#svenska — Public Fediverse posts

🇸🇪 A brand-new Swedish translation of the FontForge UI, kindly provided by Daniel Nylander https://www.danielnylander.se/

https://github.com/fontforge/fontforge/pull/5911

#FontForge #localization #UI #typography #typografi #Swedish #svenska

🇸🇪 A brand-new Swedish translation of the FontForge UI, kindly provided by Daniel Nylander https://www.danielnylander.se/

https://github.com/fontforge/fontforge/pull/5911

#FontForge #localization #UI #typography #typografi #Swedish #svenska

Vaggvisan som skrevs vid fronten

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Sent på förmiddagen har vi gått genom huset rum för rum. En vägg med rostande figurer, en duk målad med jord, ett studierum där böcker staplas på ett skrivbord. Först i det sista rummet faller bilden på plats. Alla här gör ungefär det de gjorde innan kriget. En målade, en skrev, en var musiker, en var skådespelare, en satt i en inspelningsstudio. Uniformen är skillnaden, och att arbetet numera har en adress vid fronten. Huset rymmer alltså ingen kulturverksamhet för soldater. Det rymmer soldater som är kulturarbetare.

Ett tydligt exemplet kör omkring i landet. De har byggt om en buss till en mobil inspelningsstudio och åker med den längs fronten för att spela in låtar tillsammans med soldaterna. Under en sommar blev det fjorton låtar, under hösten fem till. Alla handlar inte om kriget. En av soldaterna skrev en vaggvisa vid fronten till sin lilla dotter, som bor i Estland, långt från allt det här. Låten är gjord på en position i ett land som bombas, inspelad i en buss, och den vänder sig till ett barn i ett annat land som kommer att höra sin pappas röst utan att veta var han satt när han sjöng in den.

Bredden i Cultural Forces verksamhet är större än jag först förstod. I augusti startade de en kurs i litterärt hantverk, tio veckor lång och kostnadsfri, i första hand för militära författare men öppen för alla, med en kursledare som själv är militär. Innehållet är intrigbygge, karaktärer, världsbygge och några av de metoder som lärs ut på skrivarutbildningar överallt, plus ett avsnitt om hur man kan använda AI i arbetet. Lektionerna läggs ut som film två gånger i veckan. Parallellt driver de ett projekt som samlar in veteraners manus och hjälper författarna att arbeta dem färdiga för utgivning. Kursledaren har berättat att det långt ifrån bara handlar om krigsprosa och dagböcker, utan att där finns fantasy, barnsagor och dystopier.

På en bokmässa i Kyjiv förra hösten höll de en egen paviljong för militär kultur. Där hängde en utställning som hette Var är mina drömmar, med målningar gjorda av dem som försvarar landet. Där fanns också en veteranteater, där veteraner och deras anhöriga lär sig berätta sina egna historier i pjäsform, som sedan sätts upp av yrkesregissörer och skådespelare.

Att behandla detta som en ukrainsk egenhet, eller ett nytt fenomen, vore ett misstag. I januari 1940, med Storbritannien i krig och invasionen betraktad som möjlig, inrättade den brittiska staten sin första statliga konstsubvention. Den skulle hålla igång musik och teater för en befolkning under press, och den spelade i fabriker och i skyddsrum. Beslutet överlevde kriget och institutionen finns kvar än idag under namnet Arts Council. I USA startade förläggare, bokhandlare och bibliotekarier 1943 ett program som under fyra år tryckte över hundratjugo miljoner pocketböcker i drygt trettonhundra titlar och delade ut dem gratis till amerikanska soldater, formgivna för att få plats i en uniformsficka. I Sverige har vi Fältartister inom ramen för de frivilliga försvarsorganisationerna sedan länge tillbaka.

Det tycks som att samhällen som möter existentiella hot ganska snart upptäcker att kulturen hör till det sista man kan avvara och till det första man behöver mer av. De som förstår saken ordentligt gör dessutom något institutionellt av insikten och behåller den infrastruktur som har formats. Arbetet i Kyjiv följer alltså ett gammalt mönster, men utvecklat med ny teknik, nya metoder och arbetssätt.

När samtalet kommer in på vad de står i behov av, eller skulle vilja göra tillsammans, kommer svaret snabbt. ”Det bästa sättet att stödja ett kulturprojekt tillsammans med oss är att bygga broar mellan ukrainska och svenska konstnärer.” Ukrainas kulturministerium skrev i våras att kultur och identitet idag är en fråga om nationell säkerhet. Efter vårt besök hos Cultural Forces är det svårt att inte dela den uppfattningen.

Det börjar bli dags för oss att lämna Cultural Forces för den här gången. Verksamheten, platsen, konstnärerna och konsten väcker många tankar. Någonstans i huset torkar en duk. Sex figurer rostar i sin egen takt. Nästa lass böcker står packat, och bussen ska iväg igen. Här är kulturen inte bara något som skyddas. Det är också sin egen kraft och en förutsättning för Ukraina att vinna kriget.

Referenser

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Heinrich, A. (2010). Theatre in Britain during the Second World War. University of Glasgow.

Library of Congress. (u.å.). Armed Services Editions collection.

Ministeriet för kultur och informationspolitik. (2026, 17 april). Культура та ідентичність як складова національної безпеки.

Suspilne Kultura. (2026, 9 september). «Культурні сили» запустили курс із літературної майстерності для військових.

Ukrinform. (2025, 24 september). Платформа «Культурні сили» презентує на «Книжковій країні» павільйон мілітарної культури.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

Vaggvisan som skrevs vid fronten

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Sent på förmiddagen har vi gått genom huset rum för rum. En vägg med rostande figurer, en duk målad med jord, ett studierum där böcker staplas på ett skrivbord. Först i det sista rummet faller bilden på plats. Alla här gör ungefär det de gjorde innan kriget. En målade, en skrev, en var musiker, en var skådespelare, en satt i en inspelningsstudio. Uniformen är skillnaden, och att arbetet numera har en adress vid fronten. Huset rymmer alltså ingen kulturverksamhet för soldater. Det rymmer soldater som är kulturarbetare.

Ett tydligt exemplet kör omkring i landet. De har byggt om en buss till en mobil inspelningsstudio och åker med den längs fronten för att spela in låtar tillsammans med soldaterna. Under en sommar blev det fjorton låtar, under hösten fem till. Alla handlar inte om kriget. En av soldaterna skrev en vaggvisa vid fronten till sin lilla dotter, som bor i Estland, långt från allt det här. Låten är gjord på en position i ett land som bombas, inspelad i en buss, och den vänder sig till ett barn i ett annat land som kommer att höra sin pappas röst utan att veta var han satt när han sjöng in den.

Bredden i Cultural Forces verksamhet är större än jag först förstod. I augusti startade de en kurs i litterärt hantverk, tio veckor lång och kostnadsfri, i första hand för militära författare men öppen för alla, med en kursledare som själv är militär. Innehållet är intrigbygge, karaktärer, världsbygge och några av de metoder som lärs ut på skrivarutbildningar överallt, plus ett avsnitt om hur man kan använda AI i arbetet. Lektionerna läggs ut som film två gånger i veckan. Parallellt driver de ett projekt som samlar in veteraners manus och hjälper författarna att arbeta dem färdiga för utgivning. Kursledaren har berättat att det långt ifrån bara handlar om krigsprosa och dagböcker, utan att där finns fantasy, barnsagor och dystopier.

På en bokmässa i Kyjiv förra hösten höll de en egen paviljong för militär kultur. Där hängde en utställning som hette Var är mina drömmar, med målningar gjorda av dem som försvarar landet. Där fanns också en veteranteater, där veteraner och deras anhöriga lär sig berätta sina egna historier i pjäsform, som sedan sätts upp av yrkesregissörer och skådespelare.

Att behandla detta som en ukrainsk egenhet, eller ett nytt fenomen, vore ett misstag. I januari 1940, med Storbritannien i krig och invasionen betraktad som möjlig, inrättade den brittiska staten sin första statliga konstsubvention. Den skulle hålla igång musik och teater för en befolkning under press, och den spelade i fabriker och i skyddsrum. Beslutet överlevde kriget och institutionen finns kvar än idag under namnet Arts Council. I USA startade förläggare, bokhandlare och bibliotekarier 1943 ett program som under fyra år tryckte över hundratjugo miljoner pocketböcker i drygt trettonhundra titlar och delade ut dem gratis till amerikanska soldater, formgivna för att få plats i en uniformsficka. I Sverige har vi Fältartister inom ramen för de frivilliga försvarsorganisationerna sedan länge tillbaka.

Det tycks som att samhällen som möter existentiella hot ganska snart upptäcker att kulturen hör till det sista man kan avvara och till det första man behöver mer av. De som förstår saken ordentligt gör dessutom något institutionellt av insikten och behåller den infrastruktur som har formats. Arbetet i Kyjiv följer alltså ett gammalt mönster, men utvecklat med ny teknik, nya metoder och arbetssätt.

När samtalet kommer in på vad de står i behov av, eller skulle vilja göra tillsammans, kommer svaret snabbt. ”Det bästa sättet att stödja ett kulturprojekt tillsammans med oss är att bygga broar mellan ukrainska och svenska konstnärer.” Ukrainas kulturministerium skrev i våras att kultur och identitet idag är en fråga om nationell säkerhet. Efter vårt besök hos Cultural Forces är det svårt att inte dela den uppfattningen.

Det börjar bli dags för oss att lämna Cultural Forces för den här gången. Verksamheten, platsen, konstnärerna och konsten väcker många tankar. Någonstans i huset torkar en duk. Sex figurer rostar i sin egen takt. Nästa lass böcker står packat, och bussen ska iväg igen. Här är kulturen inte bara något som skyddas. Det är också sin egen kraft och en förutsättning för Ukraina att vinna kriget.

Referenser

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Heinrich, A. (2010). Theatre in Britain during the Second World War. University of Glasgow.

Library of Congress. (u.å.). Armed Services Editions collection.

Ministeriet för kultur och informationspolitik. (2026, 17 april). Культура та ідентичність як складова національної безпеки.

Suspilne Kultura. (2026, 9 september). «Культурні сили» запустили курс із літературної майстерності для військових.

Ukrinform. (2025, 24 september). Платформа «Культурні сили» презентує на «Книжковій країні» павільйон мілітарної культури.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

Vaggvisan som skrevs vid fronten

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Sent på förmiddagen har vi gått genom huset rum för rum. En vägg med rostande figurer, en duk målad med jord, ett studierum där böcker staplas på ett skrivbord. Först i det sista rummet faller bilden på plats. Alla här gör ungefär det de gjorde innan kriget. En målade, en skrev, en var musiker, en var skådespelare, en satt i en inspelningsstudio. Uniformen är skillnaden, och att arbetet numera har en adress vid fronten. Huset rymmer alltså ingen kulturverksamhet för soldater. Det rymmer soldater som är kulturarbetare.

Ett tydligt exemplet kör omkring i landet. De har byggt om en buss till en mobil inspelningsstudio och åker med den längs fronten för att spela in låtar tillsammans med soldaterna. Under en sommar blev det fjorton låtar, under hösten fem till. Alla handlar inte om kriget. En av soldaterna skrev en vaggvisa vid fronten till sin lilla dotter, som bor i Estland, långt från allt det här. Låten är gjord på en position i ett land som bombas, inspelad i en buss, och den vänder sig till ett barn i ett annat land som kommer att höra sin pappas röst utan att veta var han satt när han sjöng in den.

Bredden i Cultural Forces verksamhet är större än jag först förstod. I augusti startade de en kurs i litterärt hantverk, tio veckor lång och kostnadsfri, i första hand för militära författare men öppen för alla, med en kursledare som själv är militär. Innehållet är intrigbygge, karaktärer, världsbygge och några av de metoder som lärs ut på skrivarutbildningar överallt, plus ett avsnitt om hur man kan använda AI i arbetet. Lektionerna läggs ut som film två gånger i veckan. Parallellt driver de ett projekt som samlar in veteraners manus och hjälper författarna att arbeta dem färdiga för utgivning. Kursledaren har berättat att det långt ifrån bara handlar om krigsprosa och dagböcker, utan att där finns fantasy, barnsagor och dystopier.

På en bokmässa i Kyjiv förra hösten höll de en egen paviljong för militär kultur. Där hängde en utställning som hette Var är mina drömmar, med målningar gjorda av dem som försvarar landet. Där fanns också en veteranteater, där veteraner och deras anhöriga lär sig berätta sina egna historier i pjäsform, som sedan sätts upp av yrkesregissörer och skådespelare.

Att behandla detta som en ukrainsk egenhet, eller ett nytt fenomen, vore ett misstag. I januari 1940, med Storbritannien i krig och invasionen betraktad som möjlig, inrättade den brittiska staten sin första statliga konstsubvention. Den skulle hålla igång musik och teater för en befolkning under press, och den spelade i fabriker och i skyddsrum. Beslutet överlevde kriget och institutionen finns kvar än idag under namnet Arts Council. I USA startade förläggare, bokhandlare och bibliotekarier 1943 ett program som under fyra år tryckte över hundratjugo miljoner pocketböcker i drygt trettonhundra titlar och delade ut dem gratis till amerikanska soldater, formgivna för att få plats i en uniformsficka. I Sverige har vi Fältartister inom ramen för de frivilliga försvarsorganisationerna sedan länge tillbaka.

Det tycks som att samhällen som möter existentiella hot ganska snart upptäcker att kulturen hör till det sista man kan avvara och till det första man behöver mer av. De som förstår saken ordentligt gör dessutom något institutionellt av insikten och behåller den infrastruktur som har formats. Arbetet i Kyjiv följer alltså ett gammalt mönster, men utvecklat med ny teknik, nya metoder och arbetssätt.

När samtalet kommer in på vad de står i behov av, eller skulle vilja göra tillsammans, kommer svaret snabbt. ”Det bästa sättet att stödja ett kulturprojekt tillsammans med oss är att bygga broar mellan ukrainska och svenska konstnärer.” Ukrainas kulturministerium skrev i våras att kultur och identitet idag är en fråga om nationell säkerhet. Efter vårt besök hos Cultural Forces är det svårt att inte dela den uppfattningen.

Det börjar bli dags för oss att lämna Cultural Forces för den här gången. Verksamheten, platsen, konstnärerna och konsten väcker många tankar. Någonstans i huset torkar en duk. Sex figurer rostar i sin egen takt. Nästa lass böcker står packat, och bussen ska iväg igen. Här är kulturen inte bara något som skyddas. Det är också sin egen kraft och en förutsättning för Ukraina att vinna kriget.

Referenser

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Heinrich, A. (2010). Theatre in Britain during the Second World War. University of Glasgow.

Library of Congress. (u.å.). Armed Services Editions collection.

Ministeriet för kultur och informationspolitik. (2026, 17 april). Культура та ідентичність як складова національної безпеки.

Suspilne Kultura. (2026, 9 september). «Культурні сили» запустили курс із літературної майстерності для військових.

Ukrinform. (2025, 24 september). Платформа «Культурні сили» презентує на «Книжковій країні» павільйон мілітарної культури.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

En bok nedsläppt med drönare

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Natten mot den andra juli brann omkring åttahundratusen böcker i ett centrallager i Kyjiv. Jag satt i ett skyddsrum i samma stad och hörde explosionerna fortplanta sig genom betongen utan att veta vad som tagit eld. Under juli och augusti följde fler. Minst nio företag i den ukrainska bokbranschen träffades. Ett lager i Charkiv med nära åtta miljoner böcker i drygt tjugoåttatusen titlar. Ett tryckeri i Kyjiv, två gånger på sex veckor. Kontor, distributionslager, en bokmarknad. Sammanlagt omkring tretton miljoner böcker på två månader, vilket enligt Viktor Kruhlov, som leder ett av de största läroboksförlagen, motsvarar ungefär en tredjedel av marknadens årliga utbud. Drygt en miljon av dem var skolböcker, och för vissa ämnen försvann hela läsårets upplaga.

Ungefär samtidigt hade en liten grupp människor i ett hus i den här staden burit ut tusentals böcker till fronten. En i taget. Många med en handskriven hälsning på försättsbladet. Rummet där böckerna bärs ut ifrån liknar ett studierum. Bokhyllor längs väggarna, staplar på golvet, ett skrivbord som knappt syns under högarna. Någon har satt upp en handskriven lapp med orden kom inte in, tack. Mannen som berättar, jag kallar honom Serhii, är tjänstgörande i Ukrainas väpnade styrkor. Han står med armarna i kors och en axel mot bokhyllan och förklarar hur det går till, med tålamodet hos någon som har förklarat samma sak många gånger. De samlar in böckerna, och en kollega som heter Andrij håller kontakten med de stridande förbanden och ser till att de kommer fram. ”Vi tar böckerna och för dem vidare till förbanden vid fronten, så att killarna kan läsa och koppla av på annat sätt än med telefonen och med att sova.”

Allt börjar med en fråga. Vilken sorts litteratur behöver ni? ”Någon vill läsa romantisk poesi, någon annan historia.” Sedan går leveranserna regelbundet. Cultural Forces går in i en av ett tjugofemtal bokhandlar runt om i landet, köper en bok, skriver några ord i den och lämnar den i butiken. Nova Poshta, landets stora fraktbolag, kör ut den gratis. Den sista sträckan transporterar Cultural Forces igen, och lämnar över den, på positioner, vid uppsamlingsplatser och på militärsjukhus.

Ett förband inom en försvarsmakt hämtar alltså sitt materiel ur vanliga bokhandlar och får det transporterat av ett privat fraktbolag, därför att civila har köpt något och skrivit en hälsning i det. Här syns, tror jag, den en av de mera underskattade delarna av den ukrainska motståndskraften. Staten organiserar inte samhället. Gränsen mellan det militära och det civila har blivit så porös i kriget att frågan i praktiken luckrats upp.

Svårigheterna att nå fram med böcker tlll soldater har försvårats under kriget. Varför förklarar Serhii. Vägen ut till en position är ofta mer än tio eller femton kilometer till fots, och den som stått där i två eller tre månader går inte den sträckan för att köpa en bok. Idag får dessutom flera förband sina böcker nedsläppta med drönare. Också de soldater som ligger långa perioder i små skyddsvärn längst framme i fronten vill ha något att läsa. En drönare konstruerad för att bära något som exploderar flyger ut över samma landskap, men med en bok i lasten, och släpper den till någon som väntar.

Serhii ler när han berättar nästa historia. De skickar också litteratur på engelska och spanska, eftersom utländska frivilliga strider i Ukraina och inte ska glömmas bort. En av hans vapenbröder kommer från Storbritannien och har varit här sedan 2022. Mannen sårades i Zaporizjzjaområdet och låg på sjukhus i Kyjiv, så Serhii gick till Andrij och bad om något på engelska. Han fick en bok av Terry Pratchett med sig, tog den till sjukhuset och gav den till sin vän. ”Han sa bara, oj, hur går det här till, här ligger jag och läser Terry Pratchett under min rehabilitering.”

Jag tänker på de böcker som ryssarna väljer att bränna. Medans detta sker, pågår en annan rörelse. Ukrainarna läser mer nu än före invasionen. År 2020 uppgav tjugotvå procent att de läste uteslutande på ukrainska. I Ukrainska bokinstitutets undersökning under det fullskaliga kriget var siffran femtiofyra procent. Andelen som läste på ryska föll från tjugosju procent till under tio, och andelen som läser böcker varje dag fördubblades, från åtta procent till sjutton. Under 2025, landets tyngsta år av bombningar mot infrastruktur och städer, registrerades hundrasjutton nya ukrainska bokförlag, sextio procent fler än sista året före invasionen.

En del av det förklaras av marknaden. De ryska böckerna som en gång tog omkring sextio procent av utrymmet är borta, och något ska fylla hyllorna. Men marknaden förklarar inte varför människor väljer att läsa mer. Viktoriia Hajda, kommersiell direktör på det tryckeri som träffades två gånger på sex veckor, sa efteråt att hon är övertygad om att det sker med avsikt. ”De förstör tryckerier i ett försök att utplåna Ukraina som nation. Men ärligt talat kommer de inte att lyckas.”

Serhii sammanfattar sitt eget projekt mindre storslaget. ”Det handlar också om kultur, och om att hålla våra soldaters sinnen i form.” Femtioniotusen gånger har någon gått in i en butik och valt en titel åt en främling, skrivit några ord på första sidan och lämnat boken över disk. Den har åkt lastbil, legat i en ryggsäck och till slut hamnat i händerna på någon som stått på samma plats sedan i somras och skyddat oss. Några av dessa böcker färdades den sista biten genom luften.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Книга на фронт.

Chytomo. (2026, 3 juli). Russian attack on Kyiv damages publisher’s printer, destroys 800 000 books and impacts cultural figures.

Euromaidan Press. (2026, 19 februari). Ukraine publishing boom. Record 2025.

Heath, C. (2026, juli). Hinn med att leva under tiden. carlheath.se.

NV Business. (2023, 14 oktober). 54% of respondents read exclusively in Ukrainian, Russian language readers dropped below 10%.

Tunik-Fryz, V. (2026, 22 augusti). Фаренгейт 451. Як Росія знищує українську книговидавничу галузь. Українська правда.

UPI. (2026, 31 augusti). Ukraine. Russian attack razes schoolbook plant.

En bok nedsläppt med drönare

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Natten mot den andra juli brann omkring åttahundratusen böcker i ett centrallager i Kyjiv. Jag satt i ett skyddsrum i samma stad och hörde explosionerna fortplanta sig genom betongen utan att veta vad som tagit eld. Under juli och augusti följde fler. Minst nio företag i den ukrainska bokbranschen träffades. Ett lager i Charkiv med nära åtta miljoner böcker i drygt tjugoåttatusen titlar. Ett tryckeri i Kyjiv, två gånger på sex veckor. Kontor, distributionslager, en bokmarknad. Sammanlagt omkring tretton miljoner böcker på två månader, vilket enligt Viktor Kruhlov, som leder ett av de största läroboksförlagen, motsvarar ungefär en tredjedel av marknadens årliga utbud. Drygt en miljon av dem var skolböcker, och för vissa ämnen försvann hela läsårets upplaga.

Ungefär samtidigt hade en liten grupp människor i ett hus i den här staden burit ut tusentals böcker till fronten. En i taget. Många med en handskriven hälsning på försättsbladet. Rummet där böckerna bärs ut ifrån liknar ett studierum. Bokhyllor längs väggarna, staplar på golvet, ett skrivbord som knappt syns under högarna. Någon har satt upp en handskriven lapp med orden kom inte in, tack. Mannen som berättar, jag kallar honom Serhii, är tjänstgörande i Ukrainas väpnade styrkor. Han står med armarna i kors och en axel mot bokhyllan och förklarar hur det går till, med tålamodet hos någon som har förklarat samma sak många gånger. De samlar in böckerna, och en kollega som heter Andrij håller kontakten med de stridande förbanden och ser till att de kommer fram. ”Vi tar böckerna och för dem vidare till förbanden vid fronten, så att killarna kan läsa och koppla av på annat sätt än med telefonen och med att sova.”

Allt börjar med en fråga. Vilken sorts litteratur behöver ni? ”Någon vill läsa romantisk poesi, någon annan historia.” Sedan går leveranserna regelbundet. Cultural Forces går in i en av ett tjugofemtal bokhandlar runt om i landet, köper en bok, skriver några ord i den och lämnar den i butiken. Nova Poshta, landets stora fraktbolag, kör ut den gratis. Den sista sträckan transporterar Cultural Forces igen, och lämnar över den, på positioner, vid uppsamlingsplatser och på militärsjukhus.

Ett förband inom en försvarsmakt hämtar alltså sitt materiel ur vanliga bokhandlar och får det transporterat av ett privat fraktbolag, därför att civila har köpt något och skrivit en hälsning i det. Här syns, tror jag, den en av de mera underskattade delarna av den ukrainska motståndskraften. Staten organiserar inte samhället. Gränsen mellan det militära och det civila har blivit så porös i kriget att frågan i praktiken luckrats upp.

Svårigheterna att nå fram med böcker tlll soldater har försvårats under kriget. Varför förklarar Serhii. Vägen ut till en position är ofta mer än tio eller femton kilometer till fots, och den som stått där i två eller tre månader går inte den sträckan för att köpa en bok. Idag får dessutom flera förband sina böcker nedsläppta med drönare. Också de soldater som ligger långa perioder i små skyddsvärn längst framme i fronten vill ha något att läsa. En drönare konstruerad för att bära något som exploderar flyger ut över samma landskap, men med en bok i lasten, och släpper den till någon som väntar.

Serhii ler när han berättar nästa historia. De skickar också litteratur på engelska och spanska, eftersom utländska frivilliga strider i Ukraina och inte ska glömmas bort. En av hans vapenbröder kommer från Storbritannien och har varit här sedan 2022. Mannen sårades i Zaporizjzjaområdet och låg på sjukhus i Kyjiv, så Serhii gick till Andrij och bad om något på engelska. Han fick en bok av Terry Pratchett med sig, tog den till sjukhuset och gav den till sin vän. ”Han sa bara, oj, hur går det här till, här ligger jag och läser Terry Pratchett under min rehabilitering.”

Jag tänker på de böcker som ryssarna väljer att bränna. Medans detta sker, pågår en annan rörelse. Ukrainarna läser mer nu än före invasionen. År 2020 uppgav tjugotvå procent att de läste uteslutande på ukrainska. I Ukrainska bokinstitutets undersökning under det fullskaliga kriget var siffran femtiofyra procent. Andelen som läste på ryska föll från tjugosju procent till under tio, och andelen som läser böcker varje dag fördubblades, från åtta procent till sjutton. Under 2025, landets tyngsta år av bombningar mot infrastruktur och städer, registrerades hundrasjutton nya ukrainska bokförlag, sextio procent fler än sista året före invasionen.

En del av det förklaras av marknaden. De ryska böckerna som en gång tog omkring sextio procent av utrymmet är borta, och något ska fylla hyllorna. Men marknaden förklarar inte varför människor väljer att läsa mer. Viktoriia Hajda, kommersiell direktör på det tryckeri som träffades två gånger på sex veckor, sa efteråt att hon är övertygad om att det sker med avsikt. ”De förstör tryckerier i ett försök att utplåna Ukraina som nation. Men ärligt talat kommer de inte att lyckas.”

Serhii sammanfattar sitt eget projekt mindre storslaget. ”Det handlar också om kultur, och om att hålla våra soldaters sinnen i form.” Femtioniotusen gånger har någon gått in i en butik och valt en titel åt en främling, skrivit några ord på första sidan och lämnat boken över disk. Den har åkt lastbil, legat i en ryggsäck och till slut hamnat i händerna på någon som stått på samma plats sedan i somras och skyddat oss. Några av dessa böcker färdades den sista biten genom luften.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Книга на фронт.

Chytomo. (2026, 3 juli). Russian attack on Kyiv damages publisher’s printer, destroys 800 000 books and impacts cultural figures.

Euromaidan Press. (2026, 19 februari). Ukraine publishing boom. Record 2025.

Heath, C. (2026, juli). Hinn med att leva under tiden. carlheath.se.

NV Business. (2023, 14 oktober). 54% of respondents read exclusively in Ukrainian, Russian language readers dropped below 10%.

Tunik-Fryz, V. (2026, 22 augusti). Фаренгейт 451. Як Росія знищує українську книговидавничу галузь. Українська правда.

UPI. (2026, 31 augusti). Ukraine. Russian attack razes schoolbook plant.

En bok nedsläppt med drönare

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Natten mot den andra juli brann omkring åttahundratusen böcker i ett centrallager i Kyjiv. Jag satt i ett skyddsrum i samma stad och hörde explosionerna fortplanta sig genom betongen utan att veta vad som tagit eld. Under juli och augusti följde fler. Minst nio företag i den ukrainska bokbranschen träffades. Ett lager i Charkiv med nära åtta miljoner böcker i drygt tjugoåttatusen titlar. Ett tryckeri i Kyjiv, två gånger på sex veckor. Kontor, distributionslager, en bokmarknad. Sammanlagt omkring tretton miljoner böcker på två månader, vilket enligt Viktor Kruhlov, som leder ett av de största läroboksförlagen, motsvarar ungefär en tredjedel av marknadens årliga utbud. Drygt en miljon av dem var skolböcker, och för vissa ämnen försvann hela läsårets upplaga.

Ungefär samtidigt hade en liten grupp människor i ett hus i den här staden burit ut tusentals böcker till fronten. En i taget. Många med en handskriven hälsning på försättsbladet. Rummet där böckerna bärs ut ifrån liknar ett studierum. Bokhyllor längs väggarna, staplar på golvet, ett skrivbord som knappt syns under högarna. Någon har satt upp en handskriven lapp med orden kom inte in, tack. Mannen som berättar, jag kallar honom Serhii, är tjänstgörande i Ukrainas väpnade styrkor. Han står med armarna i kors och en axel mot bokhyllan och förklarar hur det går till, med tålamodet hos någon som har förklarat samma sak många gånger. De samlar in böckerna, och en kollega som heter Andrij håller kontakten med de stridande förbanden och ser till att de kommer fram. ”Vi tar böckerna och för dem vidare till förbanden vid fronten, så att killarna kan läsa och koppla av på annat sätt än med telefonen och med att sova.”

Allt börjar med en fråga. Vilken sorts litteratur behöver ni? ”Någon vill läsa romantisk poesi, någon annan historia.” Sedan går leveranserna regelbundet. Cultural Forces går in i en av ett tjugofemtal bokhandlar runt om i landet, köper en bok, skriver några ord i den och lämnar den i butiken. Nova Poshta, landets stora fraktbolag, kör ut den gratis. Den sista sträckan transporterar Cultural Forces igen, och lämnar över den, på positioner, vid uppsamlingsplatser och på militärsjukhus.

Ett förband inom en försvarsmakt hämtar alltså sitt materiel ur vanliga bokhandlar och får det transporterat av ett privat fraktbolag, därför att civila har köpt något och skrivit en hälsning i det. Här syns, tror jag, den en av de mera underskattade delarna av den ukrainska motståndskraften. Staten organiserar inte samhället. Gränsen mellan det militära och det civila har blivit så porös i kriget att frågan i praktiken luckrats upp.

Svårigheterna att nå fram med böcker tlll soldater har försvårats under kriget. Varför förklarar Serhii. Vägen ut till en position är ofta mer än tio eller femton kilometer till fots, och den som stått där i två eller tre månader går inte den sträckan för att köpa en bok. Idag får dessutom flera förband sina böcker nedsläppta med drönare. Också de soldater som ligger långa perioder i små skyddsvärn längst framme i fronten vill ha något att läsa. En drönare konstruerad för att bära något som exploderar flyger ut över samma landskap, men med en bok i lasten, och släpper den till någon som väntar.

Serhii ler när han berättar nästa historia. De skickar också litteratur på engelska och spanska, eftersom utländska frivilliga strider i Ukraina och inte ska glömmas bort. En av hans vapenbröder kommer från Storbritannien och har varit här sedan 2022. Mannen sårades i Zaporizjzjaområdet och låg på sjukhus i Kyjiv, så Serhii gick till Andrij och bad om något på engelska. Han fick en bok av Terry Pratchett med sig, tog den till sjukhuset och gav den till sin vän. ”Han sa bara, oj, hur går det här till, här ligger jag och läser Terry Pratchett under min rehabilitering.”

Jag tänker på de böcker som ryssarna väljer att bränna. Medans detta sker, pågår en annan rörelse. Ukrainarna läser mer nu än före invasionen. År 2020 uppgav tjugotvå procent att de läste uteslutande på ukrainska. I Ukrainska bokinstitutets undersökning under det fullskaliga kriget var siffran femtiofyra procent. Andelen som läste på ryska föll från tjugosju procent till under tio, och andelen som läser böcker varje dag fördubblades, från åtta procent till sjutton. Under 2025, landets tyngsta år av bombningar mot infrastruktur och städer, registrerades hundrasjutton nya ukrainska bokförlag, sextio procent fler än sista året före invasionen.

En del av det förklaras av marknaden. De ryska böckerna som en gång tog omkring sextio procent av utrymmet är borta, och något ska fylla hyllorna. Men marknaden förklarar inte varför människor väljer att läsa mer. Viktoriia Hajda, kommersiell direktör på det tryckeri som träffades två gånger på sex veckor, sa efteråt att hon är övertygad om att det sker med avsikt. ”De förstör tryckerier i ett försök att utplåna Ukraina som nation. Men ärligt talat kommer de inte att lyckas.”

Serhii sammanfattar sitt eget projekt mindre storslaget. ”Det handlar också om kultur, och om att hålla våra soldaters sinnen i form.” Femtioniotusen gånger har någon gått in i en butik och valt en titel åt en främling, skrivit några ord på första sidan och lämnat boken över disk. Den har åkt lastbil, legat i en ryggsäck och till slut hamnat i händerna på någon som stått på samma plats sedan i somras och skyddat oss. Några av dessa böcker färdades den sista biten genom luften.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Книга на фронт.

Chytomo. (2026, 3 juli). Russian attack on Kyiv damages publisher’s printer, destroys 800 000 books and impacts cultural figures.

Euromaidan Press. (2026, 19 februari). Ukraine publishing boom. Record 2025.

Heath, C. (2026, juli). Hinn med att leva under tiden. carlheath.se.

NV Business. (2023, 14 oktober). 54% of respondents read exclusively in Ukrainian, Russian language readers dropped below 10%.

Tunik-Fryz, V. (2026, 22 augusti). Фаренгейт 451. Як Росія знищує українську книговидавничу галузь. Українська правда.

UPI. (2026, 31 augusti). Ukraine. Russian attack razes schoolbook plant.

"Diskussionen om namnformerna blev särskilt intensiv efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022. De äldre formerna förknippas med en tid då ukrainska namn ofta nådde svenskan via ryskan.

#Ukraina har uppmanat omvärlden att utgå från ukrainska namnformer. Frågan har därför en politisk och symbolisk dimension: många ukrainare förknippar formen Kiev med Sovjettiden och rysk dominans."

https://yle.fi/a/7-10105686

#kieli #sanat #nimet #språk #ord #namn #ruotsi #svenska #SvenskaYle

"Diskussionen om namnformerna blev särskilt intensiv efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022. De äldre formerna förknippas med en tid då ukrainska namn ofta nådde svenskan via ryskan.

#Ukraina har uppmanat omvärlden att utgå från ukrainska namnformer. Frågan har därför en politisk och symbolisk dimension: många ukrainare förknippar formen Kiev med Sovjettiden och rysk dominans."

https://yle.fi/a/7-10105686

#kieli #sanat #nimet #språk #ord #namn #ruotsi #svenska #SvenskaYle

"Diskussionen om namnformerna blev särskilt intensiv efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022. De äldre formerna förknippas med en tid då ukrainska namn ofta nådde svenskan via ryskan.

#Ukraina har uppmanat omvärlden att utgå från ukrainska namnformer. Frågan har därför en politisk och symbolisk dimension: många ukrainare förknippar formen Kiev med Sovjettiden och rysk dominans."

https://yle.fi/a/7-10105686

#kieli #sanat #nimet #språk #ord #namn #ruotsi #svenska #SvenskaYle

"Diskussionen om namnformerna blev särskilt intensiv efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022. De äldre formerna förknippas med en tid då ukrainska namn ofta nådde svenskan via ryskan.

#Ukraina har uppmanat omvärlden att utgå från ukrainska namnformer. Frågan har därför en politisk och symbolisk dimension: många ukrainare förknippar formen Kiev med Sovjettiden och rysk dominans."

https://yle.fi/a/7-10105686

#kieli #sanat #nimet #språk #ord #namn #ruotsi #svenska #SvenskaYle

Färgen som är hundra år gammal

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Duken är en meter bred och en och en halv hög och hänger mellan två träkäppar, med ett snöre över den övre. Formen kommer från kyrkan, från fanan som bärs först i en procession, och han kallar den själv för ett banér. Svart, vitt och guld på grov väv. Överst en björkskog, smala vita stammar tätt intill varandra mot mörkret bakom. Under skogen en skyttegrav med väggar av träplank, och mitt i den en soldat i hjälm och skyddsväst, målad i guld, vänd bort från mig. Nederst ett fält av eklöv med ett vitt kors.

”Den ska läsas som en traditionell ikon”, säger Mychajlo Skop, ”bokstavligen efter sin uppbyggnad.” Det betyder uppifrån och ned, och han börjar överst. Skogen föreställer ingen natur. ”Inte blommor och björnar och kaniner. Det är vildhet, ett dödens land, ingenmansland. Det är därifrån ryssarna tittar på oss.” Och det skrämmande, lägger han till, ligger i att vi är byggda för att frukta det vi inte kan se. Sedan soldaten, som hela tiden ser ut mot detta ingenmansland och aldrig vänder sig om för att titta på oss. Och så det nedersta fältet, där vi står. Korset är ett kosackkors, som står för den ukrainska försvarsmakten och samtidigt för Cultural Forces, som är en del av den. Under korset ligger löven lager på lager. ”Här ser du kulturen, som skyddas av den här personen som tittar ut i natten.”

Det tar en stund innan jag förstår vad han har gjort med mig. Duken rymmer tre platser. De som ser på oss ur mörkret, han som står vänd mot dem, och vi som står bakom hans rygg i lövverket. Någon fjärde plats finns inte. Den som betraktar bilden står redan i den. Kompositionen är enkel på ett obarmhärtigt sätt, och jag vet inte om jag hade sett det utan honom, men efteråt går det inte att se något annat.

Men berättelsen bärs också av själva materialen. Ytan är sträv, nästan som fint sandpapper. Han har blandat sin färg med ukrainsk jord från alla landets regioner, från Donetsk till Zakarpattia, från Odesa till Tjernihiv. ”Så hela Ukraina finns här. Det är mycket viktigt för mig.” Och så bronsen. Guldet kommer ur en burk som är omkring hundra år gammal. Färgen tillhörde en gång konstnären Jaroslava Muzyka. När hon dog såldes hennes konstnärsmaterial, och hans mor köpte burken av mannen som sålde det.

Muzyka föddes 1894 i Zaliztsi och levde större delen av sitt liv i Lviv. Hon var målare och konservator, arbetade i Nationalmuseets konserveringsverkstad och hörde till grundarna av Sammanslutningen av oberoende ukrainska konstnärer, som hon också ledde. Hon arbetade i mosaik, i emalj, i grafik och i måleri på glas, och hon samlade ukrainsk folkkonst. Den 8 november 1948 greps hon under en tjänsteresa till Krim och fördes till Kyjiv. Anklagelsen gällde förbindelser med ledningen för den ukrainska nationalistiska underjordiska rörelsen, och materiellt stöd till den. Efter förhören erkände hon allt hon anklagades för, och den 18 juni 1949 dömdes hon till tjugofem år i läger. Hon satt vid Bratsk i Sibirien och frigavs den 6 juni 1955, två år efter Stalins död, sjuk i tuberkulos. Hon återvände till Lviv, fortsatte arbeta och hade egna utställningar 1957 och 1964. Hon dog 1973 och ligger begravd på Lytjakivkyrkogården.

Erkännandet var framtvingat. Domen visar vad den sovjetiska staten hade bestämt att Jaroslava Muzyka gjort. Vad hon faktiskt gjorde vet vi inte med samma säkerhet. Det vi vet är att en burk bronsfärg överlevde ett gripande, en lägerdom, ett dödsbo och en försäljning. Nu används den igen, som färg över en soldat i en skyttegrav. ”Den här färgen är särskild, för den visar kedjan av generationer av motståndets konstnärer”, säger han.

Soldaten på duken vänder sig aldrig om, och ser alltså aldrig det han skyddar. Men han är målad i det. Guldet har överlevt den stat som dömde kvinnan det tillhörde, och jorden i färgen kommer från hela det land han vaktar. Bakom hans rygg ligger eklöven i lager på lager. Jag läste dem först som ett lövverk. Nu läser jag dem också som tid, där varje lager är lagt av någon som tog hand om det som fanns före. En konservator i Lviv. En mor som köpte en burk färg. En son som målar med den. Det är där, bland löven som vi står och betraktar, blir vi till en del.

Referenser

East SOS. (2025, 30 september). Ukrainian literature banned. Evidence from the temporarily occupied territories.

Filts, B. M. (2020). Музика Ярослава Львівна. I Енциклопедія сучасної України.

Heath, C. (2026, 28 mars). Kyiv under ytan. carlheath.se.

Human Rights Watch. (2022, 20 december). Ukraine. Russians pillage Kherson cultural institutions.

Chytomo. (2022, 28 mars). Russians destroy Chernihiv SBU archive with documents about Soviet repression.

Ukrajinska Pravda. (2026, 11 augusti). Росія затвердила підручник «Історія нашого краю. Донбас і Новоросія».

Färgen som är hundra år gammal

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Duken är en meter bred och en och en halv hög och hänger mellan två träkäppar, med ett snöre över den övre. Formen kommer från kyrkan, från fanan som bärs först i en procession, och han kallar den själv för ett banér. Svart, vitt och guld på grov väv. Överst en björkskog, smala vita stammar tätt intill varandra mot mörkret bakom. Under skogen en skyttegrav med väggar av träplank, och mitt i den en soldat i hjälm och skyddsväst, målad i guld, vänd bort från mig. Nederst ett fält av eklöv med ett vitt kors.

”Den ska läsas som en traditionell ikon”, säger Mychajlo Skop, ”bokstavligen efter sin uppbyggnad.” Det betyder uppifrån och ned, och han börjar överst. Skogen föreställer ingen natur. ”Inte blommor och björnar och kaniner. Det är vildhet, ett dödens land, ingenmansland. Det är därifrån ryssarna tittar på oss.” Och det skrämmande, lägger han till, ligger i att vi är byggda för att frukta det vi inte kan se. Sedan soldaten, som hela tiden ser ut mot detta ingenmansland och aldrig vänder sig om för att titta på oss. Och så det nedersta fältet, där vi står. Korset är ett kosackkors, som står för den ukrainska försvarsmakten och samtidigt för Cultural Forces, som är en del av den. Under korset ligger löven lager på lager. ”Här ser du kulturen, som skyddas av den här personen som tittar ut i natten.”

Det tar en stund innan jag förstår vad han har gjort med mig. Duken rymmer tre platser. De som ser på oss ur mörkret, han som står vänd mot dem, och vi som står bakom hans rygg i lövverket. Någon fjärde plats finns inte. Den som betraktar bilden står redan i den. Kompositionen är enkel på ett obarmhärtigt sätt, och jag vet inte om jag hade sett det utan honom, men efteråt går det inte att se något annat.

Men berättelsen bärs också av själva materialen. Ytan är sträv, nästan som fint sandpapper. Han har blandat sin färg med ukrainsk jord från alla landets regioner, från Donetsk till Zakarpattia, från Odesa till Tjernihiv. ”Så hela Ukraina finns här. Det är mycket viktigt för mig.” Och så bronsen. Guldet kommer ur en burk som är omkring hundra år gammal. Färgen tillhörde en gång konstnären Jaroslava Muzyka. När hon dog såldes hennes konstnärsmaterial, och hans mor köpte burken av mannen som sålde det.

Muzyka föddes 1894 i Zaliztsi och levde större delen av sitt liv i Lviv. Hon var målare och konservator, arbetade i Nationalmuseets konserveringsverkstad och hörde till grundarna av Sammanslutningen av oberoende ukrainska konstnärer, som hon också ledde. Hon arbetade i mosaik, i emalj, i grafik och i måleri på glas, och hon samlade ukrainsk folkkonst. Den 8 november 1948 greps hon under en tjänsteresa till Krim och fördes till Kyjiv. Anklagelsen gällde förbindelser med ledningen för den ukrainska nationalistiska underjordiska rörelsen, och materiellt stöd till den. Efter förhören erkände hon allt hon anklagades för, och den 18 juni 1949 dömdes hon till tjugofem år i läger. Hon satt vid Bratsk i Sibirien och frigavs den 6 juni 1955, två år efter Stalins död, sjuk i tuberkulos. Hon återvände till Lviv, fortsatte arbeta och hade egna utställningar 1957 och 1964. Hon dog 1973 och ligger begravd på Lytjakivkyrkogården.

Erkännandet var framtvingat. Domen visar vad den sovjetiska staten hade bestämt att Jaroslava Muzyka gjort. Vad hon faktiskt gjorde vet vi inte med samma säkerhet. Det vi vet är att en burk bronsfärg överlevde ett gripande, en lägerdom, ett dödsbo och en försäljning. Nu används den igen, som färg över en soldat i en skyttegrav. ”Den här färgen är särskild, för den visar kedjan av generationer av motståndets konstnärer”, säger han.

Soldaten på duken vänder sig aldrig om, och ser alltså aldrig det han skyddar. Men han är målad i det. Guldet har överlevt den stat som dömde kvinnan det tillhörde, och jorden i färgen kommer från hela det land han vaktar. Bakom hans rygg ligger eklöven i lager på lager. Jag läste dem först som ett lövverk. Nu läser jag dem också som tid, där varje lager är lagt av någon som tog hand om det som fanns före. En konservator i Lviv. En mor som köpte en burk färg. En son som målar med den. Det är där, bland löven som vi står och betraktar, blir vi till en del.

Referenser

East SOS. (2025, 30 september). Ukrainian literature banned. Evidence from the temporarily occupied territories.

Filts, B. M. (2020). Музика Ярослава Львівна. I Енциклопедія сучасної України.

Heath, C. (2026, 28 mars). Kyiv under ytan. carlheath.se.

Human Rights Watch. (2022, 20 december). Ukraine. Russians pillage Kherson cultural institutions.

Chytomo. (2022, 28 mars). Russians destroy Chernihiv SBU archive with documents about Soviet repression.

Ukrajinska Pravda. (2026, 11 augusti). Росія затвердила підручник «Історія нашого краю. Донбас і Новоросія».

Färgen som är hundra år gammal

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Duken är en meter bred och en och en halv hög och hänger mellan två träkäppar, med ett snöre över den övre. Formen kommer från kyrkan, från fanan som bärs först i en procession, och han kallar den själv för ett banér. Svart, vitt och guld på grov väv. Överst en björkskog, smala vita stammar tätt intill varandra mot mörkret bakom. Under skogen en skyttegrav med väggar av träplank, och mitt i den en soldat i hjälm och skyddsväst, målad i guld, vänd bort från mig. Nederst ett fält av eklöv med ett vitt kors.

”Den ska läsas som en traditionell ikon”, säger Mychajlo Skop, ”bokstavligen efter sin uppbyggnad.” Det betyder uppifrån och ned, och han börjar överst. Skogen föreställer ingen natur. ”Inte blommor och björnar och kaniner. Det är vildhet, ett dödens land, ingenmansland. Det är därifrån ryssarna tittar på oss.” Och det skrämmande, lägger han till, ligger i att vi är byggda för att frukta det vi inte kan se. Sedan soldaten, som hela tiden ser ut mot detta ingenmansland och aldrig vänder sig om för att titta på oss. Och så det nedersta fältet, där vi står. Korset är ett kosackkors, som står för den ukrainska försvarsmakten och samtidigt för Cultural Forces, som är en del av den. Under korset ligger löven lager på lager. ”Här ser du kulturen, som skyddas av den här personen som tittar ut i natten.”

Det tar en stund innan jag förstår vad han har gjort med mig. Duken rymmer tre platser. De som ser på oss ur mörkret, han som står vänd mot dem, och vi som står bakom hans rygg i lövverket. Någon fjärde plats finns inte. Den som betraktar bilden står redan i den. Kompositionen är enkel på ett obarmhärtigt sätt, och jag vet inte om jag hade sett det utan honom, men efteråt går det inte att se något annat.

Men berättelsen bärs också av själva materialen. Ytan är sträv, nästan som fint sandpapper. Han har blandat sin färg med ukrainsk jord från alla landets regioner, från Donetsk till Zakarpattia, från Odesa till Tjernihiv. ”Så hela Ukraina finns här. Det är mycket viktigt för mig.” Och så bronsen. Guldet kommer ur en burk som är omkring hundra år gammal. Färgen tillhörde en gång konstnären Jaroslava Muzyka. När hon dog såldes hennes konstnärsmaterial, och hans mor köpte burken av mannen som sålde det.

Muzyka föddes 1894 i Zaliztsi och levde större delen av sitt liv i Lviv. Hon var målare och konservator, arbetade i Nationalmuseets konserveringsverkstad och hörde till grundarna av Sammanslutningen av oberoende ukrainska konstnärer, som hon också ledde. Hon arbetade i mosaik, i emalj, i grafik och i måleri på glas, och hon samlade ukrainsk folkkonst. Den 8 november 1948 greps hon under en tjänsteresa till Krim och fördes till Kyjiv. Anklagelsen gällde förbindelser med ledningen för den ukrainska nationalistiska underjordiska rörelsen, och materiellt stöd till den. Efter förhören erkände hon allt hon anklagades för, och den 18 juni 1949 dömdes hon till tjugofem år i läger. Hon satt vid Bratsk i Sibirien och frigavs den 6 juni 1955, två år efter Stalins död, sjuk i tuberkulos. Hon återvände till Lviv, fortsatte arbeta och hade egna utställningar 1957 och 1964. Hon dog 1973 och ligger begravd på Lytjakivkyrkogården.

Erkännandet var framtvingat. Domen visar vad den sovjetiska staten hade bestämt att Jaroslava Muzyka gjort. Vad hon faktiskt gjorde vet vi inte med samma säkerhet. Det vi vet är att en burk bronsfärg överlevde ett gripande, en lägerdom, ett dödsbo och en försäljning. Nu används den igen, som färg över en soldat i en skyttegrav. ”Den här färgen är särskild, för den visar kedjan av generationer av motståndets konstnärer”, säger han.

Soldaten på duken vänder sig aldrig om, och ser alltså aldrig det han skyddar. Men han är målad i det. Guldet har överlevt den stat som dömde kvinnan det tillhörde, och jorden i färgen kommer från hela det land han vaktar. Bakom hans rygg ligger eklöven i lager på lager. Jag läste dem först som ett lövverk. Nu läser jag dem också som tid, där varje lager är lagt av någon som tog hand om det som fanns före. En konservator i Lviv. En mor som köpte en burk färg. En son som målar med den. Det är där, bland löven som vi står och betraktar, blir vi till en del.

Referenser

East SOS. (2025, 30 september). Ukrainian literature banned. Evidence from the temporarily occupied territories.

Filts, B. M. (2020). Музика Ярослава Львівна. I Енциклопедія сучасної України.

Heath, C. (2026, 28 mars). Kyiv under ytan. carlheath.se.

Human Rights Watch. (2022, 20 december). Ukraine. Russians pillage Kherson cultural institutions.

Chytomo. (2022, 28 mars). Russians destroy Chernihiv SBU archive with documents about Soviet repression.

Ukrajinska Pravda. (2026, 11 augusti). Росія затвердила підручник «Історія нашого краю. Донбас і Новоросія».

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

Språkrådet på FB:

I Sverige har vi sedan länge ett system för att föra över ukrainska person- och ortnamn med kyrilliska tecken till latinska bokstäver. Det används för i princip alla ukrainska namn i svenska texter – med undantag för några få äldre stavningar som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl. Språkrådet och Isof rekommenderar nu att även dessa namn skrivs enligt vårt system, dvs. att de stavas Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl.

https://www.isof.se/om-oss/pressrum/arkiv-pressmeddelanden/2026-09-21-isof-rekommenderar-kyjiv-i-stallet-for-kiev

#Svenska #Språkrådet

Språkrådet på FB:

I Sverige har vi sedan länge ett system för att föra över ukrainska person- och ortnamn med kyrilliska tecken till latinska bokstäver. Det används för i princip alla ukrainska namn i svenska texter – med undantag för några få äldre stavningar som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl. Språkrådet och Isof rekommenderar nu att även dessa namn skrivs enligt vårt system, dvs. att de stavas Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl.

https://www.isof.se/om-oss/pressrum/arkiv-pressmeddelanden/2026-09-21-isof-rekommenderar-kyjiv-i-stallet-for-kiev

#Svenska #Språkrådet

Språkrådet på FB:

I Sverige har vi sedan länge ett system för att föra över ukrainska person- och ortnamn med kyrilliska tecken till latinska bokstäver. Det används för i princip alla ukrainska namn i svenska texter – med undantag för några få äldre stavningar som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl. Språkrådet och Isof rekommenderar nu att även dessa namn skrivs enligt vårt system, dvs. att de stavas Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl.

https://www.isof.se/om-oss/pressrum/arkiv-pressmeddelanden/2026-09-21-isof-rekommenderar-kyjiv-i-stallet-for-kiev

#Svenska #Språkrådet

Språkrådet på FB:

I Sverige har vi sedan länge ett system för att föra över ukrainska person- och ortnamn med kyrilliska tecken till latinska bokstäver. Det används för i princip alla ukrainska namn i svenska texter – med undantag för några få äldre stavningar som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl. Språkrådet och Isof rekommenderar nu att även dessa namn skrivs enligt vårt system, dvs. att de stavas Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl.

https://www.isof.se/om-oss/pressrum/arkiv-pressmeddelanden/2026-09-21-isof-rekommenderar-kyjiv-i-stallet-for-kiev

#Svenska #Språkrådet

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

jag försöker lära mig #svenska…

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Märklig formulering som man stöter på ibland.

Jag erbjuder mig att göra ett jobb åt någon, till exempel hålla en föreläsning, förstås under förespegling att jag håller jätteintressanta sådana.

Svar: "Tack, men det är inte intressant".

Vad de menar är väl att de inte är intresserade av att anta mitt erbjudande. Men formuleringen betyder ju ordagrant att föreläsningen jag erbjuder inte är intressant. Och att detta är ett objektivt faktum. 🙄

#svenska

Märklig formulering som man stöter på ibland.

Jag erbjuder mig att göra ett jobb åt någon, till exempel hålla en föreläsning, förstås under förespegling att jag håller jätteintressanta sådana.

Svar: "Tack, men det är inte intressant".

Vad de menar är väl att de inte är intresserade av att anta mitt erbjudande. Men formuleringen betyder ju ordagrant att föreläsningen jag erbjuder inte är intressant. Och att detta är ett objektivt faktum. 🙄

#svenska

Märklig formulering som man stöter på ibland.

Jag erbjuder mig att göra ett jobb åt någon, till exempel hålla en föreläsning, förstås under förespegling att jag håller jätteintressanta sådana.

Svar: "Tack, men det är inte intressant".

Vad de menar är väl att de inte är intresserade av att anta mitt erbjudande. Men formuleringen betyder ju ordagrant att föreläsningen jag erbjuder inte är intressant. Och att detta är ett objektivt faktum. 🙄

#svenska

Märklig formulering som man stöter på ibland.

Jag erbjuder mig att göra ett jobb åt någon, till exempel hålla en föreläsning, förstås under förespegling att jag håller jätteintressanta sådana.

Svar: "Tack, men det är inte intressant".

Vad de menar är väl att de inte är intresserade av att anta mitt erbjudande. Men formuleringen betyder ju ordagrant att föreläsningen jag erbjuder inte är intressant. Och att detta är ett objektivt faktum. 🙄

#svenska

Oooh, exciting! Keila kommer snart att finnas tillgänglig på svenska! https://github.com/pentacent/keila/pull/571 🇸🇪 🫎 #sverige #svenska #i18n #opensource #buildinpublic

Oooh, exciting! Keila kommer snart att finnas tillgänglig på svenska! https://github.com/pentacent/keila/pull/571 🇸🇪 🫎 #sverige #svenska #i18n #opensource #buildinpublic

Oooh, exciting! Keila kommer snart att finnas tillgänglig på svenska! https://github.com/pentacent/keila/pull/571 🇸🇪 🫎 #sverige #svenska #i18n #opensource #buildinpublic

Oooh, exciting! Keila kommer snart att finnas tillgänglig på svenska! https://github.com/pentacent/keila/pull/571 🇸🇪 🫎 #sverige #svenska #i18n #opensource #buildinpublic

”Då är loppet redan kört” – en reflektion efter Ekots AI-debatt

”Om det nu skulle vara så, då är loppet redan kört.” Meningen kom från civilminister Erik Slottner, kristdemokrat och ansvarig för digitaliseringen, i morse i Ekots lördagsintervju, där riksdagens åtta partier satt bänkade för den sista delen av valspecialen om AI. Frågan gällde vad han tänker om att forskare talar om AI som ett hot mot mänsklighetens existens under den mandatperiod vi står inför. Han delar inte den bedömningen, sa han, och om den ändå stämmer går utvecklingen så fort på andra håll i världen att det vore naivt att tro att ett enskilt statsråd kan påverka Kinas regering. Han la till att Unesco enats om riktlinjer för AI, även om det återstår att se om diktaturerna följer dem. Det är ett ärligt svar från en minister som vet vad han råder över. Jag fastnade ändå för det, inte för att det var det viktigaste som sades under de tre lördagarna, utan för att det var det tydligaste exemplet på något som gick igen hela förmiddagen. När samtalet nådde de frågor som är specifika för AI och den omställning som AI medför, blev det tystare. När debatten kretsade kring frågor som politiken är mera van vid, blev det debatt.

Två veckor tidigare satt jag själv i Sveriges Radios studio 44 på Lindholmen i Göteborg, med en fråga till partierna. Den lördagen handlade om AI och demokratin, och det var Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers, som la frågan om pausen på bordet. Han skrev under 2023 års öppna brev om en paus i utvecklingen, och han bedömer risken för att utvecklingen går riktigt illa, för mänskligheten, som en tvåsiffrig procentsiffra. Han ville höra att partierna tar det på allvar. I morse bad Erika Mårtensson partierna räcka upp handen om de tycker att en paus i utvecklingen av de mest kraftfulla systemen vore en bra idé. En hand gick upp, Miljöpartiets Anton Bylins. Sju partier lät händerna ligga.

För egen del delar jag bild med dem som inte ser en paus som realistisk. Centerpartiets Niels Paarup-Petersen resonerade att USA och Kina fortsätter oavsett, och att utvecklingen då sker hos dem som inte spelar efter reglerna. Slottner har också rätt i sin premiss. Sverige avgör inte vad som byggs i USA eller Kina. Men slutsatsen följer inte av premissen. Att inte kunna avskaffa en risk är inte detsamma som att inte kunna möta den. Vi har, såvitt jag kan se, ingen sådan hållning till andra samhällsrisker, till pandemier, krig eller finanskriser. Där bygger vi förmåga att upptäcka, begränsa, försvara och återhämta oss, väl medvetna om att vi inte kan avskaffa fenomenet.

När det gäller AI tycks det finnas en uppfattning om att det inte går. Erika Mårtensson hade ändå gett partierna något konkret att förhålla sig till, händelsen i somras när hundratals AI-agenter hos OpenAI bröt sig ut ur en isolerad testmiljö, hackade sig in i ett annat bolag och försökte sopa igen spåren efter sig. Exemplet blev liggande. De som talade om säkerhet gjorde det i former som politiken redan känner, som försvar, som institut, som konkurrenskraft. Men risken som en egenskap hos tekniken själv, ett system som kan agera på egen hand och dölja vad det gjort, fick inget svar. Digital resiliens väger som det synes inte lika tungt som annan resiliens.

Ekot gav AI tre lördagar mitt i en valrörelse som knappt nämnt tekniken. Den andra lördagen handlade om ekonomin och jobben. Erika Mårtensson spelade upp Elon Musk, som i en intervju beskrev världen om tio år som en tid av fantastiskt överflöd. Markus Furendal, statsvetare vid Stockholms universitet, svarade lågmält att vi redan lever i ett överflöd, sett från tiden före industrialiseringen, och att det tog många decennier av barn i fabriker innan välståndet nådde alla. Överflöd är inte en fördelning.

Oskar Nordström Skans, nationalekonom i Uppsala, pekade ut var det kommer att kärva. Vi beskattar arbete, för kapital flyttar. Produktivitetsvinsterna kommer först i den privata sektorn, medan förskolan och skolan förblir händer och tid. Skattebasen krymper alltså just där behovet växer. Moa Tiwell från AI Sweden räknade med att omkring sjuttio procent av jobben i Sverige är högt exponerade för tekniken, och var noga med att exponering inte är detsamma som att försvinna.

Den frågan kom tillbaka i morse, från en lyssnare. Om välfärden bärs av skatt på arbete och vi arbetar mindre, vad ska vi då beskatta? Programledaren bad om händer en andra gång. Vilka vill se en stor skatteöversyn? Fyra händer, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Fyra som låg kvar, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Ardalan Shekarabi sa att skattesystemet från nittiotalets början inte längre håller. Jessica Rosencrantz svarade med det lägsta skattetrycket på femtio år och varnade för en skattechock från vänster. Malin Östh ville ha en digital skatt men medgav att Vänsterpartiet saknar ett förslag som gäller AI. Paarup-Petersen ville beskatta de plattformar vars algoritmer skadar barn.

Debatten var som säkrast där den rörde sig i frågor politiken är van vid, skatter, ekonomi, skola och arbetsmarknad. Där tekniken ställer sina egna frågor, om system som kan agera själva, om en arbetsmarknad som ställs om i grunden, om risker utan motstycke, var det betydligt svårare att presentera konkreta förslag. Det säger mindre om partierna än om vanan. Skattedebatten har politiken övat på i generationer.

Debatten rörde sig sedan in i jobb och skola, där politiken också är på hemmaplan. Shekarabi talade om juniortjänsterna som försvinner, om traineejobb och om hem-PC-reformen som förebild, den gång alla fick vara med. Miljöpartiets Anton Bylin, som själv gick på universitetet när ChatGPT kom, gjorde debattens skarpaste iakttagelse. Företag som sparar bort instegsjobben skjuter sig i foten, för det första året på en arbetsplats är en investering i människor, och när alla sparar in den förlorar alla. Liberalernas Johan Britz påminde om att ungefär en fjärdedel går ut grundskolan utan att kunna läsa ordentligt, och ville hålla de lägre årskurserna fria från skärmar. Shekarabi kallade en skärmfri skola mitt i ett teknikskifte feltänkt.

Min egen fråga kom aldrig upp. Jag hade frågat vem som har makten över det demokratiska samtalet när det förs på plattformar som ägs av någon annan och färgas av algoritmer och språkmodeller, och vad det betyder för våra institutioner. Marie Eneman, som forskar om AI i polisen, hade frågat hur insynen och ansvarsutkrävandet ska växa i takt med statens nya förmåga att se och sortera människor, nu när polisen sedan i juli får använda ansiktsigenkänning i realtid. Ingen av frågorna ställdes. Staten syntes i debatten som en beställare av välfärdsteknik och som skola, men inte som en institution med makt och eget ansvar.

Sylvia Schwaag Serger, som satt med i AI-kommissionen, jämförde i det första programmet AI med ångkraften och elektriciteten, med tillägget att den sprids fortare och kan förbättra sig själv. Jag tror att det är i den jämförelsen som svaret på Slottners premiss finns. Ett lopp har en mållinje och en vinnare. Elektrifieringen hade ingetdera. Ingen pausade den och ingen vann den, och det som avgjorde vad den gjorde med samhället var vilka institutioner som byggdes runt den, elverk, säkerhetsregler, nya yrken. Radion fick sin instutionalisering genom public service, och industrialiseringen formades genom den arbetsmarknadsmodell som parterna byggde. Alla dessa sätt att möta teknikutveckling tog sin grund i ett samhälleligt svar, en förmåga att forma en teknik som vi själva lever med. Jag tror att det var det Sylvia frågade efter när hon ville veta vad partierna tänker göra fundamentalt annorlunda i sitt sätt att arbeta. Det närmaste svaret kom från Slottner, som berättade att regeringen betar av AI-kommissionens sjuttiofem förslag och att en majoritet är påbörjade. Det är ett förvaltningsarbete, och förvaltning behövs. Men vi behöver också förnyelse, svar på frågor vi nu ställer och inte har ställt förut. Institutioner och ett systematiskt förhållningssätt till AI, som än så länge lyser med sin frånvaro.

En debatt på knappt en timme med åtta partier kan bara rymma så mycket, och Ekots redaktion gjorde ett gott arbete. Det var ett trevande försök till politisk AI-debatt, och så ser en debatt ut innan den har fått ett språk. Vana kommer med övning, och kunskap kommer inte av sig själv. De flesta partier förefaller ännu sakna det inre arbete kring AI som ger skarp politik och genuina visioner. Området rör sig fort, och desto viktigare är det att politiken hänger med.

Den lämnar mig också med en annan insikt. Ansatserna till en vision om AI i människans och samhällets tjänst fanns där. Slottner öppnade med välfärden, Bylin med människan i centrum, Östh med medborgarnytta. De stannade som öppningsrepliker. När debatten tog fart handlade den framför allt om Sverige som vinnare, om företagande och tillväxt. Det är viktigt, men långt ifrån det enda viktiga samtalet om AI. Gång på gång hördes att Sverige måste bli bättre på AI, ur ett ekonomiskt perspektiv, sällan ur ett säkerhetsperspektiv, och med något undantag inte heller ur ett demokratiperspektiv. Berättelsen, eller den politiska visionen om man så vill, om hur politiken vill att samhället ska se ut i en tid av AI, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Vad som byggs i USA eller Kina avgör inte Sverige. Men vad tekniken gör med Sverige avgörs i vad vi själva väljer att bygga och forma omkring den, i lagstiftning, i företag, i skolan, i skattesystemet, i polisens användning av den, och i det offentliga samtalets infrastruktur. Vem som har makten över det demokratiska samtalet avgörs inte av vem som är först med den bästa modellen, utan av hur vi formar ett samhälle som tar vara på teknikens möjligheter och hanterar dess baksidor. Det valet är fortfarande vårt. Det som låg kvar på bordet efter tre lördagar var inte ett facit utan en skiss för politik i en tid av AI. Det enda sättet att bli van vid en debatt är att föra den. Jag hoppas att den som vinner den 13 september tar underlaget med sig, och så även den blivande oppositionen, så att det inte dröjer fyra år till nästa debatt.

Referenser

AI-kommissionen. (2024, 26 november). AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Regeringskansliet.

Future of Life Institute. (2023, 22 mars). Pause giant AI experiments: An open letter.

Heath, C. (2026, 22 augusti). Reflektion efter Ekots lördagsintervju – fyra röster om AI och demokratin. carlheath.se.

Stanford Digital Economy Lab. (2026, 13 juli). ”We must act now”: Sixteen Nobel laureates join leading economists and AI researchers in call to prepare for AI’s economic transformation.

Sveriges Radio. (2026a, 22 augusti). Valspecial: AI och demokratin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026b, 29 augusti). Valspecial – AI och ekonomin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026c, 5 september). Valspecial – AI-debatt med riksdagspartierna [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Valmyndigheten. (2026). 2026 elections: The Riksdag and regional and municipal councils. Hämtad 5 september 2026

”Då är loppet redan kört” – en reflektion efter Ekots AI-debatt

”Om det nu skulle vara så, då är loppet redan kört.” Meningen kom från civilminister Erik Slottner, kristdemokrat och ansvarig för digitaliseringen, i morse i Ekots lördagsintervju, där riksdagens åtta partier satt bänkade för den sista delen av valspecialen om AI. Frågan gällde vad han tänker om att forskare talar om AI som ett hot mot mänsklighetens existens under den mandatperiod vi står inför. Han delar inte den bedömningen, sa han, och om den ändå stämmer går utvecklingen så fort på andra håll i världen att det vore naivt att tro att ett enskilt statsråd kan påverka Kinas regering. Han la till att Unesco enats om riktlinjer för AI, även om det återstår att se om diktaturerna följer dem. Det är ett ärligt svar från en minister som vet vad han råder över. Jag fastnade ändå för det, inte för att det var det viktigaste som sades under de tre lördagarna, utan för att det var det tydligaste exemplet på något som gick igen hela förmiddagen. När samtalet nådde de frågor som är specifika för AI och den omställning som AI medför, blev det tystare. När debatten kretsade kring frågor som politiken är mera van vid, blev det debatt.

Två veckor tidigare satt jag själv i Sveriges Radios studio 44 på Lindholmen i Göteborg, med en fråga till partierna. Den lördagen handlade om AI och demokratin, och det var Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers, som la frågan om pausen på bordet. Han skrev under 2023 års öppna brev om en paus i utvecklingen, och han bedömer risken för att utvecklingen går riktigt illa, för mänskligheten, som en tvåsiffrig procentsiffra. Han ville höra att partierna tar det på allvar. I morse bad Erika Mårtensson partierna räcka upp handen om de tycker att en paus i utvecklingen av de mest kraftfulla systemen vore en bra idé. En hand gick upp, Miljöpartiets Anton Bylins. Sju partier lät händerna ligga.

För egen del delar jag bild med dem som inte ser en paus som realistisk. Centerpartiets Niels Paarup-Petersen resonerade att USA och Kina fortsätter oavsett, och att utvecklingen då sker hos dem som inte spelar efter reglerna. Slottner har också rätt i sin premiss. Sverige avgör inte vad som byggs i USA eller Kina. Men slutsatsen följer inte av premissen. Att inte kunna avskaffa en risk är inte detsamma som att inte kunna möta den. Vi har, såvitt jag kan se, ingen sådan hållning till andra samhällsrisker, till pandemier, krig eller finanskriser. Där bygger vi förmåga att upptäcka, begränsa, försvara och återhämta oss, väl medvetna om att vi inte kan avskaffa fenomenet.

När det gäller AI tycks det finnas en uppfattning om att det inte går. Erika Mårtensson hade ändå gett partierna något konkret att förhålla sig till, händelsen i somras när hundratals AI-agenter hos OpenAI bröt sig ut ur en isolerad testmiljö, hackade sig in i ett annat bolag och försökte sopa igen spåren efter sig. Exemplet blev liggande. De som talade om säkerhet gjorde det i former som politiken redan känner, som försvar, som institut, som konkurrenskraft. Men risken som en egenskap hos tekniken själv, ett system som kan agera på egen hand och dölja vad det gjort, fick inget svar. Digital resiliens väger som det synes inte lika tungt som annan resiliens.

Ekot gav AI tre lördagar mitt i en valrörelse som knappt nämnt tekniken. Den andra lördagen handlade om ekonomin och jobben. Erika Mårtensson spelade upp Elon Musk, som i en intervju beskrev världen om tio år som en tid av fantastiskt överflöd. Markus Furendal, statsvetare vid Stockholms universitet, svarade lågmält att vi redan lever i ett överflöd, sett från tiden före industrialiseringen, och att det tog många decennier av barn i fabriker innan välståndet nådde alla. Överflöd är inte en fördelning.

Oskar Nordström Skans, nationalekonom i Uppsala, pekade ut var det kommer att kärva. Vi beskattar arbete, för kapital flyttar. Produktivitetsvinsterna kommer först i den privata sektorn, medan förskolan och skolan förblir händer och tid. Skattebasen krymper alltså just där behovet växer. Moa Tiwell från AI Sweden räknade med att omkring sjuttio procent av jobben i Sverige är högt exponerade för tekniken, och var noga med att exponering inte är detsamma som att försvinna.

Den frågan kom tillbaka i morse, från en lyssnare. Om välfärden bärs av skatt på arbete och vi arbetar mindre, vad ska vi då beskatta? Programledaren bad om händer en andra gång. Vilka vill se en stor skatteöversyn? Fyra händer, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Fyra som låg kvar, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Ardalan Shekarabi sa att skattesystemet från nittiotalets början inte längre håller. Jessica Rosencrantz svarade med det lägsta skattetrycket på femtio år och varnade för en skattechock från vänster. Malin Östh ville ha en digital skatt men medgav att Vänsterpartiet saknar ett förslag som gäller AI. Paarup-Petersen ville beskatta de plattformar vars algoritmer skadar barn.

Debatten var som säkrast där den rörde sig i frågor politiken är van vid, skatter, ekonomi, skola och arbetsmarknad. Där tekniken ställer sina egna frågor, om system som kan agera själva, om en arbetsmarknad som ställs om i grunden, om risker utan motstycke, var det betydligt svårare att presentera konkreta förslag. Det säger mindre om partierna än om vanan. Skattedebatten har politiken övat på i generationer.

Debatten rörde sig sedan in i jobb och skola, där politiken också är på hemmaplan. Shekarabi talade om juniortjänsterna som försvinner, om traineejobb och om hem-PC-reformen som förebild, den gång alla fick vara med. Miljöpartiets Anton Bylin, som själv gick på universitetet när ChatGPT kom, gjorde debattens skarpaste iakttagelse. Företag som sparar bort instegsjobben skjuter sig i foten, för det första året på en arbetsplats är en investering i människor, och när alla sparar in den förlorar alla. Liberalernas Johan Britz påminde om att ungefär en fjärdedel går ut grundskolan utan att kunna läsa ordentligt, och ville hålla de lägre årskurserna fria från skärmar. Shekarabi kallade en skärmfri skola mitt i ett teknikskifte feltänkt.

Min egen fråga kom aldrig upp. Jag hade frågat vem som har makten över det demokratiska samtalet när det förs på plattformar som ägs av någon annan och färgas av algoritmer och språkmodeller, och vad det betyder för våra institutioner. Marie Eneman, som forskar om AI i polisen, hade frågat hur insynen och ansvarsutkrävandet ska växa i takt med statens nya förmåga att se och sortera människor, nu när polisen sedan i juli får använda ansiktsigenkänning i realtid. Ingen av frågorna ställdes. Staten syntes i debatten som en beställare av välfärdsteknik och som skola, men inte som en institution med makt och eget ansvar.

Sylvia Schwaag Serger, som satt med i AI-kommissionen, jämförde i det första programmet AI med ångkraften och elektriciteten, med tillägget att den sprids fortare och kan förbättra sig själv. Jag tror att det är i den jämförelsen som svaret på Slottners premiss finns. Ett lopp har en mållinje och en vinnare. Elektrifieringen hade ingetdera. Ingen pausade den och ingen vann den, och det som avgjorde vad den gjorde med samhället var vilka institutioner som byggdes runt den, elverk, säkerhetsregler, nya yrken. Radion fick sin instutionalisering genom public service, och industrialiseringen formades genom den arbetsmarknadsmodell som parterna byggde. Alla dessa sätt att möta teknikutveckling tog sin grund i ett samhälleligt svar, en förmåga att forma en teknik som vi själva lever med. Jag tror att det var det Sylvia frågade efter när hon ville veta vad partierna tänker göra fundamentalt annorlunda i sitt sätt att arbeta. Det närmaste svaret kom från Slottner, som berättade att regeringen betar av AI-kommissionens sjuttiofem förslag och att en majoritet är påbörjade. Det är ett förvaltningsarbete, och förvaltning behövs. Men vi behöver också förnyelse, svar på frågor vi nu ställer och inte har ställt förut. Institutioner och ett systematiskt förhållningssätt till AI, som än så länge lyser med sin frånvaro.

En debatt på knappt en timme med åtta partier kan bara rymma så mycket, och Ekots redaktion gjorde ett gott arbete. Det var ett trevande försök till politisk AI-debatt, och så ser en debatt ut innan den har fått ett språk. Vana kommer med övning, och kunskap kommer inte av sig själv. De flesta partier förefaller ännu sakna det inre arbete kring AI som ger skarp politik och genuina visioner. Området rör sig fort, och desto viktigare är det att politiken hänger med.

Den lämnar mig också med en annan insikt. Ansatserna till en vision om AI i människans och samhällets tjänst fanns där. Slottner öppnade med välfärden, Bylin med människan i centrum, Östh med medborgarnytta. De stannade som öppningsrepliker. När debatten tog fart handlade den framför allt om Sverige som vinnare, om företagande och tillväxt. Det är viktigt, men långt ifrån det enda viktiga samtalet om AI. Gång på gång hördes att Sverige måste bli bättre på AI, ur ett ekonomiskt perspektiv, sällan ur ett säkerhetsperspektiv, och med något undantag inte heller ur ett demokratiperspektiv. Berättelsen, eller den politiska visionen om man så vill, om hur politiken vill att samhället ska se ut i en tid av AI, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Vad som byggs i USA eller Kina avgör inte Sverige. Men vad tekniken gör med Sverige avgörs i vad vi själva väljer att bygga och forma omkring den, i lagstiftning, i företag, i skolan, i skattesystemet, i polisens användning av den, och i det offentliga samtalets infrastruktur. Vem som har makten över det demokratiska samtalet avgörs inte av vem som är först med den bästa modellen, utan av hur vi formar ett samhälle som tar vara på teknikens möjligheter och hanterar dess baksidor. Det valet är fortfarande vårt. Det som låg kvar på bordet efter tre lördagar var inte ett facit utan en skiss för politik i en tid av AI. Det enda sättet att bli van vid en debatt är att föra den. Jag hoppas att den som vinner den 13 september tar underlaget med sig, och så även den blivande oppositionen, så att det inte dröjer fyra år till nästa debatt.

Referenser

AI-kommissionen. (2024, 26 november). AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Regeringskansliet.

Future of Life Institute. (2023, 22 mars). Pause giant AI experiments: An open letter.

Heath, C. (2026, 22 augusti). Reflektion efter Ekots lördagsintervju – fyra röster om AI och demokratin. carlheath.se.

Stanford Digital Economy Lab. (2026, 13 juli). ”We must act now”: Sixteen Nobel laureates join leading economists and AI researchers in call to prepare for AI’s economic transformation.

Sveriges Radio. (2026a, 22 augusti). Valspecial: AI och demokratin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026b, 29 augusti). Valspecial – AI och ekonomin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026c, 5 september). Valspecial – AI-debatt med riksdagspartierna [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Valmyndigheten. (2026). 2026 elections: The Riksdag and regional and municipal councils. Hämtad 5 september 2026

”Då är loppet redan kört” – en reflektion efter Ekots AI-debatt

”Om det nu skulle vara så, då är loppet redan kört.” Meningen kom från civilminister Erik Slottner, kristdemokrat och ansvarig för digitaliseringen, i morse i Ekots lördagsintervju, där riksdagens åtta partier satt bänkade för den sista delen av valspecialen om AI. Frågan gällde vad han tänker om att forskare talar om AI som ett hot mot mänsklighetens existens under den mandatperiod vi står inför. Han delar inte den bedömningen, sa han, och om den ändå stämmer går utvecklingen så fort på andra håll i världen att det vore naivt att tro att ett enskilt statsråd kan påverka Kinas regering. Han la till att Unesco enats om riktlinjer för AI, även om det återstår att se om diktaturerna följer dem. Det är ett ärligt svar från en minister som vet vad han råder över. Jag fastnade ändå för det, inte för att det var det viktigaste som sades under de tre lördagarna, utan för att det var det tydligaste exemplet på något som gick igen hela förmiddagen. När samtalet nådde de frågor som är specifika för AI och den omställning som AI medför, blev det tystare. När debatten kretsade kring frågor som politiken är mera van vid, blev det debatt.

Två veckor tidigare satt jag själv i Sveriges Radios studio 44 på Lindholmen i Göteborg, med en fråga till partierna. Den lördagen handlade om AI och demokratin, och det var Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers, som la frågan om pausen på bordet. Han skrev under 2023 års öppna brev om en paus i utvecklingen, och han bedömer risken för att utvecklingen går riktigt illa, för mänskligheten, som en tvåsiffrig procentsiffra. Han ville höra att partierna tar det på allvar. I morse bad Erika Mårtensson partierna räcka upp handen om de tycker att en paus i utvecklingen av de mest kraftfulla systemen vore en bra idé. En hand gick upp, Miljöpartiets Anton Bylins. Sju partier lät händerna ligga.

För egen del delar jag bild med dem som inte ser en paus som realistisk. Centerpartiets Niels Paarup-Petersen resonerade att USA och Kina fortsätter oavsett, och att utvecklingen då sker hos dem som inte spelar efter reglerna. Slottner har också rätt i sin premiss. Sverige avgör inte vad som byggs i USA eller Kina. Men slutsatsen följer inte av premissen. Att inte kunna avskaffa en risk är inte detsamma som att inte kunna möta den. Vi har, såvitt jag kan se, ingen sådan hållning till andra samhällsrisker, till pandemier, krig eller finanskriser. Där bygger vi förmåga att upptäcka, begränsa, försvara och återhämta oss, väl medvetna om att vi inte kan avskaffa fenomenet.

När det gäller AI tycks det finnas en uppfattning om att det inte går. Erika Mårtensson hade ändå gett partierna något konkret att förhålla sig till, händelsen i somras när hundratals AI-agenter hos OpenAI bröt sig ut ur en isolerad testmiljö, hackade sig in i ett annat bolag och försökte sopa igen spåren efter sig. Exemplet blev liggande. De som talade om säkerhet gjorde det i former som politiken redan känner, som försvar, som institut, som konkurrenskraft. Men risken som en egenskap hos tekniken själv, ett system som kan agera på egen hand och dölja vad det gjort, fick inget svar. Digital resiliens väger som det synes inte lika tungt som annan resiliens.

Ekot gav AI tre lördagar mitt i en valrörelse som knappt nämnt tekniken. Den andra lördagen handlade om ekonomin och jobben. Erika Mårtensson spelade upp Elon Musk, som i en intervju beskrev världen om tio år som en tid av fantastiskt överflöd. Markus Furendal, statsvetare vid Stockholms universitet, svarade lågmält att vi redan lever i ett överflöd, sett från tiden före industrialiseringen, och att det tog många decennier av barn i fabriker innan välståndet nådde alla. Överflöd är inte en fördelning.

Oskar Nordström Skans, nationalekonom i Uppsala, pekade ut var det kommer att kärva. Vi beskattar arbete, för kapital flyttar. Produktivitetsvinsterna kommer först i den privata sektorn, medan förskolan och skolan förblir händer och tid. Skattebasen krymper alltså just där behovet växer. Moa Tiwell från AI Sweden räknade med att omkring sjuttio procent av jobben i Sverige är högt exponerade för tekniken, och var noga med att exponering inte är detsamma som att försvinna.

Den frågan kom tillbaka i morse, från en lyssnare. Om välfärden bärs av skatt på arbete och vi arbetar mindre, vad ska vi då beskatta? Programledaren bad om händer en andra gång. Vilka vill se en stor skatteöversyn? Fyra händer, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Fyra som låg kvar, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Ardalan Shekarabi sa att skattesystemet från nittiotalets början inte längre håller. Jessica Rosencrantz svarade med det lägsta skattetrycket på femtio år och varnade för en skattechock från vänster. Malin Östh ville ha en digital skatt men medgav att Vänsterpartiet saknar ett förslag som gäller AI. Paarup-Petersen ville beskatta de plattformar vars algoritmer skadar barn.

Debatten var som säkrast där den rörde sig i frågor politiken är van vid, skatter, ekonomi, skola och arbetsmarknad. Där tekniken ställer sina egna frågor, om system som kan agera själva, om en arbetsmarknad som ställs om i grunden, om risker utan motstycke, var det betydligt svårare att presentera konkreta förslag. Det säger mindre om partierna än om vanan. Skattedebatten har politiken övat på i generationer.

Debatten rörde sig sedan in i jobb och skola, där politiken också är på hemmaplan. Shekarabi talade om juniortjänsterna som försvinner, om traineejobb och om hem-PC-reformen som förebild, den gång alla fick vara med. Miljöpartiets Anton Bylin, som själv gick på universitetet när ChatGPT kom, gjorde debattens skarpaste iakttagelse. Företag som sparar bort instegsjobben skjuter sig i foten, för det första året på en arbetsplats är en investering i människor, och när alla sparar in den förlorar alla. Liberalernas Johan Britz påminde om att ungefär en fjärdedel går ut grundskolan utan att kunna läsa ordentligt, och ville hålla de lägre årskurserna fria från skärmar. Shekarabi kallade en skärmfri skola mitt i ett teknikskifte feltänkt.

Min egen fråga kom aldrig upp. Jag hade frågat vem som har makten över det demokratiska samtalet när det förs på plattformar som ägs av någon annan och färgas av algoritmer och språkmodeller, och vad det betyder för våra institutioner. Marie Eneman, som forskar om AI i polisen, hade frågat hur insynen och ansvarsutkrävandet ska växa i takt med statens nya förmåga att se och sortera människor, nu när polisen sedan i juli får använda ansiktsigenkänning i realtid. Ingen av frågorna ställdes. Staten syntes i debatten som en beställare av välfärdsteknik och som skola, men inte som en institution med makt och eget ansvar.

Sylvia Schwaag Serger, som satt med i AI-kommissionen, jämförde i det första programmet AI med ångkraften och elektriciteten, med tillägget att den sprids fortare och kan förbättra sig själv. Jag tror att det är i den jämförelsen som svaret på Slottners premiss finns. Ett lopp har en mållinje och en vinnare. Elektrifieringen hade ingetdera. Ingen pausade den och ingen vann den, och det som avgjorde vad den gjorde med samhället var vilka institutioner som byggdes runt den, elverk, säkerhetsregler, nya yrken. Radion fick sin instutionalisering genom public service, och industrialiseringen formades genom den arbetsmarknadsmodell som parterna byggde. Alla dessa sätt att möta teknikutveckling tog sin grund i ett samhälleligt svar, en förmåga att forma en teknik som vi själva lever med. Jag tror att det var det Sylvia frågade efter när hon ville veta vad partierna tänker göra fundamentalt annorlunda i sitt sätt att arbeta. Det närmaste svaret kom från Slottner, som berättade att regeringen betar av AI-kommissionens sjuttiofem förslag och att en majoritet är påbörjade. Det är ett förvaltningsarbete, och förvaltning behövs. Men vi behöver också förnyelse, svar på frågor vi nu ställer och inte har ställt förut. Institutioner och ett systematiskt förhållningssätt till AI, som än så länge lyser med sin frånvaro.

En debatt på knappt en timme med åtta partier kan bara rymma så mycket, och Ekots redaktion gjorde ett gott arbete. Det var ett trevande försök till politisk AI-debatt, och så ser en debatt ut innan den har fått ett språk. Vana kommer med övning, och kunskap kommer inte av sig själv. De flesta partier förefaller ännu sakna det inre arbete kring AI som ger skarp politik och genuina visioner. Området rör sig fort, och desto viktigare är det att politiken hänger med.

Den lämnar mig också med en annan insikt. Ansatserna till en vision om AI i människans och samhällets tjänst fanns där. Slottner öppnade med välfärden, Bylin med människan i centrum, Östh med medborgarnytta. De stannade som öppningsrepliker. När debatten tog fart handlade den framför allt om Sverige som vinnare, om företagande och tillväxt. Det är viktigt, men långt ifrån det enda viktiga samtalet om AI. Gång på gång hördes att Sverige måste bli bättre på AI, ur ett ekonomiskt perspektiv, sällan ur ett säkerhetsperspektiv, och med något undantag inte heller ur ett demokratiperspektiv. Berättelsen, eller den politiska visionen om man så vill, om hur politiken vill att samhället ska se ut i en tid av AI, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Vad som byggs i USA eller Kina avgör inte Sverige. Men vad tekniken gör med Sverige avgörs i vad vi själva väljer att bygga och forma omkring den, i lagstiftning, i företag, i skolan, i skattesystemet, i polisens användning av den, och i det offentliga samtalets infrastruktur. Vem som har makten över det demokratiska samtalet avgörs inte av vem som är först med den bästa modellen, utan av hur vi formar ett samhälle som tar vara på teknikens möjligheter och hanterar dess baksidor. Det valet är fortfarande vårt. Det som låg kvar på bordet efter tre lördagar var inte ett facit utan en skiss för politik i en tid av AI. Det enda sättet att bli van vid en debatt är att föra den. Jag hoppas att den som vinner den 13 september tar underlaget med sig, och så även den blivande oppositionen, så att det inte dröjer fyra år till nästa debatt.

Referenser

AI-kommissionen. (2024, 26 november). AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Regeringskansliet.

Future of Life Institute. (2023, 22 mars). Pause giant AI experiments: An open letter.

Heath, C. (2026, 22 augusti). Reflektion efter Ekots lördagsintervju – fyra röster om AI och demokratin. carlheath.se.

Stanford Digital Economy Lab. (2026, 13 juli). ”We must act now”: Sixteen Nobel laureates join leading economists and AI researchers in call to prepare for AI’s economic transformation.

Sveriges Radio. (2026a, 22 augusti). Valspecial: AI och demokratin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026b, 29 augusti). Valspecial – AI och ekonomin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026c, 5 september). Valspecial – AI-debatt med riksdagspartierna [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Valmyndigheten. (2026). 2026 elections: The Riksdag and regional and municipal councils. Hämtad 5 september 2026

”Då är loppet redan kört” – en reflektion efter Ekots AI-debatt

”Om det nu skulle vara så, då är loppet redan kört.” Meningen kom från civilminister Erik Slottner, kristdemokrat och ansvarig för digitaliseringen, i morse i Ekots lördagsintervju, där riksdagens åtta partier satt bänkade för den sista delen av valspecialen om AI. Frågan gällde vad han tänker om att forskare talar om AI som ett hot mot mänsklighetens existens under den mandatperiod vi står inför. Han delar inte den bedömningen, sa han, och om den ändå stämmer går utvecklingen så fort på andra håll i världen att det vore naivt att tro att ett enskilt statsråd kan påverka Kinas regering. Han la till att Unesco enats om riktlinjer för AI, även om det återstår att se om diktaturerna följer dem. Det är ett ärligt svar från en minister som vet vad han råder över. Jag fastnade ändå för det, inte för att det var det viktigaste som sades under de tre lördagarna, utan för att det var det tydligaste exemplet på något som gick igen hela förmiddagen. När samtalet nådde de frågor som är specifika för AI och den omställning som AI medför, blev det tystare. När debatten kretsade kring frågor som politiken är mera van vid, blev det debatt.

Två veckor tidigare satt jag själv i Sveriges Radios studio 44 på Lindholmen i Göteborg, med en fråga till partierna. Den lördagen handlade om AI och demokratin, och det var Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers, som la frågan om pausen på bordet. Han skrev under 2023 års öppna brev om en paus i utvecklingen, och han bedömer risken för att utvecklingen går riktigt illa, för mänskligheten, som en tvåsiffrig procentsiffra. Han ville höra att partierna tar det på allvar. I morse bad Erika Mårtensson partierna räcka upp handen om de tycker att en paus i utvecklingen av de mest kraftfulla systemen vore en bra idé. En hand gick upp, Miljöpartiets Anton Bylins. Sju partier lät händerna ligga.

För egen del delar jag bild med dem som inte ser en paus som realistisk. Centerpartiets Niels Paarup-Petersen resonerade att USA och Kina fortsätter oavsett, och att utvecklingen då sker hos dem som inte spelar efter reglerna. Slottner har också rätt i sin premiss. Sverige avgör inte vad som byggs i USA eller Kina. Men slutsatsen följer inte av premissen. Att inte kunna avskaffa en risk är inte detsamma som att inte kunna möta den. Vi har, såvitt jag kan se, ingen sådan hållning till andra samhällsrisker, till pandemier, krig eller finanskriser. Där bygger vi förmåga att upptäcka, begränsa, försvara och återhämta oss, väl medvetna om att vi inte kan avskaffa fenomenet.

När det gäller AI tycks det finnas en uppfattning om att det inte går. Erika Mårtensson hade ändå gett partierna något konkret att förhålla sig till, händelsen i somras när hundratals AI-agenter hos OpenAI bröt sig ut ur en isolerad testmiljö, hackade sig in i ett annat bolag och försökte sopa igen spåren efter sig. Exemplet blev liggande. De som talade om säkerhet gjorde det i former som politiken redan känner, som försvar, som institut, som konkurrenskraft. Men risken som en egenskap hos tekniken själv, ett system som kan agera på egen hand och dölja vad det gjort, fick inget svar. Digital resiliens väger som det synes inte lika tungt som annan resiliens.

Ekot gav AI tre lördagar mitt i en valrörelse som knappt nämnt tekniken. Den andra lördagen handlade om ekonomin och jobben. Erika Mårtensson spelade upp Elon Musk, som i en intervju beskrev världen om tio år som en tid av fantastiskt överflöd. Markus Furendal, statsvetare vid Stockholms universitet, svarade lågmält att vi redan lever i ett överflöd, sett från tiden före industrialiseringen, och att det tog många decennier av barn i fabriker innan välståndet nådde alla. Överflöd är inte en fördelning.

Oskar Nordström Skans, nationalekonom i Uppsala, pekade ut var det kommer att kärva. Vi beskattar arbete, för kapital flyttar. Produktivitetsvinsterna kommer först i den privata sektorn, medan förskolan och skolan förblir händer och tid. Skattebasen krymper alltså just där behovet växer. Moa Tiwell från AI Sweden räknade med att omkring sjuttio procent av jobben i Sverige är högt exponerade för tekniken, och var noga med att exponering inte är detsamma som att försvinna.

Den frågan kom tillbaka i morse, från en lyssnare. Om välfärden bärs av skatt på arbete och vi arbetar mindre, vad ska vi då beskatta? Programledaren bad om händer en andra gång. Vilka vill se en stor skatteöversyn? Fyra händer, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Fyra som låg kvar, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Ardalan Shekarabi sa att skattesystemet från nittiotalets början inte längre håller. Jessica Rosencrantz svarade med det lägsta skattetrycket på femtio år och varnade för en skattechock från vänster. Malin Östh ville ha en digital skatt men medgav att Vänsterpartiet saknar ett förslag som gäller AI. Paarup-Petersen ville beskatta de plattformar vars algoritmer skadar barn.

Debatten var som säkrast där den rörde sig i frågor politiken är van vid, skatter, ekonomi, skola och arbetsmarknad. Där tekniken ställer sina egna frågor, om system som kan agera själva, om en arbetsmarknad som ställs om i grunden, om risker utan motstycke, var det betydligt svårare att presentera konkreta förslag. Det säger mindre om partierna än om vanan. Skattedebatten har politiken övat på i generationer.

Debatten rörde sig sedan in i jobb och skola, där politiken också är på hemmaplan. Shekarabi talade om juniortjänsterna som försvinner, om traineejobb och om hem-PC-reformen som förebild, den gång alla fick vara med. Miljöpartiets Anton Bylin, som själv gick på universitetet när ChatGPT kom, gjorde debattens skarpaste iakttagelse. Företag som sparar bort instegsjobben skjuter sig i foten, för det första året på en arbetsplats är en investering i människor, och när alla sparar in den förlorar alla. Liberalernas Johan Britz påminde om att ungefär en fjärdedel går ut grundskolan utan att kunna läsa ordentligt, och ville hålla de lägre årskurserna fria från skärmar. Shekarabi kallade en skärmfri skola mitt i ett teknikskifte feltänkt.

Min egen fråga kom aldrig upp. Jag hade frågat vem som har makten över det demokratiska samtalet när det förs på plattformar som ägs av någon annan och färgas av algoritmer och språkmodeller, och vad det betyder för våra institutioner. Marie Eneman, som forskar om AI i polisen, hade frågat hur insynen och ansvarsutkrävandet ska växa i takt med statens nya förmåga att se och sortera människor, nu när polisen sedan i juli får använda ansiktsigenkänning i realtid. Ingen av frågorna ställdes. Staten syntes i debatten som en beställare av välfärdsteknik och som skola, men inte som en institution med makt och eget ansvar.

Sylvia Schwaag Serger, som satt med i AI-kommissionen, jämförde i det första programmet AI med ångkraften och elektriciteten, med tillägget att den sprids fortare och kan förbättra sig själv. Jag tror att det är i den jämförelsen som svaret på Slottners premiss finns. Ett lopp har en mållinje och en vinnare. Elektrifieringen hade ingetdera. Ingen pausade den och ingen vann den, och det som avgjorde vad den gjorde med samhället var vilka institutioner som byggdes runt den, elverk, säkerhetsregler, nya yrken. Radion fick sin instutionalisering genom public service, och industrialiseringen formades genom den arbetsmarknadsmodell som parterna byggde. Alla dessa sätt att möta teknikutveckling tog sin grund i ett samhälleligt svar, en förmåga att forma en teknik som vi själva lever med. Jag tror att det var det Sylvia frågade efter när hon ville veta vad partierna tänker göra fundamentalt annorlunda i sitt sätt att arbeta. Det närmaste svaret kom från Slottner, som berättade att regeringen betar av AI-kommissionens sjuttiofem förslag och att en majoritet är påbörjade. Det är ett förvaltningsarbete, och förvaltning behövs. Men vi behöver också förnyelse, svar på frågor vi nu ställer och inte har ställt förut. Institutioner och ett systematiskt förhållningssätt till AI, som än så länge lyser med sin frånvaro.

En debatt på knappt en timme med åtta partier kan bara rymma så mycket, och Ekots redaktion gjorde ett gott arbete. Det var ett trevande försök till politisk AI-debatt, och så ser en debatt ut innan den har fått ett språk. Vana kommer med övning, och kunskap kommer inte av sig själv. De flesta partier förefaller ännu sakna det inre arbete kring AI som ger skarp politik och genuina visioner. Området rör sig fort, och desto viktigare är det att politiken hänger med.

Den lämnar mig också med en annan insikt. Ansatserna till en vision om AI i människans och samhällets tjänst fanns där. Slottner öppnade med välfärden, Bylin med människan i centrum, Östh med medborgarnytta. De stannade som öppningsrepliker. När debatten tog fart handlade den framför allt om Sverige som vinnare, om företagande och tillväxt. Det är viktigt, men långt ifrån det enda viktiga samtalet om AI. Gång på gång hördes att Sverige måste bli bättre på AI, ur ett ekonomiskt perspektiv, sällan ur ett säkerhetsperspektiv, och med något undantag inte heller ur ett demokratiperspektiv. Berättelsen, eller den politiska visionen om man så vill, om hur politiken vill att samhället ska se ut i en tid av AI, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Vad som byggs i USA eller Kina avgör inte Sverige. Men vad tekniken gör med Sverige avgörs i vad vi själva väljer att bygga och forma omkring den, i lagstiftning, i företag, i skolan, i skattesystemet, i polisens användning av den, och i det offentliga samtalets infrastruktur. Vem som har makten över det demokratiska samtalet avgörs inte av vem som är först med den bästa modellen, utan av hur vi formar ett samhälle som tar vara på teknikens möjligheter och hanterar dess baksidor. Det valet är fortfarande vårt. Det som låg kvar på bordet efter tre lördagar var inte ett facit utan en skiss för politik i en tid av AI. Det enda sättet att bli van vid en debatt är att föra den. Jag hoppas att den som vinner den 13 september tar underlaget med sig, och så även den blivande oppositionen, så att det inte dröjer fyra år till nästa debatt.

Referenser

AI-kommissionen. (2024, 26 november). AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Regeringskansliet.

Future of Life Institute. (2023, 22 mars). Pause giant AI experiments: An open letter.

Heath, C. (2026, 22 augusti). Reflektion efter Ekots lördagsintervju – fyra röster om AI och demokratin. carlheath.se.

Stanford Digital Economy Lab. (2026, 13 juli). ”We must act now”: Sixteen Nobel laureates join leading economists and AI researchers in call to prepare for AI’s economic transformation.

Sveriges Radio. (2026a, 22 augusti). Valspecial: AI och demokratin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026b, 29 augusti). Valspecial – AI och ekonomin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Sveriges Radio. (2026c, 5 september). Valspecial – AI-debatt med riksdagspartierna [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.

Valmyndigheten. (2026). 2026 elections: The Riksdag and regional and municipal councils. Hämtad 5 september 2026

"Den i särklass största ljudbokstjänsten i Sverige i dag är Storytel. De äger flera förlag, däribland Norstedts, Rabén & Sjögren och Brombergs.

Den näst största ljudbokstjänsten, Bookbeat, ägs av Bonnier, som även de äger flera förlag, som Albert Bonniers och Wahlström & Widstrand.

På tisdagen kom nyheten att Bonnier köper den tredje ljudboksjätten Nextory."

https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-09-05/a/ser-fram-emot-att-ljudboksbranschen-imploderar/4987/2449170/75474334

#svenska

"Den i särklass största ljudbokstjänsten i Sverige i dag är Storytel. De äger flera förlag, däribland Norstedts, Rabén & Sjögren och Brombergs.

Den näst största ljudbokstjänsten, Bookbeat, ägs av Bonnier, som även de äger flera förlag, som Albert Bonniers och Wahlström & Widstrand.

På tisdagen kom nyheten att Bonnier köper den tredje ljudboksjätten Nextory."

https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-09-05/a/ser-fram-emot-att-ljudboksbranschen-imploderar/4987/2449170/75474334

#svenska

"Den i särklass största ljudbokstjänsten i Sverige i dag är Storytel. De äger flera förlag, däribland Norstedts, Rabén & Sjögren och Brombergs.

Den näst största ljudbokstjänsten, Bookbeat, ägs av Bonnier, som även de äger flera förlag, som Albert Bonniers och Wahlström & Widstrand.

På tisdagen kom nyheten att Bonnier köper den tredje ljudboksjätten Nextory."

https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-09-05/a/ser-fram-emot-att-ljudboksbranschen-imploderar/4987/2449170/75474334

#svenska

"Den i särklass största ljudbokstjänsten i Sverige i dag är Storytel. De äger flera förlag, däribland Norstedts, Rabén & Sjögren och Brombergs.

Den näst största ljudbokstjänsten, Bookbeat, ägs av Bonnier, som även de äger flera förlag, som Albert Bonniers och Wahlström & Widstrand.

På tisdagen kom nyheten att Bonnier köper den tredje ljudboksjätten Nextory."

https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-09-05/a/ser-fram-emot-att-ljudboksbranschen-imploderar/4987/2449170/75474334

#svenska

Driv gärna en vinstsyftande verksamhet. Varför inte ett brädspelscafé? Men *Gud nåde dig* om du försöker hävda att verksamheten du driver i vinstsyfte är "vinstdrivande". Because I will come after you. And I will find you.

#svenska

Driv gärna en vinstsyftande verksamhet. Varför inte ett brädspelscafé? Men *Gud nåde dig* om du försöker hävda att verksamheten du driver i vinstsyfte är "vinstdrivande". Because I will come after you. And I will find you.

#svenska

Driv gärna en vinstsyftande verksamhet. Varför inte ett brädspelscafé? Men *Gud nåde dig* om du försöker hävda att verksamheten du driver i vinstsyfte är "vinstdrivande". Because I will come after you. And I will find you.

#svenska

Driv gärna en vinstsyftande verksamhet. Varför inte ett brädspelscafé? Men *Gud nåde dig* om du försöker hävda att verksamheten du driver i vinstsyfte är "vinstdrivande". Because I will come after you. And I will find you.

#svenska

Esaias Tegnér är en extremt läsbar poet. Håller sig alltid strängt till metern och rimschemat, men med korta ord och enkel talspråklig ordföljd. Inga tungvrickare, få obegripligheter. Imponerande!

#svenska #poesi

Esaias Tegnér är en extremt läsbar poet. Håller sig alltid strängt till metern och rimschemat, men med korta ord och enkel talspråklig ordföljd. Inga tungvrickare, få obegripligheter. Imponerande!

#svenska #poesi

Esaias Tegnér är en extremt läsbar poet. Håller sig alltid strängt till metern och rimschemat, men med korta ord och enkel talspråklig ordföljd. Inga tungvrickare, få obegripligheter. Imponerande!

#svenska #poesi

Esaias Tegnér är en extremt läsbar poet. Håller sig alltid strängt till metern och rimschemat, men med korta ord och enkel talspråklig ordföljd. Inga tungvrickare, få obegripligheter. Imponerande!

#svenska #poesi

Frihet under jord

https://www.youtube.com/watch?v=dlfxKKKg5jE

Luften är stilla och lite rå, tjugo meter under Katarinaberget, som i alla bergrum. Katarinabergets skyddsrum byggdes mellan 1952 och 1957 för att rymma tjugo tusen stockholmare den dag bomberna kom. I Sverige har de har inte kommit. I stället blev det ett parkeringshus, Europas största när det stod färdigt, och de flesta som passerar Slussen ovanför vet knappt att det finns. I dag är det här, i ett skyddsrum som aldrig behövt användas, som Ukrainas ambassad valt att fira trettiofem år av självständighet. Temat för mottagningen är gemensamt totalförsvar.

Jag tänker på det valet medan ambassadören talar. Det bär en berättelse i sig att lägga en frihetsfest under jord. Ukrainas frihet firas i dag av människor som gör ungefär samma sak som vi gör här, fast i ett skarpt läge. De går ner, i skydd från drönare och ballistiska missiler. I Kyjiv har flyglarmet ljudit tusentals gånger sedan februari 2022, ofta flera gånger per natt, och nätterna i somras hörde till de värsta. Under en enda natt i början av juli sökte sig över femtiotusen människor ner i stadens tunnelbana, nästan fyra och ett halvt tusen av dem barn, medan sjuttiofyra missiler och närmare femhundra drönare gick mot landet. Jag satt själv i ett skyddsrum den natten och hörde explosionerna fortplanta sig genom betongen. Här under Katarinaberget återminns jag den natten.

Ambassadören berättar om svårmodet som lagt sig över Kyjiv i sommar, om en befolkning som är trött på ett sätt som inte går att sova bort. Första halvåret 2026 var det värsta för civila sedan invasionens första månader, och ökningen drivs av långdistansvapen mot städer som Kyjiv och Dnipro. Det är ingen slump. Utmattning är ett vapen, och flyglarmet som går fyra gånger per natt är en del av vapnet även de nätter inget slår ner.

Utrikesministern talar, generaldirektören för Myndigheten för civilt försvar talar, och sedan kommer det som bär kvällen. En ukrainsk sångerska, konst på väggarna, sånger som fanns långt innan den här staten fanns och som Ryssland i tvåhundra år försökt tysta. Friheten manifesteras i många avseenden genom konsten. Ryssland gör allt som står i dess makt att systematiskt utplåna allt som är ukrainsk kultur. Det ryska projektet handlar om att radera röster, identiteter, ortsnamn. Att sjunga är att göra motstånd.

Trettiofem år är inte lång tid för en stat. Den 24 augusti 1991 röstade parlamentet i Kyjiv för självständighet, och i december samma år bekräftade över nittio procent av väljarna beslutet i en folkomröstning. Sedan dess har landet gått igenom två revolutioner, en ockupation av Krim och tolv år av krig, varav fyra och ett halvt fullskaligt. Frihet har för Ukraina aldrig varit ett tillstånd. Den har varit ett arbete som måste göras om varje dag, och de senaste åren varje natt.

https://youtu.be/RQyclVmeuuY?si=M8CHyvxMbCN0A5F3

På tåget hem till Göteborg från firandet ser jag Caolan Robertsons senaste film, från Kramatorsk i Donbas. Robertson är en oberoende journalist som filmat kriget sedan 2022, och den här gången har han rest till den stad som Ryssland just nu vill ha mest av allt. Kramatorsk var i åratal platsen dit människor från Bachmut och Avdijivka flydde. Nu evakueras människor därifrån. Han filmar gator där nästan varje byggnad träffats av något, marknaden som varit stadens hjärta och nu står tom, nät över vägarna mot drönarna och drakständer av betong utanför kaféerna. Så tar han oss in i stadens kraftverk. Det byggdes 1937, evakuerades och förstördes när tyskarna kom, återuppbyggdes efter kriget, och nu har kriget hittat dit igen. Större delen av anläggningen är borta. Men någonstans därinne snurrar de gamla turbinerna fortfarande, och varje morgon går arbetarna in genom samma dörr som de gått genom i årtionden, längs vägar där deras kollegor jagats av drönare. Chefens bil, som skulle ha hämtat filmteamet, träffades av en drönare som legat och väntat vid vägkanten.

Här finns hela frågan om vad frihet är. Inte självständighetsförklaringen från 1991, och inte talen i Katarinaberget, utan män i overaller som håller ett kraftverk igång i en stad som alla vet kommer att angripas. Robertson frågar en av dem varför han fortsätter. Han säger ungefär att någon måste göra det, att staden behöver ström och att det är hans jobb. Frihet är inte en känsla, utan att välja att gå till jobbet när ingen skulle klandra en för att stanna hemma, eller lämna staden.

Jag tänker på ordet totalförsvar, temat för kvällen. I Sverige är det ett begrepp vi håller på att lära oss igen, efter tre decennier då vi lät skyddsrummen bli garage. I Ukraina är det järnvägen som rullar trots återkommande attacker. Kraftverksarbetarna. Gasteknikerna som är ute och svetsar timmar efter ett anfall. Bensinmacken som träffades av en drönare och var öppen igen två dagar senare, med samma tonåringar bakom disken. En vän till mig Liubov sa i vintras, att det i moderna krig inte är arméer som vinner, det är samhällen.

När mottagningen är slut går vi upp för ramperna, ut i augustikvällen vid Slussen. Vattnet ligger blankt mellan Södermalm och Gamla stan, och ingen tittar på himlen. Ukraina firar sin frihet under jord i år. Vi firade den under jord för att vi valde det, och kunde gå upp igen när vi ville.

Referenser

Heath, C. (2024, 5 september). På resa i krigets Ukraina del 1. carlheath.se. https://carlheath.se/min-resa-till-ukraina-del-1/

Heath, C. (2026, 9 maj). Pianot på Kyivs centralstation. carlheath.se. https://carlheath.se/pianot-pa-kyivs-centralstation/

Heath, C. (2026). Hinn med att leva under tiden. carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/

Kyiv Independent. (2026, 2 juli). Massive Russian missile, drone attack on Kyiv kills at least 31. https://kyivindependent.com/explosions-rock-kyiv-as-ukraine-braces-for-russias-next-bombardment/

Myndigheten för civilt försvar. (2026). Swedish Civil Defence and Resilience Agency. https://www.mcf.se/en/

Robertson, C. (2026, augusti). Report from Kramatorsk [dokumentärfilm]. Caolan Reports, YouTube. https://www.youtube.com/@CaolanReports/videos . Se även https://caolan.report/support/

United Nations Human Rights Monitoring Mission in Ukraine. (2026). Civilian casualties soar in Ukraine in the first half of 2026. https://ukraine.ohchr.org/en/Civilian-Casualties-Soar-in-Ukraine-in-the-First-Half-of-2026-Amid-Escalating-Attacks-and-Intensifying-Use-of-Deadly-Weapons-UN-Human-Rights-Monitors-Say

Wikipedia. (u.å.). Katarinabergets skyddsrum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarinabergets_skyddsrum

Frihet under jord

https://www.youtube.com/watch?v=dlfxKKKg5jE

Luften är stilla och lite rå, tjugo meter under Katarinaberget, som i alla bergrum. Katarinabergets skyddsrum byggdes mellan 1952 och 1957 för att rymma tjugo tusen stockholmare den dag bomberna kom. I Sverige har de har inte kommit. I stället blev det ett parkeringshus, Europas största när det stod färdigt, och de flesta som passerar Slussen ovanför vet knappt att det finns. I dag är det här, i ett skyddsrum som aldrig behövt användas, som Ukrainas ambassad valt att fira trettiofem år av självständighet. Temat för mottagningen är gemensamt totalförsvar.

Jag tänker på det valet medan ambassadören talar. Det bär en berättelse i sig att lägga en frihetsfest under jord. Ukrainas frihet firas i dag av människor som gör ungefär samma sak som vi gör här, fast i ett skarpt läge. De går ner, i skydd från drönare och ballistiska missiler. I Kyjiv har flyglarmet ljudit tusentals gånger sedan februari 2022, ofta flera gånger per natt, och nätterna i somras hörde till de värsta. Under en enda natt i början av juli sökte sig över femtiotusen människor ner i stadens tunnelbana, nästan fyra och ett halvt tusen av dem barn, medan sjuttiofyra missiler och närmare femhundra drönare gick mot landet. Jag satt själv i ett skyddsrum den natten och hörde explosionerna fortplanta sig genom betongen. Här under Katarinaberget återminns jag den natten.

Ambassadören berättar om svårmodet som lagt sig över Kyjiv i sommar, om en befolkning som är trött på ett sätt som inte går att sova bort. Första halvåret 2026 var det värsta för civila sedan invasionens första månader, och ökningen drivs av långdistansvapen mot städer som Kyjiv och Dnipro. Det är ingen slump. Utmattning är ett vapen, och flyglarmet som går fyra gånger per natt är en del av vapnet även de nätter inget slår ner.

Utrikesministern talar, generaldirektören för Myndigheten för civilt försvar talar, och sedan kommer det som bär kvällen. En ukrainsk sångerska, konst på väggarna, sånger som fanns långt innan den här staten fanns och som Ryssland i tvåhundra år försökt tysta. Friheten manifesteras i många avseenden genom konsten. Ryssland gör allt som står i dess makt att systematiskt utplåna allt som är ukrainsk kultur. Det ryska projektet handlar om att radera röster, identiteter, ortsnamn. Att sjunga är att göra motstånd.

Trettiofem år är inte lång tid för en stat. Den 24 augusti 1991 röstade parlamentet i Kyjiv för självständighet, och i december samma år bekräftade över nittio procent av väljarna beslutet i en folkomröstning. Sedan dess har landet gått igenom två revolutioner, en ockupation av Krim och tolv år av krig, varav fyra och ett halvt fullskaligt. Frihet har för Ukraina aldrig varit ett tillstånd. Den har varit ett arbete som måste göras om varje dag, och de senaste åren varje natt.

https://youtu.be/RQyclVmeuuY?si=M8CHyvxMbCN0A5F3

På tåget hem till Göteborg från firandet ser jag Caolan Robertsons senaste film, från Kramatorsk i Donbas. Robertson är en oberoende journalist som filmat kriget sedan 2022, och den här gången har han rest till den stad som Ryssland just nu vill ha mest av allt. Kramatorsk var i åratal platsen dit människor från Bachmut och Avdijivka flydde. Nu evakueras människor därifrån. Han filmar gator där nästan varje byggnad träffats av något, marknaden som varit stadens hjärta och nu står tom, nät över vägarna mot drönarna och drakständer av betong utanför kaféerna. Så tar han oss in i stadens kraftverk. Det byggdes 1937, evakuerades och förstördes när tyskarna kom, återuppbyggdes efter kriget, och nu har kriget hittat dit igen. Större delen av anläggningen är borta. Men någonstans därinne snurrar de gamla turbinerna fortfarande, och varje morgon går arbetarna in genom samma dörr som de gått genom i årtionden, längs vägar där deras kollegor jagats av drönare. Chefens bil, som skulle ha hämtat filmteamet, träffades av en drönare som legat och väntat vid vägkanten.

Här finns hela frågan om vad frihet är. Inte självständighetsförklaringen från 1991, och inte talen i Katarinaberget, utan män i overaller som håller ett kraftverk igång i en stad som alla vet kommer att angripas. Robertson frågar en av dem varför han fortsätter. Han säger ungefär att någon måste göra det, att staden behöver ström och att det är hans jobb. Frihet är inte en känsla, utan att välja att gå till jobbet när ingen skulle klandra en för att stanna hemma, eller lämna staden.

Jag tänker på ordet totalförsvar, temat för kvällen. I Sverige är det ett begrepp vi håller på att lära oss igen, efter tre decennier då vi lät skyddsrummen bli garage. I Ukraina är det järnvägen som rullar trots återkommande attacker. Kraftverksarbetarna. Gasteknikerna som är ute och svetsar timmar efter ett anfall. Bensinmacken som träffades av en drönare och var öppen igen två dagar senare, med samma tonåringar bakom disken. En vän till mig Liubov sa i vintras, att det i moderna krig inte är arméer som vinner, det är samhällen.

När mottagningen är slut går vi upp för ramperna, ut i augustikvällen vid Slussen. Vattnet ligger blankt mellan Södermalm och Gamla stan, och ingen tittar på himlen. Ukraina firar sin frihet under jord i år. Vi firade den under jord för att vi valde det, och kunde gå upp igen när vi ville.

Referenser

Heath, C. (2024, 5 september). På resa i krigets Ukraina del 1. carlheath.se. https://carlheath.se/min-resa-till-ukraina-del-1/

Heath, C. (2026, 9 maj). Pianot på Kyivs centralstation. carlheath.se. https://carlheath.se/pianot-pa-kyivs-centralstation/

Heath, C. (2026). Hinn med att leva under tiden. carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/

Kyiv Independent. (2026, 2 juli). Massive Russian missile, drone attack on Kyiv kills at least 31. https://kyivindependent.com/explosions-rock-kyiv-as-ukraine-braces-for-russias-next-bombardment/

Myndigheten för civilt försvar. (2026). Swedish Civil Defence and Resilience Agency. https://www.mcf.se/en/

Robertson, C. (2026, augusti). Report from Kramatorsk [dokumentärfilm]. Caolan Reports, YouTube. https://www.youtube.com/@CaolanReports/videos . Se även https://caolan.report/support/

United Nations Human Rights Monitoring Mission in Ukraine. (2026). Civilian casualties soar in Ukraine in the first half of 2026. https://ukraine.ohchr.org/en/Civilian-Casualties-Soar-in-Ukraine-in-the-First-Half-of-2026-Amid-Escalating-Attacks-and-Intensifying-Use-of-Deadly-Weapons-UN-Human-Rights-Monitors-Say

Wikipedia. (u.å.). Katarinabergets skyddsrum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarinabergets_skyddsrum

Frihet under jord

https://www.youtube.com/watch?v=dlfxKKKg5jE

Luften är stilla och lite rå, tjugo meter under Katarinaberget, som i alla bergrum. Katarinabergets skyddsrum byggdes mellan 1952 och 1957 för att rymma tjugo tusen stockholmare den dag bomberna kom. I Sverige har de har inte kommit. I stället blev det ett parkeringshus, Europas största när det stod färdigt, och de flesta som passerar Slussen ovanför vet knappt att det finns. I dag är det här, i ett skyddsrum som aldrig behövt användas, som Ukrainas ambassad valt att fira trettiofem år av självständighet. Temat för mottagningen är gemensamt totalförsvar.

Jag tänker på det valet medan ambassadören talar. Det bär en berättelse i sig att lägga en frihetsfest under jord. Ukrainas frihet firas i dag av människor som gör ungefär samma sak som vi gör här, fast i ett skarpt läge. De går ner, i skydd från drönare och ballistiska missiler. I Kyjiv har flyglarmet ljudit tusentals gånger sedan februari 2022, ofta flera gånger per natt, och nätterna i somras hörde till de värsta. Under en enda natt i början av juli sökte sig över femtiotusen människor ner i stadens tunnelbana, nästan fyra och ett halvt tusen av dem barn, medan sjuttiofyra missiler och närmare femhundra drönare gick mot landet. Jag satt själv i ett skyddsrum den natten och hörde explosionerna fortplanta sig genom betongen. Här under Katarinaberget återminns jag den natten.

Ambassadören berättar om svårmodet som lagt sig över Kyjiv i sommar, om en befolkning som är trött på ett sätt som inte går att sova bort. Första halvåret 2026 var det värsta för civila sedan invasionens första månader, och ökningen drivs av långdistansvapen mot städer som Kyjiv och Dnipro. Det är ingen slump. Utmattning är ett vapen, och flyglarmet som går fyra gånger per natt är en del av vapnet även de nätter inget slår ner.

Utrikesministern talar, generaldirektören för Myndigheten för civilt försvar talar, och sedan kommer det som bär kvällen. En ukrainsk sångerska, konst på väggarna, sånger som fanns långt innan den här staten fanns och som Ryssland i tvåhundra år försökt tysta. Friheten manifesteras i många avseenden genom konsten. Ryssland gör allt som står i dess makt att systematiskt utplåna allt som är ukrainsk kultur. Det ryska projektet handlar om att radera röster, identiteter, ortsnamn. Att sjunga är att göra motstånd.

Trettiofem år är inte lång tid för en stat. Den 24 augusti 1991 röstade parlamentet i Kyjiv för självständighet, och i december samma år bekräftade över nittio procent av väljarna beslutet i en folkomröstning. Sedan dess har landet gått igenom två revolutioner, en ockupation av Krim och tolv år av krig, varav fyra och ett halvt fullskaligt. Frihet har för Ukraina aldrig varit ett tillstånd. Den har varit ett arbete som måste göras om varje dag, och de senaste åren varje natt.

https://youtu.be/RQyclVmeuuY?si=M8CHyvxMbCN0A5F3

På tåget hem till Göteborg från firandet ser jag Caolan Robertsons senaste film, från Kramatorsk i Donbas. Robertson är en oberoende journalist som filmat kriget sedan 2022, och den här gången har han rest till den stad som Ryssland just nu vill ha mest av allt. Kramatorsk var i åratal platsen dit människor från Bachmut och Avdijivka flydde. Nu evakueras människor därifrån. Han filmar gator där nästan varje byggnad träffats av något, marknaden som varit stadens hjärta och nu står tom, nät över vägarna mot drönarna och drakständer av betong utanför kaféerna. Så tar han oss in i stadens kraftverk. Det byggdes 1937, evakuerades och förstördes när tyskarna kom, återuppbyggdes efter kriget, och nu har kriget hittat dit igen. Större delen av anläggningen är borta. Men någonstans därinne snurrar de gamla turbinerna fortfarande, och varje morgon går arbetarna in genom samma dörr som de gått genom i årtionden, längs vägar där deras kollegor jagats av drönare. Chefens bil, som skulle ha hämtat filmteamet, träffades av en drönare som legat och väntat vid vägkanten.

Här finns hela frågan om vad frihet är. Inte självständighetsförklaringen från 1991, och inte talen i Katarinaberget, utan män i overaller som håller ett kraftverk igång i en stad som alla vet kommer att angripas. Robertson frågar en av dem varför han fortsätter. Han säger ungefär att någon måste göra det, att staden behöver ström och att det är hans jobb. Frihet är inte en känsla, utan att välja att gå till jobbet när ingen skulle klandra en för att stanna hemma, eller lämna staden.

Jag tänker på ordet totalförsvar, temat för kvällen. I Sverige är det ett begrepp vi håller på att lära oss igen, efter tre decennier då vi lät skyddsrummen bli garage. I Ukraina är det järnvägen som rullar trots återkommande attacker. Kraftverksarbetarna. Gasteknikerna som är ute och svetsar timmar efter ett anfall. Bensinmacken som träffades av en drönare och var öppen igen två dagar senare, med samma tonåringar bakom disken. En vän till mig Liubov sa i vintras, att det i moderna krig inte är arméer som vinner, det är samhällen.

När mottagningen är slut går vi upp för ramperna, ut i augustikvällen vid Slussen. Vattnet ligger blankt mellan Södermalm och Gamla stan, och ingen tittar på himlen. Ukraina firar sin frihet under jord i år. Vi firade den under jord för att vi valde det, och kunde gå upp igen när vi ville.

Referenser

Heath, C. (2024, 5 september). På resa i krigets Ukraina del 1. carlheath.se. https://carlheath.se/min-resa-till-ukraina-del-1/

Heath, C. (2026, 9 maj). Pianot på Kyivs centralstation. carlheath.se. https://carlheath.se/pianot-pa-kyivs-centralstation/

Heath, C. (2026). Hinn med att leva under tiden. carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/

Kyiv Independent. (2026, 2 juli). Massive Russian missile, drone attack on Kyiv kills at least 31. https://kyivindependent.com/explosions-rock-kyiv-as-ukraine-braces-for-russias-next-bombardment/

Myndigheten för civilt försvar. (2026). Swedish Civil Defence and Resilience Agency. https://www.mcf.se/en/

Robertson, C. (2026, augusti). Report from Kramatorsk [dokumentärfilm]. Caolan Reports, YouTube. https://www.youtube.com/@CaolanReports/videos . Se även https://caolan.report/support/

United Nations Human Rights Monitoring Mission in Ukraine. (2026). Civilian casualties soar in Ukraine in the first half of 2026. https://ukraine.ohchr.org/en/Civilian-Casualties-Soar-in-Ukraine-in-the-First-Half-of-2026-Amid-Escalating-Attacks-and-Intensifying-Use-of-Deadly-Weapons-UN-Human-Rights-Monitors-Say

Wikipedia. (u.å.). Katarinabergets skyddsrum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarinabergets_skyddsrum

https://www.lovenhl.com/1589822/ Can you tell which Flyers goalie made this save? 👀 #hockey #nhleurope #nhl #flyers #česko #češtíHráčiNHL #čeština #czechia #DanVladar #EasternConference #europe #Flyers #hockey #Hockeyhöjdpunkter #Höjdpunkter #HokejovéAkce #IceHockey #Ishockey #LedníHokej #MetropolitanDivision #nhl #Philadelphia #PhiladelphiaFlyers #Räddning #SamuelErsson #sestřihy #Svenska #SvenskaNHLSpelare #Sverige #Sweden #zákrok

#SVENSKA #CELLULOSA AB #SCA
aepiot.ro/related-sear...
#KARIN #FRYXELL
headlines-world.com/related-sear...
aepiot.com

Search Related Reports