#svenska — Public Fediverse posts

Märklig formulering som man stöter på ibland.

Jag erbjuder mig att göra ett jobb åt någon, till exempel hålla en föreläsning, förstås under förespegling att jag håller jätteintressanta sådana.

Svar: "Tack, men det är inte intressant".

Vad de menar är väl att de inte är intresserade av att anta mitt erbjudande. Men formuleringen betyder ju ordagrant att föreläsningen jag erbjuder inte är intressant. Och att detta är ett objektivt faktum. 🙄

#svenska

”Då är loppet redan kört” – en reflektion efter Ekots AI-debatt

”Om det nu skulle vara så, då är loppet redan kört.” Meningen kom från civilminister Erik Slottner, kristdemokrat och ansvarig för digitaliseringen, i morse i Ekots lördagsintervju, där riksdagens åtta partier satt bänkade för den sista delen av valspecialen om AI. Frågan gällde vad han tänker om att forskare talar om AI som ett hot mot mänsklighetens existens under den mandatperiod vi står inför. Han delar inte den bedömningen, sa han, och om den ändå stämmer går utvecklingen så fort på andra håll i världen att det vore naivt att tro att ett enskilt statsråd kan påverka Kinas regering. Han la till att Unesco enats om riktlinjer för AI, även om det återstår att se om diktaturerna följer dem. Det är ett ärligt svar från en minister som vet vad han råder över. Jag fastnade ändå för det, inte för att det var det viktigaste som sades under de tre lördagarna, utan för att det var det tydligaste exemplet på något som gick igen hela förmiddagen. När samtalet nådde de frågor som är specifika för AI och den omställning som AI medför, blev det tystare. När debatten kretsade kring frågor som politiken är mera van vid, blev det debatt.

Två veckor tidigare satt jag själv i Sveriges Radios studio 44 på Lindholmen i Göteborg, med en fråga till partierna. Den lördagen handlade om AI och demokratin, och det var Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers, som la frågan om pausen på bordet. Han skrev under 2023 års öppna brev om en paus i utvecklingen, och han bedömer risken för att utvecklingen går riktigt illa, för mänskligheten, som en tvåsiffrig procentsiffra. Han ville höra att partierna tar det på allvar. I morse bad Erika Mårtensson partierna räcka upp handen om de tycker att en paus i utvecklingen av de mest kraftfulla systemen vore en bra idé. En hand gick upp, Miljöpartiets Anton Bylins. Sju partier lät händerna ligga.

För egen del delar jag bild med dem som inte ser en paus som realistisk. Centerpartiets Niels Paarup-Petersen resonerade att USA och Kina fortsätter oavsett, och att utvecklingen då sker hos dem som inte spelar efter reglerna. Slottner har också rätt i sin premiss. Sverige avgör inte vad som byggs i USA eller Kina. Men slutsatsen följer inte av premissen. Att inte kunna avskaffa en risk är inte detsamma som att inte kunna möta den. Vi har, såvitt jag kan se, ingen sådan hållning till andra samhällsrisker, till pandemier, krig eller finanskriser. Där bygger vi förmåga att upptäcka, begränsa, försvara och återhämta oss, väl medvetna om att vi inte kan avskaffa fenomenet.

När det gäller AI tycks det finnas en uppfattning om att det inte går. Erika Mårtensson hade ändå gett partierna något konkret att förhålla sig till, händelsen i somras när hundratals AI-agenter hos OpenAI bröt sig ut ur en isolerad testmiljö, hackade sig in i ett annat bolag och försökte sopa igen spåren efter sig. Exemplet blev liggande. De som talade om säkerhet gjorde det i former som politiken redan känner, som försvar, som institut, som konkurrenskraft. Men risken som en egenskap hos tekniken själv, ett system som kan agera på egen hand och dölja vad det gjort, fick inget svar. Digital resiliens väger som det synes inte lika tungt som annan resiliens.

Ekot gav AI tre lördagar mitt i en valrörelse som knappt nämnt tekniken. Den andra lördagen handlade om ekonomin och jobben. Erika Mårtensson spelade upp Elon Musk, som i en intervju beskrev världen om tio år som en tid av fantastiskt överflöd. Markus Furendal, statsvetare vid Stockholms universitet, svarade lågmält att vi redan lever i ett överflöd, sett från tiden före industrialiseringen, och att det tog många decennier av barn i fabriker innan välståndet nådde alla. Överflöd är inte en fördelning.

Oskar Nordström Skans, nationalekonom i Uppsala, pekade ut var det kommer att kärva. Vi beskattar arbete, för kapital flyttar. Produktivitetsvinsterna kommer först i den privata sektorn, medan förskolan och skolan förblir händer och tid. Skattebasen krymper alltså just där behovet växer. Moa Tiwell från AI Sweden räknade med att omkring sjuttio procent av jobben i Sverige är högt exponerade för tekniken, och var noga med att exponering inte är detsamma som att försvinna.

Den frågan kom tillbaka i morse, från en lyssnare. Om välfärden bärs av skatt på arbete och vi arbetar mindre, vad ska vi då beskatta? Programledaren bad om händer en andra gång. Vilka vill se en stor skatteöversyn? Fyra händer, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Fyra som låg kvar, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Ardalan Shekarabi sa att skattesystemet från nittiotalets början inte längre håller. Jessica Rosencrantz svarade med det lägsta skattetrycket på femtio år och varnade för en skattechock från vänster. Malin Östh ville ha en digital skatt men medgav att Vänsterpartiet saknar ett förslag som gäller AI. Paarup-Petersen ville beskatta de plattformar vars algoritmer skadar barn.

Debatten var som säkrast där den rörde sig i frågor politiken är van vid, skatter, ekonomi, skola och arbetsmarknad. Där tekniken ställer sina egna frågor, om system som kan agera själva, om en arbetsmarknad som ställs om i grunden, om risker utan motstycke, var det betydligt svårare att presentera konkreta förslag. Det säger mindre om partierna än om vanan. Skattedebatten har politiken övat på i generationer.

Debatten rörde sig sedan in i jobb och skola, där politiken också är på hemmaplan. Shekarabi talade om juniortjänsterna som försvinner, om traineejobb och om hem-PC-reformen som förebild, den gång alla fick vara med. Miljöpartiets Anton Bylin, som själv gick på universitetet när ChatGPT kom, gjorde debattens skarpaste iakttagelse. Företag som sparar bort instegsjobben skjuter sig i foten, för det första året på en arbetsplats är en investering i människor, och när alla sparar in den förlorar alla. Liberalernas Johan Britz påminde om att ungefär en fjärdedel går ut grundskolan utan att kunna läsa ordentligt, och ville hålla de lägre årskurserna fria från skärmar. Shekarabi kallade en skärmfri skola mitt i ett teknikskifte feltänkt.

Min egen fråga kom aldrig upp. Jag hade frågat vem som har makten över det demokratiska samtalet när det förs på plattformar som ägs av någon annan och färgas av algoritmer och språkmodeller, och vad det betyder för våra institutioner. Marie Eneman, som forskar om AI i polisen, hade frågat hur insynen och ansvarsutkrävandet ska växa i takt med statens nya förmåga att se och sortera människor, nu när polisen sedan i juli får använda ansiktsigenkänning i realtid. Ingen av frågorna ställdes. Staten syntes i debatten som en beställare av välfärdsteknik och som skola, men inte som en institution med makt och eget ansvar.

Sylvia Schwaag Serger, som satt med i AI-kommissionen, jämförde i det första programmet AI med ångkraften och elektriciteten, med tillägget att den sprids fortare och kan förbättra sig själv. Jag tror att det är i den jämförelsen som svaret på Slottners premiss finns. Ett lopp har en mållinje och en vinnare. Elektrifieringen hade ingetdera. Ingen pausade den och ingen vann den, och det som avgjorde vad den gjorde med samhället var vilka institutioner som byggdes runt den, elverk, säkerhetsregler, nya yrken. Radion fick sin instutionalisering genom public service, och industrialiseringen formades genom den arbetsmarknadsmodell som parterna byggde. Alla dessa sätt att möta teknikutveckling tog sin grund i ett samhälleligt svar, en förmåga att forma en teknik som vi själva lever med. Jag tror att det var det Sylvia frågade efter när hon ville veta vad partierna tänker göra fundamentalt annorlunda i sitt sätt att arbeta. Det närmaste svaret kom från Slottner, som berättade att regeringen betar av AI-kommissionens sjuttiofem förslag och att en majoritet är påbörjade. Det är ett förvaltningsarbete, och förvaltning behövs. Men vi behöver också förnyelse, svar på frågor vi nu ställer och inte har ställt förut. Institutioner och ett systematiskt förhållningssätt till AI, som än så länge lyser med sin frånvaro.

En debatt på knappt en timme med åtta partier kan bara rymma så mycket, och Ekots redaktion gjorde ett gott arbete. Det var ett trevande försök till politisk AI-debatt, och så ser en debatt ut innan den har fått ett språk. Vana kommer med övning, och kunskap kommer inte av sig själv. De flesta partier förefaller ännu sakna det inre arbete kring AI som ger skarp politik och genuina visioner. Området rör sig fort, och desto viktigare är det att politiken hänger med.

Den lämnar mig också med en annan insikt. Ansatserna till en vision om AI i människans och samhällets tjänst fanns där. Slottner öppnade med välfärden, Bylin med människan i centrum, Östh med medborgarnytta. De stannade som öppningsrepliker. När debatten tog fart handlade den framför allt om Sverige som vinnare, om företagande och tillväxt. Det är viktigt, men långt ifrån det enda viktiga samtalet om AI. Gång på gång hördes att Sverige måste bli bättre på AI, ur ett ekonomiskt perspektiv, sällan ur ett säkerhetsperspektiv, och med något undantag inte heller ur ett demokratiperspektiv. Berättelsen, eller den politiska visionen om man så vill, om hur politiken vill att samhället ska se ut i en tid av AI, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Vad som byggs i USA eller Kina avgör inte Sverige. Men vad tekniken gör med Sverige avgörs i vad vi själva väljer att bygga och forma omkring den, i lagstiftning, i företag, i skolan, i skattesystemet, i polisens användning av den, och i det offentliga samtalets infrastruktur. Vem som har makten över det demokratiska samtalet avgörs inte av vem som är först med den bästa modellen, utan av hur vi formar ett samhälle som tar vara på teknikens möjligheter och hanterar dess baksidor. Det valet är fortfarande vårt. Det som låg kvar på bordet efter tre lördagar var inte ett facit utan en skiss för politik i en tid av AI. Det enda sättet att bli van vid en debatt är att föra den. Jag hoppas att den som vinner den 13 september tar underlaget med sig, och så även den blivande oppositionen, så att det inte dröjer fyra år till nästa debatt.

Referenser

AI-kommissionen. (2024, 26 november). AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Regeringskansliet.

Future of Life Institute. (2023, 22 mars). Pause giant AI experiments: An open letter.

Heath, C. (2026, 22 augusti). Reflektion efter Ekots lördagsintervju – fyra röster om AI och demokratin. carlheath.se.

Stanford Digital Economy Lab. (2026, 13 juli). ”We must act now”: Sixteen Nobel laureates join leading economists and AI researchers in call to prepare for AI’s economic transformation.

Sveriges Radio. (2026a, 22 augusti). Valspecial: AI och demokratin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026b, 29 augusti). Valspecial – AI och ekonomin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026c, 5 september). Valspecial – AI-debatt med riksdagspartierna [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Valmyndigheten. (2026). 2026 elections: The Riksdag and regional and municipal councils. Hämtad 5 september 2026

Ryssland tar sig in i pojkrummet – vad Clavicular lär oss om Kreml och den toxiska maskuliniteten

”Nästa resa blir Ryssland, om visumet går igenom.” En amerikansk tjugoåring skrev inlägget på X, det som förr hette Twitter, den 12 juli i år. På bara tre dagar hade det setts över tre miljoner gånger. Han kallar sig Clavicular, och för de flesta vuxna svenskar säger det namnet ingenting. För miljoner unga män världen över är han just nu en av de största stjärnorna på internet. Att en av dem annonserar en resa till Ryssland, mitt under ett pågående anfallskrig, det bär med sig en berättelse. För att förstå den måste man börja med vem han är.

Clavicular heter egentligen Braden Peters. Han är tjugo år, amerikan och bosatt i Florida. På drygt ett år har han gått från okänd till en av de mest sedda personerna på Kick, en strömningsplattform där han sänder live i timmar varje dag inför hundratusentals följare. Han blev känd genom det som kallas looksmaxxing. Ordet betyder ungefär att maximera sitt utseende. I sin mildaste form handlar det om hudvård, träning och övningar för en skarpare käklinje, som att tugga enorma mängder tuggummi. Men bland de mest hängivna drivs det längre, med plastikkirurgi, tunga anabola steroider och bonesmashing, att slå sig själv i ansiktet i tron att ansiktsbenen ska växa sig grövre. Längst in i kulturen ligger något som kallas blackpill, en dyster övertygelse om att utseendet avgör allt i livet och att den som fötts ful lika gärna kan ge upp.

Det låter som förhållandevis ofarlig fåfänga, ända tills man ser de kroppsliga spåren. Muskeldysmorfi, en tvångsmässig oro för att aldrig vara stor eller symmetrisk nog, ökar bland unga män, och i Göteborg har andelen gymnasiepojkar som prövat anabola steroider stigit från 0,4 till 1,1 procent på bara tre år. För en del blir looksmaxxingen en väg rakt in i nätets mörkaste hörn. Forskare vid Alan Turing-institutet i London kunde nyligen kartlägga hur samma unga män glider från utseendefixering vidare mot rent kvinnohat och förhärligande av våld.

Looksmaxxing är i sin tur en gren av något större, det som brukar kallas manosfären. Det är varken ett parti eller en organisation, utan ett löst nät av influencers, poddar och anonyma forum som hålls samman av motstånd mot feminism och av en berättelse om mannen som förlorare i ett samhälle som svikit honom. Dess mest kända ansikte är Andrew Tate, en före detta kickboxare som står åtalad för våldtäkt och människohandel i flera länder och som samtidigt är en av världens mest följda män bland tonårspojkar. Det här är ingen marginell värld. I Sverige följer nästan hälften av männen mellan arton och tjugofem minst en sådan mansinfluencer, och nästan en fjärdedel av de unga männen tycker att jämställdheten gått för långt, mot färre än en av tio unga kvinnor.

Det som gör den här världen svår att få syn på utifrån är att man inte behöver söka sig till den. Den söker upp en. En pojke som börjar titta på oskyldiga träningsklipp kan inom en timme ha fått sitt flöde fyllt av innehåll om kvinnors svek och mäns förlorade status, eftersom algoritmen lärt sig att ilska håller kvar en blick längre än lugn gör. I ett försök vid Dublin City University dröjde det i genomsnitt tjugotre minuter innan konton, uppsatta som helt vanliga tonårspojkar, började matas med sådant innehåll utan att ha bett om det. Man söker sig sällan dit. Man glider utför, klipp för klipp.

Under de färgstarka influencerna finns ett mörkare lager, anonyma forum där unga män betygsätter varandras ansikten på en skala från ett till tio och där de mest desperata bekräftar varandras hopplöshet. Redan 2019 visade Totalförsvarets forskningsinstitut att Sverige, räknat per invånare, hörde till de länder i världen som hade allra flest besökare på den sortens forum, långt fler än exempelvis USA. Sverige hör till de platser där den här kulturen slagit rot allra djupast.

Att en tjugoåring når miljoner är ändå ingen slump, utan resultatet av en industri de flesta aldrig hört talas om. Klippekonomin är en helt ny bransch, framvuxen på bara några år, och den anlitas av alla från Youtube-jätten MrBeast till amerikanska valkampanjer. Bakom Clavicular arbetar en armé av så kallade klippare, personer som klipper hans timslånga sändningar i korta, uppseendeväckande filmer och sprider dem på TikTok och Instagram tills en av dem blir viral. Det märkliga är vem som betalar. En australisk koncern vid namn Easygo äger både Kick, där Clavicular sänder, och kryptokasinot Stake, som han gör reklam för i sina sändningar, och det är genom Kick som klipparna får sina pengar. På bara två månader i våras skar drygt sextonhundra klippare, många av dem i Filippinerna eller Serbien och betalda i kryptovaluta, sönder honom i sjuttiotusen filmer som tillsammans setts 2,2 miljarder gånger. Vad som ser ut som spontan, folklig spridning är i själva verket en köpt tjänst. Och ingen kontrollerar vem som köper den, bara vem som får betalt för att sprida. En maskin byggd för att sälja kryptospel till unga män kan lika gärna hyras av den som vill sälja dem en känsla.

Och det är här som Ryssland återvänder. Sedan flera år driver Kreml en berättelse om sitt eget land som civilisationens sista försvarare. Den kallas ruskij mir, den ryska världen, och den målar Ryssland som ett samhälle av familj, ordning och stark manlighet, ställt mot ett väst som sägs ha ruttnat bort i feminism, förvirrade könsroller och svaghet. Det är en berättelse som manosfären redan lever i, och Ryssland vet det. Forskning om rysk statsmedia har visat hur just kön och familj används som en dörröppnare. Genom att tala om hotet mot de traditionella värdena når man en konservativ publik som annars aldrig skulle lyssna på rysk propaganda, och därifrån går det att leda vidare till en bredare misstro mot väst. Kön blir grinden, och bakom grinden väntar resten.

När Andrew Tate i juni klev av planet i Moskva togs han emot med bröd och salt, den ceremoni som brukar reserveras för hedersgäster. Han fick åka stridsvagn med ryska soldater, och i den statliga tv-kanalen RT förklarade han att patriotiska, maskulina män kommer att skydda Ryssland. Resan var teater, en föreställning iscensatt för att visa både ryssar och västliga tittare att den som föraktar det liberala väst är välkommen i Moskva.

Tate är inte ensam. Under det senaste året har en rad västliga profiler gjort samma resa, från den amerikanska högerkommentatorn Candace Owens och Tucker Carlson, före detta Fox-stjärna som reste till Moskva för att intervjua Vladimir Putin, till Elon Musks far Errol Musk, som blivit en återkommande gäst i Kreml-nära kretsar. Kreml har byggt en hel apparat för att ta emot dem, med internationella forum, konferenser och till och med ett särskilt uppehållstillstånd för västerlänningar som förklarar att de delar Rysslands traditionella andliga och moraliska värden. Det är kanske ett sådant tillstånd Clavicular väntar på när han skriver om sitt visum.

Betyder det här att Clavicular är en rysk agent, styrd från Kreml? Nej, och frågan är fel ställd. Han behöver varken vara köpt eller lyda order för att vara till nytta. Det räcker med det som i rysk militär tradition kallas reflexiv kontroll, konsten att forma en motståndares omgivning så att han av egen fri vilja gör precis det man vill, i tron att det var hans eget beslut. Ryssland behöver inte säga åt honom att komma, det räcker att bygga en värld dit en ung man som lever på provokation och uppmärksamhet lockas av sig själv, och varifrån hans bilder tjänar Moskva vare sig han själv förstår det eller inte.

För mönstret är för tydligt för att vara en tillfällighet. Alla dessa resor sker mitt under ett pågående anfallskrig, och ingen av dem sker mot Rysslands vilja. I ett land i krig, där varje visum och varje sändningstillstånd vägs noga, får ingen västlig influencer tillträde och kamerarätt om inte staten ser en vinst i det. Att Clavicular alls talar om ett visum är därför inte oskyldigt, för själva tillträdet är något Kreml delar ut, inte något man snubblar in i. Det här är inte enskilda nöjesresor, utan strategisk kommunikation, en del av det som brukar kallas kognitiv krigföring, kampen om vad vi tänker och känner snarare än om terräng. Direkt betalning går sällan att bevisa, av det enkla skälet att den sällan behövs.

Att Ryssland ändå väljer med omsorg syns i hur olika landet behandlar sina gäster. Andrew Tate, som förkroppsligar den starka mannen, hyllas. Hur Clavicular blir bemött av Ryssland återstår att se. På den inhemska ryska manosfären slår staten däremot ned hårt. Arsen Markaryan, Rysslands egen Andrew Tate, sitter sedan i mars i fängelse, dömd till fyra och ett halvt år, men inte för sitt kvinnohat, som fick pågå i åratal, utan för att han förolämpat minnet av andra världskriget. Bakom hyllningen och hårdheten döljer sig en makt som sorterar noga i vad som är användbart och vad som inte är det.

Nyttan för Moskva är enkel. Reser Clavicular dit och sänder från Röda torget blir hans bilder av ett starkt och gästfritt Ryssland gratis råvara i den berättelse Kreml redan sprider, och de når exakt den publik som Ryssland annars har svårast att nå.

Formatet är redan prövat. Alexandra Jost, en rysk-amerikansk influencer som under namnet Sasha Meets Russia byggt en stor västlig publik på till synes oskyldiga reportage om ryskt vardagsliv, traditioner och resor, visade sig ha varit avlönad av RT hela tiden. Ett grävsamarbete mellan det ryska exilnätverket iStories och OCCRP kunde 2025 visa att hon fick i genomsnitt 170 000 rubel i månaden, omkring 2 000 dollar, medan vloggarna samtidigt drev Kremls linje om kriget i Ukraina. Hon var en av flera skenbart oberoende bloggare som RT tyst finansierade, ofta via mellanhänder och bulvanbolag så att ingenting öppet pekade tillbaka mot Moskva. Det är en billig affär. Några lojala bloggare kostar småpengar, långt mindre än att muta politiker, och når ändå miljoner. Den 15 juni i år förde EU upp Jost på sin sanktionslista, för att ha spridit desinformation under kulturens täckmantel. Hennes eget svar var att beskedet bevisade att hon var på rätt väg.

Och det är här den svenska sårbarheten ligger. Sverige har ett brett och starkt stöd för Ukraina, men det stödet lever på förstasidorna, i nyhetssändningarna och i det offentliga samtalet, och det är där vi är vaksamma. Den unga manliga publik som Clavicular når finns inte där. Den finns i telefonen, i ett personligt flöde som föräldrar, lärare och beslutsfattare aldrig får se. Forskning från Försvarshögskolan visar att unga svenska män är den grupp som allra mest tar del av rysk statsmedia som RT och Sputnik, och att de oftare än andra delar innehållet vidare utan att veta varifrån det kommer, också när de själva anar att det inte stämmer. Budskapet knackar aldrig på som stöd Ryssland, för då skulle det studsa tillbaka. Det kommer i stället som förakt för feminismen, som längtan efter styrka och ordning, som bilden av ett vekt väst, värderingar som råkar sammanfalla med ruskij mir, i ett rum vi andra aldrig kliver in i. Och det handlar inte om en enskild kampanj inför ett enskilt val, utan om något långsammare och tåligare. Om att över år förskjuta vad en ung generation uppfattar som normalt, tills en världsbild som gynnar Moskva känns som deras egen.

Det svenska värnet mot detta är ännu tunt. Nationellt centrum för terrorhotbedömning, som gör Sveriges samlade hotbedömningar, skrev så sent som i höstas en hel rapport om våldsam kvinnofientlighet utan att med ett enda ord nämna att en främmande makt kan ha intresse av den. Den direkta bryggan mellan manosfären och rysk påverkan är ännu svag. Det finns få direkta bevis utöver influencernas resor, och ingen har hittills kunnat visa att en främmande makt faktiskt köpt sig in i den nya klippindustrin. Men mönstret är verkligt, och rummet står obevakat. I juni fick Jämställdhetsmyndigheten, FOI och Mediemyndigheten regeringens uppdrag att kartlägga just den könsbaserade desinformationen. Det är ett första steg.

Men det svåraste är också det mest grundläggande, och det handlar om rummet självt. Flödet där femtonåringen sitter har ritats åt honom av några få företag, av TikTok, av X, av Kick, och varje val de gör, vad som förstärks och vad som tystas, är i grunden ett politiskt val, om än fattat av ekonomiska intressen. Så länge vi behandlar det algoritmiskt styrda digitala samtalet som plattformarnas ensak, som en marknad med begränsat ansvar, så lämnar vi utformningen av vår tids kanske viktigaste offentliga miljö åt aktörer som inte står till svars inför oss. Frågan om hur det rummet ska ritas, vem som ska få se in i det och efter vilka regler det ska fungera, är därför ingen teknik- eller marknadsfråga, utan en demokratifråga, och ytterst en fråga om samhällets skydd.

En rad om ett visum, sedd av miljoner. Ensam betyder den ingenting. Läst mot allt det andra betyder den att slaget om vad en hel generation ska tro på redan har börjat, i ett rum som byggts åt oss av andra och som en främmande makt redan lärt sig att röra sig i. Att rita om det rummet medan det ännu är fredstid är en uppgift som återstår. Väntar vi till nästa storm är det för sent, för då är rummet redan ritat, av någon annan och för någon annans räkning.

Referenser

Europeiska unionens råd. (2026, 15 juni). Council Implementing Regulation (EU) 2026/1356 [sanktionslistning av Alexandra Jost]. EUR-Lex.

Fernquist, J., Kaati, L., Pelzer, B., Asplund Cohen, K., & Akrami, N. (2020). Hope, cope & rope: Incels i digitala miljöer (FOI Memo 7040). Totalförsvarets forskningsinstitut.

Ging, D., Baker, C., & Andreasen, M. B. (2024). Recommending toxicity: The role of algorithmic recommender functions on YouTube Shorts and TikTok in promoting male supremacist influencers. DCU Anti-Bullying Centre.

Lenta.ru. (2026, 27 juni). Лидер культа мужской красоты бил себя по лицу молотком и увеличивал пенис грузами.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. (2026). Pojkars och unga mäns jämställdhetsutmaningar: En kunskapssammanställning.

Nationellt centrum för terrorhotbedömning. (2025). Våldsbejakande misogyni. Säkerhetspolisen.

Nikolaeva, R., Korotkova, A., & Velikovsky, D. (2025, 14 mars). Banned Russian channel RT secretly pays video bloggers who promote Kremlin narratives. OCCRP.

Novaja Gazeta Europe. (2025, 22 februari). Under the influence: How foreign bloggers are stealthily promoting the image of a ’free and safe’ Russia on the Kremlin’s dime.

Novaja Gazeta Europe. (2026, 16 juni). EU sanctions influencer Alexandra Jost over RT-funded pro-Kremlin content.

RIA Novosti. (2026, 5 mars). Арсен Маркарян: приговор суда, за что посадили блогера.

Redmond, J., Small, R., & Hughes, M. (2025). From looksmaxxing to mass shootings: Radicalisation and online misogyny. CETAS, Alan Turing Institute.

Regeringen. (2026, 18 juni). Uppdrag att kartlägga och föreslå åtgärder för att bemöta desinformation som riktar sig mot personer på grund av kön.

Renström, E. A., & Bäck, H. (2024). Manfluencers and young men’s misogynistic attitudes: The role of perceived threats to men’s status. Sex Roles, 90(12), 1787-1806.

Sato, M. (2026, 6 maj). The clippening. The Verge.

Sobrado, B. (2026, 26 april). The ’creator of clipping’ who powers crypto gambling’s viral machine. Forbes.

Stolze, M. (2025). Russian disinformation hijacking gender cleavages: Anti-gender frames on RT as a gateway for illiberal propaganda. Journal of Gender Studies, 35(3).

The Moscow Times. (2026, 2 juni). Manosphere influencer Andrew Tate arrives in Moscow.

Wagnsson, C., & Barzanje, C. (2021). The paperboys of Russian messaging: RT/Sputnik audiences as vehicles for malign information influence. Information, Communication & Society.

Клавикулар [@Clavicular0]. (2026, 12 juli). Happy to announce our next trip will be to Russia, if all goes well with my Visa [Inlägg]. X.

Ny bok – ”Psychological Defence and Information Influence”

I dag släpps den första läroboken i sitt slag. ”Psychological Defence and Information Influence” är en antologi med trettio kapitel, redigerad av Jesper Falkheimer och James Pamment och utgiven av Myndigheten för psykologiskt försvar. Jag har skrivit ett av dem, om AI och desinformation. Det är ett ämne som tvingar oss att tänka nytt om vad det innebär att försvara ett öppet samhälle.

Boken är bred i sin ansats. Demokratiteori och rättsliga ramverk samsas med kognitiv psykologi och konspirationsteorier. Det finns kapitel om rysk och kinesisk informationspåverkan, om LVU-kampanjen mot svenska socialtjänsten, om hur videospel kan bli verktyg för påverkan. Tillsammans tecknar de en bild av desinformation som något mer än ett marginellt problem. Det handlar om ett strukturellt hot mot demokratins funktionssätt.

Varför behövs en sådan bok just nu? Delvis är svaret säkerhetspolitiskt. Kriget i Ukraina och den pågående ryska hybridkrigföringen i Europa har gjort frågorna till något som ofta återkommer till oss i våra nyhetsflöden. Men parallellt med detta ser vi också hur de senaste årens teknologiska utveckling har förändrat spelplanen i grunden. AI-system kan numera skapa text, bild och video som är svåra att skilja från autentiskt material. Kostnaderna för att producera vilseledande innehåll har rasat. Möjligheterna att sprida det har exploderat. När det är billigare, enklare och snabbare att skapa samma sak med AI som det tidigare inneburit att göra traditionellt, så kommer AI bli ett allt mer naturligt val.

I mitt kapitel kartlägger jag delar av denna terräng. Jag beskriver hur stora språkmodeller möjliggör för att generera text i en skala som var otänkbar för bara några år sedan, om hur deepfakes undergräver tilliten till visuella medier, och om hur AI kan personalisera desinformation för att maximera dess genomslag. Forskningen visar att omkring 96 procent av alla deepfakes är icke-samtyckespornografi riktad mot kvinnor. Det är inte bara ett informationsproblem. Det är digitalt våld.

Men jag pekar också på något som ofta förbises. AI spelar en dubbelroll. Samma teknik som möjliggör nya hot kan användas för att motverka dem, genom automatiserad faktakontroll och detektion av syntetiska medier.

En av de mest oroväckande trenderna är vad forskarna kallar ”the liar’s dividend”. Fenomenet innebär att själva existensen av deepfakes gör det möjligt för oärliga aktörer att avfärda autentiskt material som fabricerat. Politikern som konfronteras med en komprometterande video kan hävda att den är AI-genererad. Resultatet blir en allmän skepticism mot all information. I ett sådant klimat trivs desinformationen.

Boken visar att psykologiskt försvar inte längre kan reduceras till en fråga för specialister. Det är, som generaldirektör Magnus Hjort skriver i förordet, ”ett medborgerligt ansvar och en hörnsten i demokratisk motståndskraft”. Flera kapitel betonar utbildningens roll. Medie- och informationskunnighet framstår som avgörande för samhällets förmåga att stå emot påverkanskampanjer. Andra diskuterar de etiska dilemman som uppstår när demokratier ska försvara sig. Vilka metoder är acceptabla? Var går gränsen för när försvaret börjar undergräva det man vill skydda?

Det nordiska perspektivet löper som en röd tråd genom boken. Länder som Sverige har relativt hög motståndskraft mot informationspåverkan, tack vare samhällsförtroende och robusta mediesystem. Men den motståndskraften är inte given. Den måste underhållas, och den utmanas av krafter som vill se den urholkad. Boken analyserar hur Ryssland använder informationspåverkan som en del av sin säkerhetspolitik, och hur Kina arbetar med att ”berätta Kinas historia väl” för att forma den globala informationssfären i partiets intresse.

I mitt kapitel argumenterar jag för att vi behöver ett helhetssvar på AI-driven desinformation. Det räcker inte att bygga bättre detektionsverktyg. Vi måste förstå de ekonomiska strukturer som belönar engagemang framför sanningshalt, och vi måste investera i forskning som knyter samman teknologer, samhällsvetare och beslutsfattare. Det är ett stort projekt. Men alternativen är sämre.

I dag släpps alltså denna bok. Den är tänkt som ett levande dokument som ska uppdateras i takt med att kunskapsläget förändras. Det säger något om fältets natur. Vi befinner oss mitt i en omvälvning, och de svar vi formulerar i dag kommer att behöva revideras i morgon. Men att börja samtalet, att samla den bästa tillgängliga kunskapen mellan två pärmar, är ett nödvändigt första steg.

Boken finns fritt tillgänglig kostnadsfritt via Myndigheten för psykologiskt försvar.

Referenser

Falkheimer, J. & Pamment, J. (Red.). (2025). Psychological Defence and Information Influence. A Textbook on Theory and Practice. Myndigheten för psykologiskt försvar.

Utmaningen: 20 böcker som påverkat mig mycket. En bok om dagen i 20 dagar. Inga förklaringar, inga recensioner, bara omslag.
10/20
#böcker #20böcker #etymologi #språk #svenska

Illustrated guide to #agroforestry in: #english #français #português #bahasa #español #svenska #deutsche #tagalog #swahili #vietnam #papiamentu #hindi #mandarin #haitiancreole
https://agroflorestaemquadrinhos.wordpress.com/english/?fbclid=IwAR3OGNp1VYMlnVk3k9zwS1Ca_45SBuoyEInkswrAHC5IXnK-wKXiBA6BzRE