#svenska — Public Fediverse posts

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

Språkrådet på FB:

I Sverige har vi sedan länge ett system för att föra över ukrainska person- och ortnamn med kyrilliska tecken till latinska bokstäver. Det används för i princip alla ukrainska namn i svenska texter – med undantag för några få äldre stavningar som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl. Språkrådet och Isof rekommenderar nu att även dessa namn skrivs enligt vårt system, dvs. att de stavas Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl.

https://www.isof.se/om-oss/pressrum/arkiv-pressmeddelanden/2026-09-21-isof-rekommenderar-kyjiv-i-stallet-for-kiev

#Svenska #Språkrådet

Språkrådet på FB:

I Sverige har vi sedan länge ett system för att föra över ukrainska person- och ortnamn med kyrilliska tecken till latinska bokstäver. Det används för i princip alla ukrainska namn i svenska texter – med undantag för några få äldre stavningar som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl. Språkrådet och Isof rekommenderar nu att även dessa namn skrivs enligt vårt system, dvs. att de stavas Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl.

https://www.isof.se/om-oss/pressrum/arkiv-pressmeddelanden/2026-09-21-isof-rekommenderar-kyjiv-i-stallet-for-kiev

#Svenska #Språkrådet

Språkrådet på FB:

I Sverige har vi sedan länge ett system för att föra över ukrainska person- och ortnamn med kyrilliska tecken till latinska bokstäver. Det används för i princip alla ukrainska namn i svenska texter – med undantag för några få äldre stavningar som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl. Språkrådet och Isof rekommenderar nu att även dessa namn skrivs enligt vårt system, dvs. att de stavas Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl.

https://www.isof.se/om-oss/pressrum/arkiv-pressmeddelanden/2026-09-21-isof-rekommenderar-kyjiv-i-stallet-for-kiev

#Svenska #Språkrådet

Språkrådet på FB:

I Sverige har vi sedan länge ett system för att föra över ukrainska person- och ortnamn med kyrilliska tecken till latinska bokstäver. Det används för i princip alla ukrainska namn i svenska texter – med undantag för några få äldre stavningar som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl. Språkrådet och Isof rekommenderar nu att även dessa namn skrivs enligt vårt system, dvs. att de stavas Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl.

https://www.isof.se/om-oss/pressrum/arkiv-pressmeddelanden/2026-09-21-isof-rekommenderar-kyjiv-i-stallet-for-kiev

#Svenska #Språkrådet

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, Rost, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

jag försöker lära mig #svenska…

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska

Swedish speakers – because I don’t trust the internet any more, does the phrase “Koka kaffe, vispa grädde” mean “Make coffee, whip cream?”

@mothninja

#JournoRequest #Sweden #Swedish #Svenska