#svenska — Public Fediverse posts

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, Rost, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, Rost, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, Rost, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, Rost, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

jag försöker lära mig #svenska…

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Tystnadens arkitektur – nedmoneteringen av pressfrihet i USA under Trump

Den 20 januari 2025 satt Jeff Bezos, Mark Zuckerberg, Elon Musk, Tim Cook och Sundar Pichai på hedersplatser vid Donald Trumps andra presidentinstallation. Tillsammans hade de donerat hundratals miljoner dollar till Trumps installationsfond och till valkampanjen. Tillsammans ägde de de plattformar och medieföretag genom vilka majoriteten av världens nyheter förmedlas. Bilden av dem, axel mot axel med den tillträdande presidentens familj, beskrev mer om det rådande tillståndet för pressfrihet i USA än vad något index vid samma tillfälle hade kunnat göra.

Nu har det gått strax över ett år sedan dess och under detta dryga år har vi kunnat följa nedmonteringen av amerikansk pressfrihet. Det är lätt att förlora sig i vår tids medielogik, där notis för notis berättar berättelser här och nu, var och en med en känsla av en mindre katastrof. Med denna text vill jag ta ett steg tillbaka och återbesöka det senaste året och en del av de händelser som utspelat sig, och reflektera över vad det innebär för demokratin och pressfriheten i USA, men också här på andra sidan Atlanten, i Europa och i Sverige.

Det som fick mig att börja reflektera över denna fråga var det som nyligen utspelades på Washington Post, där man häromveckan avskedade över 300 journalister. Utrikesbyråerna reducerades från över 20 till tolv. Sportavdelningen lades ned. Tidningens tidigare chefredaktör Marty Baron kallade det för ”en av de mörkaste dagarna i historien för en av världens främsta nyhetsorganisationer” och konstaterade att ”Bezos motbjudande försök att ställa sig in hos president Trump har lämnat en särskilt ful fläck.” Ruth Marcus, tidigare krönikör vid tidningen, beskrev hur opinionssidorna har kommit att omvandlas så till den grad att ingen liberal röst längre finns kvar. Det som nu syns hos Washington Post är en del av ett mönster som tagit form under året.

Redan i oktober 2024 hade Jeff Bezos personligen stoppat Washington Posts planerade stöd för Kamala Harris. Tidningen har haft en tradition av att stödja presidentkandidater på ledarsidan sedan 1976. Beslutet togs inte emot väl bland tidningens läsare, och inom en vecka avslutade 250 000 prenumeranter sina abonnemang. Men för Bezos spelade det ingen roll. Beslutet handlade om ekonomiska överväganden, och om vad som händer om man väcker Trumps ilska. Amazon har CIA-kontrakt på 600 miljoner dollar, Pentagon-kontrakt på nio miljarder och rymdkontrakt med NASA på 3,4 miljarder. I december 2024 bjöd Bezos Trump på middag, och i samband med det beslutade Bezos företag Amazon att bekosta produktionen av en dokumentär om Melania Trump, för 40 miljoner dollar.

Samma mönster har under året systematiskt kommit att upprepas i det amerikanska medielandskapet. Patrick Soon-Shiong på Los Angeles Times valde likt Bezos att hindra sin ledarsida från att ställa sig bakom Harris kandidatur, och valde i stället att rekrytera MAGA-sympatisörer till redaktionen. Mark Zuckerberg avvecklade faktakontrollen på Facebook, besökte Trump på Mar-a-Lago och betalade 25 miljoner dollar i en förlikning hans egna jurister bedömde som svag. Reportrar utan gränser beskrev det hela som ”en fullständig knäböjning” inför Trump. Disney betalade 16 miljoner i ett förtalsmål mot George Stephanopoulos, trots att jurister var överens om att de hade ett starkt försvar. Mellan oktober 2024 och juli 2025 betalade amerikanska medieföretag minst 57 miljoner dollar direkt till Trump eller Trumpkopplade projekt. Trumps presidentinstallationsfond samlade in totalt 251 miljoner dollar. Ett historiskt rekord.

Zuckerbergs omsvängning gick djupare än vad förlikningen antydde. I sitt tillkännagivande den 7 januari 2025 kallade han sitt eget företags tidigare moderering på Facebook, Instagram och Threads för ”censur” och konstaterade att faktakontrollanterna haft ”för mycket bias.” Samtidigt luckrades Metas regler för hatretorik upp, bland annat kring invandring och könsidentitet. Ersättningen för det avvecklade faktakontrollprogrammet blev ett system efter X:s modell, där användarna själva modererar. Plattformarna når sammanlagt fyra miljarder användare. Trump sade att Zuckerberg ”kommit en lång väg.” Elon Musks X hade redan genomgått samma omvandling. NBC News dokumenterade i oktober 2024 hur algoritmiska förändringar systematiskt gynnade Trumpvänligt innehåll, medan innehållsmodereringen urholkades. En studie från UC Berkeley visade att hatretoriken på plattformen ökade med 50 procent under minst åtta månader efter Musks övertagande. Washington Post beskrev X som ”en digital Mar-a-Lago” där snack och pitchar om policy och ett fjäskande för att visa lojalitet flödar fritt. Sex miljardärer kontrollerar nu nio av världens tio största sociala medieplattformar, enligt Oxfams rapport från 2026. Världens befolkning tillbringar sammanlagt 11,8 miljarder timmar per dag på dem.

TikToks öde berättar sin egen historia om anpassning. Appen släcktes i USA natten till den 19 januari 2025, dagen före presidentinstallationen, efter att kongressen beslutat om tvångsförsäljning från kinesiska ByteDance. Trump utfärdade en presidentorder som sköt upp förbudet. I december 2025 tecknades ett avtal om att överlåta den amerikanska verksamheten till en investerargrupp ledd av Oracle, Larry Ellisons företag, för 14 miljarder dollar. Bland delägarna fanns Förenade Arabemiratens statsfond. ByteDance behöll drygt 19 procent. Vita huset framställde affären som att ”Trump räddar TikTok.” VD:n för Snap, Evan Spiegel, konstaterade vid en konferens arrangerad av Council on Foreign Relations att plattformen ”tog en sväng åt höger, mycket Trump-innehåll och MAGA-innehåll slog verkligen igenom.” I januari 2026 lanserade Kaliforniens guvernör en granskning av TikTok efter rapporter om att Trump-kritiskt innehåll undertrycktes. Reuters Institutes Digital News Report 2025 visade att 54 procent av amerikanerna nu konsumerar nyheter via sociala medier, fler än de 50 procent som fortfarande ser nyheter på tv. Plattformarna har blivit det primära informationsekosystemet, och de har alla böjt sig i samma riktning.

Men plattformsanpassningen och miljardbetalningarna utgör bara de mera synliga delarna av strukturen. De mest sofistikerade kontrollmekanismerna finns inbyggda i det byråkratiska maskineriet.

Federal Communications Commission, FCC, är den amerikanska federala myndighet som reglerar all kommunikation via radio, television, satellit och kabel. Uppdraget är ungefär jämförbart med en kombination av svenska Post- och telestyrelsen och Mediemyndigheten, men med en avgörande skillnad, och det är att FCC utfärdar sändningstillstånd. Varje TV- och radiostation i landet behöver ett sådant tillstånd för att verka, och FCC kan förnya, villkora eller i teorin dra in det. Myndigheten godkänner också sammanslagningar av mediebolag, en process där villkor kan ställas. Tanken bakom konstruktionen är att radiofrekvenser är en ändlig offentlig resurs och att de som nyttjar dem ska tjäna allmänintresset. Myndigheten har fem kommissionärer, utsedda av presidenten och bekräftade av senaten. Ordföranden sätter dagordningen, bestämmer vilka ärenden som tas upp och vilka som blir liggande.

Under årtionden har FCC i huvudsak agerat som en teknisk tillsynsmyndighet. Ordföranden har alltid haft politisk färg, men en grundläggande norm har överlevt presidentskiften, demokratiska som republikanska. Myndigheten lägger sig inte i redaktionellt innehåll. Den normen har nu upplösts.

Brendan Carr tillträdde som ordförande den 20 januari 2025. Han har suttit på myndigheten sedan 2012 och bekräftats av senaten enhälligt tre gånger. Men den Carr som nu leder FCC skiljer sig markant från den teknokrat som senaten röstade igenom. Carr författade FCC-kapitlet i Heritage Foundations Project 2025, den ideologiska ritningen för Trumps andra mandatperiod. I det kapitlet föreslås att FCC ska användas aktivt för att omforma medielandskapet, att Section 230 som skyddar plattformar från ansvar för användargenererat innehåll ska omtolkas utan kongressbeslut, och att mångfaldsprogram i mediebolag ska avvecklas som villkor för regulatoriska godkännanden. Genom Project 2025 syns en tydlig omriktning, från ett teknokratiskt FCC som syftar till att skapa rättvisa och funktionella regler i medielandskapet, å medborgarens vägnar, till ett politiserat FCC som dansar efter Trumps pipa. Detta syns glasklart i New York Times rapportering, som visar hur Carr bär numera en guldnål med Trumps ansikte på kavajen. Inte en amerikansk flagga. I februari 2026 kallade han Trump för ”vår tids politiska koloss” på Fox Business. Vid ett förhör i senaten i december 2025 hävdade han att ”FCC formellt sett inte är en oberoende myndighet,” ett uttalande som gick stick i stäv med tidigare institutionell tradition. Den avgående FCC-ordföranden Jessica Rosenworcel varnade på sin sista dag i tjänst; ”Denna myndighet ska inte vara presidentens åsiktspolis eller journalistikens censurchef.” Samma dag avvisade hon ett klagomål om så kallad nyhetsstörning mot CBS. Fyra dagar senare, på sin första dag som ordförande, återöppnade Carr ärendet.

Tom Wheeler, FCC-ordförande 2013 till 2017 och numera gästforskare vid Brookings Institution, analyserade Carrs metod i en rapport i februari 2025. Wheeler beskriver det som reglering genom tvångsutredning. Carr öppnar utredningar, kräver att mediebolag lämnar ut dokument, antyder att sändningstillstånd kan vara i fara. Inga formella beslut fattas, vilket innebär att ingenting kan överklagas i domstol. Mediebolag som behöver FCC:s godkännande för fusioner, licensförnyelser eller spektrumtilldelningar gör en enkel kalkyl. Att foga sig kostar mindre än att göra motstånd. Wheeler konstaterade; ”Det är tydligt att det som pågår är hur man kan använda myndighetens tvingande auktoritet för att uppnå målen för din mästare och mentor, Donald Trump.”

Mekanismen framträder i de konkreta fallen. Redan på dag två som ordförande återaktiverade Carr klagomål mot ABC, CBS och NBC som Rosenworcel avvisat. Klagomålen rörde ABC:s moderering av Biden-Trump-debatten, CBS:s redigering av en Harris-intervju i 60 Minutes och NBC:s Saturday Night Live-uppträdande med Harris. Inom den första veckan öppnade han formella utredningar mot NPR och PBS för påstådda brott mot reklamregler, i kombination med en offentlig ifrågasättning av hela den offentliga mediefinansieringens existens. I augusti 2025 lade kongressen ned Corporation for Public Broadcasting. PBS tvingades skära 21 procent av sin årsbudget.

CBS tvingades i januari 2025 lämna ut fullständiga, oredigerade transkript och råvideomaterial från Harris-intervjun. Christopher Terry, biträdande professor i medierätt vid University of Minnesota, kommenterade det inträffade. ”De hade ingen skyldighet att lämna ut materialet. Det råder ingen tvekan om att CBS lade sig. Frågan är varför, och svaret verkar uppenbart. De söker en stor fusion senare i år.” Så blev det. Paramount betalade Trump 16 miljoner dollar i en uppgörelse kring 60 Minutes. Tjugotvå dagar senare godkände FCC Paramounts fusion med Skydance. Villkoren var talande. Samtliga mångfaldsprogram skulle avvecklas, en ombudsman skulle tillsättas vid CBS News för att granska ”bias,” och investeringar i lokala nyheter utlovades. Senator Ron Wyden sammanfattade det med orden. ”Paramount betalade just Trump en muta för fusionsgodkännande.” Demokratiska kongressledamöter inledde omedelbart formell utredning om kopplingen. David Ellison, Paramounts nye ägare, tillsatte kort därefter Bari Weiss som chefredaktör för CBS News. Trump hyllade utnämningen.

Samma logik upprepade sig. I februari 2025 öppnade Carr utredning mot Comcast, ägare till NBC och MSNBC, med hänvisning till deras mångfaldsprogram. PBS avvecklade sin mångfaldsavdelning samma dag. I maj skickade Carr en varning till Verizon. Dagen efter att Verizon meddelat att man avvecklade sina mångfaldsprogram godkände FCC bolagets miljardförvärv av Frontier. T-Mobile meddelade i juli att man avvecklade sina mångfaldsprogram, och kort därefter godkände FCC deras förvärv av US Cellular. Avveckling av mångfaldsarbete blev en implicit valuta för regulatoriska godkännanden.

I april 2025 hotade Carr på sociala medier Comcasts sändningslicenser för MSNBC:s rapportering om Kilmar Abrego Garcia, en man som Trumpadministrationen deporterat till El Salvador i strid med ett domstolsbeslut. Carr anklagade nätverket för att ”vilseleda det amerikanska folket.” Federala domstolar konstaterade senare att deportationen var olaglig. I september hotade Carr sändningstillstånden för stationer som sände Jimmy Kimmels program efter att Trump kritiserat komikern. ABC suspenderade Kimmel omedelbart. Nexstar och Sinclair, de två största lokala sändningsnätverken, agerade innan några regler hade ändrats. Det räckte med signalen. FCC-kommissionären Anna Gomez, en av Carrs demokratiska kollegor, reste till Los Angeles för att ”slå larm” och anklagade Carr för att ”vapenförklara vår licensieringsauktoritet.” ACLU kallade det maktmissbruk.

Mönstret har en lika talande frånvaro. Carr har öppnat utredningar mot ABC, CBS, NBC, NPR, PBS, MSNBC och BBC. Mot Fox News har han aldrig agerat. Senator Ed Markey påpekade asymmetrin under senatshöringen i december 2025 och kallade myndigheten ”Federal Censorship Commission.”

I januari 2026 tog Carr ytterligare ett steg. FCC varnade att talk shows och satirprogram riskerade att förlora sitt undantag från kravet på lika sändningstid för politiska kandidater, en regel som kräver att sändningsbolagen ger alla kandidater likvärdigt utrymme. Omtolkningen innebar i praktiken att stationer tvingades välja mellan att erbjuda alla kandidater tid i varje program eller sluta sända politiskt innehåll överhuvudtaget. Carr beskrev hotet. ”Om du är fejknyheter kommer du inte att kvalificera för undantaget.” CBS blockerade omedelbart en planerad intervju i Stephen Colberts program. Colbert sände intervjun via YouTube i stället. FCC bekräftade att en utredning pågick mot The View på ABC. I februari 2026 lanserade Carr ”Pledge America Campaign” och uppmanade TV- och radiostationer att ”frivilligt” sända ”patriotisk, pro-amerikanskt” innehåll inför landets 250-årsdag. NPR:s arkivforskning visade att inget motsvarande krav ställdes inför 200-årsjubiléet 1976.

Effekten av allt detta mäts i det som aldrig publiceras. CBS drog tillbaka ett färdigt inslag om CECOT, det salvadorensiska megafängelset dit deporterade migranter skickas, tre timmar före sändning. Freedom of the Press Foundation konstaterade att ”Carrs hot har fungerat trots att de står i strid med konstitutionen. Kritisk rapportering har kylts ned och kommer fortsätta kylas ned.” Gomez varnade att lokala TV- och radiostationer runt om i landet redan ”råder sina reportrar att vara försiktiga med hur de rapporterar av rädsla för statliga repressalier.” Robert Corn-Revere vid Foundation for Individual Rights and Expression dokumenterade en talande kontradiktion. År 2023 sade Carr att ”ett nyhetsrums beslut om vilka historier man rapporterar borde vara bortom varje myndighetspersons räckvidd.” Vid ett offentligt framträdande 2025 ändrade han tonen. ”Det här är inte Ronald Reagans FCC. Jag tycker det är en bra sak.”

Reaktionen har varit bred. Sju tidigare FCC-ordföranden, inklusive fem republikaner, krävde i november 2025 att myndighetens policy om nyhetsstörning ska upphävas helt. Mark Fowler, Ronald Reagans egen FCC-ordförande, mannen som 1987 avskaffade den så kallade Fairness Doctrine för att staten inte ska lägga sig i mediernas innehåll, konstaterade. ”Regeringen har ingen legitim roll i att avbalansera eller korrigera medierna.” Ironin är slående. Samma politiska rörelse som en gång kämpade för att befria medierna från statlig innehållsreglering använder nu liknande verktyg, selektivt, mot medier som rapporterar kritiskt om presidenten.

Siffrorna bekräftar bilden. Reporters Without Borders placerar USA på plats 57 av 180 länder i sitt pressfrihetsindex 2025, den lägsta placeringen i indexets historia. Committee to Protect Journalists har lanserat en nödfond specifikt för amerikanska journalister, ett instrument normalt reserverat för reportrar i auktoritära stater. Under 2025 tränade CPJ närmare tusen reportrar i personlig säkerhet. Gallup mäter det amerikanska medieförtroendet till 28 procent, den lägsta siffran som uppmätts.

Konsekvenserna sträcker sig långt bortom vad journalister skriver, eller inte skriver. Pew Research visar att 39 procent av amerikaner under 30 hämtar nyheter från influencers snarare än journalister. Mer än 50 miljoner amerikaner bor i så kallade ”news deserts” utan en enda lokal nyhetskälla. Sedan 2005 har över 3 200 tidningar försvunnit. De som återstår ägs i allt högre grad av hedgefonder som köper tidningar för att skala ned personalen med 50 till 70 procent och sedan sälja fastighetstillgångarna. I det vakuum som uppstår växer partipolitiska ”pink slime”-sajter som ser ut som lokala tidningar men producerar propaganda. Några av dessa har även kopplingar till främmande makt, som ser möjligheter att påverka i ett allt mer dysfunktionellt amerikanskt opinionsbildningslandskap.

European Council on Foreign Relations publicerade i december 2025 en analys med rubriken ”Orbániseringen av amerikanska medier är här.” Jämförelsen med Ungern är analytiskt grundad. Viktor Orbán använde sitt medieråd för att ställa krav och dra in licenser på procedurella grunder. Carr använder FCC på samma sätt, genom signaler, hävstång och regulatorisk anpassning. Skillnaden, konstaterade ECFR, är avgörande. ”Till skillnad från Ungern, vars medielandskap främst berör ungrare, sänder transformationen av amerikanska medier ett globalt eko.”

Europa befinner sig i en dubbel utsatthet. Amerikanska plattformar dominerar det europeiska informationsekosystemet, och dessa plattformar anpassar sig nu efter Trumpadministrationens önskemål. Samtidigt attackerar USA:s regering aktivt EU:s försök att reglera dem. Trump kallade EU:s bot mot X för ”en elak sak” i december 2025. Republikanska kongressledamöter publicerade i februari 2026 en rapport som angrep EU:s Digital Services Act och European Media Freedom Act som ”censur” av amerikanska medborgares rättigheter. I december 2025 belade USA fem europeiska medborgare med reserestriktioner, bland dem Frankrikes tidigare EU-kommissionär Thierry Breton, med anklagelsen att de ägnat sig åt censur av amerikanska företag. Wired rapporterade i november 2025 att Europa i praktiken böjde knä inför USA:s krav på minskade restriktioner mot Big Tech, trots offentlig retorik om digitalt oberoende.

I december 2025 publicerade Trumpadministrationen sin nationella säkerhetsstrategi. Det 29 sidor långa dokumentet, som Carnegie Endowment summerade som ”elakt, brutalt och kort,” beskrev Europas migrationspolitik som ett hot om ”civilisatorisk utplåning” och lovade att USA ska ”kultivera motstånd mot Europas nuvarande kurs, inom europeiska nationer.” I februari 2026 tog retoriken konkret form. Det amerikanska utrikesdepartementet lanserade freedom.gov, en webbportal byggd för att låta europeiska medborgare kringgå de innehållsrestriktioner som deras egna demokratiskt valda regeringar infört genom EU:s Digital Services Act och Storbritanniens Online Safety Act. Sajtens budskap löd ”Information är makt. Kräv tillbaka din mänskliga rätt till fritt uttryck.” Kenneth Propp, tidigare diplomat vid State Department och senior fellow vid Atlantic Council, beskrev det som ”ett direkt angrepp” på europeiska lagar och konstaterade att sajten ”i Europa kommer att uppfattas som ett amerikanskt försök att underminera nationell lagstiftning.” Samma administration hade under DOGE-initiativet avvecklat det amerikanska Internet Freedom-programmet, som finansierade verktyg för medborgare i Kina, Iran och Ryssland att kringgå statlig censur. Det nya verktyget riktas mot Europas demokratier.

Le Monde konstaterade i februari 2025 att Trumps USA utgör ett hot mot demokratin i Europa. Sverige ligger på plats fyra i RSF:s pressfrihetsindex. Vi har offentligt finansierad public service som strukturellt skydd mot den typ av miljardärkoncentration som präglar USA. Men vi konsumerar amerikanska plattformar, amerikanska nyheter, amerikanskt producerad förståelse av världen. Den förståelsen filtreras nu genom ett system där redaktörer fattar beslut baserat på vad FCC-ordföranden kan tänkas tycka, där medieägare betalar presidenten direkt, där journalister tränas i personlig säkerhet av organisationer som normalt verkar i krigszoner. RSF noterar att även Sverige har en större koncentration av makt till ett mindre antal aktörer inom media, och med en ”särskilt uttalad” ägarkoncentration inom etermedier.

Den 20 januari 2025 satt teknikmiljardärerna på hedersplats vid installationen. Bredvid dem Brendan Carr med sin guldnål. Tretton månader senare har det blivit tydligt vad bilden beskrev.

Inget av det som denna text dokumenterat krävde ett censurdekret. Arkitekturen är enklare. En myndighet som öppnar utredningar utan att fatta överklagbara beslut. Medieägare som betalar presidenten och sedan får sina fusioner godkända. Reportrar som rekommenderas vara försiktiga. Tystnaden mäts i det som aldrig publiceras, aldrig skrivs, de frågor som aldrig ställs. Det är en arkitektur utan väggar. Den behöver bara att tillräckligt många förstår vad som händer den som gör motstånd.

Referenser

ACLU. (2025). Government pressure to suspend Jimmy Kimmel was an abuse of power. American Civil Liberties Union.

AP News. (2025, februari). CBS agrees to hand over 60 Minutes Harris interview transcripts to FCC.

Ars Technica. (2026, 20 februari). FCC asks stations for ”pro-America” programming, like daily Pledge of Allegiance.

Brookings Institution. (2025). Not ”deregulation” but heavy-handed regulation at the Trump FCC.

Cai, Z., et al. (2025). X under Musk’s leadership: Substantial hate and no reduction in bots. PLOS One.

Carnegie Endowment. (2026, januari). Unpacking Trump’s National Security Strategy.

CNBC. (2025, 24 juli). FCC approves $8 billion Paramount-Skydance merger.

CNN. (2025, 3 februari). The FCC’s battle with CBS over its Harris interview is raising red flags.

CNN. (2025, 23 juli). Skydance pledges to Trump’s FCC: Eliminate DEI, install ombudsman at CBS News.

Columbia Journalism Review. (2024, december). Brendan Carr wants to test the limits of the FCC’s authority.

Committee to Protect Journalists. (2025). Alarm bells: Trump’s first 100 days ramp up fear for the press, democracy.

Committee to Protect Journalists. (2026). New emergency fund supports US journalists at risk.

Deadline. (2025, augusti). PBS cuts 21% of budget after federal funding pulled.

Deadline. (2026, januari). FCC chairman says ”fake news” won’t qualify for equal time rule exemption.

ECFR/Herrmann, C. (2025, 23 december). The Orbánisation of American media is here. European Council on Foreign Relations.

FIRE/Corn-Revere, R. (2025, 30 april). Brendan Carr’s bizarro world FCC. Foundation for Individual Rights and Expression.

Freedom of the Press Foundation. (2026, 22 januari). FCC’s latest attack on late-night may preview new anti-press strategy.

Gallup. (2025). Trust in media at new low of 28% in U.S.

Guardian. (2026, 27 januari). Gavin Newsom accuses TikTok of suppressing Trump-critical content.

Le Monde. (2025, 21 februari). Trump’s United States is now a threat to democracy in Europe.

Medill/Northwestern University. (2025, 20 oktober). News deserts hit new high, 50 million have limited access.

NBC News. (2024, oktober). How Elon Musk turned X into a pro-Trump echo chamber.

NPR. (2025, 7 januari). Meta says it will end its fact-checking program.

NPR. (2025, 20 januari). Trump executive order delays TikTok ban.

NPR. (2025, 30 januari). Trump’s FCC chief opens investigation into NPR and PBS.

NPR. (2025, 1 augusti). Corporation for Public Broadcasting says it’s shutting down.

NPR. (2025, 18 december). FCC chair faces questions about threats to broadcasters and agency’s independence.

NPR. (2026, 4 februari). Bezos orders layoffs at Washington Post.

NPR. (2026, 21 februari). FCC calls for more patriotic programming for 250th anniversary.

Oxfam. (2026, januari). Resisting the rule of the rich: Protecting freedom from billionaire power.

Pew Research Center. (2025, 29 oktober). How Americans’ trust in information from news organizations and social media sites has changed over time.

Politico. (2026, 22 januari). Deal for US ownership of TikTok is closed.

Protect Democracy. (2025, november). The FCC’s news distortion policy should be rescinded.

Reporters Without Borders. (2025). United States: Press freedom in prolonged decline.

Reuters. (2026, 18 februari). US plans online portal to bypass content bans in Europe, elsewhere.

Reuters Institute. (2025). Digital news report 2025.

The Hill. (2025, april). FCC chair threatens Comcast licenses over Abrego Garcia case.

Variety. (2025, juli). FCC approves Paramount-Skydance merger deal: Conditions.

Variety. (2026, 4 februari). Washington Post layoffs cut more than 300 employees at Jeff Bezos paper.

Washington Post. (2025, 6 februari). Musk turns X into a digital Mar-a-Lago for policy pitches and shows of fealty.

Tystnadens arkitektur – nedmoneteringen av pressfrihet i USA under Trump

Den 20 januari 2025 satt Jeff Bezos, Mark Zuckerberg, Elon Musk, Tim Cook och Sundar Pichai på hedersplatser vid Donald Trumps andra presidentinstallation. Tillsammans hade de donerat hundratals miljoner dollar till Trumps installationsfond och till valkampanjen. Tillsammans ägde de de plattformar och medieföretag genom vilka majoriteten av världens nyheter förmedlas. Bilden av dem, axel mot axel med den tillträdande presidentens familj, beskrev mer om det rådande tillståndet för pressfrihet i USA än vad något index vid samma tillfälle hade kunnat göra.

Nu har det gått strax över ett år sedan dess och under detta dryga år har vi kunnat följa nedmonteringen av amerikansk pressfrihet. Det är lätt att förlora sig i vår tids medielogik, där notis för notis berättar berättelser här och nu, var och en med en känsla av en mindre katastrof. Med denna text vill jag ta ett steg tillbaka och återbesöka det senaste året och en del av de händelser som utspelat sig, och reflektera över vad det innebär för demokratin och pressfriheten i USA, men också här på andra sidan Atlanten, i Europa och i Sverige.

Det som fick mig att börja reflektera över denna fråga var det som nyligen utspelades på Washington Post, där man häromveckan avskedade över 300 journalister. Utrikesbyråerna reducerades från över 20 till tolv. Sportavdelningen lades ned. Tidningens tidigare chefredaktör Marty Baron kallade det för ”en av de mörkaste dagarna i historien för en av världens främsta nyhetsorganisationer” och konstaterade att ”Bezos motbjudande försök att ställa sig in hos president Trump har lämnat en särskilt ful fläck.” Ruth Marcus, tidigare krönikör vid tidningen, beskrev hur opinionssidorna har kommit att omvandlas så till den grad att ingen liberal röst längre finns kvar. Det som nu syns hos Washington Post är en del av ett mönster som tagit form under året.

Redan i oktober 2024 hade Jeff Bezos personligen stoppat Washington Posts planerade stöd för Kamala Harris. Tidningen har haft en tradition av att stödja presidentkandidater på ledarsidan sedan 1976. Beslutet togs inte emot väl bland tidningens läsare, och inom en vecka avslutade 250 000 prenumeranter sina abonnemang. Men för Bezos spelade det ingen roll. Beslutet handlade om ekonomiska överväganden, och om vad som händer om man väcker Trumps ilska. Amazon har CIA-kontrakt på 600 miljoner dollar, Pentagon-kontrakt på nio miljarder och rymdkontrakt med NASA på 3,4 miljarder. I december 2024 bjöd Bezos Trump på middag, och i samband med det beslutade Bezos företag Amazon att bekosta produktionen av en dokumentär om Melania Trump, för 40 miljoner dollar.

Samma mönster har under året systematiskt kommit att upprepas i det amerikanska medielandskapet. Patrick Soon-Shiong på Los Angeles Times valde likt Bezos att hindra sin ledarsida från att ställa sig bakom Harris kandidatur, och valde i stället att rekrytera MAGA-sympatisörer till redaktionen. Mark Zuckerberg avvecklade faktakontrollen på Facebook, besökte Trump på Mar-a-Lago och betalade 25 miljoner dollar i en förlikning hans egna jurister bedömde som svag. Reportrar utan gränser beskrev det hela som ”en fullständig knäböjning” inför Trump. Disney betalade 16 miljoner i ett förtalsmål mot George Stephanopoulos, trots att jurister var överens om att de hade ett starkt försvar. Mellan oktober 2024 och juli 2025 betalade amerikanska medieföretag minst 57 miljoner dollar direkt till Trump eller Trumpkopplade projekt. Trumps presidentinstallationsfond samlade in totalt 251 miljoner dollar. Ett historiskt rekord.

Zuckerbergs omsvängning gick djupare än vad förlikningen antydde. I sitt tillkännagivande den 7 januari 2025 kallade han sitt eget företags tidigare moderering på Facebook, Instagram och Threads för ”censur” och konstaterade att faktakontrollanterna haft ”för mycket bias.” Samtidigt luckrades Metas regler för hatretorik upp, bland annat kring invandring och könsidentitet. Ersättningen för det avvecklade faktakontrollprogrammet blev ett system efter X:s modell, där användarna själva modererar. Plattformarna når sammanlagt fyra miljarder användare. Trump sade att Zuckerberg ”kommit en lång väg.” Elon Musks X hade redan genomgått samma omvandling. NBC News dokumenterade i oktober 2024 hur algoritmiska förändringar systematiskt gynnade Trumpvänligt innehåll, medan innehållsmodereringen urholkades. En studie från UC Berkeley visade att hatretoriken på plattformen ökade med 50 procent under minst åtta månader efter Musks övertagande. Washington Post beskrev X som ”en digital Mar-a-Lago” där snack och pitchar om policy och ett fjäskande för att visa lojalitet flödar fritt. Sex miljardärer kontrollerar nu nio av världens tio största sociala medieplattformar, enligt Oxfams rapport från 2026. Världens befolkning tillbringar sammanlagt 11,8 miljarder timmar per dag på dem.

TikToks öde berättar sin egen historia om anpassning. Appen släcktes i USA natten till den 19 januari 2025, dagen före presidentinstallationen, efter att kongressen beslutat om tvångsförsäljning från kinesiska ByteDance. Trump utfärdade en presidentorder som sköt upp förbudet. I december 2025 tecknades ett avtal om att överlåta den amerikanska verksamheten till en investerargrupp ledd av Oracle, Larry Ellisons företag, för 14 miljarder dollar. Bland delägarna fanns Förenade Arabemiratens statsfond. ByteDance behöll drygt 19 procent. Vita huset framställde affären som att ”Trump räddar TikTok.” VD:n för Snap, Evan Spiegel, konstaterade vid en konferens arrangerad av Council on Foreign Relations att plattformen ”tog en sväng åt höger, mycket Trump-innehåll och MAGA-innehåll slog verkligen igenom.” I januari 2026 lanserade Kaliforniens guvernör en granskning av TikTok efter rapporter om att Trump-kritiskt innehåll undertrycktes. Reuters Institutes Digital News Report 2025 visade att 54 procent av amerikanerna nu konsumerar nyheter via sociala medier, fler än de 50 procent som fortfarande ser nyheter på tv. Plattformarna har blivit det primära informationsekosystemet, och de har alla böjt sig i samma riktning.

Men plattformsanpassningen och miljardbetalningarna utgör bara de mera synliga delarna av strukturen. De mest sofistikerade kontrollmekanismerna finns inbyggda i det byråkratiska maskineriet.

Federal Communications Commission, FCC, är den amerikanska federala myndighet som reglerar all kommunikation via radio, television, satellit och kabel. Uppdraget är ungefär jämförbart med en kombination av svenska Post- och telestyrelsen och Mediemyndigheten, men med en avgörande skillnad, och det är att FCC utfärdar sändningstillstånd. Varje TV- och radiostation i landet behöver ett sådant tillstånd för att verka, och FCC kan förnya, villkora eller i teorin dra in det. Myndigheten godkänner också sammanslagningar av mediebolag, en process där villkor kan ställas. Tanken bakom konstruktionen är att radiofrekvenser är en ändlig offentlig resurs och att de som nyttjar dem ska tjäna allmänintresset. Myndigheten har fem kommissionärer, utsedda av presidenten och bekräftade av senaten. Ordföranden sätter dagordningen, bestämmer vilka ärenden som tas upp och vilka som blir liggande.

Under årtionden har FCC i huvudsak agerat som en teknisk tillsynsmyndighet. Ordföranden har alltid haft politisk färg, men en grundläggande norm har överlevt presidentskiften, demokratiska som republikanska. Myndigheten lägger sig inte i redaktionellt innehåll. Den normen har nu upplösts.

Brendan Carr tillträdde som ordförande den 20 januari 2025. Han har suttit på myndigheten sedan 2012 och bekräftats av senaten enhälligt tre gånger. Men den Carr som nu leder FCC skiljer sig markant från den teknokrat som senaten röstade igenom. Carr författade FCC-kapitlet i Heritage Foundations Project 2025, den ideologiska ritningen för Trumps andra mandatperiod. I det kapitlet föreslås att FCC ska användas aktivt för att omforma medielandskapet, att Section 230 som skyddar plattformar från ansvar för användargenererat innehåll ska omtolkas utan kongressbeslut, och att mångfaldsprogram i mediebolag ska avvecklas som villkor för regulatoriska godkännanden. Genom Project 2025 syns en tydlig omriktning, från ett teknokratiskt FCC som syftar till att skapa rättvisa och funktionella regler i medielandskapet, å medborgarens vägnar, till ett politiserat FCC som dansar efter Trumps pipa. Detta syns glasklart i New York Times rapportering, som visar hur Carr bär numera en guldnål med Trumps ansikte på kavajen. Inte en amerikansk flagga. I februari 2026 kallade han Trump för ”vår tids politiska koloss” på Fox Business. Vid ett förhör i senaten i december 2025 hävdade han att ”FCC formellt sett inte är en oberoende myndighet,” ett uttalande som gick stick i stäv med tidigare institutionell tradition. Den avgående FCC-ordföranden Jessica Rosenworcel varnade på sin sista dag i tjänst; ”Denna myndighet ska inte vara presidentens åsiktspolis eller journalistikens censurchef.” Samma dag avvisade hon ett klagomål om så kallad nyhetsstörning mot CBS. Fyra dagar senare, på sin första dag som ordförande, återöppnade Carr ärendet.

Tom Wheeler, FCC-ordförande 2013 till 2017 och numera gästforskare vid Brookings Institution, analyserade Carrs metod i en rapport i februari 2025. Wheeler beskriver det som reglering genom tvångsutredning. Carr öppnar utredningar, kräver att mediebolag lämnar ut dokument, antyder att sändningstillstånd kan vara i fara. Inga formella beslut fattas, vilket innebär att ingenting kan överklagas i domstol. Mediebolag som behöver FCC:s godkännande för fusioner, licensförnyelser eller spektrumtilldelningar gör en enkel kalkyl. Att foga sig kostar mindre än att göra motstånd. Wheeler konstaterade; ”Det är tydligt att det som pågår är hur man kan använda myndighetens tvingande auktoritet för att uppnå målen för din mästare och mentor, Donald Trump.”

Mekanismen framträder i de konkreta fallen. Redan på dag två som ordförande återaktiverade Carr klagomål mot ABC, CBS och NBC som Rosenworcel avvisat. Klagomålen rörde ABC:s moderering av Biden-Trump-debatten, CBS:s redigering av en Harris-intervju i 60 Minutes och NBC:s Saturday Night Live-uppträdande med Harris. Inom den första veckan öppnade han formella utredningar mot NPR och PBS för påstådda brott mot reklamregler, i kombination med en offentlig ifrågasättning av hela den offentliga mediefinansieringens existens. I augusti 2025 lade kongressen ned Corporation for Public Broadcasting. PBS tvingades skära 21 procent av sin årsbudget.

CBS tvingades i januari 2025 lämna ut fullständiga, oredigerade transkript och råvideomaterial från Harris-intervjun. Christopher Terry, biträdande professor i medierätt vid University of Minnesota, kommenterade det inträffade. ”De hade ingen skyldighet att lämna ut materialet. Det råder ingen tvekan om att CBS lade sig. Frågan är varför, och svaret verkar uppenbart. De söker en stor fusion senare i år.” Så blev det. Paramount betalade Trump 16 miljoner dollar i en uppgörelse kring 60 Minutes. Tjugotvå dagar senare godkände FCC Paramounts fusion med Skydance. Villkoren var talande. Samtliga mångfaldsprogram skulle avvecklas, en ombudsman skulle tillsättas vid CBS News för att granska ”bias,” och investeringar i lokala nyheter utlovades. Senator Ron Wyden sammanfattade det med orden. ”Paramount betalade just Trump en muta för fusionsgodkännande.” Demokratiska kongressledamöter inledde omedelbart formell utredning om kopplingen. David Ellison, Paramounts nye ägare, tillsatte kort därefter Bari Weiss som chefredaktör för CBS News. Trump hyllade utnämningen.

Samma logik upprepade sig. I februari 2025 öppnade Carr utredning mot Comcast, ägare till NBC och MSNBC, med hänvisning till deras mångfaldsprogram. PBS avvecklade sin mångfaldsavdelning samma dag. I maj skickade Carr en varning till Verizon. Dagen efter att Verizon meddelat att man avvecklade sina mångfaldsprogram godkände FCC bolagets miljardförvärv av Frontier. T-Mobile meddelade i juli att man avvecklade sina mångfaldsprogram, och kort därefter godkände FCC deras förvärv av US Cellular. Avveckling av mångfaldsarbete blev en implicit valuta för regulatoriska godkännanden.

I april 2025 hotade Carr på sociala medier Comcasts sändningslicenser för MSNBC:s rapportering om Kilmar Abrego Garcia, en man som Trumpadministrationen deporterat till El Salvador i strid med ett domstolsbeslut. Carr anklagade nätverket för att ”vilseleda det amerikanska folket.” Federala domstolar konstaterade senare att deportationen var olaglig. I september hotade Carr sändningstillstånden för stationer som sände Jimmy Kimmels program efter att Trump kritiserat komikern. ABC suspenderade Kimmel omedelbart. Nexstar och Sinclair, de två största lokala sändningsnätverken, agerade innan några regler hade ändrats. Det räckte med signalen. FCC-kommissionären Anna Gomez, en av Carrs demokratiska kollegor, reste till Los Angeles för att ”slå larm” och anklagade Carr för att ”vapenförklara vår licensieringsauktoritet.” ACLU kallade det maktmissbruk.

Mönstret har en lika talande frånvaro. Carr har öppnat utredningar mot ABC, CBS, NBC, NPR, PBS, MSNBC och BBC. Mot Fox News har han aldrig agerat. Senator Ed Markey påpekade asymmetrin under senatshöringen i december 2025 och kallade myndigheten ”Federal Censorship Commission.”

I januari 2026 tog Carr ytterligare ett steg. FCC varnade att talk shows och satirprogram riskerade att förlora sitt undantag från kravet på lika sändningstid för politiska kandidater, en regel som kräver att sändningsbolagen ger alla kandidater likvärdigt utrymme. Omtolkningen innebar i praktiken att stationer tvingades välja mellan att erbjuda alla kandidater tid i varje program eller sluta sända politiskt innehåll överhuvudtaget. Carr beskrev hotet. ”Om du är fejknyheter kommer du inte att kvalificera för undantaget.” CBS blockerade omedelbart en planerad intervju i Stephen Colberts program. Colbert sände intervjun via YouTube i stället. FCC bekräftade att en utredning pågick mot The View på ABC. I februari 2026 lanserade Carr ”Pledge America Campaign” och uppmanade TV- och radiostationer att ”frivilligt” sända ”patriotisk, pro-amerikanskt” innehåll inför landets 250-årsdag. NPR:s arkivforskning visade att inget motsvarande krav ställdes inför 200-årsjubiléet 1976.

Effekten av allt detta mäts i det som aldrig publiceras. CBS drog tillbaka ett färdigt inslag om CECOT, det salvadorensiska megafängelset dit deporterade migranter skickas, tre timmar före sändning. Freedom of the Press Foundation konstaterade att ”Carrs hot har fungerat trots att de står i strid med konstitutionen. Kritisk rapportering har kylts ned och kommer fortsätta kylas ned.” Gomez varnade att lokala TV- och radiostationer runt om i landet redan ”råder sina reportrar att vara försiktiga med hur de rapporterar av rädsla för statliga repressalier.” Robert Corn-Revere vid Foundation for Individual Rights and Expression dokumenterade en talande kontradiktion. År 2023 sade Carr att ”ett nyhetsrums beslut om vilka historier man rapporterar borde vara bortom varje myndighetspersons räckvidd.” Vid ett offentligt framträdande 2025 ändrade han tonen. ”Det här är inte Ronald Reagans FCC. Jag tycker det är en bra sak.”

Reaktionen har varit bred. Sju tidigare FCC-ordföranden, inklusive fem republikaner, krävde i november 2025 att myndighetens policy om nyhetsstörning ska upphävas helt. Mark Fowler, Ronald Reagans egen FCC-ordförande, mannen som 1987 avskaffade den så kallade Fairness Doctrine för att staten inte ska lägga sig i mediernas innehåll, konstaterade. ”Regeringen har ingen legitim roll i att avbalansera eller korrigera medierna.” Ironin är slående. Samma politiska rörelse som en gång kämpade för att befria medierna från statlig innehållsreglering använder nu liknande verktyg, selektivt, mot medier som rapporterar kritiskt om presidenten.

Siffrorna bekräftar bilden. Reporters Without Borders placerar USA på plats 57 av 180 länder i sitt pressfrihetsindex 2025, den lägsta placeringen i indexets historia. Committee to Protect Journalists har lanserat en nödfond specifikt för amerikanska journalister, ett instrument normalt reserverat för reportrar i auktoritära stater. Under 2025 tränade CPJ närmare tusen reportrar i personlig säkerhet. Gallup mäter det amerikanska medieförtroendet till 28 procent, den lägsta siffran som uppmätts.

Konsekvenserna sträcker sig långt bortom vad journalister skriver, eller inte skriver. Pew Research visar att 39 procent av amerikaner under 30 hämtar nyheter från influencers snarare än journalister. Mer än 50 miljoner amerikaner bor i så kallade ”news deserts” utan en enda lokal nyhetskälla. Sedan 2005 har över 3 200 tidningar försvunnit. De som återstår ägs i allt högre grad av hedgefonder som köper tidningar för att skala ned personalen med 50 till 70 procent och sedan sälja fastighetstillgångarna. I det vakuum som uppstår växer partipolitiska ”pink slime”-sajter som ser ut som lokala tidningar men producerar propaganda. Några av dessa har även kopplingar till främmande makt, som ser möjligheter att påverka i ett allt mer dysfunktionellt amerikanskt opinionsbildningslandskap.

European Council on Foreign Relations publicerade i december 2025 en analys med rubriken ”Orbániseringen av amerikanska medier är här.” Jämförelsen med Ungern är analytiskt grundad. Viktor Orbán använde sitt medieråd för att ställa krav och dra in licenser på procedurella grunder. Carr använder FCC på samma sätt, genom signaler, hävstång och regulatorisk anpassning. Skillnaden, konstaterade ECFR, är avgörande. ”Till skillnad från Ungern, vars medielandskap främst berör ungrare, sänder transformationen av amerikanska medier ett globalt eko.”

Europa befinner sig i en dubbel utsatthet. Amerikanska plattformar dominerar det europeiska informationsekosystemet, och dessa plattformar anpassar sig nu efter Trumpadministrationens önskemål. Samtidigt attackerar USA:s regering aktivt EU:s försök att reglera dem. Trump kallade EU:s bot mot X för ”en elak sak” i december 2025. Republikanska kongressledamöter publicerade i februari 2026 en rapport som angrep EU:s Digital Services Act och European Media Freedom Act som ”censur” av amerikanska medborgares rättigheter. I december 2025 belade USA fem europeiska medborgare med reserestriktioner, bland dem Frankrikes tidigare EU-kommissionär Thierry Breton, med anklagelsen att de ägnat sig åt censur av amerikanska företag. Wired rapporterade i november 2025 att Europa i praktiken böjde knä inför USA:s krav på minskade restriktioner mot Big Tech, trots offentlig retorik om digitalt oberoende.

I december 2025 publicerade Trumpadministrationen sin nationella säkerhetsstrategi. Det 29 sidor långa dokumentet, som Carnegie Endowment summerade som ”elakt, brutalt och kort,” beskrev Europas migrationspolitik som ett hot om ”civilisatorisk utplåning” och lovade att USA ska ”kultivera motstånd mot Europas nuvarande kurs, inom europeiska nationer.” I februari 2026 tog retoriken konkret form. Det amerikanska utrikesdepartementet lanserade freedom.gov, en webbportal byggd för att låta europeiska medborgare kringgå de innehållsrestriktioner som deras egna demokratiskt valda regeringar infört genom EU:s Digital Services Act och Storbritanniens Online Safety Act. Sajtens budskap löd ”Information är makt. Kräv tillbaka din mänskliga rätt till fritt uttryck.” Kenneth Propp, tidigare diplomat vid State Department och senior fellow vid Atlantic Council, beskrev det som ”ett direkt angrepp” på europeiska lagar och konstaterade att sajten ”i Europa kommer att uppfattas som ett amerikanskt försök att underminera nationell lagstiftning.” Samma administration hade under DOGE-initiativet avvecklat det amerikanska Internet Freedom-programmet, som finansierade verktyg för medborgare i Kina, Iran och Ryssland att kringgå statlig censur. Det nya verktyget riktas mot Europas demokratier.

Le Monde konstaterade i februari 2025 att Trumps USA utgör ett hot mot demokratin i Europa. Sverige ligger på plats fyra i RSF:s pressfrihetsindex. Vi har offentligt finansierad public service som strukturellt skydd mot den typ av miljardärkoncentration som präglar USA. Men vi konsumerar amerikanska plattformar, amerikanska nyheter, amerikanskt producerad förståelse av världen. Den förståelsen filtreras nu genom ett system där redaktörer fattar beslut baserat på vad FCC-ordföranden kan tänkas tycka, där medieägare betalar presidenten direkt, där journalister tränas i personlig säkerhet av organisationer som normalt verkar i krigszoner. RSF noterar att även Sverige har en större koncentration av makt till ett mindre antal aktörer inom media, och med en ”särskilt uttalad” ägarkoncentration inom etermedier.

Den 20 januari 2025 satt teknikmiljardärerna på hedersplats vid installationen. Bredvid dem Brendan Carr med sin guldnål. Tretton månader senare har det blivit tydligt vad bilden beskrev.

Inget av det som denna text dokumenterat krävde ett censurdekret. Arkitekturen är enklare. En myndighet som öppnar utredningar utan att fatta överklagbara beslut. Medieägare som betalar presidenten och sedan får sina fusioner godkända. Reportrar som rekommenderas vara försiktiga. Tystnaden mäts i det som aldrig publiceras, aldrig skrivs, de frågor som aldrig ställs. Det är en arkitektur utan väggar. Den behöver bara att tillräckligt många förstår vad som händer den som gör motstånd.

Referenser

ACLU. (2025). Government pressure to suspend Jimmy Kimmel was an abuse of power. American Civil Liberties Union.

AP News. (2025, februari). CBS agrees to hand over 60 Minutes Harris interview transcripts to FCC.

Ars Technica. (2026, 20 februari). FCC asks stations for ”pro-America” programming, like daily Pledge of Allegiance.

Brookings Institution. (2025). Not ”deregulation” but heavy-handed regulation at the Trump FCC.

Cai, Z., et al. (2025). X under Musk’s leadership: Substantial hate and no reduction in bots. PLOS One.

Carnegie Endowment. (2026, januari). Unpacking Trump’s National Security Strategy.

CNBC. (2025, 24 juli). FCC approves $8 billion Paramount-Skydance merger.

CNN. (2025, 3 februari). The FCC’s battle with CBS over its Harris interview is raising red flags.

CNN. (2025, 23 juli). Skydance pledges to Trump’s FCC: Eliminate DEI, install ombudsman at CBS News.

Columbia Journalism Review. (2024, december). Brendan Carr wants to test the limits of the FCC’s authority.

Committee to Protect Journalists. (2025). Alarm bells: Trump’s first 100 days ramp up fear for the press, democracy.

Committee to Protect Journalists. (2026). New emergency fund supports US journalists at risk.

Deadline. (2025, augusti). PBS cuts 21% of budget after federal funding pulled.

Deadline. (2026, januari). FCC chairman says ”fake news” won’t qualify for equal time rule exemption.

ECFR/Herrmann, C. (2025, 23 december). The Orbánisation of American media is here. European Council on Foreign Relations.

FIRE/Corn-Revere, R. (2025, 30 april). Brendan Carr’s bizarro world FCC. Foundation for Individual Rights and Expression.

Freedom of the Press Foundation. (2026, 22 januari). FCC’s latest attack on late-night may preview new anti-press strategy.

Gallup. (2025). Trust in media at new low of 28% in U.S.

Guardian. (2026, 27 januari). Gavin Newsom accuses TikTok of suppressing Trump-critical content.

Le Monde. (2025, 21 februari). Trump’s United States is now a threat to democracy in Europe.

Medill/Northwestern University. (2025, 20 oktober). News deserts hit new high, 50 million have limited access.

NBC News. (2024, oktober). How Elon Musk turned X into a pro-Trump echo chamber.

NPR. (2025, 7 januari). Meta says it will end its fact-checking program.

NPR. (2025, 20 januari). Trump executive order delays TikTok ban.

NPR. (2025, 30 januari). Trump’s FCC chief opens investigation into NPR and PBS.

NPR. (2025, 1 augusti). Corporation for Public Broadcasting says it’s shutting down.

NPR. (2025, 18 december). FCC chair faces questions about threats to broadcasters and agency’s independence.

NPR. (2026, 4 februari). Bezos orders layoffs at Washington Post.

NPR. (2026, 21 februari). FCC calls for more patriotic programming for 250th anniversary.

Oxfam. (2026, januari). Resisting the rule of the rich: Protecting freedom from billionaire power.

Pew Research Center. (2025, 29 oktober). How Americans’ trust in information from news organizations and social media sites has changed over time.

Politico. (2026, 22 januari). Deal for US ownership of TikTok is closed.

Protect Democracy. (2025, november). The FCC’s news distortion policy should be rescinded.

Reporters Without Borders. (2025). United States: Press freedom in prolonged decline.

Reuters. (2026, 18 februari). US plans online portal to bypass content bans in Europe, elsewhere.

Reuters Institute. (2025). Digital news report 2025.

The Hill. (2025, april). FCC chair threatens Comcast licenses over Abrego Garcia case.

Variety. (2025, juli). FCC approves Paramount-Skydance merger deal: Conditions.

Variety. (2026, 4 februari). Washington Post layoffs cut more than 300 employees at Jeff Bezos paper.

Washington Post. (2025, 6 februari). Musk turns X into a digital Mar-a-Lago for policy pitches and shows of fealty.

Tystnadens arkitektur – nedmoneteringen av pressfrihet i USA under Trump

Den 20 januari 2025 satt Jeff Bezos, Mark Zuckerberg, Elon Musk, Tim Cook och Sundar Pichai på hedersplatser vid Donald Trumps andra presidentinstallation. Tillsammans hade de donerat hundratals miljoner dollar till Trumps installationsfond och till valkampanjen. Tillsammans ägde de de plattformar och medieföretag genom vilka majoriteten av världens nyheter förmedlas. Bilden av dem, axel mot axel med den tillträdande presidentens familj, beskrev mer om det rådande tillståndet för pressfrihet i USA än vad något index vid samma tillfälle hade kunnat göra.

Nu har det gått strax över ett år sedan dess och under detta dryga år har vi kunnat följa nedmonteringen av amerikansk pressfrihet. Det är lätt att förlora sig i vår tids medielogik, där notis för notis berättar berättelser här och nu, var och en med en känsla av en mindre katastrof. Med denna text vill jag ta ett steg tillbaka och återbesöka det senaste året och en del av de händelser som utspelat sig, och reflektera över vad det innebär för demokratin och pressfriheten i USA, men också här på andra sidan Atlanten, i Europa och i Sverige.

Det som fick mig att börja reflektera över denna fråga var det som nyligen utspelades på Washington Post, där man häromveckan avskedade över 300 journalister. Utrikesbyråerna reducerades från över 20 till tolv. Sportavdelningen lades ned. Tidningens tidigare chefredaktör Marty Baron kallade det för ”en av de mörkaste dagarna i historien för en av världens främsta nyhetsorganisationer” och konstaterade att ”Bezos motbjudande försök att ställa sig in hos president Trump har lämnat en särskilt ful fläck.” Ruth Marcus, tidigare krönikör vid tidningen, beskrev hur opinionssidorna har kommit att omvandlas så till den grad att ingen liberal röst längre finns kvar. Det som nu syns hos Washington Post är en del av ett mönster som tagit form under året.

Redan i oktober 2024 hade Jeff Bezos personligen stoppat Washington Posts planerade stöd för Kamala Harris. Tidningen har haft en tradition av att stödja presidentkandidater på ledarsidan sedan 1976. Beslutet togs inte emot väl bland tidningens läsare, och inom en vecka avslutade 250 000 prenumeranter sina abonnemang. Men för Bezos spelade det ingen roll. Beslutet handlade om ekonomiska överväganden, och om vad som händer om man väcker Trumps ilska. Amazon har CIA-kontrakt på 600 miljoner dollar, Pentagon-kontrakt på nio miljarder och rymdkontrakt med NASA på 3,4 miljarder. I december 2024 bjöd Bezos Trump på middag, och i samband med det beslutade Bezos företag Amazon att bekosta produktionen av en dokumentär om Melania Trump, för 40 miljoner dollar.

Samma mönster har under året systematiskt kommit att upprepas i det amerikanska medielandskapet. Patrick Soon-Shiong på Los Angeles Times valde likt Bezos att hindra sin ledarsida från att ställa sig bakom Harris kandidatur, och valde i stället att rekrytera MAGA-sympatisörer till redaktionen. Mark Zuckerberg avvecklade faktakontrollen på Facebook, besökte Trump på Mar-a-Lago och betalade 25 miljoner dollar i en förlikning hans egna jurister bedömde som svag. Reportrar utan gränser beskrev det hela som ”en fullständig knäböjning” inför Trump. Disney betalade 16 miljoner i ett förtalsmål mot George Stephanopoulos, trots att jurister var överens om att de hade ett starkt försvar. Mellan oktober 2024 och juli 2025 betalade amerikanska medieföretag minst 57 miljoner dollar direkt till Trump eller Trumpkopplade projekt. Trumps presidentinstallationsfond samlade in totalt 251 miljoner dollar. Ett historiskt rekord.

Zuckerbergs omsvängning gick djupare än vad förlikningen antydde. I sitt tillkännagivande den 7 januari 2025 kallade han sitt eget företags tidigare moderering på Facebook, Instagram och Threads för ”censur” och konstaterade att faktakontrollanterna haft ”för mycket bias.” Samtidigt luckrades Metas regler för hatretorik upp, bland annat kring invandring och könsidentitet. Ersättningen för det avvecklade faktakontrollprogrammet blev ett system efter X:s modell, där användarna själva modererar. Plattformarna når sammanlagt fyra miljarder användare. Trump sade att Zuckerberg ”kommit en lång väg.” Elon Musks X hade redan genomgått samma omvandling. NBC News dokumenterade i oktober 2024 hur algoritmiska förändringar systematiskt gynnade Trumpvänligt innehåll, medan innehållsmodereringen urholkades. En studie från UC Berkeley visade att hatretoriken på plattformen ökade med 50 procent under minst åtta månader efter Musks övertagande. Washington Post beskrev X som ”en digital Mar-a-Lago” där snack och pitchar om policy och ett fjäskande för att visa lojalitet flödar fritt. Sex miljardärer kontrollerar nu nio av världens tio största sociala medieplattformar, enligt Oxfams rapport från 2026. Världens befolkning tillbringar sammanlagt 11,8 miljarder timmar per dag på dem.

TikToks öde berättar sin egen historia om anpassning. Appen släcktes i USA natten till den 19 januari 2025, dagen före presidentinstallationen, efter att kongressen beslutat om tvångsförsäljning från kinesiska ByteDance. Trump utfärdade en presidentorder som sköt upp förbudet. I december 2025 tecknades ett avtal om att överlåta den amerikanska verksamheten till en investerargrupp ledd av Oracle, Larry Ellisons företag, för 14 miljarder dollar. Bland delägarna fanns Förenade Arabemiratens statsfond. ByteDance behöll drygt 19 procent. Vita huset framställde affären som att ”Trump räddar TikTok.” VD:n för Snap, Evan Spiegel, konstaterade vid en konferens arrangerad av Council on Foreign Relations att plattformen ”tog en sväng åt höger, mycket Trump-innehåll och MAGA-innehåll slog verkligen igenom.” I januari 2026 lanserade Kaliforniens guvernör en granskning av TikTok efter rapporter om att Trump-kritiskt innehåll undertrycktes. Reuters Institutes Digital News Report 2025 visade att 54 procent av amerikanerna nu konsumerar nyheter via sociala medier, fler än de 50 procent som fortfarande ser nyheter på tv. Plattformarna har blivit det primära informationsekosystemet, och de har alla böjt sig i samma riktning.

Men plattformsanpassningen och miljardbetalningarna utgör bara de mera synliga delarna av strukturen. De mest sofistikerade kontrollmekanismerna finns inbyggda i det byråkratiska maskineriet.

Federal Communications Commission, FCC, är den amerikanska federala myndighet som reglerar all kommunikation via radio, television, satellit och kabel. Uppdraget är ungefär jämförbart med en kombination av svenska Post- och telestyrelsen och Mediemyndigheten, men med en avgörande skillnad, och det är att FCC utfärdar sändningstillstånd. Varje TV- och radiostation i landet behöver ett sådant tillstånd för att verka, och FCC kan förnya, villkora eller i teorin dra in det. Myndigheten godkänner också sammanslagningar av mediebolag, en process där villkor kan ställas. Tanken bakom konstruktionen är att radiofrekvenser är en ändlig offentlig resurs och att de som nyttjar dem ska tjäna allmänintresset. Myndigheten har fem kommissionärer, utsedda av presidenten och bekräftade av senaten. Ordföranden sätter dagordningen, bestämmer vilka ärenden som tas upp och vilka som blir liggande.

Under årtionden har FCC i huvudsak agerat som en teknisk tillsynsmyndighet. Ordföranden har alltid haft politisk färg, men en grundläggande norm har överlevt presidentskiften, demokratiska som republikanska. Myndigheten lägger sig inte i redaktionellt innehåll. Den normen har nu upplösts.

Brendan Carr tillträdde som ordförande den 20 januari 2025. Han har suttit på myndigheten sedan 2012 och bekräftats av senaten enhälligt tre gånger. Men den Carr som nu leder FCC skiljer sig markant från den teknokrat som senaten röstade igenom. Carr författade FCC-kapitlet i Heritage Foundations Project 2025, den ideologiska ritningen för Trumps andra mandatperiod. I det kapitlet föreslås att FCC ska användas aktivt för att omforma medielandskapet, att Section 230 som skyddar plattformar från ansvar för användargenererat innehåll ska omtolkas utan kongressbeslut, och att mångfaldsprogram i mediebolag ska avvecklas som villkor för regulatoriska godkännanden. Genom Project 2025 syns en tydlig omriktning, från ett teknokratiskt FCC som syftar till att skapa rättvisa och funktionella regler i medielandskapet, å medborgarens vägnar, till ett politiserat FCC som dansar efter Trumps pipa. Detta syns glasklart i New York Times rapportering, som visar hur Carr bär numera en guldnål med Trumps ansikte på kavajen. Inte en amerikansk flagga. I februari 2026 kallade han Trump för ”vår tids politiska koloss” på Fox Business. Vid ett förhör i senaten i december 2025 hävdade han att ”FCC formellt sett inte är en oberoende myndighet,” ett uttalande som gick stick i stäv med tidigare institutionell tradition. Den avgående FCC-ordföranden Jessica Rosenworcel varnade på sin sista dag i tjänst; ”Denna myndighet ska inte vara presidentens åsiktspolis eller journalistikens censurchef.” Samma dag avvisade hon ett klagomål om så kallad nyhetsstörning mot CBS. Fyra dagar senare, på sin första dag som ordförande, återöppnade Carr ärendet.

Tom Wheeler, FCC-ordförande 2013 till 2017 och numera gästforskare vid Brookings Institution, analyserade Carrs metod i en rapport i februari 2025. Wheeler beskriver det som reglering genom tvångsutredning. Carr öppnar utredningar, kräver att mediebolag lämnar ut dokument, antyder att sändningstillstånd kan vara i fara. Inga formella beslut fattas, vilket innebär att ingenting kan överklagas i domstol. Mediebolag som behöver FCC:s godkännande för fusioner, licensförnyelser eller spektrumtilldelningar gör en enkel kalkyl. Att foga sig kostar mindre än att göra motstånd. Wheeler konstaterade; ”Det är tydligt att det som pågår är hur man kan använda myndighetens tvingande auktoritet för att uppnå målen för din mästare och mentor, Donald Trump.”

Mekanismen framträder i de konkreta fallen. Redan på dag två som ordförande återaktiverade Carr klagomål mot ABC, CBS och NBC som Rosenworcel avvisat. Klagomålen rörde ABC:s moderering av Biden-Trump-debatten, CBS:s redigering av en Harris-intervju i 60 Minutes och NBC:s Saturday Night Live-uppträdande med Harris. Inom den första veckan öppnade han formella utredningar mot NPR och PBS för påstådda brott mot reklamregler, i kombination med en offentlig ifrågasättning av hela den offentliga mediefinansieringens existens. I augusti 2025 lade kongressen ned Corporation for Public Broadcasting. PBS tvingades skära 21 procent av sin årsbudget.

CBS tvingades i januari 2025 lämna ut fullständiga, oredigerade transkript och råvideomaterial från Harris-intervjun. Christopher Terry, biträdande professor i medierätt vid University of Minnesota, kommenterade det inträffade. ”De hade ingen skyldighet att lämna ut materialet. Det råder ingen tvekan om att CBS lade sig. Frågan är varför, och svaret verkar uppenbart. De söker en stor fusion senare i år.” Så blev det. Paramount betalade Trump 16 miljoner dollar i en uppgörelse kring 60 Minutes. Tjugotvå dagar senare godkände FCC Paramounts fusion med Skydance. Villkoren var talande. Samtliga mångfaldsprogram skulle avvecklas, en ombudsman skulle tillsättas vid CBS News för att granska ”bias,” och investeringar i lokala nyheter utlovades. Senator Ron Wyden sammanfattade det med orden. ”Paramount betalade just Trump en muta för fusionsgodkännande.” Demokratiska kongressledamöter inledde omedelbart formell utredning om kopplingen. David Ellison, Paramounts nye ägare, tillsatte kort därefter Bari Weiss som chefredaktör för CBS News. Trump hyllade utnämningen.

Samma logik upprepade sig. I februari 2025 öppnade Carr utredning mot Comcast, ägare till NBC och MSNBC, med hänvisning till deras mångfaldsprogram. PBS avvecklade sin mångfaldsavdelning samma dag. I maj skickade Carr en varning till Verizon. Dagen efter att Verizon meddelat att man avvecklade sina mångfaldsprogram godkände FCC bolagets miljardförvärv av Frontier. T-Mobile meddelade i juli att man avvecklade sina mångfaldsprogram, och kort därefter godkände FCC deras förvärv av US Cellular. Avveckling av mångfaldsarbete blev en implicit valuta för regulatoriska godkännanden.

I april 2025 hotade Carr på sociala medier Comcasts sändningslicenser för MSNBC:s rapportering om Kilmar Abrego Garcia, en man som Trumpadministrationen deporterat till El Salvador i strid med ett domstolsbeslut. Carr anklagade nätverket för att ”vilseleda det amerikanska folket.” Federala domstolar konstaterade senare att deportationen var olaglig. I september hotade Carr sändningstillstånden för stationer som sände Jimmy Kimmels program efter att Trump kritiserat komikern. ABC suspenderade Kimmel omedelbart. Nexstar och Sinclair, de två största lokala sändningsnätverken, agerade innan några regler hade ändrats. Det räckte med signalen. FCC-kommissionären Anna Gomez, en av Carrs demokratiska kollegor, reste till Los Angeles för att ”slå larm” och anklagade Carr för att ”vapenförklara vår licensieringsauktoritet.” ACLU kallade det maktmissbruk.

Mönstret har en lika talande frånvaro. Carr har öppnat utredningar mot ABC, CBS, NBC, NPR, PBS, MSNBC och BBC. Mot Fox News har han aldrig agerat. Senator Ed Markey påpekade asymmetrin under senatshöringen i december 2025 och kallade myndigheten ”Federal Censorship Commission.”

I januari 2026 tog Carr ytterligare ett steg. FCC varnade att talk shows och satirprogram riskerade att förlora sitt undantag från kravet på lika sändningstid för politiska kandidater, en regel som kräver att sändningsbolagen ger alla kandidater likvärdigt utrymme. Omtolkningen innebar i praktiken att stationer tvingades välja mellan att erbjuda alla kandidater tid i varje program eller sluta sända politiskt innehåll överhuvudtaget. Carr beskrev hotet. ”Om du är fejknyheter kommer du inte att kvalificera för undantaget.” CBS blockerade omedelbart en planerad intervju i Stephen Colberts program. Colbert sände intervjun via YouTube i stället. FCC bekräftade att en utredning pågick mot The View på ABC. I februari 2026 lanserade Carr ”Pledge America Campaign” och uppmanade TV- och radiostationer att ”frivilligt” sända ”patriotisk, pro-amerikanskt” innehåll inför landets 250-årsdag. NPR:s arkivforskning visade att inget motsvarande krav ställdes inför 200-årsjubiléet 1976.

Effekten av allt detta mäts i det som aldrig publiceras. CBS drog tillbaka ett färdigt inslag om CECOT, det salvadorensiska megafängelset dit deporterade migranter skickas, tre timmar före sändning. Freedom of the Press Foundation konstaterade att ”Carrs hot har fungerat trots att de står i strid med konstitutionen. Kritisk rapportering har kylts ned och kommer fortsätta kylas ned.” Gomez varnade att lokala TV- och radiostationer runt om i landet redan ”råder sina reportrar att vara försiktiga med hur de rapporterar av rädsla för statliga repressalier.” Robert Corn-Revere vid Foundation for Individual Rights and Expression dokumenterade en talande kontradiktion. År 2023 sade Carr att ”ett nyhetsrums beslut om vilka historier man rapporterar borde vara bortom varje myndighetspersons räckvidd.” Vid ett offentligt framträdande 2025 ändrade han tonen. ”Det här är inte Ronald Reagans FCC. Jag tycker det är en bra sak.”

Reaktionen har varit bred. Sju tidigare FCC-ordföranden, inklusive fem republikaner, krävde i november 2025 att myndighetens policy om nyhetsstörning ska upphävas helt. Mark Fowler, Ronald Reagans egen FCC-ordförande, mannen som 1987 avskaffade den så kallade Fairness Doctrine för att staten inte ska lägga sig i mediernas innehåll, konstaterade. ”Regeringen har ingen legitim roll i att avbalansera eller korrigera medierna.” Ironin är slående. Samma politiska rörelse som en gång kämpade för att befria medierna från statlig innehållsreglering använder nu liknande verktyg, selektivt, mot medier som rapporterar kritiskt om presidenten.

Siffrorna bekräftar bilden. Reporters Without Borders placerar USA på plats 57 av 180 länder i sitt pressfrihetsindex 2025, den lägsta placeringen i indexets historia. Committee to Protect Journalists har lanserat en nödfond specifikt för amerikanska journalister, ett instrument normalt reserverat för reportrar i auktoritära stater. Under 2025 tränade CPJ närmare tusen reportrar i personlig säkerhet. Gallup mäter det amerikanska medieförtroendet till 28 procent, den lägsta siffran som uppmätts.

Konsekvenserna sträcker sig långt bortom vad journalister skriver, eller inte skriver. Pew Research visar att 39 procent av amerikaner under 30 hämtar nyheter från influencers snarare än journalister. Mer än 50 miljoner amerikaner bor i så kallade ”news deserts” utan en enda lokal nyhetskälla. Sedan 2005 har över 3 200 tidningar försvunnit. De som återstår ägs i allt högre grad av hedgefonder som köper tidningar för att skala ned personalen med 50 till 70 procent och sedan sälja fastighetstillgångarna. I det vakuum som uppstår växer partipolitiska ”pink slime”-sajter som ser ut som lokala tidningar men producerar propaganda. Några av dessa har även kopplingar till främmande makt, som ser möjligheter att påverka i ett allt mer dysfunktionellt amerikanskt opinionsbildningslandskap.

European Council on Foreign Relations publicerade i december 2025 en analys med rubriken ”Orbániseringen av amerikanska medier är här.” Jämförelsen med Ungern är analytiskt grundad. Viktor Orbán använde sitt medieråd för att ställa krav och dra in licenser på procedurella grunder. Carr använder FCC på samma sätt, genom signaler, hävstång och regulatorisk anpassning. Skillnaden, konstaterade ECFR, är avgörande. ”Till skillnad från Ungern, vars medielandskap främst berör ungrare, sänder transformationen av amerikanska medier ett globalt eko.”

Europa befinner sig i en dubbel utsatthet. Amerikanska plattformar dominerar det europeiska informationsekosystemet, och dessa plattformar anpassar sig nu efter Trumpadministrationens önskemål. Samtidigt attackerar USA:s regering aktivt EU:s försök att reglera dem. Trump kallade EU:s bot mot X för ”en elak sak” i december 2025. Republikanska kongressledamöter publicerade i februari 2026 en rapport som angrep EU:s Digital Services Act och European Media Freedom Act som ”censur” av amerikanska medborgares rättigheter. I december 2025 belade USA fem europeiska medborgare med reserestriktioner, bland dem Frankrikes tidigare EU-kommissionär Thierry Breton, med anklagelsen att de ägnat sig åt censur av amerikanska företag. Wired rapporterade i november 2025 att Europa i praktiken böjde knä inför USA:s krav på minskade restriktioner mot Big Tech, trots offentlig retorik om digitalt oberoende.

I december 2025 publicerade Trumpadministrationen sin nationella säkerhetsstrategi. Det 29 sidor långa dokumentet, som Carnegie Endowment summerade som ”elakt, brutalt och kort,” beskrev Europas migrationspolitik som ett hot om ”civilisatorisk utplåning” och lovade att USA ska ”kultivera motstånd mot Europas nuvarande kurs, inom europeiska nationer.” I februari 2026 tog retoriken konkret form. Det amerikanska utrikesdepartementet lanserade freedom.gov, en webbportal byggd för att låta europeiska medborgare kringgå de innehållsrestriktioner som deras egna demokratiskt valda regeringar infört genom EU:s Digital Services Act och Storbritanniens Online Safety Act. Sajtens budskap löd ”Information är makt. Kräv tillbaka din mänskliga rätt till fritt uttryck.” Kenneth Propp, tidigare diplomat vid State Department och senior fellow vid Atlantic Council, beskrev det som ”ett direkt angrepp” på europeiska lagar och konstaterade att sajten ”i Europa kommer att uppfattas som ett amerikanskt försök att underminera nationell lagstiftning.” Samma administration hade under DOGE-initiativet avvecklat det amerikanska Internet Freedom-programmet, som finansierade verktyg för medborgare i Kina, Iran och Ryssland att kringgå statlig censur. Det nya verktyget riktas mot Europas demokratier.

Le Monde konstaterade i februari 2025 att Trumps USA utgör ett hot mot demokratin i Europa. Sverige ligger på plats fyra i RSF:s pressfrihetsindex. Vi har offentligt finansierad public service som strukturellt skydd mot den typ av miljardärkoncentration som präglar USA. Men vi konsumerar amerikanska plattformar, amerikanska nyheter, amerikanskt producerad förståelse av världen. Den förståelsen filtreras nu genom ett system där redaktörer fattar beslut baserat på vad FCC-ordföranden kan tänkas tycka, där medieägare betalar presidenten direkt, där journalister tränas i personlig säkerhet av organisationer som normalt verkar i krigszoner. RSF noterar att även Sverige har en större koncentration av makt till ett mindre antal aktörer inom media, och med en ”särskilt uttalad” ägarkoncentration inom etermedier.

Den 20 januari 2025 satt teknikmiljardärerna på hedersplats vid installationen. Bredvid dem Brendan Carr med sin guldnål. Tretton månader senare har det blivit tydligt vad bilden beskrev.

Inget av det som denna text dokumenterat krävde ett censurdekret. Arkitekturen är enklare. En myndighet som öppnar utredningar utan att fatta överklagbara beslut. Medieägare som betalar presidenten och sedan får sina fusioner godkända. Reportrar som rekommenderas vara försiktiga. Tystnaden mäts i det som aldrig publiceras, aldrig skrivs, de frågor som aldrig ställs. Det är en arkitektur utan väggar. Den behöver bara att tillräckligt många förstår vad som händer den som gör motstånd.

Referenser

ACLU. (2025). Government pressure to suspend Jimmy Kimmel was an abuse of power. American Civil Liberties Union.

AP News. (2025, februari). CBS agrees to hand over 60 Minutes Harris interview transcripts to FCC.

Ars Technica. (2026, 20 februari). FCC asks stations for ”pro-America” programming, like daily Pledge of Allegiance.

Brookings Institution. (2025). Not ”deregulation” but heavy-handed regulation at the Trump FCC.

Cai, Z., et al. (2025). X under Musk’s leadership: Substantial hate and no reduction in bots. PLOS One.

Carnegie Endowment. (2026, januari). Unpacking Trump’s National Security Strategy.

CNBC. (2025, 24 juli). FCC approves $8 billion Paramount-Skydance merger.

CNN. (2025, 3 februari). The FCC’s battle with CBS over its Harris interview is raising red flags.

CNN. (2025, 23 juli). Skydance pledges to Trump’s FCC: Eliminate DEI, install ombudsman at CBS News.

Columbia Journalism Review. (2024, december). Brendan Carr wants to test the limits of the FCC’s authority.

Committee to Protect Journalists. (2025). Alarm bells: Trump’s first 100 days ramp up fear for the press, democracy.

Committee to Protect Journalists. (2026). New emergency fund supports US journalists at risk.

Deadline. (2025, augusti). PBS cuts 21% of budget after federal funding pulled.

Deadline. (2026, januari). FCC chairman says ”fake news” won’t qualify for equal time rule exemption.

ECFR/Herrmann, C. (2025, 23 december). The Orbánisation of American media is here. European Council on Foreign Relations.

FIRE/Corn-Revere, R. (2025, 30 april). Brendan Carr’s bizarro world FCC. Foundation for Individual Rights and Expression.

Freedom of the Press Foundation. (2026, 22 januari). FCC’s latest attack on late-night may preview new anti-press strategy.

Gallup. (2025). Trust in media at new low of 28% in U.S.

Guardian. (2026, 27 januari). Gavin Newsom accuses TikTok of suppressing Trump-critical content.

Le Monde. (2025, 21 februari). Trump’s United States is now a threat to democracy in Europe.

Medill/Northwestern University. (2025, 20 oktober). News deserts hit new high, 50 million have limited access.

NBC News. (2024, oktober). How Elon Musk turned X into a pro-Trump echo chamber.

NPR. (2025, 7 januari). Meta says it will end its fact-checking program.

NPR. (2025, 20 januari). Trump executive order delays TikTok ban.

NPR. (2025, 30 januari). Trump’s FCC chief opens investigation into NPR and PBS.

NPR. (2025, 1 augusti). Corporation for Public Broadcasting says it’s shutting down.

NPR. (2025, 18 december). FCC chair faces questions about threats to broadcasters and agency’s independence.

NPR. (2026, 4 februari). Bezos orders layoffs at Washington Post.

NPR. (2026, 21 februari). FCC calls for more patriotic programming for 250th anniversary.

Oxfam. (2026, januari). Resisting the rule of the rich: Protecting freedom from billionaire power.

Pew Research Center. (2025, 29 oktober). How Americans’ trust in information from news organizations and social media sites has changed over time.

Politico. (2026, 22 januari). Deal for US ownership of TikTok is closed.

Protect Democracy. (2025, november). The FCC’s news distortion policy should be rescinded.

Reporters Without Borders. (2025). United States: Press freedom in prolonged decline.

Reuters. (2026, 18 februari). US plans online portal to bypass content bans in Europe, elsewhere.

Reuters Institute. (2025). Digital news report 2025.

The Hill. (2025, april). FCC chair threatens Comcast licenses over Abrego Garcia case.

Variety. (2025, juli). FCC approves Paramount-Skydance merger deal: Conditions.

Variety. (2026, 4 februari). Washington Post layoffs cut more than 300 employees at Jeff Bezos paper.

Washington Post. (2025, 6 februari). Musk turns X into a digital Mar-a-Lago for policy pitches and shows of fealty.

Tystnadens arkitektur – nedmoneteringen av pressfrihet i USA under Trump

Den 20 januari 2025 satt Jeff Bezos, Mark Zuckerberg, Elon Musk, Tim Cook och Sundar Pichai på hedersplatser vid Donald Trumps andra presidentinstallation. Tillsammans hade de donerat hundratals miljoner dollar till Trumps installationsfond och till valkampanjen. Tillsammans ägde de de plattformar och medieföretag genom vilka majoriteten av världens nyheter förmedlas. Bilden av dem, axel mot axel med den tillträdande presidentens familj, beskrev mer om det rådande tillståndet för pressfrihet i USA än vad något index vid samma tillfälle hade kunnat göra.

Nu har det gått strax över ett år sedan dess och under detta dryga år har vi kunnat följa nedmonteringen av amerikansk pressfrihet. Det är lätt att förlora sig i vår tids medielogik, där notis för notis berättar berättelser här och nu, var och en med en känsla av en mindre katastrof. Med denna text vill jag ta ett steg tillbaka och återbesöka det senaste året och en del av de händelser som utspelat sig, och reflektera över vad det innebär för demokratin och pressfriheten i USA, men också här på andra sidan Atlanten, i Europa och i Sverige.

Det som fick mig att börja reflektera över denna fråga var det som nyligen utspelades på Washington Post, där man häromveckan avskedade över 300 journalister. Utrikesbyråerna reducerades från över 20 till tolv. Sportavdelningen lades ned. Tidningens tidigare chefredaktör Marty Baron kallade det för ”en av de mörkaste dagarna i historien för en av världens främsta nyhetsorganisationer” och konstaterade att ”Bezos motbjudande försök att ställa sig in hos president Trump har lämnat en särskilt ful fläck.” Ruth Marcus, tidigare krönikör vid tidningen, beskrev hur opinionssidorna har kommit att omvandlas så till den grad att ingen liberal röst längre finns kvar. Det som nu syns hos Washington Post är en del av ett mönster som tagit form under året.

Redan i oktober 2024 hade Jeff Bezos personligen stoppat Washington Posts planerade stöd för Kamala Harris. Tidningen har haft en tradition av att stödja presidentkandidater på ledarsidan sedan 1976. Beslutet togs inte emot väl bland tidningens läsare, och inom en vecka avslutade 250 000 prenumeranter sina abonnemang. Men för Bezos spelade det ingen roll. Beslutet handlade om ekonomiska överväganden, och om vad som händer om man väcker Trumps ilska. Amazon har CIA-kontrakt på 600 miljoner dollar, Pentagon-kontrakt på nio miljarder och rymdkontrakt med NASA på 3,4 miljarder. I december 2024 bjöd Bezos Trump på middag, och i samband med det beslutade Bezos företag Amazon att bekosta produktionen av en dokumentär om Melania Trump, för 40 miljoner dollar.

Samma mönster har under året systematiskt kommit att upprepas i det amerikanska medielandskapet. Patrick Soon-Shiong på Los Angeles Times valde likt Bezos att hindra sin ledarsida från att ställa sig bakom Harris kandidatur, och valde i stället att rekrytera MAGA-sympatisörer till redaktionen. Mark Zuckerberg avvecklade faktakontrollen på Facebook, besökte Trump på Mar-a-Lago och betalade 25 miljoner dollar i en förlikning hans egna jurister bedömde som svag. Reportrar utan gränser beskrev det hela som ”en fullständig knäböjning” inför Trump. Disney betalade 16 miljoner i ett förtalsmål mot George Stephanopoulos, trots att jurister var överens om att de hade ett starkt försvar. Mellan oktober 2024 och juli 2025 betalade amerikanska medieföretag minst 57 miljoner dollar direkt till Trump eller Trumpkopplade projekt. Trumps presidentinstallationsfond samlade in totalt 251 miljoner dollar. Ett historiskt rekord.

Zuckerbergs omsvängning gick djupare än vad förlikningen antydde. I sitt tillkännagivande den 7 januari 2025 kallade han sitt eget företags tidigare moderering på Facebook, Instagram och Threads för ”censur” och konstaterade att faktakontrollanterna haft ”för mycket bias.” Samtidigt luckrades Metas regler för hatretorik upp, bland annat kring invandring och könsidentitet. Ersättningen för det avvecklade faktakontrollprogrammet blev ett system efter X:s modell, där användarna själva modererar. Plattformarna når sammanlagt fyra miljarder användare. Trump sade att Zuckerberg ”kommit en lång väg.” Elon Musks X hade redan genomgått samma omvandling. NBC News dokumenterade i oktober 2024 hur algoritmiska förändringar systematiskt gynnade Trumpvänligt innehåll, medan innehållsmodereringen urholkades. En studie från UC Berkeley visade att hatretoriken på plattformen ökade med 50 procent under minst åtta månader efter Musks övertagande. Washington Post beskrev X som ”en digital Mar-a-Lago” där snack och pitchar om policy och ett fjäskande för att visa lojalitet flödar fritt. Sex miljardärer kontrollerar nu nio av världens tio största sociala medieplattformar, enligt Oxfams rapport från 2026. Världens befolkning tillbringar sammanlagt 11,8 miljarder timmar per dag på dem.

TikToks öde berättar sin egen historia om anpassning. Appen släcktes i USA natten till den 19 januari 2025, dagen före presidentinstallationen, efter att kongressen beslutat om tvångsförsäljning från kinesiska ByteDance. Trump utfärdade en presidentorder som sköt upp förbudet. I december 2025 tecknades ett avtal om att överlåta den amerikanska verksamheten till en investerargrupp ledd av Oracle, Larry Ellisons företag, för 14 miljarder dollar. Bland delägarna fanns Förenade Arabemiratens statsfond. ByteDance behöll drygt 19 procent. Vita huset framställde affären som att ”Trump räddar TikTok.” VD:n för Snap, Evan Spiegel, konstaterade vid en konferens arrangerad av Council on Foreign Relations att plattformen ”tog en sväng åt höger, mycket Trump-innehåll och MAGA-innehåll slog verkligen igenom.” I januari 2026 lanserade Kaliforniens guvernör en granskning av TikTok efter rapporter om att Trump-kritiskt innehåll undertrycktes. Reuters Institutes Digital News Report 2025 visade att 54 procent av amerikanerna nu konsumerar nyheter via sociala medier, fler än de 50 procent som fortfarande ser nyheter på tv. Plattformarna har blivit det primära informationsekosystemet, och de har alla böjt sig i samma riktning.

Men plattformsanpassningen och miljardbetalningarna utgör bara de mera synliga delarna av strukturen. De mest sofistikerade kontrollmekanismerna finns inbyggda i det byråkratiska maskineriet.

Federal Communications Commission, FCC, är den amerikanska federala myndighet som reglerar all kommunikation via radio, television, satellit och kabel. Uppdraget är ungefär jämförbart med en kombination av svenska Post- och telestyrelsen och Mediemyndigheten, men med en avgörande skillnad, och det är att FCC utfärdar sändningstillstånd. Varje TV- och radiostation i landet behöver ett sådant tillstånd för att verka, och FCC kan förnya, villkora eller i teorin dra in det. Myndigheten godkänner också sammanslagningar av mediebolag, en process där villkor kan ställas. Tanken bakom konstruktionen är att radiofrekvenser är en ändlig offentlig resurs och att de som nyttjar dem ska tjäna allmänintresset. Myndigheten har fem kommissionärer, utsedda av presidenten och bekräftade av senaten. Ordföranden sätter dagordningen, bestämmer vilka ärenden som tas upp och vilka som blir liggande.

Under årtionden har FCC i huvudsak agerat som en teknisk tillsynsmyndighet. Ordföranden har alltid haft politisk färg, men en grundläggande norm har överlevt presidentskiften, demokratiska som republikanska. Myndigheten lägger sig inte i redaktionellt innehåll. Den normen har nu upplösts.

Brendan Carr tillträdde som ordförande den 20 januari 2025. Han har suttit på myndigheten sedan 2012 och bekräftats av senaten enhälligt tre gånger. Men den Carr som nu leder FCC skiljer sig markant från den teknokrat som senaten röstade igenom. Carr författade FCC-kapitlet i Heritage Foundations Project 2025, den ideologiska ritningen för Trumps andra mandatperiod. I det kapitlet föreslås att FCC ska användas aktivt för att omforma medielandskapet, att Section 230 som skyddar plattformar från ansvar för användargenererat innehåll ska omtolkas utan kongressbeslut, och att mångfaldsprogram i mediebolag ska avvecklas som villkor för regulatoriska godkännanden. Genom Project 2025 syns en tydlig omriktning, från ett teknokratiskt FCC som syftar till att skapa rättvisa och funktionella regler i medielandskapet, å medborgarens vägnar, till ett politiserat FCC som dansar efter Trumps pipa. Detta syns glasklart i New York Times rapportering, som visar hur Carr bär numera en guldnål med Trumps ansikte på kavajen. Inte en amerikansk flagga. I februari 2026 kallade han Trump för ”vår tids politiska koloss” på Fox Business. Vid ett förhör i senaten i december 2025 hävdade han att ”FCC formellt sett inte är en oberoende myndighet,” ett uttalande som gick stick i stäv med tidigare institutionell tradition. Den avgående FCC-ordföranden Jessica Rosenworcel varnade på sin sista dag i tjänst; ”Denna myndighet ska inte vara presidentens åsiktspolis eller journalistikens censurchef.” Samma dag avvisade hon ett klagomål om så kallad nyhetsstörning mot CBS. Fyra dagar senare, på sin första dag som ordförande, återöppnade Carr ärendet.

Tom Wheeler, FCC-ordförande 2013 till 2017 och numera gästforskare vid Brookings Institution, analyserade Carrs metod i en rapport i februari 2025. Wheeler beskriver det som reglering genom tvångsutredning. Carr öppnar utredningar, kräver att mediebolag lämnar ut dokument, antyder att sändningstillstånd kan vara i fara. Inga formella beslut fattas, vilket innebär att ingenting kan överklagas i domstol. Mediebolag som behöver FCC:s godkännande för fusioner, licensförnyelser eller spektrumtilldelningar gör en enkel kalkyl. Att foga sig kostar mindre än att göra motstånd. Wheeler konstaterade; ”Det är tydligt att det som pågår är hur man kan använda myndighetens tvingande auktoritet för att uppnå målen för din mästare och mentor, Donald Trump.”

Mekanismen framträder i de konkreta fallen. Redan på dag två som ordförande återaktiverade Carr klagomål mot ABC, CBS och NBC som Rosenworcel avvisat. Klagomålen rörde ABC:s moderering av Biden-Trump-debatten, CBS:s redigering av en Harris-intervju i 60 Minutes och NBC:s Saturday Night Live-uppträdande med Harris. Inom den första veckan öppnade han formella utredningar mot NPR och PBS för påstådda brott mot reklamregler, i kombination med en offentlig ifrågasättning av hela den offentliga mediefinansieringens existens. I augusti 2025 lade kongressen ned Corporation for Public Broadcasting. PBS tvingades skära 21 procent av sin årsbudget.

CBS tvingades i januari 2025 lämna ut fullständiga, oredigerade transkript och råvideomaterial från Harris-intervjun. Christopher Terry, biträdande professor i medierätt vid University of Minnesota, kommenterade det inträffade. ”De hade ingen skyldighet att lämna ut materialet. Det råder ingen tvekan om att CBS lade sig. Frågan är varför, och svaret verkar uppenbart. De söker en stor fusion senare i år.” Så blev det. Paramount betalade Trump 16 miljoner dollar i en uppgörelse kring 60 Minutes. Tjugotvå dagar senare godkände FCC Paramounts fusion med Skydance. Villkoren var talande. Samtliga mångfaldsprogram skulle avvecklas, en ombudsman skulle tillsättas vid CBS News för att granska ”bias,” och investeringar i lokala nyheter utlovades. Senator Ron Wyden sammanfattade det med orden. ”Paramount betalade just Trump en muta för fusionsgodkännande.” Demokratiska kongressledamöter inledde omedelbart formell utredning om kopplingen. David Ellison, Paramounts nye ägare, tillsatte kort därefter Bari Weiss som chefredaktör för CBS News. Trump hyllade utnämningen.

Samma logik upprepade sig. I februari 2025 öppnade Carr utredning mot Comcast, ägare till NBC och MSNBC, med hänvisning till deras mångfaldsprogram. PBS avvecklade sin mångfaldsavdelning samma dag. I maj skickade Carr en varning till Verizon. Dagen efter att Verizon meddelat att man avvecklade sina mångfaldsprogram godkände FCC bolagets miljardförvärv av Frontier. T-Mobile meddelade i juli att man avvecklade sina mångfaldsprogram, och kort därefter godkände FCC deras förvärv av US Cellular. Avveckling av mångfaldsarbete blev en implicit valuta för regulatoriska godkännanden.

I april 2025 hotade Carr på sociala medier Comcasts sändningslicenser för MSNBC:s rapportering om Kilmar Abrego Garcia, en man som Trumpadministrationen deporterat till El Salvador i strid med ett domstolsbeslut. Carr anklagade nätverket för att ”vilseleda det amerikanska folket.” Federala domstolar konstaterade senare att deportationen var olaglig. I september hotade Carr sändningstillstånden för stationer som sände Jimmy Kimmels program efter att Trump kritiserat komikern. ABC suspenderade Kimmel omedelbart. Nexstar och Sinclair, de två största lokala sändningsnätverken, agerade innan några regler hade ändrats. Det räckte med signalen. FCC-kommissionären Anna Gomez, en av Carrs demokratiska kollegor, reste till Los Angeles för att ”slå larm” och anklagade Carr för att ”vapenförklara vår licensieringsauktoritet.” ACLU kallade det maktmissbruk.

Mönstret har en lika talande frånvaro. Carr har öppnat utredningar mot ABC, CBS, NBC, NPR, PBS, MSNBC och BBC. Mot Fox News har han aldrig agerat. Senator Ed Markey påpekade asymmetrin under senatshöringen i december 2025 och kallade myndigheten ”Federal Censorship Commission.”

I januari 2026 tog Carr ytterligare ett steg. FCC varnade att talk shows och satirprogram riskerade att förlora sitt undantag från kravet på lika sändningstid för politiska kandidater, en regel som kräver att sändningsbolagen ger alla kandidater likvärdigt utrymme. Omtolkningen innebar i praktiken att stationer tvingades välja mellan att erbjuda alla kandidater tid i varje program eller sluta sända politiskt innehåll överhuvudtaget. Carr beskrev hotet. ”Om du är fejknyheter kommer du inte att kvalificera för undantaget.” CBS blockerade omedelbart en planerad intervju i Stephen Colberts program. Colbert sände intervjun via YouTube i stället. FCC bekräftade att en utredning pågick mot The View på ABC. I februari 2026 lanserade Carr ”Pledge America Campaign” och uppmanade TV- och radiostationer att ”frivilligt” sända ”patriotisk, pro-amerikanskt” innehåll inför landets 250-årsdag. NPR:s arkivforskning visade att inget motsvarande krav ställdes inför 200-årsjubiléet 1976.

Effekten av allt detta mäts i det som aldrig publiceras. CBS drog tillbaka ett färdigt inslag om CECOT, det salvadorensiska megafängelset dit deporterade migranter skickas, tre timmar före sändning. Freedom of the Press Foundation konstaterade att ”Carrs hot har fungerat trots att de står i strid med konstitutionen. Kritisk rapportering har kylts ned och kommer fortsätta kylas ned.” Gomez varnade att lokala TV- och radiostationer runt om i landet redan ”råder sina reportrar att vara försiktiga med hur de rapporterar av rädsla för statliga repressalier.” Robert Corn-Revere vid Foundation for Individual Rights and Expression dokumenterade en talande kontradiktion. År 2023 sade Carr att ”ett nyhetsrums beslut om vilka historier man rapporterar borde vara bortom varje myndighetspersons räckvidd.” Vid ett offentligt framträdande 2025 ändrade han tonen. ”Det här är inte Ronald Reagans FCC. Jag tycker det är en bra sak.”

Reaktionen har varit bred. Sju tidigare FCC-ordföranden, inklusive fem republikaner, krävde i november 2025 att myndighetens policy om nyhetsstörning ska upphävas helt. Mark Fowler, Ronald Reagans egen FCC-ordförande, mannen som 1987 avskaffade den så kallade Fairness Doctrine för att staten inte ska lägga sig i mediernas innehåll, konstaterade. ”Regeringen har ingen legitim roll i att avbalansera eller korrigera medierna.” Ironin är slående. Samma politiska rörelse som en gång kämpade för att befria medierna från statlig innehållsreglering använder nu liknande verktyg, selektivt, mot medier som rapporterar kritiskt om presidenten.

Siffrorna bekräftar bilden. Reporters Without Borders placerar USA på plats 57 av 180 länder i sitt pressfrihetsindex 2025, den lägsta placeringen i indexets historia. Committee to Protect Journalists har lanserat en nödfond specifikt för amerikanska journalister, ett instrument normalt reserverat för reportrar i auktoritära stater. Under 2025 tränade CPJ närmare tusen reportrar i personlig säkerhet. Gallup mäter det amerikanska medieförtroendet till 28 procent, den lägsta siffran som uppmätts.

Konsekvenserna sträcker sig långt bortom vad journalister skriver, eller inte skriver. Pew Research visar att 39 procent av amerikaner under 30 hämtar nyheter från influencers snarare än journalister. Mer än 50 miljoner amerikaner bor i så kallade ”news deserts” utan en enda lokal nyhetskälla. Sedan 2005 har över 3 200 tidningar försvunnit. De som återstår ägs i allt högre grad av hedgefonder som köper tidningar för att skala ned personalen med 50 till 70 procent och sedan sälja fastighetstillgångarna. I det vakuum som uppstår växer partipolitiska ”pink slime”-sajter som ser ut som lokala tidningar men producerar propaganda. Några av dessa har även kopplingar till främmande makt, som ser möjligheter att påverka i ett allt mer dysfunktionellt amerikanskt opinionsbildningslandskap.

European Council on Foreign Relations publicerade i december 2025 en analys med rubriken ”Orbániseringen av amerikanska medier är här.” Jämförelsen med Ungern är analytiskt grundad. Viktor Orbán använde sitt medieråd för att ställa krav och dra in licenser på procedurella grunder. Carr använder FCC på samma sätt, genom signaler, hävstång och regulatorisk anpassning. Skillnaden, konstaterade ECFR, är avgörande. ”Till skillnad från Ungern, vars medielandskap främst berör ungrare, sänder transformationen av amerikanska medier ett globalt eko.”

Europa befinner sig i en dubbel utsatthet. Amerikanska plattformar dominerar det europeiska informationsekosystemet, och dessa plattformar anpassar sig nu efter Trumpadministrationens önskemål. Samtidigt attackerar USA:s regering aktivt EU:s försök att reglera dem. Trump kallade EU:s bot mot X för ”en elak sak” i december 2025. Republikanska kongressledamöter publicerade i februari 2026 en rapport som angrep EU:s Digital Services Act och European Media Freedom Act som ”censur” av amerikanska medborgares rättigheter. I december 2025 belade USA fem europeiska medborgare med reserestriktioner, bland dem Frankrikes tidigare EU-kommissionär Thierry Breton, med anklagelsen att de ägnat sig åt censur av amerikanska företag. Wired rapporterade i november 2025 att Europa i praktiken böjde knä inför USA:s krav på minskade restriktioner mot Big Tech, trots offentlig retorik om digitalt oberoende.

I december 2025 publicerade Trumpadministrationen sin nationella säkerhetsstrategi. Det 29 sidor långa dokumentet, som Carnegie Endowment summerade som ”elakt, brutalt och kort,” beskrev Europas migrationspolitik som ett hot om ”civilisatorisk utplåning” och lovade att USA ska ”kultivera motstånd mot Europas nuvarande kurs, inom europeiska nationer.” I februari 2026 tog retoriken konkret form. Det amerikanska utrikesdepartementet lanserade freedom.gov, en webbportal byggd för att låta europeiska medborgare kringgå de innehållsrestriktioner som deras egna demokratiskt valda regeringar infört genom EU:s Digital Services Act och Storbritanniens Online Safety Act. Sajtens budskap löd ”Information är makt. Kräv tillbaka din mänskliga rätt till fritt uttryck.” Kenneth Propp, tidigare diplomat vid State Department och senior fellow vid Atlantic Council, beskrev det som ”ett direkt angrepp” på europeiska lagar och konstaterade att sajten ”i Europa kommer att uppfattas som ett amerikanskt försök att underminera nationell lagstiftning.” Samma administration hade under DOGE-initiativet avvecklat det amerikanska Internet Freedom-programmet, som finansierade verktyg för medborgare i Kina, Iran och Ryssland att kringgå statlig censur. Det nya verktyget riktas mot Europas demokratier.

Le Monde konstaterade i februari 2025 att Trumps USA utgör ett hot mot demokratin i Europa. Sverige ligger på plats fyra i RSF:s pressfrihetsindex. Vi har offentligt finansierad public service som strukturellt skydd mot den typ av miljardärkoncentration som präglar USA. Men vi konsumerar amerikanska plattformar, amerikanska nyheter, amerikanskt producerad förståelse av världen. Den förståelsen filtreras nu genom ett system där redaktörer fattar beslut baserat på vad FCC-ordföranden kan tänkas tycka, där medieägare betalar presidenten direkt, där journalister tränas i personlig säkerhet av organisationer som normalt verkar i krigszoner. RSF noterar att även Sverige har en större koncentration av makt till ett mindre antal aktörer inom media, och med en ”särskilt uttalad” ägarkoncentration inom etermedier.

Den 20 januari 2025 satt teknikmiljardärerna på hedersplats vid installationen. Bredvid dem Brendan Carr med sin guldnål. Tretton månader senare har det blivit tydligt vad bilden beskrev.

Inget av det som denna text dokumenterat krävde ett censurdekret. Arkitekturen är enklare. En myndighet som öppnar utredningar utan att fatta överklagbara beslut. Medieägare som betalar presidenten och sedan får sina fusioner godkända. Reportrar som rekommenderas vara försiktiga. Tystnaden mäts i det som aldrig publiceras, aldrig skrivs, de frågor som aldrig ställs. Det är en arkitektur utan väggar. Den behöver bara att tillräckligt många förstår vad som händer den som gör motstånd.

Referenser

ACLU. (2025). Government pressure to suspend Jimmy Kimmel was an abuse of power. American Civil Liberties Union.

AP News. (2025, februari). CBS agrees to hand over 60 Minutes Harris interview transcripts to FCC.

Ars Technica. (2026, 20 februari). FCC asks stations for ”pro-America” programming, like daily Pledge of Allegiance.

Brookings Institution. (2025). Not ”deregulation” but heavy-handed regulation at the Trump FCC.

Cai, Z., et al. (2025). X under Musk’s leadership: Substantial hate and no reduction in bots. PLOS One.

Carnegie Endowment. (2026, januari). Unpacking Trump’s National Security Strategy.

CNBC. (2025, 24 juli). FCC approves $8 billion Paramount-Skydance merger.

CNN. (2025, 3 februari). The FCC’s battle with CBS over its Harris interview is raising red flags.

CNN. (2025, 23 juli). Skydance pledges to Trump’s FCC: Eliminate DEI, install ombudsman at CBS News.

Columbia Journalism Review. (2024, december). Brendan Carr wants to test the limits of the FCC’s authority.

Committee to Protect Journalists. (2025). Alarm bells: Trump’s first 100 days ramp up fear for the press, democracy.

Committee to Protect Journalists. (2026). New emergency fund supports US journalists at risk.

Deadline. (2025, augusti). PBS cuts 21% of budget after federal funding pulled.

Deadline. (2026, januari). FCC chairman says ”fake news” won’t qualify for equal time rule exemption.

ECFR/Herrmann, C. (2025, 23 december). The Orbánisation of American media is here. European Council on Foreign Relations.

FIRE/Corn-Revere, R. (2025, 30 april). Brendan Carr’s bizarro world FCC. Foundation for Individual Rights and Expression.

Freedom of the Press Foundation. (2026, 22 januari). FCC’s latest attack on late-night may preview new anti-press strategy.

Gallup. (2025). Trust in media at new low of 28% in U.S.

Guardian. (2026, 27 januari). Gavin Newsom accuses TikTok of suppressing Trump-critical content.

Le Monde. (2025, 21 februari). Trump’s United States is now a threat to democracy in Europe.

Medill/Northwestern University. (2025, 20 oktober). News deserts hit new high, 50 million have limited access.

NBC News. (2024, oktober). How Elon Musk turned X into a pro-Trump echo chamber.

NPR. (2025, 7 januari). Meta says it will end its fact-checking program.

NPR. (2025, 20 januari). Trump executive order delays TikTok ban.

NPR. (2025, 30 januari). Trump’s FCC chief opens investigation into NPR and PBS.

NPR. (2025, 1 augusti). Corporation for Public Broadcasting says it’s shutting down.

NPR. (2025, 18 december). FCC chair faces questions about threats to broadcasters and agency’s independence.

NPR. (2026, 4 februari). Bezos orders layoffs at Washington Post.

NPR. (2026, 21 februari). FCC calls for more patriotic programming for 250th anniversary.

Oxfam. (2026, januari). Resisting the rule of the rich: Protecting freedom from billionaire power.

Pew Research Center. (2025, 29 oktober). How Americans’ trust in information from news organizations and social media sites has changed over time.

Politico. (2026, 22 januari). Deal for US ownership of TikTok is closed.

Protect Democracy. (2025, november). The FCC’s news distortion policy should be rescinded.

Reporters Without Borders. (2025). United States: Press freedom in prolonged decline.

Reuters. (2026, 18 februari). US plans online portal to bypass content bans in Europe, elsewhere.

Reuters Institute. (2025). Digital news report 2025.

The Hill. (2025, april). FCC chair threatens Comcast licenses over Abrego Garcia case.

Variety. (2025, juli). FCC approves Paramount-Skydance merger deal: Conditions.

Variety. (2026, 4 februari). Washington Post layoffs cut more than 300 employees at Jeff Bezos paper.

Washington Post. (2025, 6 februari). Musk turns X into a digital Mar-a-Lago for policy pitches and shows of fealty.

Tystnadens arkitektur – nedmoneteringen av pressfrihet i USA under Trump

Den 20 januari 2025 satt Jeff Bezos, Mark Zuckerberg, Elon Musk, Tim Cook och Sundar Pichai på hedersplatser vid Donald Trumps andra presidentinstallation. Tillsammans hade de donerat hundratals miljoner dollar till Trumps installationsfond och till valkampanjen. Tillsammans ägde de de plattformar och medieföretag genom vilka majoriteten av världens nyheter förmedlas. Bilden av dem, axel mot axel med den tillträdande presidentens familj, beskrev mer om det rådande tillståndet för pressfrihet i USA än vad något index vid samma tillfälle hade kunnat göra.

Nu har det gått strax över ett år sedan dess och under detta dryga år har vi kunnat följa nedmonteringen av amerikansk pressfrihet. Det är lätt att förlora sig i vår tids medielogik, där notis för notis berättar berättelser här och nu, var och en med en känsla av en mindre katastrof. Med denna text vill jag ta ett steg tillbaka och återbesöka det senaste året och en del av de händelser som utspelat sig, och reflektera över vad det innebär för demokratin och pressfriheten i USA, men också här på andra sidan Atlanten, i Europa och i Sverige.

Det som fick mig att börja reflektera över denna fråga var det som nyligen utspelades på Washington Post, där man häromveckan avskedade över 300 journalister. Utrikesbyråerna reducerades från över 20 till tolv. Sportavdelningen lades ned. Tidningens tidigare chefredaktör Marty Baron kallade det för ”en av de mörkaste dagarna i historien för en av världens främsta nyhetsorganisationer” och konstaterade att ”Bezos motbjudande försök att ställa sig in hos president Trump har lämnat en särskilt ful fläck.” Ruth Marcus, tidigare krönikör vid tidningen, beskrev hur opinionssidorna har kommit att omvandlas så till den grad att ingen liberal röst längre finns kvar. Det som nu syns hos Washington Post är en del av ett mönster som tagit form under året.

Redan i oktober 2024 hade Jeff Bezos personligen stoppat Washington Posts planerade stöd för Kamala Harris. Tidningen har haft en tradition av att stödja presidentkandidater på ledarsidan sedan 1976. Beslutet togs inte emot väl bland tidningens läsare, och inom en vecka avslutade 250 000 prenumeranter sina abonnemang. Men för Bezos spelade det ingen roll. Beslutet handlade om ekonomiska överväganden, och om vad som händer om man väcker Trumps ilska. Amazon har CIA-kontrakt på 600 miljoner dollar, Pentagon-kontrakt på nio miljarder och rymdkontrakt med NASA på 3,4 miljarder. I december 2024 bjöd Bezos Trump på middag, och i samband med det beslutade Bezos företag Amazon att bekosta produktionen av en dokumentär om Melania Trump, för 40 miljoner dollar.

Samma mönster har under året systematiskt kommit att upprepas i det amerikanska medielandskapet. Patrick Soon-Shiong på Los Angeles Times valde likt Bezos att hindra sin ledarsida från att ställa sig bakom Harris kandidatur, och valde i stället att rekrytera MAGA-sympatisörer till redaktionen. Mark Zuckerberg avvecklade faktakontrollen på Facebook, besökte Trump på Mar-a-Lago och betalade 25 miljoner dollar i en förlikning hans egna jurister bedömde som svag. Reportrar utan gränser beskrev det hela som ”en fullständig knäböjning” inför Trump. Disney betalade 16 miljoner i ett förtalsmål mot George Stephanopoulos, trots att jurister var överens om att de hade ett starkt försvar. Mellan oktober 2024 och juli 2025 betalade amerikanska medieföretag minst 57 miljoner dollar direkt till Trump eller Trumpkopplade projekt. Trumps presidentinstallationsfond samlade in totalt 251 miljoner dollar. Ett historiskt rekord.

Zuckerbergs omsvängning gick djupare än vad förlikningen antydde. I sitt tillkännagivande den 7 januari 2025 kallade han sitt eget företags tidigare moderering på Facebook, Instagram och Threads för ”censur” och konstaterade att faktakontrollanterna haft ”för mycket bias.” Samtidigt luckrades Metas regler för hatretorik upp, bland annat kring invandring och könsidentitet. Ersättningen för det avvecklade faktakontrollprogrammet blev ett system efter X:s modell, där användarna själva modererar. Plattformarna når sammanlagt fyra miljarder användare. Trump sade att Zuckerberg ”kommit en lång väg.” Elon Musks X hade redan genomgått samma omvandling. NBC News dokumenterade i oktober 2024 hur algoritmiska förändringar systematiskt gynnade Trumpvänligt innehåll, medan innehållsmodereringen urholkades. En studie från UC Berkeley visade att hatretoriken på plattformen ökade med 50 procent under minst åtta månader efter Musks övertagande. Washington Post beskrev X som ”en digital Mar-a-Lago” där snack och pitchar om policy och ett fjäskande för att visa lojalitet flödar fritt. Sex miljardärer kontrollerar nu nio av världens tio största sociala medieplattformar, enligt Oxfams rapport från 2026. Världens befolkning tillbringar sammanlagt 11,8 miljarder timmar per dag på dem.

TikToks öde berättar sin egen historia om anpassning. Appen släcktes i USA natten till den 19 januari 2025, dagen före presidentinstallationen, efter att kongressen beslutat om tvångsförsäljning från kinesiska ByteDance. Trump utfärdade en presidentorder som sköt upp förbudet. I december 2025 tecknades ett avtal om att överlåta den amerikanska verksamheten till en investerargrupp ledd av Oracle, Larry Ellisons företag, för 14 miljarder dollar. Bland delägarna fanns Förenade Arabemiratens statsfond. ByteDance behöll drygt 19 procent. Vita huset framställde affären som att ”Trump räddar TikTok.” VD:n för Snap, Evan Spiegel, konstaterade vid en konferens arrangerad av Council on Foreign Relations att plattformen ”tog en sväng åt höger, mycket Trump-innehåll och MAGA-innehåll slog verkligen igenom.” I januari 2026 lanserade Kaliforniens guvernör en granskning av TikTok efter rapporter om att Trump-kritiskt innehåll undertrycktes. Reuters Institutes Digital News Report 2025 visade att 54 procent av amerikanerna nu konsumerar nyheter via sociala medier, fler än de 50 procent som fortfarande ser nyheter på tv. Plattformarna har blivit det primära informationsekosystemet, och de har alla böjt sig i samma riktning.

Men plattformsanpassningen och miljardbetalningarna utgör bara de mera synliga delarna av strukturen. De mest sofistikerade kontrollmekanismerna finns inbyggda i det byråkratiska maskineriet.

Federal Communications Commission, FCC, är den amerikanska federala myndighet som reglerar all kommunikation via radio, television, satellit och kabel. Uppdraget är ungefär jämförbart med en kombination av svenska Post- och telestyrelsen och Mediemyndigheten, men med en avgörande skillnad, och det är att FCC utfärdar sändningstillstånd. Varje TV- och radiostation i landet behöver ett sådant tillstånd för att verka, och FCC kan förnya, villkora eller i teorin dra in det. Myndigheten godkänner också sammanslagningar av mediebolag, en process där villkor kan ställas. Tanken bakom konstruktionen är att radiofrekvenser är en ändlig offentlig resurs och att de som nyttjar dem ska tjäna allmänintresset. Myndigheten har fem kommissionärer, utsedda av presidenten och bekräftade av senaten. Ordföranden sätter dagordningen, bestämmer vilka ärenden som tas upp och vilka som blir liggande.

Under årtionden har FCC i huvudsak agerat som en teknisk tillsynsmyndighet. Ordföranden har alltid haft politisk färg, men en grundläggande norm har överlevt presidentskiften, demokratiska som republikanska. Myndigheten lägger sig inte i redaktionellt innehåll. Den normen har nu upplösts.

Brendan Carr tillträdde som ordförande den 20 januari 2025. Han har suttit på myndigheten sedan 2012 och bekräftats av senaten enhälligt tre gånger. Men den Carr som nu leder FCC skiljer sig markant från den teknokrat som senaten röstade igenom. Carr författade FCC-kapitlet i Heritage Foundations Project 2025, den ideologiska ritningen för Trumps andra mandatperiod. I det kapitlet föreslås att FCC ska användas aktivt för att omforma medielandskapet, att Section 230 som skyddar plattformar från ansvar för användargenererat innehåll ska omtolkas utan kongressbeslut, och att mångfaldsprogram i mediebolag ska avvecklas som villkor för regulatoriska godkännanden. Genom Project 2025 syns en tydlig omriktning, från ett teknokratiskt FCC som syftar till att skapa rättvisa och funktionella regler i medielandskapet, å medborgarens vägnar, till ett politiserat FCC som dansar efter Trumps pipa. Detta syns glasklart i New York Times rapportering, som visar hur Carr bär numera en guldnål med Trumps ansikte på kavajen. Inte en amerikansk flagga. I februari 2026 kallade han Trump för ”vår tids politiska koloss” på Fox Business. Vid ett förhör i senaten i december 2025 hävdade han att ”FCC formellt sett inte är en oberoende myndighet,” ett uttalande som gick stick i stäv med tidigare institutionell tradition. Den avgående FCC-ordföranden Jessica Rosenworcel varnade på sin sista dag i tjänst; ”Denna myndighet ska inte vara presidentens åsiktspolis eller journalistikens censurchef.” Samma dag avvisade hon ett klagomål om så kallad nyhetsstörning mot CBS. Fyra dagar senare, på sin första dag som ordförande, återöppnade Carr ärendet.

Tom Wheeler, FCC-ordförande 2013 till 2017 och numera gästforskare vid Brookings Institution, analyserade Carrs metod i en rapport i februari 2025. Wheeler beskriver det som reglering genom tvångsutredning. Carr öppnar utredningar, kräver att mediebolag lämnar ut dokument, antyder att sändningstillstånd kan vara i fara. Inga formella beslut fattas, vilket innebär att ingenting kan överklagas i domstol. Mediebolag som behöver FCC:s godkännande för fusioner, licensförnyelser eller spektrumtilldelningar gör en enkel kalkyl. Att foga sig kostar mindre än att göra motstånd. Wheeler konstaterade; ”Det är tydligt att det som pågår är hur man kan använda myndighetens tvingande auktoritet för att uppnå målen för din mästare och mentor, Donald Trump.”

Mekanismen framträder i de konkreta fallen. Redan på dag två som ordförande återaktiverade Carr klagomål mot ABC, CBS och NBC som Rosenworcel avvisat. Klagomålen rörde ABC:s moderering av Biden-Trump-debatten, CBS:s redigering av en Harris-intervju i 60 Minutes och NBC:s Saturday Night Live-uppträdande med Harris. Inom den första veckan öppnade han formella utredningar mot NPR och PBS för påstådda brott mot reklamregler, i kombination med en offentlig ifrågasättning av hela den offentliga mediefinansieringens existens. I augusti 2025 lade kongressen ned Corporation for Public Broadcasting. PBS tvingades skära 21 procent av sin årsbudget.

CBS tvingades i januari 2025 lämna ut fullständiga, oredigerade transkript och råvideomaterial från Harris-intervjun. Christopher Terry, biträdande professor i medierätt vid University of Minnesota, kommenterade det inträffade. ”De hade ingen skyldighet att lämna ut materialet. Det råder ingen tvekan om att CBS lade sig. Frågan är varför, och svaret verkar uppenbart. De söker en stor fusion senare i år.” Så blev det. Paramount betalade Trump 16 miljoner dollar i en uppgörelse kring 60 Minutes. Tjugotvå dagar senare godkände FCC Paramounts fusion med Skydance. Villkoren var talande. Samtliga mångfaldsprogram skulle avvecklas, en ombudsman skulle tillsättas vid CBS News för att granska ”bias,” och investeringar i lokala nyheter utlovades. Senator Ron Wyden sammanfattade det med orden. ”Paramount betalade just Trump en muta för fusionsgodkännande.” Demokratiska kongressledamöter inledde omedelbart formell utredning om kopplingen. David Ellison, Paramounts nye ägare, tillsatte kort därefter Bari Weiss som chefredaktör för CBS News. Trump hyllade utnämningen.

Samma logik upprepade sig. I februari 2025 öppnade Carr utredning mot Comcast, ägare till NBC och MSNBC, med hänvisning till deras mångfaldsprogram. PBS avvecklade sin mångfaldsavdelning samma dag. I maj skickade Carr en varning till Verizon. Dagen efter att Verizon meddelat att man avvecklade sina mångfaldsprogram godkände FCC bolagets miljardförvärv av Frontier. T-Mobile meddelade i juli att man avvecklade sina mångfaldsprogram, och kort därefter godkände FCC deras förvärv av US Cellular. Avveckling av mångfaldsarbete blev en implicit valuta för regulatoriska godkännanden.

I april 2025 hotade Carr på sociala medier Comcasts sändningslicenser för MSNBC:s rapportering om Kilmar Abrego Garcia, en man som Trumpadministrationen deporterat till El Salvador i strid med ett domstolsbeslut. Carr anklagade nätverket för att ”vilseleda det amerikanska folket.” Federala domstolar konstaterade senare att deportationen var olaglig. I september hotade Carr sändningstillstånden för stationer som sände Jimmy Kimmels program efter att Trump kritiserat komikern. ABC suspenderade Kimmel omedelbart. Nexstar och Sinclair, de två största lokala sändningsnätverken, agerade innan några regler hade ändrats. Det räckte med signalen. FCC-kommissionären Anna Gomez, en av Carrs demokratiska kollegor, reste till Los Angeles för att ”slå larm” och anklagade Carr för att ”vapenförklara vår licensieringsauktoritet.” ACLU kallade det maktmissbruk.

Mönstret har en lika talande frånvaro. Carr har öppnat utredningar mot ABC, CBS, NBC, NPR, PBS, MSNBC och BBC. Mot Fox News har han aldrig agerat. Senator Ed Markey påpekade asymmetrin under senatshöringen i december 2025 och kallade myndigheten ”Federal Censorship Commission.”

I januari 2026 tog Carr ytterligare ett steg. FCC varnade att talk shows och satirprogram riskerade att förlora sitt undantag från kravet på lika sändningstid för politiska kandidater, en regel som kräver att sändningsbolagen ger alla kandidater likvärdigt utrymme. Omtolkningen innebar i praktiken att stationer tvingades välja mellan att erbjuda alla kandidater tid i varje program eller sluta sända politiskt innehåll överhuvudtaget. Carr beskrev hotet. ”Om du är fejknyheter kommer du inte att kvalificera för undantaget.” CBS blockerade omedelbart en planerad intervju i Stephen Colberts program. Colbert sände intervjun via YouTube i stället. FCC bekräftade att en utredning pågick mot The View på ABC. I februari 2026 lanserade Carr ”Pledge America Campaign” och uppmanade TV- och radiostationer att ”frivilligt” sända ”patriotisk, pro-amerikanskt” innehåll inför landets 250-årsdag. NPR:s arkivforskning visade att inget motsvarande krav ställdes inför 200-årsjubiléet 1976.

Effekten av allt detta mäts i det som aldrig publiceras. CBS drog tillbaka ett färdigt inslag om CECOT, det salvadorensiska megafängelset dit deporterade migranter skickas, tre timmar före sändning. Freedom of the Press Foundation konstaterade att ”Carrs hot har fungerat trots att de står i strid med konstitutionen. Kritisk rapportering har kylts ned och kommer fortsätta kylas ned.” Gomez varnade att lokala TV- och radiostationer runt om i landet redan ”råder sina reportrar att vara försiktiga med hur de rapporterar av rädsla för statliga repressalier.” Robert Corn-Revere vid Foundation for Individual Rights and Expression dokumenterade en talande kontradiktion. År 2023 sade Carr att ”ett nyhetsrums beslut om vilka historier man rapporterar borde vara bortom varje myndighetspersons räckvidd.” Vid ett offentligt framträdande 2025 ändrade han tonen. ”Det här är inte Ronald Reagans FCC. Jag tycker det är en bra sak.”

Reaktionen har varit bred. Sju tidigare FCC-ordföranden, inklusive fem republikaner, krävde i november 2025 att myndighetens policy om nyhetsstörning ska upphävas helt. Mark Fowler, Ronald Reagans egen FCC-ordförande, mannen som 1987 avskaffade den så kallade Fairness Doctrine för att staten inte ska lägga sig i mediernas innehåll, konstaterade. ”Regeringen har ingen legitim roll i att avbalansera eller korrigera medierna.” Ironin är slående. Samma politiska rörelse som en gång kämpade för att befria medierna från statlig innehållsreglering använder nu liknande verktyg, selektivt, mot medier som rapporterar kritiskt om presidenten.

Siffrorna bekräftar bilden. Reporters Without Borders placerar USA på plats 57 av 180 länder i sitt pressfrihetsindex 2025, den lägsta placeringen i indexets historia. Committee to Protect Journalists har lanserat en nödfond specifikt för amerikanska journalister, ett instrument normalt reserverat för reportrar i auktoritära stater. Under 2025 tränade CPJ närmare tusen reportrar i personlig säkerhet. Gallup mäter det amerikanska medieförtroendet till 28 procent, den lägsta siffran som uppmätts.

Konsekvenserna sträcker sig långt bortom vad journalister skriver, eller inte skriver. Pew Research visar att 39 procent av amerikaner under 30 hämtar nyheter från influencers snarare än journalister. Mer än 50 miljoner amerikaner bor i så kallade ”news deserts” utan en enda lokal nyhetskälla. Sedan 2005 har över 3 200 tidningar försvunnit. De som återstår ägs i allt högre grad av hedgefonder som köper tidningar för att skala ned personalen med 50 till 70 procent och sedan sälja fastighetstillgångarna. I det vakuum som uppstår växer partipolitiska ”pink slime”-sajter som ser ut som lokala tidningar men producerar propaganda. Några av dessa har även kopplingar till främmande makt, som ser möjligheter att påverka i ett allt mer dysfunktionellt amerikanskt opinionsbildningslandskap.

European Council on Foreign Relations publicerade i december 2025 en analys med rubriken ”Orbániseringen av amerikanska medier är här.” Jämförelsen med Ungern är analytiskt grundad. Viktor Orbán använde sitt medieråd för att ställa krav och dra in licenser på procedurella grunder. Carr använder FCC på samma sätt, genom signaler, hävstång och regulatorisk anpassning. Skillnaden, konstaterade ECFR, är avgörande. ”Till skillnad från Ungern, vars medielandskap främst berör ungrare, sänder transformationen av amerikanska medier ett globalt eko.”

Europa befinner sig i en dubbel utsatthet. Amerikanska plattformar dominerar det europeiska informationsekosystemet, och dessa plattformar anpassar sig nu efter Trumpadministrationens önskemål. Samtidigt attackerar USA:s regering aktivt EU:s försök att reglera dem. Trump kallade EU:s bot mot X för ”en elak sak” i december 2025. Republikanska kongressledamöter publicerade i februari 2026 en rapport som angrep EU:s Digital Services Act och European Media Freedom Act som ”censur” av amerikanska medborgares rättigheter. I december 2025 belade USA fem europeiska medborgare med reserestriktioner, bland dem Frankrikes tidigare EU-kommissionär Thierry Breton, med anklagelsen att de ägnat sig åt censur av amerikanska företag. Wired rapporterade i november 2025 att Europa i praktiken böjde knä inför USA:s krav på minskade restriktioner mot Big Tech, trots offentlig retorik om digitalt oberoende.

I december 2025 publicerade Trumpadministrationen sin nationella säkerhetsstrategi. Det 29 sidor långa dokumentet, som Carnegie Endowment summerade som ”elakt, brutalt och kort,” beskrev Europas migrationspolitik som ett hot om ”civilisatorisk utplåning” och lovade att USA ska ”kultivera motstånd mot Europas nuvarande kurs, inom europeiska nationer.” I februari 2026 tog retoriken konkret form. Det amerikanska utrikesdepartementet lanserade freedom.gov, en webbportal byggd för att låta europeiska medborgare kringgå de innehållsrestriktioner som deras egna demokratiskt valda regeringar infört genom EU:s Digital Services Act och Storbritanniens Online Safety Act. Sajtens budskap löd ”Information är makt. Kräv tillbaka din mänskliga rätt till fritt uttryck.” Kenneth Propp, tidigare diplomat vid State Department och senior fellow vid Atlantic Council, beskrev det som ”ett direkt angrepp” på europeiska lagar och konstaterade att sajten ”i Europa kommer att uppfattas som ett amerikanskt försök att underminera nationell lagstiftning.” Samma administration hade under DOGE-initiativet avvecklat det amerikanska Internet Freedom-programmet, som finansierade verktyg för medborgare i Kina, Iran och Ryssland att kringgå statlig censur. Det nya verktyget riktas mot Europas demokratier.

Le Monde konstaterade i februari 2025 att Trumps USA utgör ett hot mot demokratin i Europa. Sverige ligger på plats fyra i RSF:s pressfrihetsindex. Vi har offentligt finansierad public service som strukturellt skydd mot den typ av miljardärkoncentration som präglar USA. Men vi konsumerar amerikanska plattformar, amerikanska nyheter, amerikanskt producerad förståelse av världen. Den förståelsen filtreras nu genom ett system där redaktörer fattar beslut baserat på vad FCC-ordföranden kan tänkas tycka, där medieägare betalar presidenten direkt, där journalister tränas i personlig säkerhet av organisationer som normalt verkar i krigszoner. RSF noterar att även Sverige har en större koncentration av makt till ett mindre antal aktörer inom media, och med en ”särskilt uttalad” ägarkoncentration inom etermedier.

Den 20 januari 2025 satt teknikmiljardärerna på hedersplats vid installationen. Bredvid dem Brendan Carr med sin guldnål. Tretton månader senare har det blivit tydligt vad bilden beskrev.

Inget av det som denna text dokumenterat krävde ett censurdekret. Arkitekturen är enklare. En myndighet som öppnar utredningar utan att fatta överklagbara beslut. Medieägare som betalar presidenten och sedan får sina fusioner godkända. Reportrar som rekommenderas vara försiktiga. Tystnaden mäts i det som aldrig publiceras, aldrig skrivs, de frågor som aldrig ställs. Det är en arkitektur utan väggar. Den behöver bara att tillräckligt många förstår vad som händer den som gör motstånd.

Referenser

ACLU. (2025). Government pressure to suspend Jimmy Kimmel was an abuse of power. American Civil Liberties Union.

AP News. (2025, februari). CBS agrees to hand over 60 Minutes Harris interview transcripts to FCC.

Ars Technica. (2026, 20 februari). FCC asks stations for ”pro-America” programming, like daily Pledge of Allegiance.

Brookings Institution. (2025). Not ”deregulation” but heavy-handed regulation at the Trump FCC.

Cai, Z., et al. (2025). X under Musk’s leadership: Substantial hate and no reduction in bots. PLOS One.

Carnegie Endowment. (2026, januari). Unpacking Trump’s National Security Strategy.

CNBC. (2025, 24 juli). FCC approves $8 billion Paramount-Skydance merger.

CNN. (2025, 3 februari). The FCC’s battle with CBS over its Harris interview is raising red flags.

CNN. (2025, 23 juli). Skydance pledges to Trump’s FCC: Eliminate DEI, install ombudsman at CBS News.

Columbia Journalism Review. (2024, december). Brendan Carr wants to test the limits of the FCC’s authority.

Committee to Protect Journalists. (2025). Alarm bells: Trump’s first 100 days ramp up fear for the press, democracy.

Committee to Protect Journalists. (2026). New emergency fund supports US journalists at risk.

Deadline. (2025, augusti). PBS cuts 21% of budget after federal funding pulled.

Deadline. (2026, januari). FCC chairman says ”fake news” won’t qualify for equal time rule exemption.

ECFR/Herrmann, C. (2025, 23 december). The Orbánisation of American media is here. European Council on Foreign Relations.

FIRE/Corn-Revere, R. (2025, 30 april). Brendan Carr’s bizarro world FCC. Foundation for Individual Rights and Expression.

Freedom of the Press Foundation. (2026, 22 januari). FCC’s latest attack on late-night may preview new anti-press strategy.

Gallup. (2025). Trust in media at new low of 28% in U.S.

Guardian. (2026, 27 januari). Gavin Newsom accuses TikTok of suppressing Trump-critical content.

Le Monde. (2025, 21 februari). Trump’s United States is now a threat to democracy in Europe.

Medill/Northwestern University. (2025, 20 oktober). News deserts hit new high, 50 million have limited access.

NBC News. (2024, oktober). How Elon Musk turned X into a pro-Trump echo chamber.

NPR. (2025, 7 januari). Meta says it will end its fact-checking program.

NPR. (2025, 20 januari). Trump executive order delays TikTok ban.

NPR. (2025, 30 januari). Trump’s FCC chief opens investigation into NPR and PBS.

NPR. (2025, 1 augusti). Corporation for Public Broadcasting says it’s shutting down.

NPR. (2025, 18 december). FCC chair faces questions about threats to broadcasters and agency’s independence.

NPR. (2026, 4 februari). Bezos orders layoffs at Washington Post.

NPR. (2026, 21 februari). FCC calls for more patriotic programming for 250th anniversary.

Oxfam. (2026, januari). Resisting the rule of the rich: Protecting freedom from billionaire power.

Pew Research Center. (2025, 29 oktober). How Americans’ trust in information from news organizations and social media sites has changed over time.

Politico. (2026, 22 januari). Deal for US ownership of TikTok is closed.

Protect Democracy. (2025, november). The FCC’s news distortion policy should be rescinded.

Reporters Without Borders. (2025). United States: Press freedom in prolonged decline.

Reuters. (2026, 18 februari). US plans online portal to bypass content bans in Europe, elsewhere.

Reuters Institute. (2025). Digital news report 2025.

The Hill. (2025, april). FCC chair threatens Comcast licenses over Abrego Garcia case.

Variety. (2025, juli). FCC approves Paramount-Skydance merger deal: Conditions.

Variety. (2026, 4 februari). Washington Post layoffs cut more than 300 employees at Jeff Bezos paper.

Washington Post. (2025, 6 februari). Musk turns X into a digital Mar-a-Lago for policy pitches and shows of fealty.