/en/Civilian-Casualties-Soar-in-Ukraine-in-the-First-Half-of-2026-Amid-Escalating-Attacks-and-Intensifying-Use-of-Deadly-Weapons-UN-Human-Rights-Monitors-Say

Wikipedia. (u.å.). Katarinabergets skyddsrum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarinabergets_skyddsrum

Frihet under jord

https://www.youtube.com/watch?v=dlfxKKKg5jE

Luften är stilla och lite rå, tjugo meter under Katarinaberget, som i alla bergrum. Katarinabergets skyddsrum byggdes mellan 1952 och 1957 för att rymma tjugo tusen stockholmare den dag bomberna kom. I Sverige har de har inte kommit. I stället blev det ett parkeringshus, Europas största när det stod färdigt, och de flesta som passerar Slussen ovanför vet knappt att det finns. I dag är det här, i ett skyddsrum som aldrig behövt användas, som Ukrainas ambassad valt att fira trettiofem år av självständighet. Temat för mottagningen är gemensamt totalförsvar.

Jag tänker på det valet medan ambassadören talar. Det bär en berättelse i sig att lägga en frihetsfest under jord. Ukrainas frihet firas i dag av människor som gör ungefär samma sak som vi gör här, fast i ett skarpt läge. De går ner, i skydd från drönare och ballistiska missiler. I Kyjiv har flyglarmet ljudit tusentals gånger sedan februari 2022, ofta flera gånger per natt, och nätterna i somras hörde till de värsta. Under en enda natt i början av juli sökte sig över femtiotusen människor ner i stadens tunnelbana, nästan fyra och ett halvt tusen av dem barn, medan sjuttiofyra missiler och närmare femhundra drönare gick mot landet. Jag satt själv i ett skyddsrum den natten och hörde explosionerna fortplanta sig genom betongen. Här under Katarinaberget återminns jag den natten.

Ambassadören berättar om svårmodet som lagt sig över Kyjiv i sommar, om en befolkning som är trött på ett sätt som inte går att sova bort. Första halvåret 2026 var det värsta för civila sedan invasionens första månader, och ökningen drivs av långdistansvapen mot städer som Kyjiv och Dnipro. Det är ingen slump. Utmattning är ett vapen, och flyglarmet som går fyra gånger per natt är en del av vapnet även de nätter inget slår ner.

Utrikesministern talar, generaldirektören för Myndigheten för civilt försvar talar, och sedan kommer det som bär kvällen. En ukrainsk sångerska, konst på väggarna, sånger som fanns långt innan den här staten fanns och som Ryssland i tvåhundra år försökt tysta. Friheten manifesteras i många avseenden genom konsten. Ryssland gör allt som står i dess makt att systematiskt utplåna allt som är ukrainsk kultur. Det ryska projektet handlar om att radera röster, identiteter, ortsnamn. Att sjunga är att göra motstånd.

Trettiofem år är inte lång tid för en stat. Den 24 augusti 1991 röstade parlamentet i Kyjiv för självständighet, och i december samma år bekräftade över nittio procent av väljarna beslutet i en folkomröstning. Sedan dess har landet gått igenom två revolutioner, en ockupation av Krim och tolv år av krig, varav fyra och ett halvt fullskaligt. Frihet har för Ukraina aldrig varit ett tillstånd. Den har varit ett arbete som måste göras om varje dag, och de senaste åren varje natt.

https://youtu.be/RQyclVmeuuY?si=M8CHyvxMbCN0A5F3

På tåget hem till Göteborg från firandet ser jag Caolan Robertsons senaste film, från Kramatorsk i Donbas. Robertson är en oberoende journalist som filmat kriget sedan 2022, och den här gången har han rest till den stad som Ryssland just nu vill ha mest av allt. Kramatorsk var i åratal platsen dit människor från Bachmut och Avdijivka flydde. Nu evakueras människor därifrån. Han filmar gator där nästan varje byggnad träffats av något, marknaden som varit stadens hjärta och nu står tom, nät över vägarna mot drönarna och drakständer av betong utanför kaféerna. Så tar han oss in i stadens kraftverk. Det byggdes 1937, evakuerades och förstördes när tyskarna kom, återuppbyggdes efter kriget, och nu har kriget hittat dit igen. Större delen av anläggningen är borta. Men någonstans därinne snurrar de gamla turbinerna fortfarande, och varje morgon går arbetarna in genom samma dörr som de gått genom i årtionden, längs vägar där deras kollegor jagats av drönare. Chefens bil, som skulle ha hämtat filmteamet, träffades av en drönare som legat och väntat vid vägkanten.

Här finns hela frågan om vad frihet är. Inte självständighetsförklaringen från 1991, och inte talen i Katarinaberget, utan män i overaller som håller ett kraftverk igång i en stad som alla vet kommer att angripas. Robertson frågar en av dem varför han fortsätter. Han säger ungefär att någon måste göra det, att staden behöver ström och att det är hans jobb. Frihet är inte en känsla, utan att välja att gå till jobbet när ingen skulle klandra en för att stanna hemma, eller lämna staden.

Jag tänker på ordet totalförsvar, temat för kvällen. I Sverige är det ett begrepp vi håller på att lära oss igen, efter tre decennier då vi lät skyddsrummen bli garage. I Ukraina är det järnvägen som rullar trots återkommande attacker. Kraftverksarbetarna. Gasteknikerna som är ute och svetsar timmar efter ett anfall. Bensinmacken som träffades av en drönare och var öppen igen två dagar senare, med samma tonåringar bakom disken. En vän till mig Liubov sa i vintras, att det i moderna krig inte är arméer som vinner, det är samhällen.

När mottagningen är slut går vi upp för ramperna, ut i augustikvällen vid Slussen. Vattnet ligger blankt mellan Södermalm och Gamla stan, och ingen tittar på himlen. Ukraina firar sin frihet under jord i år. Vi firade den under jord för att vi valde det, och kunde gå upp igen när vi ville.

Referenser

Heath, C. (2024, 5 september). På resa i krigets Ukraina del 1. carlheath.se. https://carlheath.se/min-resa-till-ukraina-del-1/

Heath, C. (2026, 9 maj). Pianot på Kyivs centralstation. carlheath.se. https://carlheath.se/pianot-pa-kyivs-centralstation/

Heath, C. (2026). Hinn med att leva under tiden. carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/

Kyiv Independent. (2026, 2 juli). Massive Russian missile, drone attack on Kyiv kills at least 31. https://kyivindependent.com/explosions-rock-kyiv-as-ukraine-braces-for-russias-next-bombardment/

Myndigheten för civilt försvar. (2026). Swedish Civil Defence and Resilience Agency. https://www.mcf.se/en/

Robertson, C. (2026, augusti). Report from Kramatorsk [dokumentärfilm]. Caolan Reports, YouTube. https://www.youtube.com/@CaolanReports/videos . Se även https://caolan.report/support/

United Nations Human Rights Monitoring Mission in Ukraine. (2026). Civilian casualties soar in Ukraine in the first half of 2026. https://ukraine.ohchr.org/en/Civilian-Casualties-Soar-in-Ukraine-in-the-First-Half-of-2026-Amid-Escalating-Attacks-and-Intensifying-Use-of-Deadly-Weapons-UN-Human-Rights-Monitors-Say

Wikipedia. (u.å.). Katarinabergets skyddsrum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarinabergets_skyddsrum

https://www.lovenhl.com/1589822/ Can you tell which Flyers goalie made this save? 👀 #hockey #nhleurope #nhl #flyers #česko #češtíHráčiNHL #čeština #czechia #DanVladar #EasternConference #europe #Flyers #hockey #Hockeyhöjdpunkter #Höjdpunkter #HokejovéAkce #IceHockey #Ishockey #LedníHokej #MetropolitanDivision #nhl #Philadelphia #PhiladelphiaFlyers #Räddning #SamuelErsson #sestřihy #Svenska #SvenskaNHLSpelare #Sverige #Sweden #zákrok

#SVENSKA #CELLULOSA AB #SCA
aepiot.ro/related-sear...
#KARIN #FRYXELL
headlines-world.com/related-sear...
aepiot.com

Search Related Reports

#SVENSKA #CELLULOSA AB #SCA
aepiot.ro/related-sear...
#KARIN #FRYXELL
headlines-world.com/related-sear...
aepiot.com

Search Related Reports

Intressant språkfel på P3 ID. Journalisten kallar en surmulen person för "den där surmulen". Han är alltså nosen på en häst. Och sur. 😄

#svenska

Intressant språkfel på P3 ID. Journalisten kallar en surmulen person för "den där surmulen". Han är alltså nosen på en häst. Och sur. 😄

#svenska

Intressant språkfel på P3 ID. Journalisten kallar en surmulen person för "den där surmulen". Han är alltså nosen på en häst. Och sur. 😄

#svenska