Språkmodeller, säkerhetspolitik och suveränitet
Jag vaknade i Höganäs i går morse för att få några dagars vandring i Kullabergs bokskogar och längs de steniga stränderna. Innan jag åkte hade jag bett min AI-agent Ogmios att påbörja ett längre analysarbete. Den hade fått forskningsunderlag och skulle bearbeta en mängd information i en längre process, så att jag kunde ta vid när jag var tillbaka. Men när jag kollade upp hur det gick på telefonen på morgonkvisten, så såg jag att arbetet hade avstannat. Ogmios hade jobbat utifrån Anthropics senaste språkmodell Fable 5, den mest kapabla jag någonsin haft tillgång till. Men under natten hade den amerikanska regeringen beordrat att modellen inte längre fick delas med någon utanför USA, och Anthropic hade släckt den för hela världen.
Det var såklart en olägenhet för mig och gav mig en lätt frustration på morgonen. Men det avbrott jag fick igår går att se som ett tecken på en händelse med mycket större konsekvenser än ett avbrutet forskningsarbete. Ingripandet från USA:s president i frågan om tillgång till enskilda företags AI-tjänster, förflyttar problemet från ett marknadsproblem till ett säkerhets- och geopolitiskt problem.
Vem kan stänga av de digitala tjänster som vi är beroende av? Vad gör vi när det händer? Jag har skrivit en hel del tillbaka om dessa frågor, mer utifrån ett teoretiskt perspektiv. Nu blev helt plötsligt dessa frågor konkreta och praktiska. Här och nu.
Om vi backar bandet en bit, och ser vad som hänt, och sätter det i kontext, så blir det lättare att se varför det som nu sker är systempåverkande och torde utgöra grund för många strategiska samtal runt lednings- och styrelsebord i Sverige och Europa.
Den 12 juni skickade USA:s handelsminister Howard Lutnick ett brev till Anthropic som förbjöd bolaget att ge utländska medborgare tillgång till sina två mest avancerade modeller, Fable 5 och Mythos 5, var i världen de än befann sig. USA inkluderat. Eftersom företaget inte kan kontrollera varje användares nationalitet i realtid återstod bara en utväg, och samma kväll släckte Anthropic modellerna för alla.
Skälet som angavs för åtgärden var en omtvistad säkerhetsbrist, men ingen som följt de senaste månadernas händelser mellan Anthropic och den amerikanska regeringen tror att det var hela skälet. Anthropic har sedan vintern legat i öppen konflikt med Vita huset. I februari beordrade presidenten på sitt eget sociala medium Truth Social att alla federala myndigheter omedelbart skulle sluta använda bolagets teknik. Strax därefter stämplade försvarsministern företaget som en leveranskedjerisk och därigenom ett hot mot den nationella säkerheten, en beteckning som annars är reserverad för utländska bolag med kopplingar till främmande makt. Först när Anthropic stämde regeringen stoppade en federal domare tillfälligt utfrysningen och kallade det hela för en olaglig vedergällning mot ett företag som vågat säga ifrån. Det är i ljuset av denna pågående strid som exportbrevet, som är grunden för helgens händelser, presenterades. Genom en presidentorder kom alltså en öppen och civil AI-modell att klassificeras som exportkontrollerad försvarsmateriel. Och på det sättet kom det sig att resten av världen fick rätta sig efter ett amerikanskt inrikespolitiskt gräl, utan förvarning, på en fredagskväll. Världens idag mest kraftfulla tillgängliga språkmodell stängdes ned.
Det vore bekvämt att se detta som en olyckshändelse, eller en engångsföreteelse, men det vore fel. Avstängningen är en del i en kedja av händelser som skett under de arton månader som USA steg för steg gått från förutsägbar partner till en oberäknelig geopolitisk risk. Administrationen har rivit upp sitt eget regelverk för export av AI-chips och skapat ett osäkert läge för alla europeiska köpare. De har lagt hundraprocentiga tullar på importerade halvledare, pausat underrättelsedelning med Ukraina mitt under brinnande krig, och har låtit förstå att Starlink är ett politiskt maktmedel, som kan stängas av över de ukrainska linjerna. När Polens utrikesminister påtalade just det beroendet svarade Elon Musk offentligt med orden ”Var tyst, lilla man”. Samtidigt har amerikanska diplomater instruerats att motarbeta EU:s digitala lagar, och visumförbud har införts mot europeiska tjänstemän som tillämpar unionens egna regler. Nyligen rapporterade SvD att det amerikanska utrikesdepartementets byrå för demokrati och mänskliga rättigheter ska kanalisera miljontals dollar till europeiska tankesmedjor som delar administrationens politiska filosofi, med det uttalade syftet att påverka val och omforma inrikespolitiken i europeiska länder. Bland de val som pekas ut finns det svenska i september. Pengar som tidigare gått till att främja demokrati i auktoritära stater ska nu gå till att forma den i Europa efter Washingtons smak. Var och en av dessa händelser har gått att bortförklara som en enskildhet. Detta är också bara ett urval, det finns fler exempel. Lagda bredvid varandra bildar de ett mönster.
Och mönstret har gått att läsa, för länge sen, för den som velat. Den nationella säkerhetsstrategi som Vita huset lade fram i slutet av 2025 beskriver allierade som passagerare som åker gratis och gör delningen av teknik villkorad av politisk anpassning, där den som rättar in sig får förmånligare behandling och den som inte gör det får klara sig själv. Samtidigt uttrycker strategin avsikten att motverka europeisk reglering och beskattning av amerikanska företag. Så har en allierad sällan talat tidigare.
Bakom skiftet ligger en djupare strategisk linje. Utgångspunkten för denna går att finna i Project 2025, den plan Heritage Foundation tog fram inför Trumps andra mandatperiod. Den handlar i grunden inte om teknik utan om makt. Dess kärna är att lägga hela statsförvaltningen under presidentens direkta vilja och avskaffa det skydd som hållit tjänstemännen opolitiska, och delar av det är redan verklighet, med tusentals statstjänstemän som fått lämna och ersatts av lojala. När makten koncentreras på det sättet blir tillgången till teknik en strömbrytare som kan slås av i hast, utan de spärrar som annars tyglar en stormakts humör. Det var den strömbrytaren jag såg slås av på min skärm.
Det finns ett namn för det som nu sker, myntat av statsvetarna Henry Farrell och Abraham Newman redan 2019. De kallar det för ”weaponized interdependence”, och tanken är lika enkel som obehaglig. Världsekonomin är inget jämnt spunnet nät utan ett med knutpunkter, ställen där så mycket samlas att den som kontrollerar dem både kan avlyssna och strypa information, som det passar. Beroende är inte farligt i sig, vi är alla beroende av varandra i en komplex och global värld. Men det blir farligt i samma stund som beroendet är ensidigt och den vilken vi har beroenden till både vet om det och är beredd att utnyttja beroendet i egen vinning. USA sitter på flera sådana knutpunkter samtidigt. Molntjänster, de avancerade datorchippen, betalningssystemen, och under de senaste åren också utvecklingen av de absolut mest kapabla AI-modellerna.
Det vi såg den 12 juni var en medveten begränsning av teknik, en mindre och avgränsad insats och därför politiskt mer hanterbar. Det kan ses som en slags provkörning snarare än ett slutspel. Att den var möjlig alls hänger ihop med något som vuxit fram under samma arton månader, nämligen att avståndet mellan de stora amerikanska teknikbolagen och Vita huset nästan har upphört.
Det ena bolaget efter det andra har vikt sig. Meta betalade tjugofem miljoner dollar för att förlikas med en stämning bolaget först kallat grundlös, lade ner sin faktagranskning och sitt mångfaldsarbete, och Mark Zuckerberg satt på första raden vid installationen bredvid Jeff Bezos, Sundar Pichai och Tim Cook, som var och en gett en miljon dollar till invigningen. Dagen efter stod Sam Altman i Vita huset och presenterade sitt Stargate-projekt på femhundra miljarder dollar, med presidenten vid sin sida. Disneys ABC News betalade femton miljoner dollar och bad om ursäkt, och sedan Paramount betalat sexton miljoner för en omtvistad stämning godkändes plötsligt en länge blockerad mediefusion.
Och medierna har vikt sig på samma sätt. Jeff Bezos stoppade Washington Posts färdiga stöd till Kamala Harris och styrde om ledarsidan mot fria marknader, varpå ledarredaktören avgick. Patrick Soon-Shiong gjorde detsamma med Los Angeles Times. Var för sig kan de kallas affärsbeslut, men tillsammans är de en frivillig anpassning, det historikern Timothy Snyder kallar föregripande lydnad, att ge makten det den ännu inte ens har krävt.
Mönstret är inte nytt, bara nytt i USA. Shoshana Zuboff beskriver hur en handfull informationsoligarker öppet ställer sin makt i en illiberal presidents tjänst, och bedömare som Anne Applebaum och Adam Klein pekar rakt på förlagan, Viktor Orbáns Ungern, där medier och bolag samlats i statsvänliga händer tills nästan ingen självständig röst återstår. Statsvetarna Steven Levitsky och Lucan Way ger ordningen ett namn, ”competitive authoritarianism”, där val visserligen hålls men spelplanen lutar så att utgången redan är given. Det är i en sådan ordning tillgången till teknik blir en strömbrytare i en enda hand. Givet hur Trumpadministrationen virvlar upp osäkerhet är det omöjligt att på förhand veta hur långt de är beredda att gå, och därför är nästa gång ingen hypotes utan en planeringsförutsättning. Det är därför vi behöver se med ny och nykter blick inför arbetet med kommande risk- och sårbarhetsanalyser.
Medan USA stänger ned de främsta språkmodeller som någonsin skapats av företag i landet, så gör Kina tvärtom. Min bild är att vi ser alldeles för lite till den kinesiska strategin i den svenska debatten. Beijing har byggt sin digitala strategi kring öppenhet, där språkmodellerna släpps fria att ladda ner, granska och köra på egen hårdvara. Det har visat sig vara en framgångsrik strategi. Alibabas Qwen har gått om Metas Llama som den mest nedladdade modellserien i världen, och framför allt är de kinesiska modellerna billiga. Så billiga att de västerländska alternativen ter sig absurt dyra vid sidan av. Några av dem, så som Kimi K2.7 eller MiniMax M3, är bara månader efter de allra främsta amerikanska modellerna, och erbjuds till nästan inga pengar alls. Stora delar av Afrika och Asien bygger därför redan på kinesisk grund, sällan av övertygelse och oftast för att det är billigast och finns närmast till hands, och beroendet byggs upp ett praktiskt beslut i taget, precis som vårt eget en gång gjorde.
För Europa öppnar detta upp tre möjliga vägar, och ingen av dem är särskilt bekväm. Vi kan fortsätta med de stängda amerikanska modellerna, blunda för beroenden och gilla läget på att vår användning av avancerad AI villkoras av en allt mer auktoritär regims nycker. Eller så kan vi byta till de billiga kinesiska språkmodellerna, och köpa censur, kinesiska narrativ och nya beroenden på köpet. Eller så bygger vi eget, vilket är både kostsamt och tar tid. Men min bild är att vägen ur knuten går inte genom att välja land eller väg. Den går genom att välja förmåga och strategisk riktning. En öppen modell, var den än kommer ifrån, kan testas, övas, analyseras och köras på egen infrastruktur. Och det som körs på egen infrastruktur kan ingen heller stänga av den på distans. Det är därför europeiska och svenska öppna modeller är strategiskt avgörande, inte för att vinna en kapplöpning om råstyrka, utan för att vi ska hålla i vår egen strömbrytare.
Men att välja förmåga betyder inte att välja en enda väg. Det betyder att gå flera samtidigt. Det ena är att använda de goda öppna modeller som redan finns, oavsett om de kommer från USA, Kina eller någon annanstans, för avståndet till de slutna toppmodellerna är inte längre vad det var. På ett år har gapet mellan den bästa öppna modellen och den slutna frontlinjen krympt från omkring ett år till omkring tre månader, och på programmering är de i praktiken nästintill jämbördiga. De starkaste öppna modellerna är i dag visserligen till övervägande del kinesiska, och det är en förutsättning som är viktig att förhålla sig till. Men öppenhetens styrka, att en modell kan granskas och köras på egen mark, gäller oavsett varifrån den kommer.
Öppna modeller ska däremot inte nyttjas oprövade, och det är ett område vi också står i behov av att utveckla. Vi behöver stärka vår förmåga att pröva och testa språkmodeller mot de krav på säkerhet och funktion som vi själva ställer, innan de går i drift. Att ladda ner en modell är lätt. Att veta huruvida den håller i en myndighets, en regions eller en banks vardag är ett hantverk och ett kunnande som måste byggas upp. EU:s nya regelverk pekar åt rätt håll och kräver strukturerade utvärderingar, red-teaming och oberoende granskning av de mest kapabla modellerna. Nu behöver vi nationellt utveckla förmågan att kunna granska och pröva.
Och parallellt går det långa spåret, att utveckla mer egen europeisk förmåga inom språkmodeller. Frankrikes Mistral är i dag det kanske starkaste kortet, med en öppenviktad förhållandevis stark modell och med avtal med franska försvaret, Airbus och tyska staten.
Kungliga biblioteket slog i somras fast att just för ett litet språkområde är öppna vikter särskilt avgörande. I den politiska retoriken tycks det inte saknas pengar. EU talar om hundratals miljarder, men satsningarna har ännu inte helt och hållet sett dagens ljus, och den politiska intentionen behöver omsättas i handling. Vi behöver behandla språkmodeller som den strategiska förmåga de är, på samma sätt som vi en gång behandlade flyg, satellitnavigering och halvledare, och vi behöver börja nu.
För svensk del är beroendet till stora språkmodeller både stort och konkret. Amerikanska företag håller omkring sjuttio procent av den europeiska molnmarknaden och de europeiska leverantörerna delar på knappt femton. På den infrastrukturen vilar betalningar, journaler, register och kommunikation, sådant som måste fungera varje dag, och allra mest en dålig dag. Hur snabbt det abstrakta blir verkligt såg vi dagarna före avstängningen, när EU:s egen myndighet för cybersäkerhet efter veckors förhandling äntligen fått tillgång till Anthropics kraftfullaste modell, bara för att elva dagar senare förlora den igen. Det var ingen marginell aktör som drabbades, utan unionens centrala organ för cyberförsvar.
Europa har börjat röra sig i dessa frågor. Tidigare i juni lade kommissionen fram ett paket för teknologisk suveränitet. Men redan varnar branschen för att de mjukare kraven som presenterats av EU riskerar att bli en sorts skensuveränitet, sådan som ser bra ut på pappret medan den verkliga kontrollen stannar kvar i USA. För det hjälper föga att flytta servrarna till europeisk mark om ägandet, och därmed makten över strömbrytaren, ligger kvar på andra sidan havet.
Sverige fick i slutet av maj sin första molnpolicy, med krav på att myndigheter snabbt ska kunna byta leverantör. Men i samma veva, strax före policyn presenterades, öppnade Försäkringskassan för Microsoft Teams. Det säger något om hur stark dragningen mot det bekväma är.
Samtidigt ser vi hur de geopolitiska osäkerheterna kostar. Finansminister Elisabeth Svantesson berättade i DN i veckan att finansdepartementet har räknat ut vad den amerikanska oförutsägbarheten egentligen kostar. Redan idag har den kostat Sverige omkring 160 miljarder kronor i utebliven tillväxt.
Här märks det hur våra resonemang i den digitala världen sällan möter upp till de krav vi ställer på samhällets beredskap i övrigt. Vi har byggt vårt totalförsvar på en enkel princip, att det samhällsviktiga ska fungera också i kris och i krig, i veckor och i månader. Men den principen har de flesta verksamheter i totalförsvaret ännu inte fullt ut låtit gälla det digitala. När AI nu byggs in i sjukvård, försvar och förvaltning blir tillgången till den en försörjningsfråga, lika reell som drivmedel och läkemedel, och en förmåga som någon annan kan stänga av är ingen förmåga att lita på i kris.
Och kanske är det här jag känner störst frustration just nu. Det är varken tullarna, tekniken eller den politiska turbulensen. Det är i stället en berättelse. Jag hör den om och om igen. Berättelsen lyder att Europa ändå aldrig kan komma ikapp, att vi saknar kapitalet, kulturen och modet, och att det klokaste vi kan göra är att finna oss i vårt beroende och förhandla till oss hyggliga villkor. Den hörs i styrelserum och i regeringskansliet, i företags och offentliga verksamheters ledningsrum. Och inte minst hos IT-avdelningar, som har decenniers erfarenhet av att arbeta med enskilda leverantörers teknik, och som ängsligt ser behov av att ställa om, också ens egen förmåga och kunskap. Oftast hörs denna defaitistiska berättelse berättas ömsom med suckar och med pondus, som om det ska föreställa insikt och mognad.
Berättelsen låter som realism men den är något helt annat. Den ryska militärdoktrinen har nämligen ett begrepp för konsten att få en motståndare att självmant fatta de beslut man önskar, genom att forma hans bild av verkligheten tills valet känns som hans eget. Det kallas reflexiv kontroll, och dess elegans ligger i att man aldrig besegrar motståndaren i strid, man får honom att besegra sig själv, övertygad om att han tänkt helt fritt. Där är vi nu. I de stora techbolagens reflexiva kontroll.
Berättelsen om det hopplösa Europa fungerar precis så, och det kusliga är att den inte ens behöver en avsändare med onda avsikter, för det räcker med de stora techbolagens marknadsföring, deras lobbyister och den sköna bekvämligheten i deras billiga tjänster. Och fällan föder sig själv, eftersom vår egen föreställning om att vi inte klarar av att skapa förutsättningar för utvecklad AI i Europa dämpar viljan att satsa. Och utan satsningar byggs ingen förmåga, och utan egen förmåga så växer beroendet, och beroendet tas till sist till intäkt för att vi aldrig kunde. Varje gång en svensk beslutsfattare suckar att det ändå är lönlöst att försöka, har manövern lyckats. Att se mekanismen klart är första steget ut ur den, och att säga den högt är det andra. Och att agera är än bättre.
För historien säger något helt annat än berättelsen. Europa har byggt egen förmåga mot långt värre odds förr, gång på gång, och varje gång var samma uppgivenhet lika utbredd som i dag. Airbus startade 1970, när Boeing var så enväldigt att en europeisk konkurrent verkade naiv, och ett halvsekel senare levererade Airbus fler flygplan än Boeing. GSM blev en världsstandard därför att de europeiska regeringarna reserverade frekvenserna och krävde att alla följde den, vilket lyfte Ericsson och Nokia från utkanten till toppen. Galileo gav oss satellitnavigering oberoende av amerikansk militär kontroll, och styr i dag allt från tidsstämpeln i banköverföringar till elnätens synkronisering. Visst finns där exempel på där det gått snett i Europa med. Ett sånt är det fransk-tyska molnprojektet Gaia-X, som ofta ges som intäkt för att berätta om EU:s brister. Men det finns skillnader här, som gjorde att Gaia-X misslyckades. Projektet var frivilligt, splittrat och kapat inifrån av just de jättar det skulle utmana. Det misslyckades inte för att Europa saknar förmåga, utan för att upplägget var fel.
I Sverige bygger vi förmåga här och nu. Det vi behöver göra nu är att stärka den förmågan, inte minst genom stärkt efterfrågan. Förmågan vi har är än så länge liten, men den är på riktigt. Strax utanför Stockholm bygger Evroc ett stort datacenter för europeisk molnkapacitet, Cleura driver ett svenskt publikt moln på öppen källkod utan amerikansk jurisdiktion, och Berget AI levererar suverän AI-beräkning på öppna modeller med Riksbanken bland de första kunderna. Det finns svenska språkmodeller byggda för det svenska och de nordiska språken, det finns datacenter, forskning och kompetens. Mycket är litet och behöver prövas, utvecklas och inte minst skalas. En hel del av det som kallas ”suveränt” idag tål inte heller någon vidare granskning. Vartendaste av de större amerikanska techbolagen har idag ”sovereign” som en del i sin marknadsföring. Men det betyder inte att de är det. För som vi kommit att se, handlar det om frågan om makt över beslut, inte om var data eller servrar finns lokaliserade.
Vi är i ett kärvt läge i Europa och i Sverige. Men att få panik och paralys som ett rådjur i strålkastarljuset från en bil, det kommer vi inte särskilt långt med. Nu är tiden för handling. Och det finns mycket vi faktiskt kan göra.
Vi behöver börja med att behandla digital infrastruktur som försörjningsberedskap, så att det vi i dag gör med drivmedel, livsmedel och läkemedel också gäller moln, data och AI, med krav på reserver, redundans, robusta system och rådighet att agera. Vi behöver pröva det på riktigt, inte bara med juridiskt vackra avtalsklausuler, utan med skarpa övningar som visar hur länge en myndighet, en region eller en bank klarar sig den dag de digitala samhällskritiska verksamheterna inte längre kan nyttja vissa tjänster. Den som inte vet svaret på dessa frågor har redan idag en lucka i sitt försvar.
Vi behöver ställa de hårda frågorna vid varje upphandling. Var finns data och under vilken jurisdiktion, vem äger krypteringsnycklarna, vem kan tvingas lämna ut dem och vem kan säga nej? Hur säkrar vi tillgång till de AI-baserade tjänster som verksamheter idag förutsätter? Ställ krav på portabilitet, öppna standarder och utträdesplaner som faktiskt testas, prövas och övas. Idag är våra upphandlingar av samhällskritisk infrastruktur ett säkerhetspolitiskt vägval och bör behandlas som ett sådant. Vi behöver rikta pengar och andra resurser dit de gör mest nytta nu, mot det som faktiskt går att bygga, för att så snart som möjligt säkra förmåga att upprätthålla känslig drift och öppen AI hos svenska och europeiska aktörer. Och staten behöver våga agera på marknaden och bidra med efterfrågan, men på sätt som gör att stödet inte cementerar det medelmåttiga, utan driver fram spetsteknologi. Det behöver ske på ett sådant sätt att öppna demokratier kan verka i gemenskap, men utan att återigen riskera skapa sårbarheter och nya beroenden. Det är svårt, men det går. Det har gjorts förut.
Vi behöver också göra de stora språkmodellerna till en strategisk prioritering, eftersom det är där nästa lager av beroenden gjuts just nu. De AI-verktyg vi inför i dag kommer att forma arbetssätt, dataflöden och beslutsstöd för en lång tid framåt. Inför vi dem utan en tanke om konsekvenser, så bygger vi in nästa generations beroende innan vi ens förstått den förra.
Vi behöver ställa om vår tanke, och inte tro att vi bygger ett fullfjädrat moln och enastående AI-tjänster över en natt, utan att vi ser det hela som ett långsiktigt utvecklingsarbete där vi formar och stärker förmågan att hålla det livsviktiga igång också den dag någon annan försöker att dra i vår strömbrytare.
Det är helt rimligt att sätta upp mål om egen rådighet, ökad redundans, stärkt robusthet och ökad resiliens. Det går att göra allt det utan en politisk brytning med USA, mot vilken vi trots allt har beroenden under lång tid framöver inom många områden. Och vi behöver öka vår egen förmåga och kapacitet för att kunna stå stadigt. Vi behöver tänka på motsvarande sätt som för annan försörjningsberedskap. Det är ungefär detsamma som att ett land håller beredskapslager utan att för den delen stänga sina gränser för handel. Det går att göra många saker samtidigt.
Det som behövs är tydliga beslut i en strategisk riktning som utgör en kännbar signal. Molnstrategin ger oss en hel del, men det räcker inte. Det vi nu sett hända med avstängningen av Anthropics Fable 5 innebär ett förändrat och skärpt läge. Och det är fara i dröjsmål.
Kaffet här i Höganäs tog slut någonstans mitt i denna långa text, och jag reflekterar över att den kapabla språkmodell jag använt i min forskning kanske inte kommer tillbaka i närtid. Eller så gör den det. Den osäkerhet som syns i USA gör framtiden oviss, och det är hela saken. Det går inte längre att säkerställa drift och funktion av stora språkmodeller från USA. Vi står idag inför ett fullbordat faktum, och nu är tiden att agera från en ny kunskapshorisont. Vad är det vi har i dag för tjänster, system och förmågor som vi tar för givet att det bara ska bestå? Och vilka är konsekvenserna om någon annan bestämmer sig för att stänga av den? Ställ de frågorna inför nästa upphandling och nästa AI-projekt, i ledningsgruppen, i styrelsen, i myndigheten och i kommunen. Och ställ er frågan vilka val ni väljer att göra, för att säkerställa ökad resiliens, stärkt robusthet, utvecklad redundans och strategisk rådighet. För vår förmåga att välja, och att agera, det är vad digital suveränitet ytterst handlar om.
Referenser
AI Sweden. (2026.). GPT-SW3.
Airbus. (2026, 28 maj). Airbus partners with Mistral AI to strengthen the use of artificial intelligence in sovereign applications.
Anthropic. (2026, 12 juni). Statement on the US government directive to suspend access to Fable 5 and Mythos 5.
Applebaum, A. (2025, 14 april). Kleptocracy, Inc.. The Atlantic.
Bhaimiya, S. (2026, 1 juni). Anthropic to offer EU access to its advanced Mythos model. CNBC.
Bureau of Industry and Security. (2025, 13 maj). Department of Commerce announces rescission of Biden-era artificial intelligence diffusion rule. U.S. Department of Commerce.
Cleura. (2025, 17 mars). Cleura lanserar nya generationen Compliant Cloud [Pressmeddelande].
CNBC. (2025, 23 april). Trump inauguration donors include Meta, Amazon, Apple and more.
European Commission. (2026, 3 juni). Communication on European tech sovereignty, accompanied by an EU open source strategy (COM(2026) 503 final).
European Commission DG Research. (2018). Mission-oriented R&I policies: From Concorde to Airbus.
evroc. (2025, 3 februari). evroc finalizes land purchase in Arlandastad, Stockholm.
Farrell, H., & Newman, A. L. (2019). Weaponized interdependence: How global economic networks shape state coercion. International Security, 44(1), 42-79.
Field, H. (2026, 27 mars). Judge sides with Anthropic to temporarily block the Pentagon’s ban. The Verge.
Finansdepartementet. (2026, 28 maj). En molnpolicy för Sverige, för ökad säkerhet, effektivitet och innovation i den offentliga förvaltningen (Fi2026/01233). Regeringen.se.
Finnegan, M. (2026, 8 juni). EU’s cloud sovereignty push leaves room for US hyperscalers. Computerworld.
Heritage Foundation. (2023). Mandate for leadership: The conservative promise. Project 2025 presidential transition project.
Isenstadt, A., & Curi, M. (2026, 12 juni). Scoop: Trump admin blocks foreign access to Anthropic’s most powerful AI. Axios.
Kista Stockholm. (2025, 17 december). Berget AI builds sovereign alternative to the US cloud from ”discreet location”.
Kizhakedath, B. (2025, 25 juli). US cloud providers dominate 70% of €70 bn European market in 2024. InfotechLead.
Klein, A. G. (2025, 29 april). Trump’s first 100 days show him following Orbán’s playbook for media control. Nieman Journalism Lab.
Kungliga biblioteket. (2026, 1 juni). Slutredovisning om språkmodeller i offentlig sektor.
Küchler, T. (2026, 13 juni). Kan Trump göra Europa storslaget? Svenska Dagbladet.
Latham & Watkins. (2025, 10 juli). EU AI Act: GPAI model obligations in force and final GPAI Code of Practice in place.
Laxgård, K. (2026, 2 juni). Molnpolicy ska stärka säkerheten. Publikt.
Levitsky, S., & Way, L. A. (2025). The path to American authoritarianism. Foreign Affairs, 104(2).
Meinhardt, C., Nong, S., Webster, G., Hashimoto, T., & Manning, C. (2025, 16 december). Beyond DeepSeek: China’s diverse open-weight AI ecosystem and its policy implications. Stanford HAI / DigiChina.
Meta. (2025, 7 januari). More speech and fewer mistakes.
Mistral AI. (2025, 2 december). Mistral 3.
NPR. (2025, 29 januari). Meta to pay $25 million to settle Trump lawsuit.
NPR. (2025, 3 februari). LA Times owner alters RFK Jr. opinion piece.
NPR. (2025, 26 februari). Jeff Bezos reshapes the Washington Post opinion section.
O’Brien, M., & Toropin, K. (2026, 27 februari). Trump orders federal agencies to stop using Anthropic technology in dispute over AI safety. Military Times / Associated Press.
Olsson, H. (2026, 11 juni). Svantesson: Trump har kostat Sverige 160 miljarder. Dagens Nyheter.
OpenAI. (2025, 21 januari). Announcing the Stargate Project.
PBS NewsHour. (2024, 14 december). ABC agrees to pay $15 million to Trump’s presidential library to settle defamation lawsuit.
Peters, S. (2026, 8 juni). China is providing AI that’s literate in Africa’s languages. Foreign Policy.
Pell, S. K., Stewart, J., & Tanner, B. (2024, 22 juli). Project 2025: What a second Trump term could mean for media and technology policies. Brookings Institution.
Pollet, M. (2025, 17 november). Anatomy of a Franco-German tech misfire. Politico EU.
Snegovaya, M. (2015). Putin’s information warfare in Ukraine: Soviet origins of Russia’s hybrid warfare (Russia Report 1). Institute for the Study of War.
Snyder, T. (2024, 26 oktober). Obeying in advance. Thinking about…
Soares, J. (2025, 18 augusti). American chips first: 100 per cent tariff on imported semiconductors. EU Perspectives.
Stanford HAI. (2026). The 2026 AI index report.
The Conversation. (2025, 12 mars). The US has lifted its intelligence sharing pause with Ukraine, but the damage may already be done.
The Verge. (2025, 2 juli). Paramount settles Trump’s CBS lawsuit over ”60 Minutes” interview.
Thomas, T. L. (2004). Russia’s reflexive control theory and the military. Journal of Slavic Military Studies, 17(2), 237-256.
Trump, D. J. (2025, november). [National Security Strategy of the United States of America (November 2025)](https://en.wikisource.org/wiki/National_Security_Strategy_of_the_United_States_of_America%28November2025%29). The White House.
Wang, S. (2026, 28 februari). Trump orders US government to cut ties with Anthropic; Hegseth declares supply chain ’risk’. ABC News.
Zuboff, S. (2025, 11 februari). Notes from the new frontier of power. Harvard Kennedy School, Carr Center for Human Rights Policy.
#AI #Anthropic #DigitalResiliens #Innovation #Språkmodeller #Svenska #USA
