#svenska — Public Fediverse posts

"Mannen var vaken och talbar vid tiden för olyckan" - det är bra om man är vaken på en elspark, men hur var han efteråt? #svenska #feltolkat

A music break for sanity's sake!
#music #svenska #dancepop #europop #housemusic #disco
https://youtu.be/Zjh5T7HHX9I?si=rFq-K7riDwixotLg

A music break for sanity's sake!
#music #svenska #dancepop #europop #housemusic #disco
https://youtu.be/Zjh5T7HHX9I?si=rFq-K7riDwixotLg

Symfonin i Shanghai – om geopolitiska och ekonomiska perspektiv på AI

Ibland blir de geopolitiska förskjutningarna synliga i en enda bild. Den 17 juli klev Xi Jinping för första gången upp på scenen vid World Artificial Intelligence Conference i Shanghai. Han valde en musikalisk metafor. AI får inte bli ett soloframträdande av ett enskilt land, utan bör utvecklas som en symfoni av globalt samarbete. Det är en tilltalande formulering. Men den rymmer också en maktpolitisk föreställning om vem som skriver partituret, vilka som får spela och vilken roll Kina vill inta i orkestern.

Xis budskap var att utvecklingen av AI bör präglas av öppen källkod och samarbete. Han lovade utvecklingsländer 5 000 utbildningsplatser under fem år, liksom samarbetscenter med ASEAN, Arabförbundet, Afrikanska unionen, CELAC, Shanghaigruppen och BRICS. Dagen före talet undertecknade 29 länder avtalet om att bilda World Artificial Intelligence Cooperation Organization, WAICO, med säte i Shanghai. Xi sade också att AI alltid ska stå under mänsklig kontroll och angrep vad han kallade en överutvidgning av nationella säkerhetsargument inom området. Adressaten behövde inte nämnas. Budskapet riktades tydligt mot amerikanska exportkontroller och teknologiska restriktioner.

Bakgrunden till talet, och till att Xi själv stod på scenen, är den snabbt hårdnande konkurrensen mellan Kina och USA. Amerikanska exportkontroller begränsar Kinas tillgång till de mest avancerade kretsarna för AI. Samtidigt har kinesiska laboratorier lanserat modeller som i flera avseenden närmar sig de främsta amerikanska, även om de fortfarande ligger en bit efter. Deras främsta konkurrensmedel är i stället pris, öppet tillgängliga modellvikter och möjligheten att köra modellerna på egen infrastruktur.

Analytikern Kyle Chan beskriver strategin som ett slags Android i förhållande till Apples modell. Inte nödvändigtvis den bästa slutna produkten, men ett öppnare ekosystem som kan spridas snabbt och byggas in i andras verksamheter. På plattformen OpenRouter har kinesiska modeller under 2026 periodvis dominerat både användning och topplistor. Det är inte detsamma som en global marknadsandel, men det visar hur snabbt användningen ökar. När företag, förvaltningar, banker och universitet bygger processer och kompetens kring ett visst ekosystem uppstår inlåsningseffekter, även när själva modellen är öppen.

Vi har sett liknande mönster i andra sektorer. Kina står för mer än 80 procent av tillverkningen i samtliga centrala led i solcellsindustrin. Under 2025 gick BYD om Tesla i global försäljning av helt eldrivna bilar. Samma år stod Kina för mer än 80 procent av världens battericellsproduktion, medan kinesiska producenter levererade omkring tre fjärdedelar av batterierna till elbilar. För de sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter stod Kina 2024 för 91 procent av den globala produktionen. När Kina införde exportkontroller våren 2025 följde leveransstörningar, produktionsminskningar och tillfälliga stopp i bland annat europeisk bilindustri. Subventioner, snabb kapacitetsutbyggnad, stordriftsfördelar och hård prispress har i flera sektorer trängt undan konkurrenter och koncentrerat leveranskedjor. När koncentrationen väl finns kan exportlicenser och andra begränsningar användas som geopolitisk hävstång. Nu blir tillgången till kapacitet för AI en del av samma partitur.

En sak Xi inte nämnde var Taiwan. TSMC tillverkar mer än 90 procent av världens mest avancerade halvledarkretsar och är avgörande för leveranskedjorna kring företag som Nvidia, AMD, Apple och Google. Kinas militära tryck mot Taiwan får därför direkta följder för den globala ekonomin kring AI. I december 2025 genomförde Kina en stor övning i sju zoner runt ön, utformad bland annat för att pröva en simulerad blockad av centrala hamnar. I samband med sin kvartalsrapport den 16 juli meddelade TSMC att företaget utökar sina investeringar i Arizona med 100 miljarder dollar, till sammanlagt 265 miljarder. Det sprider en del av den geopolitiska risken, även om företagets mest avancerade produktion fortfarande är koncentrerad till Taiwan. Öns så kallade kiselsköld bygger på tanken att omvärldens beroende av halvledarproduktionen höjer kostnaden för ett angrepp. Den utveckling som nu syns försvagar denna sköld.

En andra sak Xi inte nämnde var hur öppet tillgängliga AI-modeller också sänker tröskeln för militära och säkerhetspolitiska tillämpningar, inklusive för sanktionerade stater. I oktober 2025 begränsade EU tillhandahållandet av tjänster för AI och högpresterande datortjänster till ryska aktörer, däribland den ryska staten. Google har samtidigt dokumenterat hur den ryska statsanknutna cyberaktören APT28 använde mjukvara som anropade Alibabas modell Qwen 2.5 via Hugging Faces gränssnitt för att generera kommandon i angrepp mot Ukraina. Microsofts kartläggning av DeepSeek visar att tjänsten hade störst marknadsandel i Kina och, utanför Kina, i Belarus, Kuba och Ryssland. Kartan över användningen sammanfaller alltså delvis med kartan över sanktioner, restriktioner och begränsad tillgång till västerländska tjänster.

En ytterligare dimension är finansiell. Sju amerikanska teknikjättar står för omkring en tredjedel av S&P 500. De tio största bolagen har under senare år utgjort nära 40 procent av indexets värde. Det är en högre koncentration än vid millennieskiftets IT bubbla. Amazon, Microsoft, Alphabet och Meta väntas tillsammans investera omkring 630 miljarder dollar i datacenter och kretsar för AI under 2026. Centralbankernas bank BIS har jämfört investeringsvågen med järnvägsfebern under 1840 talet. En verklig teknisk omvandling kan bygga nyttig infrastruktur och samtidigt dra till sig mer kapital än de framtida intäkterna motiverar. Konsultföretaget Bain uppskattar att det 2030 kan saknas omkring 800 miljarder dollar i årliga intäkter för att finansiera den beräknade utbyggnaden. Kinas strategi behöver inte utlösa en bubbla, men den ökar prispressen på en marknad där kalkylen redan förutsätter mycket höga framtida intäkter. En föraning kom den 27 januari 2025, när lanseringen av DeepSeeks lågkostnadsmodell fick Nvidias aktie att falla närmare 17 procent på en dag.

I ett svenskt perspektiv är beroendena redan påtagliga. Omkring sex miljoner sparare har AP7 Såfa som förval i premiepensionen. I AP7 Aktiefond var 61 procent av den noterade aktieportföljen placerad i Nordamerika vid utgången av 2025, med Nvidia som största innehav. Riksbanken konstaterar att AP fondernas och pensions- och försäkringsföretagens aktieportföljer blivit allt mer lika och koncentrerade till ett fåtal amerikanska teknikbolag. Det gör att de kan påverkas på liknande sätt vid stora prisrörelser. Kommerskollegium visar samtidigt att Sveriges mest sårbara importberoenden i stor utsträckning är koncentrerade till Kina och USA. En del av vårt pensionssparande är knutet till den amerikanska teknikberättelsen, medan centrala delar av industrins leveranskedjor är beroende av Kina.

I tider av turbulens är passivitet sällan en fruktbar strategi. Sverige behöver kunna använda den bästa tillgängliga tekniken utan att göra sig ensidigt beroende av en leverantör, en stat eller ett tekniskt ekosystem. På kort sikt innebär det att använda ledande tjänster där riskbedömningen medger det, ställa krav på portabilitet och planer för att lämna leverantörer samt bygga förmåga att köra öppet tillgängliga modeller på svensk eller europeisk infrastruktur. Öppna AI-modell är inte automatiskt detsamma som full insyn, säkerhet eller fri användning. Licenser, träningsdata och styrning varierar.

Regeringens molnpolicy från maj pekar i rätt riktning genom att betona riskbaserade val, öppna standarder och minskad inlåsning. Samtidigt behöver Europa skyndsamt öka tillgången till beräkningskraft, energi, data, kapital, kompetens och egna modeller. Målet är inte teknisk självförsörjning, utan diversifierade beroenden och tillräcklig rådighet för att kunna välja.

Xi har rätt om en sak. Framtiden för AI blir ingen soloföreställning. Men världen är heller inte en enda orkester, och Xi är inte dess självskrivne dirigent. Demokratier måste kunna spela tillsammans när de vill, bilda egna ensembler och stå fria när de själva väljer det. För Sverige och Europa är frågan därför inte om vi ska delta, utan om vi har egna instrument, egen beräkningskraft och en egen stämma som är stark nog för att vi ska kunna samarbeta utan att någon annan väljer verk, sätter tempot eller delar ut solona.

Referenser

AP7. (u.å.). AP7 Aktiefond. Hämtad 29 juli 2026 från https://www.ap7.se/vart-utbud/ap7-aktiefond/

AP7. (u.å.). AP7 Såfa. Hämtad 29 juli 2026 från https://www.ap7.se/vart-utbud/ap7-safa/

AP7. (2026, 19 februari). AP7:s års- och hållbarhetsredovisning 2025. https://www.ap7.se/aktuellt/ap7s-ars-och-hallbarhetsredovisning-2025/

Arizona Commerce Authority. (2026, 16 juli). TSMC announces additional $100 billion investment in Arizona. https://www.azcommerce.com/news-events/news/2026/7/tsmc-announcement/

Atalan, Y. (2026, 2 juli). What to know about Chinese AI models. Center for Strategic and International Studies. https://www.csis.org/analysis/what-know-about-chinese-ai-models

Bain & Company. (2025, 23 september). $2 trillion in new revenue needed to fund AI’s scaling trend. https://www.bain.com/about/media-center/press-releases/20252/$2-trillion-in-new-revenue-needed-to-fund-ais-scaling-trend—bain–companys-6th-annual-global-technology-report/

Bank for International Settlements. (2026, 28 juni). Annual Economic Report 2026. https://www.bis.org/publ/arpdf/ar2026e.htm

Cash, J., Lee, Y., & Lee, W. Y. (2025, 29 december). China stages record drills designed to encircle Taiwan. Reuters. https://www.reuters.com/world/china/chinas-military-conduct-live-fire-exercises-around-taiwan-tuesday-2025-12-28/

Chan, K. (2026, 27 juli). China’s global AI strategy: How China is trying to be the Android to America’s Apple. High Capacity. https://www.highcapacity.org/p/chinas-global-ai-strategy

Chen, M. (2026, 18 juni). Why Taiwan’s semiconductor success is about much more than TSMC. Global Taiwan Institute. https://globaltaiwan.org/2026/06/taiwans-semiconductor-success-more-than-tsmc/

Europeiska unionens råd. (2025, 23 oktober). 19th package of sanctions against Russia: EU targets Russian energy, third-country banks and crypto providers. https://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2025/10/23/19th-package-of-sanctions-against-russia-eu-targets-russian-energy-third-country-banks-and-crypto-providers/

Finansdepartementet. (2026, 29 maj). En molnpolicy för Sverige – för ökad säkerhet, effektivitet och innovation i den offentliga förvaltningen. Regeringskansliet. https://www.regeringen.se/informationsmaterial/2026/05/en-molnpolicy-for-sverige–for-okad-sakerhet-effektivitet-och-innovation-i-den-offentliga-forvaltningen/

Google Threat Intelligence Group. (2025, 5 november). GTIG AI Threat Tracker: Advances in threat actor usage of AI tools. Google Cloud. https://cloud.google.com/blog/topics/threat-intelligence/threat-actor-usage-of-ai-tools

Gunter, J., Brown, A., Chimits, F., Hmaidi, A., Vasselier, A., & Zenglein, M. J. (2025, 1 april). Beyond overcapacity: Chinese-style modernization and the clash of economic models. Mercator Institute for China Studies. https://merics.org/en/report/beyond-overcapacity-chinese-style-modernization-and-clash-economic-models

International Energy Agency. (2022, 7 juli). Solar PV global supply chains. https://www.iea.org/reports/solar-pv-global-supply-chains

International Energy Agency. (2026a, 8 april). Rare earth elements: Pathways to secure and diversified supply chains. https://www.iea.org/reports/rare-earth-elements

International Energy Agency. (2026b, 20 maj). Global EV Outlook 2026. https://www.iea.org/reports/global-ev-outlook-2026

Johannesson, E., & Lundqvist, E. (2026, juni). Strategic dependencies in Swedish imports: A methodological framework and analysis. Kommerskollegium. https://www.kommerskollegium.se/en/analyses-and-seminars/published/report/2026/strategic-dependencies-in-swedish-imports/

Microsoft AI Economy Institute. (2026, januari). Global AI adoption in 2025: A widening digital divide. Microsoft. https://www.microsoft.com/en-us/research/wp-content/uploads/2026/01/Microsoft-AI-Diffusion-Report-2025-H2.pdf

Nellis, S., & Freifeld, K. (2025, 27 januari). Nvidia says DeepSeek advances prove need for more of its chips. Reuters. https://www.reuters.com/technology/nvidia-says-deepseek-advances-prove-need-more-its-chips-2025-01-27/

Reuters. (2026, 1 januari). China’s BYD posts weakest sales growth in five years on headwinds at home. https://www.reuters.com/world/asia-pacific/byd-posts-weakest-sales-growth-five-years-headwinds-home-2026-01-01/

S&P Dow Jones Indices. (2026, 20 maj). The Market Measure: In the Shadows of Giants. https://www.spglobal.com/spdji/en/index-tv/article/the-market-measure-in-the-shadows-of-giants/

Soni, A., & Sophia, D. M. (2026, 23 juli). Alphabet’s cash burn raises alarm for Big Tech as AI spending climbs. Reuters. https://www.reuters.com/business/retail-consumer/alphabets-cash-burn-raises-alarm-big-tech-ai-spending-climbs-2026-07-23/

Sveriges Riksbank. (2026, 29 maj). Finansiell stabilitetsrapport 2026:1. https://www.riksbank.se/sv/finansiell-stabilitet/finansiell-stabilitetsrapport/2026/finansiell-stabilitetsrapport-20261/

Xi, J. (2026, 17 juli). Joining hands to build a just and equitable system for global AI governance: Keynote address at the opening ceremony of the 2026 World AI Conference and High-Level Meeting on Global AI Governance. The State Council of the People’s Republic of China. https://english.www.gov.cn/news/202607/17/content_WS6a5a1172c6d00ca5f9a0c46b.html

Xinhua. (2026, 17 juli). 29 countries sign agreement on establishing World AI Cooperation Organization. The State Council of the People’s Republic of China. https://english.www.gov.cn/news/202607/17/content_WS6a59a226c6d00ca5f9a0c432.html

Symfonin i Shanghai – om geopolitiska och ekonomiska perspektiv på AI

Ibland blir de geopolitiska förskjutningarna synliga i en enda bild. Den 17 juli klev Xi Jinping för första gången upp på scenen vid World Artificial Intelligence Conference i Shanghai. Han valde en musikalisk metafor. AI får inte bli ett soloframträdande av ett enskilt land, utan bör utvecklas som en symfoni av globalt samarbete. Det är en tilltalande formulering. Men den rymmer också en maktpolitisk föreställning om vem som skriver partituret, vilka som får spela och vilken roll Kina vill inta i orkestern.

Xis budskap var att utvecklingen av AI bör präglas av öppen källkod och samarbete. Han lovade utvecklingsländer 5 000 utbildningsplatser under fem år, liksom samarbetscenter med ASEAN, Arabförbundet, Afrikanska unionen, CELAC, Shanghaigruppen och BRICS. Dagen före talet undertecknade 29 länder avtalet om att bilda World Artificial Intelligence Cooperation Organization, WAICO, med säte i Shanghai. Xi sade också att AI alltid ska stå under mänsklig kontroll och angrep vad han kallade en överutvidgning av nationella säkerhetsargument inom området. Adressaten behövde inte nämnas. Budskapet riktades tydligt mot amerikanska exportkontroller och teknologiska restriktioner.

Bakgrunden till talet, och till att Xi själv stod på scenen, är den snabbt hårdnande konkurrensen mellan Kina och USA. Amerikanska exportkontroller begränsar Kinas tillgång till de mest avancerade kretsarna för AI. Samtidigt har kinesiska laboratorier lanserat modeller som i flera avseenden närmar sig de främsta amerikanska, även om de fortfarande ligger en bit efter. Deras främsta konkurrensmedel är i stället pris, öppet tillgängliga modellvikter och möjligheten att köra modellerna på egen infrastruktur.

Analytikern Kyle Chan beskriver strategin som ett slags Android i förhållande till Apples modell. Inte nödvändigtvis den bästa slutna produkten, men ett öppnare ekosystem som kan spridas snabbt och byggas in i andras verksamheter. På plattformen OpenRouter har kinesiska modeller under 2026 periodvis dominerat både användning och topplistor. Det är inte detsamma som en global marknadsandel, men det visar hur snabbt användningen ökar. När företag, förvaltningar, banker och universitet bygger processer och kompetens kring ett visst ekosystem uppstår inlåsningseffekter, även när själva modellen är öppen.

Vi har sett liknande mönster i andra sektorer. Kina står för mer än 80 procent av tillverkningen i samtliga centrala led i solcellsindustrin. Under 2025 gick BYD om Tesla i global försäljning av helt eldrivna bilar. Samma år stod Kina för mer än 80 procent av världens battericellsproduktion, medan kinesiska producenter levererade omkring tre fjärdedelar av batterierna till elbilar. För de sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter stod Kina 2024 för 91 procent av den globala produktionen. När Kina införde exportkontroller våren 2025 följde leveransstörningar, produktionsminskningar och tillfälliga stopp i bland annat europeisk bilindustri. Subventioner, snabb kapacitetsutbyggnad, stordriftsfördelar och hård prispress har i flera sektorer trängt undan konkurrenter och koncentrerat leveranskedjor. När koncentrationen väl finns kan exportlicenser och andra begränsningar användas som geopolitisk hävstång. Nu blir tillgången till kapacitet för AI en del av samma partitur.

En sak Xi inte nämnde var Taiwan. TSMC tillverkar mer än 90 procent av världens mest avancerade halvledarkretsar och är avgörande för leveranskedjorna kring företag som Nvidia, AMD, Apple och Google. Kinas militära tryck mot Taiwan får därför direkta följder för den globala ekonomin kring AI. I december 2025 genomförde Kina en stor övning i sju zoner runt ön, utformad bland annat för att pröva en simulerad blockad av centrala hamnar. I samband med sin kvartalsrapport den 16 juli meddelade TSMC att företaget utökar sina investeringar i Arizona med 100 miljarder dollar, till sammanlagt 265 miljarder. Det sprider en del av den geopolitiska risken, även om företagets mest avancerade produktion fortfarande är koncentrerad till Taiwan. Öns så kallade kiselsköld bygger på tanken att omvärldens beroende av halvledarproduktionen höjer kostnaden för ett angrepp. Den utveckling som nu syns försvagar denna sköld.

En andra sak Xi inte nämnde var hur öppet tillgängliga AI-modeller också sänker tröskeln för militära och säkerhetspolitiska tillämpningar, inklusive för sanktionerade stater. I oktober 2025 begränsade EU tillhandahållandet av tjänster för AI och högpresterande datortjänster till ryska aktörer, däribland den ryska staten. Google har samtidigt dokumenterat hur den ryska statsanknutna cyberaktören APT28 använde mjukvara som anropade Alibabas modell Qwen 2.5 via Hugging Faces gränssnitt för att generera kommandon i angrepp mot Ukraina. Microsofts kartläggning av DeepSeek visar att tjänsten hade störst marknadsandel i Kina och, utanför Kina, i Belarus, Kuba och Ryssland. Kartan över användningen sammanfaller alltså delvis med kartan över sanktioner, restriktioner och begränsad tillgång till västerländska tjänster.

En ytterligare dimension är finansiell. Sju amerikanska teknikjättar står för omkring en tredjedel av S&P 500. De tio största bolagen har under senare år utgjort nära 40 procent av indexets värde. Det är en högre koncentration än vid millennieskiftets IT bubbla. Amazon, Microsoft, Alphabet och Meta väntas tillsammans investera omkring 630 miljarder dollar i datacenter och kretsar för AI under 2026. Centralbankernas bank BIS har jämfört investeringsvågen med järnvägsfebern under 1840 talet. En verklig teknisk omvandling kan bygga nyttig infrastruktur och samtidigt dra till sig mer kapital än de framtida intäkterna motiverar. Konsultföretaget Bain uppskattar att det 2030 kan saknas omkring 800 miljarder dollar i årliga intäkter för att finansiera den beräknade utbyggnaden. Kinas strategi behöver inte utlösa en bubbla, men den ökar prispressen på en marknad där kalkylen redan förutsätter mycket höga framtida intäkter. En föraning kom den 27 januari 2025, när lanseringen av DeepSeeks lågkostnadsmodell fick Nvidias aktie att falla närmare 17 procent på en dag.

I ett svenskt perspektiv är beroendena redan påtagliga. Omkring sex miljoner sparare har AP7 Såfa som förval i premiepensionen. I AP7 Aktiefond var 61 procent av den noterade aktieportföljen placerad i Nordamerika vid utgången av 2025, med Nvidia som största innehav. Riksbanken konstaterar att AP fondernas och pensions- och försäkringsföretagens aktieportföljer blivit allt mer lika och koncentrerade till ett fåtal amerikanska teknikbolag. Det gör att de kan påverkas på liknande sätt vid stora prisrörelser. Kommerskollegium visar samtidigt att Sveriges mest sårbara importberoenden i stor utsträckning är koncentrerade till Kina och USA. En del av vårt pensionssparande är knutet till den amerikanska teknikberättelsen, medan centrala delar av industrins leveranskedjor är beroende av Kina.

I tider av turbulens är passivitet sällan en fruktbar strategi. Sverige behöver kunna använda den bästa tillgängliga tekniken utan att göra sig ensidigt beroende av en leverantör, en stat eller ett tekniskt ekosystem. På kort sikt innebär det att använda ledande tjänster där riskbedömningen medger det, ställa krav på portabilitet och planer för att lämna leverantörer samt bygga förmåga att köra öppet tillgängliga modeller på svensk eller europeisk infrastruktur. Öppna AI-modell är inte automatiskt detsamma som full insyn, säkerhet eller fri användning. Licenser, träningsdata och styrning varierar.

Regeringens molnpolicy från maj pekar i rätt riktning genom att betona riskbaserade val, öppna standarder och minskad inlåsning. Samtidigt behöver Europa skyndsamt öka tillgången till beräkningskraft, energi, data, kapital, kompetens och egna modeller. Målet är inte teknisk självförsörjning, utan diversifierade beroenden och tillräcklig rådighet för att kunna välja.

Xi har rätt om en sak. Framtiden för AI blir ingen soloföreställning. Men världen är heller inte en enda orkester, och Xi är inte dess självskrivne dirigent. Demokratier måste kunna spela tillsammans när de vill, bilda egna ensembler och stå fria när de själva väljer det. För Sverige och Europa är frågan därför inte om vi ska delta, utan om vi har egna instrument, egen beräkningskraft och en egen stämma som är stark nog för att vi ska kunna samarbeta utan att någon annan väljer verk, sätter tempot eller delar ut solona.

Referenser

AP7. (u.å.). AP7 Aktiefond. Hämtad 29 juli 2026 från https://www.ap7.se/vart-utbud/ap7-aktiefond/

AP7. (u.å.). AP7 Såfa. Hämtad 29 juli 2026 från https://www.ap7.se/vart-utbud/ap7-safa/

AP7. (2026, 19 februari). AP7:s års- och hållbarhetsredovisning 2025. https://www.ap7.se/aktuellt/ap7s-ars-och-hallbarhetsredovisning-2025/

Arizona Commerce Authority. (2026, 16 juli). TSMC announces additional $100 billion investment in Arizona. https://www.azcommerce.com/news-events/news/2026/7/tsmc-announcement/

Atalan, Y. (2026, 2 juli). What to know about Chinese AI models. Center for Strategic and International Studies. https://www.csis.org/analysis/what-know-about-chinese-ai-models

Bain & Company. (2025, 23 september). $2 trillion in new revenue needed to fund AI’s scaling trend. https://www.bain.com/about/media-center/press-releases/20252/$2-trillion-in-new-revenue-needed-to-fund-ais-scaling-trend—bain–companys-6th-annual-global-technology-report/

Bank for International Settlements. (2026, 28 juni). Annual Economic Report 2026. https://www.bis.org/publ/arpdf/ar2026e.htm

Cash, J., Lee, Y., & Lee, W. Y. (2025, 29 december). China stages record drills designed to encircle Taiwan. Reuters. https://www.reuters.com/world/china/chinas-military-conduct-live-fire-exercises-around-taiwan-tuesday-2025-12-28/

Chan, K. (2026, 27 juli). China’s global AI strategy: How China is trying to be the Android to America’s Apple. High Capacity. https://www.highcapacity.org/p/chinas-global-ai-strategy

Chen, M. (2026, 18 juni). Why Taiwan’s semiconductor success is about much more than TSMC. Global Taiwan Institute. https://globaltaiwan.org/2026/06/taiwans-semiconductor-success-more-than-tsmc/

Europeiska unionens råd. (2025, 23 oktober). 19th package of sanctions against Russia: EU targets Russian energy, third-country banks and crypto providers. https://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2025/10/23/19th-package-of-sanctions-against-russia-eu-targets-russian-energy-third-country-banks-and-crypto-providers/

Finansdepartementet. (2026, 29 maj). En molnpolicy för Sverige – för ökad säkerhet, effektivitet och innovation i den offentliga förvaltningen. Regeringskansliet. https://www.regeringen.se/informationsmaterial/2026/05/en-molnpolicy-for-sverige–for-okad-sakerhet-effektivitet-och-innovation-i-den-offentliga-forvaltningen/

Google Threat Intelligence Group. (2025, 5 november). GTIG AI Threat Tracker: Advances in threat actor usage of AI tools. Google Cloud. https://cloud.google.com/blog/topics/threat-intelligence/threat-actor-usage-of-ai-tools

Gunter, J., Brown, A., Chimits, F., Hmaidi, A., Vasselier, A., & Zenglein, M. J. (2025, 1 april). Beyond overcapacity: Chinese-style modernization and the clash of economic models. Mercator Institute for China Studies. https://merics.org/en/report/beyond-overcapacity-chinese-style-modernization-and-clash-economic-models

International Energy Agency. (2022, 7 juli). Solar PV global supply chains. https://www.iea.org/reports/solar-pv-global-supply-chains

International Energy Agency. (2026a, 8 april). Rare earth elements: Pathways to secure and diversified supply chains. https://www.iea.org/reports/rare-earth-elements

International Energy Agency. (2026b, 20 maj). Global EV Outlook 2026. https://www.iea.org/reports/global-ev-outlook-2026

Johannesson, E., & Lundqvist, E. (2026, juni). Strategic dependencies in Swedish imports: A methodological framework and analysis. Kommerskollegium. https://www.kommerskollegium.se/en/analyses-and-seminars/published/report/2026/strategic-dependencies-in-swedish-imports/

Microsoft AI Economy Institute. (2026, januari). Global AI adoption in 2025: A widening digital divide. Microsoft. https://www.microsoft.com/en-us/research/wp-content/uploads/2026/01/Microsoft-AI-Diffusion-Report-2025-H2.pdf

Nellis, S., & Freifeld, K. (2025, 27 januari). Nvidia says DeepSeek advances prove need for more of its chips. Reuters. https://www.reuters.com/technology/nvidia-says-deepseek-advances-prove-need-more-its-chips-2025-01-27/

Reuters. (2026, 1 januari). China’s BYD posts weakest sales growth in five years on headwinds at home. https://www.reuters.com/world/asia-pacific/byd-posts-weakest-sales-growth-five-years-headwinds-home-2026-01-01/

S&P Dow Jones Indices. (2026, 20 maj). The Market Measure: In the Shadows of Giants. https://www.spglobal.com/spdji/en/index-tv/article/the-market-measure-in-the-shadows-of-giants/

Soni, A., & Sophia, D. M. (2026, 23 juli). Alphabet’s cash burn raises alarm for Big Tech as AI spending climbs. Reuters. https://www.reuters.com/business/retail-consumer/alphabets-cash-burn-raises-alarm-big-tech-ai-spending-climbs-2026-07-23/

Sveriges Riksbank. (2026, 29 maj). Finansiell stabilitetsrapport 2026:1. https://www.riksbank.se/sv/finansiell-stabilitet/finansiell-stabilitetsrapport/2026/finansiell-stabilitetsrapport-20261/

Xi, J. (2026, 17 juli). Joining hands to build a just and equitable system for global AI governance: Keynote address at the opening ceremony of the 2026 World AI Conference and High-Level Meeting on Global AI Governance. The State Council of the People’s Republic of China. https://english.www.gov.cn/news/202607/17/content_WS6a5a1172c6d00ca5f9a0c46b.html

Xinhua. (2026, 17 juli). 29 countries sign agreement on establishing World AI Cooperation Organization. The State Council of the People’s Republic of China. https://english.www.gov.cn/news/202607/17/content_WS6a59a226c6d00ca5f9a0c432.html

Svarsmaskinens tid – när internet blir en plats för maskiner och inte människor

Jag lyssnar på Nilay Patel, chefredaktör för The Verge, prata i deras podd och tänker att han har en olycklig talang för att få rätt. För ett par år sedan myntade han uttrycket Google Zero för den punkt då Google slutar skicka trafik vidare till andra webbplatser och i stället självt blir slutpunkten. Han kallade idén ett utslag av sin egen paranoia. När han tog upp den med Googles vd Sundar Pichai invände Pichai att AI-översikterna tvärtom kunde öka engagemanget med källorna. I veckans avsnitt av The Vergecast konstaterar Patel att Google Zero inte längre går att avfärda som paranoia. Det är på riktigt nu.

Det är lätt att tänka att frågan om hur Googles trafik från sökmotorn är en fråga för annonsbranschen och för medier. Tidningar som tappar läsare, igen. Men Google Zero handlar egentligen inte om Google, och inte heller egentligen om medier och dess ekonomi. Det stora skiftet som nu sker handlar om hur trafik och besök på internet egentligen går till, och vilka konsekvenser detta för för hela internet.

Vi har byggt vår förståelse av hur internet fungerar på en mängd ord och konstruktioner som ofta myntades på 1990-talet när internet var i sin linda. Ord som webbplats, hemsida, besökare, adress och portal. Att surfa. Orden som formar vår föreställning om internet är hämtade från resandets språk. Nätet byggdes på föreställningen att information finns någonstans och att man beger sig dit. Ekonomin följde av geografin. Annonsen visas för den som är på plats. Prenumerationen tecknas av den som kommit fram. Räckvidd mättes i besök, eftersom besöket var det enda som gick att sälja. Så kom den digitala annonsbranschen att utvecklas och formas.

Inledningsvis stod en stor kamp om vem som bäst kunde tillhandahålla en karta att navigera internet, så att användaren hittade dit den skulle. Yahoo, Altavista, Passagen och Spray. Många var de som försökte fånga denna lukurativa marknad. Google blev det företag som vann kampen, och kom att bli den som äger den främsta kartan över internet. Googles dominans uppstod just i att äga makten över kartan, index, utan att egentligen äga särskilt mycket av det som fanns på den. Ur den positionen växte en affär som ingen tidigare haft. Utgivare lät Google läsa och sortera deras texter. Google visade i gengäld resenären vägen till målet. Google tjänade sina pengar på att erbjuda sponsrade länkar i söktjänsten. Just förhållandet mellan utgivare och läsare var en slags indirekt relation, som i omkring tjugo år finansierat det det mesta av det vi läst gratis på nätet. Recepten. Reseguiderna. Faktaartiklarna. Utgivaren lät Google indexera sin webbplats, i utbyte mot att Google tillhandahöll trafik.

Det skifte vi nu ser är att kartan svarar direkt, i stället för att peka vidare.

Pew Research Center analyserade 68 879 Google-sökningar som gjordes av niohundra amerikanska vuxna under mars 2025. När en AI-sammanfattning visades klickade användarna vidare till ett traditionellt sökresultat i åtta procent av besöken. Utan AI-sammanfattning var andelen femton procent. Bara en procent klickade på någon av källorna i själva AI-svaret.

Detta är alltså Google Zero. Inte att trafiken blir noll i morgon, utan att den hittills uppmätta riktningen är tydlig. Kartan har blivit resmålet.

Det ska sägas att Google inte hittat på detta i ett vakuum. Vi har själva vant oss vid färdiga svar, tränade av chattbottarna, och den som fått ett helt svar orkar sällan klicka sig till tre halva. Företaget följer och försöker hitta sin nya roll och affär i en förändring som är större än Google och sökningar. Det handlar om övergången till ett internet där AI utgör ett nytt fundament.

Under de senaste två decennierna har en stor del av den digitala annonsmarknaden förskjutits från medieindustrin till framför allt Google och de sociala medieplattformarna. För journalistiken har detta redan inneburit en långvarig ekonomisk press. Det är lätt att se hur den utveckling som nu syns ytterligare kan påverka journalister, tidningar och mediehus. AI påverkan på mediebranschen är omfattande, men det stannar inte där. Parallellt sker något som gör själva frågan om mänskliga klick nästan gammalmodig.

Den tredje juni skrev Matthew Prince, chef för nätbolaget Cloudflare, att automatiserade förfrågningar i företagets mätning hade passerat de mänskliga. Cloudflare ligger framför omkring en femtedel av webben, men mätningen avser en bestämd del av trafiken i det egna nätet, det vill säga HTTP-anrop till HTML-innehåll. Där klassificerades 57,4 procent som bottrafik och 42,6 procent som mänsklig. Prince betonade själv att mätningen är grov, men att skiftet kom betydligt tidigare än han hade väntat sig.

En viktig drivkraft är den snabbt växande trafiken från AI-assistenter och agenter, även om Cloudflares botkategori också omfattar annan automatiserad trafik. En människa som ska köpa en kamera kanske besöker fem sajter; en agent kan gå igenom tusentals. Skillnaden syns i Cloudflares så kallade crawl-to-referral-kvot. I juni 2025 hämtade Googles robot omkring fjorton HTML-sidor för varje besök som Google skickade tillbaka. För OpenAI var förhållandet omkring 1 700 till ett..

Det vi nu ser är hur nätet slutar att vara en samling platser som människor besöker. Det är inte längre en geografi eller ett landskap av information att utforska. Nätet blir en plats för AI-assistenter och agenter. Precis som vi bekvämt har hemmabio istället för att gå på bio, hämtar hem maten med Foodora istället för att gå på restaurang eller laga mat, och installerar ett hemmaspa istället för att besöka badhuset, har vi nu också automatiserat vårt digitala resande, och överlåter det till våra assistenter och agenter.

När användare inte längre besöker digitala platser, så finns heller ingen som läser annonserna på de platserna. Det digitala landskapet besöks inte längre av människan, utan istället av maskiner. Konsekvenserna av denna rörelse är svåra att överblicka.

Det är rimligt att tro att det som först försvinner är det som skrevs av kommersiella skäl. De tusen små sajterna som fanns därför att någon kunde tjäna en slant på att förklara hur man byter packning i en kran., laga till en god paj elller som delade expertkunskap inom ett nördigt område.

Sedan kommer turen till det som inte skrevs för pengar. Wikipedia har inga annonser att förlora, men påverkas ändå. Mehrzad Khosravi och Hema Yoganarasimhan vid University of Washington jämförde i en förhandspublicerad studie engelskspråkiga artiklar som möttes av Googles AI-svar med samma artiklar på hindi, indonesiska, japanska och portugisiska, där funktionen ännu inte hade införts. Besöken på de engelska artiklarna föll med omkring femton procent.

För Wikipedia handlar risken inte i första hand om annonsintäkter, utan om färre läsare som med tiden kan bli skribenter, volontärer eller givare. Wikimedia Foundation varnar själv för att färre besök kan leda till färre människor som utvecklar innehållet. Länken är inte bara trafik utan också en väg till engagemang i Wikipedia för nya intresserade. Samtidigt är Wikipedia en av de källor som AI-system ofta bygger sina svar på.

Slutpunkten i denna rörelse går att ana. AI svarar idag genom att sammanfatta någonting som människor tidigare skrivit. Men när incitamenten för att skriva upphör, så ersätts också detta skrivande av AI-genererat och billigt innehåll, vars syfte inte är det ursprungliga. Där syftet med författandet tidigare kan ha varit sprunget ur ett intresse för kunskapsbildning, analys, reflektion, journalistik eller dylikt, blir syftet istället att låta sig bekvämt sammanfattas. Den mörka slutpunkten vi riskerar hamna i är ett internet där bildningen och kunskapen med svårighet hittas på öar i ett hav av AI-sörja.

Våra demokratiska samtal förutsätter samtal och gemensamma texter vi kan förhålla oss till. Att vi läser samma artikel, krönika, bok eller essä, blir oense om den, och kan peka på det stycke eller det påstående vi inte delar mening om. Texten är ett objekt som finns utanför oss och som vi båda förhåller oss till. Det svar du och jag får av våra AI-agenter och assistenter är inte i samma mening ett delat objekt. Det är skapade åt dig och åt mig, i stunden, och de finns för för oss var och en för sig, där och då. Istället för att vi befinner oss i ett möte med en gemensam kunskapshorisont, blickar vi ut över två olika världar.

Utvecklingen mot ett internet som både läses och skrivs av AI-agenter och assistenter är inte ödesbestämd. Det finns motkrafter och rörelser i annan riktning, från teknikföretag som väljer genom design av deras tjänster, till reglering och till användares egen syn på internet. Från den 15 september inför Cloudflare nya standardinställningar för domäner som ansluts till tjänsten. På sidor med annonser blockeras robotar för AI-träning och agentbruk som utgångspunkt, medan vanlig sökindexering fortsatt tillåts. Robotar som kombinerar sökning och träning kan därmed blockeras om de inte skiljer ändamålen åt.

Den 23 juli bötfällde EU-kommissionen dessutom Google med sammanlagt 890 miljoner euro för två överträdelser av Digital Markets Act, varav 460 miljoner gällde att Google gynnat sina egna tjänster i sökresultaten.

Jag kan också se en motkraft i en önskan från allt fler att uppleva det genuina, det mänskliga och de digitala skapelser följer ur det. Det syns en önskan om den fördjupade texten och det komplexa berättandet. Det som tycks ersättas av AI först utgörs av det en maskin kan sammanfatta utan att något går förlorat. De texter med mänskliga avsändare som blir kvar förefaller vara det som är svårt eller dåligt av att sammanfattas. Reportaget, rösten, det någon vittnar om med egna ögon och egen röst.

Och här någonstans vilar min förhoppning. Den i att insikten om fenomen som Google Zero, som Nilay Patel tidigt myntade, blir väckarklockor för ett samtal om vad vi vill att internet ska vara, och vad vi vill att det ska bli. För egen del tror jag att efterfrågan av det mänskliga, det kreativa och det genuina alltid kommer att finns kvar. Det som håller på att försvinna är affärsmodellen som gjort sådana texter möjliga under internets första decennier. Nu är tiden att forma förutsättningarna för ett mänskligt internet i en tid av AI. Och det samtalet kan bara vi föra.

Referenser

Chapekis, A., & Lieb, A. (2025, 22 juli). Google users are less likely to click on links when an AI summary appears in the results. Pew Research Center.

Cloudflare Radar. (u.å.). Bot traffic worldwide. Hämtad 26 juli 2026.

European Commission. (2026, 23 juli). Commission fines Google €890 million for breaches of the Digital Markets Act [Pressmeddelande].

Khosravi, M., & Yoganarasimhan, H. (2026). Impact of AI search summaries on website traffic: Evidence from Google AI Overviews and Wikipedia [Preprint]. arXiv.

Lee, J.-H., & Becker, B. (2026, 1 juli). Your site, your rules: New AI traffic options for all customers. The Cloudflare Blog.

Lee, J.-H., Gupta, D., Mitchell, B., Tatoris, R., & Clausen, H. (2025, 1 juli). Control content use for AI training with Cloudflare’s managed robots.txt and blocking for monetized content. The Cloudflare Blog.

Miller, M. (2025, 17 oktober). New user trends on Wikipedia. Wikimedia Foundation.

Patel, N. (2024a, 20 maj). Google CEO Sundar Pichai on AI-powered search and the future of the web [Podcastavsnitt]. I Decoder with Nilay Patel. The Verge.

Patel, N. (2024b, 30 maj). Google Zero is here—now what? The Verge.

Pierce, D., & Patel, N. (Programledare). (2026, 24 juli). You can’t ignore Google Zero anymore [Podcastavsnitt]. I The Vergecast. The Verge.

Prince, M. [@eastdakota]. (2026, 3 juni). Welp, that happened faster than I predicted. Thought it would be end of 2027, then early 2027, but agentic traffic growing so fast that bots have now passed human traffic online for the first time in the Internet’s history [Inlägg]. X.

Reid, L. (2025, 6 augusti). AI in Search is driving more queries and higher quality clicks. Google.

Weiss, A., Albertson, Z., & Lanfear, E. (2026, 1 juli). Content Independence Day, one year on: Building the business model for the agentic Internet. The Cloudflare Blog.

Svarsmaskinens tid – när internet blir en plats för maskiner och inte människor

Jag lyssnar på Nilay Patel, chefredaktör för The Verge, prata i deras podd och tänker att han har en olycklig talang för att få rätt. För ett par år sedan myntade han uttrycket Google Zero för den punkt då Google slutar skicka trafik vidare till andra webbplatser och i stället självt blir slutpunkten. Han kallade idén ett utslag av sin egen paranoia. När han tog upp den med Googles vd Sundar Pichai invände Pichai att AI-översikterna tvärtom kunde öka engagemanget med källorna. I veckans avsnitt av The Vergecast konstaterar Patel att Google Zero inte längre går att avfärda som paranoia. Det är på riktigt nu.

Det är lätt att tänka att frågan om hur Googles trafik från sökmotorn är en fråga för annonsbranschen och för medier. Tidningar som tappar läsare, igen. Men Google Zero handlar egentligen inte om Google, och inte heller egentligen om medier och dess ekonomi. Det stora skiftet som nu sker handlar om hur trafik och besök på internet egentligen går till, och vilka konsekvenser detta för för hela internet.

Vi har byggt vår förståelse av hur internet fungerar på en mängd ord och konstruktioner som ofta myntades på 1990-talet när internet var i sin linda. Ord som webbplats, hemsida, besökare, adress och portal. Att surfa. Orden som formar vår föreställning om internet är hämtade från resandets språk. Nätet byggdes på föreställningen att information finns någonstans och att man beger sig dit. Ekonomin följde av geografin. Annonsen visas för den som är på plats. Prenumerationen tecknas av den som kommit fram. Räckvidd mättes i besök, eftersom besöket var det enda som gick att sälja. Så kom den digitala annonsbranschen att utvecklas och formas.

Inledningsvis stod en stor kamp om vem som bäst kunde tillhandahålla en karta att navigera internet, så att användaren hittade dit den skulle. Yahoo, Altavista, Passagen och Spray. Många var de som försökte fånga denna lukurativa marknad. Google blev det företag som vann kampen, och kom att bli den som äger den främsta kartan över internet. Googles dominans uppstod just i att äga makten över kartan, index, utan att egentligen äga särskilt mycket av det som fanns på den. Ur den positionen växte en affär som ingen tidigare haft. Utgivare lät Google läsa och sortera deras texter. Google visade i gengäld resenären vägen till målet. Google tjänade sina pengar på att erbjuda sponsrade länkar i söktjänsten. Just förhållandet mellan utgivare och läsare var en slags indirekt relation, som i omkring tjugo år finansierat det det mesta av det vi läst gratis på nätet. Recepten. Reseguiderna. Faktaartiklarna. Utgivaren lät Google indexera sin webbplats, i utbyte mot att Google tillhandahöll trafik.

Det skifte vi nu ser är att kartan svarar direkt, i stället för att peka vidare.

Pew Research Center analyserade 68 879 Google-sökningar som gjordes av niohundra amerikanska vuxna under mars 2025. När en AI-sammanfattning visades klickade användarna vidare till ett traditionellt sökresultat i åtta procent av besöken. Utan AI-sammanfattning var andelen femton procent. Bara en procent klickade på någon av källorna i själva AI-svaret.

Detta är alltså Google Zero. Inte att trafiken blir noll i morgon, utan att den hittills uppmätta riktningen är tydlig. Kartan har blivit resmålet.

Det ska sägas att Google inte hittat på detta i ett vakuum. Vi har själva vant oss vid färdiga svar, tränade av chattbottarna, och den som fått ett helt svar orkar sällan klicka sig till tre halva. Företaget följer och försöker hitta sin nya roll och affär i en förändring som är större än Google och sökningar. Det handlar om övergången till ett internet där AI utgör ett nytt fundament.

Under de senaste två decennierna har en stor del av den digitala annonsmarknaden förskjutits från medieindustrin till framför allt Google och de sociala medieplattformarna. För journalistiken har detta redan inneburit en långvarig ekonomisk press. Det är lätt att se hur den utveckling som nu syns ytterligare kan påverka journalister, tidningar och mediehus. AI påverkan på mediebranschen är omfattande, men det stannar inte där. Parallellt sker något som gör själva frågan om mänskliga klick nästan gammalmodig.

Den tredje juni skrev Matthew Prince, chef för nätbolaget Cloudflare, att automatiserade förfrågningar i företagets mätning hade passerat de mänskliga. Cloudflare ligger framför omkring en femtedel av webben, men mätningen avser en bestämd del av trafiken i det egna nätet, det vill säga HTTP-anrop till HTML-innehåll. Där klassificerades 57,4 procent som bottrafik och 42,6 procent som mänsklig. Prince betonade själv att mätningen är grov, men att skiftet kom betydligt tidigare än han hade väntat sig.

En viktig drivkraft är den snabbt växande trafiken från AI-assistenter och agenter, även om Cloudflares botkategori också omfattar annan automatiserad trafik. En människa som ska köpa en kamera kanske besöker fem sajter; en agent kan gå igenom tusentals. Skillnaden syns i Cloudflares så kallade crawl-to-referral-kvot. I juni 2025 hämtade Googles robot omkring fjorton HTML-sidor för varje besök som Google skickade tillbaka. För OpenAI var förhållandet omkring 1 700 till ett..

Det vi nu ser är hur nätet slutar att vara en samling platser som människor besöker. Det är inte längre en geografi eller ett landskap av information att utforska. Nätet blir en plats för AI-assistenter och agenter. Precis som vi bekvämt har hemmabio istället för att gå på bio, hämtar hem maten med Foodora istället för att gå på restaurang eller laga mat, och installerar ett hemmaspa istället för att besöka badhuset, har vi nu också automatiserat vårt digitala resande, och överlåter det till våra assistenter och agenter.

När användare inte längre besöker digitala platser, så finns heller ingen som läser annonserna på de platserna. Det digitala landskapet besöks inte längre av människan, utan istället av maskiner. Konsekvenserna av denna rörelse är svåra att överblicka.

Det är rimligt att tro att det som först försvinner är det som skrevs av kommersiella skäl. De tusen små sajterna som fanns därför att någon kunde tjäna en slant på att förklara hur man byter packning i en kran., laga till en god paj elller som delade expertkunskap inom ett nördigt område.

Sedan kommer turen till det som inte skrevs för pengar. Wikipedia har inga annonser att förlora, men påverkas ändå. Mehrzad Khosravi och Hema Yoganarasimhan vid University of Washington jämförde i en förhandspublicerad studie engelskspråkiga artiklar som möttes av Googles AI-svar med samma artiklar på hindi, indonesiska, japanska och portugisiska, där funktionen ännu inte hade införts. Besöken på de engelska artiklarna föll med omkring femton procent.

För Wikipedia handlar risken inte i första hand om annonsintäkter, utan om färre läsare som med tiden kan bli skribenter, volontärer eller givare. Wikimedia Foundation varnar själv för att färre besök kan leda till färre människor som utvecklar innehållet. Länken är inte bara trafik utan också en väg till engagemang i Wikipedia för nya intresserade. Samtidigt är Wikipedia en av de källor som AI-system ofta bygger sina svar på.

Slutpunkten i denna rörelse går att ana. AI svarar idag genom att sammanfatta någonting som människor tidigare skrivit. Men när incitamenten för att skriva upphör, så ersätts också detta skrivande av AI-genererat och billigt innehåll, vars syfte inte är det ursprungliga. Där syftet med författandet tidigare kan ha varit sprunget ur ett intresse för kunskapsbildning, analys, reflektion, journalistik eller dylikt, blir syftet istället att låta sig bekvämt sammanfattas. Den mörka slutpunkten vi riskerar hamna i är ett internet där bildningen och kunskapen med svårighet hittas på öar i ett hav av AI-sörja.

Våra demokratiska samtal förutsätter samtal och gemensamma texter vi kan förhålla oss till. Att vi läser samma artikel, krönika, bok eller essä, blir oense om den, och kan peka på det stycke eller det påstående vi inte delar mening om. Texten är ett objekt som finns utanför oss och som vi båda förhåller oss till. Det svar du och jag får av våra AI-agenter och assistenter är inte i samma mening ett delat objekt. Det är skapade åt dig och åt mig, i stunden, och de finns för för oss var och en för sig, där och då. Istället för att vi befinner oss i ett möte med en gemensam kunskapshorisont, blickar vi ut över två olika världar.

Utvecklingen mot ett internet som både läses och skrivs av AI-agenter och assistenter är inte ödesbestämd. Det finns motkrafter och rörelser i annan riktning, från teknikföretag som väljer genom design av deras tjänster, till reglering och till användares egen syn på internet. Från den 15 september inför Cloudflare nya standardinställningar för domäner som ansluts till tjänsten. På sidor med annonser blockeras robotar för AI-träning och agentbruk som utgångspunkt, medan vanlig sökindexering fortsatt tillåts. Robotar som kombinerar sökning och träning kan därmed blockeras om de inte skiljer ändamålen åt.

Den 23 juli bötfällde EU-kommissionen dessutom Google med sammanlagt 890 miljoner euro för två överträdelser av Digital Markets Act, varav 460 miljoner gällde att Google gynnat sina egna tjänster i sökresultaten.

Jag kan också se en motkraft i en önskan från allt fler att uppleva det genuina, det mänskliga och de digitala skapelser följer ur det. Det syns en önskan om den fördjupade texten och det komplexa berättandet. Det som tycks ersättas av AI först utgörs av det en maskin kan sammanfatta utan att något går förlorat. De texter med mänskliga avsändare som blir kvar förefaller vara det som är svårt eller dåligt av att sammanfattas. Reportaget, rösten, det någon vittnar om med egna ögon och egen röst.

Och här någonstans vilar min förhoppning. Den i att insikten om fenomen som Google Zero, som Nilay Patel tidigt myntade, blir väckarklockor för ett samtal om vad vi vill att internet ska vara, och vad vi vill att det ska bli. För egen del tror jag att efterfrågan av det mänskliga, det kreativa och det genuina alltid kommer att finns kvar. Det som håller på att försvinna är affärsmodellen som gjort sådana texter möjliga under internets första decennier. Nu är tiden att forma förutsättningarna för ett mänskligt internet i en tid av AI. Och det samtalet kan bara vi föra.

Referenser

Chapekis, A., & Lieb, A. (2025, 22 juli). Google users are less likely to click on links when an AI summary appears in the results. Pew Research Center.

Cloudflare Radar. (u.å.). Bot traffic worldwide. Hämtad 26 juli 2026.

European Commission. (2026, 23 juli). Commission fines Google €890 million for breaches of the Digital Markets Act [Pressmeddelande].

Khosravi, M., & Yoganarasimhan, H. (2026). Impact of AI search summaries on website traffic: Evidence from Google AI Overviews and Wikipedia [Preprint]. arXiv.

Lee, J.-H., & Becker, B. (2026, 1 juli). Your site, your rules: New AI traffic options for all customers. The Cloudflare Blog.

Lee, J.-H., Gupta, D., Mitchell, B., Tatoris, R., & Clausen, H. (2025, 1 juli). Control content use for AI training with Cloudflare’s managed robots.txt and blocking for monetized content. The Cloudflare Blog.

Miller, M. (2025, 17 oktober). New user trends on Wikipedia. Wikimedia Foundation.

Patel, N. (2024a, 20 maj). Google CEO Sundar Pichai on AI-powered search and the future of the web [Podcastavsnitt]. I Decoder with Nilay Patel. The Verge.

Patel, N. (2024b, 30 maj). Google Zero is here—now what? The Verge.

Pierce, D., & Patel, N. (Programledare). (2026, 24 juli). You can’t ignore Google Zero anymore [Podcastavsnitt]. I The Vergecast. The Verge.

Prince, M. [@eastdakota]. (2026, 3 juni). Welp, that happened faster than I predicted. Thought it would be end of 2027, then early 2027, but agentic traffic growing so fast that bots have now passed human traffic online for the first time in the Internet’s history [Inlägg]. X.

Reid, L. (2025, 6 augusti). AI in Search is driving more queries and higher quality clicks. Google.

Weiss, A., Albertson, Z., & Lanfear, E. (2026, 1 juli). Content Independence Day, one year on: Building the business model for the agentic Internet. The Cloudflare Blog.

#TranquilityBaseHotelAndCasino #Skavlan branch

Mr Tillman #Norway #Sweden #Norveige #Svenska

https://youtu.be/-roD2BNgcPs

#TranquilityBaseHotelAndCasino #Skavlan branch

Mr Tillman #Norway #Sweden #Norveige #Svenska

https://youtu.be/-roD2BNgcPs

Svenska mastodon,
Visste ni att det finns en svensk server, https://officiell-info.se/public/local ? Där ligger SvT, SR, SMHI, ArtNews Magazine, Archaeology Magazine, Läkartidningen, Science Magazine, m fl.

#svenskamastodon #svenska #sverige

Svenska mastodon,
Visste ni att det finns en svensk server, https://officiell-info.se/public/local ? Där ligger SvT, SR, SMHI, ArtNews Magazine, Archaeology Magazine, Läkartidningen, Science Magazine, m fl.

#svenskamastodon #svenska #sverige

I have finally made it :ablobattentionreverse: I am on the Swedish comic book Wiki! :ablobfoxexplode:

The lovely editor who's adding me there just wants a few pics so that's coming very soon!

But THANK YOU.
And... I won't translate the underlined text. All I'll say is: It's 100% correct 😂

https://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Jennie_Gyllblad

#wiki #seriewikin #swedish #sverige #svenska

Ryssland tar sig in i pojkrummet – vad Clavicular lär oss om Kreml och den toxiska maskuliniteten

”Nästa resa blir Ryssland, om visumet går igenom.” En amerikansk tjugoåring skrev inlägget på X, det som förr hette Twitter, den 12 juli i år. På bara tre dagar hade det setts över tre miljoner gånger. Han kallar sig Clavicular, och för de flesta vuxna svenskar säger det namnet ingenting. För miljoner unga män världen över är han just nu en av de största stjärnorna på internet. Att en av dem annonserar en resa till Ryssland, mitt under ett pågående anfallskrig, det bär med sig en berättelse. För att förstå den måste man börja med vem han är.

Clavicular heter egentligen Braden Peters. Han är tjugo år, amerikan och bosatt i Florida. På drygt ett år har han gått från okänd till en av de mest sedda personerna på Kick, en strömningsplattform där han sänder live i timmar varje dag inför hundratusentals följare. Han blev känd genom det som kallas looksmaxxing. Ordet betyder ungefär att maximera sitt utseende. I sin mildaste form handlar det om hudvård, träning och övningar för en skarpare käklinje, som att tugga enorma mängder tuggummi. Men bland de mest hängivna drivs det längre, med plastikkirurgi, tunga anabola steroider och bonesmashing, att slå sig själv i ansiktet i tron att ansiktsbenen ska växa sig grövre. Längst in i kulturen ligger något som kallas blackpill, en dyster övertygelse om att utseendet avgör allt i livet och att den som fötts ful lika gärna kan ge upp.

Det låter som förhållandevis ofarlig fåfänga, ända tills man ser de kroppsliga spåren. Muskeldysmorfi, en tvångsmässig oro för att aldrig vara stor eller symmetrisk nog, ökar bland unga män, och i Göteborg har andelen gymnasiepojkar som prövat anabola steroider stigit från 0,4 till 1,1 procent på bara tre år. För en del blir looksmaxxingen en väg rakt in i nätets mörkaste hörn. Forskare vid Alan Turing-institutet i London kunde nyligen kartlägga hur samma unga män glider från utseendefixering vidare mot rent kvinnohat och förhärligande av våld.

Looksmaxxing är i sin tur en gren av något större, det som brukar kallas manosfären. Det är varken ett parti eller en organisation, utan ett löst nät av influencers, poddar och anonyma forum som hålls samman av motstånd mot feminism och av en berättelse om mannen som förlorare i ett samhälle som svikit honom. Dess mest kända ansikte är Andrew Tate, en före detta kickboxare som står åtalad för våldtäkt och människohandel i flera länder och som samtidigt är en av världens mest följda män bland tonårspojkar. Det här är ingen marginell värld. I Sverige följer nästan hälften av männen mellan arton och tjugofem minst en sådan mansinfluencer, och nästan en fjärdedel av de unga männen tycker att jämställdheten gått för långt, mot färre än en av tio unga kvinnor.

Det som gör den här världen svår att få syn på utifrån är att man inte behöver söka sig till den. Den söker upp en. En pojke som börjar titta på oskyldiga träningsklipp kan inom en timme ha fått sitt flöde fyllt av innehåll om kvinnors svek och mäns förlorade status, eftersom algoritmen lärt sig att ilska håller kvar en blick längre än lugn gör. I ett försök vid Dublin City University dröjde det i genomsnitt tjugotre minuter innan konton, uppsatta som helt vanliga tonårspojkar, började matas med sådant innehåll utan att ha bett om det. Man söker sig sällan dit. Man glider utför, klipp för klipp.

Under de färgstarka influencerna finns ett mörkare lager, anonyma forum där unga män betygsätter varandras ansikten på en skala från ett till tio och där de mest desperata bekräftar varandras hopplöshet. Redan 2019 visade Totalförsvarets forskningsinstitut att Sverige, räknat per invånare, hörde till de länder i världen som hade allra flest besökare på den sortens forum, långt fler än exempelvis USA. Sverige hör till de platser där den här kulturen slagit rot allra djupast.

Att en tjugoåring når miljoner är ändå ingen slump, utan resultatet av en industri de flesta aldrig hört talas om. Klippekonomin är en helt ny bransch, framvuxen på bara några år, och den anlitas av alla från Youtube-jätten MrBeast till amerikanska valkampanjer. Bakom Clavicular arbetar en armé av så kallade klippare, personer som klipper hans timslånga sändningar i korta, uppseendeväckande filmer och sprider dem på TikTok och Instagram tills en av dem blir viral. Det märkliga är vem som betalar. En australisk koncern vid namn Easygo äger både Kick, där Clavicular sänder, och kryptokasinot Stake, som han gör reklam för i sina sändningar, och det är genom Kick som klipparna får sina pengar. På bara två månader i våras skar drygt sextonhundra klippare, många av dem i Filippinerna eller Serbien och betalda i kryptovaluta, sönder honom i sjuttiotusen filmer som tillsammans setts 2,2 miljarder gånger. Vad som ser ut som spontan, folklig spridning är i själva verket en köpt tjänst. Och ingen kontrollerar vem som köper den, bara vem som får betalt för att sprida. En maskin byggd för att sälja kryptospel till unga män kan lika gärna hyras av den som vill sälja dem en känsla.

Och det är här som Ryssland återvänder. Sedan flera år driver Kreml en berättelse om sitt eget land som civilisationens sista försvarare. Den kallas ruskij mir, den ryska världen, och den målar Ryssland som ett samhälle av familj, ordning och stark manlighet, ställt mot ett väst som sägs ha ruttnat bort i feminism, förvirrade könsroller och svaghet. Det är en berättelse som manosfären redan lever i, och Ryssland vet det. Forskning om rysk statsmedia har visat hur just kön och familj används som en dörröppnare. Genom att tala om hotet mot de traditionella värdena når man en konservativ publik som annars aldrig skulle lyssna på rysk propaganda, och därifrån går det att leda vidare till en bredare misstro mot väst. Kön blir grinden, och bakom grinden väntar resten.

När Andrew Tate i juni klev av planet i Moskva togs han emot med bröd och salt, den ceremoni som brukar reserveras för hedersgäster. Han fick åka stridsvagn med ryska soldater, och i den statliga tv-kanalen RT förklarade han att patriotiska, maskulina män kommer att skydda Ryssland. Resan var teater, en föreställning iscensatt för att visa både ryssar och västliga tittare att den som föraktar det liberala väst är välkommen i Moskva.

Tate är inte ensam. Under det senaste året har en rad västliga profiler gjort samma resa, från den amerikanska högerkommentatorn Candace Owens och Tucker Carlson, före detta Fox-stjärna som reste till Moskva för att intervjua Vladimir Putin, till Elon Musks far Errol Musk, som blivit en återkommande gäst i Kreml-nära kretsar. Kreml har byggt en hel apparat för att ta emot dem, med internationella forum, konferenser och till och med ett särskilt uppehållstillstånd för västerlänningar som förklarar att de delar Rysslands traditionella andliga och moraliska värden. Det är kanske ett sådant tillstånd Clavicular väntar på när han skriver om sitt visum.

Betyder det här att Clavicular är en rysk agent, styrd från Kreml? Nej, och frågan är fel ställd. Han behöver varken vara köpt eller lyda order för att vara till nytta. Det räcker med det som i rysk militär tradition kallas reflexiv kontroll, konsten att forma en motståndares omgivning så att han av egen fri vilja gör precis det man vill, i tron att det var hans eget beslut. Ryssland behöver inte säga åt honom att komma, det räcker att bygga en värld dit en ung man som lever på provokation och uppmärksamhet lockas av sig själv, och varifrån hans bilder tjänar Moskva vare sig han själv förstår det eller inte.

För mönstret är för tydligt för att vara en tillfällighet. Alla dessa resor sker mitt under ett pågående anfallskrig, och ingen av dem sker mot Rysslands vilja. I ett land i krig, där varje visum och varje sändningstillstånd vägs noga, får ingen västlig influencer tillträde och kamerarätt om inte staten ser en vinst i det. Att Clavicular alls talar om ett visum är därför inte oskyldigt, för själva tillträdet är något Kreml delar ut, inte något man snubblar in i. Det här är inte enskilda nöjesresor, utan strategisk kommunikation, en del av det som brukar kallas kognitiv krigföring, kampen om vad vi tänker och känner snarare än om terräng. Direkt betalning går sällan att bevisa, av det enkla skälet att den sällan behövs.

Att Ryssland ändå väljer med omsorg syns i hur olika landet behandlar sina gäster. Andrew Tate, som förkroppsligar den starka mannen, hyllas. Hur Clavicular blir bemött av Ryssland återstår att se. På den inhemska ryska manosfären slår staten däremot ned hårt. Arsen Markaryan, Rysslands egen Andrew Tate, sitter sedan i mars i fängelse, dömd till fyra och ett halvt år, men inte för sitt kvinnohat, som fick pågå i åratal, utan för att han förolämpat minnet av andra världskriget. Bakom hyllningen och hårdheten döljer sig en makt som sorterar noga i vad som är användbart och vad som inte är det.

Nyttan för Moskva är enkel. Reser Clavicular dit och sänder från Röda torget blir hans bilder av ett starkt och gästfritt Ryssland gratis råvara i den berättelse Kreml redan sprider, och de når exakt den publik som Ryssland annars har svårast att nå.

Formatet är redan prövat. Alexandra Jost, en rysk-amerikansk influencer som under namnet Sasha Meets Russia byggt en stor västlig publik på till synes oskyldiga reportage om ryskt vardagsliv, traditioner och resor, visade sig ha varit avlönad av RT hela tiden. Ett grävsamarbete mellan det ryska exilnätverket iStories och OCCRP kunde 2025 visa att hon fick i genomsnitt 170 000 rubel i månaden, omkring 2 000 dollar, medan vloggarna samtidigt drev Kremls linje om kriget i Ukraina. Hon var en av flera skenbart oberoende bloggare som RT tyst finansierade, ofta via mellanhänder och bulvanbolag så att ingenting öppet pekade tillbaka mot Moskva. Det är en billig affär. Några lojala bloggare kostar småpengar, långt mindre än att muta politiker, och når ändå miljoner. Den 15 juni i år förde EU upp Jost på sin sanktionslista, för att ha spridit desinformation under kulturens täckmantel. Hennes eget svar var att beskedet bevisade att hon var på rätt väg.

Och det är här den svenska sårbarheten ligger. Sverige har ett brett och starkt stöd för Ukraina, men det stödet lever på förstasidorna, i nyhetssändningarna och i det offentliga samtalet, och det är där vi är vaksamma. Den unga manliga publik som Clavicular når finns inte där. Den finns i telefonen, i ett personligt flöde som föräldrar, lärare och beslutsfattare aldrig får se. Forskning från Försvarshögskolan visar att unga svenska män är den grupp som allra mest tar del av rysk statsmedia som RT och Sputnik, och att de oftare än andra delar innehållet vidare utan att veta varifrån det kommer, också när de själva anar att det inte stämmer. Budskapet knackar aldrig på som stöd Ryssland, för då skulle det studsa tillbaka. Det kommer i stället som förakt för feminismen, som längtan efter styrka och ordning, som bilden av ett vekt väst, värderingar som råkar sammanfalla med ruskij mir, i ett rum vi andra aldrig kliver in i. Och det handlar inte om en enskild kampanj inför ett enskilt val, utan om något långsammare och tåligare. Om att över år förskjuta vad en ung generation uppfattar som normalt, tills en världsbild som gynnar Moskva känns som deras egen.

Det svenska värnet mot detta är ännu tunt. Nationellt centrum för terrorhotbedömning, som gör Sveriges samlade hotbedömningar, skrev så sent som i höstas en hel rapport om våldsam kvinnofientlighet utan att med ett enda ord nämna att en främmande makt kan ha intresse av den. Den direkta bryggan mellan manosfären och rysk påverkan är ännu svag. Det finns få direkta bevis utöver influencernas resor, och ingen har hittills kunnat visa att en främmande makt faktiskt köpt sig in i den nya klippindustrin. Men mönstret är verkligt, och rummet står obevakat. I juni fick Jämställdhetsmyndigheten, FOI och Mediemyndigheten regeringens uppdrag att kartlägga just den könsbaserade desinformationen. Det är ett första steg.

Men det svåraste är också det mest grundläggande, och det handlar om rummet självt. Flödet där femtonåringen sitter har ritats åt honom av några få företag, av TikTok, av X, av Kick, och varje val de gör, vad som förstärks och vad som tystas, är i grunden ett politiskt val, om än fattat av ekonomiska intressen. Så länge vi behandlar det algoritmiskt styrda digitala samtalet som plattformarnas ensak, som en marknad med begränsat ansvar, så lämnar vi utformningen av vår tids kanske viktigaste offentliga miljö åt aktörer som inte står till svars inför oss. Frågan om hur det rummet ska ritas, vem som ska få se in i det och efter vilka regler det ska fungera, är därför ingen teknik- eller marknadsfråga, utan en demokratifråga, och ytterst en fråga om samhällets skydd.

En rad om ett visum, sedd av miljoner. Ensam betyder den ingenting. Läst mot allt det andra betyder den att slaget om vad en hel generation ska tro på redan har börjat, i ett rum som byggts åt oss av andra och som en främmande makt redan lärt sig att röra sig i. Att rita om det rummet medan det ännu är fredstid är en uppgift som återstår. Väntar vi till nästa storm är det för sent, för då är rummet redan ritat, av någon annan och för någon annans räkning.

Referenser

Europeiska unionens råd. (2026, 15 juni). Council Implementing Regulation (EU) 2026/1356 [sanktionslistning av Alexandra Jost]. EUR-Lex.

Fernquist, J., Kaati, L., Pelzer, B., Asplund Cohen, K., & Akrami, N. (2020). Hope, cope & rope: Incels i digitala miljöer (FOI Memo 7040). Totalförsvarets forskningsinstitut.

Ging, D., Baker, C., & Andreasen, M. B. (2024). Recommending toxicity: The role of algorithmic recommender functions on YouTube Shorts and TikTok in promoting male supremacist influencers. DCU Anti-Bullying Centre.

Lenta.ru. (2026, 27 juni). Лидер культа мужской красоты бил себя по лицу молотком и увеличивал пенис грузами.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. (2026). Pojkars och unga mäns jämställdhetsutmaningar: En kunskapssammanställning.

Nationellt centrum för terrorhotbedömning. (2025). Våldsbejakande misogyni. Säkerhetspolisen.

Nikolaeva, R., Korotkova, A., & Velikovsky, D. (2025, 14 mars). Banned Russian channel RT secretly pays video bloggers who promote Kremlin narratives. OCCRP.

Novaja Gazeta Europe. (2025, 22 februari). Under the influence: How foreign bloggers are stealthily promoting the image of a ’free and safe’ Russia on the Kremlin’s dime.

Novaja Gazeta Europe. (2026, 16 juni). EU sanctions influencer Alexandra Jost over RT-funded pro-Kremlin content.

RIA Novosti. (2026, 5 mars). Арсен Маркарян: приговор суда, за что посадили блогера.

Redmond, J., Small, R., & Hughes, M. (2025). From looksmaxxing to mass shootings: Radicalisation and online misogyny. CETAS, Alan Turing Institute.

Regeringen. (2026, 18 juni). Uppdrag att kartlägga och föreslå åtgärder för att bemöta desinformation som riktar sig mot personer på grund av kön.

Renström, E. A., & Bäck, H. (2024). Manfluencers and young men’s misogynistic attitudes: The role of perceived threats to men’s status. Sex Roles, 90(12), 1787-1806.

Sato, M. (2026, 6 maj). The clippening. The Verge.

Sobrado, B. (2026, 26 april). The ’creator of clipping’ who powers crypto gambling’s viral machine. Forbes.

Stolze, M. (2025). Russian disinformation hijacking gender cleavages: Anti-gender frames on RT as a gateway for illiberal propaganda. Journal of Gender Studies, 35(3).

The Moscow Times. (2026, 2 juni). Manosphere influencer Andrew Tate arrives in Moscow.

Wagnsson, C., & Barzanje, C. (2021). The paperboys of Russian messaging: RT/Sputnik audiences as vehicles for malign information influence. Information, Communication & Society.

Клавикулар [@Clavicular0]. (2026, 12 juli). Happy to announce our next trip will be to Russia, if all goes well with my Visa [Inlägg]. X.

Ryssland tar sig in i pojkrummet – vad Clavicular lär oss om Kreml och den toxiska maskuliniteten

”Nästa resa blir Ryssland, om visumet går igenom.” En amerikansk tjugoåring skrev inlägget på X, det som förr hette Twitter, den 12 juli i år. På bara tre dagar hade det setts över tre miljoner gånger. Han kallar sig Clavicular, och för de flesta vuxna svenskar säger det namnet ingenting. För miljoner unga män världen över är han just nu en av de största stjärnorna på internet. Att en av dem annonserar en resa till Ryssland, mitt under ett pågående anfallskrig, det bär med sig en berättelse. För att förstå den måste man börja med vem han är.

Clavicular heter egentligen Braden Peters. Han är tjugo år, amerikan och bosatt i Florida. På drygt ett år har han gått från okänd till en av de mest sedda personerna på Kick, en strömningsplattform där han sänder live i timmar varje dag inför hundratusentals följare. Han blev känd genom det som kallas looksmaxxing. Ordet betyder ungefär att maximera sitt utseende. I sin mildaste form handlar det om hudvård, träning och övningar för en skarpare käklinje, som att tugga enorma mängder tuggummi. Men bland de mest hängivna drivs det längre, med plastikkirurgi, tunga anabola steroider och bonesmashing, att slå sig själv i ansiktet i tron att ansiktsbenen ska växa sig grövre. Längst in i kulturen ligger något som kallas blackpill, en dyster övertygelse om att utseendet avgör allt i livet och att den som fötts ful lika gärna kan ge upp.

Det låter som förhållandevis ofarlig fåfänga, ända tills man ser de kroppsliga spåren. Muskeldysmorfi, en tvångsmässig oro för att aldrig vara stor eller symmetrisk nog, ökar bland unga män, och i Göteborg har andelen gymnasiepojkar som prövat anabola steroider stigit från 0,4 till 1,1 procent på bara tre år. För en del blir looksmaxxingen en väg rakt in i nätets mörkaste hörn. Forskare vid Alan Turing-institutet i London kunde nyligen kartlägga hur samma unga män glider från utseendefixering vidare mot rent kvinnohat och förhärligande av våld.

Looksmaxxing är i sin tur en gren av något större, det som brukar kallas manosfären. Det är varken ett parti eller en organisation, utan ett löst nät av influencers, poddar och anonyma forum som hålls samman av motstånd mot feminism och av en berättelse om mannen som förlorare i ett samhälle som svikit honom. Dess mest kända ansikte är Andrew Tate, en före detta kickboxare som står åtalad för våldtäkt och människohandel i flera länder och som samtidigt är en av världens mest följda män bland tonårspojkar. Det här är ingen marginell värld. I Sverige följer nästan hälften av männen mellan arton och tjugofem minst en sådan mansinfluencer, och nästan en fjärdedel av de unga männen tycker att jämställdheten gått för långt, mot färre än en av tio unga kvinnor.

Det som gör den här världen svår att få syn på utifrån är att man inte behöver söka sig till den. Den söker upp en. En pojke som börjar titta på oskyldiga träningsklipp kan inom en timme ha fått sitt flöde fyllt av innehåll om kvinnors svek och mäns förlorade status, eftersom algoritmen lärt sig att ilska håller kvar en blick längre än lugn gör. I ett försök vid Dublin City University dröjde det i genomsnitt tjugotre minuter innan konton, uppsatta som helt vanliga tonårspojkar, började matas med sådant innehåll utan att ha bett om det. Man söker sig sällan dit. Man glider utför, klipp för klipp.

Under de färgstarka influencerna finns ett mörkare lager, anonyma forum där unga män betygsätter varandras ansikten på en skala från ett till tio och där de mest desperata bekräftar varandras hopplöshet. Redan 2019 visade Totalförsvarets forskningsinstitut att Sverige, räknat per invånare, hörde till de länder i världen som hade allra flest besökare på den sortens forum, långt fler än exempelvis USA. Sverige hör till de platser där den här kulturen slagit rot allra djupast.

Att en tjugoåring når miljoner är ändå ingen slump, utan resultatet av en industri de flesta aldrig hört talas om. Klippekonomin är en helt ny bransch, framvuxen på bara några år, och den anlitas av alla från Youtube-jätten MrBeast till amerikanska valkampanjer. Bakom Clavicular arbetar en armé av så kallade klippare, personer som klipper hans timslånga sändningar i korta, uppseendeväckande filmer och sprider dem på TikTok och Instagram tills en av dem blir viral. Det märkliga är vem som betalar. En australisk koncern vid namn Easygo äger både Kick, där Clavicular sänder, och kryptokasinot Stake, som han gör reklam för i sina sändningar, och det är genom Kick som klipparna får sina pengar. På bara två månader i våras skar drygt sextonhundra klippare, många av dem i Filippinerna eller Serbien och betalda i kryptovaluta, sönder honom i sjuttiotusen filmer som tillsammans setts 2,2 miljarder gånger. Vad som ser ut som spontan, folklig spridning är i själva verket en köpt tjänst. Och ingen kontrollerar vem som köper den, bara vem som får betalt för att sprida. En maskin byggd för att sälja kryptospel till unga män kan lika gärna hyras av den som vill sälja dem en känsla.

Och det är här som Ryssland återvänder. Sedan flera år driver Kreml en berättelse om sitt eget land som civilisationens sista försvarare. Den kallas ruskij mir, den ryska världen, och den målar Ryssland som ett samhälle av familj, ordning och stark manlighet, ställt mot ett väst som sägs ha ruttnat bort i feminism, förvirrade könsroller och svaghet. Det är en berättelse som manosfären redan lever i, och Ryssland vet det. Forskning om rysk statsmedia har visat hur just kön och familj används som en dörröppnare. Genom att tala om hotet mot de traditionella värdena når man en konservativ publik som annars aldrig skulle lyssna på rysk propaganda, och därifrån går det att leda vidare till en bredare misstro mot väst. Kön blir grinden, och bakom grinden väntar resten.

När Andrew Tate i juni klev av planet i Moskva togs han emot med bröd och salt, den ceremoni som brukar reserveras för hedersgäster. Han fick åka stridsvagn med ryska soldater, och i den statliga tv-kanalen RT förklarade han att patriotiska, maskulina män kommer att skydda Ryssland. Resan var teater, en föreställning iscensatt för att visa både ryssar och västliga tittare att den som föraktar det liberala väst är välkommen i Moskva.

Tate är inte ensam. Under det senaste året har en rad västliga profiler gjort samma resa, från den amerikanska högerkommentatorn Candace Owens och Tucker Carlson, före detta Fox-stjärna som reste till Moskva för att intervjua Vladimir Putin, till Elon Musks far Errol Musk, som blivit en återkommande gäst i Kreml-nära kretsar. Kreml har byggt en hel apparat för att ta emot dem, med internationella forum, konferenser och till och med ett särskilt uppehållstillstånd för västerlänningar som förklarar att de delar Rysslands traditionella andliga och moraliska värden. Det är kanske ett sådant tillstånd Clavicular väntar på när han skriver om sitt visum.

Betyder det här att Clavicular är en rysk agent, styrd från Kreml? Nej, och frågan är fel ställd. Han behöver varken vara köpt eller lyda order för att vara till nytta. Det räcker med det som i rysk militär tradition kallas reflexiv kontroll, konsten att forma en motståndares omgivning så att han av egen fri vilja gör precis det man vill, i tron att det var hans eget beslut. Ryssland behöver inte säga åt honom att komma, det räcker att bygga en värld dit en ung man som lever på provokation och uppmärksamhet lockas av sig själv, och varifrån hans bilder tjänar Moskva vare sig han själv förstår det eller inte.

För mönstret är för tydligt för att vara en tillfällighet. Alla dessa resor sker mitt under ett pågående anfallskrig, och ingen av dem sker mot Rysslands vilja. I ett land i krig, där varje visum och varje sändningstillstånd vägs noga, får ingen västlig influencer tillträde och kamerarätt om inte staten ser en vinst i det. Att Clavicular alls talar om ett visum är därför inte oskyldigt, för själva tillträdet är något Kreml delar ut, inte något man snubblar in i. Det här är inte enskilda nöjesresor, utan strategisk kommunikation, en del av det som brukar kallas kognitiv krigföring, kampen om vad vi tänker och känner snarare än om terräng. Direkt betalning går sällan att bevisa, av det enkla skälet att den sällan behövs.

Att Ryssland ändå väljer med omsorg syns i hur olika landet behandlar sina gäster. Andrew Tate, som förkroppsligar den starka mannen, hyllas. Hur Clavicular blir bemött av Ryssland återstår att se. På den inhemska ryska manosfären slår staten däremot ned hårt. Arsen Markaryan, Rysslands egen Andrew Tate, sitter sedan i mars i fängelse, dömd till fyra och ett halvt år, men inte för sitt kvinnohat, som fick pågå i åratal, utan för att han förolämpat minnet av andra världskriget. Bakom hyllningen och hårdheten döljer sig en makt som sorterar noga i vad som är användbart och vad som inte är det.

Nyttan för Moskva är enkel. Reser Clavicular dit och sänder från Röda torget blir hans bilder av ett starkt och gästfritt Ryssland gratis råvara i den berättelse Kreml redan sprider, och de når exakt den publik som Ryssland annars har svårast att nå.

Formatet är redan prövat. Alexandra Jost, en rysk-amerikansk influencer som under namnet Sasha Meets Russia byggt en stor västlig publik på till synes oskyldiga reportage om ryskt vardagsliv, traditioner och resor, visade sig ha varit avlönad av RT hela tiden. Ett grävsamarbete mellan det ryska exilnätverket iStories och OCCRP kunde 2025 visa att hon fick i genomsnitt 170 000 rubel i månaden, omkring 2 000 dollar, medan vloggarna samtidigt drev Kremls linje om kriget i Ukraina. Hon var en av flera skenbart oberoende bloggare som RT tyst finansierade, ofta via mellanhänder och bulvanbolag så att ingenting öppet pekade tillbaka mot Moskva. Det är en billig affär. Några lojala bloggare kostar småpengar, långt mindre än att muta politiker, och når ändå miljoner. Den 15 juni i år förde EU upp Jost på sin sanktionslista, för att ha spridit desinformation under kulturens täckmantel. Hennes eget svar var att beskedet bevisade att hon var på rätt väg.

Och det är här den svenska sårbarheten ligger. Sverige har ett brett och starkt stöd för Ukraina, men det stödet lever på förstasidorna, i nyhetssändningarna och i det offentliga samtalet, och det är där vi är vaksamma. Den unga manliga publik som Clavicular når finns inte där. Den finns i telefonen, i ett personligt flöde som föräldrar, lärare och beslutsfattare aldrig får se. Forskning från Försvarshögskolan visar att unga svenska män är den grupp som allra mest tar del av rysk statsmedia som RT och Sputnik, och att de oftare än andra delar innehållet vidare utan att veta varifrån det kommer, också när de själva anar att det inte stämmer. Budskapet knackar aldrig på som stöd Ryssland, för då skulle det studsa tillbaka. Det kommer i stället som förakt för feminismen, som längtan efter styrka och ordning, som bilden av ett vekt väst, värderingar som råkar sammanfalla med ruskij mir, i ett rum vi andra aldrig kliver in i. Och det handlar inte om en enskild kampanj inför ett enskilt val, utan om något långsammare och tåligare. Om att över år förskjuta vad en ung generation uppfattar som normalt, tills en världsbild som gynnar Moskva känns som deras egen.

Det svenska värnet mot detta är ännu tunt. Nationellt centrum för terrorhotbedömning, som gör Sveriges samlade hotbedömningar, skrev så sent som i höstas en hel rapport om våldsam kvinnofientlighet utan att med ett enda ord nämna att en främmande makt kan ha intresse av den. Den direkta bryggan mellan manosfären och rysk påverkan är ännu svag. Det finns få direkta bevis utöver influencernas resor, och ingen har hittills kunnat visa att en främmande makt faktiskt köpt sig in i den nya klippindustrin. Men mönstret är verkligt, och rummet står obevakat. I juni fick Jämställdhetsmyndigheten, FOI och Mediemyndigheten regeringens uppdrag att kartlägga just den könsbaserade desinformationen. Det är ett första steg.

Men det svåraste är också det mest grundläggande, och det handlar om rummet självt. Flödet där femtonåringen sitter har ritats åt honom av några få företag, av TikTok, av X, av Kick, och varje val de gör, vad som förstärks och vad som tystas, är i grunden ett politiskt val, om än fattat av ekonomiska intressen. Så länge vi behandlar det algoritmiskt styrda digitala samtalet som plattformarnas ensak, som en marknad med begränsat ansvar, så lämnar vi utformningen av vår tids kanske viktigaste offentliga miljö åt aktörer som inte står till svars inför oss. Frågan om hur det rummet ska ritas, vem som ska få se in i det och efter vilka regler det ska fungera, är därför ingen teknik- eller marknadsfråga, utan en demokratifråga, och ytterst en fråga om samhällets skydd.

En rad om ett visum, sedd av miljoner. Ensam betyder den ingenting. Läst mot allt det andra betyder den att slaget om vad en hel generation ska tro på redan har börjat, i ett rum som byggts åt oss av andra och som en främmande makt redan lärt sig att röra sig i. Att rita om det rummet medan det ännu är fredstid är en uppgift som återstår. Väntar vi till nästa storm är det för sent, för då är rummet redan ritat, av någon annan och för någon annans räkning.

Referenser

Europeiska unionens råd. (2026, 15 juni). Council Implementing Regulation (EU) 2026/1356 [sanktionslistning av Alexandra Jost]. EUR-Lex.

Fernquist, J., Kaati, L., Pelzer, B., Asplund Cohen, K., & Akrami, N. (2020). Hope, cope & rope: Incels i digitala miljöer (FOI Memo 7040). Totalförsvarets forskningsinstitut.

Ging, D., Baker, C., & Andreasen, M. B. (2024). Recommending toxicity: The role of algorithmic recommender functions on YouTube Shorts and TikTok in promoting male supremacist influencers. DCU Anti-Bullying Centre.

Lenta.ru. (2026, 27 juni). Лидер культа мужской красоты бил себя по лицу молотком и увеличивал пенис грузами.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. (2026). Pojkars och unga mäns jämställdhetsutmaningar: En kunskapssammanställning.

Nationellt centrum för terrorhotbedömning. (2025). Våldsbejakande misogyni. Säkerhetspolisen.

Nikolaeva, R., Korotkova, A., & Velikovsky, D. (2025, 14 mars). Banned Russian channel RT secretly pays video bloggers who promote Kremlin narratives. OCCRP.

Novaja Gazeta Europe. (2025, 22 februari). Under the influence: How foreign bloggers are stealthily promoting the image of a ’free and safe’ Russia on the Kremlin’s dime.

Novaja Gazeta Europe. (2026, 16 juni). EU sanctions influencer Alexandra Jost over RT-funded pro-Kremlin content.

RIA Novosti. (2026, 5 mars). Арсен Маркарян: приговор суда, за что посадили блогера.

Redmond, J., Small, R., & Hughes, M. (2025). From looksmaxxing to mass shootings: Radicalisation and online misogyny. CETAS, Alan Turing Institute.

Regeringen. (2026, 18 juni). Uppdrag att kartlägga och föreslå åtgärder för att bemöta desinformation som riktar sig mot personer på grund av kön.

Renström, E. A., & Bäck, H. (2024). Manfluencers and young men’s misogynistic attitudes: The role of perceived threats to men’s status. Sex Roles, 90(12), 1787-1806.

Sato, M. (2026, 6 maj). The clippening. The Verge.

Sobrado, B. (2026, 26 april). The ’creator of clipping’ who powers crypto gambling’s viral machine. Forbes.

Stolze, M. (2025). Russian disinformation hijacking gender cleavages: Anti-gender frames on RT as a gateway for illiberal propaganda. Journal of Gender Studies, 35(3).

The Moscow Times. (2026, 2 juni). Manosphere influencer Andrew Tate arrives in Moscow.

Wagnsson, C., & Barzanje, C. (2021). The paperboys of Russian messaging: RT/Sputnik audiences as vehicles for malign information influence. Information, Communication & Society.

Клавикулар [@Clavicular0]. (2026, 12 juli). Happy to announce our next trip will be to Russia, if all goes well with my Visa [Inlägg]. X.

Vad SKA man göra i ett #garage? Parkera utanför?
#humor #svenska

Jag vill påstå att båda de nedre alternativen är rätt, den översta är syntaktiskt rätt men inte nödvändigtvist semantiskt
#svenska #sprak #engelska #ord

Jag glömmer hela tiden hur man skriver vanliga ASCII-tecken för programmering på mitt #svenska tangentbord.

Jag glömmer hela tiden hur man skriver vanliga ASCII-tecken för programmering på mitt #svenska tangentbord.

Osaako joku täällä hyvin ruotsia ja tunteeko etymologiaa? Minua kiinnostaa verbi tässä kontekstissa: ”Jag ska bo här.” Eli onko merkitys ”aion asua täällä” sama kuin ”aion viljellä täällä”. Tämä tuli puheeksi, kun mietimme sanan ”buuri” alkuperää ja se on yhtäkuin ”maanviljelijä”. #ruotsi #svenska #etymology

Osaako joku täällä hyvin ruotsia ja tunteeko etymologiaa? Minua kiinnostaa verbi tässä kontekstissa: ”Jag ska bo här.” Eli onko merkitys ”aion asua täällä” sama kuin ”aion viljellä täällä”. Tämä tuli puheeksi, kun mietimme sanan ”buuri” alkuperää ja se on yhtäkuin ”maanviljelijä”. #ruotsi #svenska #etymology

https://www.fogolf.com/1308743/langs-sargen-ep21-free-agent-special-och-sasongsavslutning/ Längs Sargen, EP21: Free agent-special och säsongsavslutning #AlexanderBjörk #europe #hockey #höjdpunkter #IceHockey #Ishockey #IvarStenberg #nhl #NhlDraft #NhlFreeAgency #NHLTrades #PGAOfficialWorldGolfRanking #PGARanking #svenska #SvenskaNHLSpelare #sverige #sweden #ViggoBjorck

https://www.fogolf.com/1308743/langs-sargen-ep21-free-agent-special-och-sasongsavslutning/ Längs Sargen, EP21: Free agent-special och säsongsavslutning #AlexanderBjörk #europe #hockey #höjdpunkter #IceHockey #Ishockey #IvarStenberg #nhl #NhlDraft #NhlFreeAgency #NHLTrades #PGAOfficialWorldGolfRanking #PGARanking #svenska #SvenskaNHLSpelare #sverige #sweden #ViggoBjorck

#Schweden26
Ausblick vom kleinen Hügel auf das „Eye of the Forest“. Ein verlandendes Hochmoor, „Dulpan“.

///erdkruste.hinreichend.ausgereift
https://w3w.co/erdkruste.hinreichend.ausgereift

#Schweden #Svenska #Värmland #Eda

#Schweden26
Ausblick vom kleinen Hügel auf das „Eye of the Forest“. Ein verlandendes Hochmoor, „Dulpan“.

///erdkruste.hinreichend.ausgereift
https://w3w.co/erdkruste.hinreichend.ausgereift

#Schweden #Svenska #Värmland #Eda

Det fria vetandets vinter

Det går att kväva ett lands vetenskapssamhälle utan att ställa till med en stor scen. Det räcker med rätt ord på rätt plats i ett regelverk. Just nu ligger ett sådant förslag på bordet i Washington, och om det fastställs efter remissprocessen kommer det att påverka vilka frågor amerikanska forskare kan få federal finansiering för att ställa och vilka svar som därefter låter sig höras. Konsekvenserna för dessa förändringar stannar inte vid USA:s gränser, utan kommer att få konsekvenser också för svenska forskare, laboratorier och oss alla.

I juli 1945 lämnade en ingenjör vid namn Vannevar Bush över en rapport till det amerikanska presidentämbetet. En rapport som Franklin Roosevelt hade beställt och som Harry Truman tog emot. Den fick titeln Science, the Endless Frontier. Vetenskapen var, skrev Bush, en frontlinje utan bortre gräns, ett land som aldrig tog slut. Rapportens egentliga uppfinning var ändå inte bilden av horisonten, utan den av ett samhällskontrakt. Staten skulle betala för grundforskningen. Men vilka frågor som var värda att ställa, och vilka svar som höll, det skulle forskarna själva avgöra, genom varandras granskning. Politiken stod för pengarna. Vetenskapen stod för omdömet. Ur den tanken växte National Science Foundation, och med den utvecklingen av den moderna amerikanska forskningen, den som i över sjuttio år dragit till sig kompetens från hela världen, och som delat med sig av sina upptäckter till oss andra.

Åttioett år senare, den 29 maj 2026, publicerade Vita husets budgetkontor OMB ett dokument med den sövande titeln Regulation for Federal Financial Assistance. Dokumentet är skrivet på den sortens förvaltningsprosa som är konstruerad för att skapa gäspningar, sida upp och sida ner om förtydligade regler och administrativa rutiner. Men i dessa byråkratiska uttryck återfinns en tyst upphävning av Bushs kontrakt. Förslaget ger politiskt tillsatta tjänstemän rätt att granska och underkänna anslag innan de beviljas, i ett system som omfattar mer än tusen miljarder dollar och ett fyrtiotal myndigheter, forskningen inräknad. Allt ska ligga i linje med, som det heter, presidentens politiska prioriteringar, och det som inte gör det kan dras in. Den kollegiala granskningen, peer review, den som var själva poängen, omdefinieras till en rådgivande process och uttryckligen inte bindande. Just denna omvälvande förändring är själva poängen. Som peer review fungerar idag läses ett förslag av andra forskare, det får ett omdöme och en poäng, och bara de främsta, inom många konkurrensutsatta program någonstans mellan en och två av tio, finansieras. Systemet är byggt för att den bästa idén ska vinna, inte den mest följsamma.

Vad den omvända ordningen, där det politiska beslutsfattandet trumfar forskningens, betyder i praktiken framgår om man läser vidare. Forskning och program som myndigheter bedömer främja förbjudna DEI-inslag, eller det som förslaget kallar könsideologi, riskerar att nekas eller förlora federal finansiering. Samarbeten med utländska parter som betraktas som motståndare begränsas, med en vaghet i texten som synes mycket svår att tolka, om det gäller en enskild forskare, ett universitet eller rentav ett helt land. Anslagspengar får användas för konferensdeltagande endast om deltagandet uttryckligen godkänts av myndigheten och skrivits in i anslagsvillkoren. Anslagspengar ska inte längre självklart få användas för att publicera resultaten med open access. Kostnader för publicering blir tillåtna bara om lagen kräver det eller om det enskilda anslaget uttryckligen medger det. Samtidigt kräver en annan amerikansk regel sedan 2022 just öppenhet. Forskaren förväntas alltså publicera fritt men förlorar den självklara rätten att betala för det. Följden riskerar att bli en ny mur runt kunskap som skattebetalarna redan bekostat, svårare för dem att läsa och svårare för forskare i andra länder att bygga vidare på. Förslaget knyter an till två centrala presidentorder, presidentordern om skärpt tillsyn över bidragsgivning från augusti 2025 och, dessförinnan, ordern med namnet Restoring Gold Standard Science. Den senare låter rimlig. Vem vill inte ha en guldstandard för vetenskap? Men en sådan standard finns redan, och den heter kollegial granskning. Det nya är att politiskt tillsatta personer ska avgöra vad som räknas som god vetenskap. Chefredaktörer och ledamöter i det amerikanska geofysiska sällskapets publiceringskommitté varnade redan för den ordern, i tidskriften AGU Advances. Den flyttar makten över forskningens innehåll från forskarna som leder landets vetenskapliga institutioner till tjänstemän tillsatta av den sittande makten.

Detta är en kamp om mer än bara ord och regelverk. Redan under förra året, kort efter det att Trump tillträtt, ströps och avbröts anslag. Antalet huvudansvariga forskare med anslag från det amerikanska hälsoforskningsorganet NIH sjönk det året med fyra procent, den första nedgången i den undersökta perioden sedan 2016, och fallet var ojämnt fördelat. Bland svarta forskare med nära tio procent, bland latinamerikanska med drygt sju. Anslag till forskning om ett vaccin mot hiv drogs tillbaka. Vid flera amerikanska toppuniversitet krymper nu doktorandprogrammen därför att lärosätena inte vet hur de ska betala för dem. Bakom varje anslag finns löner, en doktorand som flyttat tvärs över ett land, en forskningsingenjör med små barn. En forskare som vet att hennes anslag kan dras in över en natt forskar annorlunda än en som litar på att omdömet, och inte dagspolitiken, avgör hennes framtid.

Det är lätt att läsa allt detta som en amerikansk tragedi, ett inrikes drama vi kan betrakta på avstånd. Men vetenskapen har inget ”inrikes”. Tidskriften Nature uttryckte det hela tämligen kärvt redan i fjol. Ett angrepp på forskningen någonstans är ett angrepp på forskningen överallt. För Sverige blir utvecklingen högst kännbar. USA är vår enskilt största forskningspartner. Ungefär var femte svensk vetenskaplig publikation har en amerikansk medförfattare, fler än med Storbritannien och Tyskland, och vår samlade andel internationellt samförfattade artiklar har stigit till omkring sjuttio procent, betydligt högre än genomsnittet i både EU och OECD. Vi är ovanligt djupt invävda i ett system som nu förses med ett politiskt filter. När den största kunskapsnationen börjar bestämma vad som får studeras, publiceras och delas, så är det inte bara deras allmänning som krymper, utan också vår egen.

Vagheten i de nya riktlinjer och regelverk som uppstår biter direkt i vardagen. En svensk forskare samarbetar med en amerikansk kollega, som i sin tur har ett utbyte med någon i Kina. Är det samarbetet nu en risk för den amerikanska parten? Ingen vet, och ovissheten är i sig en kostnad. För en svensk doktorand vars projekt vilar på data, prover eller instrument hos en amerikansk partner blir detta högst konkret. Går det att avsluta en avhandling där jag är beroende av tillgång till data som nu stryps? De stora frågorna, en pandemi, ett klimat i förändring, en ny teknik som ingen ännu överblickar, löses idag nästan uteslutande över gränser, i internationella grupperingar. Regler som gör misstänksamhet till norm river broar som tagit decennier att bygga, och en bro som rivs byggs sällan upp i samma skick igen.

Europa har svarat snabbt på denna utveckling. Under parollen Choose Europe for Science har EU-kommissionen samlat först femhundra miljoner euro och i början av 2026 närmare niohundra, för att locka forskare över Atlanten. Det europeiska forskningsrådet har fördubblat sitt flyttbidrag, och Max Planck-sällskapet öppnat ett transatlantiskt program. Kommissionen vill till och med skriva in den fria forskningen i lag, genom en kommande europeisk forskningsakt. I Sverige bjöd utbildningsminister Johan Pehrson redan i april 2025 in lärosäten och forskningsfinansiärer till ett rundabordssamtal om situationen för forskare i USA, och talade om Sverige som en möjlig fristad. Vetenskapsrådet delar nu ut bidrag på två miljoner kronor per rekrytering för att hämta forskare utanför Europa, och konstaterar att de allra flesta ansökningarna gäller forskare vid amerikanska universitet. Siffrorna har redan landat. Vid Karolinska institutet kom drygt en fjärdedel av de sökande till tjugo utlysta tjänster från USA, fler än från Sverige. I Lund blev USA den näst största källan till sökande efter Sverige, med uttalat intresse från Princeton och Harvard. Kompetensflykten från USA är inte en prognos idag utan konkret, här och nu.

Här är det frestande att se det hela som en europeisk vinst, och att något gott kommer att följa av denna utveckling. Skickliga människor kommer att stärka våra laboratorier, och en del av det som inte längre får tänkas i Washington kommer i stället att tänkas i Uppsala eller Lund. Men att fira vore att läsa historien fel. En skadad amerikansk vetenskap är inte enbart en utdelning till oss. Det är samtidigt en reva i en forskningsväv vi alla är en del av. Vi kan inte rekrytera oss ur förlusten av det största kunskapssystem världen byggt, ett system där nära hälften av de disputerade forskarna inom naturvetenskap och teknik i USA är födda utomlands. En allmänning blir inte rikare för att en av dess största brukare börjar vakta sina egna tankar. Den ärliga läsningen rymmer båda dessa ting i samma hand, möjligheten och förlusten.

Varför sträcker sig presidentadministrationen efter just makten över anslagen? Därför att kunskap som kan underkännas politiskt är kunskap som kan göras lojal. Det är ett mönster och inte en tillfällighet. Academic Freedom Index, som sammanställs vid universitetet i Erlangen-Nürnberg och V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet, visar att delindikatorn för lärosätenas självständighet i USA fallit från 3,3 till 1,7 på en fyrgradig skala mellan 2019 och 2025, ett brantare och hastigare fall än i Ungern, Indien och Turkiet. Forskningen är, som statsvetare påmint om, bland det första en framväxande auktoritarianism kuvar, vid sidan av domstolar och fria medier. Sociologen Robert Merton beskrev redan 1942 hur vetenskapens normer, öppenhet och ständig prövning, hör nära samman med ett demokratiskt samhälle och skaver mot ett auktoritärt styreskick. Det som nu monteras ned i USA är en grundläggande vetenskaplig princip. Att vissa frågor besvaras med evidens och omdöme, och inte av politisk makt och ideologi. Kunskapens allmänningar är en betydelsefull del av ett samhälles motståndskraft. Den låter oss se faror i tid, pröva makthavares påståenden mot verkligheten och fatta beslut grundade i något fastare än tycke och smak.

Remisstiden till det nya förslaget går ut den 13 juli, och tiotusentals människor har redan skrivit till budgetkontoret med invändningar. OMB kan ännu ändra eller dra tillbaka förslaget, och domstolar och kongress kan ingripa om regeln fastställs. Det är i USA frågan om huruvida dessa nya regelverk träder i kraft. Men frågan är inte enbart amerikansk, utan gäller hela världen. Bush kallade vetenskapen för en gränslös frontlinje därför att han tog för givet att horisonten förblev öppen. Vi har lärt oss att den vetenskapliga öppenheten inte är ett naturtillstånd. Den är något som förutsätter vård, omsorg och underhåll. Ett arbete som måste skötas oförtrutet, dag för dag. Bush litade till forskarnas eget omdöme, till den kollegiala granskningen, peer review, som det som skulle hålla politiken borta från kunskapen. Det är just det omdömet som nu står på spel.

Nu står USA återigen inför en grundläggande fråga, som får konsekvenser för demokratin, för ett öppet samhälle, och för forskare runt om i hela världen. Vem avgör vad vi tillåts veta? Är det vetenskapssamfundet, eller är det politiken?

Referenser

Authors Alliance. (2026, 4 juni). Grant accounting as publishing policy: How OMB’s proposed uniform guidance changes could reshape open access and scholarly publishing.

Brookshire, B. (2026, 29 juni). The war against ’woke’ could end US science as we know it. The Verge.

Bush, V. (1945). Science, the endless frontier. United States Government Printing Office.

Europeiska kommissionen. (2025, 23 maj). Choose Europe for Science: EU comes together to attract top research talent.

Europeiska kommissionen. (2026, 30 januari). Choose Europe for Science: Over 100 national and regional initiatives aim to attract global research talent.

Europeiska kommissionen. (2026). European Research Area (ERA) Act.

European Research Council. (2025). Increased ERC funding for top global researchers moving to Europe now confirmed.

Exekutiv order 14303. (2025, 23 maj). Restoring gold standard science. Federal Register, 90 FR 22601. Publicerad 29 maj 2025.

Exekutiv order 14332. (2025, 7 augusti). Improving oversight of federal grantmaking. Federal Register, 90 FR 38929. Publicerad 12 augusti 2025.

Kinzelbach, K., Lindberg, S. I., Lott, L., & Panaro, A. V. (2026). Academic Freedom Index update 2026. Friedrich-Alexander-Universität Erlangen-Nürnberg & V-Dem Institute.

Lewandowsky, S., Kempe, V., Armaos, K. D., Hahn, U., Abels, C. M., Wibisono, S., Louis, W., Sah, S., Pagel, C., Jankowicz, N., DiResta, R., Markolin, P., Schoenemann, H., Hertwig, R., Crull, H., Mauer, B., Holford, D., Lopez-Lopez, E., & Cook, J. (2025). The anti-autocracy handbook: A scholars’ guide to navigating democratic backsliding. Zenodo.

Max-Planck-Gesellschaft. (2025). Max Planck Transatlantic Program.

Merton, R. K. (1942). Science and technology in a democratic order. Journal of Legal and Political Sociology, 1, 115–126.

National Center for Science and Engineering Statistics. (2024). The STEM labor force: Foreign-born workers. National Science Foundation.

Nature. (2025). Trump 2.0: An assault on science anywhere is an assault on science everywhere [Ledare]. Nature, 639(8053), 7–8.

Nguyen, M., Chaudhry, S. I., Hajduk, A. M., et al. (2026). Trends in National Institutes of Health investigators by sex, race, ethnicity, and disability status. JAMA.

Office of Management and Budget. (2026, 29 maj). Regulation for federal financial assistance (91 FR 32198). Federal Register.

Office of Science and Technology Policy. (2022). Ensuring free, immediate, and equitable access to federally funded research.

Regeringen. (2024). Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta (Prop. 2024/25:60).

Regeringskansliet. (2025, 10 april). Utbildningsministern bjuder in till rundabordssamtal om situationen för forskare i USA.

SVT Nyheter. (2025, 24 september). Kraftig ökning av amerikaner som söker sig till Lunds universitet.

Tidningen Curie. (2025, 22 oktober). Toppforskare från hela världen söker sig till Sverige.

Vetenskapsrådet. (2025, 24 november). We are announcing grants for recruiting researchers from outside Europe in 2026 as well.

Vetenskapsrådet. (2026, 27 april). Grant for recruiting international visiting researchers to Sweden 2026.

Wysession, M. E., et al. (2025). The executive order ”Restoring Gold Standard Science” is dangerous for America. AGU Advances, 6.

Det fria vetandets vinter

Det går att kväva ett lands vetenskapssamhälle utan att ställa till med en stor scen. Det räcker med rätt ord på rätt plats i ett regelverk. Just nu ligger ett sådant förslag på bordet i Washington, och om det fastställs efter remissprocessen kommer det att påverka vilka frågor amerikanska forskare kan få federal finansiering för att ställa och vilka svar som därefter låter sig höras. Konsekvenserna för dessa förändringar stannar inte vid USA:s gränser, utan kommer att få konsekvenser också för svenska forskare, laboratorier och oss alla.

I juli 1945 lämnade en ingenjör vid namn Vannevar Bush över en rapport till det amerikanska presidentämbetet. En rapport som Franklin Roosevelt hade beställt och som Harry Truman tog emot. Den fick titeln Science, the Endless Frontier. Vetenskapen var, skrev Bush, en frontlinje utan bortre gräns, ett land som aldrig tog slut. Rapportens egentliga uppfinning var ändå inte bilden av horisonten, utan den av ett samhällskontrakt. Staten skulle betala för grundforskningen. Men vilka frågor som var värda att ställa, och vilka svar som höll, det skulle forskarna själva avgöra, genom varandras granskning. Politiken stod för pengarna. Vetenskapen stod för omdömet. Ur den tanken växte National Science Foundation, och med den utvecklingen av den moderna amerikanska forskningen, den som i över sjuttio år dragit till sig kompetens från hela världen, och som delat med sig av sina upptäckter till oss andra.

Åttioett år senare, den 29 maj 2026, publicerade Vita husets budgetkontor OMB ett dokument med den sövande titeln Regulation for Federal Financial Assistance. Dokumentet är skrivet på den sortens förvaltningsprosa som är konstruerad för att skapa gäspningar, sida upp och sida ner om förtydligade regler och administrativa rutiner. Men i dessa byråkratiska uttryck återfinns en tyst upphävning av Bushs kontrakt. Förslaget ger politiskt tillsatta tjänstemän rätt att granska och underkänna anslag innan de beviljas, i ett system som omfattar mer än tusen miljarder dollar och ett fyrtiotal myndigheter, forskningen inräknad. Allt ska ligga i linje med, som det heter, presidentens politiska prioriteringar, och det som inte gör det kan dras in. Den kollegiala granskningen, peer review, den som var själva poängen, omdefinieras till en rådgivande process och uttryckligen inte bindande. Just denna omvälvande förändring är själva poängen. Som peer review fungerar idag läses ett förslag av andra forskare, det får ett omdöme och en poäng, och bara de främsta, inom många konkurrensutsatta program någonstans mellan en och två av tio, finansieras. Systemet är byggt för att den bästa idén ska vinna, inte den mest följsamma.

Vad den omvända ordningen, där det politiska beslutsfattandet trumfar forskningens, betyder i praktiken framgår om man läser vidare. Forskning och program som myndigheter bedömer främja förbjudna DEI-inslag, eller det som förslaget kallar könsideologi, riskerar att nekas eller förlora federal finansiering. Samarbeten med utländska parter som betraktas som motståndare begränsas, med en vaghet i texten som synes mycket svår att tolka, om det gäller en enskild forskare, ett universitet eller rentav ett helt land. Anslagspengar får användas för konferensdeltagande endast om deltagandet uttryckligen godkänts av myndigheten och skrivits in i anslagsvillkoren. Anslagspengar ska inte längre självklart få användas för att publicera resultaten med open access. Kostnader för publicering blir tillåtna bara om lagen kräver det eller om det enskilda anslaget uttryckligen medger det. Samtidigt kräver en annan amerikansk regel sedan 2022 just öppenhet. Forskaren förväntas alltså publicera fritt men förlorar den självklara rätten att betala för det. Följden riskerar att bli en ny mur runt kunskap som skattebetalarna redan bekostat, svårare för dem att läsa och svårare för forskare i andra länder att bygga vidare på. Förslaget knyter an till två centrala presidentorder, presidentordern om skärpt tillsyn över bidragsgivning från augusti 2025 och, dessförinnan, ordern med namnet Restoring Gold Standard Science. Den senare låter rimlig. Vem vill inte ha en guldstandard för vetenskap? Men en sådan standard finns redan, och den heter kollegial granskning. Det nya är att politiskt tillsatta personer ska avgöra vad som räknas som god vetenskap. Chefredaktörer och ledamöter i det amerikanska geofysiska sällskapets publiceringskommitté varnade redan för den ordern, i tidskriften AGU Advances. Den flyttar makten över forskningens innehåll från forskarna som leder landets vetenskapliga institutioner till tjänstemän tillsatta av den sittande makten.

Detta är en kamp om mer än bara ord och regelverk. Redan under förra året, kort efter det att Trump tillträtt, ströps och avbröts anslag. Antalet huvudansvariga forskare med anslag från det amerikanska hälsoforskningsorganet NIH sjönk det året med fyra procent, den första nedgången i den undersökta perioden sedan 2016, och fallet var ojämnt fördelat. Bland svarta forskare med nära tio procent, bland latinamerikanska med drygt sju. Anslag till forskning om ett vaccin mot hiv drogs tillbaka. Vid flera amerikanska toppuniversitet krymper nu doktorandprogrammen därför att lärosätena inte vet hur de ska betala för dem. Bakom varje anslag finns löner, en doktorand som flyttat tvärs över ett land, en forskningsingenjör med små barn. En forskare som vet att hennes anslag kan dras in över en natt forskar annorlunda än en som litar på att omdömet, och inte dagspolitiken, avgör hennes framtid.

Det är lätt att läsa allt detta som en amerikansk tragedi, ett inrikes drama vi kan betrakta på avstånd. Men vetenskapen har inget ”inrikes”. Tidskriften Nature uttryckte det hela tämligen kärvt redan i fjol. Ett angrepp på forskningen någonstans är ett angrepp på forskningen överallt. För Sverige blir utvecklingen högst kännbar. USA är vår enskilt största forskningspartner. Ungefär var femte svensk vetenskaplig publikation har en amerikansk medförfattare, fler än med Storbritannien och Tyskland, och vår samlade andel internationellt samförfattade artiklar har stigit till omkring sjuttio procent, betydligt högre än genomsnittet i både EU och OECD. Vi är ovanligt djupt invävda i ett system som nu förses med ett politiskt filter. När den största kunskapsnationen börjar bestämma vad som får studeras, publiceras och delas, så är det inte bara deras allmänning som krymper, utan också vår egen.

Vagheten i de nya riktlinjer och regelverk som uppstår biter direkt i vardagen. En svensk forskare samarbetar med en amerikansk kollega, som i sin tur har ett utbyte med någon i Kina. Är det samarbetet nu en risk för den amerikanska parten? Ingen vet, och ovissheten är i sig en kostnad. För en svensk doktorand vars projekt vilar på data, prover eller instrument hos en amerikansk partner blir detta högst konkret. Går det att avsluta en avhandling där jag är beroende av tillgång till data som nu stryps? De stora frågorna, en pandemi, ett klimat i förändring, en ny teknik som ingen ännu överblickar, löses idag nästan uteslutande över gränser, i internationella grupperingar. Regler som gör misstänksamhet till norm river broar som tagit decennier att bygga, och en bro som rivs byggs sällan upp i samma skick igen.

Europa har svarat snabbt på denna utveckling. Under parollen Choose Europe for Science har EU-kommissionen samlat först femhundra miljoner euro och i början av 2026 närmare niohundra, för att locka forskare över Atlanten. Det europeiska forskningsrådet har fördubblat sitt flyttbidrag, och Max Planck-sällskapet öppnat ett transatlantiskt program. Kommissionen vill till och med skriva in den fria forskningen i lag, genom en kommande europeisk forskningsakt. I Sverige bjöd utbildningsminister Johan Pehrson redan i april 2025 in lärosäten och forskningsfinansiärer till ett rundabordssamtal om situationen för forskare i USA, och talade om Sverige som en möjlig fristad. Vetenskapsrådet delar nu ut bidrag på två miljoner kronor per rekrytering för att hämta forskare utanför Europa, och konstaterar att de allra flesta ansökningarna gäller forskare vid amerikanska universitet. Siffrorna har redan landat. Vid Karolinska institutet kom drygt en fjärdedel av de sökande till tjugo utlysta tjänster från USA, fler än från Sverige. I Lund blev USA den näst största källan till sökande efter Sverige, med uttalat intresse från Princeton och Harvard. Kompetensflykten från USA är inte en prognos idag utan konkret, här och nu.

Här är det frestande att se det hela som en europeisk vinst, och att något gott kommer att följa av denna utveckling. Skickliga människor kommer att stärka våra laboratorier, och en del av det som inte längre får tänkas i Washington kommer i stället att tänkas i Uppsala eller Lund. Men att fira vore att läsa historien fel. En skadad amerikansk vetenskap är inte enbart en utdelning till oss. Det är samtidigt en reva i en forskningsväv vi alla är en del av. Vi kan inte rekrytera oss ur förlusten av det största kunskapssystem världen byggt, ett system där nära hälften av de disputerade forskarna inom naturvetenskap och teknik i USA är födda utomlands. En allmänning blir inte rikare för att en av dess största brukare börjar vakta sina egna tankar. Den ärliga läsningen rymmer båda dessa ting i samma hand, möjligheten och förlusten.

Varför sträcker sig presidentadministrationen efter just makten över anslagen? Därför att kunskap som kan underkännas politiskt är kunskap som kan göras lojal. Det är ett mönster och inte en tillfällighet. Academic Freedom Index, som sammanställs vid universitetet i Erlangen-Nürnberg och V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet, visar att delindikatorn för lärosätenas självständighet i USA fallit från 3,3 till 1,7 på en fyrgradig skala mellan 2019 och 2025, ett brantare och hastigare fall än i Ungern, Indien och Turkiet. Forskningen är, som statsvetare påmint om, bland det första en framväxande auktoritarianism kuvar, vid sidan av domstolar och fria medier. Sociologen Robert Merton beskrev redan 1942 hur vetenskapens normer, öppenhet och ständig prövning, hör nära samman med ett demokratiskt samhälle och skaver mot ett auktoritärt styreskick. Det som nu monteras ned i USA är en grundläggande vetenskaplig princip. Att vissa frågor besvaras med evidens och omdöme, och inte av politisk makt och ideologi. Kunskapens allmänningar är en betydelsefull del av ett samhälles motståndskraft. Den låter oss se faror i tid, pröva makthavares påståenden mot verkligheten och fatta beslut grundade i något fastare än tycke och smak.

Remisstiden till det nya förslaget går ut den 13 juli, och tiotusentals människor har redan skrivit till budgetkontoret med invändningar. OMB kan ännu ändra eller dra tillbaka förslaget, och domstolar och kongress kan ingripa om regeln fastställs. Det är i USA frågan om huruvida dessa nya regelverk träder i kraft. Men frågan är inte enbart amerikansk, utan gäller hela världen. Bush kallade vetenskapen för en gränslös frontlinje därför att han tog för givet att horisonten förblev öppen. Vi har lärt oss att den vetenskapliga öppenheten inte är ett naturtillstånd. Den är något som förutsätter vård, omsorg och underhåll. Ett arbete som måste skötas oförtrutet, dag för dag. Bush litade till forskarnas eget omdöme, till den kollegiala granskningen, peer review, som det som skulle hålla politiken borta från kunskapen. Det är just det omdömet som nu står på spel.

Nu står USA återigen inför en grundläggande fråga, som får konsekvenser för demokratin, för ett öppet samhälle, och för forskare runt om i hela världen. Vem avgör vad vi tillåts veta? Är det vetenskapssamfundet, eller är det politiken?

Referenser

Authors Alliance. (2026, 4 juni). Grant accounting as publishing policy: How OMB’s proposed uniform guidance changes could reshape open access and scholarly publishing.

Brookshire, B. (2026, 29 juni). The war against ’woke’ could end US science as we know it. The Verge.

Bush, V. (1945). Science, the endless frontier. United States Government Printing Office.

Europeiska kommissionen. (2025, 23 maj). Choose Europe for Science: EU comes together to attract top research talent.

Europeiska kommissionen. (2026, 30 januari). Choose Europe for Science: Over 100 national and regional initiatives aim to attract global research talent.

Europeiska kommissionen. (2026). European Research Area (ERA) Act.

European Research Council. (2025). Increased ERC funding for top global researchers moving to Europe now confirmed.

Exekutiv order 14303. (2025, 23 maj). Restoring gold standard science. Federal Register, 90 FR 22601. Publicerad 29 maj 2025.

Exekutiv order 14332. (2025, 7 augusti). Improving oversight of federal grantmaking. Federal Register, 90 FR 38929. Publicerad 12 augusti 2025.

Kinzelbach, K., Lindberg, S. I., Lott, L., & Panaro, A. V. (2026). Academic Freedom Index update 2026. Friedrich-Alexander-Universität Erlangen-Nürnberg & V-Dem Institute.

Lewandowsky, S., Kempe, V., Armaos, K. D., Hahn, U., Abels, C. M., Wibisono, S., Louis, W., Sah, S., Pagel, C., Jankowicz, N., DiResta, R., Markolin, P., Schoenemann, H., Hertwig, R., Crull, H., Mauer, B., Holford, D., Lopez-Lopez, E., & Cook, J. (2025). The anti-autocracy handbook: A scholars’ guide to navigating democratic backsliding. Zenodo.

Max-Planck-Gesellschaft. (2025). Max Planck Transatlantic Program.

Merton, R. K. (1942). Science and technology in a democratic order. Journal of Legal and Political Sociology, 1, 115–126.

National Center for Science and Engineering Statistics. (2024). The STEM labor force: Foreign-born workers. National Science Foundation.

Nature. (2025). Trump 2.0: An assault on science anywhere is an assault on science everywhere [Ledare]. Nature, 639(8053), 7–8.

Nguyen, M., Chaudhry, S. I., Hajduk, A. M., et al. (2026). Trends in National Institutes of Health investigators by sex, race, ethnicity, and disability status. JAMA.

Office of Management and Budget. (2026, 29 maj). Regulation for federal financial assistance (91 FR 32198). Federal Register.

Office of Science and Technology Policy. (2022). Ensuring free, immediate, and equitable access to federally funded research.

Regeringen. (2024). Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta (Prop. 2024/25:60).

Regeringskansliet. (2025, 10 april). Utbildningsministern bjuder in till rundabordssamtal om situationen för forskare i USA.

SVT Nyheter. (2025, 24 september). Kraftig ökning av amerikaner som söker sig till Lunds universitet.

Tidningen Curie. (2025, 22 oktober). Toppforskare från hela världen söker sig till Sverige.

Vetenskapsrådet. (2025, 24 november). We are announcing grants for recruiting researchers from outside Europe in 2026 as well.

Vetenskapsrådet. (2026, 27 april). Grant for recruiting international visiting researchers to Sweden 2026.

Wysession, M. E., et al. (2025). The executive order ”Restoring Gold Standard Science” is dangerous for America. AGU Advances, 6.

Ekebyborna är ett vanligt Ekeby med ett tillägg för att specificera: "vid Boren". Hagebyhöga är ett vanligt Hageby -- "det höga".

Malgesanda/ Malexander är ett vanligt Sanda med specificeringen "Vid Malgen".

#svenska

Ekebyborna är ett vanligt Ekeby med ett tillägg för att specificera: "vid Boren". Hagebyhöga är ett vanligt Hageby -- "det höga".

Malgesanda/ Malexander är ett vanligt Sanda med specificeringen "Vid Malgen".

#svenska

Swedish speakers! Question. Is saying somebody is snäll, saying they are kind/good-hearted, pleasant to be around, or otherwise? Tack så mycket! #swedish #svenska

Swedish speakers! Question. Is saying somebody is snäll, saying they are kind/good-hearted, pleasant to be around, or otherwise? Tack så mycket! #swedish #svenska

Tänk på avståndet
mellan vagn och plattform när
du väl stiger av

#haiku #svenska

Jag smakade kvarg
första gång idag - som glass
bortlämnad i sol

#haiku #svenska
(learning Swedish by making potentially unintelligible haikus seems fun)

Mellan tivolin och torg – tankar om demokratiska rum i en digital tid

Jag satt för en tid sedan i mitt arbetsrum med lurar på och samtalade på distans med Mikael Öhman Almén, han i Forum för levande historias studio, i deras podd Demokratin och du. Två rum, sammankopplade över internet. I efterhand känns det passande. Avsnittet heter Demokratin i en digital tid, och det var ungefär det vi ägnade en dryg halvtimme åt. Hur digitaliseringen formar om villkoren för det demokratiska samtalet, och om hur vi som samhälle bör förhålla oss till utvecklingen. Jag tycker samtalet blev bra, och tänkte jag skriver några rader om det. Kanske gör det någon lite nyfiken på att lyssna.

När jag reflekterar över samtalet slog det mig att vi inte egentligen pratade om teknik alls. I stället pratade vi om rum, och om var det demokratiska samtalet egentligen äger rum idag, och vilka egenskaper de rummen har. För tio år sedan ”var vi alla” på Facebook. Idag är opinionsbildningen utspridd över X, TikTok, Instagram, Facebook, Youtube och en handfull andra plattformar. Gemensamt för den absoluta majoriteten är att de inte är byggda för demokratiska samtal, utan för att få människor att stanna kvar vid sina skärmar, och dela sin uppmärksamhet med de annonsörer som betalar för kalaset. Marshall McLuhan myntade redan på sextiotalet att mediet är budskapet, och det ligger något oroande precist i det. En uppmärksamhetsekonomisk algoritm premierar det som väcker starka känslor och det som polariserar, eftersom det är så vår uppmärksamhet fångas och säljs vidare. När vi för in medborgaren och staten i en miljö som mer liknar Mall of Scandinavia eller Gröna Lund än torget eller biblioteket, då ska vi inte bli förvånade om samtalet börjar bete sig som det gör på ett tivoli. Snabbt, känslostyrt, upphetsat.

Mikael var en bra samtalspartner just för att han inte lät mig stanna i dystopin. Det är ju ofta rätt så lätt hänt att det blir så. Vi pratade denna gång lika mycket om möjligheterna. Närhetsprincipen, det statsvetarna kallar subsidiaritet, har ju i grunden förändrats av digitaliseringen. Förhållandet mellan medborgare och stat, makten över ordet, är inte längre definierat av hur långt fysiskt man är från varandra. Makten förskjuts och förändras med teknologi, och med vår tids digitala medier kan fler både nå och påverka politik över både geografi och tid. Och jag fick tillfälle att lyfta sådant som gör mig genuint hoppfull. Kungliga bibliotekets språkmodell KB Whisper som transkriberar svenska oavsett dialekt, så att våra ljudarkiv plötsligt går att packa upp. Riksarkivets tjänst som läser handskrift tillbaka till sextonhundratalet, och låter oss komma åt vårt eget kulturarv på ett nytt sätt. Det är samma teknikutveckling, sedd från andra hållet. Två sidor av ett och samma mynt.

Något som vi i samtalet kom att stanna upp vid i samtalet handlade om demokratin i sig självt. Att den i många avseenden är ett verb. Det är inte ett tillstånd vi ärver och förvaltar, utan något vi gör, om och om igen, tillsammans. Och i takt med att tekniken förändrar förutsättningarna måste vi också vara beredda att forma om de rum där demokratin ska få plats. Vi har flyttat in i de digitala köpcentrumen och nöjesparkerna utan att ställa oss den enkla och jobbiga frågan om hur vår tids digitala torg bör se ut. De platser där den långsamma och eftertänksamma tanken får mer utrymme än den uppmärksamhetsekonomiska. Det torget, det kommer ingen aktör som vill tjäna pengar på vår uppmärksamhet att bygga, helt enkelt eftersom det inte är lönsamt. Samhällets digitala infrastruktur behöver byggas i och av samhället självt, designat efter de principer och logiker som tjänar samhället bäst. Konsekvensen av detta är att det inte går att lägga skulden för de bristande demokratiska samtalen på ägarna av våra digitala tivolin och köpcentrum. Vi behöver i stället i samhället ta ansvar för frågan. Precis som vi en gång skapat förutsättningar för demokratiska samtal i den fysiska världen.

Samtalet berörde också en i min mening underskattad risk, och det är det som är strukturellt. Det faktum att vi har lagt våra demokratiska samtal ovanpå teknologier vars syften är helt andra, och att vi som samhälle ännu inte på allvar ställt oss frågan om vad ett gott demokratiskt samtal i en digital miljö egentligen är. För varje dag vi låter bli är en förlorad dag i det avseendet. Om ett samhälles gemensamma berättelser ska komma till uttryck genom sex sekunder lång AI-slop i ett flöde, då har vi ett problem som ingen faktagranskning i världen löser.

Ett poddsamtal är i stunden, och formar berättelser i det prövande, det ofärdiga och det som inte hunnit slipas till en exakt formulering. Vi kom att beröra frågor som jag inte är i närheten av att ha tänkt färdigt kring, om det ens går att göra. Vi berörde frågan om tilliten, det som ibland kallas det nordiska guldet, och hur tunn den väven egentligen kan bli utan att falla sönder. Vi pratade om näthat och hot, och vad det gör med ett samtal när en röst tystnar och en annan därmed hörs mer. Och om flera andra områden.

Till varje avsnitt av sin podd har Forum för levande historia lagt samtalsfrågor, tänkta att användas på en arbetsplatsträff eller i kollegialt lärande. Jag tycker det är ett spännande grepp. Ett samtal som det här är inte färdigt när inspelningen är klar, utan formas vidare av lyssnarnas egna reflektioner, tankar och berättelser.

Har du en halvtimme och ett par hörlurar så lyssna gärna. Och fundera medan du gör det: var någonstans du har dina demokratiska samtal idag, och hur du skulle vilja att de fick äga rum, om de fanns någon annanstans.?

Avsnittet: Demokratin i en digital tid, podden Demokratin och du, Forum för levande historia. Finns på levandehistoria.se och i de flesta poddappar.

Mellan tivolin och torg – tankar om demokratiska rum i en digital tid

Jag satt för en tid sedan i mitt arbetsrum med lurar på och samtalade på distans med Mikael Öhman Almén, han i Forum för levande historias studio, i deras podd Demokratin och du. Två rum, sammankopplade över internet. I efterhand känns det passande. Avsnittet heter Demokratin i en digital tid, och det var ungefär det vi ägnade en dryg halvtimme åt. Hur digitaliseringen formar om villkoren för det demokratiska samtalet, och om hur vi som samhälle bör förhålla oss till utvecklingen. Jag tycker samtalet blev bra, och tänkte jag skriver några rader om det. Kanske gör det någon lite nyfiken på att lyssna.

När jag reflekterar över samtalet slog det mig att vi inte egentligen pratade om teknik alls. I stället pratade vi om rum, och om var det demokratiska samtalet egentligen äger rum idag, och vilka egenskaper de rummen har. För tio år sedan ”var vi alla” på Facebook. Idag är opinionsbildningen utspridd över X, TikTok, Instagram, Facebook, Youtube och en handfull andra plattformar. Gemensamt för den absoluta majoriteten är att de inte är byggda för demokratiska samtal, utan för att få människor att stanna kvar vid sina skärmar, och dela sin uppmärksamhet med de annonsörer som betalar för kalaset. Marshall McLuhan myntade redan på sextiotalet att mediet är budskapet, och det ligger något oroande precist i det. En uppmärksamhetsekonomisk algoritm premierar det som väcker starka känslor och det som polariserar, eftersom det är så vår uppmärksamhet fångas och säljs vidare. När vi för in medborgaren och staten i en miljö som mer liknar Mall of Scandinavia eller Gröna Lund än torget eller biblioteket, då ska vi inte bli förvånade om samtalet börjar bete sig som det gör på ett tivoli. Snabbt, känslostyrt, upphetsat.

Mikael var en bra samtalspartner just för att han inte lät mig stanna i dystopin. Det är ju ofta rätt så lätt hänt att det blir så. Vi pratade denna gång lika mycket om möjligheterna. Närhetsprincipen, det statsvetarna kallar subsidiaritet, har ju i grunden förändrats av digitaliseringen. Förhållandet mellan medborgare och stat, makten över ordet, är inte längre definierat av hur långt fysiskt man är från varandra. Makten förskjuts och förändras med teknologi, och med vår tids digitala medier kan fler både nå och påverka politik över både geografi och tid. Och jag fick tillfälle att lyfta sådant som gör mig genuint hoppfull. Kungliga bibliotekets språkmodell KB Whisper som transkriberar svenska oavsett dialekt, så att våra ljudarkiv plötsligt går att packa upp. Riksarkivets tjänst som läser handskrift tillbaka till sextonhundratalet, och låter oss komma åt vårt eget kulturarv på ett nytt sätt. Det är samma teknikutveckling, sedd från andra hållet. Två sidor av ett och samma mynt.

Något som vi i samtalet kom att stanna upp vid i samtalet handlade om demokratin i sig självt. Att den i många avseenden är ett verb. Det är inte ett tillstånd vi ärver och förvaltar, utan något vi gör, om och om igen, tillsammans. Och i takt med att tekniken förändrar förutsättningarna måste vi också vara beredda att forma om de rum där demokratin ska få plats. Vi har flyttat in i de digitala köpcentrumen och nöjesparkerna utan att ställa oss den enkla och jobbiga frågan om hur vår tids digitala torg bör se ut. De platser där den långsamma och eftertänksamma tanken får mer utrymme än den uppmärksamhetsekonomiska. Det torget, det kommer ingen aktör som vill tjäna pengar på vår uppmärksamhet att bygga, helt enkelt eftersom det inte är lönsamt. Samhällets digitala infrastruktur behöver byggas i och av samhället självt, designat efter de principer och logiker som tjänar samhället bäst. Konsekvensen av detta är att det inte går att lägga skulden för de bristande demokratiska samtalen på ägarna av våra digitala tivolin och köpcentrum. Vi behöver i stället i samhället ta ansvar för frågan. Precis som vi en gång skapat förutsättningar för demokratiska samtal i den fysiska världen.

Samtalet berörde också en i min mening underskattad risk, och det är det som är strukturellt. Det faktum att vi har lagt våra demokratiska samtal ovanpå teknologier vars syften är helt andra, och att vi som samhälle ännu inte på allvar ställt oss frågan om vad ett gott demokratiskt samtal i en digital miljö egentligen är. För varje dag vi låter bli är en förlorad dag i det avseendet. Om ett samhälles gemensamma berättelser ska komma till uttryck genom sex sekunder lång AI-slop i ett flöde, då har vi ett problem som ingen faktagranskning i världen löser.

Ett poddsamtal är i stunden, och formar berättelser i det prövande, det ofärdiga och det som inte hunnit slipas till en exakt formulering. Vi kom att beröra frågor som jag inte är i närheten av att ha tänkt färdigt kring, om det ens går att göra. Vi berörde frågan om tilliten, det som ibland kallas det nordiska guldet, och hur tunn den väven egentligen kan bli utan att falla sönder. Vi pratade om näthat och hot, och vad det gör med ett samtal när en röst tystnar och en annan därmed hörs mer. Och om flera andra områden.

Till varje avsnitt av sin podd har Forum för levande historia lagt samtalsfrågor, tänkta att användas på en arbetsplatsträff eller i kollegialt lärande. Jag tycker det är ett spännande grepp. Ett samtal som det här är inte färdigt när inspelningen är klar, utan formas vidare av lyssnarnas egna reflektioner, tankar och berättelser.

Har du en halvtimme och ett par hörlurar så lyssna gärna. Och fundera medan du gör det: var någonstans du har dina demokratiska samtal idag, och hur du skulle vilja att de fick äga rum, om de fanns någon annanstans.?

Avsnittet: Demokratin i en digital tid, podden Demokratin och du, Forum för levande historia. Finns på levandehistoria.se och i de flesta poddappar.

RE: https://mastoart.social/@thekamikazen/116778145888748654

Små grodorna, små grodorna,
är lustiga att se.

Ej öron, ej öron,
ej svansar hava de…

#Svenska147 #Svenska #Midsommar

RE: https://mastoart.social/@thekamikazen/116778145888748654

Små grodorna, små grodorna,
är lustiga att se.

Ej öron, ej öron,
ej svansar hava de…

#Svenska147 #Svenska #Midsommar

Hmmm... Vad är en bra svensk översättning av "The Savage Garden?" #svenska

Språkmodeller, säkerhetspolitik och suveränitet

Jag vaknade i Höganäs i går morse för att få några dagars vandring i Kullabergs bokskogar och längs de steniga stränderna. Innan jag åkte hade jag bett min AI-agent Ogmios att påbörja ett längre analysarbete. Den hade fått forskningsunderlag och skulle bearbeta en mängd information i en längre process, så att jag kunde ta vid när jag var tillbaka. Men när jag kollade upp hur det gick på telefonen på morgonkvisten, så såg jag att arbetet hade avstannat. Ogmios hade jobbat utifrån Anthropics senaste språkmodell Fable 5, den mest kapabla jag någonsin haft tillgång till. Men under natten hade den amerikanska regeringen beordrat att modellen inte längre fick delas med någon utanför USA, och Anthropic hade släckt den för hela världen.

Det var såklart en olägenhet för mig och gav mig en lätt frustration på morgonen. Men det avbrott jag fick igår går att se som ett tecken på en händelse med mycket större konsekvenser än ett avbrutet forskningsarbete. Ingripandet från USA:s president i frågan om tillgång till enskilda företags AI-tjänster, förflyttar problemet från ett marknadsproblem till ett säkerhets- och geopolitiskt problem.

Vem kan stänga av de digitala tjänster som vi är beroende av? Vad gör vi när det händer? Jag har skrivit en hel del tillbaka om dessa frågor, mer utifrån ett teoretiskt perspektiv. Nu blev helt plötsligt dessa frågor konkreta och praktiska. Här och nu.

Om vi backar bandet en bit, och ser vad som hänt, och sätter det i kontext, så blir det lättare att se varför det som nu sker är systempåverkande och torde utgöra grund för många strategiska samtal runt lednings- och styrelsebord i Sverige och Europa.

Den 12 juni skickade USA:s handelsminister Howard Lutnick ett brev till Anthropic som förbjöd bolaget att ge utländska medborgare tillgång till sina två mest avancerade modeller, Fable 5 och Mythos 5, var i världen de än befann sig. USA inkluderat. Eftersom företaget inte kan kontrollera varje användares nationalitet i realtid återstod bara en utväg, och samma kväll släckte Anthropic modellerna för alla.

Skälet som angavs för åtgärden var en omtvistad säkerhetsbrist, men ingen som följt de senaste månadernas händelser mellan Anthropic och den amerikanska regeringen tror att det var hela skälet. Anthropic har sedan vintern legat i öppen konflikt med Vita huset. I februari beordrade presidenten på sitt eget sociala medium Truth Social att alla federala myndigheter omedelbart skulle sluta använda bolagets teknik. Strax därefter stämplade försvarsministern företaget som en leveranskedjerisk och därigenom ett hot mot den nationella säkerheten, en beteckning som annars är reserverad för utländska bolag med kopplingar till främmande makt. Först när Anthropic stämde regeringen stoppade en federal domare tillfälligt utfrysningen och kallade det hela för en olaglig vedergällning mot ett företag som vågat säga ifrån. Det är i ljuset av denna pågående strid som exportbrevet, som är grunden för helgens händelser, presenterades. Genom en presidentorder kom alltså en öppen och civil AI-modell att klassificeras som exportkontrollerad försvarsmateriel. Och på det sättet kom det sig att resten av världen fick rätta sig efter ett amerikanskt inrikespolitiskt gräl, utan förvarning, på en fredagskväll. Världens idag mest kraftfulla tillgängliga språkmodell stängdes ned.

Det vore bekvämt att se detta som en olyckshändelse, eller en engångsföreteelse, men det vore fel. Avstängningen är en del i en kedja av händelser som skett under de arton månader som USA steg för steg gått från förutsägbar partner till en oberäknelig geopolitisk risk. Administrationen har rivit upp sitt eget regelverk för export av AI-chips och skapat ett osäkert läge för alla europeiska köpare. De har lagt hundraprocentiga tullar på importerade halvledare, pausat underrättelsedelning med Ukraina mitt under brinnande krig, och har låtit förstå att Starlink är ett politiskt maktmedel, som kan stängas av över de ukrainska linjerna. När Polens utrikesminister påtalade just det beroendet svarade Elon Musk offentligt med orden ”Var tyst, lilla man”. Samtidigt har amerikanska diplomater instruerats att motarbeta EU:s digitala lagar, och visumförbud har införts mot europeiska tjänstemän som tillämpar unionens egna regler. Nyligen rapporterade SvD att det amerikanska utrikesdepartementets byrå för demokrati och mänskliga rättigheter ska kanalisera miljontals dollar till europeiska tankesmedjor som delar administrationens politiska filosofi, med det uttalade syftet att påverka val och omforma inrikespolitiken i europeiska länder. Bland de val som pekas ut finns det svenska i september. Pengar som tidigare gått till att främja demokrati i auktoritära stater ska nu gå till att forma den i Europa efter Washingtons smak. Var och en av dessa händelser har gått att bortförklara som en enskildhet. Detta är också bara ett urval, det finns fler exempel. Lagda bredvid varandra bildar de ett mönster.

Och mönstret har gått att läsa, för länge sen, för den som velat. Den nationella säkerhetsstrategi som Vita huset lade fram i slutet av 2025 beskriver allierade som passagerare som åker gratis och gör delningen av teknik villkorad av politisk anpassning, där den som rättar in sig får förmånligare behandling och den som inte gör det får klara sig själv. Samtidigt uttrycker strategin avsikten att motverka europeisk reglering och beskattning av amerikanska företag. Så har en allierad sällan talat tidigare.

Bakom skiftet ligger en djupare strategisk linje. Utgångspunkten för denna går att finna i Project 2025, den plan Heritage Foundation tog fram inför Trumps andra mandatperiod. Den handlar i grunden inte om teknik utan om makt. Dess kärna är att lägga hela statsförvaltningen under presidentens direkta vilja och avskaffa det skydd som hållit tjänstemännen opolitiska, och delar av det är redan verklighet, med tusentals statstjänstemän som fått lämna och ersatts av lojala. När makten koncentreras på det sättet blir tillgången till teknik en strömbrytare som kan slås av i hast, utan de spärrar som annars tyglar en stormakts humör. Det var den strömbrytaren jag såg slås av på min skärm.

Det finns ett namn för det som nu sker, myntat av statsvetarna Henry Farrell och Abraham Newman redan 2019. De kallar det för ”weaponized interdependence”, och tanken är lika enkel som obehaglig. Världsekonomin är inget jämnt spunnet nät utan ett med knutpunkter, ställen där så mycket samlas att den som kontrollerar dem både kan avlyssna och strypa information, som det passar. Beroende är inte farligt i sig, vi är alla beroende av varandra i en komplex och global värld. Men det blir farligt i samma stund som beroendet är ensidigt och den vilken vi har beroenden till både vet om det och är beredd att utnyttja beroendet i egen vinning. USA sitter på flera sådana knutpunkter samtidigt. Molntjänster, de avancerade datorchippen, betalningssystemen, och under de senaste åren också utvecklingen av de absolut mest kapabla AI-modellerna.

Det vi såg den 12 juni var en medveten begränsning av teknik, en mindre och avgränsad insats och därför politiskt mer hanterbar. Det kan ses som en slags provkörning snarare än ett slutspel. Att den var möjlig alls hänger ihop med något som vuxit fram under samma arton månader, nämligen att avståndet mellan de stora amerikanska teknikbolagen och Vita huset nästan har upphört.

Det ena bolaget efter det andra har vikt sig. Meta betalade tjugofem miljoner dollar för att förlikas med en stämning bolaget först kallat grundlös, lade ner sin faktagranskning och sitt mångfaldsarbete, och Mark Zuckerberg satt på första raden vid installationen bredvid Jeff Bezos, Sundar Pichai och Tim Cook, som var och en gett en miljon dollar till invigningen. Dagen efter stod Sam Altman i Vita huset och presenterade sitt Stargate-projekt på femhundra miljarder dollar, med presidenten vid sin sida. Disneys ABC News betalade femton miljoner dollar och bad om ursäkt, och sedan Paramount betalat sexton miljoner för en omtvistad stämning godkändes plötsligt en länge blockerad mediefusion.

Och medierna har vikt sig på samma sätt. Jeff Bezos stoppade Washington Posts färdiga stöd till Kamala Harris och styrde om ledarsidan mot fria marknader, varpå ledarredaktören avgick. Patrick Soon-Shiong gjorde detsamma med Los Angeles Times. Var för sig kan de kallas affärsbeslut, men tillsammans är de en frivillig anpassning, det historikern Timothy Snyder kallar föregripande lydnad, att ge makten det den ännu inte ens har krävt.

Mönstret är inte nytt, bara nytt i USA. Shoshana Zuboff beskriver hur en handfull informationsoligarker öppet ställer sin makt i en illiberal presidents tjänst, och bedömare som Anne Applebaum och Adam Klein pekar rakt på förlagan, Viktor Orbáns Ungern, där medier och bolag samlats i statsvänliga händer tills nästan ingen självständig röst återstår. Statsvetarna Steven Levitsky och Lucan Way ger ordningen ett namn, ”competitive authoritarianism”, där val visserligen hålls men spelplanen lutar så att utgången redan är given. Det är i en sådan ordning tillgången till teknik blir en strömbrytare i en enda hand. Givet hur Trumpadministrationen virvlar upp osäkerhet är det omöjligt att på förhand veta hur långt de är beredda att gå, och därför är nästa gång ingen hypotes utan en planeringsförutsättning. Det är därför vi behöver se med ny och nykter blick inför arbetet med kommande risk- och sårbarhetsanalyser.

Medan USA stänger ned de främsta språkmodeller som någonsin skapats av företag i landet, så gör Kina tvärtom. Min bild är att vi ser alldeles för lite till den kinesiska strategin i den svenska debatten. Beijing har byggt sin digitala strategi kring öppenhet, där språkmodellerna släpps fria att ladda ner, granska och köra på egen hårdvara. Det har visat sig vara en framgångsrik strategi. Alibabas Qwen har gått om Metas Llama som den mest nedladdade modellserien i världen, och framför allt är de kinesiska modellerna billiga. Så billiga att de västerländska alternativen ter sig absurt dyra vid sidan av. Några av dem, så som Kimi K2.7 eller MiniMax M3, är bara månader efter de allra främsta amerikanska modellerna, och erbjuds till nästan inga pengar alls. Stora delar av Afrika och Asien bygger därför redan på kinesisk grund, sällan av övertygelse och oftast för att det är billigast och finns närmast till hands, och beroendet byggs upp ett praktiskt beslut i taget, precis som vårt eget en gång gjorde.

För Europa öppnar detta upp tre möjliga vägar, och ingen av dem är särskilt bekväm. Vi kan fortsätta med de stängda amerikanska modellerna, blunda för beroenden och gilla läget på att vår användning av avancerad AI villkoras av en allt mer auktoritär regims nycker. Eller så kan vi byta till de billiga kinesiska språkmodellerna, och köpa censur, kinesiska narrativ och nya beroenden på köpet. Eller så bygger vi eget, vilket är både kostsamt och tar tid. Men min bild är att vägen ur knuten går inte genom att välja land eller väg. Den går genom att välja förmåga och strategisk riktning. En öppen modell, var den än kommer ifrån, kan testas, övas, analyseras och köras på egen infrastruktur. Och det som körs på egen infrastruktur kan ingen heller stänga av den på distans. Det är därför europeiska och svenska öppna modeller är strategiskt avgörande, inte för att vinna en kapplöpning om råstyrka, utan för att vi ska hålla i vår egen strömbrytare.

Men att välja förmåga betyder inte att välja en enda väg. Det betyder att gå flera samtidigt. Det ena är att använda de goda öppna modeller som redan finns, oavsett om de kommer från USA, Kina eller någon annanstans, för avståndet till de slutna toppmodellerna är inte längre vad det var. På ett år har gapet mellan den bästa öppna modellen och den slutna frontlinjen krympt från omkring ett år till omkring tre månader, och på programmering är de i praktiken nästintill jämbördiga. De starkaste öppna modellerna är i dag visserligen till övervägande del kinesiska, och det är en förutsättning som är viktig att förhålla sig till. Men öppenhetens styrka, att en modell kan granskas och köras på egen mark, gäller oavsett varifrån den kommer.

Öppna modeller ska däremot inte nyttjas oprövade, och det är ett område vi också står i behov av att utveckla. Vi behöver stärka vår förmåga att pröva och testa språkmodeller mot de krav på säkerhet och funktion som vi själva ställer, innan de går i drift. Att ladda ner en modell är lätt. Att veta huruvida den håller i en myndighets, en regions eller en banks vardag är ett hantverk och ett kunnande som måste byggas upp. EU:s nya regelverk pekar åt rätt håll och kräver strukturerade utvärderingar, red-teaming och oberoende granskning av de mest kapabla modellerna. Nu behöver vi nationellt utveckla förmågan att kunna granska och pröva.

Och parallellt går det långa spåret, att utveckla mer egen europeisk förmåga inom språkmodeller. Frankrikes Mistral är i dag det kanske starkaste kortet, med en öppenviktad förhållandevis stark modell och med avtal med franska försvaret, Airbus och tyska staten.

Kungliga biblioteket slog i somras fast att just för ett litet språkområde är öppna vikter särskilt avgörande. I den politiska retoriken tycks det inte saknas pengar. EU talar om hundratals miljarder, men satsningarna har ännu inte helt och hållet sett dagens ljus, och den politiska intentionen behöver omsättas i handling. Vi behöver behandla språkmodeller som den strategiska förmåga de är, på samma sätt som vi en gång behandlade flyg, satellitnavigering och halvledare, och vi behöver börja nu.

För svensk del är beroendet till stora språkmodeller både stort och konkret. Amerikanska företag håller omkring sjuttio procent av den europeiska molnmarknaden och de europeiska leverantörerna delar på knappt femton. På den infrastrukturen vilar betalningar, journaler, register och kommunikation, sådant som måste fungera varje dag, och allra mest en dålig dag. Hur snabbt det abstrakta blir verkligt såg vi dagarna före avstängningen, när EU:s egen myndighet för cybersäkerhet efter veckors förhandling äntligen fått tillgång till Anthropics kraftfullaste modell, bara för att elva dagar senare förlora den igen. Det var ingen marginell aktör som drabbades, utan unionens centrala organ för cyberförsvar.

Europa har börjat röra sig i dessa frågor. Tidigare i juni lade kommissionen fram ett paket för teknologisk suveränitet. Men redan varnar branschen för att de mjukare kraven som presenterats av EU riskerar att bli en sorts skensuveränitet, sådan som ser bra ut på pappret medan den verkliga kontrollen stannar kvar i USA. För det hjälper föga att flytta servrarna till europeisk mark om ägandet, och därmed makten över strömbrytaren, ligger kvar på andra sidan havet.

Sverige fick i slutet av maj sin första molnpolicy, med krav på att myndigheter snabbt ska kunna byta leverantör. Men i samma veva, strax före policyn presenterades, öppnade Försäkringskassan för Microsoft Teams. Det säger något om hur stark dragningen mot det bekväma är.

Samtidigt ser vi hur de geopolitiska osäkerheterna kostar. Finansminister Elisabeth Svantesson berättade i DN i veckan att finansdepartementet har räknat ut vad den amerikanska oförutsägbarheten egentligen kostar. Redan idag har den kostat Sverige omkring 160 miljarder kronor i utebliven tillväxt.

Här märks det hur våra resonemang i den digitala världen sällan möter upp till de krav vi ställer på samhällets beredskap i övrigt. Vi har byggt vårt totalförsvar på en enkel princip, att det samhällsviktiga ska fungera också i kris och i krig, i veckor och i månader. Men den principen har de flesta verksamheter i totalförsvaret ännu inte fullt ut låtit gälla det digitala. När AI nu byggs in i sjukvård, försvar och förvaltning blir tillgången till den en försörjningsfråga, lika reell som drivmedel och läkemedel, och en förmåga som någon annan kan stänga av är ingen förmåga att lita på i kris.

Och kanske är det här jag känner störst frustration just nu. Det är varken tullarna, tekniken eller den politiska turbulensen. Det är i stället en berättelse. Jag hör den om och om igen. Berättelsen lyder att Europa ändå aldrig kan komma ikapp, att vi saknar kapitalet, kulturen och modet, och att det klokaste vi kan göra är att finna oss i vårt beroende och förhandla till oss hyggliga villkor. Den hörs i styrelserum och i regeringskansliet, i företags och offentliga verksamheters ledningsrum. Och inte minst hos IT-avdelningar, som har decenniers erfarenhet av att arbeta med enskilda leverantörers teknik, och som ängsligt ser behov av att ställa om, också ens egen förmåga och kunskap. Oftast hörs denna defaitistiska berättelse berättas ömsom med suckar och med pondus, som om det ska föreställa insikt och mognad.

Berättelsen låter som realism men den är något helt annat. Den ryska militärdoktrinen har nämligen ett begrepp för konsten att få en motståndare att självmant fatta de beslut man önskar, genom att forma hans bild av verkligheten tills valet känns som hans eget. Det kallas reflexiv kontroll, och dess elegans ligger i att man aldrig besegrar motståndaren i strid, man får honom att besegra sig själv, övertygad om att han tänkt helt fritt. Där är vi nu. I de stora techbolagens reflexiva kontroll.

Berättelsen om det hopplösa Europa fungerar precis så, och det kusliga är att den inte ens behöver en avsändare med onda avsikter, för det räcker med de stora techbolagens marknadsföring, deras lobbyister och den sköna bekvämligheten i deras billiga tjänster. Och fällan föder sig själv, eftersom vår egen föreställning om att vi inte klarar av att skapa förutsättningar för utvecklad AI i Europa dämpar viljan att satsa. Och utan satsningar byggs ingen förmåga, och utan egen förmåga så växer beroendet, och beroendet tas till sist till intäkt för att vi aldrig kunde. Varje gång en svensk beslutsfattare suckar att det ändå är lönlöst att försöka, har manövern lyckats. Att se mekanismen klart är första steget ut ur den, och att säga den högt är det andra. Och att agera är än bättre.

För historien säger något helt annat än berättelsen. Europa har byggt egen förmåga mot långt värre odds förr, gång på gång, och varje gång var samma uppgivenhet lika utbredd som i dag. Airbus startade 1970, när Boeing var så enväldigt att en europeisk konkurrent verkade naiv, och ett halvsekel senare levererade Airbus fler flygplan än Boeing. GSM blev en världsstandard därför att de europeiska regeringarna reserverade frekvenserna och krävde att alla följde den, vilket lyfte Ericsson och Nokia från utkanten till toppen. Galileo gav oss satellitnavigering oberoende av amerikansk militär kontroll, och styr i dag allt från tidsstämpeln i banköverföringar till elnätens synkronisering. Visst finns där exempel på där det gått snett i Europa med. Ett sånt är det fransk-tyska molnprojektet Gaia-X, som ofta ges som intäkt för att berätta om EU:s brister. Men det finns skillnader här, som gjorde att Gaia-X misslyckades. Projektet var frivilligt, splittrat och kapat inifrån av just de jättar det skulle utmana. Det misslyckades inte för att Europa saknar förmåga, utan för att upplägget var fel.

I Sverige bygger vi förmåga här och nu. Det vi behöver göra nu är att stärka den förmågan, inte minst genom stärkt efterfrågan. Förmågan vi har är än så länge liten, men den är på riktigt. Strax utanför Stockholm bygger Evroc ett stort datacenter för europeisk molnkapacitet, Cleura driver ett svenskt publikt moln på öppen källkod utan amerikansk jurisdiktion, och Berget AI levererar suverän AI-beräkning på öppna modeller med Riksbanken bland de första kunderna. Det finns svenska språkmodeller byggda för det svenska och de nordiska språken, det finns datacenter, forskning och kompetens. Mycket är litet och behöver prövas, utvecklas och inte minst skalas. En hel del av det som kallas ”suveränt” idag tål inte heller någon vidare granskning. Vartendaste av de större amerikanska techbolagen har idag ”sovereign” som en del i sin marknadsföring. Men det betyder inte att de är det. För som vi kommit att se, handlar det om frågan om makt över beslut, inte om var data eller servrar finns lokaliserade.

Vi är i ett kärvt läge i Europa och i Sverige. Men att få panik och paralys som ett rådjur i strålkastarljuset från en bil, det kommer vi inte särskilt långt med. Nu är tiden för handling. Och det finns mycket vi faktiskt kan göra.

Vi behöver börja med att behandla digital infrastruktur som försörjningsberedskap, så att det vi i dag gör med drivmedel, livsmedel och läkemedel också gäller moln, data och AI, med krav på reserver, redundans, robusta system och rådighet att agera. Vi behöver pröva det på riktigt, inte bara med juridiskt vackra avtalsklausuler, utan med skarpa övningar som visar hur länge en myndighet, en region eller en bank klarar sig den dag de digitala samhällskritiska verksamheterna inte längre kan nyttja vissa tjänster. Den som inte vet svaret på dessa frågor har redan idag en lucka i sitt försvar.

Vi behöver ställa de hårda frågorna vid varje upphandling. Var finns data och under vilken jurisdiktion, vem äger krypteringsnycklarna, vem kan tvingas lämna ut dem och vem kan säga nej? Hur säkrar vi tillgång till de AI-baserade tjänster som verksamheter idag förutsätter? Ställ krav på portabilitet, öppna standarder och utträdesplaner som faktiskt testas, prövas och övas. Idag är våra upphandlingar av samhällskritisk infrastruktur ett säkerhetspolitiskt vägval och bör behandlas som ett sådant. Vi behöver rikta pengar och andra resurser dit de gör mest nytta nu, mot det som faktiskt går att bygga, för att så snart som möjligt säkra förmåga att upprätthålla känslig drift och öppen AI hos svenska och europeiska aktörer. Och staten behöver våga agera på marknaden och bidra med efterfrågan, men på sätt som gör att stödet inte cementerar det medelmåttiga, utan driver fram spetsteknologi. Det behöver ske på ett sådant sätt att öppna demokratier kan verka i gemenskap, men utan att återigen riskera skapa sårbarheter och nya beroenden. Det är svårt, men det går. Det har gjorts förut.

Vi behöver också göra de stora språkmodellerna till en strategisk prioritering, eftersom det är där nästa lager av beroenden gjuts just nu. De AI-verktyg vi inför i dag kommer att forma arbetssätt, dataflöden och beslutsstöd för en lång tid framåt. Inför vi dem utan en tanke om konsekvenser, så bygger vi in nästa generations beroende innan vi ens förstått den förra.

Vi behöver ställa om vår tanke, och inte tro att vi bygger ett fullfjädrat moln och enastående AI-tjänster över en natt, utan att vi ser det hela som ett långsiktigt utvecklingsarbete där vi formar och stärker förmågan att hålla det livsviktiga igång också den dag någon annan försöker att dra i vår strömbrytare.

Det är helt rimligt att sätta upp mål om egen rådighet, ökad redundans, stärkt robusthet och ökad resiliens. Det går att göra allt det utan en politisk brytning med USA, mot vilken vi trots allt har beroenden under lång tid framöver inom många områden. Och vi behöver öka vår egen förmåga och kapacitet för att kunna stå stadigt. Vi behöver tänka på motsvarande sätt som för annan försörjningsberedskap. Det är ungefär detsamma som att ett land håller beredskapslager utan att för den delen stänga sina gränser för handel. Det går att göra många saker samtidigt.

Det som behövs är tydliga beslut i en strategisk riktning som utgör en kännbar signal. Molnstrategin ger oss en hel del, men det räcker inte. Det vi nu sett hända med avstängningen av Anthropics Fable 5 innebär ett förändrat och skärpt läge. Och det är fara i dröjsmål.

Kaffet här i Höganäs tog slut någonstans mitt i denna långa text, och jag reflekterar över att den kapabla språkmodell jag använt i min forskning kanske inte kommer tillbaka i närtid. Eller så gör den det. Den osäkerhet som syns i USA gör framtiden oviss, och det är hela saken. Det går inte längre att säkerställa drift och funktion av stora språkmodeller från USA. Vi står idag inför ett fullbordat faktum, och nu är tiden att agera från en ny kunskapshorisont. Vad är det vi har i dag för tjänster, system och förmågor som vi tar för givet att det bara ska bestå? Och vilka är konsekvenserna om någon annan bestämmer sig för att stänga av den? Ställ de frågorna inför nästa upphandling och nästa AI-projekt, i ledningsgruppen, i styrelsen, i myndigheten och i kommunen. Och ställ er frågan vilka val ni väljer att göra, för att säkerställa ökad resiliens, stärkt robusthet, utvecklad redundans och strategisk rådighet. För vår förmåga att välja, och att agera, det är vad digital suveränitet ytterst handlar om.

Referenser

AI Sweden. (2026.). GPT-SW3.

Airbus. (2026, 28 maj). Airbus partners with Mistral AI to strengthen the use of artificial intelligence in sovereign applications.

Anthropic. (2026, 12 juni). Statement on the US government directive to suspend access to Fable 5 and Mythos 5.

Applebaum, A. (2025, 14 april). Kleptocracy, Inc.. The Atlantic.

Bhaimiya, S. (2026, 1 juni). Anthropic to offer EU access to its advanced Mythos model. CNBC.

Bureau of Industry and Security. (2025, 13 maj). Department of Commerce announces rescission of Biden-era artificial intelligence diffusion rule. U.S. Department of Commerce.

Cleura. (2025, 17 mars). Cleura lanserar nya generationen Compliant Cloud [Pressmeddelande].

CNBC. (2025, 23 april). Trump inauguration donors include Meta, Amazon, Apple and more.

European Commission. (2026, 3 juni). Communication on European tech sovereignty, accompanied by an EU open source strategy (COM(2026) 503 final).

European Commission DG Research. (2018). Mission-oriented R&I policies: From Concorde to Airbus.

evroc. (2025, 3 februari). evroc finalizes land purchase in Arlandastad, Stockholm.

Farrell, H., & Newman, A. L. (2019). Weaponized interdependence: How global economic networks shape state coercion. International Security, 44(1), 42-79.

Field, H. (2026, 27 mars). Judge sides with Anthropic to temporarily block the Pentagon’s ban. The Verge.

Finansdepartementet. (2026, 28 maj). En molnpolicy för Sverige, för ökad säkerhet, effektivitet och innovation i den offentliga förvaltningen (Fi2026/01233). Regeringen.se.

Finnegan, M. (2026, 8 juni). EU’s cloud sovereignty push leaves room for US hyperscalers. Computerworld.

Heritage Foundation. (2023). Mandate for leadership: The conservative promise. Project 2025 presidential transition project.

Isenstadt, A., & Curi, M. (2026, 12 juni). Scoop: Trump admin blocks foreign access to Anthropic’s most powerful AI. Axios.

Kista Stockholm. (2025, 17 december). Berget AI builds sovereign alternative to the US cloud from ”discreet location”.

Kizhakedath, B. (2025, 25 juli). US cloud providers dominate 70% of €70 bn European market in 2024. InfotechLead.

Klein, A. G. (2025, 29 april). Trump’s first 100 days show him following Orbán’s playbook for media control. Nieman Journalism Lab.

Kungliga biblioteket. (2026, 1 juni). Slutredovisning om språkmodeller i offentlig sektor.

Küchler, T. (2026, 13 juni). Kan Trump göra Europa storslaget? Svenska Dagbladet.

Latham & Watkins. (2025, 10 juli). EU AI Act: GPAI model obligations in force and final GPAI Code of Practice in place.

Laxgård, K. (2026, 2 juni). Molnpolicy ska stärka säkerheten. Publikt.

Levitsky, S., & Way, L. A. (2025). The path to American authoritarianism. Foreign Affairs, 104(2).

Meinhardt, C., Nong, S., Webster, G., Hashimoto, T., & Manning, C. (2025, 16 december). Beyond DeepSeek: China’s diverse open-weight AI ecosystem and its policy implications. Stanford HAI / DigiChina.

Meta. (2025, 7 januari). More speech and fewer mistakes.

Mistral AI. (2025, 2 december). Mistral 3.

NPR. (2025, 29 januari). Meta to pay $25 million to settle Trump lawsuit.

NPR. (2025, 3 februari). LA Times owner alters RFK Jr. opinion piece.

NPR. (2025, 26 februari). Jeff Bezos reshapes the Washington Post opinion section.

O’Brien, M., & Toropin, K. (2026, 27 februari). Trump orders federal agencies to stop using Anthropic technology in dispute over AI safety. Military Times / Associated Press.

Olsson, H. (2026, 11 juni). Svantesson: Trump har kostat Sverige 160 miljarder. Dagens Nyheter.

OpenAI. (2025, 21 januari). Announcing the Stargate Project.
PBS NewsHour. (2024, 14 december). ABC agrees to pay $15 million to Trump’s presidential library to settle defamation lawsuit.

Peters, S. (2026, 8 juni). China is providing AI that’s literate in Africa’s languages. Foreign Policy.

Pell, S. K., Stewart, J., & Tanner, B. (2024, 22 juli). Project 2025: What a second Trump term could mean for media and technology policies. Brookings Institution.

Pollet, M. (2025, 17 november). Anatomy of a Franco-German tech misfire. Politico EU.

Snegovaya, M. (2015). Putin’s information warfare in Ukraine: Soviet origins of Russia’s hybrid warfare (Russia Report 1). Institute for the Study of War.

Snyder, T. (2024, 26 oktober). Obeying in advance. Thinking about…

Soares, J. (2025, 18 augusti). American chips first: 100 per cent tariff on imported semiconductors. EU Perspectives.

Stanford HAI. (2026). The 2026 AI index report.

The Conversation. (2025, 12 mars). The US has lifted its intelligence sharing pause with Ukraine, but the damage may already be done.

The Verge. (2025, 2 juli). Paramount settles Trump’s CBS lawsuit over ”60 Minutes” interview.

Thomas, T. L. (2004). Russia’s reflexive control theory and the military. Journal of Slavic Military Studies, 17(2), 237-256.

Trump, D. J. (2025, november). [National Security Strategy of the United States of America (November 2025)](https://en.wikisource.org/wiki/National_Security_Strategy_of_the_United_States_of_America%28November2025%29). The White House.

Wang, S. (2026, 28 februari). Trump orders US government to cut ties with Anthropic; Hegseth declares supply chain ’risk’. ABC News.

Zuboff, S. (2025, 11 februari). Notes from the new frontier of power. Harvard Kennedy School, Carr Center for Human Rights Policy.

Motståndskraft – en antologi

Motståndskraft

Motståndskraft. Ett ord som rymmer förmåga snarare än fasthet, process snarare än tillstånd. Den 21 maj föreläste jag med anledning av det kapitel jag bidragit med till en antologi som bär just det namnet, på Lindholmen Science Park i Stockholm. I samtalet med deltagarna dröjde sig en fråga kvar. Om vi redan vet vad hotet består i, varför gör vi inte mer?

Antologin Motståndskraft ges ut av Forum för demokratisk kommunikation, ett initiativ som Medier & demokrati driver sedan 2024 tillsammans med Myndigheten för psykologiskt försvar. Målgruppen är beslutsfattare, forskare och journalister, alla som i sin yrkesroll är måltavlor för desinformation och otillbörlig påverkan. Fem skribenter, fem kapitel, fem infallsvinklar på frågan vad det innebär att vara motståndskraftig i ett samhälle där det demokratiska samtalet förs genom infrastruktur vi varken äger eller kontrollerar.

Mitt kapitel heter ”Samtalet vi inte äger”. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier av V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, oberoende domstolar, en väl fungerande myndighetsstruktur. Men det demokratiska samtalet förs i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Fem plattformsföretag kontrollerar den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa.

2018 fick jag i uppdrag av regeringen att som särskild utredare kartlägga hur digitaliseringen påverkar det demokratiska samtalet. Betänkandet Det demokratiska samtalet i en digital tid identifierade tydliga risker. Desinformation, hot och hat mot förtroendevalda, en accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Sex år senare har problemen förvärrats.

Säkerhetspolisens lägesbild från mars 2025 tecknar ett allvarligare hot än på decennier, med Ryssland, Kina och Iran som de tre primära hotaktörerna. MUST bedömer att Ryssland inom tre till fem år kan ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att alliansen inte förmår enas om Artikel 5. James Pamment, verksam vid Institutet för psykologiskt försvar vid Lunds universitet, har visat att det vi under ett decennium klumpade ihop som ”desinformation” egentligen rymmer tre skilda hot med vitt skilda motmedel. Felaktig och vilseledande information, där faktakontroll bär huvudansvaret. Koordinerade påverkanskampanjer, som kräver underrättelseförmåga att spåra. Och hybridhot, där informationspåverkan kombineras med diplomatiskt tryck, cyberattacker och ekonomisk utpressning. Att överlåta försvaret mot allt detta till medie- och informationskunnighet vore, som Pamment uttrycker det, som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Skalan på den tredje kategorin är svår att överskatta. Rysslands Social Design Agency, vars kapacitet analyserats av Pamment och Tsurtsumia vid Lunds universitet utifrån över 3 000 läckta dokument, producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder visningar mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Organisationens egen doktrin kallar verksamheten internationell konfliktologi. Det är industrialiserad informationskrigföring med syfte att systematiskt exploatera och förstärka sociala och politiska spänningar i demokratier. Kina opererar parallellt genom ett flernivåsystem med centraliserad partikontroll och decentraliserad implementering. Hotet begränsas inte till enskilda plattformar utan genomsyrar en hel statlig apparat.

Samtidigt rör sig de plattformar som bär det demokratiska samtalet i motsatt riktning. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram, veckor innan Donald Trumps återinträde i Vita huset. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin från december 2025 nämner Europa upprepade gånger, och uttrycker ”stor optimism” för ”patriotiska europeiska partier” och beskriver europeiska regeringars ”undergrävande av demokratiska processer” som hinder för folkviljan. Elon Musk har genom X och personliga utspel systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. Stöd till högerradikala rörelser, förakt för europeiska institutioner och en algoritmisk infrastruktur som förstärker budskapen. Carnegie Endowment for International Peace formulerar dilemmat: plattformsledare ”är inte valda av de samhällen de påverkar, men deras plattformar fungerar i praktiken som styrningsinstitutioner”.

Antologins övriga kapitel visar var motståndskraften kan sökas.

Magdalena Malm, generalsekreterare för Bildkonst Sverige, riktar uppmärksamheten mot en dimension som förblivit förbisedd. Vi konsumerar bilder snabbare än text och minns dem bättre. Ändå fokuserar huvuddelen av forskningen om otillbörlig påverkan på det skrivna ordet. Malm och hennes medförfattare argumenterar för att bildkunnighet, förmågan att tolka, analysera och skapa visuellt innehåll, utgör en demokratisk kärnkompetens. Det handlar om att kunna producera bilder lika mycket som att kunna läsa dem. Generativ AI gör frågan akut. I december 2025 producerade Grok, Elon Musks AI-modell, ungefär en icke-samtyckebaserad sexualiserad bild per minut enligt en analys av Copyleaks. Bland offren fanns Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Rysslands SDA har redan integrerat AI-verktyg i sina operationer. Sverige har cirka 2 200 bildlärare i grundskolans årskurs 7 till 9. Regeringen satsar 480 miljoner kronor på böcker och läsfrämjande. Motsvarande satsning på bildkunnighet saknas.

Oscar Björkenfeldt, postdoktor i rättssociologi vid Göteborgs universitet, undersöker en annan form av erosion. Hans kapitel öppnar med en personlig erfarenhet som sommarvikarie i kriminalvården och observationen att normförskjutning sker gradvis, genom upprepning och tillvänjning, tills det avvikande blivit normalt. Samma dynamik, menar han, präglar det offentliga samtalet i stor skala. Det som tidigare hade mötts av sociala kostnader kan i dag generera uppmärksamhet, bekräftelse, räckvidd. Gränserna för det normala förskjuts genom att konsekvenserna av att bryta mot dem förändras. Trycket riktas mot demokratibärande professioner. Journalister, forskare, åklagare, socialarbetare, lärare. Mot deras epistemiska auktoritet, deras möjlighet att definiera vad som framstår som sant och relevant. Björkenfeldts forskning visar att anpassning, snarare än motstånd, ofta framstår som den mest rationella strategin för den enskilde. Det gör normaliseringen svår att identifiera och farlig att ignorera.

Linus Andersson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan i Halmstad, söker motståndskraften på individnivå. Hans forskargrupp designade en intervention riktad mot gymnasieelever, sex lektioner som kombinerade psykologi, kommunikationsvetenskap, statsvetenskap och datakommunikation. Istället för att träna eleverna i att avslöja falska inlägg fokuserade de på en annan fråga: ”Vad är det som gör att jag litar på det här?” Resultaten är försiktigt positiva. Eleverna uppvisade bättre resultat i kritiskt tänkande och blev mindre benägna att instämma i konspirationsteorier. Andersson är ärlig med begränsningarna. Effekterna är små på gruppnivå och svåra att mäta på lång sikt. Men som han skriver: aldrig förr har så många människor haft tillgång till så mycket information och möjlighet att delta i offentligheten. Det är en demokratisering, och den kräver utbildning för att realiseras.

Robert Olsson, journalist och ordförande för Medier & demokrati, förankrar slutligen motståndskraften i journalistikens institutionella roll. Med stöd i Åsa Wikforss begrepp ”upplyst förståelse” och Steven Levitsky och Daniel Ziblatts analys av hur demokratier urholkas argumenterar han för att journalistikens roll sträcker sig bortom nyhetsinnehåll. Den är en del av samhällets kunskapsinfrastruktur. Särskilt den lokala journalistiken spelar roll. James T. Hamilton har visat att lokal nyhetsrapportering har direkta effekter på politiskt deltagande och ansvarsutkrävande. I Sverige har nedläggningen av lokalredaktioner skapat vita fläckar i medielandskapet. 2015 levde tre procent av svenskarna i en kommun utan redaktion. 2025 var siffran fjorton procent. Mediestudiers årsrapport sammanfattar utvecklingen: ”Färre redaktioner från färre medier bevakar Sverige från färre platser i landet.” Där journalistiken försvinner uppstår informationsvakuum som rykten och desinformation kan fylla.

Motståndskraft är, som Olsson skriver i antologins förord, ”något som skapas i relation mellan individer, medier och samhällsstrukturer”. Den finns i bildkunnigheten som gör medborgare kapabla att tolka visuell manipulation. I normskydden som förhindrar att det avvikande gradvis blir acceptabelt. I det kritiska tänkande som utbildningssystemet kan ge unga verktyg för. I den lokala journalistik som håller makten ansvarig och informationsvakuumet stängt.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, Myndigheten för psykologiskt försvar, Myndigeten för Civilt Försvar och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte när infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av aktörer vars intressen pekar åt annat håll. Frågan som dröjde sig kvar i rummet på Lindholmen handlade, för egen del, kanske mindre om varför vi inte gör mer. Den handlade om huruvida vi förstår vad som faktiskt står på spel. Den här antologin hjälper oss att förstå det.

Antologin Motståndskraft finns att ladda ned kostnadsfritt från Medier & demokrati.

Referenser

Forum för demokratisk kommunikation. (2026). Motståndskraft: en antologi om vår mediala och demokratiska verklighet (R. Olsson, Red.). Medier & demokrati / Lindholmen Science Park.

Motståndskraft – en antologi

Motståndskraft

Motståndskraft. Ett ord som rymmer förmåga snarare än fasthet, process snarare än tillstånd. Den 21 maj föreläste jag med anledning av det kapitel jag bidragit med till en antologi som bär just det namnet, på Lindholmen Science Park i Stockholm. I samtalet med deltagarna dröjde sig en fråga kvar. Om vi redan vet vad hotet består i, varför gör vi inte mer?

Antologin Motståndskraft ges ut av Forum för demokratisk kommunikation, ett initiativ som Medier & demokrati driver sedan 2024 tillsammans med Myndigheten för psykologiskt försvar. Målgruppen är beslutsfattare, forskare och journalister, alla som i sin yrkesroll är måltavlor för desinformation och otillbörlig påverkan. Fem skribenter, fem kapitel, fem infallsvinklar på frågan vad det innebär att vara motståndskraftig i ett samhälle där det demokratiska samtalet förs genom infrastruktur vi varken äger eller kontrollerar.

Mitt kapitel heter ”Samtalet vi inte äger”. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier av V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, oberoende domstolar, en väl fungerande myndighetsstruktur. Men det demokratiska samtalet förs i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Fem plattformsföretag kontrollerar den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa.

2018 fick jag i uppdrag av regeringen att som särskild utredare kartlägga hur digitaliseringen påverkar det demokratiska samtalet. Betänkandet Det demokratiska samtalet i en digital tid identifierade tydliga risker. Desinformation, hot och hat mot förtroendevalda, en accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Sex år senare har problemen förvärrats.

Säkerhetspolisens lägesbild från mars 2025 tecknar ett allvarligare hot än på decennier, med Ryssland, Kina och Iran som de tre primära hotaktörerna. MUST bedömer att Ryssland inom tre till fem år kan ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att alliansen inte förmår enas om Artikel 5. James Pamment, verksam vid Institutet för psykologiskt försvar vid Lunds universitet, har visat att det vi under ett decennium klumpade ihop som ”desinformation” egentligen rymmer tre skilda hot med vitt skilda motmedel. Felaktig och vilseledande information, där faktakontroll bär huvudansvaret. Koordinerade påverkanskampanjer, som kräver underrättelseförmåga att spåra. Och hybridhot, där informationspåverkan kombineras med diplomatiskt tryck, cyberattacker och ekonomisk utpressning. Att överlåta försvaret mot allt detta till medie- och informationskunnighet vore, som Pamment uttrycker det, som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Skalan på den tredje kategorin är svår att överskatta. Rysslands Social Design Agency, vars kapacitet analyserats av Pamment och Tsurtsumia vid Lunds universitet utifrån över 3 000 läckta dokument, producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder visningar mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Organisationens egen doktrin kallar verksamheten internationell konfliktologi. Det är industrialiserad informationskrigföring med syfte att systematiskt exploatera och förstärka sociala och politiska spänningar i demokratier. Kina opererar parallellt genom ett flernivåsystem med centraliserad partikontroll och decentraliserad implementering. Hotet begränsas inte till enskilda plattformar utan genomsyrar en hel statlig apparat.

Samtidigt rör sig de plattformar som bär det demokratiska samtalet i motsatt riktning. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram, veckor innan Donald Trumps återinträde i Vita huset. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin från december 2025 nämner Europa upprepade gånger, och uttrycker ”stor optimism” för ”patriotiska europeiska partier” och beskriver europeiska regeringars ”undergrävande av demokratiska processer” som hinder för folkviljan. Elon Musk har genom X och personliga utspel systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. Stöd till högerradikala rörelser, förakt för europeiska institutioner och en algoritmisk infrastruktur som förstärker budskapen. Carnegie Endowment for International Peace formulerar dilemmat: plattformsledare ”är inte valda av de samhällen de påverkar, men deras plattformar fungerar i praktiken som styrningsinstitutioner”.

Antologins övriga kapitel visar var motståndskraften kan sökas.

Magdalena Malm, generalsekreterare för Bildkonst Sverige, riktar uppmärksamheten mot en dimension som förblivit förbisedd. Vi konsumerar bilder snabbare än text och minns dem bättre. Ändå fokuserar huvuddelen av forskningen om otillbörlig påverkan på det skrivna ordet. Malm och hennes medförfattare argumenterar för att bildkunnighet, förmågan att tolka, analysera och skapa visuellt innehåll, utgör en demokratisk kärnkompetens. Det handlar om att kunna producera bilder lika mycket som att kunna läsa dem. Generativ AI gör frågan akut. I december 2025 producerade Grok, Elon Musks AI-modell, ungefär en icke-samtyckebaserad sexualiserad bild per minut enligt en analys av Copyleaks. Bland offren fanns Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Rysslands SDA har redan integrerat AI-verktyg i sina operationer. Sverige har cirka 2 200 bildlärare i grundskolans årskurs 7 till 9. Regeringen satsar 480 miljoner kronor på böcker och läsfrämjande. Motsvarande satsning på bildkunnighet saknas.

Oscar Björkenfeldt, postdoktor i rättssociologi vid Göteborgs universitet, undersöker en annan form av erosion. Hans kapitel öppnar med en personlig erfarenhet som sommarvikarie i kriminalvården och observationen att normförskjutning sker gradvis, genom upprepning och tillvänjning, tills det avvikande blivit normalt. Samma dynamik, menar han, präglar det offentliga samtalet i stor skala. Det som tidigare hade mötts av sociala kostnader kan i dag generera uppmärksamhet, bekräftelse, räckvidd. Gränserna för det normala förskjuts genom att konsekvenserna av att bryta mot dem förändras. Trycket riktas mot demokratibärande professioner. Journalister, forskare, åklagare, socialarbetare, lärare. Mot deras epistemiska auktoritet, deras möjlighet att definiera vad som framstår som sant och relevant. Björkenfeldts forskning visar att anpassning, snarare än motstånd, ofta framstår som den mest rationella strategin för den enskilde. Det gör normaliseringen svår att identifiera och farlig att ignorera.

Linus Andersson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan i Halmstad, söker motståndskraften på individnivå. Hans forskargrupp designade en intervention riktad mot gymnasieelever, sex lektioner som kombinerade psykologi, kommunikationsvetenskap, statsvetenskap och datakommunikation. Istället för att träna eleverna i att avslöja falska inlägg fokuserade de på en annan fråga: ”Vad är det som gör att jag litar på det här?” Resultaten är försiktigt positiva. Eleverna uppvisade bättre resultat i kritiskt tänkande och blev mindre benägna att instämma i konspirationsteorier. Andersson är ärlig med begränsningarna. Effekterna är små på gruppnivå och svåra att mäta på lång sikt. Men som han skriver: aldrig förr har så många människor haft tillgång till så mycket information och möjlighet att delta i offentligheten. Det är en demokratisering, och den kräver utbildning för att realiseras.

Robert Olsson, journalist och ordförande för Medier & demokrati, förankrar slutligen motståndskraften i journalistikens institutionella roll. Med stöd i Åsa Wikforss begrepp ”upplyst förståelse” och Steven Levitsky och Daniel Ziblatts analys av hur demokratier urholkas argumenterar han för att journalistikens roll sträcker sig bortom nyhetsinnehåll. Den är en del av samhällets kunskapsinfrastruktur. Särskilt den lokala journalistiken spelar roll. James T. Hamilton har visat att lokal nyhetsrapportering har direkta effekter på politiskt deltagande och ansvarsutkrävande. I Sverige har nedläggningen av lokalredaktioner skapat vita fläckar i medielandskapet. 2015 levde tre procent av svenskarna i en kommun utan redaktion. 2025 var siffran fjorton procent. Mediestudiers årsrapport sammanfattar utvecklingen: ”Färre redaktioner från färre medier bevakar Sverige från färre platser i landet.” Där journalistiken försvinner uppstår informationsvakuum som rykten och desinformation kan fylla.

Motståndskraft är, som Olsson skriver i antologins förord, ”något som skapas i relation mellan individer, medier och samhällsstrukturer”. Den finns i bildkunnigheten som gör medborgare kapabla att tolka visuell manipulation. I normskydden som förhindrar att det avvikande gradvis blir acceptabelt. I det kritiska tänkande som utbildningssystemet kan ge unga verktyg för. I den lokala journalistik som håller makten ansvarig och informationsvakuumet stängt.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, Myndigheten för psykologiskt försvar, Myndigeten för Civilt Försvar och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte när infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av aktörer vars intressen pekar åt annat håll. Frågan som dröjde sig kvar i rummet på Lindholmen handlade, för egen del, kanske mindre om varför vi inte gör mer. Den handlade om huruvida vi förstår vad som faktiskt står på spel. Den här antologin hjälper oss att förstå det.

Antologin Motståndskraft finns att ladda ned kostnadsfritt från Medier & demokrati.

Referenser

Forum för demokratisk kommunikation. (2026). Motståndskraft: en antologi om vår mediala och demokratiska verklighet (R. Olsson, Red.). Medier & demokrati / Lindholmen Science Park.

Om att lära snabbare än motståndaren

På skrivbordet ligger en svart ask. I den vilar ett bronskors med tre kronor och fyra svärd, fäst i ett gult och blått band. Bredvid asken ligger mina pågående minnesanteckningar inför nästa resa till Kyiv, och det är i den brytpunkten jag tänkte reflektera, kring att leda och organisera i turbulenta tider. Medaljen vilar lika mycket på något som hänt mellan Sverige och Ukraina under de senaste två åren, i ett arbete tillsammans med kollegor vid RISE, på uppdrag av Myndigheten för Psykologiskt Försvar, och i en lärande gemenskap i frivilliga försvarsorganisationer.

Det är SMKR i brons, Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbunds medalj, tilldelad genom Psyopsförbundet för bidraget till förbundets utbildningsverksamhet och för det fortlöpande arbetet i rollen som forskare.

Efter att ha öppnat asken och sett medaljen som jag tilldelats, var min första tanke att skriva några rader till mina kollegor vid de olika verksamheter vi stödjer i Ukraina. Kollegor som mitt under brinnande krig delat sin tid och sina insikter med mig, och som lärt mig mer än jag riktigt har ord för. Jag ville berätta för dem att denna medalj inte varit för mig att få, om det inte också var för deras arbete och vårt gemensamma lärande. Svaren kom snabbt tillbaka, gratulationer, men också återkopplingen om att de utbildningar och det utvecklingsarbete vi gjort har hjälpt teamen i Kyiv att tänka bredare och röra sig snabbare, och att dra nytta av teknik på sätt de aldrig kunnat tro. För egen del är det ungefär så nära ett verkligt kvitto man kommer, och det känns väldigt fint.

För mig så vittnar denna utmärkelse mera om ett sätt att arbeta, snarare än personer och något som hänt. Mitt bidrag har framförallt varit att bära kunskap från svenska forskningssammanhang till ukrainska organisationer som varje dag vaknar till en ny kamp i kriget, och att bära ukrainska insikter tillbaka till svenska myndigheter, forskningsmiljöer, företag och frivilligorganisationer som ser värde och behov av att förbereda sig och att lära.

Det moderna kriget rör sig i teknikens hastighet. Påverkansoperationer som för något decennium sedan innebar veckor av planering tar idag timmar. Deepfakes skapas på en vanlig dator. AI är integrerat i hela kedjan, från upptäckt till analys till verkan, och tempot ökar månad för månad. Ryssland har förstått detta, och Ukrainas försvar har förstått det. Frågan för oss i Sverige är om vi förmår omsätta lärande till insikt, och tillhandling, i tid.

John Boyd, amerikansk jaktpilot och strateg, beskrev en gång det som kommit att kallas OODA-loopen. Observera, orientera, besluta, agera. Den som rör sig snabbare än sin motståndare genom loopen vinner, inte för att man slår hårdare, utan för att man redan är någon annanstans när motståndaren slår. I dagens informationsmiljö handlar OODA om något bredare än luftstrid. Det handlar om hur snabbt forskning når myndigheter, myndigheter når företag, företag når civilsamhälle, och hur snabbt allt detta omsätts i förändrad praktik. Vår loop måste vara snabbare än angriparens, och allt börjar i lärandet.

Ukraina har på många sätt visat att det går. De hade inte en på förhand given plan för detta. Krigets krav och vetskapen om vad som står på spel, har gjort att de valt att lära, misslyckas, rätta till och gå vidare. I samarbeten mellan myndigheter som under normala omständigheter sällan har med varandra att göra. Hos företag som ställt om verksamhet och affärsmodeller för att möta helt nya utmaningar. I civilsamhälle som tog rollen av att vara en anpassningsbar och dynamisk medspelare. När jag arbetar med dessa parter, har jag sällan mött människor som vet mer än vad vi gör. Men jag har mött människor som väljer att lära sig snabbare och som väljer att anpassa sig efter omständigheter som man inte själv har valt att vara i.

Det är den lärdomen jag vill ta med mig hem. Ukrainas lösningar går sällan att kopiera rakt av, våra förutsättningar är andra, men deras hållning kan vi göra till vår. Att förnyelse är utgångspunkten och inte undantaget. Att samverkan är ett dagligt arbetssätt och inte en formell punkt i en handlingsplan. Att ingen enskild aktör ensam kan möta en tid av hybrida hot. Det förutsätter forskning, myndigheter, företag och civilsamhälle tillsammans. I fred, i kris och i krig.

Sveriges stöd till Ukraina är avgörande för Ukrainas möjlighet att stå emot en angripare. Det är på samma sätt avgörande för oss. Stödet är en kanal för lärande, en möjlighet att möta en allt svårare omvärld från en position av kunskap snarare än den av att släpa efter.

På skrivbordet återgår jag till asken, till bandet i blått och gult. Den tillhör kollegorna i Kyiv lika mycket som teamet på RISE och MPF, och kollegor i de frivilliga försvarsorganisationerna. De som väljer att ge sin tid för att höja andras förmåga.

Om att lära snabbare än motståndaren

På skrivbordet ligger en svart ask. I den vilar ett bronskors med tre kronor och fyra svärd, fäst i ett gult och blått band. Bredvid asken ligger mina pågående minnesanteckningar inför nästa resa till Kyiv, och det är i den brytpunkten jag tänkte reflektera, kring att leda och organisera i turbulenta tider. Medaljen vilar lika mycket på något som hänt mellan Sverige och Ukraina under de senaste två åren, i ett arbete tillsammans med kollegor vid RISE, på uppdrag av Myndigheten för Psykologiskt Försvar, och i en lärande gemenskap i frivilliga försvarsorganisationer.

Det är SMKR i brons, Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbunds medalj, tilldelad genom Psyopsförbundet för bidraget till förbundets utbildningsverksamhet och för det fortlöpande arbetet i rollen som forskare.

Efter att ha öppnat asken och sett medaljen som jag tilldelats, var min första tanke att skriva några rader till mina kollegor vid de olika verksamheter vi stödjer i Ukraina. Kollegor som mitt under brinnande krig delat sin tid och sina insikter med mig, och som lärt mig mer än jag riktigt har ord för. Jag ville berätta för dem att denna medalj inte varit för mig att få, om det inte också var för deras arbete och vårt gemensamma lärande. Svaren kom snabbt tillbaka, gratulationer, men också återkopplingen om att de utbildningar och det utvecklingsarbete vi gjort har hjälpt teamen i Kyiv att tänka bredare och röra sig snabbare, och att dra nytta av teknik på sätt de aldrig kunnat tro. För egen del är det ungefär så nära ett verkligt kvitto man kommer, och det känns väldigt fint.

För mig så vittnar denna utmärkelse mera om ett sätt att arbeta, snarare än personer och något som hänt. Mitt bidrag har framförallt varit att bära kunskap från svenska forskningssammanhang till ukrainska organisationer som varje dag vaknar till en ny kamp i kriget, och att bära ukrainska insikter tillbaka till svenska myndigheter, forskningsmiljöer, företag och frivilligorganisationer som ser värde och behov av att förbereda sig och att lära.

Det moderna kriget rör sig i teknikens hastighet. Påverkansoperationer som för något decennium sedan innebar veckor av planering tar idag timmar. Deepfakes skapas på en vanlig dator. AI är integrerat i hela kedjan, från upptäckt till analys till verkan, och tempot ökar månad för månad. Ryssland har förstått detta, och Ukrainas försvar har förstått det. Frågan för oss i Sverige är om vi förmår omsätta lärande till insikt, och tillhandling, i tid.

John Boyd, amerikansk jaktpilot och strateg, beskrev en gång det som kommit att kallas OODA-loopen. Observera, orientera, besluta, agera. Den som rör sig snabbare än sin motståndare genom loopen vinner, inte för att man slår hårdare, utan för att man redan är någon annanstans när motståndaren slår. I dagens informationsmiljö handlar OODA om något bredare än luftstrid. Det handlar om hur snabbt forskning når myndigheter, myndigheter når företag, företag når civilsamhälle, och hur snabbt allt detta omsätts i förändrad praktik. Vår loop måste vara snabbare än angriparens, och allt börjar i lärandet.

Ukraina har på många sätt visat att det går. De hade inte en på förhand given plan för detta. Krigets krav och vetskapen om vad som står på spel, har gjort att de valt att lära, misslyckas, rätta till och gå vidare. I samarbeten mellan myndigheter som under normala omständigheter sällan har med varandra att göra. Hos företag som ställt om verksamhet och affärsmodeller för att möta helt nya utmaningar. I civilsamhälle som tog rollen av att vara en anpassningsbar och dynamisk medspelare. När jag arbetar med dessa parter, har jag sällan mött människor som vet mer än vad vi gör. Men jag har mött människor som väljer att lära sig snabbare och som väljer att anpassa sig efter omständigheter som man inte själv har valt att vara i.

Det är den lärdomen jag vill ta med mig hem. Ukrainas lösningar går sällan att kopiera rakt av, våra förutsättningar är andra, men deras hållning kan vi göra till vår. Att förnyelse är utgångspunkten och inte undantaget. Att samverkan är ett dagligt arbetssätt och inte en formell punkt i en handlingsplan. Att ingen enskild aktör ensam kan möta en tid av hybrida hot. Det förutsätter forskning, myndigheter, företag och civilsamhälle tillsammans. I fred, i kris och i krig.

Sveriges stöd till Ukraina är avgörande för Ukrainas möjlighet att stå emot en angripare. Det är på samma sätt avgörande för oss. Stödet är en kanal för lärande, en möjlighet att möta en allt svårare omvärld från en position av kunskap snarare än den av att släpa efter.

På skrivbordet återgår jag till asken, till bandet i blått och gult. Den tillhör kollegorna i Kyiv lika mycket som teamet på RISE och MPF, och kollegor i de frivilliga försvarsorganisationerna. De som väljer att ge sin tid för att höja andras förmåga.

Jag känner mig inte bättre på att prata #svenska än för 800 dagar sedan...

#duolingo #gamification

Jag känner mig inte bättre på att prata #svenska än för 800 dagar sedan...

#duolingo #gamification

Rådighet för digital suveränitet

Nedanstående är ett anförande jag höll idag den 18 maj i Stockholm vid en konferens om AI, geopolitik och digital suveränitet. Lätt anpassat för skrift.

I Kyiv börjar samtal om teknik sällan med tekniken själv.

De börjar med vad som måste fortsätta fungera när något går sönder. El, samband, register, behörigheter, nycklar, kartor, medborgartjänster, och människor som behöver kunna göra sitt arbete när förutsättningarna runt dem faller isär.

För drygt en vecka sedan var jag där igen, i mitt arbete med svenska myndigheter och ukrainska kollegor. Uppdraget handlar om att stödja Ukrainas förmåga att möta den ryska informationskrigföring och hybridkrigföring som är en central del av det fullskaliga kriget. Det handlar om innovationsledning, om teknisk förmåga, och om organisatorisk förmåga under angrepp.

Det mesta av det vi gör har aldrig gjorts förut. Mycket av det som nu behöver göras gick inte att göra för bara några månader sedan. I krig förändras teknikens tid. Det som i fredstid utreds, upphandlas och införs under flera år behöver i krig prövas, byggas och förändras medan hotet rör sig.

Vi måste vara snabbare än fienden.

Det som stannar kvar hos mig är inte en enskild teknik. Det är deras sätt att tala om teknik. Ett språk som formats av angrepp, brist och improvisation, och av erfarenheten att stat, kommun, företag och civilsamhälle måste fortsätta verka också när de är under attack.

I Kyiv sätts samhällets digitalisering i ett annat ljus. Vad krävs av ett land för att upprätthålla sina digitala funktioner i krig? Vem kan stänga av det som måste fungera? Vem kan förstöra det? Vem kan tvingas lämna ut data? Vem kan säga nej?

Dessa frågor behöver följa med oss hem.

De ukrainska lösningarna är formade av Ukrainas situation. Sverige är inte Ukraina. Men frågorna är våra. De borde ligga på varje ledningsgruppsbord där samhällskritisk verksamhet diskuteras, och i varje digitaliserings- eller AI strategi som just nu skrivs i Sverige.

När vi talar om digital suveränitet talar vi om förmågan att fortsätta agera när omvärlden förändras. Vi talar om rådighet, kontinuitet och samhällsskydd. Vi talar om skillnaden mellan att ha tillgång till ett system och att kunna handla när systemets villkor förändras.

Digital suveränitet betyder inte självförsörjning. Det betyder förmåga att förstå, styra, skydda, flytta och vid behov ersätta de digitala system som samhället är beroende av.

Det är dessa frågor jag vill tala om i dag.

Sju dagar före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, den 17 februari 2022, röstade det ukrainska parlamentet igenom lag 2075 IX. Lagen gjorde det möjligt för myndigheter att flytta offentliga data och centrala informationssystem till molntjänster. Tidigare hade detta varit starkt begränsat.

Det kan låta som en juridisk detalj. I praktiken var det en förstärkning av Ukrainas försvarsförmåga.

När invasionen kom fanns ett ramverk på plats. Data kunde flyttas. System kunde fortsätta fungera. Lagringsenheter stora som resväskor användes för att snabbt flytta mycket stora datamängder. Juridik, teknik och beredskap hängde ihop.

Det var ingen fullständig lösning. Inga system är fullständiga. Men det var tillräckligt med rådighet för att staten skulle kunna fortsätta verka under angrepp. Miljontals ukrainare kunde fortsätta använda statliga digitala tjänster genom plattformar som Diia. Förvaltningen mötte medborgarna när landet angreps.

Någon hade förstått att digital infrastruktur i kris och krig är en del av statens överlevnad.

Den ukrainska erfarenheten har fortsatt att utvecklas. I krigets första fas var amerikanska molntjänster avgörande. Utan dem hade Ukraina haft sämre möjligheter att stå emot.

Men i Ukraina pågår nu också en annan rörelse. När den politiska utvecklingen i USA förändras förändras också den ukrainska riskanalysen. Det räcker inte att fråga vilken tjänst som fungerar bäst. Man måste också fråga vilken relation tjänsten bär med sig. Vad händer om stödet dras tillbaka? Vad händer om tillgången begränsas? Vad händer om en leverantör, frivilligt eller under tvång, blir ett geopolitiskt instrument?

Ukraina bygger därför parallella förmågor. Egen kompetens. Redundans. Egna system där sådana behövs. Möjlighet att byta väg när den första vägen stängs.

Beroende utan alternativ är sårbarhet.

Den lärdomen är praktisk för Sverige. Den är också brådskande.

Överbefälhavaren Michael Claesson har nyligen varnat för att Ryssland kan testa Nato tidigare än många trott. De gemensamma utgångspunkterna för totalförsvaret 2025 till 2030 pekar samtidigt ut en tydlig kravbild. Det civila försvaret ska kunna upprätthålla viktiga samhällsfunktioner med främst egna resurser i minst två veckor. Totalförsvaret som helhet ska kunna möta ett krig i Europa under minst tre månader.

Det talas om vatten, el, livsmedel, transporter, personal, reservdelar och ledning. Allt detta är nödvändigt. Samma fråga måste nu ställas digitalt.

Inget av det fungerar längre utan digitala system.

Vilken myndighet klarar två veckor utan sina centrala digitala system? Vilken kommun? Vilket sjukhus? Vilken bank? Vilken industriell leveranskedja?

Vi skulle se det som en strategisk sårbarhet om kritiska delar av dricksvattenförsörjningen saknade kontroll, reservalternativ och övad kontinuitet. Digitalt har vi ofta accepterat helt andra villkor.

Vi har gjort det stegvis. Ett system i taget. En upphandling i taget. Ett bekvämt val i taget. Vi har kallat det effektivisering, modernisering, skalbarhet. Ofta har det också varit just detta. Effektivt. Modernt. Rationellt i stunden.

Men när samhällen digitaliseras flyttar deras sårbarheter. Den som tidigare kunde slå mot en ledning, en byggnad eller en transformatorstation kan nu också slå mot identitetssystem, molnkonton, behörigheter, API:er, nyckelhantering, loggar, beslutsstöd och samverkansplattformar.

Totalförsvarets två veckor och tre månader måste därför få en digital innebörd.

Det räcker inte att ha mat i lager om systemen för distribution, betalning och prioritering slutar fungera. Det räcker inte att ha reservkraft om behörigheterna och beslutsstöden ligger bortom egen kontroll. Det räcker inte att ha planer om ingen har övat vad som händer när konton låses, data inte kan nås och leverantörens support befinner sig i en annan rättsordning.

Frågan är enkel att uttrycka och svår att leva upp till.

Vilka digitala ben står Sverige på?

Det är här diskussionen om amerikanska molntjänster och AI behöver mogna. Den får inte reduceras till om Microsoft, Google eller Amazon är bra eller dåliga företag. Många av deras tjänster är tekniskt starka. De bidrar till innovation, produktivitet och säkerhet. De har hjälpt Ukraina. De hjälper svenska organisationer varje dag.

Problemet ligger på en annan nivå.

Frågan handlar om den geopolitiska relationen mellan Europa och USA, och om hur amerikansk lagstiftning, amerikansk säkerhetspolitik och amerikansk teknologisk dominans samverkar.

Under lång tid har Sverige och Europa byggt digital infrastruktur utifrån ett antagande om stabilitet. Vi har utgått från en regelbaserad världsordning, från att juridiska överenskommelser mellan länder håller, och från att USA är en förutsägbar demokratisk partner. Den transatlantiska tilliten har burit långt.

Dessa antaganden är nu osäkrare.

Delar av Project 2025:s förvaltningssyn har omsatts i konkret politik. Den federala statsapparaten formas om. Tjänstemannaskyddet har urholkats och tusentals statstjänstepersoner har fått lämna sina arbeten. Utbytta med sådana som har partibok. Lojalitet och politisk styrbarhet har fått allt större betydelse. Även om amerikansk politik senare skulle röra sig i en annan riktning är den uppvisade instabiliteten i sig själv ett skäl att tänka om.

USA kan inte längre tas för givet som en förutsägbar partner.

När en amerikansk president återkommande talar om att förvärva eller ta kontroll över Grönland förändras innebörden av allians och gräns. Danmark är inte vilket land som helst. Det är ett Natoland. Det är ett land med amerikansk militär närvaro på grönländsk mark sedan lång tid. Ändå talar presidenten på ett sätt som bryter mot grundantaganden i den nordatlantiska säkerhetsordningen.

När USA i december 2025 lade fram sin nationella säkerhetsstrategi blev förändringen tydlig också i doktrinens språk. Strategin beskriver Europa som viktigt för USA, men EU och europeisk reglering i påfallande negativ och ideologiserad ton. Den lovar att motverka reglering, beskattning och andra åtgärder som missgynnar amerikanska företag. Den framställer europeiska institutioner som ett problem för amerikansk politisk frihet.

Det är ett nytt språk från en allierad.

I februari 2025 undertecknades ett presidentmemorandum riktat mot vad Vita huset beskrev som utländska regler, skatter och böter mot amerikanska företag. Handelsfrågor har kopplats till digital reglering. Mot slutet av 2025 skärptes trycket ytterligare genom visumrestriktioner mot enskilda europeiska personer kopplade till arbetet med Digital Services Act.

När en allierad stat använder personriktade påtryckningar för att påverka europeisk digital lagstiftning har något förändrats.

Detta betyder inte att Sverige eller Europa ska vända sig bort från USA. Det betyder att vår riskanalys måste uppdateras.

Digitala plattformar och system är inte neutrala platser utanför geopolitiken. De bär med sig ägande, jurisdiktion, intressen, lagstiftning och politisk riktning. I tider präglade av stabilitet och nära politiska relationer syns det mindre. I tider av kris och misstro blir det avgörande. Den som äger, formar och förstår vår data och våra digitala tjänster bidrar också till att forma vårt samhälle. I ett digitalt samhälle är detta inte en metafor. Det är en praktisk beskrivning av makt.

Även företrädare för den amerikanska säkerhetsteknikens hårda kärna säger nu delar av detta högt. Alex Karp, vd för Palantir, har i svensk press nyligen pekat på att Europa ligger efter i militär teknik och behöver bygga egen förmåga. Det kommer från ledaren för ett företag djupt sammanflätat med amerikansk militär och underrättelseverksamhet. Just därför bör vi lyssna noggrant, också när vi gör det kritiskt.

Detta rör sig om påtryckningar från en allierad. Ett strukturellt beroende som kan bli ett påtryckningsmedel. Hoten mot vår digitala rådighet kommer också från andra håll, och de ser annorlunda ut.

Ryssland är den antagonist som utgör det dimensionerande hotet mot Sverige och Europa. Vi ser de fullt utvecklade konsekvenserna av rysk imperialism i Ukraina. Samtidigt pågår ett hybridkrig mot Europa. Det är ett annat slags hot, och det kräver ett annat slags svar.

I januari 2022 skadades en av fiberkablarna mellan Svalbard och fastlandet. Polisutredningen pekade på mänsklig aktivitet. Kabelsystemet är kritiskt för Svalbard, men också för satellitkommunikation med polära banor. I Östersjön har andra kablar skadats vid ett flertal tillfällen under senare år. Fartyg med koppling till rysk underrättelseverksamhet har kartlagt undervattensinfrastruktur i våra närområden.

Sverige, Norge och Finland är i praktiken en ö om man räknar bort den ryska landgränsen. Våra förbindelser löper genom vatten som nogsamt kartlagts av främmande makt.

Det är en mening som kan låta överdriven tills man ser infrastrukturen. Då blir den konkret. Våra samhällen vilar på kablar, satelliter, datacenter, frekvenser, identitetssystem, molnplattformar och elförsörjning. Den som kontrollerar förbindelsen kontrollerar tillgången. Det gäller på havsbotten, i molnet och i rymden.

Samtidigt pågår cyberangrepp mot svensk och europeisk infrastruktur. Ryska påverkanskampanjer riktas mot våra demokratiska processer. Sabotage mot samhällsviktig infrastruktur har ägt rum vid ett flertal tillfällen i Sverige närtid. I detta landskap går det inte längre att skilja teknik från säkerhetspolitik.

Det vi ser är flera hot som samverkar. Ryssland angriper, stör och saboterar. USA kan pressar, villkorar och ändrar förutsättningar. Leverantörer låser in, förändrar avtal och koncentrerar makt. Juridik, geopolitik och operativ kontinuitet flyter samman.

Riskerna är inte likadana. De ska inte blandas ihop. Men de påverkar samma sak.

Sveriges rådighet.

Det finns också en risk i diskussionen själv. Att den blir så stor att den förlamar. Halvledare, moln, AI, operativsystem, sociala plattformar, kablar, satelliter, identitetslager. Hela den digitala stacken är full av beroenden.

Ingen organisation kan lösa allt själv. Sverige kan inte bygga egna alternativ till allt. Europa kan inte på kort tid ersätta hela den globala digitala infrastrukturen. Det är sant.

Därav följer inte passivitet. Därav följer prioritering.

Vi måste börja där konsekvenserna är störst.

Min egen erfarenhet visar att förflyttning är möjlig. För några år sedan arbetade jag i stort sett som de flesta. Standardmjukvara. Amerikanska plattformar. En digital vardag som var bekväm, effektiv och rationell.

Skiftet började inte med en principiell övertygelse. Det började med frågor om min och mina kollegors arbetsmiljö, och om vår förmåga att verka i fred, kris och krig.

I dag arbetar jag annorlunda. Modulär dator där komponenter går att byta. Mer öppen mjukvara. En öppen mjukvarustack tillsammans med partners som bygger teknik med oss. Under den senaste tiden har jag flyttat mer av mitt AI arbete till suveräna moln i Sverige. Svensk infrastruktur. Svensk jurisdiktion. Svenska aktörer.

Det fungerar.

Med tjänster som de från svenska AI leverantörer och liknande parter kan jag arbeta med moderna AI verktyg utan att varje text, varje kodstycke och varje tanke behöver lämna landet. Det är inte fullständigt. Inga system är det. Men det visar att valen redan finns.

Men det viktiga är inte min dator. Det viktiga är förflyttningen i synsätt. Från konsumtion till förmåga. Från bekvämlighet som norm till rådighet som strategisk kapacitet. Från frågan om vad som är billigast i morgon till frågan om vad som fungerar när läget blir sämre.

Europa rör sig i samma riktning.

I den tyska delstaten Schleswig Holstein har tiotusentals e-postkonton migrerats från Microsoft Exchange till öppna alternativ. LibreOffice har införts brett. Det har funnits friktioner och verksamheter som kräver särskilda lösningar. Men riktningen är ändå vald.

På federal nivå har den tyska försvarsmakten under flera år använt en kommunikationsplattform baserad på Matrix. Bundeswehr går också mot openDesk som alternativ till Microsoft 365. När en försvarsmakt gör sådana val handlar det om operativ självständighet i cyber och informationsdomänen.

Frankrike har gjort digital suveränitet till ett prioriterat kriterium i statlig upphandling. Hälsodata ska flyttas till certifierade europeiska moln. Staten bygger egna samverkansverktyg och driver på för minskat beroende av extraeuropeiska leverantörer.

Österrikes försvarsmakt har migrerat sextontusen arbetsstationer till LibreOffice. De har gått från att vara användare till att också bli utvecklare i det öppna ekosystemet. Den skillnaden är central. Man köper inte bara en produkt. Man bidrar till att bygga strategisk förmåga.

Danmark rör sig också. Danska myndigheter och kommuner prövar nu öppnare alternativ med digital suveränitet som uttryckligt motiv. Inte minst efter den amerikanska pressen kring Grönland har frågan fått en annan laddning.

Sverige saknar inte kompetens. Sverige saknar inte företag. Sverige saknar inte forskare, myndigheter och organisationer som förstår delar av detta.

Det vi saknar är en tillräckligt tydlig riktning.

Vi säger en sak i Berlin och en annan i Houston. Sverige skriver under europeiska deklarationer om digital suveränitet, samtidigt som vi bygger digital infrastruktur som i praktiken ökar beroendet av amerikanska plattformar. En stat kan inte bygga samhällskritisk förmåga på en sådan oklarhet.

Sverige behöver en sammanhållen linje. En linje som utgår från svensk och europeisk handlingsförmåga i kris och krig. En linje som varken romantiserar Europa eller förlitar sig på USA av gammal vana. En linje som gör samarbete möjligt därför att vi själva har något att stå på.

Vägen dit behöver vara praktisk och pragmatisk.

Varje aktör i totalförsvaret behöver göra sin digitala kontinuitet lika konkret som sin fysiska. Vilka system måste fungera i två veckor? Vilka måste kunna återställas inom timmar? Vilka data måste finnas åtkomliga även om en leverantör faller bort? Vilka reservvägar finns? Har de övats?

Datafrågan behöver bli skarpare. Var finns informationen? Under vilken jurisdiktion? Vem äger krypteringsnycklarna? Vem kan rotera dem? Vem kan tvingas lämna ut data? Vem kan säga nej? En organisation som inte kan svara på dessa frågor har inte rådighet över sin information.

Upphandlingarna behöver förändras. När systemet är samhällskritiskt är varje upphandling av digital infrastruktur ett säkerhetspolitiskt vägval. Kräv portabilitet. Kräv öppna standarder. Kräv utträdesplaner som testas. Kräv insyn i underleverantörskedjor. Kräv tydliga svar på vad som händer vid sanktioner, exportkontroller, avbrott och förändrade geopolitiska förhållanden.

Kompetensen behöver finnas i organisationerna. Rådighet kan inte helt läggas ut. Leverantörer kan leverera. Konsulter kan stödja. Ansvar kan inte outsourcas utan att verklig styrning går förlorad.

Vi behöver också stärka vår egen förmåga inom AI. Det är där nästa lager av beroenden skapas just nu. De verktyg som införs i verksamheter i dag kommer att forma arbetsprocesser, dataflöden, beslutsstöd och kunskapsproduktion under lång tid. Om AI införs utan rådighet bygger vi in nästa generation av strategiska beroenden innan vi ens hunnit förstå den föregående.

Vi har gjort det förut.

Vi behöver inte göra det igen.

Detta är inte en fråga om digital isolation. Det är ett sätt att delta i världen med rak rygg. Samarbete kräver styrka. Partnerskap kräver förmåga att välja. Öppenhet kräver att man inte är helt beroende av någon annans godtycke.

Jag började i Kyiv, och jag vill sluta där.

Det ukrainska beslutet den 17 februari 2022 kom sent. Men det kom inte för sent. Lagen, systemen, människorna och förmågan att handla räckte för att staten skulle kunna fortsätta verka när invasionen kom. Det var inte en fullständig lösning. Det var tillräckligt med rådighet för att handlingsförmågan skulle finnas kvar.

Sverige är inte Ukraina. Men vi lever i samma tid. En tid där teknik, säkerhet, juridik och geopolitik vuxit samman. En tid där digital infrastruktur blivit en del av samhällets grundläggande skydd.

Frågan från Kyiv följer därför med mig hem.

Hur säkrar vi den rådighet som Sverige behöver för att fungera i fred, kris och i krig?

Ta med er den frågan. Ställ den inför nästa upphandling. Ställ den inför nästa försök med AI. Ställ den i styrelsen, i ledningsgruppen, i myndigheten, i kommunen, i företaget och i totalförsvarsplaneringen.

Om svaret är att ni saknar rådighet så är arbetet inte färdigt.

Sverige behöver egen rådighet i fred, kris och krig.

Det är vad digital suveränitet betyder.

Tack.

Rådighet för digital suveränitet

Nedanstående är ett anförande jag höll idag den 18 maj i Stockholm vid en konferens om AI, geopolitik och digital suveränitet. Lätt anpassat för skrift.

I Kyiv börjar samtal om teknik sällan med tekniken själv.

De börjar med vad som måste fortsätta fungera när något går sönder. El, samband, register, behörigheter, nycklar, kartor, medborgartjänster, och människor som behöver kunna göra sitt arbete när förutsättningarna runt dem faller isär.

För drygt en vecka sedan var jag där igen, i mitt arbete med svenska myndigheter och ukrainska kollegor. Uppdraget handlar om att stödja Ukrainas förmåga att möta den ryska informationskrigföring och hybridkrigföring som är en central del av det fullskaliga kriget. Det handlar om innovationsledning, om teknisk förmåga, och om organisatorisk förmåga under angrepp.

Det mesta av det vi gör har aldrig gjorts förut. Mycket av det som nu behöver göras gick inte att göra för bara några månader sedan. I krig förändras teknikens tid. Det som i fredstid utreds, upphandlas och införs under flera år behöver i krig prövas, byggas och förändras medan hotet rör sig.

Vi måste vara snabbare än fienden.

Det som stannar kvar hos mig är inte en enskild teknik. Det är deras sätt att tala om teknik. Ett språk som formats av angrepp, brist och improvisation, och av erfarenheten att stat, kommun, företag och civilsamhälle måste fortsätta verka också när de är under attack.

I Kyiv sätts samhällets digitalisering i ett annat ljus. Vad krävs av ett land för att upprätthålla sina digitala funktioner i krig? Vem kan stänga av det som måste fungera? Vem kan förstöra det? Vem kan tvingas lämna ut data? Vem kan säga nej?

Dessa frågor behöver följa med oss hem.

De ukrainska lösningarna är formade av Ukrainas situation. Sverige är inte Ukraina. Men frågorna är våra. De borde ligga på varje ledningsgruppsbord där samhällskritisk verksamhet diskuteras, och i varje digitaliserings- eller AI strategi som just nu skrivs i Sverige.

När vi talar om digital suveränitet talar vi om förmågan att fortsätta agera när omvärlden förändras. Vi talar om rådighet, kontinuitet och samhällsskydd. Vi talar om skillnaden mellan att ha tillgång till ett system och att kunna handla när systemets villkor förändras.

Digital suveränitet betyder inte självförsörjning. Det betyder förmåga att förstå, styra, skydda, flytta och vid behov ersätta de digitala system som samhället är beroende av.

Det är dessa frågor jag vill tala om i dag.

Sju dagar före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, den 17 februari 2022, röstade det ukrainska parlamentet igenom lag 2075 IX. Lagen gjorde det möjligt för myndigheter att flytta offentliga data och centrala informationssystem till molntjänster. Tidigare hade detta varit starkt begränsat.

Det kan låta som en juridisk detalj. I praktiken var det en förstärkning av Ukrainas försvarsförmåga.

När invasionen kom fanns ett ramverk på plats. Data kunde flyttas. System kunde fortsätta fungera. Lagringsenheter stora som resväskor användes för att snabbt flytta mycket stora datamängder. Juridik, teknik och beredskap hängde ihop.

Det var ingen fullständig lösning. Inga system är fullständiga. Men det var tillräckligt med rådighet för att staten skulle kunna fortsätta verka under angrepp. Miljontals ukrainare kunde fortsätta använda statliga digitala tjänster genom plattformar som Diia. Förvaltningen mötte medborgarna när landet angreps.

Någon hade förstått att digital infrastruktur i kris och krig är en del av statens överlevnad.

Den ukrainska erfarenheten har fortsatt att utvecklas. I krigets första fas var amerikanska molntjänster avgörande. Utan dem hade Ukraina haft sämre möjligheter att stå emot.

Men i Ukraina pågår nu också en annan rörelse. När den politiska utvecklingen i USA förändras förändras också den ukrainska riskanalysen. Det räcker inte att fråga vilken tjänst som fungerar bäst. Man måste också fråga vilken relation tjänsten bär med sig. Vad händer om stödet dras tillbaka? Vad händer om tillgången begränsas? Vad händer om en leverantör, frivilligt eller under tvång, blir ett geopolitiskt instrument?

Ukraina bygger därför parallella förmågor. Egen kompetens. Redundans. Egna system där sådana behövs. Möjlighet att byta väg när den första vägen stängs.

Beroende utan alternativ är sårbarhet.

Den lärdomen är praktisk för Sverige. Den är också brådskande.

Överbefälhavaren Michael Claesson har nyligen varnat för att Ryssland kan testa Nato tidigare än många trott. De gemensamma utgångspunkterna för totalförsvaret 2025 till 2030 pekar samtidigt ut en tydlig kravbild. Det civila försvaret ska kunna upprätthålla viktiga samhällsfunktioner med främst egna resurser i minst två veckor. Totalförsvaret som helhet ska kunna möta ett krig i Europa under minst tre månader.

Det talas om vatten, el, livsmedel, transporter, personal, reservdelar och ledning. Allt detta är nödvändigt. Samma fråga måste nu ställas digitalt.

Inget av det fungerar längre utan digitala system.

Vilken myndighet klarar två veckor utan sina centrala digitala system? Vilken kommun? Vilket sjukhus? Vilken bank? Vilken industriell leveranskedja?

Vi skulle se det som en strategisk sårbarhet om kritiska delar av dricksvattenförsörjningen saknade kontroll, reservalternativ och övad kontinuitet. Digitalt har vi ofta accepterat helt andra villkor.

Vi har gjort det stegvis. Ett system i taget. En upphandling i taget. Ett bekvämt val i taget. Vi har kallat det effektivisering, modernisering, skalbarhet. Ofta har det också varit just detta. Effektivt. Modernt. Rationellt i stunden.

Men när samhällen digitaliseras flyttar deras sårbarheter. Den som tidigare kunde slå mot en ledning, en byggnad eller en transformatorstation kan nu också slå mot identitetssystem, molnkonton, behörigheter, API:er, nyckelhantering, loggar, beslutsstöd och samverkansplattformar.

Totalförsvarets två veckor och tre månader måste därför få en digital innebörd.

Det räcker inte att ha mat i lager om systemen för distribution, betalning och prioritering slutar fungera. Det räcker inte att ha reservkraft om behörigheterna och beslutsstöden ligger bortom egen kontroll. Det räcker inte att ha planer om ingen har övat vad som händer när konton låses, data inte kan nås och leverantörens support befinner sig i en annan rättsordning.

Frågan är enkel att uttrycka och svår att leva upp till.

Vilka digitala ben står Sverige på?

Det är här diskussionen om amerikanska molntjänster och AI behöver mogna. Den får inte reduceras till om Microsoft, Google eller Amazon är bra eller dåliga företag. Många av deras tjänster är tekniskt starka. De bidrar till innovation, produktivitet och säkerhet. De har hjälpt Ukraina. De hjälper svenska organisationer varje dag.

Problemet ligger på en annan nivå.

Frågan handlar om den geopolitiska relationen mellan Europa och USA, och om hur amerikansk lagstiftning, amerikansk säkerhetspolitik och amerikansk teknologisk dominans samverkar.

Under lång tid har Sverige och Europa byggt digital infrastruktur utifrån ett antagande om stabilitet. Vi har utgått från en regelbaserad världsordning, från att juridiska överenskommelser mellan länder håller, och från att USA är en förutsägbar demokratisk partner. Den transatlantiska tilliten har burit långt.

Dessa antaganden är nu osäkrare.

Delar av Project 2025:s förvaltningssyn har omsatts i konkret politik. Den federala statsapparaten formas om. Tjänstemannaskyddet har urholkats och tusentals statstjänstepersoner har fått lämna sina arbeten. Utbytta med sådana som har partibok. Lojalitet och politisk styrbarhet har fått allt större betydelse. Även om amerikansk politik senare skulle röra sig i en annan riktning är den uppvisade instabiliteten i sig själv ett skäl att tänka om.

USA kan inte längre tas för givet som en förutsägbar partner.

När en amerikansk president återkommande talar om att förvärva eller ta kontroll över Grönland förändras innebörden av allians och gräns. Danmark är inte vilket land som helst. Det är ett Natoland. Det är ett land med amerikansk militär närvaro på grönländsk mark sedan lång tid. Ändå talar presidenten på ett sätt som bryter mot grundantaganden i den nordatlantiska säkerhetsordningen.

När USA i december 2025 lade fram sin nationella säkerhetsstrategi blev förändringen tydlig också i doktrinens språk. Strategin beskriver Europa som viktigt för USA, men EU och europeisk reglering i påfallande negativ och ideologiserad ton. Den lovar att motverka reglering, beskattning och andra åtgärder som missgynnar amerikanska företag. Den framställer europeiska institutioner som ett problem för amerikansk politisk frihet.

Det är ett nytt språk från en allierad.

I februari 2025 undertecknades ett presidentmemorandum riktat mot vad Vita huset beskrev som utländska regler, skatter och böter mot amerikanska företag. Handelsfrågor har kopplats till digital reglering. Mot slutet av 2025 skärptes trycket ytterligare genom visumrestriktioner mot enskilda europeiska personer kopplade till arbetet med Digital Services Act.

När en allierad stat använder personriktade påtryckningar för att påverka europeisk digital lagstiftning har något förändrats.

Detta betyder inte att Sverige eller Europa ska vända sig bort från USA. Det betyder att vår riskanalys måste uppdateras.

Digitala plattformar och system är inte neutrala platser utanför geopolitiken. De bär med sig ägande, jurisdiktion, intressen, lagstiftning och politisk riktning. I tider präglade av stabilitet och nära politiska relationer syns det mindre. I tider av kris och misstro blir det avgörande. Den som äger, formar och förstår vår data och våra digitala tjänster bidrar också till att forma vårt samhälle. I ett digitalt samhälle är detta inte en metafor. Det är en praktisk beskrivning av makt.

Även företrädare för den amerikanska säkerhetsteknikens hårda kärna säger nu delar av detta högt. Alex Karp, vd för Palantir, har i svensk press nyligen pekat på att Europa ligger efter i militär teknik och behöver bygga egen förmåga. Det kommer från ledaren för ett företag djupt sammanflätat med amerikansk militär och underrättelseverksamhet. Just därför bör vi lyssna noggrant, också när vi gör det kritiskt.

Detta rör sig om påtryckningar från en allierad. Ett strukturellt beroende som kan bli ett påtryckningsmedel. Hoten mot vår digitala rådighet kommer också från andra håll, och de ser annorlunda ut.

Ryssland är den antagonist som utgör det dimensionerande hotet mot Sverige och Europa. Vi ser de fullt utvecklade konsekvenserna av rysk imperialism i Ukraina. Samtidigt pågår ett hybridkrig mot Europa. Det är ett annat slags hot, och det kräver ett annat slags svar.

I januari 2022 skadades en av fiberkablarna mellan Svalbard och fastlandet. Polisutredningen pekade på mänsklig aktivitet. Kabelsystemet är kritiskt för Svalbard, men också för satellitkommunikation med polära banor. I Östersjön har andra kablar skadats vid ett flertal tillfällen under senare år. Fartyg med koppling till rysk underrättelseverksamhet har kartlagt undervattensinfrastruktur i våra närområden.

Sverige, Norge och Finland är i praktiken en ö om man räknar bort den ryska landgränsen. Våra förbindelser löper genom vatten som nogsamt kartlagts av främmande makt.

Det är en mening som kan låta överdriven tills man ser infrastrukturen. Då blir den konkret. Våra samhällen vilar på kablar, satelliter, datacenter, frekvenser, identitetssystem, molnplattformar och elförsörjning. Den som kontrollerar förbindelsen kontrollerar tillgången. Det gäller på havsbotten, i molnet och i rymden.

Samtidigt pågår cyberangrepp mot svensk och europeisk infrastruktur. Ryska påverkanskampanjer riktas mot våra demokratiska processer. Sabotage mot samhällsviktig infrastruktur har ägt rum vid ett flertal tillfällen i Sverige närtid. I detta landskap går det inte längre att skilja teknik från säkerhetspolitik.

Det vi ser är flera hot som samverkar. Ryssland angriper, stör och saboterar. USA kan pressar, villkorar och ändrar förutsättningar. Leverantörer låser in, förändrar avtal och koncentrerar makt. Juridik, geopolitik och operativ kontinuitet flyter samman.

Riskerna är inte likadana. De ska inte blandas ihop. Men de påverkar samma sak.

Sveriges rådighet.

Det finns också en risk i diskussionen själv. Att den blir så stor att den förlamar. Halvledare, moln, AI, operativsystem, sociala plattformar, kablar, satelliter, identitetslager. Hela den digitala stacken är full av beroenden.

Ingen organisation kan lösa allt själv. Sverige kan inte bygga egna alternativ till allt. Europa kan inte på kort tid ersätta hela den globala digitala infrastrukturen. Det är sant.

Därav följer inte passivitet. Därav följer prioritering.

Vi måste börja där konsekvenserna är störst.

Min egen erfarenhet visar att förflyttning är möjlig. För några år sedan arbetade jag i stort sett som de flesta. Standardmjukvara. Amerikanska plattformar. En digital vardag som var bekväm, effektiv och rationell.

Skiftet började inte med en principiell övertygelse. Det började med frågor om min och mina kollegors arbetsmiljö, och om vår förmåga att verka i fred, kris och krig.

I dag arbetar jag annorlunda. Modulär dator där komponenter går att byta. Mer öppen mjukvara. En öppen mjukvarustack tillsammans med partners som bygger teknik med oss. Under den senaste tiden har jag flyttat mer av mitt AI arbete till suveräna moln i Sverige. Svensk infrastruktur. Svensk jurisdiktion. Svenska aktörer.

Det fungerar.

Med tjänster som de från svenska AI leverantörer och liknande parter kan jag arbeta med moderna AI verktyg utan att varje text, varje kodstycke och varje tanke behöver lämna landet. Det är inte fullständigt. Inga system är det. Men det visar att valen redan finns.

Men det viktiga är inte min dator. Det viktiga är förflyttningen i synsätt. Från konsumtion till förmåga. Från bekvämlighet som norm till rådighet som strategisk kapacitet. Från frågan om vad som är billigast i morgon till frågan om vad som fungerar när läget blir sämre.

Europa rör sig i samma riktning.

I den tyska delstaten Schleswig Holstein har tiotusentals e-postkonton migrerats från Microsoft Exchange till öppna alternativ. LibreOffice har införts brett. Det har funnits friktioner och verksamheter som kräver särskilda lösningar. Men riktningen är ändå vald.

På federal nivå har den tyska försvarsmakten under flera år använt en kommunikationsplattform baserad på Matrix. Bundeswehr går också mot openDesk som alternativ till Microsoft 365. När en försvarsmakt gör sådana val handlar det om operativ självständighet i cyber och informationsdomänen.

Frankrike har gjort digital suveränitet till ett prioriterat kriterium i statlig upphandling. Hälsodata ska flyttas till certifierade europeiska moln. Staten bygger egna samverkansverktyg och driver på för minskat beroende av extraeuropeiska leverantörer.

Österrikes försvarsmakt har migrerat sextontusen arbetsstationer till LibreOffice. De har gått från att vara användare till att också bli utvecklare i det öppna ekosystemet. Den skillnaden är central. Man köper inte bara en produkt. Man bidrar till att bygga strategisk förmåga.

Danmark rör sig också. Danska myndigheter och kommuner prövar nu öppnare alternativ med digital suveränitet som uttryckligt motiv. Inte minst efter den amerikanska pressen kring Grönland har frågan fått en annan laddning.

Sverige saknar inte kompetens. Sverige saknar inte företag. Sverige saknar inte forskare, myndigheter och organisationer som förstår delar av detta.

Det vi saknar är en tillräckligt tydlig riktning.

Vi säger en sak i Berlin och en annan i Houston. Sverige skriver under europeiska deklarationer om digital suveränitet, samtidigt som vi bygger digital infrastruktur som i praktiken ökar beroendet av amerikanska plattformar. En stat kan inte bygga samhällskritisk förmåga på en sådan oklarhet.

Sverige behöver en sammanhållen linje. En linje som utgår från svensk och europeisk handlingsförmåga i kris och krig. En linje som varken romantiserar Europa eller förlitar sig på USA av gammal vana. En linje som gör samarbete möjligt därför att vi själva har något att stå på.

Vägen dit behöver vara praktisk och pragmatisk.

Varje aktör i totalförsvaret behöver göra sin digitala kontinuitet lika konkret som sin fysiska. Vilka system måste fungera i två veckor? Vilka måste kunna återställas inom timmar? Vilka data måste finnas åtkomliga även om en leverantör faller bort? Vilka reservvägar finns? Har de övats?

Datafrågan behöver bli skarpare. Var finns informationen? Under vilken jurisdiktion? Vem äger krypteringsnycklarna? Vem kan rotera dem? Vem kan tvingas lämna ut data? Vem kan säga nej? En organisation som inte kan svara på dessa frågor har inte rådighet över sin information.

Upphandlingarna behöver förändras. När systemet är samhällskritiskt är varje upphandling av digital infrastruktur ett säkerhetspolitiskt vägval. Kräv portabilitet. Kräv öppna standarder. Kräv utträdesplaner som testas. Kräv insyn i underleverantörskedjor. Kräv tydliga svar på vad som händer vid sanktioner, exportkontroller, avbrott och förändrade geopolitiska förhållanden.

Kompetensen behöver finnas i organisationerna. Rådighet kan inte helt läggas ut. Leverantörer kan leverera. Konsulter kan stödja. Ansvar kan inte outsourcas utan att verklig styrning går förlorad.

Vi behöver också stärka vår egen förmåga inom AI. Det är där nästa lager av beroenden skapas just nu. De verktyg som införs i verksamheter i dag kommer att forma arbetsprocesser, dataflöden, beslutsstöd och kunskapsproduktion under lång tid. Om AI införs utan rådighet bygger vi in nästa generation av strategiska beroenden innan vi ens hunnit förstå den föregående.

Vi har gjort det förut.

Vi behöver inte göra det igen.

Detta är inte en fråga om digital isolation. Det är ett sätt att delta i världen med rak rygg. Samarbete kräver styrka. Partnerskap kräver förmåga att välja. Öppenhet kräver att man inte är helt beroende av någon annans godtycke.

Jag började i Kyiv, och jag vill sluta där.

Det ukrainska beslutet den 17 februari 2022 kom sent. Men det kom inte för sent. Lagen, systemen, människorna och förmågan att handla räckte för att staten skulle kunna fortsätta verka när invasionen kom. Det var inte en fullständig lösning. Det var tillräckligt med rådighet för att handlingsförmågan skulle finnas kvar.

Sverige är inte Ukraina. Men vi lever i samma tid. En tid där teknik, säkerhet, juridik och geopolitik vuxit samman. En tid där digital infrastruktur blivit en del av samhällets grundläggande skydd.

Frågan från Kyiv följer därför med mig hem.

Hur säkrar vi den rådighet som Sverige behöver för att fungera i fred, kris och i krig?

Ta med er den frågan. Ställ den inför nästa upphandling. Ställ den inför nästa försök med AI. Ställ den i styrelsen, i ledningsgruppen, i myndigheten, i kommunen, i företaget och i totalförsvarsplaneringen.

Om svaret är att ni saknar rådighet så är arbetet inte färdigt.

Sverige behöver egen rådighet i fred, kris och krig.

Det är vad digital suveränitet betyder.

Tack.

I helgen var jag på Linköpings universitet. Där såg jag en affisch med ett obekant ortnamn:

Ut-ekra-vallen

Det tog en stund innan jag förstod att det var namnet på studenternas vårfestival, Ute-kravallen.

#svenska

I helgen var jag på Linköpings universitet. Där såg jag en affisch med ett obekant ortnamn:

Ut-ekra-vallen

Det tog en stund innan jag förstod att det var namnet på studenternas vårfestival, Ute-kravallen.

#svenska

In English a cult can be a religious congregation, that is, an organisation. You can join a cult.

Men på svenska kan en kult inte vara en församling eller annan organisation. Man kan inte gå med i en kult. Kult är på svenska en aktivitet som religiösa människor och organisationer ägnar sig åt.

Du kan gå med i en golfklubb, men du kan inte gå med i en golf.

#svenska

In English a cult can be a religious congregation, that is, an organisation. You can join a cult.

Men på svenska kan en kult inte vara en församling eller annan organisation. Man kan inte gå med i en kult. Kult är på svenska en aktivitet som religiösa människor och organisationer ägnar sig åt.

Du kan gå med i en golfklubb, men du kan inte gå med i en golf.

#svenska

Mjallby added the 2025/26 Svenska Cupen to their Allsvenskan title, surviving late Hammarby pressure and a penalty appeal in added time. Goals from Stroud and Bergstrom saw Mjallby defeat Hammarby 2-1. It’s the club’s first Svenska Cupen win and a perfect week for Stroud after his Sweden call-up...

#allsvenskan #sweden #Football #hammarby #footballnewsandupdates #svenska #footballnews #Mjallby

https://www.mondiaries.com/2026/05/svenska-cupen-final-mjallby-2-1.html

Pianot på Kyivs centralstation

https://youtu.be/mrL5bdvZcRg

Han kan inte vara mer än sjutton, arton år. Vit pikétröja, en liten axelremsväska, ett par ljusa jeans. Han sitter framför ett upprätt piano av brunt fanér i en marmorinklädd nisch i avgångshallen på Kyiv-Pasazhyrskyi, Kyivs centralstation. Ovanför honom, mot stenen, en blå skylt: ”Грай! Нехай тебе почує весь вокзал!” Spela. Låt hela stationen höra dig.

Det är min tionde resa hit sedan den fullskaliga invasionen i februari 2022. Det är nästan alltid någon som spelar.

Jag panorerar långsamt med kameran. Bakom honom passerar resenärer på väg mot säkerhetskontrollen, ryggsäckar, resväskor, en man med rödbrun packning som väntar nedanför rulltrappan. Centralhallen öppnar sig i sin sovjetiska storskalighet med höga pelare i jaspis och brungrön sten och en honungsrund kupol. Mitt i hallen lyser den stora avgångstavlan grön och orange. Det är dit jag riktar bilden till slut.

På tavlan finns Lviv, Odesa, Charkiv, Dnipro, Sumy. Tågen går. Men intill, mot väggen, finns en separat lista över destinationer som rubriceras som ”tillfälligt ockuperade territorier”. Donetsk. Luhansk. Mariupol. Sevastopol. Simferopol. Berdiansk. Lysytjansk. Jevpatorija. Kerch. Det är en förteckning över onåbara tågstationer. Tillfälligt. En dag kommer tågen att gå dit igen. Det är en hållning, inte ett påstående.

Vid hallens bortre ände passerar en man med kryckor förbi ett café. Grön uniformsjacka, rakat huvud, ena byxbenet vikt och fasthäftat. Han haltar förbi cheesecake-skylten och försvinner mot rulltrappan. Det kan ha varit en mina. Det kan ha varit en FPV-drönare. Världshälsoorganisationens europakontor uppskattade redan vid mitten av 2024 att över hundra tusen amputationer hade genomförts i Ukraina under kriget. Det är en av de högsta siffrorna i modern europeisk historia. Ukraina är ett av världens mest minerade länder.

Pianot fortsätter att klinga.

På morgonen hade flyglarmet ljudit över staden. Det är numera inget anmärkningsvärt alls. Det ljuder flera gånger om dygnet, ibland flera gånger per natt. På människors ansikten den här resan finns det jag har sett varje gång det senaste året. Trötthet i ögonvrår. En sömn som aldrig riktigt blir sömn. En oro som lagts till lager på lager tills den blivit ett underliggande klimat.

Och samtidigt är det vår i Kyiv. Solen står varm över stadens gator och torg. Kastanjeträden är på väg att slå ut. Det finns en lättnad i luften som inte handlar om kriget men som ändå handlar om kriget, för det är den lättnad som följer på en lång och mörk vinter. Hopp är inte detsamma som optimism. Hopp är att fortsätta sätta sig vid pianot.

Den här veckan tillkännagav Trump ett tredagars eldupphör i samband med Segerdagen den nionde maj. Som så ofta i detta krig vilade det mer på diplomatiska formuleringar än på någon säker förväntan om tystnad vid fronten. Ryssland kontrollerar fortfarande omkring en femtedel av Ukraina, inklusive Krim och de delar av Donbas som ockuperades före den fullskaliga invasionen. Under 2026 har de ryska framryckningarna fortsatt, men takten har minskat. Priset har varit enormt. Enligt flera västliga och ukrainska uppskattningar överstiger Rysslands samlade militära förluster, dödade och sårade inräknade, en miljon. Enligt brittiska och ukrainska uppgifter har Ryssland under början av 2026 förlorat fler soldater per månad än landet förmår rekrytera. Samtidigt når Ukrainas drönare allt längre in i Ryssland och har orsakat betydande skador på raffinaderier, hamnar och annan oljeinfrastruktur. Det slår mot en av de viktigaste intäktskällorna i den ryska krigsekonomin.

Men vid pianot på centralstationen är vi här och nu. Den unge mannens fingrar fortsätter över tangenterna. Stationsklockan tickar. Tåget mot Przemyśl avgår om fyrtio minuter.

Jag är här i mitt arbete vid RISE, inom ramen för Myndigheten för psykologiskt försvars uppdrag att stödja ukrainska institutioner. Veckan har varit fylld av möten, workshops och utbildning tillsammans med våra partners. Vi har träffat svenska myndigheter på plats och har samverkat med kollegor från andra länder i Europa. För varje resa till Ukraina jag haft, har jag funnit att förmågan att lära och att utvecklas inte handlar om ett ensidigt stöd från Sverige till Ukraina. Det går åt båda håll.

Den första tiden var rörelsen enkelriktad. Vi kom hit för att stödja. För att överföra strukturer, metoder, arbetssätt och teknik. Men nu är bilden en annan. Myndigheten för Civilt Försvar slutredovisade i januari 2026 regeringsuppdraget om ukrainska erfarenheter för det svenska civila försvaret. Totalförsvarets forskningsinstitut publicerade några dagar före denna resa ett memo om luftkrig och skyddsrum med direkta lärdomar från den ukrainska vardagen. När vi reser till Ukraina idag, är utbytet ömsesidigt.

Liubov Tsybulska, som grundade Join Ukraine, uttryckte det tydligt vid ett av våra möten i vintras. ”I moderna krig är det inte arméer som vinner. Det är samhällen.” Det Ukraina lär oss är hur ett samhälle håller. Hur en järnväg fortsätter rulla under ungefär sex attacker per dygn mot infrastrukturen. Hur vägar och hus repareras efter ett anfall. Om hur organisationer ställer om för att möta teknikutvecklingen, dra nytta av dess fördelar utan att falla offer för dess negativa konsekvenser.

Men jag lär mig också mycket om motståndskraft i vardagen. Om hur ett kafé fortsätter att erbjuda en grymt god cheesecake. Om hur ett piano står tillgängligt mitt i en centralstation i ett land i krig, och hur en ung man sätter sig och spelar under skylten med orden ”spela, låt oss höra dig.”

Det är en politisk handling. Att vara hörd är motsatsen till att vara tystad. Hela det ryska projektet handlar om det senare, om att radera röster, identitet, ortsnamn. Skylten ovanför pianot är ett svar.

Tåget rullar långsamt västerut. I kameran ligger en kort film som fångade ett vardagligt ögonblick. En ung mans fingrar över tangenter. En avgångstavla med städer som inte går att resa till. En veteran vid kaféet. Och bakom det, marmorhallens dämpade ekon av tonerna han spelar, som fortsätter klinga genom hallen även när jag lägger från mig telefonen samtidigt som vagnen lämnar perrongen.

En dag kommer tågen att gå till Mariupol igen. Tills dess behöver Ukraina vårt stöd. Och vi behöver deras lärdomar lika mycket. Det är en jämbörd relation nu. Det vore ohederligt att tala om den som något annat.

In #Swedish if you say 'kiss', you have to pucker your lips into a kiss. 'Kyss'. I like that. #svenska

Vad borde snerdle heta på svenska? Snärdla?
Jag snärdlar.
#Svenska

Nycklarna till digital rådighet

Sju dagar före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, den 17 februari 2022, röstade det ukrainska parlamentet igenom en ny lag, 2075-IX. Lagen gjorde det rättsligt möjligt för myndigheter att flytta offentliga data och centrala informationssystem till molnet, något som tidigare varit starkt begränsat. När kriget inleddes var det rättsliga ramverket på plats. AWS Snowball-enheter, kompakta lagringsenheter stora som resväskor, sattes in i processen och data överfördes snabbt. Det ukrainska upplägget hade förberetts under lång tid. Varje samhällssektor fick egen krypteringsnyckel. Om en främmande makt hackade en nyckel fick den tillgång till en sektor, inte till staten. Den mest skyddsvärda informationen distribuerades fysiskt och stannade utanför molnet. Det var en arkitektur av medveten sektorering. Miljontals medborgare kunde fortsätta använda statliga digitala tjänster genom medborgarappen Diia. En förvaltning under attack fortsatte fungera, därför att lagen sju dagar tidigare hade öppnat en dörr som den tidigare hållit stängd, och därför att någon tidigt bestämt sig för att tänka igenom hur dörren skulle se ut.

Det handlar om något som ibland kallas rådighet. Att ha förmåga att omsätta insikt i handling, att kunna göra något åt det som händer, när det händer. Att själv kunna byta leverantör, dra ur sladden, reparera. En stat som saknar lagrum och inte har rådighet över sin data riskerar att förlora kontrollen över sin förvaltning när krisen kommer. Ukraina passerade tröskeln med sju dagars marginal och med en plan som lärts in över år. I fredstid går det att låtsas att infrastrukturen är neutral. I kris och i krig är den en central del av ett lands försvar, och samtidigt en sårbarhet.

Insikten om behovet av ökad rådighet växer just nu bland Europas regeringskanslier. Det handlar om konsekvenserna av den ryska aggressionen. Det beror också på vad som händer i Washington. Den 20 januari 2025 deltog flera ledare från de stora techbolagen, däribland Musk, Zuckerberg, Bezos, Cook, Pichai, Altman och TikToks Shou Zi Chew, vid Donald Trumps andra presidentinstallation. Flera satt mycket framträdande. Musk ensam lade över tvåhundrafemtio miljoner dollar på att hjälpa Trump att bli vald. Sedan installationen har centrala tjänster i teknikområdet i Vita huset besatts av personer från en allt trängre krets kring investeraren Peter Thiel. Vicepresident JD Vance fick i senatsvalet 2022 minst femton miljoner dollar i stöd från Thiel och arbetade tidigare för hans investeringsbolag. Trumps rådgivare för AI och kryptovaluta, David Sacks, hör till den så kallade PayPal-maffian. Michael Kratsios, chef för Vita husets kontor för vetenskap och teknik, har tidigare arbetat för Thiels investeringsbolag. Amerikansk demokrati har länge haft en särskild relation till de ledande teknikföretagen. Under 2025 har relationen kommit närmare än förut.

I december 2025 publicerade Vita huset en ny nationell säkerhetsstrategi. Dokumentet innehåller ett starkt kritiskt avsnitt om Europa och EU. Amerikanska teknikstandarder ska driva världen framåt. Europeisk reglering framställs som hinder för innovation, suveränitet och amerikanska intressen. Det bör noteras att USA sedan 2011 har en egen form av digital suveränitet. Den heter FedRAMP och den reglerar vilka molntjänster federala myndigheter får använda för känslig information. I praktiken har de kraven sedan länge stängt ute utländska leverantörer från den amerikanska federala marknaden. Motsvarande krav finns i Ryssland, Kina och Indien. När EU försöker bygga något liknande blir det diskriminerande. Den asymmetrin är värd att hålla i minne när Washington kritiserar Bryssel.

I Köpenhamn hörs oron tydligast. Den 4 januari 2026 uppmanade statsminister Mette Frederiksen Trump att sluta hota med att annektera Grönland. ”USA har ingen rätt att annektera någon av de tre länder som tillhör det danska riket”, sade hon. Det är inte första gången Washington ser lystet på ön. Den amerikanske utrikesministern William Seward försökte köpa Grönland redan 1867, och president Truman erbjöd Danmark hundra miljoner dollar i guld för ön 1946. Danmark avböjde båda gångerna. Grönlands statsminister Jens-Frederik Nielsen förklarade nio dagar efter Frederiksens uttalande att ”vi väljer Danmark”. Danmark är medgrundare av Nato och har sedan 1951 en amerikansk militärbas på grönländsk mark. När en amerikansk president ifrågasätter ett grannlands territoriella integritet faller antaganden som legat till grund för hela det nordatlantiska säkerhetsarrangemanget. Dagarna därefter rapporterade medier att dansk underrättelsetjänst såg över alternativ till Palantir. Beroendets pris hade blivit en fråga även för underrättelsetjänsten. Den danska statsförvaltningen har krav på sig att använda Statens IT. Myndigheten har öppet redovisat att en arbetsplats kostar omkring åttatusen danska kronor om året, varav drygt tretusen går till Microsoft. Målet är att hälften av klienterna finns på en egenförvaltad plattform när Microsoft-avtalet omförhandlas 2029. Frågan danska tjänstemän själva ställer är enkel. Hur kan vi låta den danska statsministern använda amerikanska tjänster för att hantera information om Grönland?

Europa har börjat röra sig på bred front. I den tyska delstaten Schleswig-Holstein slutförde regeringen hösten 2025 migrationen av omkring fyrtiotusen e-postbrevlådor från Microsoft Exchange till öppen mjukvara, sådan vars källkod är öppen och som kan driftas av den som behärskar tekniken. Digitaliseringsminister Dirk Schrödter erkände i januari 2026 att övergången medfört utmaningar, men den kommer att fortsätta. LibreOffice används på omkring åttio procent av delstatens datorer utanför skatteförvaltningen, och Linux ska rullas ut som operativsystem under 2026. På federal nivå har Bundeswehr genom sitt IT-bolag BWI anslutit till det tyska samverkansorganet ZenDiS och deras öppna kontorsmiljö openDesk. Frankrike utfärdade i februari 2026 ett cirkulär, som bygger på skrivningar redan från 2016, som fastslår att digital suveränitet ska vara ett prioriterat kriterium vid offentlig upphandling. Hälsodata ska flyttas till certifierade europeiska molnleverantörer före utgången av 2026. I Österrike slutförde försvarsmakten hösten 2025 sin fleråriga migration av sextontusen datorer från Microsoft Office till LibreOffice. I Norge publicerade säkerhetsmyndigheten NSM den 6 februari 2026 sin årliga hotbedömning Risiko 2026. Amazon, Google och Microsoft namnges där uttryckligen som konkreta risker för norsk statlig infrastruktur. Formuleringen har få motstycken i tidigare nordiska säkerhetsanalyser. Det franska premiärministerns kansli följde upp i april. Den 8 april 2026 höll DINUM, det interministeriella direktoratet för digitalisering, ett seminarium som ålade samtliga ministerier att formalisera planer för minskat extra-europeiskt beroende. Åtta beroendeområden pekades ut. Arbetsstationer, samverkansverktyg, antivirus, AI, databaser, virtualisering och moln, nätverk, telekom. Den franska socialförsäkringsmyndigheten Assurance Maladie rör samtidigt åttiotusen anställda till Tchap, Visio och FranceTransfert, statligt utvecklade verktyg som ersätter Microsofts samverkanssvit. På tysk federal nivå pågår sedan januari 2026 piloten CKKI. Fyra stora institutioner, däribland Deutsche Rentenversicherung Bund och Bundesagentur für Arbeit, prövar openDesk i krishanteringsfunktioner. Pilotnamnet är talande. Cloudbasierte Kommunikation im Krisenfall.

Den europeiska rörelse som nu växer bygger på hantverk som pågått långt längre än debatten om digital suveränitet. Linux började som Linus Torvalds studentprojekt i Helsingfors 1991 och driver i dag merparten av världens molnservrar. Det grafiska gränssnittet KDE grundades i Tyskland 1996. LibreOffice föddes 2010. Nextcloud grundades i Stuttgart 2016. Tekniken är gammal. Den har byggts på universitet, i företagsgarage, av frivilliga. Det som är nytt är synen på tekniken. Europeiska regeringar börjar behandla den som strategisk resurs istället för billig nytta. Skiftet är just det. Ett skifte. Från effektivitet till resiliens, från kostnad till kapacitet, från inköp till förvaltning. Det är ett förändrat mål. Rådighet mäts på andra dimensioner än kronor och minuter.

Det som är nytt under första kvartalet 2026 är att rörelsen lämnar substitutionsfasen. Att byta Microsoft mot LibreOffice är en sak. Att bygga en gemensam europeisk stack är en annan. Den 17 april 2026 tilldelade EU-kommissionen ett ramavtal värt upp till hundraåttio miljoner euro över sex år till fyra europeiska konsortier för suveräna molntjänster. Det är första gången kommissionens nya ramverk SEAL, Sovereign European Assurance Levels, används som bindande kriterium i upphandling. Vinnarna är Post Telecom tillsammans med OVHcloud och Clever Cloud, Schwarzkoncernens STACKIT, Scaleway, samt Proximus med S3NS, Clarence och Mistral. Ett separat europeiskt initiativ, Eurosky, lanserades den 16 april 2026 från Nederländerna. Det är ett infrastrukturlager för sociala medier som bygger på AT Protocol, samma öppna standard som Bluesky vilar på, och låter användare ansluta till olika tjänster med data lagrad på europeiska servrar under europeisk rätt. Skiftet syns i protokollnivån. Från att flytta dokument från en proprietär leverantör till en annan, till att bygga gemensam infrastruktur som flera tjänster kan dela.

Det som driver frågan är juridik, politik och krig i förening. Juridiskt vilar den på flera parallella regelverk. CLOUD Act från 2018 ger amerikanska brottsbekämpande myndigheter möjlighet att begära ut data från bolag som USA betraktar som amerikanska, även när data lagras utomlands. FISA 702, vars verkliga omfattning Edward Snowden avslöjade 2013, ger amerikansk underrättelsetjänst rätt att hämta data om utländska personer utan notifikation och utan domstolsgranskning per ärende. Att båda lagarna bygger på amerikansk konstitutionell logik, där icke-medborgare har svagare rättsligt skydd, är i sammanhanget ingen parentes. Det är själva grunden. En svensk medborgares data i ett amerikanskt moln skyddas av avtalsvillkor, inte av den amerikanska konstitutionen. Efter sanktionerna mot Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare Karim Khan i februari 2025 uppstod uppmärksammade problem kring hans e-postkonto. Microsoft förnekade offentligt att bolaget stängt av domstolens tjänster. Det är också troligt att avstängning aldrig var den formella mekanismen. Liknande situationer har hanterats genom att USA hotat institutionen i sin helhet med sanktioner om den inte själv agerade. Oavsett mekanism gick ICC senare vidare och ersatte Microsoft Office med europeiska alternativ. Österrikaren Max Schrems har genom organisationen NOYB under ett decennium visat att amerikansk lagstiftning strukturellt står i vägen för europeiskt dataskydd. EU-domstolen har gett honom rätt två gånger, och dataöverföringarna till USA har därefter reparerats politiskt två gånger.

För svensk del tillkommer en dimension som sällan lyfts. Svenska myndigheters beslut om utlämnande av offentlig handling är förvaltningsrättsliga beslut som ska fattas av myndigheten. Det är en del av grundlagsskyddet. När ett amerikanskt molnbolag får tekniskt företräde till informationen, och i vissa lägen juridiskt tvingas lämna ut den, uppstår en ordning där någon annan än svensk myndighet i praktiken beslutar. Det är en genomgripande förändring av svensk förvaltning. Adekvansbeslutet mellan EU och USA rör dataskydd. Sekretessfrågan regleras av svensk offentlighets- och sekretesslag och påverkas inte av adekvansbeslut. Den som tror att politisk förhandling över Atlanten löser problemet har missat att det finns två problem.

Politiskt motarbetar Washington europeiska försök att bygga egna alternativ. Det amerikanska handelsdepartementet har kallat EU:s tekniklagstiftning diskriminerande. Enligt Reuters undertecknade utrikesminister Marco Rubio den 18 februari 2026 ett internt direktiv som beordrar amerikanska diplomater att motverka data sovereignty-initiativ runt om i världen. Direktivet talar generellt om datalokaliseringskrav, inte specifikt om enskilda europeiska initiativ, men adressaten är ändå tydlig. Samtidigt har Kina under det senaste decenniet byggt en industriell dominans som förskjuter frågan också österut. Omkring åttio procent av världens solceller tillverkas i Kina. BYD och de andra kinesiska biltillverkarna producerar fler elbilar än Europa, och kinesiska bolag kontrollerar tillsammans en större del av den globala batterimarknaden än någon annan region. Robotik och elektrifierade transportmedel hör till de områden där Europa snabbt tappar mark. Den gröna omställningens fysiska infrastruktur är på väg att få sin tyngdpunkt i Fjärran östern. Mellan dessa tryck ligger kriget. En stat som tappar kontrollen över sin digitala ryggrad tappar också förmågan att försvara sin fysiska. Rådighet har gått från att vara en fråga om effektivitet till att bli en fråga om överlevnad.

Forskning och industri har följt frågan länge. En studie publicerad av Linåker och kollegor 2025 pekar på att många offentliga projekt med öppen källkod i Europa bärs upp av förhållandevis små utvecklarteam. Kapaciteten är tunn i förhållande till uppgiften. EuroStack-initiativet förtjänar en egen anteckning. Det började som en konferens i EU-parlamentet den 24 september 2024 där ekonomen Cristina Caffarra, teknologipolitikern Francesca Bria och Signal-grundaren Meredith Whittaker mobiliserade europeiska teknikbolag. I februari 2025 publicerade Bertelsmann Stiftung och CEPS rapporten ”EuroStack: A European Alternative for Digital Sovereignty”, skriven av Bria, Paul Timmers och Federico Gernone. Den fastslog att åttio procent av Europas digitala teknik och infrastruktur är importerad, att sjuttio procent av globalt använda AI-grundmodeller kommer från USA, och att europeiska företag står för knappa sju procent av världens forsknings- och utvecklingsutgifter på mjukvara och internet. I mars 2025 hade tvåhundra organisationer, Airbus och Dassault Systèmes inräknade, skrivit på initiativets öppna brev. I oktober 2025 grundades EuroStack Initiative Foundation som icke-vinstdrivande stiftelse, med Caffarra som ordförande och bland grundande industrimedlemmar Nextcloud, Proton, IONOS och Ecosia. Det tyska koalitionsavtalet från maj 2025 mellan CDU/CSU och SPD stödjer initiativet explicit. Den 18 november 2025 lanserade Frankrike och Tyskland en gemensam task force om europeisk digital suveränitet. Bria och Timmers kallar i sin rapport på en mobilisering om trehundra miljarder euro över tio år, varav tio miljarder som första steg. Det är ett kapitalåtagande av en helt annan storleksordning än vad som tidigare diskuterats för europeisk teknikinfrastruktur. Ekonomisk forskning, bland annat en studie publicerad av Blind och Schubert 2024, har pekat på att öppen källkod bidrar väsentligt till EU:s BNP, i storleksordningen flera tiotals miljarder euro om året. Infrastrukturen har funnits i Europas händer i trettio år utan att behandlas som sådan. Sedan Interoperable Europe Act trädde i kraft 2024 har EU också ett rättsligt krav på att offentliga upphandlingar ska främja återanvändning, öppenhet och gränsöverskridande interoperabilitet. Kravet borde redan nu märkas i svenska utlysningar. Det gör det sällan.

Här behöver en distinktion göras för att analysen ska hålla. Öppen källkod är en sak, digital suveränitet en annan. En stat kan ha proprietär programvara och ändå behålla rådighet, om upphandlingen är genomtänkt, portabiliteten garanteras i avtal och datamodellerna är öppna. En stat kan använda öppen källkod och ändå hamna i beroende, om förvaltningen saknas. I praktiken konvergerar ändå de två frågorna. Öppen källkod gör rådigheten billigare, mer transparent och mer delbar mellan stater. Det är därför Tyskland, Frankrike, Österrike och Ukraina närmar sig frågan samtidigt. Utan öppen källkod som infrastruktur blir digital suveränitet en ambition utan verktygslåda.

Distinktionen behövs av ytterligare en orsak. CISPE, branschorganisationen för europeiska molnleverantörer, varnade i en skrivelse till EU-kommissionen den 18 mars 2026 för det de kallar sovereignty washing. Risken är att europeiska regelverk på pappret kräver suveränitet, medan amerikanska hyperscalers i praktiken levererar den, ofta i konsortier med en europeisk partner som ansikte. När EU-kommissionen den 17 april 2026 utsåg sina fyra suveräna molnleverantörer ingick också Google i ett av de utvalda konsortierna, vilket utlöste exakt den kritiken. Suveränitet definieras inte av var datacentrat står. Den definieras av vem som äger nyckeln, vem som ansvarar inför vilken jurisdiktion, och vem som i sista hand kan dra ur sladden.

I Sverige syns viss förflyttning, om än betydligt mer blygsam. Regeringens nya digitaliseringsstrategi för perioden 2025 till 2030, antagen i maj 2025, pekar ut fem fokusområden och tre tvärgående teman, bland dem AI, säkerhet och data. Men den sätter inga tydliga mål för rådighet i fred, kris eller krig, och öppen källkod saknas som eget område. I december 2025 beslutade regeringen att slå ihop Digg och Post- och telestyrelsen till en ny myndighet från 1 januari 2027. På Digg slutfördes under 2025 ett flerårigt utforskande arbete om en nationell plattform för öppen källkod. Beslutet att bygga plattformen väntar på finansiering. Samverkansorganet eSam skrev i september 2025 att regelverket för dataöverföring mellan EU och USA hanteras i en tid de beskriver som turbulent. Det är förvaltningsspråk för juridisk osäkerhet. Regeringen har gett Kammarkollegiet i uppdrag att utreda ett nytt sätt att upphandla digitala tjänster, med underlag i augusti 2026.

Det som saknas i Sverige är den tydliga riktningen, och den har saknats länge. EU-kommissionens observatorium OSOR beskrev redan 2013 den svenska offentliga öppen källkods-rörelsen som något som pågick underifrån, utan strategiskt stöd från staten. Diagnosen är tretton år gammal och håller fortfarande. Digitaliseringsstrategin från 2017, under Stefan Löfven, nämnde inte öppen källkod som prioritering. OECD konstaterade 2018 en påtaglig brist på koordination mellan myndigheter. Digitaliseringsstrategin 2025-2030, under Ulf Kristersson, har inte ändrat mönstret. Min egen analys av utvecklingen över tre regeringsperioder, Alliansen från 2006, Löfven från 2014 och Kristersson från 2022, är att digital suveränitet har behandlats som både teknikfråga och marknadsfråga, men sällan som säkerhetspolitisk fråga. Mönstret framstår som strukturellt och har hållit över olika regeringsfärger. Varför frågan fått så låg prioritet är värt att reflektera över. En del är tilltron till en transatlantisk världsordning som antagits bestå. En del är marknadspolitisk försiktighet, där öppen källkod felaktigt setts som motståndare till privat näringsliv. En del är en New Public Management-logik som har ifrågasatts i välfärdens alla delar utom just IT, där den fortfarande styr som vore den neutral. Gemensamt för förklaringarna är ett underskattande av infrastruktur som politisk fråga.

Det som skiljer Sverige från Tyskland, Frankrike, Österrike och Danmark handlar därför mindre om tempo än om strategisk vilja över tid. Estland lanserade X-Road 2001. Danmarks kommunala samverkansorganisation OS2 etablerades 2012. Frankrike gav sin egen förvaltning en nationell handlingsplan för fri programvara 2021. Tyskland startade Sovereign Tech Fund i oktober 2022. Bakom varje sådant beslut ligger ett politiskt val att behandla digital infrastruktur som strategisk resurs. Ett motsvarande samlat val har i Sverige saknats. Kommuner och enskilda myndigheter får fylla hålet. Resurser är inte huvudproblemet. Det handlar om styrning och strategisk riktning. Under tiden växer beroendet. Varje nytt IT-kontrakt i en myndighet, ett sjukhus, en skola, ökar friktionen mot ett senare leverantörsbyte och risken för inlåsning.

Beslutet i Kyiv den 17 februari 2022 var ett politiskt val. Det gällde vad staten skulle kunna göra med sin egen förvaltning den dag kriget kom. Lagen skrevs i tid. Åtta dagar senare blev molnmigreringen en avgörande del av att hålla statsapparaten fungerande under invasionens första skede. Det krävde år av förarbete, en centralplan och människor som vågade fatta beslut innan tvånget kom. Nu fattar andra europeiska regeringar liknande val, pressade av kriget i öster, av en amerikansk administration som ifrågasätter europeisk självständighet och av ett Kina som tar allt starkare industriell position. I Sverige dröjer valet. Tid finns ännu. Men den krymper. När den tar slut är det inte längre tid för val, bara tid för konsekvenser.

Referenser

Bertelsmann Stiftung. (2025, februari). EuroStack: A European alternative for digital sovereignty (Bria, F., Timmers, P., & Gernone, F.).

Blind, K., & Schubert, T. (2024). Estimating the GDP effect of open source software and its complementarities with R&D and patents. The Journal of Technology Transfer, 49(2), 466-491.

Bossi Malafosse, J. (2026, 12 mars). The Lecornu Circular of 5 February 2026 reaffirms the requirement for SecNumCloud hosting for health data. Mondaq.

Congress.gov. (2018). Clarifying Lawful Overseas Use of Data Act (CLOUD Act), Public Law 115-141, Division V.

Digitaliseringsstyrelsen. (2025, 18 december). Open source stiller krav til myndighedernes ansvar for it-løsninger.

Digitaliseringsstyrelsen. (2026, 28 januari). Digital suverænitet i den offentlige sektor: Sammenfattende erfaringsopsamling på myndigheders initiativer for at migrere til alternative teknologier.

Digg (Myndigheten för digital förvaltning) & Arbetsförmedlingen. (2026). Offentlig kod: Öppen programvara i svenska offentliga organisationer.

Digg (Myndigheten för digital förvaltning). (2022, 27 september). Anskaffning, utveckling och publicering av öppen programvara: Policy och riktlinjer.

DINUM (Direction interministérielle du numérique). (2026, 8 april). Souveraineté numérique: l’État accélère la réduction de ses dépendances extra-européennes.

eSam. (2025, 26 september). Uppdatering kring adekvansbeslutet i en turbulent tid [ES2025-18].

EU-domstolen. (2020, 16 juli). Schrems II (Case C-311/18).

EuroStack Initiative Foundation. (2025, oktober). A foundation to build: The EuroStack initiative takes shape.

Europaparlamentet och rådet. (2024, 13 mars). Förordning (EU) 2024/903 om åtgärder för en hög nivå av offentlig sektors interoperabilitet i unionen (Interoperable Europe Act).

Euractiv. (2025, 16 december). ”Discriminatory”: US threatens EU companies over tech fines.

Euronews. (2026, 16 april). Eurosky: Europe aims to rival big tech with its own social media ecosystem.

European Commission. (2026, 17 april). Commission advances cloud sovereignty through strategic procurement.

FedRAMP Program Management Office. (2025). Federal Risk and Authorization Management Program: About the program. U.S. General Services Administration.

Greenberg Traurig. (2025, april). Digital policy highlights of the German coalition agreement 2025.

Heise online. (2025, oktober). EuroStack Foundation: Europe’s tech industry founds sovereignty initiative.

Heise online. (2026). Microsoft alternative: Social insurers trial OpenDesk for emergencies.

Intelligence Online. (2026, 13 januari). Copenhagen in talks to replace Palantir.

Interoperable Europe Portal / OSOR. (2013). Swedish public open source movement working from the bottom up.

Interoperable Europe Portal. (2025, 24 april). BWI/Bundeswehr chooses open source by adopting openDesk.

Linåker, J., & Muto, S. (2024). Software reuse via OSS in the public sector: A report for the Danish Agency for Digital Government. RISE.

Ministère de l’Économie. (2026, 8 april). Souveraineté numérique: séminaire interministériel.

Nasjonal sikkerhetsmyndighet. (2026, 6 februari). Risiko 2026.

NOYB – European Center for Digital Rights. (n.d.). About us and ongoing cases.

OECD. (2018). Going Digital in Sweden. OECD Publishing.

n-tv (dpa). (2026, 5 januari). Schrödter sieht Herausforderungen bei Open-Source-Umstellung.

Office of the Director of National Intelligence. (2023). Section 702 of the Foreign Intelligence Surveillance Act overview.

Politico EU. (2025, 4 juni). Microsoft didn’t cut services to International Criminal Court, its president says.

Regeringen.se. (2025, 28 maj). Sveriges digitaliseringsstrategi 2025-2030.

Regeringen.se. (2025, 11 december). Regeringen slår ihop myndigheterna PTS och Digg.

Regeringen.se. (2026, 16 februari). Nytt statligt inköpssystem för digitala lösningar.

Reuters. (2026, 4 januari). Denmark PM urges Trump to stop threats to take over Greenland.

Reuters. (2026, 25 februari). Exclusive: US orders diplomats to fight data sovereignty initiatives.

Robinson, D. (2025, 31 oktober). International Criminal Court kicks Microsoft Office to the curb. The Register.

Saunders, M. (2025, 30 september). Austria’s military switches from Microsoft Office to LibreOffice. The Document Foundation.

Ginman, R. J. (2025, 19 september). Staten udfordrer Microsoft: Tusindvis af computere kører snart med open source-software. Version2 / Ingeniøren.

Telecompaper. (2026, 30 mars). French public sector grows spending on public cloud services by 62 percent in 2025.

The Register. (2026, 18 mars). Europe’s cloud minnows tell Brussels to stop big tech ’sovereignty-washing’.

The Register. (2026, 20 april). One of Europe’s sovereign cloud picks may not be so-sovereign after all.

The Guardian. (2013, 6 juni). NSA Prism program taps in to user data of Apple, Google and others (Greenwald, G., & MacAskill, E.).

The White House. (2025, november). 2025 National Security Strategy.

Konkel, F. (2022, december). Ukraine tech chief: Cloud migration ”saved Ukrainian government and economy”. Nextgov.

UBOS. (2026, 25 februari). Denmark’s Digital Agency chooses LibreOffice over Microsoft for digital sovereignty.

Petursdottir, G. (2019, 30 augusti). Trump’s Greenland plan is the rebirth of an 1867 American dream. USAPP – American Politics and Policy Blog, London School of Economics.

Verchovna Rada. (2022, 17 februari). Lag 2075-IX om molntjänster.

ZenDiS (Zentrum Digitale Souveränität). (2026, 21 januari). Sozialversicherungen rüsten sich mit openDesk für den Krisenfall [pressmeddelande via krankenkassen-direkt.de].

🚨Lensimme Kööpenhaminasta takaisin Suomeen ja samalla tarkistimme meidän karttojen tarkkuuden. Kyllä! Meidän kartat vastaavat todellisuutta!😱😮💚

Ei muuta kuin ostamaan omasi 😏 linkki kauppaan meidän biossa.

#kartta #kart #vintage #käsin #käsityö #suomi #ruotsi #svenska #Hanko #Hangö #shop #fyp #business #flight #Helsinki #Kööpenhamina #København #todellisuus #foryou #EU #suomeksi #tuote #markkinointi