#digital-resiliens — Public Fediverse posts

Nycklarna till digital rådighet

Sju dagar före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, den 17 februari 2022, röstade det ukrainska parlamentet igenom en ny lag, 2075-IX. Lagen gjorde det rättsligt möjligt för myndigheter att flytta offentliga data och centrala informationssystem till molnet, något som tidigare varit starkt begränsat. När kriget inleddes var det rättsliga ramverket på plats. AWS Snowball-enheter, kompakta lagringsenheter stora som resväskor, sattes in i processen och data överfördes snabbt. Det ukrainska upplägget hade förberetts under lång tid. Varje samhällssektor fick egen krypteringsnyckel. Om en främmande makt hackade en nyckel fick den tillgång till en sektor, inte till staten. Den mest skyddsvärda informationen distribuerades fysiskt och stannade utanför molnet. Det var en arkitektur av medveten sektorering. Miljontals medborgare kunde fortsätta använda statliga digitala tjänster genom medborgarappen Diia. En förvaltning under attack fortsatte fungera, därför att lagen sju dagar tidigare hade öppnat en dörr som den tidigare hållit stängd, och därför att någon tidigt bestämt sig för att tänka igenom hur dörren skulle se ut.

Det handlar om något som ibland kallas rådighet. Att ha förmåga att omsätta insikt i handling, att kunna göra något åt det som händer, när det händer. Att själv kunna byta leverantör, dra ur sladden, reparera. En stat som saknar lagrum och inte har rådighet över sin data riskerar att förlora kontrollen över sin förvaltning när krisen kommer. Ukraina passerade tröskeln med sju dagars marginal och med en plan som lärts in över år. I fredstid går det att låtsas att infrastrukturen är neutral. I kris och i krig är den en central del av ett lands försvar, och samtidigt en sårbarhet.

Insikten om behovet av ökad rådighet växer just nu bland Europas regeringskanslier. Det handlar om konsekvenserna av den ryska aggressionen. Det beror också på vad som händer i Washington. Den 20 januari 2025 deltog flera ledare från de stora techbolagen, däribland Musk, Zuckerberg, Bezos, Cook, Pichai, Altman och TikToks Shou Zi Chew, vid Donald Trumps andra presidentinstallation. Flera satt mycket framträdande. Musk ensam lade över tvåhundrafemtio miljoner dollar på att hjälpa Trump att bli vald. Sedan installationen har centrala tjänster i teknikområdet i Vita huset besatts av personer från en allt trängre krets kring investeraren Peter Thiel. Vicepresident JD Vance fick i senatsvalet 2022 minst femton miljoner dollar i stöd från Thiel och arbetade tidigare för hans investeringsbolag. Trumps rådgivare för AI och kryptovaluta, David Sacks, hör till den så kallade PayPal-maffian. Michael Kratsios, chef för Vita husets kontor för vetenskap och teknik, har tidigare arbetat för Thiels investeringsbolag. Amerikansk demokrati har länge haft en särskild relation till de ledande teknikföretagen. Under 2025 har relationen kommit närmare än förut.

I december 2025 publicerade Vita huset en ny nationell säkerhetsstrategi. Dokumentet innehåller ett starkt kritiskt avsnitt om Europa och EU. Amerikanska teknikstandarder ska driva världen framåt. Europeisk reglering framställs som hinder för innovation, suveränitet och amerikanska intressen. Det bör noteras att USA sedan 2011 har en egen form av digital suveränitet. Den heter FedRAMP och den reglerar vilka molntjänster federala myndigheter får använda för känslig information. I praktiken har de kraven sedan länge stängt ute utländska leverantörer från den amerikanska federala marknaden. Motsvarande krav finns i Ryssland, Kina och Indien. När EU försöker bygga något liknande blir det diskriminerande. Den asymmetrin är värd att hålla i minne när Washington kritiserar Bryssel.

I Köpenhamn hörs oron tydligast. Den 4 januari 2026 uppmanade statsminister Mette Frederiksen Trump att sluta hota med att annektera Grönland. ”USA har ingen rätt att annektera någon av de tre länder som tillhör det danska riket”, sade hon. Det är inte första gången Washington ser lystet på ön. Den amerikanske utrikesministern William Seward försökte köpa Grönland redan 1867, och president Truman erbjöd Danmark hundra miljoner dollar i guld för ön 1946. Danmark avböjde båda gångerna. Grönlands statsminister Jens-Frederik Nielsen förklarade nio dagar efter Frederiksens uttalande att ”vi väljer Danmark”. Danmark är medgrundare av Nato och har sedan 1951 en amerikansk militärbas på grönländsk mark. När en amerikansk president ifrågasätter ett grannlands territoriella integritet faller antaganden som legat till grund för hela det nordatlantiska säkerhetsarrangemanget. Dagarna därefter rapporterade medier att dansk underrättelsetjänst såg över alternativ till Palantir. Beroendets pris hade blivit en fråga även för underrättelsetjänsten. Den danska statsförvaltningen har krav på sig att använda Statens IT. Myndigheten har öppet redovisat att en arbetsplats kostar omkring åttatusen danska kronor om året, varav drygt tretusen går till Microsoft. Målet är att hälften av klienterna finns på en egenförvaltad plattform när Microsoft-avtalet omförhandlas 2029. Frågan danska tjänstemän själva ställer är enkel. Hur kan vi låta den danska statsministern använda amerikanska tjänster för att hantera information om Grönland?

Europa har börjat röra sig på bred front. I den tyska delstaten Schleswig-Holstein slutförde regeringen hösten 2025 migrationen av omkring fyrtiotusen e-postbrevlådor från Microsoft Exchange till öppen mjukvara, sådan vars källkod är öppen och som kan driftas av den som behärskar tekniken. Digitaliseringsminister Dirk Schrödter erkände i januari 2026 att övergången medfört utmaningar, men den kommer att fortsätta. LibreOffice används på omkring åttio procent av delstatens datorer utanför skatteförvaltningen, och Linux ska rullas ut som operativsystem under 2026. På federal nivå har Bundeswehr genom sitt IT-bolag BWI anslutit till det tyska samverkansorganet ZenDiS och deras öppna kontorsmiljö openDesk. Frankrike utfärdade i februari 2026 ett cirkulär, som bygger på skrivningar redan från 2016, som fastslår att digital suveränitet ska vara ett prioriterat kriterium vid offentlig upphandling. Hälsodata ska flyttas till certifierade europeiska molnleverantörer före utgången av 2026. I Österrike slutförde försvarsmakten hösten 2025 sin fleråriga migration av sextontusen datorer från Microsoft Office till LibreOffice. I Norge publicerade säkerhetsmyndigheten NSM den 6 februari 2026 sin årliga hotbedömning Risiko 2026. Amazon, Google och Microsoft namnges där uttryckligen som konkreta risker för norsk statlig infrastruktur. Formuleringen har få motstycken i tidigare nordiska säkerhetsanalyser. Det franska premiärministerns kansli följde upp i april. Den 8 april 2026 höll DINUM, det interministeriella direktoratet för digitalisering, ett seminarium som ålade samtliga ministerier att formalisera planer för minskat extra-europeiskt beroende. Åtta beroendeområden pekades ut. Arbetsstationer, samverkansverktyg, antivirus, AI, databaser, virtualisering och moln, nätverk, telekom. Den franska socialförsäkringsmyndigheten Assurance Maladie rör samtidigt åttiotusen anställda till Tchap, Visio och FranceTransfert, statligt utvecklade verktyg som ersätter Microsofts samverkanssvit. På tysk federal nivå pågår sedan januari 2026 piloten CKKI. Fyra stora institutioner, däribland Deutsche Rentenversicherung Bund och Bundesagentur für Arbeit, prövar openDesk i krishanteringsfunktioner. Pilotnamnet är talande. Cloudbasierte Kommunikation im Krisenfall.

Den europeiska rörelse som nu växer bygger på hantverk som pågått långt längre än debatten om digital suveränitet. Linux började som Linus Torvalds studentprojekt i Helsingfors 1991 och driver i dag merparten av världens molnservrar. Det grafiska gränssnittet KDE grundades i Tyskland 1996. LibreOffice föddes 2010. Nextcloud grundades i Stuttgart 2016. Tekniken är gammal. Den har byggts på universitet, i företagsgarage, av frivilliga. Det som är nytt är synen på tekniken. Europeiska regeringar börjar behandla den som strategisk resurs istället för billig nytta. Skiftet är just det. Ett skifte. Från effektivitet till resiliens, från kostnad till kapacitet, från inköp till förvaltning. Det är ett förändrat mål. Rådighet mäts på andra dimensioner än kronor och minuter.

Det som är nytt under första kvartalet 2026 är att rörelsen lämnar substitutionsfasen. Att byta Microsoft mot LibreOffice är en sak. Att bygga en gemensam europeisk stack är en annan. Den 17 april 2026 tilldelade EU-kommissionen ett ramavtal värt upp till hundraåttio miljoner euro över sex år till fyra europeiska konsortier för suveräna molntjänster. Det är första gången kommissionens nya ramverk SEAL, Sovereign European Assurance Levels, används som bindande kriterium i upphandling. Vinnarna är Post Telecom tillsammans med OVHcloud och Clever Cloud, Schwarzkoncernens STACKIT, Scaleway, samt Proximus med S3NS, Clarence och Mistral. Ett separat europeiskt initiativ, Eurosky, lanserades den 16 april 2026 från Nederländerna. Det är ett infrastrukturlager för sociala medier som bygger på AT Protocol, samma öppna standard som Bluesky vilar på, och låter användare ansluta till olika tjänster med data lagrad på europeiska servrar under europeisk rätt. Skiftet syns i protokollnivån. Från att flytta dokument från en proprietär leverantör till en annan, till att bygga gemensam infrastruktur som flera tjänster kan dela.

Det som driver frågan är juridik, politik och krig i förening. Juridiskt vilar den på flera parallella regelverk. CLOUD Act från 2018 ger amerikanska brottsbekämpande myndigheter möjlighet att begära ut data från bolag som USA betraktar som amerikanska, även när data lagras utomlands. FISA 702, vars verkliga omfattning Edward Snowden avslöjade 2013, ger amerikansk underrättelsetjänst rätt att hämta data om utländska personer utan notifikation och utan domstolsgranskning per ärende. Att båda lagarna bygger på amerikansk konstitutionell logik, där icke-medborgare har svagare rättsligt skydd, är i sammanhanget ingen parentes. Det är själva grunden. En svensk medborgares data i ett amerikanskt moln skyddas av avtalsvillkor, inte av den amerikanska konstitutionen. Efter sanktionerna mot Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare Karim Khan i februari 2025 uppstod uppmärksammade problem kring hans e-postkonto. Microsoft förnekade offentligt att bolaget stängt av domstolens tjänster. Det är också troligt att avstängning aldrig var den formella mekanismen. Liknande situationer har hanterats genom att USA hotat institutionen i sin helhet med sanktioner om den inte själv agerade. Oavsett mekanism gick ICC senare vidare och ersatte Microsoft Office med europeiska alternativ. Österrikaren Max Schrems har genom organisationen NOYB under ett decennium visat att amerikansk lagstiftning strukturellt står i vägen för europeiskt dataskydd. EU-domstolen har gett honom rätt två gånger, och dataöverföringarna till USA har därefter reparerats politiskt två gånger.

För svensk del tillkommer en dimension som sällan lyfts. Svenska myndigheters beslut om utlämnande av offentlig handling är förvaltningsrättsliga beslut som ska fattas av myndigheten. Det är en del av grundlagsskyddet. När ett amerikanskt molnbolag får tekniskt företräde till informationen, och i vissa lägen juridiskt tvingas lämna ut den, uppstår en ordning där någon annan än svensk myndighet i praktiken beslutar. Det är en genomgripande förändring av svensk förvaltning. Adekvansbeslutet mellan EU och USA rör dataskydd. Sekretessfrågan regleras av svensk offentlighets- och sekretesslag och påverkas inte av adekvansbeslut. Den som tror att politisk förhandling över Atlanten löser problemet har missat att det finns två problem.

Politiskt motarbetar Washington europeiska försök att bygga egna alternativ. Det amerikanska handelsdepartementet har kallat EU:s tekniklagstiftning diskriminerande. Enligt Reuters undertecknade utrikesminister Marco Rubio den 18 februari 2026 ett internt direktiv som beordrar amerikanska diplomater att motverka data sovereignty-initiativ runt om i världen. Direktivet talar generellt om datalokaliseringskrav, inte specifikt om enskilda europeiska initiativ, men adressaten är ändå tydlig. Samtidigt har Kina under det senaste decenniet byggt en industriell dominans som förskjuter frågan också österut. Omkring åttio procent av världens solceller tillverkas i Kina. BYD och de andra kinesiska biltillverkarna producerar fler elbilar än Europa, och kinesiska bolag kontrollerar tillsammans en större del av den globala batterimarknaden än någon annan region. Robotik och elektrifierade transportmedel hör till de områden där Europa snabbt tappar mark. Den gröna omställningens fysiska infrastruktur är på väg att få sin tyngdpunkt i Fjärran östern. Mellan dessa tryck ligger kriget. En stat som tappar kontrollen över sin digitala ryggrad tappar också förmågan att försvara sin fysiska. Rådighet har gått från att vara en fråga om effektivitet till att bli en fråga om överlevnad.

Forskning och industri har följt frågan länge. En studie publicerad av Linåker och kollegor 2025 pekar på att många offentliga projekt med öppen källkod i Europa bärs upp av förhållandevis små utvecklarteam. Kapaciteten är tunn i förhållande till uppgiften. EuroStack-initiativet förtjänar en egen anteckning. Det började som en konferens i EU-parlamentet den 24 september 2024 där ekonomen Cristina Caffarra, teknologipolitikern Francesca Bria och Signal-grundaren Meredith Whittaker mobiliserade europeiska teknikbolag. I februari 2025 publicerade Bertelsmann Stiftung och CEPS rapporten ”EuroStack: A European Alternative for Digital Sovereignty”, skriven av Bria, Paul Timmers och Federico Gernone. Den fastslog att åttio procent av Europas digitala teknik och infrastruktur är importerad, att sjuttio procent av globalt använda AI-grundmodeller kommer från USA, och att europeiska företag står för knappa sju procent av världens forsknings- och utvecklingsutgifter på mjukvara och internet. I mars 2025 hade tvåhundra organisationer, Airbus och Dassault Systèmes inräknade, skrivit på initiativets öppna brev. I oktober 2025 grundades EuroStack Initiative Foundation som icke-vinstdrivande stiftelse, med Caffarra som ordförande och bland grundande industrimedlemmar Nextcloud, Proton, IONOS och Ecosia. Det tyska koalitionsavtalet från maj 2025 mellan CDU/CSU och SPD stödjer initiativet explicit. Den 18 november 2025 lanserade Frankrike och Tyskland en gemensam task force om europeisk digital suveränitet. Bria och Timmers kallar i sin rapport på en mobilisering om trehundra miljarder euro över tio år, varav tio miljarder som första steg. Det är ett kapitalåtagande av en helt annan storleksordning än vad som tidigare diskuterats för europeisk teknikinfrastruktur. Ekonomisk forskning, bland annat en studie publicerad av Blind och Schubert 2024, har pekat på att öppen källkod bidrar väsentligt till EU:s BNP, i storleksordningen flera tiotals miljarder euro om året. Infrastrukturen har funnits i Europas händer i trettio år utan att behandlas som sådan. Sedan Interoperable Europe Act trädde i kraft 2024 har EU också ett rättsligt krav på att offentliga upphandlingar ska främja återanvändning, öppenhet och gränsöverskridande interoperabilitet. Kravet borde redan nu märkas i svenska utlysningar. Det gör det sällan.

Här behöver en distinktion göras för att analysen ska hålla. Öppen källkod är en sak, digital suveränitet en annan. En stat kan ha proprietär programvara och ändå behålla rådighet, om upphandlingen är genomtänkt, portabiliteten garanteras i avtal och datamodellerna är öppna. En stat kan använda öppen källkod och ändå hamna i beroende, om förvaltningen saknas. I praktiken konvergerar ändå de två frågorna. Öppen källkod gör rådigheten billigare, mer transparent och mer delbar mellan stater. Det är därför Tyskland, Frankrike, Österrike och Ukraina närmar sig frågan samtidigt. Utan öppen källkod som infrastruktur blir digital suveränitet en ambition utan verktygslåda.

Distinktionen behövs av ytterligare en orsak. CISPE, branschorganisationen för europeiska molnleverantörer, varnade i en skrivelse till EU-kommissionen den 18 mars 2026 för det de kallar sovereignty washing. Risken är att europeiska regelverk på pappret kräver suveränitet, medan amerikanska hyperscalers i praktiken levererar den, ofta i konsortier med en europeisk partner som ansikte. När EU-kommissionen den 17 april 2026 utsåg sina fyra suveräna molnleverantörer ingick också Google i ett av de utvalda konsortierna, vilket utlöste exakt den kritiken. Suveränitet definieras inte av var datacentrat står. Den definieras av vem som äger nyckeln, vem som ansvarar inför vilken jurisdiktion, och vem som i sista hand kan dra ur sladden.

I Sverige syns viss förflyttning, om än betydligt mer blygsam. Regeringens nya digitaliseringsstrategi för perioden 2025 till 2030, antagen i maj 2025, pekar ut fem fokusområden och tre tvärgående teman, bland dem AI, säkerhet och data. Men den sätter inga tydliga mål för rådighet i fred, kris eller krig, och öppen källkod saknas som eget område. I december 2025 beslutade regeringen att slå ihop Digg och Post- och telestyrelsen till en ny myndighet från 1 januari 2027. På Digg slutfördes under 2025 ett flerårigt utforskande arbete om en nationell plattform för öppen källkod. Beslutet att bygga plattformen väntar på finansiering. Samverkansorganet eSam skrev i september 2025 att regelverket för dataöverföring mellan EU och USA hanteras i en tid de beskriver som turbulent. Det är förvaltningsspråk för juridisk osäkerhet. Regeringen har gett Kammarkollegiet i uppdrag att utreda ett nytt sätt att upphandla digitala tjänster, med underlag i augusti 2026.

Det som saknas i Sverige är den tydliga riktningen, och den har saknats länge. EU-kommissionens observatorium OSOR beskrev redan 2013 den svenska offentliga öppen källkods-rörelsen som något som pågick underifrån, utan strategiskt stöd från staten. Diagnosen är tretton år gammal och håller fortfarande. Digitaliseringsstrategin från 2017, under Stefan Löfven, nämnde inte öppen källkod som prioritering. OECD konstaterade 2018 en påtaglig brist på koordination mellan myndigheter. Digitaliseringsstrategin 2025-2030, under Ulf Kristersson, har inte ändrat mönstret. Min egen analys av utvecklingen över tre regeringsperioder, Alliansen från 2006, Löfven från 2014 och Kristersson från 2022, är att digital suveränitet har behandlats som både teknikfråga och marknadsfråga, men sällan som säkerhetspolitisk fråga. Mönstret framstår som strukturellt och har hållit över olika regeringsfärger. Varför frågan fått så låg prioritet är värt att reflektera över. En del är tilltron till en transatlantisk världsordning som antagits bestå. En del är marknadspolitisk försiktighet, där öppen källkod felaktigt setts som motståndare till privat näringsliv. En del är en New Public Management-logik som har ifrågasatts i välfärdens alla delar utom just IT, där den fortfarande styr som vore den neutral. Gemensamt för förklaringarna är ett underskattande av infrastruktur som politisk fråga.

Det som skiljer Sverige från Tyskland, Frankrike, Österrike och Danmark handlar därför mindre om tempo än om strategisk vilja över tid. Estland lanserade X-Road 2001. Danmarks kommunala samverkansorganisation OS2 etablerades 2012. Frankrike gav sin egen förvaltning en nationell handlingsplan för fri programvara 2021. Tyskland startade Sovereign Tech Fund i oktober 2022. Bakom varje sådant beslut ligger ett politiskt val att behandla digital infrastruktur som strategisk resurs. Ett motsvarande samlat val har i Sverige saknats. Kommuner och enskilda myndigheter får fylla hålet. Resurser är inte huvudproblemet. Det handlar om styrning och strategisk riktning. Under tiden växer beroendet. Varje nytt IT-kontrakt i en myndighet, ett sjukhus, en skola, ökar friktionen mot ett senare leverantörsbyte och risken för inlåsning.

Beslutet i Kyiv den 17 februari 2022 var ett politiskt val. Det gällde vad staten skulle kunna göra med sin egen förvaltning den dag kriget kom. Lagen skrevs i tid. Åtta dagar senare blev molnmigreringen en avgörande del av att hålla statsapparaten fungerande under invasionens första skede. Det krävde år av förarbete, en centralplan och människor som vågade fatta beslut innan tvånget kom. Nu fattar andra europeiska regeringar liknande val, pressade av kriget i öster, av en amerikansk administration som ifrågasätter europeisk självständighet och av ett Kina som tar allt starkare industriell position. I Sverige dröjer valet. Tid finns ännu. Men den krymper. När den tar slut är det inte längre tid för val, bara tid för konsekvenser.

Referenser

Bertelsmann Stiftung. (2025, februari). EuroStack: A European alternative for digital sovereignty (Bria, F., Timmers, P., & Gernone, F.).

Blind, K., & Schubert, T. (2024). Estimating the GDP effect of open source software and its complementarities with R&D and patents. The Journal of Technology Transfer, 49(2), 466-491.

Bossi Malafosse, J. (2026, 12 mars). The Lecornu Circular of 5 February 2026 reaffirms the requirement for SecNumCloud hosting for health data. Mondaq.

Congress.gov. (2018). Clarifying Lawful Overseas Use of Data Act (CLOUD Act), Public Law 115-141, Division V.

Digitaliseringsstyrelsen. (2025, 18 december). Open source stiller krav til myndighedernes ansvar for it-løsninger.

Digitaliseringsstyrelsen. (2026, 28 januari). Digital suverænitet i den offentlige sektor: Sammenfattende erfaringsopsamling på myndigheders initiativer for at migrere til alternative teknologier.

Digg (Myndigheten för digital förvaltning) & Arbetsförmedlingen. (2026). Offentlig kod: Öppen programvara i svenska offentliga organisationer.

Digg (Myndigheten för digital förvaltning). (2022, 27 september). Anskaffning, utveckling och publicering av öppen programvara: Policy och riktlinjer.

DINUM (Direction interministérielle du numérique). (2026, 8 april). Souveraineté numérique: l’État accélère la réduction de ses dépendances extra-européennes.

eSam. (2025, 26 september). Uppdatering kring adekvansbeslutet i en turbulent tid [ES2025-18].

EU-domstolen. (2020, 16 juli). Schrems II (Case C-311/18).

EuroStack Initiative Foundation. (2025, oktober). A foundation to build: The EuroStack initiative takes shape.

Europaparlamentet och rådet. (2024, 13 mars). Förordning (EU) 2024/903 om åtgärder för en hög nivå av offentlig sektors interoperabilitet i unionen (Interoperable Europe Act).

Euractiv. (2025, 16 december). ”Discriminatory”: US threatens EU companies over tech fines.

Euronews. (2026, 16 april). Eurosky: Europe aims to rival big tech with its own social media ecosystem.

European Commission. (2026, 17 april). Commission advances cloud sovereignty through strategic procurement.

FedRAMP Program Management Office. (2025). Federal Risk and Authorization Management Program: About the program. U.S. General Services Administration.

Greenberg Traurig. (2025, april). Digital policy highlights of the German coalition agreement 2025.

Heise online. (2025, oktober). EuroStack Foundation: Europe’s tech industry founds sovereignty initiative.

Heise online. (2026). Microsoft alternative: Social insurers trial OpenDesk for emergencies.

Intelligence Online. (2026, 13 januari). Copenhagen in talks to replace Palantir.

Interoperable Europe Portal / OSOR. (2013). Swedish public open source movement working from the bottom up.

Interoperable Europe Portal. (2025, 24 april). BWI/Bundeswehr chooses open source by adopting openDesk.

Linåker, J., & Muto, S. (2024). Software reuse via OSS in the public sector: A report for the Danish Agency for Digital Government. RISE.

Ministère de l’Économie. (2026, 8 april). Souveraineté numérique: séminaire interministériel.

Nasjonal sikkerhetsmyndighet. (2026, 6 februari). Risiko 2026.

NOYB – European Center for Digital Rights. (n.d.). About us and ongoing cases.

OECD. (2018). Going Digital in Sweden. OECD Publishing.

n-tv (dpa). (2026, 5 januari). Schrödter sieht Herausforderungen bei Open-Source-Umstellung.

Office of the Director of National Intelligence. (2023). Section 702 of the Foreign Intelligence Surveillance Act overview.

Politico EU. (2025, 4 juni). Microsoft didn’t cut services to International Criminal Court, its president says.

Regeringen.se. (2025, 28 maj). Sveriges digitaliseringsstrategi 2025-2030.

Regeringen.se. (2025, 11 december). Regeringen slår ihop myndigheterna PTS och Digg.

Regeringen.se. (2026, 16 februari). Nytt statligt inköpssystem för digitala lösningar.

Reuters. (2026, 4 januari). Denmark PM urges Trump to stop threats to take over Greenland.

Reuters. (2026, 25 februari). Exclusive: US orders diplomats to fight data sovereignty initiatives.

Robinson, D. (2025, 31 oktober). International Criminal Court kicks Microsoft Office to the curb. The Register.

Saunders, M. (2025, 30 september). Austria’s military switches from Microsoft Office to LibreOffice. The Document Foundation.

Ginman, R. J. (2025, 19 september). Staten udfordrer Microsoft: Tusindvis af computere kører snart med open source-software. Version2 / Ingeniøren.

Telecompaper. (2026, 30 mars). French public sector grows spending on public cloud services by 62 percent in 2025.

The Register. (2026, 18 mars). Europe’s cloud minnows tell Brussels to stop big tech ’sovereignty-washing’.

The Register. (2026, 20 april). One of Europe’s sovereign cloud picks may not be so-sovereign after all.

The Guardian. (2013, 6 juni). NSA Prism program taps in to user data of Apple, Google and others (Greenwald, G., & MacAskill, E.).

The White House. (2025, november). 2025 National Security Strategy.

Konkel, F. (2022, december). Ukraine tech chief: Cloud migration ”saved Ukrainian government and economy”. Nextgov.

UBOS. (2026, 25 februari). Denmark’s Digital Agency chooses LibreOffice over Microsoft for digital sovereignty.

Petursdottir, G. (2019, 30 augusti). Trump’s Greenland plan is the rebirth of an 1867 American dream. USAPP – American Politics and Policy Blog, London School of Economics.

Verchovna Rada. (2022, 17 februari). Lag 2075-IX om molntjänster.

ZenDiS (Zentrum Digitale Souveränität). (2026, 21 januari). Sozialversicherungen rüsten sich mit openDesk für den Krisenfall [pressmeddelande via krankenkassen-direkt.de].

USA, visumen och kampen om plattformarna

Det är lördag morgon i Göteborg. Jag har gått längs kajen i den klara vårsolen och satt mig framför datorn. På skärmen ligger ett dokument som för några dagar sedan lämnades in till en federal domstol i Washington. Det är ett action memo från det amerikanska utrikesdepartementet, daterat den 23 maj 2025, undertecknat av Darren Beattie. Fyra och en halv sidor långt. Delvis överstruket, där domstolen tillåtit att uppgifter förblir hemliga. Men det väsentliga är synligt. När jag läser det förstår jag gradvis att det fält jag själv verkar inom hör till memots tänkta målområde.

Memot rekommenderar utrikesminister Marco Rubio att använda visumrestriktioner enligt INA 212(a)(3)(C), en paragraf i amerikansk immigrationslagstiftning. Den ger utrikesministern befogenhet att neka utländska medborgare inresa om deras närvaro i landet bedöms kunna få “potentiellt allvarliga negativa utrikespolitiska konsekvenser” för USA. I praktiken ger bestämmelsen utrikesministern ett mycket stort handlingsutrymme. Här gäller det personer som anses “ansvariga för eller delaktiga i censur av skyddat uttryck i USA”.

Listan i memot är tämligen konkret. Den nämner krav på amerikanska teknikplattformar att införa global innehållsmoderering, hot om böter, krav på tillgång till privata uppgifter om amerikanska medborgare och åtal mot anställda. Det är en sammanställning av sådana rättsliga och administrativa verktyg som många demokratier börjat använda för att begränsa digitala plattformars skadeverkningar för samhällen och medborgare. Delar av det som beskrivs ligger nära den typ av plattformsreglering som EU har infört genom Digital Services Act, även om memot också tycks omfatta andra nationella åtgärder och rättsliga instrument. Att medverka i sådana regelverk kan, enligt den politiska logik som nu framträder, bli en grund för viseringsåtgärder.

Policyn omfattar även “immediate family members”. Det innebär att familjemedlemmar till personer som bedöms träffas av policyn också kan drabbas. Det räcker alltså inte med att själv vara forskare, tjänsteperson, jurist, tillsynsföreträdare eller företrädare för en organisation som arbetar med digitala tjänster, plattformsansvar, desinformation, faktagranskning, innehållsmoderering, regelefterlevnad eller säkerhet. Även närstående kan dras in i samma immigrationsrättsliga logik.

Hur hamnade vi här? Den 20 januari 2025 undertecknade Donald Trump presidentordern “Restoring Freedom of Speech and Ending Federal Censorship”. Den slår fast att den amerikanska statens uppgift är att skydda amerikaners yttrandefrihet från federal påverkan, också sådan indirekt påverkan som sker när federala tjänstemän kommunicerar med teknikföretag om innehållsmoderering. Fyra månader senare utvidgade utrikesdepartementet detta skydd till att också riktas mot utländska aktörer som påverkar amerikanska teknikplattformar. I december 2025 rapporterades det att konsulattjänstemän världen över hade instruerats att granska visumsökande, särskilt inom H-1B-kategorin, för arbete med missinformation, desinformation, faktagranskning, innehållsmoderering, regelefterlevnad och säkerhet. Sanktionerna har redan använts i praktiken. Bland de utpekade fanns ledare för Centre for Countering Digital Hate, HateAid och Global Disinformation Index samt den tidigare EU-kommissionären Thierry Breton.

I mars 2026 stämde en grupp amerikanska teknikforskare administrationen i federal domstol. De heter Coalition for Independent Technology Research och företräds av Knight First Amendment Institute vid Columbia University tillsammans med organisationen Protect Democracy. Det är i den processen som memot blev offentligt natten mot fredagen.

I ärendet syns en inte särskilt diskret paradox. En administration som offentligt säger sig bekämpa censur har infört ett immigrationspolitiskt instrument som kritiker med fog beskriver som censurerande. Amerikanska medborgare lämnas formellt orörda. Den amerikanska konstitutionen tillåter inget annat. De som i stället nås av instrumentet är internationella forskare, regulatorer och organisationer som amerikanska medborgare hade kunnat möta, lyssna till och samarbeta med. Kärnan i stämningen är att administrationen genom immigrationsrätten försöker åstadkomma effekter som skulle vara konstitutionellt problematiska om de riktades direkt mot amerikanska medborgares yttrande- och föreningsfrihet. Resultatet blir snarlikt. Färre röster i samtalet. Färre perspektiv. Färre fakta i offentligheten. Sämre villkor för forskning och utveckling.

Mellan 2018 och 2020 ledde jag den svenska statliga utredningen om det demokratiska samtalet i en digital tid, SOU 2020:56. Den vilade på tanken att ett fungerande demokratiskt samtal i en digital tid kräver både skydd för yttrandefriheten och reglering av de strukturer där opinionsbildningen äger rum. Betänkandet som avslutade utredningsarbetet växte fram ur samtal med myndigheter, journalister, forskare, plattformsföretag och civilsamhälle. När Beattie i sitt memo räknar upp de handlingar som ska kunna leda till visumavslag beskriver han ett fält som överlappar med det forsknings- och politikområde där jag och hundratals andra svenskar är verksamma, som forskare, tjänstepersoner, journalister och organisationsföreträdare.

Det memot pekar mot stannar inte vid enskilda forskare. Det berör i flera avseenden hela den transatlantiska relationen. Sverige har sedan andra världskriget byggt akademiska och säkerhetspolitiska band till amerikanska universitet och institutioner. Mängder av svenska forskare och tjänstepersoner reser regelbundet till USA för konferenser, gästforskningsprojekt och gemensamma publikationer. För vissa forskare, tjänstepersoner och organisationsföreträdare inom de områden som beskrivs i memot uppstår nu en påtaglig juridisk osäkerhet inför USA-resor.

Tyvärr stannar det inte heller vid resor och visum. Europeisk forskning, också den som studerar plattformarna, finns ofta lagrad i amerikanska digitala tjänster och system. Många vetenskapliga tidskrifter har redaktioner i USA. Forskningsdata ligger digitalt under amerikansk jurisdiktion. Manuskript färdas genom amerikanska samarbetsverktyg. När administrationen redan visat att den är beredd att använda visumvapnet mot personer på grund av deras arbete med forskning, reglering eller civilsamhällesgranskning förändras också riskbilden för forskningssamarbeten, datahantering och publicering. Den kombinationen håller inte längre.

Utrikesdepartementet har enligt Reuters förberett webbplatsen freedom.gov, vilket tyder på att fler initiativ på området kan vara att vänta.

Det som uppstår i kölvattnet av dessa förändringar brukar kallas en chilling effect. Carrie DeCell, senior staff attorney vid Knight First Amendment Institute, har beskrivit hur administrationen använder hot om frihetsberövande och utvisning för att tysta åsikter den ogillar. En stat som använder immigrationsrätten för att avskräcka människor från att uttrycka sig har tagit ett långt steg in i kontrollens territorium.

För Europa blir detta mycket konkret. När europeiska forskare eller tjänstepersoner väljer bort att bidra inom vissa områden av rädsla för följderna, eller när amerikaner börjar dra sig för att samarbeta med europeiska kollegor av rädsla för att skapa problem för dem, urholkas själva infrastrukturen för oberoende kunskap om de plattformar som formar våra samhällen. Det är samma plattformar som ska regleras av DSA. Det är samma plattformar som under det svenska valåret 2026 sannolikt kommer att användas både som verktyg och arenor för informationspåverkan från främmande makt. Att i ett sådant läge försvaga den oberoende forskningen, och möjligheten att utveckla och tillämpa lagstiftning, berör samhällets säkerhet i grunden.

Det amerikanska vägval som nu framträder får konsekvenser i Europa och påverkar förutsättningarna för digital suveränitet. Om amerikanska viseringsmyndigheter kan stoppa svenska forskare från att resa över Atlanten på grund av deras publikationer, eller tjänstepersoner på grund av deras medverkan i lagstiftningsarbete, befinner vi oss i ett nytt läge.

Det som nu sker ger skäl att agera. Svenska universitet och forskningsinstitut bör se över sina rutiner för USA-resor inom de berörda fälten. Europeiska forskningsfinansiärer behöver säkerställa att samarbetsprogram inte blir ensidigt beroende av amerikansk tillgänglighet. Arbetet med att lagra europeisk forskningsdata i europeisk infrastruktur måste skyndas på. Digital Services Act bör fortsätta att tillämpas oavsett amerikanska protester, eftersom den utgör Europas eget rättsliga svar på de problem som plattformarna har skapat. Och vi behöver utveckla, bygga ut och säkra europeiska, federerade och offentligt finansierade digitala infrastrukturer för demokratiska samtal.

När en stat begränsar utländska forskares yttrandefrihet i namn av att skydda den egna yttrandefriheten har den vänt begreppet ut och in. Historien känner igen sådana grepp. Den vet också att de sällan slutar väl.

Referenser

Coalition for Independent Technology Research v. Rubio, No. 1:26-cv-00815-JEB (D.D.C. 2026). 

Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid. Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Statens offentliga utredningar. 

Knight First Amendment Institute. (2026, 9 mars). Technology researchers challenge Trump policy threatening deportation for work on social media platforms and online harms. 

Knight First Amendment Institute. (2026, 24 april). Knight Institute says State Department memo confirms unbounded scope of Trump immigration policy. 

NPR. (2026, 9 mars). Tech researchers sue Trump administration over visa bans. 

Protect Democracy. (2026). Protecting online safety research and advocacy from government censorship. 

Trump, D. J. (2025, 20 januari). Restoring freedom of speech and ending federal censorship (Executive Order No. 14149). The White House. 

U.S. Department of State. (2025, 28 maj). Announcement of a visa restriction policy targeting foreign nationals who censor Americans. 

U.S. Department of State, & Beattie, D. (2025, 23 maj). Action memo for the Secretary. Imposing visa restrictions on foreign nationals involved in censorship or attempted censorship in the United States [Document 45-2, Coalition for Independent Technology Research v. Rubio, No. 1:26-cv-00815-JEB]. 

Demokratin i en digital tid – föreläsning för Region Skåne

Nedan är den föreläsning jag höll igår 12 mars 2026 för Region Skåne, på temat Demokratin i en digital tid. Föreläsningen ägde rum digitalt, och texten nedan är nära den talade föreläsningen, lätt redigerad för ökad läsbarhet.

https://youtu.be/Q81FpjSg__k

Den 14 september 2026 går Sverige till val. I en fungerande demokrati är det som föregår valdagen nästan viktigare än valet självt. Den fria opinionsbildningen, debatten, det samtal mellan medborgare som prövar alternativ och ställer kandidater till svars. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, yttrandefrihetsgrundlag, en public service med bred räckvidd och högt förtroende, myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar, och oberoende domstolar. Det svenska demokratiska ekosystemet är byggt under lång tid och har visat sig anmärkningsvärt motståndskraftigt.

Men det demokratiska samtalet förs inte längre bara i dessa institutioner. Det förs numera i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Och det förändrar vad demokrati faktiskt innebär, på djupet, strukturellt, och på ett sätt vi ännu inte riktigt förstår konsekvenserna av.

Det finns ett betänkande från 2020, en statlig utredning om det demokratiska samtalets villkor i en digital tid. Den identifierade tydliga risker. Desinformation och informationspåverkan. Hot och hat mot förtroendevalda och opinionsbildare. En accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Utredningen föreslog ett förstärkt strategiskt förhållningssätt och en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Sex år senare har de problem som kartlades inte minskat. De har förvärrats. Det är inte en pessimistisk tolkning. Det är vad den tillgängliga forskningen visar, och vad de myndigheter som arbetar med de här frågorna dagligen rapporterar.

Sedan dess har det geopolitiska landskapet förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade den europeiska säkerhetsordningen. Sverige ansökte om och beviljades NATO-medlemskap. Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades 2022 som en del av det återupprättade totalförsvaret. Och den teknologiska infrastruktur som bär vårt demokratiska samtal har genomgått förändringar som gör den mer sårbar, inte mindre.
De som vill att det demokratiska samtalet ska tystna har redan gjort framsteg. Brottsoffermyndighetens kunskapsöversikt visar att 64 procent av unga mellan 16 och 25 år har utsatts för hot och hat online. Omkring 70 procent av befolkningen uppger att de anpassat sitt sätt att uttrycka sig online för att undvika hot. Självcensuren underminerar yttrandefriheten inifrån, inte genom lagstiftning utan genom rädsla. Den som hotas tillräckligt länge slutar till sist att tala. Och när de röster som hotas mest systematiskt, journalister, politiker, opinionsbildare, forskare, börjar tystna, förändras samtalet. Det smalnar av. Det tappar sin mångfald. Och det är precis det som är syftet.

Förtroendet för de dominerande plattformarna eroderar. Medborgare migrerar. Andelen som regelbundet använder X har sjunkit, nya alternativ som Bluesky och Threads växer. Men det räcker inte att byta plattform om de nya uppreplar samma grundläggande arkitektur. Det grundläggande problemet handlar om något djupare. Det demokratiska samtalet vilar i sin helhet på en teknologisk infrastruktur som ägs och styrs av aktörer vars intressen inte sammanfaller med demokratins. Fem plattformsföretag kontrollerar idag den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa. Inför det svenska valet 2026 ställs frågan på sin spets.

Säkerhetspolisens lägesbild är entydig. Sverige står inför ett bredare och allvarligare hot än på decennier. Ryssland, Kina och Iran identifieras som de tre primära hotaktörerna. Militära underrättelsetjänsten MUST:s årsöversikt, publicerad i februari 2026, tillhandahåller en ovanligt konkret tidslinje. Inom tre till fem år bedöms Ryssland ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden av strategisk betydelse vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att Ryssland bedömer att NATO inte kan enas om Artikel 5. Det är inte en abstrakt risk. Det är en operativ bedömning från den svenska militära underrättelsetjänsten.
Informationspåverkan är ett centralt verktyg i denna hotbild. Men vi har gjort oss skyldiga till ett analytiskt misstag. Vi har kallat allt för desinformation. Forskarna vid Lunds universitets Institut för psykologiskt försvar delar in hotet i tre kategorier som kräver fundamentalt olika svar. Den första är felaktig och vilseledande information, där faktakontroll och källkritik är effektiva verktyg och civilsamhället bär huvudansvaret. Den andra är koordinerade påverkanskampanjer, dolda och mångfacetterade, som kräver underrättelseförmåga och kapacitet att spåra nätverk. Faktakontroll räcker inte. Den tredje är påverkan från främmande makt, informationspåverkan kombinerad med diplomatiskt tryck, cyberattacker, spionage och ekonomisk utpressning. Att möta det med medie- och informationskunnighet vore som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Distinktionen är inte akademisk. Den har konkreta konsekvenser för hur vi bygger förmåga och vad vi prioriterar. Om man behandlar alla tre nivåerna som desinformation bygger man fel kapacitet. Rysslands Social Design Agency producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder kontaktpunkter med sitt påverkansmaterial mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Det är industriell informationskrigföring.

Sverige har redan prövats. Samma vecka som Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades i januari 2022 drabbades landet av den största informationspåverkanskampanjen i modern tid, riktad mot arabisktalande målgrupper med påståendet att den svenska socialtjänsten systematiskt kidnappade muslimska barn. Kampanjen exploaterade verkliga förtroendeproblem, spreds via YouTube-kanaler med miljontals följare och nådde tiotals miljoner tittare. Hälften av den svenska befolkningen tror att falsk och vilseledande information från Ryssland har påverkat Sverige det senaste året. Det är inte paranoia. Det är en välinformerad uppfattning som bottnar i något reellt.
Hotbilden från statliga aktörer är allvarlig. Men det finns en djupare strukturell sårbarhet. De plattformar genom vilka vårt demokratiska samtal i praktiken förs kontrolleras av aktörer som i flera fall explicit uttryckt avsikter som strider mot demokratiska värden. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, publicerad i december 2025, hävdar att europeiska regeringars undergrävande av demokratiska processer hindrar folkviljan. Elon Musk, ägare till X, har systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. I Tyskland förklarade han att bara AfD kan rädda landet. CDU-ledaren kommenterade att han inte kunde minnas ett jämförbart fall av inblandning i västerländska demokratiers historia. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram. De dominerande sociala plattformarna saknar nu oberoende faktakontroll mitt under en period av intensifierad informationspåverkan.

Det kausala sambandet mellan algoritmisk design och politisk polarisering har vetenskapligt stöd. En randomiserad kontrollerad studie med över 1 200 deltagare på X, publicerad i tidskriften Science 2024, visade att deltagare vars flöden algoritmiskt omorienterades bort från polariserande innehåll uppvisade minskad affektiv polarisering. De som exponerades för mer polariserande innehåll blev mer polariserade. Effekten motsvarade tre års polariseringsförändring i USA. Algoritmerna är inte neutrala. De utövar politisk makt, utan att ha fått något demokratiskt mandat att göra det.

Generativ AI har förändrat spelplanen ytterligare. Kostnaden för att producera övertygande falskt innehåll, text, bild, ljud och video, har kollapsat. Men den konsekvens som är minst uppmärksammad är kanske den allvarligaste. Verkligt material kan numera avfärdas som AI-genererat. Förtroendet urholkas för allt innehåll, falskt såväl som sant. I en miljö där allt kan vara fabricerat riskerar även autentisk information att mötas med misstro. Och forskning visar att repetition i sig ökar den upplevda sannolikheten i ett påstående, oavsett om det är sant, genom vad som kallas den illusoriska sanningseffekten. Lägg till algoritmiska flöden designade för engagemang som belönar ilska och konflikt, och det blir tydligt varför plattformarnas design är en demokratifråga, inte en teknikfråga.
Hotbilden är alltså reell. Men om vi stannar vid hoten missar vi något väsentligt. För Sverige är inte försvarslöst. I moderna krig är det inte arméer som vinner utan samhällen. Och det svenska samhällets styrka vilar på pelare som byggts under lång tid.

Den första pelaren är institutionellt förtroende. Sverige rankas konsekvent bland de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för sina offentliga institutioner. Hälso- och sjukvården, skolan, rättsväsendet, public service. Det förtroendet är inte givet. Det är inte en naturresurs. Det upprätthålls dagligen av de människor som arbetar i dessa institutioner.

Den andra pelaren är fakta och evidens. I en tid då desinformation industrialiseras och algoritmisk arkitektur belönar känsla framför sanning, har den som förvaltar verifierad kunskap och evidensbaserad praktik ett kapital som inte kan kopieras av en trollfabrik och inte kan fabriceras av en AI. Vården lever på det kapitalet varje dag. Varje diagnos, varje behandlingsbeslut, varje folkhälsoinsats vilar på förmågan att skilja det som är sant från det som bara låter sant.
Den tredje pelaren är tillit. Mellan medborgare och institutioner, mellan professioner, mellan nivåer i samhällsorganisationen. Den tilliten gör att ett samhälle kan mobilisera snabbt, agera samordnat och behålla sin sammanhållning under press. Det är exakt den tilliten som informationskrigföring syftar till att underminera. Och det är exakt den tilliten ni förvaltar.

Sverige har mött den här typen av utmaning förut. På 1920-talet stod Europa inför radions genombrott. Nazityskland visade snart vad som kunde ske när ett nytt massmedium blev propagandaverktyg. Sveriges svar var institutionsbyggande. AB Radiotjänst grundades 1924, modellerat efter BBC, med starkt engagemang för folkbildning och oberoende. Tre ledstjärnor formade svensk mediepolicy. Parlamentariskt ansvar, folkbildning som primärt syfte och lika tillgång för alla. Under 67 år drevs svensk broadcasting helt på icke-kommersiell basis. Idag lyssnar 7,4 miljoner av 10,6 miljoner invånare på Sveriges Radios kanaler varje vecka. Staten satte ramarna men styrde inte innehållet. Det var ett institutionellt svar på ett institutionellt problem, och det höll.

Nu behövs samma typ av institutionellt svar, men med annan teknologi. Och här är en distinktion central, den mellan plattform och protokoll. En plattform är en sluten trädgård där ett företag sätter alla regler, styr algoritmerna och äger relationerna. Det är Facebook. Det är X. Det är TikTok. Ett protokoll är en öppen standard som alla kan bygga på och ingen enskild aktör kontrollerar. E-post fungerar så. Webben fungerar så. Ingen äger dem. Alla kan använda dem. Det öppna protokoll som bär Mastodon och en rad andra tjänster, och det protokoll som bär Bluesky, erbjuder nu reella alternativ för social kommunikation. Europeiska kommissionen driver redan en egen instans. WordPress har integrerat stöd för öppna protokoll. Det är inte marginella experiment. Det är begynnelsen av en annan infrastruktur.

EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act utgör viktiga regulatoriska verktyg. DSA ställer krav på transparens, riskbedömning och forskaraccess till data. DMA inkluderar interoperabilitetsbestämmelser som kan tvinga dominerande plattformar att tillåta kopplingar till konkurrerande tjänster. Men reglering är till sin natur reaktiv. Det behövs proaktiva investeringar i öppen infrastruktur, och det behövs en politisk vilja att prioritera det.

Det handlar inte om att avveckla de kommersiella plattformarna. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Digitala tivolin med sina algoritmer och sin uppmärksamhetshandel duger för nöje. Men de platser där opinionsbildning sker och samhällets riktning avgörs förutsätter en annan logik, en som inte är designad för att maximera ilska utan för att möjliggöra samtal. Det är en distinktion som politiken behöver ta på allvar.
Tänk i visioner. Sveriges Radio och SVT publicerar via öppna protokoll.

Kommuner driver egna instanser för medborgardialog. Myndigheter når ut direkt till medborgarna, genom egen teknik, på öppet protokoll. Civilsamhällets organisationer, idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, har platser i samma nätverk, men i egen regi och med egen rådighet. Medier publicerar mot samma protokoll med sina olika affärsmodeller. I ett federerat system ligger data fördelat på flera noder, ofta lokalt. Om en del slås ut fortsätter resten att fungera. Det stärker motståndskraften i kris och i krig, och det bygger ett informationslandskap som inte är beroende av ett fåtal aktörers välvilja.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens permanenta koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, MPF, MSB och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte om infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av andra.

Ni som leder offentlig verksamhet i Region Skåne är en del av de pelare som bär samhället. Ert förtroende hos medborgarna, er tillgång till fakta och evidens, den tillit ni bygger i varje möte med de människor ni finns till för. Det är inte bara värden att vårda. Det är strategiska tillgångar i ett samhälle under press.
Svåra tider föder handlingskraft. De föder innovation. De föder samarbeten som inte hade uppstått utan pressen. Sverige har mött den typen av utmaning förut och svarat med institutionsbyggande som höll i generationer. Nu är det vår tur att vara en del av det svaret.

Demokratin försvaras inte av abstrakta principer. Den försvaras av konkreta beslut, om vilka system vi bygger, vilka plattformar vi väljer, vilken infrastruktur vi investerar i. Men den försvaras också av något enklare och mer grundläggande. Av att de institutioner medborgarna vänder sig till i sin vardag fortsätter att vara pålitliga, kunskapsbaserade och tillgängliga. Samtalet vi inte äger kan vi inte försvara. Men det samhälle vi bygger tillsammans kan ingen algoritm ersätta.

Tankar om den fria tanken

Idag, den sjätte mars 2025 höll Kommittén för demokratins röstbärare seminariet ”Demokratins Röstbärare – hot, ansvar och handlingskraft” i Konstakademiens hörsal i Stockholm. Kommittén bildades 2024 och samlar organisationer och individer från kulturen, journalistiken och forskningen kring gemensamma demokratiutmaningar. Jag inledde seminariet med ett anförande om de rum demokratin behöver, om hur de digitala plattformarna förändrat villkoren för den fria tanken, och om vad som krävs av oss nu. Därefter delade journalisten och författaren Erika Bjerström och artisten Lisa Nilsson sina vittnesbörd, i ett samtal lett av Anna Herdenstam. Det här är mitt anförande, i det närmaste i det skick det framfördes.

Det här rummet ritades av någon.

Stolen ni sitter i. Akustiken och tekniken som bär min röst till er. Avståndet mellan oss. Ingenting av detta är en slump. Konstakademiens hörsal har en arkitektur, och den här arkitekturen bär med sig ett löfte. Att en röst ska kunna nå alla, och att alla ska kunna se den som talar.

Det är så demokrati alltid har börjat. Inte med en idé, utan med ett rum.

Tänk på de rum vi har ritat för att tänka tillsammans. Folkrörelsernas samlingslokal, med stolarna i en ring för att ingen ska sitta högre än någon annan. Kommunfullmäktiges kammare, med talarstolen riktad mot åhörarna och åhörarläktaren ovanför. Biblioteket med sina öppna hyllor, där kunskapen är ordnad men fri att nå. Caféet med sina småbord, där samtal börjar utan dagordning. Varje rum är ett påstående om hur människor ska förhålla sig till varandra. Och varje rum bidrar till att forma vilka tankar som blir möjliga att tänka i det.

Det insåg medieteoretikern Marshall McLuhan redan på sextiotalet. Hans berömda formulering att mediet är budskapet handlade inte om teknik. Den handlade om att formen vi kommunicerar genom aldrig är neutral. Tryckpressen gjorde det möjligt att tänka i långa, sammanhängande resonemang. Radion samlade en nation kring samma röst, på gott och ont. Televisionen förändrade politiken genom att göra bilden till ett centralt verktyg för att forma argument. Varje nytt medium har ritat ett nytt rum för tanken. Och rummen har alltid varit med att forma de berättelser som berättas i dem.

Men nu lever vi i rum som ingen demokratisk process har ritat.

1996 skrev John Perry Barlow, textförfattaren från Grateful Dead och medgrundaren av Electronic Frontier Foundation, sin berömda deklaration. Cyberrymdens självständighetsförklaring. ”Ni, industrivärldens regeringar, ni trötta jättar av kött och stål, jag kommer från cyberrymden, tankens nya hem. Å framtidens vägnar ber jag er från det förgångna. Lämna oss ifred.” Det var vackert. Det var naivt. Och det var helt fel. Det fria rummet förblev inte fritt. Det blev en marknad, men också ett vapen, och ett verktyg för övervakning och kontroll.

De digitala plattformarna där vi tillbringar närmare sju timmar om dagen som svenskar, sju timmar, är inte kommunikationsverktyg. De är rum. De har en arkitektur. Algoritmer bestämmer vad vi ser och i vilken ordning. De bestämmer vilka röster som förstärks och vilka som tystas. De bestämmer vad som känns angeläget och vad som försvinner ur synfältet. De är ritade, inte för den fria tanken, utan för vår uppmärksamhet. Det är vår uppmärksamhet som är produkten.

Vi vet att vår mentala arkitektur gör oss sårbara i dessa rum. Att vi dras till det som bekräftar vad vi redan tror, reagerar starkare på hot än på möjlighet. Algoritmerna är byggda för att utnyttja precis dessa reflexer. Det digitala rummet är inte bara ritat utan oss. Det är ritat mot oss.

Och det är här berättelsen blir geopolitisk.

I Kina har staten byggt det mest genomgripande övervakningssystemet i mänsklighetens historia. Hundratals miljoner kameror med ansiktsigenkänning. Ett socialt kreditsystem som kopplar ditt beteende till dina rättigheter. Och Kina exporterar denna modell genom företag som Huawei och ZTE, genom vad man kallar den digitala sidenvägen.

I Iran stängdes internet ned i januari i år under folkliga protester. Regimen har infört ett tvåklassystem. Vita SIM-kort till vissa statsanställda och säkerhetstjänster ger obegränsad tillgång. Vanliga iranier lever bakom filter och VPN-förbud. Det digitala rummet i Iran är ritat för att skydda regimen mot sitt eget folk.

I Ryssland lanserade Kreml förra året super-appen MAX, sedan september förinstallerad på alla nya telefoner. WhatsApp, YouTube och Instagram är blockerade. Apple har tvingats ta bort närmare hundra VPN-appar från ryska App Store. Appen Max är kopplad till FSB:s övervakningssystem med tillgång till position, kontakter, kamera, mikrofon. Sjuttio miljoner ryssar använder den hittills, och inte frivilligt.

Auktoritära stater har förstått något som demokratier fortfarande tvekar inför. Att den som kontrollerar det digitala rummet kontrollerar vilka tankar som kan tänkas i det.

Men det är inte bara stater vi traditionellt kallar auktoritära som vi behöver tala om idag. I januari förra året avskaffade Meta sitt faktagranskningsprogram. Mark Zuckerberg träffade Donald Trump på Mar-a-Lago och algoritmerna ställdes om. Under samma veckor undertecknade Trump en presidentorder om att återställa yttrandefriheten med den ena handen och stängde med den andra ut nyhetsbyråer som vägrade anpassa sin rapportering.

V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet konstaterade i sin senaste rapport att USA genomgår den snabbaste autokratiseringen i landets moderna historia, och att antalet autokratier i världen för första gången på tjugo år överstiger antalet demokratier. Och den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, antagen i december, talar öppet om att stödja vad man kallar patriotiska rörelser inom europeiska nationer. Om att EU skulle underminera politisk frihet.

Vi går till val i Sverige i september i år. Riksdag, regioner, kommuner. Det demokratiska samtal som ska föregå det valet äger till stor del rum på plattformar ägda av amerikanska företag, på en infrastruktur vi inte har rådighet över, i ett rum vi inte har ritat. Samtidigt som den stat där dessa företag har sitt säte aktivt syftar till att förskjuta den europeiska politiska ordningen.

Jag har själv valt bort Metas plattformar, X och TikTok. Jag försöker använda tjänster byggda på öppna protokoll framför slutna plattformar. Men jag lever ändå i samma digitala värld. Jag ser vilken värld mina barn, sexton och tretton, växer upp i. Hur deras världsbilder formas i rum som varken de eller jag har valt. Det här är inte abstrakt. Det här är nu.

Hur fri är tanken i ett rum som ritats av den som inte vill att du ska tänka fritt?

Det finns ett narrativ som sköljer över oss, och det är ett av de farligare i vår tid. Och det är att detta är oundvikligt. Att tekniken utvecklas som den utvecklas, att uppmärksamhetsekonomin är en naturlag. Det som kallas för teknikdeterminism. Att föra sig med argument om att tekniken blir som den kommer bli låter som en analys, men det är mer av en resignation. Ett bekvämt alternativ till att faktiskt göra något.

Det är dessutom inte sant.

Demokratin har alltid handlat om att rita rum. Vi ritade tryckfrihetsförordningen 1766, världens första, för att skapa ett rum där makt kunde granskas. Vi ritade folkrörelserna på artonhundratalet för att ge röster utan makt ett rum att höras i. När erfarenheterna av nazistisk propaganda visade vad som händer när en stat tar kontroll över medierna ritade vi public service. Inte för att staten skulle tala till folket, utan för att folket skulle nås av information fri från den med mest makt eller mest pengar. Varje gång tekniken förändrade villkoren för den fria tanken svarade demokratin genom att rita nya rum. Det var aldrig oundvikligt att det skulle gå bra. Det var ett val, varje gång.

Det är vår tur nu.

Europeiska unionen har antagit Digital Services Act, den första lagstiftning som ställer krav på det digitala rummets arkitektur. Men det räcker inte med Bryssel. Det handlar lika mycket om vad vi gör i Sverige. Om hur vi som opinionsbildare, forskare, journalister och konstnärer förhåller oss till de rum vi verkar i. Om vilka rum vi bygger och vilka vi lämnar.

Jag ombads tala om den fria tanken. Den fria tanken behöver fria rum. Inte rum utan väggar, inte rum utan form, utan rum som är ritade med omsorg och med ett syfte. Att vi ska kunna tänka tillsammans, utan att någon annan bestämmer riktningen åt oss.

Det är dessa fria rum som auktoritära stater och krafter med alla medel försöker omskapa. Bland annat genom bryta sig in i och slå sönder våra befintliga rum, eller locka oss till att tro att ett annat rum som de kontrollerar, är där vi ska vara. Detta är vad som står på spel i vår tid.

Vi sitter här, i detta rum, idag. Någon ritade det för att möjliggöra just det här samtalet. Det var inte en slump. Det var ett val.

Nu behöver vi göra samma val igen. Rita rum för den fria tanken i en digital tid. Med samma omsorg, samma övertygelse, samma envishet som de som en gång ritade det rum vi sitter i just nu.

De rum vi ritar nu avgör vilka tankar som blir möjliga imorgon.

Trust is the target – Remarks for the Icelandic Media Commission’s symposium on disinformation and elections

https://youtu.be/tYBHpFjVbPo

Today, on March 4th, the Media Commission of Iceland held a symposium on disinformation and digital threats, ahead of upcoming elections and a referendum. I had been invited by Executive Director Elfa Ýr Gylfadóttir and her colleague Þóra Jónsdóttir to contribute a short recorded reflection, five minutes on how democracies like Sweden and Iceland are navigating an information landscape that has changed faster than our institutions have managed to adapt. I said yes with a sense that these are precisely the conversations that need to happen, not only among specialists but in the public spaces where politicians, civil servants, journalists and citizens meet. What follows is my contribution to that gathering.

Iceland is often described as one of the world’s most stable democracies. High trust in institutions, a small and tightly connected society, strong media traditions. Sweden is similar. And yet both of our countries are navigating something genuinely new. Something that doesn’t respect stable institutions or tightly connected societies. Something that is, in fact, specifically designed to exploit them.

Last year, the Swedish Psychological Defence Agency published a report on an organisation called the Social Design Agency. It is linked to Russian state interests. The report is based on thousands of leaked internal documents, and what it describes is not propaganda in the old sense. Not crude state television telling people what to think. What it describes is something more like an industrial operation.

The Social Design Agency creates fake copies of established newspapers. Websites that look exactly like The Guardian, or Le Monde, or Der Spiegel. Same layout. Same typography. Same feel. But the content is manipulated. Russian narratives embedded in formats that look completely legitimate. This material is then distributed across social media platforms, adapted for different languages, different audiences, different political contexts, in dozens of parallel versions running simultaneously. It is scalable, systematic, and increasingly powered by AI, for content production, for translation, for audience targeting.

And the goal is not to make you believe any single false story. The goal is cumulative. Every individual piece of content may seem marginal. But together they erode something fundamental. They erode trust. Trust in media. Trust in institutions. Trust in the shared reality that democratic conversation depends on.

This sets the scene for where we are now. Sweden is heading into its first election in an era where artificial intelligence has become genuinely ordinary. And Iceland, like every democracy, is in the same situation. This is the first period where the same technology that allows anyone to write convincing text, generate realistic images, clone voices, and produce video, is also available to anyone who wants to mislead, manipulate, and interfere.

AI is not only a threat. We already see it used to make information more accessible, to translate across languages, to help people understand complex issues. It can strengthen journalism. It can support fact-checking. It can make knowledge more democratic. But the same technology that can explain and illuminate can also confuse and deceive. And it allows the production of convincing content at a scale and speed that was simply impossible before. Text that sounds human. Voices that sound familiar. Images and video that look authentic.

We do not yet know exactly how this will affect elections in our countries. But we know that other democracies have already experienced how AI-generated content has been used in election campaigns and in influence operations. And we know that those who want to undermine trust in democratic institutions now have tools available to them that simply did not exist a few years ago.

That raises questions I think all of us need to carry with us. How do we equip citizens to navigate an information environment where it becomes increasingly difficult to tell what is real and what is fabricated? How do we navigate when the platforms themselves, where information spreads, can deliberately decide what you and I see, and what we don’t? What is the role of public education when the basic capacity to evaluate information is being challenged in fundamentally new ways? And how do we collaborate across sectors to meet something that no single actor can handle alone?

I don’t think the answers are given. But I think we have a shared responsibility to ask the questions. To take them seriously. And to work together to find answers.

Because what is ultimately at stake is something we tend to take for granted. That we as citizens can trust the information that forms the basis of our decisions. That we can have a public conversation built on facts rather than fabrications. That our democracy rests on a foundation of shared reality.

That is what is at play now. Not the technology itself. But what it means for our collective ability to make informed decisions about our shared society. Together.

Krigsvinterns Kyiv – en reseberättelse

Kriget i Ukraina går nu in på sitt femte år och jag är nyss hemkommen efter ännu en resa till krigsvinterns Kyiv. Detta är min reseskildring och reflektion.

Tåget glider in på Kyiv centralstation under tidig kväll. På perrongen virvlar ångmoln från vagnarna upp mot en himmel som saknar stjärnor. Snön har lagt sig mjukt över rälsen och i det kalla blåaktiga ljuset liknar tåget ett fossil från en annan tid. Jag har gjort den här resan många gånger nu, och varje gång möts jag av samma känsla av förväntan och kärt återseende, när dörrarna öppnas mot perrongen och kylan och det som väntar.

Jag reser till Kyiv i rollen som forskare i RISE och på uppdrag av Myndigheten för psykologiskt försvar. En vecka av möten, innovationsforskning, utbildning och träning tillsammans med med myndigheter, civilsamhällesorganisationer, institutioner, företag och kollegor.

Kyiv på vintern bär kriget på ett annat sätt än sommaren. Luften är kall och klar. Många hushåll i staden saknar el, värme och vatten. De ryska anfallen mot energiinfrastrukturen har inneburit allvarliga och systematiska skador, och hundratusentals stadsbor har evakuerats eller valt att lämna under de svåraste perioderna. Det märks. Kvällsgatornas glesare ström av rörliga gestalter. Fönster som är mörka där de borde lysa. Men Kyiv lever ändå, på ett sätt som är svårare att förklara än att uppleva. Restaurangerna är öppna. Folk rör sig med den något sänkta blicken hos dem som är vana vid att registrera omgivningens förändringar. I parkeringsfickorna längs sidogatorna står bilar begravda under snötäcken som om ingenting hänt.

Nätterna är en annan sak. Flyglarmen kommer utan att meddela sig i förväg. Ibland en gång per natt, ibland tre. Skyddsrummen i staden är inbyggda i vardagen på ett sätt som påminner om hur vi i Sverige behandlar brandutrymningsplaner, men med den avgörande skillnaden att folk faktiskt använder dem. Man lär sig att sova lätt. Man lär sig att lyssna på det som inte låter. Och man lär sig att förstå något om vad uthållighet egentligen innebär, inte som abstrakt begrepp utan som ett faktum i en kropp som inte har fått tillräckligt med sömn.

Veckan är fylld av möten. Några är strategiska samtal med myndigheter och partners om det svenska stödet och hur det ska utvecklas för att bli mer effektfullt och göra mer nytta. Sedan utbildning, träning och övning tillsammans med aktörer, där vi tillsammans lär av varandra och skapar förmåga. Engagemang i innovationsworkshops och operativt arbete för att bidra till Ukrainas förmåga i ett pågående hybridkrig. Sedan har vi de där mötena sommer tar sig formen av återseenden med kollegor och vänner som kommit att bli viktiga i mitt liv under de år jag rest till landet. Det händer något med relationer som byggs under de omständigheterna. De bär en närhet och ett allvar och en värme som är svår att replikera i ett normalt professionellt sammanhang. Vi träffas kring bord på caféer eller i mötesrum på myndigheter och pratar om arbetet och om livet och om hur saker förändrats, och under varje sådant samtal finns en osynlig fond av det som pågår utanför.

En av veckans primära aktiviteter är ett kurstillfälle inom ett program som heter Total Defence: Leading Resilient Ukraine, drivet av organisationen Join Ukraine och Katolska universitetet i Lviv, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar och Folke Bernadotteakademin. Det är ett certifieringsprogram om totalförsvar, riktat till ukrainska nyckelpersoner från myndigheter, militär, civilsamhälle och media. Idén är att totalförsvar inte är en militär angelägenhet utan ett samhälleligt kontrakt, och att det kontraktet kräver att alla dessa aktörer förstår varandra och sin gemensamma roll. Liubov Tsybulska, grundaren av Join Ukraine, beskriver det som att i moderna krig är det inte arméer som vinner. Det är samhällen.

Kurstillfället rymmer ett antal moment. Svenska experter föreläser om det civila försvaret, om informationsoperationer, om institutionella strukturer och om erfarenheter från ett land som just nu håller på att bygga upp samma kapaciteter som Ukraina redan är tvunget att använda. Det är ett märkligt men viktigt möte. Sverige kan erbjuda strukturer och lärdomar och modeller. Ukraina kan erbjuda den brutala skärpan av ett land som testat allting i verklighet och inte i simulering. I rummet sitter trettio ukrainska deltagare som inte behöver en förklaring till vad krig är eller innebär, men som utvecklar förmåga genom att reflektera och utvecklas tillsammans med varandra, och med utbildarna.

Mitt eget bidrag är ett workshopmoment om att skydda förestående val mot hybridhot. Materialet jag arbetar med är ett kortleksmaterial, ett tränings- och övningsverktyg framtaget i samarbete med ukrainska myndigheter och anpassat specifikt för deras kontext och förutsättningar. Det svenska originalet, utbildningsmaterialet ”Möta Hybridhot”, är ett material jag arbetat med under lång tid, tillsammans med kollegor på RISE och Försvarshögskolan. Det ukrainska materialet är en anpassning, omtolkad och omskriven för att passa ett land som upplever hybridkrigföring under ett fullskaligt krig. Det är första gången vi kör det mot den här målgruppen.

Att gå in som utbildare, i ett rum av nya ansikten, och öppna ett övningsmaterial för första gången är alltid ett ögonblick av osäkerhet. Det blir än mer så i detta fall, där jag leder övningen på engelska, men med ett material skrivet på ukrainska. Det är svårt att veta inte hur det landar. Man vet inte om de kategorier man har konstruerat stämmer med de erfarenheter deltagarna bär med sig. Men det händer något ganska omedelbart den här gången. Deltagarna böjer sig över borden. De sorterar, diskuterar, håller upp kort mot varandra, pekar och organiserar. Gradvis ser jag hur övningen möter målgruppen på rätt ställe. Jag kan se engagemanget, samtalen fyllda av insikt och reflektion och som inte vill ta slut, även om klockan visar det. Jag ser hur gruppen rör sig från ett avsökande, prövande förhållningssätt till något som liknar analytisk säkerhet, hur diskussionerna skärps och hur frågorna förändrar karaktär under workshopens gång.

När övningen är slut märker jag hur nyfikenheten övergår till ett framtidsfokus. Flera organisationer frågar om de kan låna eller använda kortmaterialet direkt, vid utbildningar planerade sedan tidigare. En organisation vill ha det redan nästa vecka. En annan pratar om att använda det i ett eget program som startar inom månaden. Det värmer att veta att det vi skapar gemensamt kan göra skillnad på riktigt. Att få bidra till Ukrainas kapacitet att hantera hybridhot mot demokratiska processer, i ett land som befinner sig i den mest akuta fasen av ett faktiskt krig, är ett privilegium som är svårt att sätta i proportion till något annat jag gjort.

Men det finns ett Kyiv utanför konferensrummen och workshoparna och mötena också, och det vore en sorts missvisning att inte tala om det. En kväll sitter jag i Bar Diktat, en källarkrog ett trappsteg ner under gatuplanet, med rödtegelväggar och levande ljus och den ostuderade atmosfär som bara platser med riktigt egensinnig historia kan ha. Delar av Ukrainska Filharmoniska orkestern spelar Händel och cellons resonanser fyller rummet och når in i samtal och tystnader och de glas som hålls av händer som arbetat hårt den dagen. Vid bardisken sitter ett par ukrainska männ på permission och lyssnar utan att säga mycket.

En annan kväll är jag på en restaurang i ett av stadsdelens gamla hus, trä och tegelkonstruktioner som överlevt mer än ett sekel av historia, med kollegor som sitter mitt emot varandra och pratar om allt och ingenting och om hur saker hänger ihop. Kyivs kulturliv har en kraft svår att beskriva. Som om kriget tar fram det som är extra skarpt, extra tydligt, det som känns och är viktigt. Som inte låter sig kuvas. Teatrar spelar. Gallerier är öppna. Musiken stannar inte. Allt detta kan kännas paradoxalt, men på något sätt är det mer som ett svar. Kulturens sätt att föra i ljuset det liv som är värt att försvara. Som vittnar om hur det inte räcker att bevara territorium, om man inte också bevarar det som territoriet bär inom sig. Människor, kultur, gemenskap, samhälle. Och det är i den förståelsen, tror jag, som nyckeln till den ukrainska uthålligheten och motståndskraften delvis finns. Inte enbart som militär kapacitet och strukturer och materiella resurser, utan i ett samhälles föreställning om sig självt som tillräckligt värdefullt för att vara värt att rädda.

Det är kanske det jag tar med mig mest från detta besöket, som sker precis i slutet av det fjärde krigsåret. Känslan av att befinna mig i en stad som har bestämt sig för att fortsätta, och den känsla av tacksamhet jag har av att få vara en liten del av allt det arbete som görs för att säkra en ukrainsk seger.

Förtroende som försvar

I aulan på Handelshögskolan i Stockholm är det tyst på ett sätt som bara uppstår när någon säger något som träffar en rätt i hjärtat. Liubov Tsybulska står vid podiet i svart, med den ukrainska flaggans gula och blå på storbildsskärmen bakom sig, och beskriver hur Ryssland systematiskt använder information som militärt vapen, med mätbara konsekvenser för människors liv, för politiska beslut, för hela samhällens förmåga att fungera. Det handlar om vad det kostar att blunda för det som redan pågår.

Tsybulska talar med den sorts precision som kommer av att ha levt innanför mekanismerna i över ett decennium. Hon grundade Ukrainas centrum för strategisk kommunikation och informationssäkerhet under kulturministeriet och var rådgivare åt landets försvarschef innan hon 2022 startade den ideella organisationen Join Ukraine. Hon reste hit till Stockholm från Kyiv, där det just nu är minus tio grader och Ryssland valt den kallaste vintern på flera år för att systematiskt slå sönder landets energisystem. Under januari avfyrades tusentals missiler och drönare mot infrastrukturen. Över en miljon människor på Kievs vänstra strand lever utan ordentlig el och värme. Maxim Timchenko, vd för Ukrainas största privata energibolag DTEK, sa det nyligen utan omsvep: ”Vi är nära en humanitär katastrof.”

Tsybulskas berättelse sträcker sig långt bortom den fullskaliga invasionen. Den börjar på Krimhalvön, som Ryssland annekterade våren 2014 i vad som blev den mest omfattande militära annekteringen av en annan stats territorium i Europa sedan andra världskriget. Informationsoperationerna föregick ockupationen, förklarar hon. Narrativ om rysktalande under hot etablerades systematiskt. Revolutionen på Majdan, den folkliga resningen som hade avsatt den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj bara dagar tidigare, delegitimerades. Lokal uppslutning tillverkades. Beväpnade soldater utan nationsbeteckningar framställdes som ofarliga. Medielandskapet såg till att denna alternativa verklighet spred sig snabbare än någon hann verifiera fakta, och när den militära fasen väl blev synlig för världen hade informationsmiljön redan avgjort hur omvärlden reagerade.

Fyra månader senare, i juli 2014, sköts Malaysia Airlines flight 17 ned över östra Ukraina. Alla 298 människor ombord dödades, de flesta nederländska medborgare på väg hem från semester. Tsybulska beskriver vad som hände i informationsrummet omedelbart efteråt. Trettio konkurrerande förklaringar cirkulerade inom loppet av mycket kort tid. Statliga aktörer och proxyaktörer förstärkte motstridiga narrativ över flera medieplattformar. Målet var aldrig att övertyga världen om en enda version av händelsen, utan att fördröja attribuering, fragmentera internationell konsensus, politisera utredningen och bromsa en samordnad respons. Informationskaos fungerade som en strategisk sköld, och i moderna kriser påverkar hastigheten i klargörandet direkt hastigheten i de politiska besluten.

Sedan visar hon en bild på Nord Stream 2, gasledningen under Östersjön som byggdes för att föra rysk naturgas direkt till Tyskland förbi Ukraina, Polen och de baltiska staterna. Projektet blev ett av de mest omdebatterade energibesluten i modern europeisk historia, och Tsybulska fokuserar på hur informationsmiljön runt projektet formade Europas sårbarhet under åren innan kriget. Projektet ramades konsekvent in som kommersiellt, pålitligt och neutralt. Kritiker avfärdades som ideologiska eller affärsfientliga. Energiberoende framställdes som en garanti för stabilitet. Statlig kommunikation, expertnätverk, lobbyekosystem och samspelet mellan affärsintressen och medier förstärkte denna uppfattning under mer än ett decennium. Resultatet blev långsiktig risk, den sorts risk som först blir synlig när den realiseras. Det tog ett fullskaligt krig för Europa att förstå vad den kostat.

Sedan kommer hon till det som gör aulan ännu tystare. Avhumanisering som förberedelse för våld. Rysk inhemsk propaganda har konsekvent framställt ukrainare som illegitima, farliga eller underlägsna, samtidigt som Europa och västvärlden beskrivs som dekadent och moraliskt nedbruten. Avhumaniseringen fyller en funktionell roll, förklarar Tsybulska. Den normaliserar våld, reducerar moraliska spärrar hos soldater, upprätthåller det inhemska stödet för kriget och rättfärdigar en förlängd konflikt. Från Kreml-kopplade TV-studior porträtteras invasionen som civilisatoriskt försvar. Det är vad Ryssland berättar för sig självt om varför de dödar sina grannar.

Det finns en smärtsam klarhet i hur Tsybulska lägger fram allt detta. En analys av mekanismer, bevis för bevis, steg för steg. Det är kanske just sakligheten som gör det omöjligt att vända bort blicken. Mot slutet av föreläsningen visar hon en slide med röd text mot vit bakgrund, en enda mening: ”Förtroende är den avgörande sårbarheten, och det främsta försvaret.” Texten vilar kvar i rummet där vi sitter. Kognitiv krigföring, det begrepp hon använder, flyttar det primära målet från territorium till perception. Operationerna syftar till att påverka hur människor tolkar verkligheten, vem de litar på, hur de fattar beslut och huruvida de agerar kollektivt. Samhället självt blir slagfältet. Och där förtroendet är lågt är manipulation enklare och samordning svagare.

Jag har kommit att träffa Liubov och hennes kollegor inom Join Ukraine genom mitt arbete att stödja Myndigheten för psykologiskt försvar i deras arbete i Ukraina, ett samarbete som inneburit att jag kommit att få ägna många år åt arbete med frågor om hybridhot, informationspåverkan och samhällets motståndskraft. Under dessa år har jag sett hur totalförsvar diskuteras i konferensrum och hur det utreds i strategidokument. Men det är genom arbetet med Join Ukraine, och myndigheter i Ukraina, som jag har kommit att se och uppleva hur det ser ut när det blir verklighet. Join Ukraine driver ett totalförsvarsprogram tillsammans med Ukrainska katolska universitetet, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar, som samlar ledare från militären, offentlig sektor, civilsamhälle, media och näringsliv. Programmet tränar deltagare i att navigera exakt den verklighet Tsybulska beskriver, en verklighet där militärt försvar, motståndskraft mot hybrida hot och kognitiv krigföring och civil samverkan inte kan hållas isär. Join Ukraine samarbetar med Ukrainas försvarsministerium, säkerhetstjänsten, territorialförsvaret och utrikesministeriet. Deras videoproduktioner och annan strategisk kommunikation för officiella myndighetskanaler har nått ut brett i samhället. Integrerad civil kapacitet i ett land som bygger sitt totalförsvar under pågående krig, och ett konkret bevis på vad som är möjligt när civilsamhälle och stat faktiskt samverkar.

Sverige har sedan februari 2022 bidragit med omkring 114 miljarder kronor i stöd till Ukraina. I september 2025 identifierade Försvarsmakten och MSB sju typsituationer som landet behöver förbereda sig för, med hybridhot, informationspåverkan och sabotage som centrala element. I januari 2026 meddelade regeringen att en nationell strategi för psykologiskt försvar ska tas fram under året. Det är nödvändiga steg. Men det Ukrainas erfarenhet visar, och det Tsybulska uttrycker med emfas, är att resiliens som byggs efter en kris är överlevnad, medan resiliens som byggs före en kris är strategi. Så bra som vi skapar förutsättningar i fred har vi förutsättningar att agera i krig. Det borde vara utgångspunkten för allting.

Utanför Handelshögskolans fönster skyndar sig människor genom Stockholm i februarikylan. Tunnelbana, morgonkaffe, barnvagnar. Det normala. Liubov Tsybulska reste från Kyiv, en stad som bombarderas varje vecka, en stad där familjer lever med tre timmars el om dagen och värmer sig vid gasspisen, för att berätta för oss vad tolv år av informationskrig har lärt henne. Förtroende är grunden till försvar i en demokrati. Det behöver vi värna, vårda och stärka. Här och nu. Varje dag.

Referenser

Carnegie Council for Ethics in International Affairs. (2022). Global ethics review: Hybrid warfare in Ukraine, with Liubov Tsybulska.

Försvarsmakten. (2025, september). Nya utgångspunkter för totalförsvaret.

France24. (2026, 3 februari). Russia resumes strikes against Ukraine energy infrastructure amid subzero temperatures.

Join Ukraine. (2026). Join Ukraine NGO: Official website.

Power Up Ukraine. (2026). Rysslands energikrig mot Ukraina, 2026.

Regeringen. (2025, september). Gemensam bild av hot och åtgärder ska stärka Sveriges totalförsvar.

Regeringen. (2026, januari). Ytterligare åtgärder för att möta hybridhotet.

Regeringen. (2026, 5 februari). Sveriges stöd till Ukraina.

Reuters. (2026, 23 januari). Ukraine needs energy ceasefire, catastrophe looming, top power executive says.

Stockholm School of Economics. (2026). Center for Statecraft and Strategic Communication.

Tsybulska, L. (2026, 12 februari). Ignoring antagonistic information threats: Costs and evidence from Ukraine [Föreläsning]. Stockholm School of Economics, Stockholm, Sverige.

Tankar om valåret i en tid av AI och informationspåverkan

https://youtu.be/1F759rUE4bg

Häromdagen ombads jag bidra med en inspelad introduktion till en paneldebatt på Folk och Kultur i Eskilstuna, om valåret som vi nu befinner oss i, och om hur det påverkas av AI och informationspåverkan. Ovan är sjäva inspelningen, som också finns i text nedan.

Förra året publicerade Myndigheten för psykologiskt försvar en rapport om den rysk-anknutna organisationen Social Design Agency. Den bygger på tusentals läckta interna dokument och visar hur informationspåverkan idag bedrivs systematiskt och i stor skala. Rapporten beskriver hur falska kopier av etablerade medier skapas. Sajter som till utseendet efterliknar till exempel The Guardian, Le Monde eller Der Spiegel. men där innehållet är manipulerat för att driva ryska narrativ. Materialet sprids via sociala medier, anpassas efter språk, målgrupp och politisk kontext och återkommer i många parallella versioner. Det här är inte klassisk propaganda i form av enskilda falska nyheter. Det är en produktionskedja, skalbar, systematisk och i ökande grad förstärkt av AI både för innehållsproduktionen, för översättning och målgruppsanpassning.

Påverkan är bred. Den riktar sig inte bara mot opinioner i ett enskilt land utan mot tilliten till medier, institutioner och i förlängningen det demokratiska samtalet som sådant. Effekten är kumulativ. Varje enskild falsk artikel kan vara marginell, men sammantaget förändras informationsmiljön. Och det är här den verkliga styrkan i den här typen av ny informationspåverkan ligger.

Jag berättar det här för att det sätter scenen för det vi nu går in i. Nu stundar det första svenska valår där artificiell intelligens har blivit en vardaglig företeelse. Det är det första valet där samma teknik som gör det möjligt att skriva texter, skapa bilder, generera röster och producera video också finns tillgänglig för den som vill vilseleda, manipulera och påverka. AI är naturligtvis inte bara ett hot. Vi ser redan hur den används för att göra information mer lättillgänglig, för att översätta mellan språk och för att hjälpa människor att förstå komplexa sammanhang. Den kan stärka journalistik, underlätta faktakoll och göra kunskap mer demokratisk. Men samma teknik som kan förklara och upplysa kan också förvirra och vilseleda. Den gör det möjligt att producera övertygande innehåll i en skala och med en hastighet som tidigare var omöjlig. Text som låter mänsklig. Röster som låter bekanta. Bilder och video som ser autentiska ut.

Vi vet ännu inte exakt hur det här kommer att påverka det svenska valet. Men vi vet att vi för första gången befinner oss i en situation där vi behöver förhålla oss till den här nya verkligheten. Vi vet att andra demokratier redan har erfarenheter av hur AI-genererat innehåll har använts i valkampanjer och i påverkansoperationer. Och vi vet att den som vill undergräva förtroendet för demokratiska institutioner nu har tillgång till verktyg som bara för några år sedan inte existerade. Det här väcker frågor som jag tror att vi alla behöver bära med oss.

Hur rustar vi medborgare för att navigera i en informationsmiljö där det blir allt svårare att avgöra vad som är äkta och vad som är fabricerat? Hur ska vi navigera när också själva plattformarna där informationen sprids medvetet kan välja vilket innehåll du och jag tar del av och vad vi inte tar del av? Vad är folkbildningens roll när själva grundförmågan att bedöma information utmanas på nya sätt? Hur kan bibliotek, skolor och medier stödja människors medieinformationskunnighet när spelreglerna förändras? Och hur samverkar vi över sektorer för att möta något som ingen aktör kan hantera på egen hand?

Jag tror inte att svaren på de här frågorna är givna. Men jag tror att vi har ett gemensamt ansvar att ställa dem, att ta dem på allvar och att arbeta tillsammans för att hitta svar. Det handlar ytterst om att värna något som vi lätt har för givet. Att vi som medborgare kan lita på den information som ligger till grund för våra beslut. Att vi kan föra ett offentligt samtal som bygger på fakta och inte på fabrikationer. Att vår demokrati vilar på en grund av delad verklighet. Det är det som står på spel nu när vi går in i det första valet i en tid av AI. Inte tekniken i sig, utan vad den betyder för vår förmåga att tillsammans fatta upplysta beslut om vårt gemensamma samhälle. Tack!

Motstånd genom handling

Motstånd genom uppsägning. Det kanske låter torftigt, men med tillräckligt många som deltar, kan många små krafter genuint påverka. I januari 2026, ett år efter Donald Trumps återkomst till Vita huset, publicerade Amnesty International en rapport om tillståndet i USA. Auktoritära praktiker. Förödande erosion av mänskliga rättigheter. Samma månad placerade CIVICUS Monitor, som följer civila friheter och rättigheter globalt, USA på sin bevakningslista över länder med snabb försämring. Federala domare anklagade offentligt administrationen för att ignorera domstolsbeslut. Journalister stängdes ute från Vita huset. Oberoende myndigheter underordnades presidentämbetet genom dekret. Voice of America och Radio Free Asia hotades med nedläggning.

Det är i denna kontext Scott Galloway satte sig vid sitt skrivbord och skrev ett upprop. Resist and Unsubscribe.

Galloway är professor vid New York Universitys Stern School of Business och en av techindustrins mest ihärdiga kritiker. Han har i åratal varnat för plattformsföretagens koncentration av makt. Men nu handlade det om något annat. Nu handlade det om att de människor som kontrollerar den digitala infrastruktur vi alla är beroende av hade valt sida. Att Mark Zuckerberg, Tim Cook, Sundar Pichai och Sam Altman satt på första parkett i Kapitoliums rotunda när Trump svors in. Att var och en av dem donerat minst en miljon dollar till installationsceremonin. Att Elon Musk, som pumpat in över 300 miljoner dollar i valkampanjen, till och med haft en formell position i administrationen.

”Den här administrationen reagerar inte på upprördhet”, skrev Galloway. ”Den reagerar på ekonomiska signaler.”

Det är en tanke som kan låta cynisk men som rymmer en kärna av sanning. Protester kan ignoreras. Ilska och frustration går till att med att tjäna pengar på, genom annonsintäkter. Men när pengarna slutar flöda måste någon svara inför aktieägarna. Och i ett land där sju teknikföretag utgör mer än en tredjedel av börsindex S&P 500 finns det en sårbarhet som vanliga medborgare faktiskt kan utnyttja.

Galloways uppmaning är enkel. Under februari månad, avsluta dina prenumerationer hos de företag som möjliggör och stödjer administrationen. Amazon. Apple. Google. Microsoft. Netflix. Disney. Meta. OpenAI. Anthropic. Han inkluderade också företag som Dell, AT&T och FedEx, alla med kontrakt med immigrationsmyndigheten ICE. Samma ICE vars operationer i Minnesota i slutet av januari resulterade i två amerikanska medborgares död. En dags uppbrott från tjänster är irriterande för ett börsnoterat företag. En månad av nedgång är genuint problematiskt.

”Teknikföretagens vd:ar, som administrationen lyssnar på, har valt att strunta i den långsamma glidning mot fascism som nu syns”, skrev Galloway på Facebook.

Initiativet må vara amerikanskt, men det ekar av något som redan pågår i Europa. Här handlar det mindre om prenumerationer och mer om de enorma kapitalflöden som binder samman världens ekonomier. I januari 2026 meddelade den danska pensionsfonden AkademikerPension att de säljer hela sitt innehav i amerikanska statsobligationer före månadens slut. Omkring 100 miljoner dollar. Fondens investeringschef Anders Schelde var tydlig. USA har i grunden inte god kreditvärdighet. De amerikanska statsfinanserna fortsätter att försämras. Det var ett finansiellt beslut, betonade han, inte ett politiskt. Men tajmingen, mitt under president Trumps hot om att köpa eller ta Grönland, gjorde att beskedet fick en helt annan laddning. Danmarks statsminister Mette Frederiksen hade nyss sagt att en amerikansk attack på Grönland skulle innebära Natos slut.

Den amerikanske finansministern Scott Bessent svarade från Davos med den sortens arrogans som brukar föregå historiska misstag. Dansk investering, sa han, är lika irrelevant som Danmark.

Men Danmark är inte ensamt. I Sverige har pensionsjätten Alecta, som förvaltar hundratals miljarder kronor åt svenska löntagare, sålt merparten av sitt innehav i amerikanska statsobligationer sedan början av 2025. Det handlar om 70 till 80 miljarder kronor. Kapitalförvaltningschef Pablo Bernengo hänvisade till ökad risk kopplad till USA:s minskade förutsägbarhet, stora budgetunderskott och växande statsskuld. Tredje AP-fonden har gjort liknande bedömningar. Under 2025 flödade 57 miljarder kronor netto ut ur svenska fonder med fokus på Nordamerika.

Det finns en tendens att avfärda sådana rörelser som symboliska. Vad spelar det för roll om en dansk pensionsfond säljer obligationer för 100 miljoner dollar när den amerikanska statsskulden uppgår till tiotals biljoner? Men den frågan missar poängen. Marknader reagerar inte på absoluta tal utan på riktning, på förtroende, på vad signalerna säger om framtiden. Och när nordiska pensionsfonder, kända för sin försiktighet och sina långa planeringshorisonter, börjar peka mot utgången skickar det ett meddelande som är svårt att ignorera.

I Frankrike talade president Macron vid World Economic Forum i Davos om EU:s behov av att använda sin ekonomiska makt mot amerikansk aggression. Han kallade det en handelsbazooka. Tesla, som blivit en symbol för Musks politiska transformation, såg sin europeiska försäljning falla med 43 procent under 2025. I Berlin rapporterade organisationen Topio om långa köer av människor som ville ha hjälp att rensa sina telefoner från amerikanska tjänster.

För egen del har jag under det senaste åren sakta men säkert byggt om min digitala infrastruktur. En Synology NAS står nu i mitt hem och lagrar mina filer istället för att de vilar på servrar i någon av Googles eller Amazons anläggningar. Immich är på väg att ersatta Google Foto. Proton har ersatt Gmail. Metas produkter lämnade jag för länge sedan, och X är sedan åratal ett minne. Det är inte alltid enkelt och sällan bekvämt, men varje gång jag stöter på friktion påminns jag om varför jag gör det. Beroendet av infrastruktur som kontrolleras av företag vars värderingar jag inte delar, och vars hemlands demokrati håller på att vittra sönder, är en sårbarhet jag kan välja att minska.

Det finns inga enkla svar. Den som väntar på en perfekt lösning kommer att vänta för evigt. Men kanske är det just därför Galloways uppmaning resonerar med så många. Den kräver inte perfektion, bara riktning. En månad. Några avslutade prenumerationer. En signal om att marknaden inte är en opåverkbar naturkraft utan summan av miljontals små val. Och kanske, i förlängningen, en påminnelse om att de som kontrollerar den digitala infrastrukturen inte är immuna mot de krafter som en gång byggde den.

Demokratiforskaren Steven Levitsky, som studerat auktoritär utveckling världen över, sa nyligen att Trumps andra mandatperiod är det mest aggressiva och öppet auktoritära fallet av demokratisk tillbakagång han sett. The Century Foundation, som mäter demokratisk hälsa, konstaterade att USA under 2025 gled djupt in i auktoritärt styre.

Det börjar med något så litet som en prenumeration. Men det handlar om något mycket större.

Den kalla hybridkrigföringen

Det är minus femton grader i Kyiv. Du vaknar tidigt, inte av väckarklockan utan av kylan. Ingen el. Ingen värme. Utanför fönstret ligger staden nästan helt mörk. Så börjar Liubov Tsybulska sin berättelse. Tsybulska är en av Ukrainas ledande experter på kognitiv krigföring och talade på länk till RISE innovationsverkstad i Göteborg den 21 januari, där centrala aktörer inom Sveriges totalförsvar hade samlats. För många blev hennes vittnesmål om livet under hybridkrig det starkaste momentet under dagen. Efter evenemanget har deltagare hört av sig och velat dela hennes ord vidare. Jag frågade Liubov om jag fick göra det, och hon tackade ja. Nedan följer hennes tal i sin helhet. Hon talar inte om abstrakta hot. Hon talar om en verklighet som redan är här. Lyssna gärna, eller läs hennes anförande som text här nedan. Dela sedan gärna denna berättelse, så att fler får möjlighet att ta del av en direkt berättelse om vad som är verkligheten idag för miljontals människor i ett land i Europa.

https://youtu.be/eOkVSZK3y_4?si=ly2C2AdOdkys0nZF

Thank you an invite and an opportunity to speak on behalf of Ukrainians.
Let me start with a moment from our reality these days, because it captures more about this war than any definition ever could.

It is unusually cold winter. The temperature outside is -15. You wake up early, not because of an alarm clock, but because your apartment is cold. There is no light. No heating. Often no water. Your phone still works, but only because you charged it the night before, not knowing whether electricity would still be there in the morning. When you look outside, your city — a city that used to be full of light and movement — is almost completely dark.

This is not a scenario exercise. This is not a future risk. This is what life in Ukraine looks like right now.

And I begin here not to dramatize, but because this is where cognitive warfare becomes tangible. We often describe cognitive war as something abstract – as influence, manipulation, narratives, information flows – but in reality it is deeply physical. It lives in exhausted bodies, in families trying to keep children warm, in people making decisions under pressure and fear.

When Russian missiles and drones destroy energy systems, heating infrastructure, water facilities, this is not only an attack on objects or networks. It is an attack on judgment, on endurance, on the ability to think clearly. At the same time, Russia is launching information campaigns designed to amplify fear and doubt, spreading messages that there will be food shortages, that the system is about to collapse, that the government has no evacuation plan, that people are being abandoned.

Now imagine hearing these messages when you have children, when you are sitting in an unheated apartment and trying to decide whether to stay or to leave. Imagine how this sounds when you are a soldier at the frontline, holding your position, knowing that your family is freezing at home. This is cognitive warfare. And it works only if society begins to fracture from the inside.

This is why modern wars are no longer primarily about governments fighting governments or armies fighting armies. They are about societies being targeted as a whole. They aim to exhaust resilience, fragment communities, and create a sense that resistance is pointless. No army, no matter how capable, can withstand this pressure if the society behind it is passive, divided, or psychologically overwhelmed.

Ukraine continues to resist not because it is stronger in resources, but because society – imperfect, tired, and traumatized – has not collapsed. That resilience did not emerge by accident, and it was never purely military.

At the same time, hybrid warfare evolves faster than most of our institutions are designed to respond. The rate of change is relentless. One day the pressure is cyber, the next it is energy, then migration,, then legitimacy, then trust in elections, then trust in media. There is no clear sequence, and there is no pause button. Systems built only for stability struggle when faced with constant transformation.

This is why total defence today cannot be understood only as preparedness or protection. It is about the ability to adapt while under attack, to manage change while being targeted, and to integrate technological advances without losing coherence. It is as much about governance and leadership as it is about capabilities.

The idea of a whole-of-society approach is therefore not a slogan. It is a necessity. In Ukraine, teachers became communicators, mayors became crisis managers, journalists became part of national resilience, tech companies turned into elements of defence infrastructure, and volunteers often closed gaps faster than formal institutions could. This was not perfect coordination, but it was shared responsibility, and that shared responsibility made the difference.

Resilience cannot be outsourced. It cannot be centralized into a single institution. Trust cannot be commanded. It has to be cultivated long before a crisis begins, or societies will pay a much higher price when pressure arrives.

In this environment, leadership becomes the decisive terrain. Not leadership as control, but leadership as sense-making — the ability to provide direction when information is incomplete, to maintain moral clarity when choices are painful, and to act with speed when certainty is impossible. In Ukraine, leadership often meant saying: we do not have all the answers yet, but we are here; this is hard, but this is why it matters; we will adapt again, just as we adapted yesterday.

Cognitive warfare punishes silence and hesitation. It exploits fragmentation. What it struggles to defeat is coherence, presence, and meaning. And this applies not only to governments, but also to media, industry, civil society, and technological leaders. In hybrid war, everyone shapes the cognitive environment, whether intentionally or not.

Ukraine is not an exception. It is a preview. What is being tested on us will appear elsewhere – against infrastructure, against elections, against social cohesion, against trust in institutions. The real question is not whether this pressure will come, but how prepared societies will be when it does.

Total defence in the twenty-first century is not only about defending territory. It is about governing transformation under attack, and about ensuring that societies remain capable of making, values-based decisions even under conditions of fear and uncertainty.

So as you begin this day, discussing total defence and resilience, I invite you to keep one image in mind: a dark city, a freezing apartment, a phone with little battery left, and a message saying, “It’s hopeless.” And then remember that despite all of this, people do not surrender.

That is what cognitive warfare tries to break.

And that is what whole-of-society defence exists to protect.

Thank you.

Måste våra demokratiska samtal vara dömda att delas på digitala tivolin?

I morse satt jag i TV4:s studio och talade om ett ämne som följt mig i över ett decennium. Men nu börjar samtalet få allt större spridning och intresse. Vi har byggt vårt offentliga samtal på mark vi inte äger, med regler vi inte själva bestämmer över. Den digitala infrastrukturen har blivit lika samhällskritisk som el och vatten. Våra telefoner är inte längre bara verktyg; de är platser där vi formar våra uppfattningar, utbyter idéer och deltar i det demokratiska samtalet.

Den digitala offentliga infrastruktur som i dag bär upp stora delar av våra demokratiska samtal verkar på en marknad där uppmärksamhet är valutan och där polarisering ofta är den mest lönsamma varan. Med andra spelregler hade det kunnat se annorlunda ut.

Algoritmerna som styr vad vi ser på kommersiella sociala medieplattformar är utformade för att maximera engagemang. Innehåll som väcker starka känslor, som provocerar och polariserar, tenderar att premieras eftersom det får oss att stanna kvar. Det gäller oavsett om vi talar om X, TikTok, Instagram eller YouTube.

Under presidentkampanjen i USA 2024 genomförde forskare ett preregistrerat fältexperiment på X där 1 256 användare fick sina flöden omrangordnade i realtid under tio dagar. Resultaten, som senare publicerades i tidskriften Science, visade att ökad exponering för polariserande innehåll påverkade deltagarnas affektiva inställning till politiska motståndare på ett mätbart sätt. Motsatt effekt kunde observeras när exponeringen minskade.

En annan studie, publicerad i Harvard Kennedy School Misinformation Review, analyserade 51 680 politiska TikTok-videor från det amerikanska presidentvalet 2024. Forskarna fann att toxiskt och partiskt innehåll i genomsnitt genererade högre engagemang än mer sakligt material.

Meta har parallellt infört begränsningar för politiskt innehåll på Instagram, utan att tydligt definiera vad dessa innebär i praktiken. Granskningar av ett urval politiska konton visade att räckvidden för sådant innehåll minskade kraftigt efter policyförändringarna våren 2024, i vissa fall med över hälften.

YouTube har under längre tid kritiserats för att skapa en återkopplingseffekt där användare som tittar på politiskt vinklat material leds vidare till allt mer likartat, och ibland mer extremt, innehåll. Forskningen ger inget entydigt svar på graden av radikalisering, men pekar på hur rekommendationssystem kan förstärka redan existerande preferenser.

I november 2025 publicerade Sky News Data and Forensics en nio månader lång granskning av X i brittisk kontext. Analysen visade att plattformens algoritmiska logik systematiskt förstärkte synligheten för högerorienterat och extremt innehåll. Politiker och opinionsbildare som plattformsägaren själv öppet stödjer uppvisade avsevärt högre räckvidd än jämförbara konton.

I februari 2023 rapporterade flera medier att X införde en särskild algoritmisk regel för att säkerställa ökad synlighet för Elon Musks egna inlägg, efter att hans aktivitet under Super Bowl-helgen fått lägre genomslag än förväntat. Händelsen illustrerar hur plattformsägare kan ingripa direkt i synlighetslogiken till egen fördel.

Mönstret återkommer i frågor om innehållsmoderering. Under vintern 2025–2026 visade granskningar att X:s AI-verktyg Grok i stor skala kunde användas för att generera sexualiserade bilder utan samtycke, så kallad digital avklädning. Detta ledde till nationella blockeringar och restriktioner i bland annat Malaysia och Indonesien. I januari 2026 beordrade EU-kommissionen X att bevara all intern dokumentation relaterad till Grok för vidare tillsyn enligt gällande lagstiftning.

I december 2025 fastställde EU-kommissionen att X brutit mot flera centrala bestämmelser i Digital Services Act och utfärdade böter på 120 miljoner euro. Överträdelserna gällde bland annat vilseledande användning av verifieringsmärken, bristande transparens kring annonsering och otillräcklig tillgång till plattformsdata för forskare. Reglering fungerar, men den är långsam, och tiden arbetar sällan till demokratins fördel.

Samtidigt ser vi en tilltagande geopolitisk instabilitet. V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet, ett av världens ledande forskningsinstitut för demokratimätning, har följt utvecklingen i USA noggrant. I intervjuer hösten 2025 bedömde institutets föreståndare att USA enligt V-Dems kriterier då bör klassas som en elektoral autokrati. Han beskrev utvecklingen som ett frontalangrepp på demokratiska institutioner som går snabbare än väntat. Det är i USA, liksom i Kina, som stora delar av den globala digitala infrastrukturen har sin hemvist.

Sociala medier är inte konstruerade som demokratiska torg. De är designade som digitala köpcentrum eller nöjesfält, med syftet att engagera, underhålla och hålla kvar användaren. Det är inget fel på nöjesfält. Men de är en tveksam plats för ett samhälles viktigaste demokratiska samtal. Problemet fördjupas av att plattformarna är slutna system. Ett meddelande på Facebook kan inte nå någon på TikTok. Det är ett medvetet designval, inte en teknisk nödvändighet.

Samma företag som i dag böjer sig för juridiska påtryckningar har också visat en vilja att avsluta principiella konflikter genom ekonomiska uppgörelser. Meta, X och YouTube har tillsammans betalat cirka 59,5 miljoner amerikanska dollar i förlikningar efter att Donald Trump stämt dem för kontosuspensionerna efter stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021.

Det finns alternativ. Federerade protokoll som ActivityPub gör det möjligt att kommunicera mellan olika tjänster utan att vara inlåst i en enskild plattform. Mastodon och Bluesky visar att sociala nätverk kan byggas så att användaren har större kontroll över sitt flöde. Europeiska kommissionen driver i dag en egen Mastodon-instans, där EU:s digitala kommissionär rapporterar från internationella möten som World Economic Forum i Davos. Flera europeiska myndigheter, bland annat i Nederländerna och Tyskland, har etablerat närvaro på decentraliserade nätverk.

Det finns också mer offensiva strategier. Begreppet adversarial interoperability beskriver hur nya tjänster kan utvecklas för att fungera tillsammans med etablerade system utan de dominerande företagens godkännande. Så kunde Apple en gång läsa Microsofts Office-filer, och så kunde Facebook i sin tid låta användare hålla kontakt med vänner på MySpace. Lagstiftning kan på samma sätt tvinga fram öppenhet, kräva transparens i algoritmiska system och ge användare rätt att flytta sin data mellan plattformar. Digital Services Act är ett steg i den riktningen. Det är inte spännande. Men demokrati behöver inte vara spännande. Den behöver fungera.

Frågan jag bar med mig in i TV-studion i morse är densamma som jag bär med mig därifrån. Vi har byggt vårt offentliga samtal på mark vi inte äger. Frågan är inte om algoritmerna påverkar oss. Det vet vi nu. Frågan är vad vi tänker göra åt det.

Samtalet i TV4 Nyhetsmorgon sändes den 22 januari 2026 och finns att se på TV4 Play.

Referenser (APA 7)

Biswas, A., et al. (2025, August 20). Toxic politics and TikTok engagement in the 2024 U.S. election. Harvard Kennedy School Misinformation Review.

Doctorow, C. (2019, June 7). Adversarial interoperability: Reviving an elegant weapon from a more civilized age to slay today’s monopolies. Electronic Frontier Foundation.

European Commission. (2025, December 4). Commission fines X €120 million under the Digital Services Act.

Haroon, M., Chhabra, A., Liu, X., Mohapatra, P., Shafiq, Z., & Wojcieszak, M. (2022). YouTube, the great radicalizer? Auditing and mitigating ideological biases in YouTube recommendations. arXiv.

Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid: Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Regeringskansliet.

Piccardi, T., Saveski, M., Jia, C., Hancock, J., Tsai, J., & Bernstein, M. (2024). Feed effects on online political attitudes. Science.

Reuters. (2026, January 8). EU commission orders X to retain Grok documents until end-2026.

Sky News Data and Forensics. (2025, November 6). The X effect: How Elon Musk is boosting the British right.

The Guardian. (2025, January 29). Meta agrees to $25m settlement with Trump over account suspension.

The Guardian. (2026, January 12). Malaysia blocks Grok after AI chatbot generates fake sexualised images.

The Guardian. (2026, January 22). Grok AI generated millions of sexualised images in weeks, research says.

The Verge. (2023, February 14). Elon Musk created a special system for showing you all his tweets first.

V-Dem Institute. (2025). Democracy Report 2025: 25 years of autocratization – Democracy trumped? University of Gothenburg.

Digital hemberedskap

Tidigare idag var jag i P1 i programmet Godmorgon Världen och pratade om mobilkameraångest. Det handlade om alla de tusentals bilder vi samlar i våra telefoner, om molntjänster som blir fulla, och om risken att våra digitala minnen ligger lagrade på servrar i ett land vars politiska riktning blivit alltmer oförutsägbar. Reportern Anders Diamant har gjort ett riktigt fint reportage, som varmt rekommenderas. Han frågade mig hur orolig vi egentligen bör vara för våra bilder. Mitt korta svar i programmet var att risken fortfarande är låg. Men det längre svaret handlar om något mer grundläggande, och jag tänkte ägna denna text lite tanke åt det svaret.

Den broschyr som Myndigheten för civilt försvar (dåvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) skickade ut till alla hushåll i slutet av 2024 heter Om krisen eller kriget kommer. Den innehåller för första gången ett avsnitt om digital säkerhet. Det är ett tydligt tecken i tiden för hur viktig den digitala mljön är i vår vardag. Cyberattacker, desinformation och informationspåverkan, beroende av tjänster vi inte kontrollerar, allt detta har blivit en del av den moderna hotbilden. Riksdag och regering vill att vi ska kunna klara oss en vecka utan samhällets stöd. Men vad betyder det egentligen i den digitala domänen? Om elen försvinner vet de flesta att de behöver ficklampor och konserver. Men vad händer om en molntjänst plötsligt blir otillgänglig? Om ett företag går i konkurs, eller om en politisk konflikt gör att tjänster stängs av?

Det finns inga enkla svar på de frågorna. Men det finns saker man kan göra. Och det finns människor som börjat utforska vad digital hemberedskap kan innebära i praktiken.

Jonatan Tensetti är IKT-pedagog och verksamhetsutvecklare i Trelleborgs kommun. Han driver sedan en tid sajten Frikopplad, där han samlat guider för den som vill minska sitt beroende av de stora amerikanska teknikföretagen. Som före detta lärare i svenska och engelska har han byggt materialet pedagogiskt, med steg-för-steg-instruktioner och tydliga förklaringar. Det finns snabbguider för den som vill komma igång direkt, och mer fördjupande texter för den som vill förstå bakgrunden. Allt bygger på öppen källkod och alternativ som inte säljer användardata vidare.

Tensetti rekommenderar att man börjar enkelt. Byt webbläsare, föreslår han. Firefox är ett alternativ till Chrome och Edge som inte är byggt för att samla in data. Byt sökmotor, Mojeek är ett brittiskt alternativ som faktiskt byggt sin egen sökinfrastruktur från grunden istället för att bara lägga ett integritetsskal ovanpå Bing. Byt meddelandetjänst, Signal är krypterat och bygger på öppen källkod. Varje steg behöver inte vara stort för att göra skillnad.

Jan Ainali, känd från Wikimedia-rörelsen, gör en liknande resa. På sin blogg dokumenterar han sedan årsskiftet hur han dag för dag flyttar från tjänst till tjänst. Från Google Keep till självhostade anteckningar i Joplin. Från WhatsApp till Signal. Han har ritat en mindmap över alla tjänster han fortfarande använder och färgkodat dem efter hur brådskande det är att byta och hur svårt det är. Hans poäng är att det inte handlar om ett dramatiskt avhopp utan om en gradvis förflyttning.

Det finns också tekniska lösningar för den som vill ta ett steg till. Immich är en bildhanteringstjänst med öppen källkod som går att köra på en egen server, ett alternativ till Google Photos där bilderna aldrig lämnar din kontroll. Proton är ett schweiziskt företag som erbjuder e-post, kalender och molnlagring med stark kryptering. Coolify är en plattform som gör det enklare att sätta upp egna tjänster på en virtuell server.

Jag har själv prövat en del av detta. Jag använder Proton för e-post och kalender sedan några år. Jag har inte använt Facebooks produkter på över sex år, utan förlitar mig istället på Mastodon och BlueSky. Mastodon bygger på ett protokoll som fungerar ungefär som e-post, många olika servrar som alla kan kommunicera med varandra utan att någon enskild aktör kontrollerar helheten. BlueSky har en liknande ambition med en annan teknisk lösning. Den sociala medietjänst jag inte lämnat än, och där jag inte hittat ett fullgott alternativ, är LinkedIn. Men jag håller utkik. Jag har också en egen server där jag kör min blogg och har några andra tjänster. Men jag är långt ifrån att ha lämnat amerikanska tjänster helt. Min telefon kör fortfarande Android och jag har både PC och Mac. Gradvis håller jag på att skifta över till Linux, och det har blivit genuint mycket lättare idag än tidigare. Men precis som alla, så använder jag en massa digital infrastruktur jag inte ens är medveten om. Poängen är inte att vara perfekt utan att gradvis minska sårbarheten, och att se till att det man värnar mest om, så som foton, data och så vidare, inte bara försvinner.

De senaste månaderna har jag blivit kontaktad av flera personer som vill veta hur man kommer igång. Några har pratat om att starta studiecirklar, andra vill ha konkreta tips för ett första steg. Det finns ett växande intresse för dessa frågor, en känsla av att makten över våra digitala liv koncentrerats på ett sätt som inte längre känns bekvämt. Trumpadministrationens påtryckningar mot techbolagen har fått även människor som tidigare inte reflekterat över dessa frågor att börja undra vad alternativen är.

Det handlar ytterst om samma sak som resten av vår beredskap. Precis som vi förväntas ha vatten och mat hemma för en vecka behöver vi fundera över vår digitala motståndskraft. Det behöver inte vara en cyberattack eller ett politiskt beslut. Det kan vara ett tekniskt fel eller en företagskonkurs. Frågan är vad som händer när en tjänst du är beroende av plötsligt slutar fungera.

Ett första steg kan vara att ladda ner sina bilder kvartalsvis till en hårddisk hemma. Eller att byta till en meddelandetjänst som Signal. Eller att installera Firefox. Inget av detta kräver djupa tekniska kunskaper. Allt handlar om att ta ett litet steg i taget, mot lite mer kontroll över det egna digitala livet.

Referenser

Ainali, J. (2026). 2026 resolutions progress. https://aina.li/2026

Immich. (u.å.). Self-hosted photo and video management solution. https://immich.app

Myndigheten för civilt försvar. (2024). Om krisen eller kriget kommer. https://www.mcf.se/sv/rad-till-privatpersoner/broschyren-om-krisen-eller-kriget-kommer/

Proton AG. (u.å.). Proton – Privacy by default. https://proton.me/

SR P1 (2026). Så lindrar du din mobilkameraångest och rensar bland 25000 bilder. https://www.sverigesradio.se/artikel/sa-lindrar-du-din-mobilkameraangest-och-rensar-bland-25-000-bilder

Signal Foundation. (u.å.). Signal – Speak freely. https://signal.org/

Tensetti, J. (u.å.). Frikopplad – Resurser. https://frikopplad.nu/resurser

Den ryska skuggflottans sista seglats?

https://www.youtube.com/watch?v=jaUwiZdbXuM

Caolan Robertson hyrde en båt på Lesbos. Det tog dagar att hitta någon som vågade ta honom ut på vattnet. Fiskare tackade nej. Kaptener sa att det var för farligt. En varnade honom direkt. Om ryssarna på ön fick reda på att han hjälpt till att exponera handeln kunde hans båt brännas upp.

Det säger något om hur djupt det ryska inflytandet sträcker sig, även på en liten grekisk ö i Medelhavet. Till slut hittade han någon. Ansiktet suddat, namnet hemligt.

I filmen ovan ser vi vad de fann där ute. Sanktionerade ryska tankfartyg som passerar bara några kilometer från stränderna där européer semestrar. Olja som pumpas över från ett fartyg till ett annat mitt på öppet hav, en teknik för att dölja ursprunget. Robertson intervjuar Bill Browder, finansmannen som ägnat år åt att exponera Kremls ekonomiska nätverk, om varför sanktionerna misslyckats. Han talar med EU:s ambassadör i Ukraina om varför Europa agerat så långsamt. Hon medger att byråkrati och interna motsättningar blivit hinder.

Det är den sortens journalistik som gör det abstrakta konkret, som visar vad som faktiskt pågår på de vatten vi delar. Jag rekommenderar varmt att se den.

Så vad är egentligen skuggflottan?

Sedan västvärlden införde sanktioner 2022 har Moskva byggt upp ett parallellt sjöfartssystem. Idén var att strypa de oljeintäkter som finansierar kriget. Istället började Ryssland köpa gamla tankfartyg från hela världen. Från 400 till 600 fartyg före invasionen har flottan vuxit till nästan 1 900, tio procent av världens tankerkapacitet. Dessa fartyg transporterar nu åttio procent av Rysslands sjöburna oljeexport.

Systemet fungerar genom att dölja. Fartyg byter flagg under resan. Ägande försvinner i skalbolag. Positioneringssystem stängs av eller sänder falska positioner. Olja pumpas mellan fartyg på öppet hav. När lasten når sin destination är ursprunget omöjligt att spåra.

9,4 miljarder dollar i extra intäkter under 2024, enligt Kyiv School of Economics. Det är pengar som blir missiler mot Kyiv, drönare mot Charkiv, artillerigranater i Donbas. Blodomloppet i Rysslands krigsekonomi.

Fartygen är gamla. Ofta 20 till 25 år, långt över de 15 år då seriösa rederier pensionerar sina tankrar. Efter 25 år skrotas fartyg normalt helt. Men skuggflottans tankrar kan inte skrotas genom konventionella kanaler, de skulle identifieras. Så de fortsätter segla, årtionde efter årtionde, med åldrande skrov och utsliten utrustning. Två tredjedelar saknar erkänd försäkring. Om de havererar faller kostnaden på kustnationer och europeiska skattebetalare.

I december 2024 blev hotet verklighet.

Två ryska tankfartyg, båda över 50 år gamla och ursprungligen byggda för flodtrafik, bröts sönder i en storm i Kertjsundet. 4 000 ton tjock eldningsolja spilldes ut i Svarta havet. Föroreningarna spred sig hundratals kilometer längs kusten. De kunde ses från rymden. Tusentals sjöfåglar dog, doppade i den klibbiga oljan. Putin kallade det en av de allvarligaste miljöutmaningarna Ryssland ställts inför på årtionden.

Men det handlar inte bara om miljö. Tankfartyget Eagle S misstänks ha skadat undervattenskablar mellan Finland och Estland. Ett annat fartyg stoppades utanför Frankrike, misstänkt som startplats för drönare som tvingade danska flygplatser att stänga.

Skuggflottan är inte bara ett ekonomiskt verktyg. Den har blivit en plattform för hybridkrigföring.

Men nu har något förändrats.

Ukraina attackerar skuggflottsfartyg med drönare. Inte bara i Svarta havet utan sedan december även i Medelhavet, över 2 000 kilometer från ukrainskt territorium. Minst sex fartyg har satts ur funktion sedan november. Försäkringspremier stiger kraftigt. Fartyg ändrar sina rutter och håller sig nära turkisk kust i hopp om att undvika attacker. Det som tidigare var riskfritt har plötsligt blivit farligt.

Den 7 januari 2026 bordade amerikanska Navy SEALs tankern Marinera i Nordatlanten. Jakten hade pågått i veckor. Fartyget hade försökt fly genom att byta namn och måla en rysk flagg på skrovet mitt på havet. Moskva skickade örlogsfartyg för att eskortera tankern. De anlände för sent. Första gången i modern historia som USA beslagtog ett ryskflaggat fartyg på öppet hav.

Robertson avslutar sin film med en fråga. Kan detta vara början på slutet?

Journalisten Richard Holmes, som i åratal bevakat skuggflottan för tidningen The i, säger att den senaste veckan är den mest betydelsefulla sedan invasionen inleddes. Den parallella sjöfartsinfrastruktur som Moskva byggt för att kringgå sanktioner är inte längre oantastlig.

Tre ryska skuggflottsfartyg passerar genom svenska vatten varje dag, på väg till och från Östersjöhamnarna. Det som händer på Medelhavet och i Nordatlanten angår oss. Ett haveri i Finska viken eller Danska sundet skulle drabba våra kuster.

Se filmen. Den visar vad som pågår alldeles utanför våra stränder, och varför det äntligen kanske håller på att förändras.

Så kan Elon Musk påverka det svenska valet

Den 20 december 2024 publicerade Elon Musk sex ord på X. ”Only the AfD can save Germany.” En månad senare, två dagar före minnesdagen för förintelsens offer, talade han virtuellt vid AfD:s kampanjmöte i Halle. ”Jag tror att världens öde vilar på detta val i Tyskland”, sade han. ”Det är bra att vara stolt över tysk kultur, tyska värderingar, och att inte förlora det i någon form av mångkultur som späder ut allting.” Barn, menade Musk, ska inte ställas till svars för sina förfäders synder.

CDU:s partiledare Friedrich Merz, som senare valdes till förbundskansler, fann inga historiska paralleller. ”Jag kan inte minnas att det har förekommit ett liknande fall med inblandning i ett vänligt sinnat lands valkampanj i västerländska demokratiers historia”, sade han.

Sverige går till val den 13 september 2026. Mönstret från Tyskland är inte unikt.

I Storbritannien förhandlar Musk enligt The Times om en donation på motsvarande en miljard kronor till Nigel Farages Reform UK. Han har fäst ett inlägg om att befria Tommy Robinson högst upp på sin profil. Robinson, vars riktiga namn är Stephen Yaxley-Lennon, avtjänar fängelsestraff för upprepade falska anklagelser mot en syrisk flykting. I Italien har Musk byggt en nära relation med premiärminister Giorgia Meloni och förhandlat om ett Starlink-kontrakt värt 1,5 miljarder euro. I Frankrike uttryckte han stöd för Marine Le Pen efter hennes fällande dom för förskingring av EU-medel. I Spanien deklarerade han att Vox kommer att vinna nästa val.

Det handlar inte om en excentrisk miljardär som tycker till på internet. Det handlar om systematisk intervention i demokratiska val över hela Europa, från en person vars plattform når 200 miljoner följare.

Men utspelen är bara en liten del av det hela. Det är plattformen som är det verkliga instrumentet.

En studie publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences 2022 undersökte algoritmisk förstärkning på Twitter. Forskarna, bland dem Twitters egna datavetare, tilldelade användare antingen algoritmiskt eller kronologiskt sorterat flöde. De fann att högerpartier fick signifikant högre algoritmisk förstärkning än vänsterpartier i sex av sju studerade länder. I Kanada amplifierades de konservativa 167 procent jämfört med liberalerna på 43 procent. I Storbritannien 176 procent jämfört med 112 procent.

En färsk studie från 2025 presenterad vid ACM Conference on Fairness, Accountability, and Transparency granskade X:s algoritm under det amerikanska presidentvalet genom att skapa 120 testkonton. Resultatet visade att nya konton uppvisar högerbias i sina förvalda flöden redan från start.

Den kanske i detta sammanhang viktigaste studien publicerades i Science i november 2025. Forskarna använde ett webbläsartillägg som i realtid omrankade innehåll i användarnas flöden på X. De visade att algoritmiska val har en kausal och substantiell påverkan på affektiv politisk polarisering; alltså hur starkt människor ogillar, misstror eller avhumaniserar politiska motståndare. Effekten motsvarade ungefär tre års normal förändring i USA. För en vanlig användare innebär detta att plattformens algoritm inte bara avgör vad du ser, utan gradvis formar hur du känner inför andra människor och samhällsgrupper. När algoritmen systematiskt prioriterar konflikt, ilska och moralisk indignation förstärks misstro och fientlighet, även utan att användaren själv aktivt söker det. Det är detta som gör X problematiskt. Inte att människor uttrycker extrema åsikter, utan att plattformens design i sig driver fram ett mer polariserat och känslomässigt hårdnat samhällsklimat.

Musk har redan riktat fokus mot Sverige. Den 9 december 2025 postade han ”Sweden is dying” till sina 229 miljoner följare. Inlägget han svarade på kom från Peter Imanuelsen, en brittisk medborgare med dokumenterad bakgrund i förintelseförnekelse. Tidigare har Musk anklagat Olof Palme för att ha förstört Sverige. Han har spridit statistik om svenska flyktingar som faktakontrollerats och avfärdats av Euronews. Han har hävdat att Sverige betalar ”lösensumma” till Bryssel för rätten att rädda sitt land. Mönstret är tydligt: Sverige framställs som ett avskräckande exempel, ett land i förfall, ett bevis på att den europeiska modellen har misslyckats.

Infrastrukturen för påverkan byggs redan. Och den sammanfaller med officiell amerikansk politik.

Den 4 december 2025 publicerade Trumpadministrationen sin nya nationella säkerhetsstrategi. Dokumentet varnar för att Europa står inför ”civilizational erasure” och att kontinenten kommer att vara ”oigenkännlig inom tjugo år eller mindre” om nuvarande trender fortsätter. Strategin uppmanar USA att stödja ”patriotiska europeiska partier” och ”rörelser som söker suveränitet och bevarande av traditionella europeiska levnadssätt”. Österrike, Ungern, Italien och Polen pekas ut som länder USA bör arbeta närmare med, ”i syfte att dra dem bort från Europeiska unionen”.

Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt kommenterade strategin: ”Den placerar sig till höger om extremhögern i Europa. Det är språk man annars bara finner hos bisarra röster i Kreml.” Kreml var av samma uppfattning. Talesperson Dmitry Peskov kallade strategin ”i stort sett förenlig med vår vision”.

Musks agerande på X är inte längre bara en excentrisk miljardärs privata agenda. Det är helt i linje med den amerikanska administrationens uttalade mål att förskjuta europeiska värderingar och försvaga den europeiska ordningen. Plattformen som en gång var Twitter har blivit ett instrument för geopolitisk påverkan.

I slutet av december 2025 uppdaterades Musks AI-tjänst Grok. Plötsligt översvämmades plattformen av sexualiserade bilder av kvinnor, genererade av tjänsten i realtid utan samtycke. Bland offren fanns den 14-åriga skådespelaren Nell Fisher och Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Grok publicerade själv en ursäkt och erkände att tjänsten genererat bilder på ”två unga flickor, uppskattningsvis 12 till 16 år, i sexualiserade kläder” baserat på användares uppmaningar. Enligt Copyleaks genererades ungefär en sådan bild per minut under en vecka.
Musks reaktion? Han kommenterade en bild av en raket i bikini med orden ”kinda hot, ngl.”

I december 2025 utfärdade EU-kommissionen 120 miljoner euro i böter mot X för brott mot Digital Services Act. Kommissionen fann att plattformens blå bockar vilseleder användare, att annonsarkivet är bristfälligt och att X aktivt blockerar forskares tillgång till data. Musk svarade med att jämföra EU med ”fjärde riket.”

Sveriges Radio lämnade redan i april 2023, med hänvisning till plattformens minskade betydelse och oro för dess kapacitet att hantera desinformation och hat. Karolinska Institutet stängde sitt konto i mars 2025. ”Närmast en toxisk miljö”, var motiveringen. Forskare hade utsatts för trakasserier, hot, kallats olika tillmälen. KTH och Umeå universitet följde efter. Fackförbund har lämnat i politisk markering mot vad de beskriver som ”en miljö där hatretorik får allt större utrymme”. Över 60 tyska och österrikiska akademiska organisationer lämnade i protest mot Musks AfD-stöd.

Internetstiftelsens rapport Svenskarna och internet 2025 visar att X-användningen i Sverige sjunkit från 18 till 15 procent på ett år. Tretton procent har lämnat tjänsten helt. Bland kvinnor är det nu fler som har varit användare än som är kvar.

Samma dag som denna text publiceras meddelade det brittiska parlamentets jämställdhetsutskott att de slutar använda X. Ordföranden Sarah Owen förklarade; ”Vi anser inte att det är lämpligt att använda en sådan plattform för att dela vårt arbete.” Liberaldemokraten Christine Jardine var tydligare. ”Jag kan inte i gott samvete fortsätta använda en plattform som verkar ovillig att agera mot detta grovt kränkande beteende mot kvinnor och flickor.” Det är första gången en Westminster-organisation formellt lämnar X.

Vad betyder då detta för svensk demokrati?

Som särskild utredare synliggjorde jag tillsammans med kollegor under 2020 dessa problem i betänkandet ”Det demokratiska samtalet i en digital tid”. Då konstaterade vi att en stor del av de demokratiska samtalen äger rum på arenor som kontrolleras av några få plattformsföretag. Dessa företag har stor påverkan på hur åsiktsbildningen tar sig uttryck genom bland annat den innehållsmoderering som sker på plattformarna. VI föreslog då att en ny utredning borde tillsättas för att analysera hur demokratin påverkas av globala plattformsföretag och om det finns behov av reglering. Idag, fem år senare, är behoven ännu större. Visst har det hänt en del sedan dess, så som att EU har antagit Digital Services Act. Det vi ser nu är att det inte är tillräckligt.

En plattform vars ägare aktivt intervenerar i val, vars algoritmer dokumenterat gynnar vissa politiska krafter, vars AI genererar förnedrande bilder av folkvalda, är inte en arena som eftersträvar opartiskhet. Det är en arena med en uttalad agenda.

Det finns de som menar att man måste vara där opinionen formas. Att ge upp arenan är att kapitulera. Men det argumentet förutsätter att arenan är öppen och att spelreglerna är desamma för alla. När arenan ägs av en person med uttalade politiska mål, designad med algoritmer som gynnar hans agenda, är att delta att bidra till att legitimera det som sker.

Elon Musk har inte fått en enda svensk röst. Han har inte ställt upp i något val. Men hans beslut om hur algoritmer ska fungera, vilket innehåll som ska förstärkas och vilken AI som ska släppas fri påverkar förutsättningarna för svensk opinionsbildning mer än de flesta folkvalda politiker.

Frågan är inte om Musk kommer att försöka påverka det svenska valet. Han har redan börjat. Frågan är vad vi ska göra åt det.

Det finns många som menar att det inte går. Att det är omöjligt. Men det blir bara omöjligt om vi kapitulerar för möjligheten redan innan vi ens har försökt. Och bättre är, att vi har gjort det förut.

Den 2 december 1766 antog Sverige världens första lag som avskaffade förhandscensuren. Dessförinnan var det förbjudet att trycka något som makthavarna inte höll med om. Varje bok, varje text, krävde förhandsgodkännande. Den österbottniske prästen Anders Chydenius drev igenom förordningen mot adelns motstånd. Effekten var omedelbar. Antalet tryckta skrifter ökade kraftigt, särskilt politiska pamfletter och tidskrifter”. Tidningar och tidskrifter fick ökad periodicitet, och fler politiska tidningar och kortlivade dagstidningsliknande publikationer såg dagens ljus. UNESCO har utsett förordningen till världsminne.

Den 1 januari 1925 sände AB Radiotjänst sin första utsändning. En nyårsgudstjänst från Jakobs kyrka i Stockholm. Radion var ett under, men också en fara. Vem skulle bestämma vad som sades till alla dessa lyssnare samtidigt? Fyrtiotusen hushåll hade licens det första året. Tolv år senare var det en miljon. Riksdagen definierade radiovågorna som en begränsad resurs som skulle förvaltas rättvist, en ”kulturell institution i folkbildningsarbetets tjänst”. Public service byggdes med armlängds avstånd från både stat och marknad, oberoende nog att tjäna demokratin snarare än särintressen.

År 1950 fanns omkring 237 dagstidningar i Sverige. Tio år senare var de cirka 186. Tidningar lades ner, och med dem försvann lokala röster, alternativa perspektiv och journalistisk mångfald. År 1965 infördes det första direkta och selektiva statliga stödet till dagspressen. 1971 etablerades produktionsstödet för andratidningar, de som inte var störst på orten men som bedömdes nödvändiga för att den offentliga debatten inte skulle tystna. Målet var mångfald i nyhetsförmedling och opinionsbildning i hela landet. År 2019 gjordes stödet teknikneutralt och omfattar även digitala nyhetsmedier.

Vid varje större teknikskifte har vi byggt institutioner för att värna det demokratiska samtalet. Infrastruktur som möjliggör mångfald, oberoende och öppenhet.

Tekniken finns redan. Öppna protokoll som ActivityPub och AT Protocol möjliggör sociala nätverk där användare kan flytta sina data mellan tjänster, precis som ett telefonnummer kan flyttas mellan operatörer. Mastodon, Bluesky och andra decentraliserade alternativ växer. Flera EU-institutioner, tyska och holländska myndigheter har etablerat närvaro på öppna plattformar. Digital Services Act ger EU verktyg att ställa krav på transparens och ansvar. Eftersom tekniken bygger på öppna protokoll och öppen källkod är det möjligt att både bidra till befintliga projekt, men även utveckla nya, ovanpå samma tekniska infrastruktur. Det är fullt möjligt att bygga digital offenltig infrastruktur i samhällets och medborgarens tjänst.

Vad som saknas är inte teknik. Det är politisk vilja.

Det kräver mod att lämna en plattform där man under år byggt upp en följarskara. Det kräver att politiker, opinionsbildare och institutioner erkänner att surt förvärvade följare på X inte är viktigare än demokratins infrastruktur. Det kräver att vi slutar behandla plattformar ägda av miljardärer med politiska agendor som neutrala torg, och börjar se dem för vad de är. Privata arenor med egna intressen och egna agendor.

Demokratin är inte ett statiskt tillstånd. Den är något vi i varje generation måste välja att försvara och utveckla. Våra föregångare byggde tryckfrihet, public service och mediestöd. De såg att ny teknik krävde nya institutioner för att värna det öppna samtalet.

Nu är det vår tur.

Referenser

Copyleaks. (2026, januari). Grok and the Rise of Nonconsensual Image Manipulation.

EU-kommissionen. (2025, 8 december). Commission fines X €120 million under the Digital Services Act.

Euronews. (2025, 5 februari). Fact check: Do nearly 80% of refugees in Sweden holiday in their home country?

Euronews. (2025, 7 januari). Will Italy’s use of Elon Musk’s satellites affect a key EU project?

Fortune. (2025, 26 januari). Elon Musk tells far-right AfD party it is ”the best hope for the future of Germany.”

Göteborgs-Posten. (2026, 7 januari). Fejkade bikinibilder på Ebba Busch sprids.

Huszár, F., Ktena, S. I., O’Brien, C., Belli, L., Schlaikjer, A., & Hardt, M. (2022). Algorithmic amplification of politics on Twitter. Proceedings of the National Academy of Sciences, 119(1), Article e2025334119.

Internetstiftelsen. (2025). Svenskarna och internet 2025.

Musk, E. [@elonmusk]. (2025, 9 december). Sweden is dying [Inlägg på X]. X.

NBC News. (2025, 9 januari). Elon Musk boosts German far right party with live event on X.

Newsweek. (2026, 3 januari). Elon Musk’s Grok apologizes after generating sexual image of young girls.

NPR. (2024, 31 december). Germany accuses Elon Musk of trying to interfere in its national elections.

Piccardi, T., Saveski, M., Jia, C., Hancock, J. T., Tsai, J. L., & Bernstein, M. S. (2025). Reranking partisan animosity in algorithmic social media feeds alters affective polarization. Science, 390(6776), Article eadu5584.

SOU 2020:56. Det demokratiska samtalet i en digital tid.

SVT Nyheter. (2025). Nyval i Tyskland 2025: Så funkar det och därför sker det nu.

The Guardian. (2026, 7 januari). Commons women and equalities committee to stop using X amid AI-altered images row.

The Times. (2024, december). Musk in talks for £100m Reform UK donation. [Rapporterad i PBS News].

UNESCO. (2023, maj). Tryckfrihetsförordningen utsedd till världsminne.

Ye, J., Luceri, L., & Ferrara, E. (2025). Auditing political exposure bias: Algorithmic amplification on Twitter/X during the 2024 U.S. presidential election. I Proceedings of the 2025 ACM Conference on Fairness, Accountability, and Transparency (s. 2349–2362). ACM.

Expressen. (2026, 7 januari). AI-porr skapas på Musks X – Ebba Busch drabbad.

Sveriges Radio. (2023, 18 april). Sveriges Radio slutar vara aktivt på Twitter.

Arbetet. (2025, 6 februari). Twitter var bra – X sprider hat.

Bildt, C. [@carlbildt]. (2025, 5 december). In saying that Europe faces ”civilizational erasure”… [Inlägg på X]. X.

Bildt, C. (2025, 10 december). America’s Civilizational Suicide. Project Syndicate.

NPR. (2025, 5 december). Trump’s security strategy slams Europe, asserts power in Western Hemisphere.

The White House. (2025, 4 december). National Security Strategy.

Grönland och den nordiska solidariteten

I mars förra året befann jag mig i Nuuk för att föreläsa om digital resiliens i Arktis, inför en sal med forskare och beslutsfattare. Utanför fönstren låg fjorden stilla och grå. Samma vecka befann sig USA:s vicepresident JD Vance i Pituffik, den amerikanska flygbasen längst upp i norr. Han talade om säkerhetsintressen. Jag talade om hur små samhällen kan skydda sin demokrati när infrastrukturen ägs av någon annan. Jag beskrev också min upplevelse av det grönländska folkets motstånd mot amerikanska intressen i Aftonbladets podd Höjd Beredskap, strax efter det att jag själv föreläst på plats. Poddavsnittet fick titeln “Räkna med att Trump menar allvar om Grönland”. Jag och JD rörde oss i samma arktiska landskap den veckan, men i helt olika världar. Jag minns hur jag tänkte att vi alla befann oss i ett slags mellanrum, ett ögonblick innan någonting förändrades.

Det har förändrats nu.

Den 3 januari i år genomförde USA sin största militära operation i Latinamerika sedan invasionen av Panama 1989. Operationen motiverades med Monroe-doktrinen, principen från 1823 som hävdar att västra halvklotet är amerikanskt intresseområde. Samma dag publicerade Katie Miller, gift med Vita husets biträdande stabschef, en bild av Grönland täckt av den amerikanska flaggan. Under bilden stod ett enda ord. SOON. Danmarks ambassadör i Washington svarade inom timmar. Dagen efter gick statsminister Mette Frederiksen ut med ett ovanligt direkt budskap riktat rakt mot Washington. “Jag vill starkt uppmana USA att sluta med hoten mot en historiskt nära allierad och mot ett annat land och ett annat folk som mycket tydligt har sagt att de inte är till salu.” Trumps svar kom samma dag. “Vi behöver Grönland, absolut. Vi behöver det för vårt försvar.”

Det som gör situationen än mer påtaglig är att Trump redan innan årsskiftet utsåg ett särskilt sändebud till Grönland. Uppdraget gick till Jeff Landry, Louisianas konservative guvernör, som tackade presidenten på sociala medier. “Det är en ära att tjäna i denna frivilliga position för att göra Grönland till en del av USA”, skrev han. Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen kallade utnämningen “djupt upprörande” och kallade upp USA:s ambassadör för att kräva en förklaring. Det är ovanligt rakt språk mellan NATO-allierade. Grönlands regeringschef Jens-Frederik Nielsen svarade med större lugn men lika tydligt. “Det här förändrar ingenting för oss här hemma. Vi avgör vår egen framtid själva.”

Men det stannar inte vid symboler och utnämningar. Redan i somras avslöjade Danmarks Radio att minst tre amerikanska män med kopplingar till Trump bedriver hemliga påverkansoperationer på Grönland. En av dem reste till Nuuk för att upprätta listor över USA-vänliga grönlänningar och personer som motsätter sig Trump. De samlade också in material som kan användas för att sätta Danmark i dålig dager i amerikanska medier. Danska säkerhetspolisen PET bekräftar att Grönland är måltavla för påverkanskampanjer som syftar till att skapa splittring mellan Grönland och Danmark. “Det vi ser är användningen av mjuk makt, påverkan och försök att skapa intern splittring”, sade en källa till DR. Det är ord som kunde beskriva Kremls metoder. Nu kommer de från en allierad.

Inte till salu. Det är intressant att Frederiksen valde just de orden. Den sista gången Danmark sålde ett territorium till USA var 1917. Då gällde det Danska Västindien, de tre karibiska öar som idag heter US Virgin Islands. Köpesumman var 25 miljoner dollar i guld. Men affären hade ett villkor. Danmark krävde att USA formellt skulle erkänna dansk suveränitet över hela Grönland. Den 4 augusti 1916 skrev utrikesminister Robert Lansing under en deklaration som gjorde just det. Med ett penndrag skapade amerikanerna ett undantag från sin egen Monroe-doktrin för att bekräfta att Grönland tillhörde Danmark. Det var ord som betydde något. De banade väg för att andra nationer också accepterade det danska anspråket.

Hundra år senare tycks de orden ha glömts bort.

För att förstå vad som händer idag behöver man ta del av den danska militära underrättelsetjänstens årsrapport. I årets utgåva av Udsyn nämns för första gången i historien USA som en del av hotbilden mot Danmark. Jacob Kaarsbo, tidigare chefanalytiker, kommenterade rapporten i Danmarks Radio. “Det är den part vi kallat vår största och viktigaste allierade ända sedan andra världskriget och bildandet av NATO, och nu är det plötsligt den parten som hotar oss.” Det mest känsliga och uppseendeväckande som någonsin kommit från den danska underrättelsetjänsten, sa han.

Det är värt att stanna vid orden “viktigaste allierade” ett ögonblick. Danmark har inte bara varit medlem i NATO. Danmark har spillt blod för alliansen. I Afghanistan stupade 43 danska soldater mellan 2002 och 2013. Det låter kanske inte som mycket jämfört med USA:s 2 461. Men räknat per capita hade Danmark bland de högsta dödstalen av alla NATO-länder. Danska trupper skickades till Helmand-provinsen, en av de farligaste zonerna. De skickade inte logistikpersonal utan stridande förband. Ett litet land med fem och en halv miljon invånare betalade nästan samma pris som supermakten, mätt i proportion till sin befolkning.

Jag stannar upp i den tanken. Den ordning som Danmark byggt sin säkerhet på sedan 1949 har USA som garant. Nu är garanten själv hotet. Samma nation som en gång erkände dansk suveränitet i skrift är den som nu hotar att upphäva den.

Här uppstår en paradox som är har betydelse. NATO:s artikel 5 är tänkt att skydda medlemmar mot angrepp. Men den kan inte aktiveras mot USA. Skälet är enkelt. NATO fattar alla beslut genom konsensus. Varje medlem kan blockera. När Turkiet invaderade Cypern 1974 var alliansen paralyserad eftersom både Turkiet och Grekland var medlemmar. Den situationen pågår än idag, femtio år senare. Men skillnaden till det som sker nu är avgörande. USA är inte part i en regional tvist. USA är den som utövar hotet. Det finns ingen tredje kraft med auktoritet att medla.

EU:s roll blir därför viktigare än någonsin. Lissabonfördragets artikel 42.7 innehåller en ömsesidig försvarsklausul som inte kräver konsensus på samma sätt som NATO. Frankrike aktiverade den efter Parisattackerna 2015. Grönlands status som utomeuropeiskt territorium skapar juridisk osäkerhet, det är sant. Men om EU vill vara en gemenskap som faktiskt står för något blir det svårt att titta bort.

Från svensk horisont är läget ovanligt tydligt. Danmark är vårt grannland. Statsminister Ulf Kristersson sade den 4 januari att det bara är Danmark och Grönland som har rätt att bestämma i frågor som rör dem, och att Sverige står fullt ut bakom sitt grannland. Det är bra. Frågan är vad som kommer efter orden. Magnus Christiansson vid Försvarshögskolan formulerade konsekvenserna i Dagens Nyheter. “Om USA tar Grönland är det slut med NATO. Det skulle totalt slå sönder hela grunden för alliansen.”

Det är en stor tanke att hålla i huvudet. Att stå upp för Danmark och för folkrätten kan innebära att ställa sig mot USA. Inte mot idén om Amerika, utan mot den nu sittande administration som nu styr landet och dess uttalade avsikter. Det svindlar lite. Men om vi accepterar den situation som nu råder, att en allierad stormakt hotar en annan allierad med territoriellt övertagande, utan att det för med sig konsekvenser, vad finns då kvar av de principer vi säger oss dela?

Moskva och Beijing har förstås noterat utvecklingen. Ryska kommentatorer var snabba att ställa den uppenbara frågan. Om USA kan åberopa Monroe-doktrinen i Venezuela, varför skulle inte Ryssland kunna åberopa sina säkerhetsintressen i Ukraina? Det är ett narrativ som tjänar Kremls syften. Konflikten mellan Europa och USA gynnar dem som längtar efter att se den transatlantiska gemenskapen falla samman. Men det vore för enkelt att skylla på utomstående krafter. Det är den amerikanska administrationen som valt att hota en allierad. Ingen tvingar dem. De gör detta mot sig själva och omvärlden. Simon Mølholm Olesen, historiker vid Aarhus Universitet, påminner om att den amerikanska militära närvaron på Grönland redan vilar på ett avtal från 1951 som ger USA vida befogenheter att bygga installationer. “Det är värt att notera när man talar om amerikanska säkerhetsbehov.”

I oktober deltog jag i ett panelsamtal på Island tillsammans med gxrönländska röster som delade sina erfarenheter av att plötsligt befinna sig i centrum för en global uppmärksamhet de aldrig bett om. Grönlands utbildningsminister Nivi Olsen öppnade med ord som har stannat kvar hos mig sedan dess. “Vi är inte handelsvaror. Vi är människor med historia, med kultur och med värdighet.”

Det finns en linje från det samtalet på Island, genom min vecka i Nuuk med den stilla fjorden utanför fönstret, till det som utspelar sig nu. Den handlar om vad som händer när små samhällen hamnar i stormakternas blickfång. Om hur fort retoriska utspel kan förvandlas till verkliga hot. Och om vad avtal och deklarationer egentligen är värda när den starkare parten bestämmer sig för att glömma dem.

I mars förra året kände jag att vi befann oss i ett mellanrum. Nu vet jag vad som kom efter. Det som händer nu är en prövning, ett test. Inte av USA, utan av oss. Av om vi menar något med de principer vi säger oss dela. Om avtal mellan nationer betyder något när det verkligen gäller. Om ett folk i Arktis har rätt att säga nej. Om Norden ställer upp för varandra. Robert Lansings penndrag från 1916 samlar damm i ett arkiv någonstans. Men svaret på de frågorna skrivs inte där. Det skrivs nu.

Referenser

Atlantic Council. (2024). NATO’s decision process has an Achilles’ heel. New Atlanticist.

DR. (2025, 10 december). USA beskrives på ny måde i trusselsvurdering: ‘Noget af det mest følsomme og opsigtsvækkende’. Danmarks Radio.

DR Mørklagt. (2025, 27 augusti). Centrale kilder: Mænd med forbindelser til Trump forsøger at infiltrere Grønland. Danmarks Radio.

European Parliament. (2015). The EU’s mutual assistance clause: The first ever activation of Article 42(7) TEU. European Parliament Research Service.

Forsvarets Efterretningstjeneste. (2025). Udsyn 2025.

Heath, C. (2025, 27 mars). Digital resilience in the Arctic. carlheath.se.

Heath, C. (2025, 18 oktober). “We are not commodities” – Grönland och kampen om det digitala samtalet. carlheath.se.

Mølholm Olesen, S. (2026, 5 januari). Greenland’s sovereignty. LinkedIn.

nordics.info. (2019, 21 juni). USA’s declaration on Danish sovereignty of Greenland, 1916. Aarhus University.

NPR. (2026, 4 januari). Denmark’s prime minister says ‘stop the threats’ over Greenland.

Pierini, M. (2020, 15 september). Is NATO paralyzed over the Greece-Turkey conflict? Carnegie Europe.

Scherer, M. (2026, 4 januari). Trump threatens Venezuela’s new leader. The Atlantic.

SVT. (2026, 4 januari). Mette Frederiksen svarar Trump om Grönland – stödet från Kristersson. SVT Nyheter.

Wikipedia. (2026). Coalition casualties in Afghanistan.

Wikipedia. (2026). Treaty of the Danish West Indies.

DN. (2026, 4 januari). Expert: Nato spricker om USA tar över Grönland. Dagens Nyheter.

BBC. (2025, 22 december). Trump says US ‘has to have’ Greenland after naming special envoy. BBC News.

Utblick 2026 – Sönderfall

https://youtu.be/LY9HvcPXYzQ

Sedan sex år tillbaka har jag varit engagerad i kommunledningspartnerskapet LOFT – leda och organisera för förnyelse och transformation. Tillsammans med kollegor i RISE och Mälardalens Universitet, och nio kommuner – Vellinge, Helsingborg, Kungsbacka, Strängnäs, Lidingö, Enköping, Knivsta, Skellefteå och Luleå. Under dessa sex år har jag inom ramen för partnerskapet bidragit med en omvärldsanalys, som syftar till att vara ett bidrag till kommunernas strategiska arbete. Idag släpper vi årets utblick, med namnet Sönderfall.

Rapporten identifierar fem makrotrender som konvergerar på allt mer tydligare sätt. Demografisk förändring, digital transformation, klimatanpassning, geopolitiskt sönderfall och ekonomisk press. Var för sig är de välkända. Tillsammans skapar de en systemisk utmaning som överskrider enskilda politikområden och mandatperioder. En åldrande befolkning skapar efterfrågan på omsorg som inte kan tillgodoses utan digital transformation; men den digitala transformationen exponerar för cyberhot som förstärks av det geopolitiska läget, och investeringarna kräver resurser som den ekonomiska pressen begränsar. Allt hänger ihop, framtiden är mer osäker än på mycket länge. Det i sin tur gör analyser och bedömningar svårare.

Kärnbudskapet i årets utblick är obekvämt men samtidigt viktigt att förhålla sig till. Det är att vi inte kommer att återvända till något tidigare tillstånd. Föreställningen om att någonting tidigare var det normala förefaller inte stämma. Den osäkerhet vi nu befinner oss i är inte en tillfällig störning utan ett nytt grundtillstånd. Planeringshorisonter som fungerade i gårdagens värld räcker inte längre. Budgetprocesser designade för förutsägbarhet möter en verklighet där förutsättningarna kan förändras snabbare än mandatperioder, samtidigt som behovet av en långsiktig strategisk riktning ökar.

Den 24 februari 2022 förändrades Europa. Men sönderfallet hade börjat tidigare. Brexit. Trumps första mandatperiod. Handelskriget mellan USA och Kina. Pandemin. Händelse efter händelse eroderade den stabilitet vi tagit för given sedan Berlinmurens fall. World Uncertainty Index visar att osäkerheten legat på konstant förhöjda nivåer sedan 2016, nivåer som tidigare endast uppnåtts under enstaka kriser Detta är inte en tillfällig svängning utan ett strukturellt skifte.

Samtidigt ser vi hur skillnaderna mellan kommuner ökar. Storstadsregioner med stark tillväxt drar ifrån. Glesbygdskommuner med vikande befolkning halkar efter. Nationella lösningar som förutsätter att alla kommuner har likartade förutsättningar träffar allt sämre. Frågan om hur vi organiserar välfärden kommer att växa i politisk betydelse.

Rapporten erbjuder ett ramverk för hur kommuner kan tänka kring systemisk transformation, hur man kan förvalta det befintliga och förnya för det okända samtidigt. Det forskningen kallar organisatorisk ambidexteritet, eller tvåhänt ledarskap. Att upprätthålla trygg och likvärdig välfärd samtidigt som man bygger kapacitet för framtiden.

Fyra scenarier för 2035 beskriver kvalitativt olika framtider beroende på hur den internationella ordningen utvecklas och hur väl våra institutioner förmår anpassa sig. Flamingoflykt, Stormen, Fästningen, Klyftornas tid. Scenarierna är inte prognos, utan snarare att betrakta som verktyg för tänkande, sätt att testa strategier, identifiera tidiga varningssignaler, och stimulera de strategiska samtal som kommunledningar behöver föra.

Rapporten innehåller också vändpunktshändelser och svarta svanar. Kvantdatorernas hot mot kryptering. Humanoid robotik i skala. Taiwan-konflikt och halvledarkris. Pandemier värre än covid. Ekonomisk systemkris. Syftet är att erbjuda tankespjärn och möjlighet för kommuner att reflektera och tänka igenom det osannolika, för att på så vis bli bättre förberedda när verkligheten överraskar.

Sönderfallet av den gamla ordningen är inte slutet. Det är början på den tid då omställning måste ske. De kommuner som förhåller sig till detta, och som aktivt formar sin position i det framväxande landskapet, har bättre möjligheter än de som väntar i tron på att det gamla ska återvända.

Rapporten finns tillgänglig som PDF och i en inspelning.

Digital suveränitet på amerikanska villkor

Efter månader av utredning kom den 5 december beskedet från Bryssel. EU:s första böter under Digital Services Act. 120 miljoner euro mot Elon Musks plattform X för tre konkreta transparensbrott. Först i frågan om vilseledande blå verifieringsmärken som vem som helst kan köpa för 115 kronor i månaden utan identitetskontroll. Därefter att X haft en annonsdatabas som saknar grundläggande information om vem som betalar för vilka budskap. Och slutligen att X valt att blockera tillgång för forskare som försöker granska plattformens systemrisker.

Inget av detta handlar om censur. Inget av detta handlar om vilka åsikter som får eller inte får spridas. EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier var tydlig i hans kommentar. “Dagens beslut har inget att göra med innehållsmoderering. Det handlar om transparensbestämmelser för medborgare här i Europeiska unionen.” Men ingenting av detta tycks bekomma ledande beslutsfattare i Washington.

Samma dag som EU:s beslut kom, släppte Trump-administrationen sin nationella säkerhetsstrategi. Dokumentet varnar för Europas “civilisatoriska utplåning”. Det är ett sätt att uttrycka sig som tidigare associerats med extremhögerns konspirationsteorier om befolkningsutbyte. “Det är mer än troligt att inom några decennier som längst kommer vissa NATO-medlemmar att bli majoritets-icke-europeiska”, står det att läsa. Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt beskrev retoriken som “språk man annars bara hittar från några bisarra hjärnor i Kreml.”

Inom loppet av några timmar från det att EU tilldelat bötern, gå gick USA:s utrikesminister Marco Rubio ut med ett uttalande. “EU-kommissionens böter på 140 miljoner dollar är inte bara ett angrepp på X, det är ett angrepp på alla amerikanska techplattformar och det amerikanska folket från utländska regeringar. Dagarna för att censurera amerikaner online är över.” Vicepresident JD Vance kallade böterna “en avgift för att vägra ägna sig åt censur.” FCC-ordföranden Brendan Carr menade att “Europa beskattar amerikaner för att subventionera en kontinent som hålls tillbaka av Europas egna kvävande regleringar.”

Musk själv svarade med ett enda ord på beskedet, “Bullshit”, följt av uppmaningar att avskaffa EU helt. “EU borde upplösas och suveränitet återlämnas till enskilda länder”, skrev han till sina över 200 miljoner följare på just den plattform som böterna gäller. Dmitry Medvedev, Rysslands tidigare president och nuvarande vice ordförande i landets säkerhetsråd, svarade med ett enda ord. “Exactly.”

Här finns en kognitiv dissonans som är värd att stanna vid. EU:s faktiska beslut handlar om att X säljer blå bockar utan att verifiera vem köparen är, vilket underlättar bedrägerier och identitetsstölder. Det handlar om att X:s annonsdatabas inte visar vem som betalar för politisk reklam, vilket omöjliggör granskning av dolda påverkanskampanjer. Det handlar om att X aktivt blockerar forskare från att studera hur plattformen påverkar samhället. Beslutet handlar helt och hållet om fråogr om transparens och konsumentskydd, och inte om åsiktskontroll.

Men det narrativ som beslutsfattare i USA målar upp, det talar om censur, om angrepp på yttrandefrihet, om civilisatorisk dekadens. Det handlar om två helt olika beskrivningar av verkligheten som nästan inte överlappar varandra överhuvudtaget. Ändå är det den amerikanska berättelsen som sprids snabbast. Musks plattform är själva megafonen, och han har varje incitament att förmedla sin version.

Tar man ett steg tillbaka och ser till hur den amerikanska berättelsen om EU och digitala plattformar har utvecklats, så ser man hur det som nu sker bara är en del i en större berättelse. I juli släppte republikanska ledamöter i House Judiciary Committee en 147-sidig rapport med titeln “The Foreign Censorship Threat”. Rapporten bygger på dokument erhållna genom stämning och hävdar att DSA är ett “censurverktyg” som “nästan uteslutande riktar sig mot politiskt konservativa.” State Department har instruerat amerikanska ambassader i Europa att “bygga opposition” mot DSA. Reuters rapporterar att Trump-administrationen överväger sanktioner mot EU-tjänstemän som tillämpar lagen.

Men den kanske mest talande detaljen är hur snabbt också ryska röster förstärkte narrativet. Samma dag som böterna tillkännagavs twittrade Kirill Dmitriev, chef för Ryska direktinvesteringsfonden, att “EU:s ondskefulla censurmaskin och de orättvisa böterna mot X bevisar återigen Trump-administrationens varning om Europas brutala utsikt till civilisatorisk utplåning.” Kreml och Vita huset sjunger samma sång.

Denna samstämmighet återspeglas även i en besvärande tystnad från USA när det gäller just Ryssland, som har haft X blockerat sedan mars 2022. Kina har blockerat plattformen sedan 2009. Inga arga tweets från Rubio. Inga hot om sanktioner. Ingen retorik om civilisatoriskt förfall. När en rysk domstol förra året dömde Google till böter på 20 decillioner dollar, ett tal med 34 nollor, mer än hela världens samlade BNP, för att YouTube blockerat Kreml-kontrollerade kanaler, förblev Washington tyst. Men när EU kräver transparens om vem som köper blå bockar för 115 kronor i månaden, då handlar det plötsligt om ett angrepp på den amerikanska civilisationen.

Det som nu utspelar sig är inte en juridisk tvist om plattformsreglering. Det handlar om en strategisk och politisk kampanj där den amerikanska administrationen använder DSA-böterna som symbol för en bredare ideologisk konfrontation. Säkerhetsstrategin talar explicit om att “odla motstånd mot Europas nuvarande bana inom europeiska nationer” och noterar positivt “det växande inflytandet av patriotiska europeiska partier”. Det är en direkt hänvisning till de högerextrema, EU-kritiska rörelser som administrationen och även Elon Musk, som äger X, aktivt stödjer.

Deputy Secretary of State Christopher Landau gjorde kopplingen mellan EU-reglering och militäralliansen explicit. “När dessa länder bär sina NATO-hattar insisterar de på att transatlantiskt samarbete är hörnstenen i vår gemensamma säkerhet”, skrev han på X. “Men när de bär sina EU-hattar driver de alla möjliga agendor som ofta är direkt fientliga mot amerikanska intressen.” Hans slutsats var inte subtil. “Det som är ännu värre är att USA befinner sig i en militär allians med just de länder som attackerar oss via EU.” Budskapet kan knappast missförstås. Antingen anpassar ni er techreglering, eller så ifrågasätter vi alliansen.

För Sverige och EU handlar det som nu utspelar sig om suveränitet i den mest grundläggande meningen. Har vi rätt att reglera digitala plattformar som verkar på vår marknad? Får vi ställa transparenskrav på annonsering som riktas mot våra medborgare? Kan vi kräva att forskare får granska system som påverkar våra demokratier? Enligt Washington är svaret nu nej. Åtminstone om plattformen ägs av en amerikansk miljardär med nära band till presidenten.

Handelminister Howard Lutnick har redan kopplat DSA till pågående förhandlingar om stål- och aluminiumtullar. Budskapet är tydligt. Anpassa er techreglering eller betala priset i handelsavtal. I kongressen diskuteras GRANITE Act, en lag som skulle ge amerikanska företag rätt att stämma EU för “censur” med skadestånd på minst 10 miljoner dollar eller tre gånger böterna, och även möjlighet att beslagta europeiska statstillgångar i amerikanska finansinstitut.

Det vi bevittnar nu är någonting nytt. Det handlar inte om en handelstvist mellan partner som förhandlar, och det är inte heller frågan om en diplomatisk oenighet som kan lösas med kompromisser. Det vi nu ser är en presidentadministration som aktivt arbetar för att underminera en allierad som de anser vara på “civilisatoriskt fall.” En administration som ser europeisk plattformsreglering som ett existentiellt hot mot amerikanska intressen, och som har både viljan och verktygen att bekämpa den.

Det amerikanska narrativet tycks nu spridas snabbare än det europeiska. Musks 200 miljoner följare nås inom sekunder. EU:s pressmeddelanden begravs i juridiska nyanser. Medier i hela västvärlden återger berättelsen om “censur” i första hand, och det är allt svårare att läsa om att böterna gäller verifieringsmärken och annonsdatabaser. Den som kontrollerar plattformarna på vilket berättelser färdas, och de som kontrollerar berättelsen, kontrollerar också i hög grad reaktionerna.

För den som minns historien finns det något beklämmande bekant. Stormakter har alltid försökt diktera villkoren för mindre nationer. Men när stormakten är din allierade, när den använder samma retorik som din geopolitiska motståndare, när den aktivt stödjer krafter som vill upplösa din union, då krävs en omprövning av vad allianser egentligen betyder.

En ytterligare fråga handlar om hur vi i EU behöver värdera risken att den opinionsbildning som äger rum i EU, idag sker på plattformar som är amerikanska och kinesiska. Hur väl skyddas demokratin när grundläggande digital infrastruktur är utanför den juridiska rådigheten?

EU:s böter mot X är ett beslut som rör konsumentskydd. Reaktionen från Washington handlar inte på något sätt om det, utan istället om en ny verklighet där transatlantiska band inte längre kan tas för givna och där digital suveränitet nu också handlar om att värna grundläggande demokratiska förutsättningar i en digital tid.

Referenser

European Commission. (2025, 5 december). Commission fines X €120 million under the Digital Services Act. Digital Strategy.

Rubio, M. [@SecRubio]. (2025, 5 december). “The European Commission’s $140 million fine isn’t just an attack on @X…” [Inlägg på X].

Vance, JD [@JDVance]. (2025, 4 december). “Rumors swirling that the EU commission will fine X hundreds of millions…” [Inlägg på X].

Bildt, C. [@carlbildt]. (2025, 5 december). “In saying that Europe faces ‘civilizational erasure’…” [Inlägg på X].

The White House. (2025, december). National Security Strategy.

House Judiciary Committee Republicans. (2025, 25 juli). The Foreign Censorship Threat: How the European Union’s Digital Services Act Compels Global Censorship and Infringes on American Free Speech .

House Judiciary Committee. (2025, 25 juli). Pressmeddelande om rapporten.

Reuters. (2025, 7 augusti). Exclusive: Rubio orders US diplomats to launch lobbying blitz against Europe’s tech law.

TASS. (2025, 6 december). Unjust fine on X confirms prospects for Europe’s ‘civilizational erasure’ — RDIF CEO.

Landau, C. [@DeputySecState]. (2025, 7 december). “When these countries wear their NATO hats…” [Inlägg på X].

CNBC. (2025, 6 december). Senior US diplomat calls EU policies bad for trans-Atlantic partnership.

The Moscow Times. (2024, 29 oktober). Russia Fines Google $2.5 Decillion Over YouTube Bans.

CBS News. (2022, 4 mars). Russia blocks Facebook and Twitter access.

Medvedev, D. [@MedvedevRussiaE]. (2025, 6 december). “Exactly” [Svar på Musks inlägg om att avskaffa EU].

Byrne, P. (2025, 18 oktober). The GRANITE Act: How Congress Can Strike Back Against Foreign Censors.

Byrne, P. (2025, 19 november). The Full Text of the Wyoming GRANITE Act.

The Washington Post. (2025, 5 december). Trump warns of European ‘civilizational erasure’ in realigned national security strategy.

NPR. (2025, 5 december). Trump’s security strategy slams European allies and asserts U.S. power in the Americas.

CBS News. (2025, 5 december). Trump administration National Security Strategy claims Europe facing “civilizational erasure” within 20 years.

TIME. (2025, 6 december). Trump’s National Security Strategy Sparks European Backlash.

Atlantic Council. (2025, december). Talking past each other: Why the US-EU dispute over ‘free speech’ is set to escalate.

Euronews. (2025, 5 december). European Commission hits Elon Musk’s social network X with €120 million fine.

Newsweek. (2025, 5 december). Trump administration accuses Europe of “attack on all” Americans.

Fox Business. (2025, 6 december). Musk, Trump admin shred $140M fine lodged by EU against X social media platform.

#DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #EU #SocialMedia #Svenska #USA

Nu är tiden för en ny digital offentlig infrastruktur – från plattformar till protokoll

Tidigare idag var jag i SR P1 Förmiddag och pratade om hur vårt digitala opinionsbildningslandskap ser ut inför nästa års val. Jag slogs återigen av hur absurd situationen egentligen är. Vad det betyder att vi kommit att normalisera nyttjandet av amerikanska och kinesiska sociala medieplattformar som grundläggande fundament i vårt digitala opinionsbildningslandskap. Vi har gjort oss beroende av infrastruktur vi inte äger, med spelregler vi inte bestämmer över, och algoritmer som inte tjänar våra intressen utan någon annans. Det är som att hålla riksdagsdebatter på Gröna Lund, som jag sa i radioprogrammet. Eller att sätta bostadsrättsföreningens årsmöte på Liseberg. Absurt när man säger det högt, men ändå är det precis vad vi gör.

Reka Tolnai från Centerpartiet beskrev träffsäkert hur politiken TikTokifierats. Hur budskapen ska passa in på några sekunder, med snabba klipp, under extrem konkurrens om uppmärksamhet i en algoritm styrd från Kina. Hur partiledare som Nooshi Dadgostar använder trendande ljud för att politikera innehåll som egentligen handlar om smink och läppglans. Hur statsminister Ulf Kristersson äntligen skaffat konto i oktober, sent men nödvändigt, för att det blivit “en hygienfaktor”. Och hur allt detta spiller över på andra arenor – till partiledardebatten i Agenda, till intervjuer, till hur politiken förs överallt. Allt ska kunna klippas till trettio sekunder. Allt ska kunna spridas.

Problemet är inte att politiker använder nya kanaler. Problemet är att dessa kanaler inte är designade för demokrati. De är designade för att sälja annonser och för att underhålla. TikToks algoritm dikterar vad som visas härnäst, baserat på ett hemligt recept vars bevekelsegrunder vi inte kan veta. X, tidigare Twitter, har efter Elon Musks övertagande förvandlats till en plattform som systematiskt förstärker vissa röster och tystar andra, enfärsk forskning från Sky News visar hur mer än hälften av det politiska innehållet på plattformen kommer från extrema konton. Facebook och Instagram har slutat ta emot politiska annonser. Det digitala opinionsbildningslandskapet formas av kommersiella logiker, av auktoritära staters intressen, av enskilda miljardärers politiska agendor.

Men det finns en annan väg. Eller faktiskt flera.

För medan vi talar om TikTok och X som om de vore de enda alternativen, växer en helt annan digital värld fram. Den bygger inte på slutna plattformar utan på öppna protokoll. Den ägs inte av enskilda företag utan förvaltas av alla. Den styrs inte av hemliga algoritmer utan av transparenta val. Och den finns redan här, idag, redo att användas.

Föreställ dig ett Sverige där Sveriges Radio publicerar sitt innehåll via ett öppet protokoll. Där du kan lyssna på P1 Förmiddag i din valda app. Kanske Mastodon, kanske BlueSky, kanske något annat. Där SVT Play integrerar med PeerTube så att deras program går att ta del av i samma federerade nätverk där du också följer din lokaltidning, din kommuns information, dina favoritbloggar. Där Dagens Nyheter, Expressen, Dagens ETC, Kvartal, Göteborgs-Posten och många andra medier publicerar sina texter mot samma protokoll, men naturligtvis med de betallösningar de behöver för att finansiera sitt journalistiska arbete.

Föreställ dig att din kommun driver en egen instans i detta nätverk, där medborgardialog sker utan att vara beroende av Metas eller Googles nycker. Du kan ha föräldradialogen om skolan utan att behöva teckna avtal med Meta. Du kan hantera kommunikation i föreningslivet utan att vara tvungen att ha instagram eller WhatsApp. Där Arbetsförmedlingen kan dela viktig information direkt, där Försäkringskassan kan nås utan mellanhand. Där civilsamhällets organisationer; idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, alla har sina platser i samma sammankopplade digitala samhällsväv. Din egen blogg på WordPress ansluts automatiskt. Allt prat om att “sprida budskap i sociala medier” skulle kunna ersättas av något nytt och väldigt annorlunda. Att publicera i en gemensam digital infrastruktur som ingen enskild aktör kontrollerar.

Det är inte science fiction. Tekniken finns redan. ActivityPub heter protokollet, och det funkar ungefär som e-post . Många olika leverantörer, men alla kan kommunicera med varandra. Mastodon är en av plattformarna som bygger på det. Europeiska kommissionen driver redan sin egen server på detta protokoll. Svenska Wikimedia också. WordPress, som driver en fjärdedel av världens webbplatser, har integrerat stödet. PeerTube erbjuder videoplattform. PixelFed fungerar som Instagram. Friendica som Facebook. Alla kan prata med varandra, över gränserna. Alldeles häromdagen såg en ny tjänst dagens ljus på protokollet, Bonfire, en version av hur Facebook såg ut tidigare, i syfte att forma gemenskaper.

Och ja, TikTok och X skulle fortfarande finnas kvar. De är digitala tivolin, som jag kallade dem i studion. Underhållningsmiljöer. Det är okej. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Olika platser för olika syften. Men skillnaden är att vi då skulle ha ett val. Ett verkligt val. Ett opinionsbildningslandskap med valfrihet, öppenhet, transparens.

I ett sådant landskap skulle algoritmerna fungera annorlunda. På Mastodon ser du ett kronologiskt flöde av dem du följer. Inget förstärks för att det väcker starka känslor. När du gillar något så sprids det inte automatiskt vidare. Personen som skrev det ser bara att du tyckte om det. På BlueSky, den snabbväxande plattformen som bygger på AT-protokollet, kan du välja mellan olika “kuratorer” som sorterar ditt flöde på olika sätt. Du bestämmer själv vilken algoritm du vill använda. Ingen företagsledning i Kalifornien eller Peking styr vad du får se.

Reka Tolnai sa i programmet att politiker måste vara där väljarna är. Det stämmer. Men frågan är hur vi kom till en situation där väljarna bara finns på platser ägda av främmande makter och kommersiella intressen. För trettio år sedan fanns medborgarna också på torg och i föreningslokaler, i studiecirklar och på bibliotek. Där finns de idag med. Platser som samhället själv äger och förvaltar. Det digitala samhället kan se likadant ut, eller dra lärdom av vår fysiska miljö, om vi väljer det.

Det som behövs är politisk vilja och institutionellt mod. Att public service och övriga medier väljer att bidra till utvecklingen. Att kommuner och regioner ser möjligheten att äga sina digitala mötesplatser. Att politiska partier inser att oberoende inte bara gäller ekonomi utan också digital infrastruktur. Att vi gemensamt förstår att ett digitalt samhälle och demokrati i en digital tid förutsätter något något av oss.

För fem år sedan ledde jag en statlig offentlig utredning just om det demokratiska samtalet i en digital tid. Sedan dess har vi sett hur rätt vi hade i vår analyser och bedömningar. Samtidigt har lösningarna blivit tydligare, tekniken mognat, erfarenheterna växt. Vi vet nu vad som behöver göras. Vi har verktygen. Det enda som fattas är beslutet att faktiskt göra det.

Inför valet 2026 kommer politiker att fortsätta jaga virala klipp på TikTok. Journalister kommer att rapportera om vad som trendar på X. Det är mer eller mindre oundvikligt. Men parallellt med detta skulle något annat kunna växa fram. En digital infrastruktur värd namnet. Ett opinionsbildningslandskap där demokratin sätter villkoren, inte uppmärksamhetsekonomin. Där transparens och öppenhet är regel, inte undantag. Där invånare kan mötas i digitala rum som ingen kan stänga, där ingen kan ändra reglerna över en natt, där algoritmer tjänar samtalet istället för att manipulera det.

Det skulle vara en värld där min blogg på carlheath.se automatiskt syns i samma flöde som SR:s nyheter, där du kan välja att följa både din lokaltidning och statliga myndigheters information utan att någon kan censurera, algoritmiskt dölja eller kommersiellt exploatera ditt engagemang. Där det finns rum för både lättviktigt och tungt, för både underhållning och upplysning, men där spelreglerna är våra egna.

När jag lämnade studion tänkte jag på det Reka sa om att politiken måste vara tillgänglig, att färre och färre engagerar sig, att man nästan måste väva in politik i humor och trender för att nå fram. Det är sant, men det är också ett symptom på att vi byggt fel. Vi har anpassat demokratin till plattformarnas format istället för att bygga plattformar för demokratins behov.

Det går att vända. Det krävs bara att vi som samhälle väljer att göra det. Att vi tar det obekväma steget bort från invanda mönster, mot något bättre. Tekniken finns. Viljan måste komma från oss alla.

#demokrati #demokratiskaSamtalet #digitalResiliens #innovation #socialMedia #svenska

Modet att vara – en berättelse om uthållighet i krig

På tågstationen i Lviv står ett arrangemang av halmbal, majskolvar och traditionella broderade dukar. Gula krysantemum och en pumpa. Ett slags höstaltare mitt i vardagen, som om någon velat påminna resenärerna om att årstiderna fortfarande skiftar, att livet måste fortsätta att räknas i skördar och månadsskiften, inte bara i dagar sedan invasionen började. Det är något trotsigt i denna uppvisning av normalitet, något som vägrar låta kriget definiera allt.

Tre år och åtta månader. Snart fyra år av fullskaligt krig. Tidräkningen har blivit en egen genre i samtalen här, en referenspunkt som måste nämnas, erkännas, för att sedan läggas åt sidan så att arbetet och vardagen kan fortsätta. Det är så mycket som behövs göras i kriget, som inte är att vara i striden på fronten. Allt som inte är direkt strid men som ändå är avgörande för att motståndet ska bestå. Utbildning, kunskapsuppbyggnad, utveckling av förmågor. Och inte minst det osynliga kriget om information, om berättelser, om tolkningsföreträde.

Jag är här för sjätte gången på drygt ett år. I liknande uppdrag, men med nya frågeställningar. Ständigt nya frågeställningar. Krigets dynamik förändras snabbare än någon manual eller handledning kan fånga. Denna resa för mig till Lviv och Countering FIMI Weekend, en konferens som Center for Countering Disinformation arrangerar i samarbete med Myndigheten för Psykologiskt Försvar, för tredje året i rad. FIMI står för Foreign Influence and Malign Information, den ryska informationskrigföringens systematiska försök att så split, förvirring och tvivel. I ett klassrum med tjocka tegelväggar och stora skärmar möts människor från olika myndigheter och organisationer för att dela erfarenheter, metoder, motåtgärder. Många av deltagarna känner jag sedan tidigare. Vi har arbetat tillsammans, vecka efter vecka, via skärmar och dokument. Men varje gång vi kan mötas fysiskt ger något annat. Möten som formar berättelser och som får arbetet att bli tydligt och konkret.

Under workshopen märker jag hur diskussionerna pendlar mellan det teoretiska och det akut praktiska. Någon beskriver en ny metod för att verifiera källor. En annan berättar om en kampanj som rullades ut för bara några veckor sedan, och som redan har förändrat form flera gånger. Om ny teknik som förändrar spelreglerna ännu en gång. Det är denna ständiga anpassning som kräver mest kraft. Att aldrig kunna luta sig tillbaka, att hela tiden vara i läge att lära om, tänka nytt, kasta analyser som precis färdigställts eftersom verkligheten redan hunnit förbi. Uthålligheten ligger inte i att hålla ut genom något som har ett slut, utan i att acceptera att det här är tillståndet. Att varje dag kräver samma närvaro, samma skärpa, som den föregående.

I samband med den avslutande middagen under konferensen överlämnas ett mynt till mig av en representant för den ukrainska presidentadministrationen. På framsidan syns Ukrainas lilla statsvapen, treudden, och texten Офіс Президента України. Ytan är spegelblank och kastar reflexer som gör att den ser nästan svart ut i vissa vinklar. På baksidan bryter en stjärnformad ljusexplosion fram genom en sönderslagen yta. Längs en horisontell linje står det Сміливість буття. Modet att vara.

Det är ingen orden i formell mening, ingen juridisk utmärkelse, utan en protokollgåva till mig från presidentadministrationen. Den delas ut till de samarbetspartners och aktörer som bidragit i något särskilt avseende i Ukrainas kamp. Myntets symbolik och intention är tydlig. Det var djupt hedersamt och rörande att få ta emot detta uttryck för tacksamhet. Min känsla är att det inte ett erkännande av något som är färdigt, utan ett tack för att fortsätta. För att komma tillbaka, för att inte tröttna, för att bidra till något som inte har någon given slutpunkt. Myntet väger nästan ingenting i handen, men det bär på något tungt. En förväntan om att vi på olika sätt och från olika håll, måste orka detta tillsammans. Att vårt stöd inte är en tillfällig insats utan en del av en långsiktig kamp där uthålligheten i sig är en strategisk resurs.

På vägen tillbaka genom staden passerar jag ett grått elskåp vid en husvägg. Någon har målat med röd färg, lite slarvigt, lite brådskande. Free Azov. Två ord som bär en hel berättelse om soldater som fortfarande hålls fångna av Ryssland sedan striderna vid Azovstal i Mariupol. Om familjer som väntar. Om ett löfte som ännu inte kunnat infrias. Budskapet är inte riktat till mig, det är en påminnelse till alla som bor här. Glöm inte. Ge inte upp. Fortsätt kräva. Det är ännu en form av uthållighet, den som handlar om att hålla minnet levande tills de som saknas kan komma hem.

Kriget finns överallt i gatbilden om man tittar, men det finns också allt det andra. Kaféer som är öppna, människor som skrattar, barn på väg till skolan. Det är inte en paradox utan en nödvändighet. Vardagen är också motstånd. Att fortsätta leva, fira, lära, planera för nästa termin, nästa höst, nästa år, är att vägra låta kriget ta allt. Normaliteten är inte en förnekelse av verkligheten utan en strategi för att orka den.

När jag sätter mig på tåget tillbaka, så får jag möjlighet att genom resans lunk reflektera och känna in allt det som varit. Att skapa mening i alla intryck. Tåget är fullt av människor med väskor, datorer, livsmedel. Någon sover med huvudet mot fönstret. Någon tittar på en film på sin telefon. Det kunde varit vilken resa som helst, tills rösten kommer i högtalarna vid gränsen.

“Please make sure that you have picked up all your personal belongings. Thank you for traveling with our train. The Ukrainian rail hasn’t stopped since the beginning of the full-scale Russian invasion. We deliver strategic cargo, the wounded and the disabled from the deoccupied areas. Presidents and guests of all of us from all around the world. Still, our main mission lies ahead. To bring home all those 4 million Ukrainians evacuated by our trains. Thank you for your support. Our victory train is getting ready to roll into Donetsk, Luhansk, Mariupol and Simferopol. And it will. See you soon on board the Ukrainian Railways.”

Utropet är rutinmässigt levererat, nästan byråkratiskt i sin ton, men orden bär en stark berättelse. Det känns som en sammanfattning av vad jag sett, och av vad Ukraina gör varje dag. Järnvägen som inte stannat. Kunskapen som hela tiden utvecklas. Soldaterna som väntas hem. Städerna som ska återtas. Utropet är inte ett löfte om att allt är över snart, utan en bekräftelse på att arbetet fortsätter. Att uthålligheten inte är en tillfällig ansträngning utan själva grunden för allt som ska komma.

Jag tänker på myntet i min väska, på höstarrangemanget på tågstationen, på texten på elskåpet. Allt är delar av samma sak. Modet att vara, som det står på myntet, handlar inte om dramatiska gester utan om att fortsätta. Att komma tillbaka, vecka efter vecka. Att hålla konferenser år efter år. Att måla budskap på elskåp. Att ställa upp majskolvar och broderade dukar på en tågstation. Att lära nytt varje dag eftersom fienden också utvecklas. Att hålla tågen rullande.

När tåget rullar in i Polen och dörrarna öppnas ser jag hur människor samlar sina saker, hur de stiger av med sina liv packade i resväskor och kassar. De flesta kommer tillbaka. Några kanske redan nästa vecka, andra om någon månad. Och varje gång de gör det, varje gång någon väljer att återvända, att bidra, att fortsätta, är det ett litet men konkret svar på frågan om hur länge man kan orka.

Uthålligheten är inte något man kan mäta i enkla tal. Den består av tusentals små beslut, dagliga val att inte ge upp, att fortsätta bygga kunskap, att fortsätta fira hösten, att fortsätta vänta på de som ska komma hem. Den består av människor i konferensrum som resonerar om arbetssätt och metoder, av protokollgåvor som påminner om värdet av partnerskap, av tåg som fortsätter rulla mot städer som ännu inte är befriade men som kommer att vara det.

Modet att vara. I detta enkla uttryck finns hela svaret på hur man överlever ett krig som närmar sig sitt fjärde år. Inte genom att vänta ut det, utan genom att leva genom det. Genom att varje dag välja att fortsätta, att utvecklas, att stå kvar. Och när jag stiger av tåget, med myntet i fickan och minnena av samtalen fortfarande färska, vet jag att jag kommer tillbaka. För det är det man gör. Man kommer tillbaka.

#DigitalResiliens #Svenska #Ukraina

Ett middagstal om rådighet i omställning av totalförsvaret

Nedanstående tal höll jag den 21 oktober vid en middag arrangerad av Landshövdingen Cecilia Skingsley i Stockholms Län, där temat för kvällen var totalförsvar, säkerhet och innovation i turbulenta tider. En inspelad version av talet finns nedan.

https://youtu.be/3O3zW5BkitY

Mina damer och herrar. Hur behåller vi vår utvecklingskraft när säkerhetsläget försämras? Hur skapar vi innovation utan att äventyra vår säkerhet? Det är frågor som många av er i rummet brottas med varje dag. I mitt arbete som forskare i RISE och Center for Security Design and Innovation ser jag hur dessa två krafter, innovation och säkerhet, inte behöver stå mot varandra. Tvärtom. Jag tänkte dela några upplevelser och insikter på dessa teman.

23 mars 2025. Det är kallt och stilla. Tillsammans med några forskarkollegor från Danmark, Finland och Grönland befinner jag mig många timmars båtfärd genom de isfyllda fjordarna norr om Nuuk på sydvästra Grönland. Vi är där i ett nordiskt forskningsarbete om digital resiliens i Arktis. Vi går i djup snö mellan öde hus i ett litet fiskesamhälle som inte längre finns. Fram tills för 20 år sedan levde omkring 200 personer i detta lilla samhälle. Idag var vi de enda där på ön, bortsett från isbjörn och sjöfågel. Det var så tyst. Bara vinden som virvlade snön framför oss. Samhället försvann på bara någon månad. Från en dag till en annan så försvann fisken. Den flyttade. Idag vet vi att det handlade om klimatförändringarna. Konsekvenserna för de boende var omedelbar. Utan fisk fanns ingen förutsättning för samhället. Inom loppet av någon månad var byn öde, och har så har den förblivit.

Jag stod där i snön och såg ut över byn som inte fanns, och tänkte, vad gör man när förutsättningarna för allt det man visste om vad det är att leva, en dag bara försvinner? Hur skulle jag reagera? Vad skulle jag göra?

12 juli 2025. Jag är trött och känner viss anspänning. Jag befinner mig i Kyiv, på uppdrag av Myndigheten för Psykologiskt Försvar, för att som forskare och innovationsledare bistå myndigheter och organisationer i Ukraina med stöd i form av utbildning, träning, innovationsförmåga och teknisk kompetens. Den resan var min femte resa till Ukraina på tio månader. Denna resa har vi levererat nya tekniska stöd och specialdesignade AI-verktyg som vi utvecklat för att öka motståndskraften mot den ryska informationskrigföringen. Vi har kunnat hjälpa till att öka hastigheten i förmågan att gå från monitorering, till analys och rapport med hjälp av AI och automatiseringar. Svårt, men givande. Jag är trött, efter att ha ägnat fem nätter i rad i skyddsrummet. Veckan då jag var där, var en av de värsta hittills under kriget. Ballistiska missiler och hundratals drönare hade gjort det svårt att sova. Vid det här laget har jag vant mig vid doften av skyddsrummet. Hittat mina sätt att hantera nätterna. Men denna morgon var lite speciell. Vår partner i organisationen vi skulle träffa, hade meddelat koordinater för vårt möte. Vi hade lämnat all teknik bakom oss för att undvika risk för signalspaning. Vi fick särskilda anvisningar för hur vi skulle färdas för att undvika upptäckt. Väl framme vid mötesplatsen, i ett gammalt industriområde en bit utanför Kyiv, mötte vi ett välbekant ansikte, Sasha, ledare för verksamheten vi skulle besöka. Säkerheten här är viktig. Vi är på en av Ukrainas främsta skolor för Battle Pilots, eller drönarflygförare för stridsdrönare som används vid fronten. Boryviter, organisationen som Sasha leder, är en organisation i civilsamhället som stödjer Ukrainska armén med kompetens inom flera områden, däribland drönare. Organisationen skapades under krigets första dagar då det saknades en utbildningsinstitution för att utbilda battle pilots. Det var inte så konstigt, något liknande hade ju aldrig funnits tidigare. Nu, tre år senare, är Boryviter ett väloljat maskineri. De utbildar drönarpiloter i treveckors utbildningsomgångar. Efter en sådan omgång, så reser lärarna till fronten för att förhöra sig om hur kriget har utvecklats och förändrats sedan de var där sist. Utvecklingen av krigets teknologi och taktik går så fort, att utbildningarna måste anpassas efter varje omgång. Men kunskapen stannar inte vid utbildning. Den kunskap de tar tillbaka från fronten används också för att förstå vilka nya krav som måste ställas på den teknik som levereras till fronten. Kunskapen gör att de teknikföretag som idag tillverkar drönarna kan anpassa sin produktion i takt med behoven. Det är en brutal och allvarlig katt och råttalek på liv och död. Vad jag ser här är hur AI förstärker alla former av angrepp, från utvecklingen av drönare, till cyberattacker, och informationspåverkan. Förmågan att snabbt identifiera, analysera och stå emot sådana hot blir avgörande, också för Sverige.

Här ser jag exempel på framtidens sätt att arbeta. Inte trots krisen, utan genom krisen. Boryviter visar att när vi tillåter oss att organisera annorlunda, när vi släpper kontrollen för att vinna förmåga, då kan vi åstadkomma det omöjliga. På kvällen i skyddsrummet reflekterar jag över vad jag sett. Vad är det som gör att en organisation förmår göra det den aldrig gjort? Hur skapar vi den förmågan här hemma i Sverige?

12 september 2025. RISE innovationsverkstad på Lindholmen sjuder av aktivitet. I verkstaden, som mer påminner om tomtens julverkstad än något annat, pågår febril aktivitet. Under två dagar har polischefer och specialister från NOA varit fördjupade i operativt innovationsarbete tillsammans med forskare, designers och utvecklare vid RISE. Sedan ett drygt år arbetar vi tätt med Polisen för att öka deras förmåga till förnyelse och transformation, men också för att operativt öka innovationshastigheten. De är djupt försjunka i att utforska nya arbetssätt och metoder för att upptäcka eller inhämta information om organiserad brottslighet. Ett exempel är hur vi tillsammans utvecklar tekniker för underrättelseinhämtning genom öppna källor på internet. Ökad förmåga inom open source intelligence, ger snabbare och bättre tillgång till information, vilket ökar innovationshastigheten. Genom att minska avståndet mellan tillämpad forskning och operativ verksamhet ökar vi steg för steg takten.

Inspiration för arbetssätten och metoderna som vi arbetar med tillsammans med Polisen, hämtar vi från vårt pågående arbete med de Ukrainska myndigheterna, som vi arbetar med genom Myndigheten för Psykologiskt Försvars uppdrag. Med dem, och även med vår svenska myndighet, arbetar vi idag i tvåveckorssprintar. Varannan vecka träffas vi i ett kort planeringsmöte, där vi tillsammans ställer oss fyra frågor. Vad har hänt i myndigheten sedan vi sågs sist? Vad har hänt i myndighetens omvärld sedan vi sågs sist? Vad har hänt i forskningen sedan vi sågs sist? Och vad har vi gjort sedan vi sågs sist. Baserat på den nya lägesbild som växer fram ur svaren på frågorna, så kursändrar vi och lägger en ny plan för kommande två veckor. Vecka ut och vecka in arbetar vi nu på detta sätt, i djup samverkan. Det är oerhört givande att se hur den innovationsförmåga och innovationsledning vi kan bidra med gör direkt nytta för både Ukraina som för Sverige. Det är ett ömsesidigt utbyte. Ett ömsesidigt lärande.

Förnyelse brådskar. För det är inte bara klimatkrisen, kriget i Ukraina eller den organiserade brottsligheten som skapar stora utmaningar för oss idag. Häromdagen, vid en förmiddag av seminarier om forskning och demokrati hos Landshövdingen i Västra Götaland Sten Tolgfors, tog professor Staffan Lindberg vid V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet, bladet från munnen och kallade en spade för en spade. I deras världsledande forskning om demokratier och deras tillstånd, konstaterade Lindberg att USA inte längre kan räknas vara en demokrati. Sedan Trump återkom till makten har vi hamnat i en än svårare situation. Resan till Grönland, som jag var på i mars, den råkade sammanfalla med J D Vance besök där. För mig blev det där och då tydligt att Trump menar allvar med hans idéer om att vilja annektera en del av kungariket Danmark, en allierad, och en av våra närmaste nordiska grannar. Det stämmer till eftertanke. Vad är betydelsen av att en av våra historiskt närmaste allierade inte längre är en demokrati? Att de utsätter vår granne Danmark för hot om annektering?

Med mina glasögon, där jag verkar inom området digital resiliens, är jag djupt bekymrad. Hur gör vi, när vi är så beroende av teknologi från USA? När omkring 80% av vår data passerar amerikanska företags system? Hur gör vi när merparten av vår opinionsbildning idag äger rum på antingen amerikanska eller kinesiska sociala medier som idag mest efterliknar kommersiella digitala tivolin? Med den omvälvande geopolitiska förändring vi nu ser, står vi i behov av en kraftfull uppväxling i takten av vår digitala kontinuitetshantering, i hela samhället. Framförallt när det gäller samhällskritisk digital infrastruktur. Vi är inte ensamma i denna nya situation. Danskarna har satt digital suveränitet högst på agendan under deras EU-ordförandeskap. I Sverige har framsynta kommuner, så som Helsingborgs Stad, som jag haft förmånen att få arbeta med, tagit tag i frågorna, med målbilden att kunna dela med sig av resulatet också till andra offentliga verksamheter. I staten har eSam, en myndighetssamverkan för omkring 40 myndigheter, liknande verksamhet. Det är bra. Men det behöver göras så mycket mer.

Vi lever i en tid av omställning, där vi står inför att behöva öka vår förmåga att leda och organisera för förnyelse och transformation, för att kunna ge oss en ökad kapacitet att skydda och försvara oss, och skapa nya förmågor. Det räcker inte med att göra likadant som vi gjorde igår. När samtiden är lugn är framtiden mer förutsägbar, då går det att fatta faktabaserade beslut baserat på föregående års resultat, och dra ett streck rakt in i framtiden med ett tydligt mål. Den tiden lever vi tyvärr inte längre i. I de turbulenta tider vi nu befinner oss i, står vi i ett läge där vi måste göra och åstadkomma det som vi aldrig gjort förut och aldrig ställts inför. Det finns inte en färdig karta. Vi måste lära oss att navigera osäkerhet.

Så hur åstadkommer vi detta? En betydande del av min forskning, som jag gör vid Göteborgs Universitets forskarskola för digital förvaltning, ägnar jag åt just dessa frågor. Där undersöker jag hur vi förmår öka vår rådighet i omställning. Det jag ser växa fram i mina resultat, är att svaret är komplext och mångfacetterat, som så ofta. Jag ser att vi måste sluta göra saker som inte längre har effekt. Men framför allt måste vi ha rådighet och mod att våga och vilja tänka annorlunda och nytt. Vi måste skapa förmåga att systematiskt arbeta för att ställa om arbetssätt, metoder, praktiker och teknik. Vi måste ha förmåga att kunna arbeta tillsammans, över organisatoriska gränser.

Förändring är inte lätt. Den kan göra ont. Men vi har mycket som måste förändras nu. Och mycket nytt som behöver skapas. Det finns barriärer som står i vägen för utveckling, och de måste vi ta bort eller navigera runt. Vi har byggt upp ett sätt att organisera oss som vilar tungt på gamla förvaltningsmodeller. Forskning och praktisk erfarenhet visar idag samma sak. Många av totalförsvarets verksamheter präglas djupt av en kultur där regelefterlevnad står i centrum. Det är en kultur där rädsla att göra fel får styra. Beslut skickas uppåt i stället för att tas där arbetet görs. Beslutsprocesserna blir långsamma. Flexibiliteten minskar. Medarbetare fokuserar på att följa regler och rutiner, även när de inte längre fungerar eller när de är föråldrade. Rädslan att göra fel skapar en försiktighet där målet blir att undvika kritik. Det riskerar att stoppa innovation och utveckling.

Vi måste göra bättre, mer och snabbare. För att klara det behöver vi utveckla ett tvåhänt ledarskap. Vi behöver kunna arbeta med förvaltning och stegvis utveckling där vi fattar beslut baserade på fakta, där vi har kunskap och beprövade metoder. Där vi kan optimera och effektivisera. Men samtidigt måste vi också kunna arbeta med innovation och förnyelse. Det kräver ekonomiska, kulturella och organisatoriska förutsättningar att pröva och testa, att misslyckas och testa igen. Vi måste lära oss och utveckla vår förmåga att kunna prioritera och veta när vi behöver arbeta på vilket sätt. När vi å ena sidan leder genom förvaltning och målstyrning, och å andra sidan när vi leder genom förnyelse och arbetar målsökande. Vi måste utveckla hur vi arbetar, med vem, på vilket sätt och var. Vi måste öka vår förmåga till innovation. Den kommer inte av sig själv. Det gör vi genom att bygga fungerande system för innovationsledning. Med ett ledningssystem för innovation kan vi göra det vi aldrig gjort tidigare, med kontrollerad risk och hög fart framåt.

Här kan vi alla göra skillnad utifrån våra förutsättningar. Ett steg som jag tillsammans med kollegor i RISE, Göteborgs Universitet och flera andra akademiska parters tar för att bidra ytterligare, är genom att upprätta en ny forskarskola tillsammans med ett tillämpat och praktiskt utvecklingsprogram för organisationer, som vi väljer att kalla FORUM Totalförsvar, forskarskola för omställning och utveckling i totalförsvaret. Det blir en möjlighet för yrkesverksamma i verksamheter inom totalförsvaret att omsätta sin praktik i forskning, och bidra till ökad kunskap. Men det blir också en arena för organisationer att samlas i för att mötas i de komplexa utmaningar som omställning innebär. Genom en tillämpad forskningsmiljö i tät samverkan med aktörer i totalförsvaret hoppas vi på att kunna bidra till att utveckla ökad förmåga på många ställen. Möjligheten att vara en del av detta innovationspartnerskap är öppen och ni alla välkomna att bidra.

Det finns mycket att känna oro över inför framtiden. Men jag känner också hopp. För jag har sett vad som är möjligt. Jag ser människor i svåra situationer växa och utveckla förmågor de inte visste att de hade. Jag ser organisationer transformeras på veckor när de måste. Den förmågan finns i oss. Den finns i detta rum. Frågan är bara om vi väljer att väcka den nu, eller vänta tills vi måste.

För någonstans är det så, att ingen annan kommer att göra det åt oss. Ansvaret vilar på dig och mig. Vi är de som måste leda den förnyelse vi ser ett behov av. Vi är de som behöver mod att våga bryta invanda mönster och välja nya vägar. Det handlar om ledarskap i omställning. Vilka ledare vill vi ha varit när framtiden ser tillbaka på vår tid? De som stod upp och mötte tidens utmaningar med blicken riktad framåt? Eller de som dröjde i väntan på att andra skulle ta initiativet? Morgondagens totalförsvar tar form här, i de beslut vi fattar nu. Det är en angelägenhet för alla. Möjligheten finns framför oss. Och valet är vårt att göra. Tack.

#DigitalResiliens #Innovation #Svenska #Ukraina

“We are not commodities” – Grönland och kampen om det digitala samtalet

Atlanten glittrade utanför fönstren i det spektakulära kulturhuset Harpa i Reykjavik, när panelen jag medverkade i samlades igår eftermiddag. Titeln på seminariet löd “Small Societies, Strong Democracies – Resilience in the Face of Disinformation”, och kom att bli ett samtal som hade kunnat pågå länge. Nivi Olsen, utbildnings- och kulturminister från Grönland stod där, framför oss forskare och journalister från Island, Danmark och Sverige, och satte tonen för samtalet, genom att inleda med orden “We are not commodities, we are people with history, with culture and with dignity.”

Att Grönland kom att bli centrum för samtalet, och att Nivi Olsen inledde det, var inte en slump. Under de senaste månaderna har landet, världens största ö med 57 000 invånare, hamnat i stormens centrum på ett sätt som få kunnat förutse. När Donald Trump tidigare i år uttryckte önskemål om att köpa Grönland, när geopolitiska intressen plötsligt riktade strålkastarljuset mot öns strategiska läge och resurser, syntes en grundläggande digital sårbarhet i Grönland. Nivi Olsens berättelse i inledningsanförandet handlar inte bara om politiskt tryck utan om så mycket mer. Om försök att sprida desinformation, om försök att påverka valet i våras, och om narrativ som syftar till att skapa tvivel och slå split i befolkningen. I små samhällen, sa hon, där tillit är själva grunden för vår enhet, blir detta en existentiell fråga.

Bredvid mig på scenen satt Masaana Egede, VD och chefredaktör för Sermitsiaq, Grönlands största oberoende tidning. “We’re 35 journalists in Greenland. 35 people doing journalism there. That is not a lot.” Trettiofem journalister för ett helt land. Trettiofem personer som ska granska makten, rapportera nyheterna, faktagranska påståenden. Och samtidigt, i det grönländska intranät som heter Facebook, behöver någon bara skriva ett starkt laddat inlägg för att få några hundra delningar, och uppfattas som mera sant. Att Egede uttrycker att “Facebook is Greenland’s intranet,” är ingen överdrift. I ett land där alla känner alla, där avstånden är enorma men befolkningen liten, har Facebook blivit det offentliga digitala rummet. Ett rum som påverkar den demokratiska process som förutsätter att makten konfronteras med kritiska frågor.

Signe Ravn-Hejlgaard från Digital Infrastructure Think Tank och Jón Gunnar Ólafsson från Islands universitet har båda studerat vad som händer när det demokratiska samtalet flyttar till kommersiella plattformar i små samhällen. De strukturella utmaningarna är tydliga. Små språk, som länge varit ett skydd mot extern påverkan, bryts nu ner av AI som enkelt kan översätta och publicera på grönländska eller isländska. Små redaktioner med begränsade resurser kan inte längre hålla jämna steg med informationsflödet. Alla måste vara generalister, ingen har tid eller resurser för specialisering eller djup faktakoll.

När Jón Gunnar i hans forskning intervjuade journalister och politiker om den politiska bevakningen kom tre ord tillbaka om och om igen. Ytlig, grund, reaktiv. Och det var innan desinformation ens var i fokus. I små samhällen, med små språk, ser vi här hur det uppstår en kombination där det finns begränsade journalistiska resurser, samtidigt som den digitala opinionsbildningen samlas på enskilda kommersiella plattformar, så som Facebook. Under dessa omständigheter sprids information extremt snabbt, på gott och ont. En komplexitet i detta som Signe Ravn-Hejlgaard belyste i panelen var att det i det senaste grönländska valet kom att vara så att vissa parlamentariker bara behövde mellan 50 och 100 röster för att bli valda. Det är inte många människor du behöver påverka för att förändra ett politiskt utfall.

När jag hörde om berättelserna från Grönland, reflekterade jag samtidigt över min senaste resa till Kyiv där jag i juli hade långa samtal med ukrainska kollegor om informationskrigföring. En sak de sa gång på gång var att de önskar att de hade tagit hand om sitt digitala offentliga rum innan kriget startade. Så mycket av den ukrainska diskursen pågår på Telegram, en plattform med stark koppling till Ryssland. “Your information space in war is as good as you have prepared for it in peacetime,” sa en av dem. När jag satt där i Harpa och lyssnade på beskrivningarna av Grönlands situation, kände jag samma mönster. Inte krigets realitet, men samma grundläggande beroende av infrastrukturer som ägs och kontrolleras av andra.

Här ser vi tydligt exempel på de strukturella sårbarheter som nu framträder i tydligare ljus i ett förändrat geopolitiskt läge. Sårbarheterna syns, från undervattenskablarna i de kalla arktiska vattnen, och uppåt. Grönlands internetförbindelser går genom kablar som ägs av andra. Mjukvaran som används kommer från andra länder. Och plattformen där hela det offentliga samtalet pågår, Facebook, har sitt tekniska hemvist i USA. Ett land som Staffan Lindberg, professor och chef för V-Dem Institute vid Göteborgs universitet, förra veckan offentligt konstaterade inte längre kan klassificeras som demokrati i deras forskning. Det betyder att Grönlands digitala offentliga rum, där opinionsbildning och demokratisk diskurs sker, kontrolleras av infrastruktur med hemvist i en icke-demokratisk stat och som dessutom har uttryckta geopolitiska intressen i att vilja annektera Grönland.

Plattformsdimensionen är i detta sammanhang kritisk. Facebook, TikTok, Instagram, X. De är inte byggda för att vara offentliga torg. De är digitala tivolin, kommersiella utrymmen optimerade för engagemang och annonsintäkter. Algoritmerna belönar känslomässiga reaktioner framför allt annat, och ilska är den klart mest framgångsrika. Det innehåll som skapar starka reaktioner får spridning, och som Jón Gunnar beskrev, det är också det innehållet som traditionella medier sedan plockar upp eftersom det är det mest lästa. En ond cirkel där polariserande innehåll förstärks i varje led.

Vi har helt enkelt valt att ha vårt demokratiska samtal i miljöer som inte är designade för det och aldrig kommer att vara det. Vi befinner oss i en situation som liknar det tidiga nittonhundratalet, när vi insåg att vi behövde public service för att säkra ett demokratiskt medielandskap. Nu måste vi tänka om och föreställa oss vad som är en god digital opinionsbildning, och hur tekniken ser ut som bär den, för att demokratin ska kunna fungera och utvecklas.

Allt detta blev än tydligare när Masaana Egede beskrev vad som hände när Trump åter kom till makten och Grönland helt plötsligt stod i centrum. Danska journalister landade på Grönland som om de bevakade ett krig. Från 2000 till 3000 artiklar om Grönland under januari till mars föregående år, till 12 000, 14 000, 15 000 artiklar samma månader i år. Grönlands informationsmiljö översvämmades, och nästan allt handlade om självständighet eftersom det var det danska medier var intresserade av. Samtidigt höll Grönland val, både till parlamentet och till kommunerna. Men vem minns något om kommunvalen? Allt försvann i bruset om självständighet.

Detta är vad som händer när små samhällen plötsligt hamnar i stormens centrum. När relationerna var goda, när geopolitiken var stabil, uppfattades inte beroendet som problem. Men när Trump twittrade, när intressena förändrades, då blev sårbarheten akut. Och då visade det sig att trettiofem journalister inte räcker. Att en plattform som Facebook inte är byggd för demokratisk diskurs. Att infrastrukturen, från kablar till algoritmer, ägs och kontrolleras av andra med egna intressen.

Från publiken reste sig en kanadensisk åhörare och ställde frågan om vad små länder unikt kan göra för att bygga motståndskraft. Svaren var intressanta i sin variation. Ingibjörg Davíðsdóttir från Islands parlament beskrev hur hennes parti, Social Democratic Alliance, systematiskt reser runt i landet och håller små möten på pizzerior och kafeer, bara för att prata med människor. Att vara liten har sina fördelar, sa hon. “Yesterday we were in a town with 2,000 inhabitants, the prime minister and I knocked on doors and asked people how we can help. Sixty people came to the meeting.” I en tid av digitala tivolin kan det demokratiska samtalet på caféet, biblioteket eller utanför mataffären vara en kraftfull respons.

Panelsamtalet blev en påminnelse om att demokrati är något levande, inte statiskt. Att en del av motståndskraften mot digital manipulation kan ligga i att luta sig mot det fysiska, mot de deliberativa demokratiska praktiker som faktiskt är lättare i små samhällen. Men det räcker inte. Som Signe sa, “We also need to start seeing digital infrastructure as critical infrastructure, in the same way that we view electricity and water.” Vi ser hur stater behöver ta ett tydligare ansvar för att säkerställa att det finns starka digitala rum för demokratiska samtal, som inte kontrolleras av främmande makter, av algoritmer vi inte kan se, av kommersiella värden vi inte känner till. Kanske är vägen framåt ett nytt projekt, som speglas i det tidiga 1900-talets utveckling av public service.

Detta är ingen omöjlighet. Det finns teknologier som bygger på principer som möter demokratins behov. Det finns idéer och koncept för hur man kan bygga offentliga digitala demokratiska samtal, med hjälp av protokoll istället för slutna plattformar. Det pågår arbete i EU, i Nederländerna, i Tyskland och på andra håll. Det finns fyrtorn av intressant utveckling, men de är svaga just nu. Vi behöver ställa oss själva frågan hur vi egentligen vill att våra digitala samtal ska vara. Vilken design ska det rummet ha för att stärka samhällets och individers samtal? Och hur tar vi steg framåt för att möjliggöra detta?

När panelen närmade sig sitt slut kom en fråga från en student från USA som oroade sig för den auktoritära utvecklingen i hennes hemland, och undrade om det går att återgå till demokratiska samtal när desinformation, misstro och polarisering redan fått fäste och institutioner rämnar. Jag tänkte på mina ukrainska kollegor, på hur de önskade att de förberett sitt informationsrum i fredstid. Jag tänkte på Grönland, på hur snabbt allt förändrades när den geopolitiska vinden vände. Och jag tänkte på Sverige, på Norden, på alla små språkområden som just nu står inför samma strukturella utmaningar.

Min tanke är att svaret måste vara är att det är ett politiskt projekt, och ett projekt för samhället. I en demokrati kan det inte vara något annat. Vi måste ha ett demokratiskt samtal om hur vi beter oss när vi talar med varandra, både i det fysiska och i det digitala. Vi behöver alla stärka vår medie- och informationskunnighet. Men framför allt behöver vi ett starkare politiskt uttryck för och en vilja till att ta hand om och utveckla samhället, som förstår att digital infrastruktur för opinionsbildning är samhällskritisk verksamhet.

För när vinden vänder, då är vår förmåga att upprätthålla ett demokratiskt samtal bara så god som den infrastruktur vi byggt i lugna tider. Grönlands erfarenhet det senaste året är en varning vi alla bör ta på största allvar. Trettiofem journalister räcker inte när Grönland utsätts för påverkan. En plattform ägd av andra räcker inte när geopolitiken förändras. En informationsmiljö som inte också kan verka i kris och i krig, och som inte ses som skyddsvärd, kommer inte räcka till när samhället utsätts för påverkan eller hot.

När jag nu lämnar Harpa och tar mig mot flygplatsen, tänkter jag på minister Olsens ord om tillit. Att den inte kan krävas, utan att den måste byggas genom ärlighet, respekt och transparens. Det gäller i internationella relationer, men det gäller också för hur vi bygger våra digitala rum. Om vi vill ha demokrati i en digital tid måste vi bygga infrastruktur för den. Inte hoppas att kommersiella tivoliparker ska fungera som offentliga torg. Inte förlita oss på att geopolitiken förblir stabil. Inte vänta tills vinden vänder.

Lärdomen från Grönland är tydlig. Det som inte uppfattades som problem när relationerna var goda blev akut när intressena förändrades. Och då var det för sent att börja bygga motståndskraft. Det arbetet måste ske nu, i det som fortfarande kan kallas fredstid, innan nästa storm drar in.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

Informationskrigets många ansikten

Det var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.

Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.

Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.

I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.

Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.

Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.

Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.

En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.

Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?

Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.

Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.

En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.

#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska

Det torg som kunde bli – Varför nästa kapitel kanske tillhör medborgarna

När Europeiska kommissionen beslutade att etablera sig i sociala medier gjorde den ett ovanligt val. Istället för att bara skapa ännu ett konto på en kommersiell plattform anlitade den Mastodon för att driva en egen server. Kommissionen äger nu sitt digitala utrymme på samma sätt som den äger sina byggnader. Ingen kan ta bort det. Ingen kan ändra reglerna över en natt. Innehållet tillhör institutionen, arkiverat och tillgängligt under dess egen kontroll.

Så här har vi inte lärt oss tänka på sociala medier. Men vid konferensen Digital Frontlines, organiserad av Nato StratCom Center of Excellence i Riga, föreslog panelisterna som jag hade möjlighet att moderera, på temat decentraliserade nätverk, att det kanske är så vi borde tänka.

Låt oss utforska vad som gör dessa plattformar så annorlunda. Felix Hlatky, CFO på Mastodon, gav den kanske tydligaste förklaringen. Tänk på e-post. Du kan använda Gmail, Outlook eller driva din egen e-postserver, men alla kan ändå kommunicera med alla andra. Det underliggande protokollet, det gemensamma språk som låter olika system prata med varandra, är det som spelar roll.

Mastodon och liknande plattformar som Bluesky fungerar på samma sätt. De använder öppna protokoll, delade tekniska standarder som tillåter olika tjänster att samverka. Någon som använder Mastodon kan följa en fotograf på PixelFed, en Instagramliknande tjänst, eller titta på videor på PeerTube, ett YouTube alternativ, allt från ett enda flöde. Olika gränssnitt, olika operatörer, sömlös interaktion.

Detta kallas federation, och det representerar en återgång till internets ursprungliga arkitektur. Före Facebook och Twitter byggdes webben på protokoll. E-post, world wide web, dessa var öppna standarder som vem som helst kunde använda för att bygga tjänster som fungerade tillsammans. Sociala medier bröt det mönstret genom vad som kallas plattformisering, där företag låser in användare i slutna silos för att maximera värde och eliminera konkurrens.

Roel Roscam Abbing, doktorand i interaktionsdesign vid Malmö universitet, skisserade vad federation erbjuder, och som plattformar inte kan. För det första innebär äkta interoperabilitet att du kan flytta mellan tjänster utan att förlora dina kontakter. Om du var oense med förändringar hos en e-postleverantör kunde du byta samtidigt som du behöll din adressbok. Federerade sociala medier fungerar på samma sätt.

För det andra blir styrning distribuerad snarare än centraliserad. I Mastodons nätverk med ungefär 11 000 servrar sätter varje operatör sina egna modereringsregler. Ett universitet kan driva en server för akademisk diskussion med strikta standarder. Ett konstkollektiv kan driva sin med andra prioriteringar. En kommun kan vara värd för en server för medborgardialog. Alla existerar i samma nätverk, men var och en fattar sina egna beslut.

När operatörer är oense med en annan servers policyer kan de bryta kontakten. Detta hände exempelvis 2019 med Gab, en högerextrem plattform byggd på Mastodons öppna källkod. Det bredare nätverket valde att isolera Gab och förvandla det till en digital ö. Teknologin möjliggjorde kollektiv handling för att etablera gränser utan att kräva en central auktoritet.

För det tredje, och kanske viktigast, återfår användarna kontroll över sin upplevelse. Mastodon visar inlägg kronologiskt, inte genom uppmärksamhetsmaximerande algoritmer. Ingen rekommendationsmotor lyfter fram inflammatoriskt innehåll för att det driver engagemang. Inga erbjudanden om annonsering ökar synlighet. Användare följer vad de väljer att följa och ser det i den ordning det publicerades.

Hlatky beskrev detta som en medveten designfilosofi. Kommersiella plattformar optimerar för skärmtid eftersom det genererar intäkter. Federerade plattformar optimerar i stället för autonomi för användare. Resultatet är att upplevelsen för användare känns lugnare, mer mänskligt, ibland mindre spännande. Men det kanske är en del av poängen.

Även om teknologin är okänd för de allra flesta, så har den kommit att utvecklas och mogna. Redan idag används på sätt som belyser dess potential. WordPress, som driver över 40 procent av alla webbplatser, lade nyligen till ett tillägg som gör att bloggar kan ansluta till det federerade nätverket. Det ger stora möjligheter. När en kommun publicerar ett meddelande på en WordPress-sida, eller andra content management system som nyttjar protokollet ActivityPub, kan det automatiskt visas i de sociala flödena hos medborgare som följer den kanalen. När någon kommenterar på Mastodon flödar den kommentaren tillbaka för att bli en del av det officiella arkivet på kommunens webbplats.

Detta löser ett problem som demokratier kämpat med i ett decennium. Hur arkiverar du offentlig diskurs när den sker på kommersiella plattformar du inte kontrollerar? Sverige har arkiverat offentliga dokument sedan 1700 talet, men det senaste decenniet skapar luckor eftersom Facebook, LinkedIn, Instagram eller TikToks inlägg inte lätt bevaras i nationella arkiv. Federerade system gör arkivering strukturellt enkelt eftersom institutioner äger sin infrastruktur.

Frågan om varför auktoritära aktörer anammar denna teknologi blir tydligare i detta sammanhang. Truth Social, Donald Trumps egen plattform, körs på Mastodons kod. Turkiets styrande parti driver ett liknande system. Dessa aktörer insåg en strategisk verklighet. Att äga sin kommunikationsinfrastruktur innebär att ingen kan kasta dig av plattformen dig, ingen kan ändra algoritmer mot dina intressen, och du kontrollerar algoritmen själv. Du sätter agendan.

Men samma logik gäller, kanske till och med mer kraftfullt, för demokratiska institutioner. Europeiska kommissionen kan inte förbjudas från sin egen server. Tysklands federala regering, som också driver Mastodon infrastruktur, behöver inte oroa sig för algoritmändringar som påverkar räckvidden till medborgare. Små franska kommuner äger sina kommunikationskanaler på sätt som är omöjliga på kommersiella plattformar.

Investeringen som krävs är blygsam. Hlatky noterade att att driva en stor institutionell server kostar några hundra euro i månaden. Mastodon själv byggdes med mindre än 3 miljoner euro i total investering, mestadels genom ett litet team av ingenjörer och omfattande frivilliga bidrag från öppen källkod gemenskapen. Hlatky föreslog att ungefär 10 miljoner euro i offentlig finansiering skulle kunna förfina mjukvaran för att matcha kommersiell finish, en bråkdel av vad regeringar spenderar på reklam i sociala medier idag.

Suveränitetsdimensionen blir särskilt relevant i kontexten av kris eller krig. Om undervattenskablar skärs av, om kommersiella plattformar blir opålitliga eller fientliga, ger federerad infrastruktur under nationell kontroll kontinuitet för offentlig diskurs. Österrikes försvarsdepartement, noterade Felix Hlatky, kör redan 80 till 90 procent öppen källkod, efter att nyligen ha avvecklat Microsoft från försvarsmakten just på grund av suveränitetsfrågor.

Den historiska parallellen är tänkvärd. För hundra år sedan ledde radions framväxt som kraftfull kommunikationsteknologi demokratiska samhällen till att skapa public service. BBC och liknande institutioner uppstod ur insikten att viss infrastruktur var för viktig för rent kommersiell kontroll, eller för att tillåtas vara verktyg för despoter. De tjänade demokratiska värden. Universell tillgång, redaktionellt oberoende.

Dagens situation förutsätter liknande tänkande. När kommersiella sociala medier fragmenteras under tyngden av algoritmisk manipulation, AI-genererat innehåll och plattformsinstabilitet, så erbjuder federerade alternativ en väg framåt som överensstämmer med demokratiska principer. Inte som en ersättning för kommersiella plattformar, utan som avgörande och viktig digital offentlig infrastruktur vid sidan av dem.

Hindren är verkliga men inte oöverstigliga. En trötthet inför hanteringen av sociala medier är tydlig bland offentliga institutioner, utmattade av ständiga plattformsskiften, moderering och försvårad dialog med plattformarna. Att prova något nytt känns betungande. Det är begripligt. Men tidiga användare rapporterar positiva erfarenheter. Dessa institutioner äger sin närvaro, kontrollerar sina arkiv och ansluter till medborgare på mer mänskliga villkor.

Hur skulle utbredd adoption kunna se ut? Föreställ dig att universitet driver sina egna federerade servrar för akademisk diskurs, sammankopplade globalt men styrd lokalt. Det gör Sunet redan. Kommuner, regioner och myndigheter som står värd för medborgerliga sociala arenor som medborgare når, genom de gränssnitt och appar de själva föredrar. Nyhetsorganisationer som publicerar direkt till federerade nätverk, med kommentarer och diskussion som sker i utrymmen de kontrollerar snarare än på kommersiella plattformar.

Teknologin möjliggör detta redan idag. WordPress-integration innebär att miljontals befintliga webbplatser kan bli en del av nätverket med en enkel installation av ett tillägg. Statliga innehållshanteringssystem kan få krav på sig inför upphandling lm att införliva federation, vilket skulle göra varje officiellt meddelande till ett socialt medieinlägg under institutionell kontroll.

Skiftet förutsätter att vi ändrar hur vi tänker på sociala medier. Inte som destinationer vi besöker, plattformar vi ansluter till, utan som protokoll vi använder. Precis som vi inte tänker på oss själva som “på e-post” utan helt enkelt använder e-post för att kommunicera, kan federerade sociala medier bli infrastruktur vi knappt märker, som kopplar samman oss över tjänster vi väljer baserat på våra behov och värderingar.

Roscam Abbing efterlyste mer forskning för att förstå denna dynamik bättre. Hlatky hoppades att fler institutioner, offentliga och privata, skulle utforska nätverket. Båda visionerna pekar mot samma framtid. Kommunikationsinfrastruktur som tjänar användare snarare än aktieägare, som möjliggör genuin dialog snarare än att tillverka engagemang, som demokratier kontrollerar snarare än bara använder.

Teknologin existerar. Den används av miljontals personer. Frågan är om demokratier kommer att inse möjligheten framför dem. Inte att överge kommersiella plattformar helt, utan att bygga offentliga alternativ som bevarar digital suveränitet, stödjer möjlighet att arkivera, motstår algoritmisk manipulation och håller dörren öppen för den sortens internet vi trodde att vi byggde för trettio år sedan.

Det offentliga torget som kunde bli tar redan form, en server i taget. Det som återstår är att demokratier gör anspråk på sin plats i det.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Innovation #SocialMedia #Svenska

Vi har Bank-ID för att verifiera oss, men hur verifierar vi banker och myndigheter?

#digitalsuveränitet #digitalresiliens

Från digitala tivolin till demokratiska allmänningar

Tanken på ett digitalt offentligt rum, en global agora för samtal och idéutbyte, är en av vår tids mest kraftfulla drömmar. För ett ögonblick, för drygt ett decennium sedan, tycktes den nästan vara inom räckhåll. Idag, när den drömmen på många sätt har övergått i en tilltagande och febrig mardröm av polarisering, kommersialism, desinformation och en tilltagande mängd AI-sörja i våra digitala flöden, är det lätt att känna sig uppgiven.

Men att kapitulera vore ett historiskt misstag. Teknologin som ledde oss vilse bär också i sig fröet till en verklig och hållbar digital opinionsbildning. Att vår digitala samtid är sjuk är en insikt som sedan många år har nått maktens korridorer. Men i närtid har frågan hamnat högt på dagordningen, med USA:s allt mer auktoritära drag. För en tid sedan talade Frankrikes president Emmanuel Macron på tyska nationaldagen, om behovet av att återta kontrollen. Han gav på många sätt en korrekt diagnos av symptomen. Men hans fokus på att reglera de befintliga plattformarna och på att öka kontrollen på internet är att medicinera en sjuk patient, inte att bygga en frisk framtid. Den väg som skapar bättre förutsättningar för ett demokratiskt samtal i en digital tid, ligger inte i att tukta det som är, utan i att modigt bygga det som borde vara.

För att förstå vart vi kan gå måste vi minnas var vi kommer ifrån. Det fanns en tid då de amerikanska plattformarna bar på ett närmast utopiskt löfte. De var inte digitala tivolin. De framstod som verktyg för medborgarmakt. Under den arabiska våren såg en hel värld hur aktivister på Tahrirtorget i Kairo använde Facebook för att organisera sig och hur Twitter blev en livlina för att sprida ocensurerad information i realtid. Det var en digital våg av frihetslängtan. Plattformarna gav en röst åt de röstlösa och skapade en känsla av global samhörighet. Men pendeln svängde. När företagen växte och börsnoterades syntes en gradvis förändring. Det vid tiden så upprepade idealet om att “koppla samman världen” ersattes av Wall Streets iskalla krav på evig tillväxt. För att uppnå detta omformades plattformarnas själva kärna. Kronologiska flöden byttes ut mot komplexa algoritmer vars enda syfte var att maximera vår tid på plattformen. De lärde sig snabbt att det mest effektiva bränslet för engagemang inte är samförstånd, utan engagemang, konflikt och ilska. Torget blev en gladiatorspelsarena där den som skrek högst fick all uppmärksamhet, och där ägaren av arenan kammade in vinsterna.

Och det är här vi står idag, mitt i konsekvenserna av denna utveckling. Vårt offentliga samtal utspelar sig till stor del på en infrastruktur där konsekvenserna av dess design är att den splittrar oss. Ingenstans har denna sönderdelande kraft blivit tydligare än i USA, plattformarnas hemland, där de bidragit till en polarisering som hotar att konsumera demokratin inifrån. Utvecklingen vi ser leder till en ny och långt farligare slutsats för oss i Europa. Vårt beroende av dessa plattformar är inte bara ett beroende av enskilda företag. Det är ett direkt beroende av den politiska stabiliteten i ett USA som i hög fart rör sig i en allt mer auktoritär riktning. Vi har lagt fundamentet för vårt offentliga samtal i ett land där de demokratiska institutionerna knakar i fogarna. Insikten gör vår nuvarande situation ohållbar. Att, som Macron föreslår, förlita sig på reaktiva regleringar för att städa upp i andras kommersiella tivolin är som att försöka bygga ett stabilt hus på kvicksand.

Vägen framåt innebär ett grundläggande skifte i hur vi tänker. En grundläggande beståndsdel i tänkandet utgörs av att vi måste förstå skillnaden mellan en plattform och ett protokoll, en distinktion som techskribenten Mike Masnick beskrev 2019. En plattform är en inhägnad trädgård som ägs av ett enda företag. Tänk Facebook, X, Youtube eller TikTok. Företaget sätter alla regler och du är hyresgäst. Ett protokoll är istället en gemensam uppsättning regler, en öppen standard som alla kan använda för att bygga tjänster som kan prata med varandra. Det bästa exemplet är e-post. Du är inte “på Gmail”. Du har en e-postadress och kan skicka meddelanden till vem som helst, oavsett om de använder Outlook, Apple Mail eller en egen server. Protokollet är den delade grunden, en digital allmänning, medan tjänsterna kan konkurrera fritt ovanpå den. Dagens sociala medier är plattformar. Framtidens måste bygga på protokoll.

Varför är detta så viktigt? För att plattformar är dömda att med tiden försämras, en process som författaren Cory Doctorow kallat “enshittification“. Processen har flera steg. Först är plattformen fantastisk för användarna för att locka dit dem. Sedan, när användarna är fast, försämras tjänsten för dem för att gynna annonsörer och företag. Därefter misshandlas även företagen för att all vinst ska kunna pressas ur systemet och hamna hos plattformens ägare. Till slut, när det inte finns mer värde att utvinna och alla är missnöjda, dör plattformen. Detta är ingen olyckshändelse. Det är den inbyggda logiken hos en tjänst som har monopol på relationerna mellan sina användare. Att bygga på öppna protokoll är det enda sättet att bryta denna destruktiva cykel.

Men den kommersiella logiken är bara ena halvan av problemet. Den andra, och djupare, är att plattformarnas själva arkitektur inte är designad för demokratiska samtal. Den algoritm som bestämmer vad du ser och vem som får synas ägs och kontrolleras helt av företaget. Detta står i skarp kontrast till hur vi byggt vår demokrati. I vårt föreningsliv, i våra parlament, har vi utvecklat regler och normer under århundraden för att säkra ett rättvist och inkluderande samtal. Vi har justeringspersoner, röstlängder och kontrapropositionsvotering. Till och med vid fikabordet har vi informella normer för hur vi fördelar ordet och lyssnar på varandra. Allt detta är demokratins egen infrastruktur, dess egna algoritmer, skapade för att väga argument och skapa legitimitet. Plattformarnas algoritmer är inte skapta för detta. Deras enda mål är att maximera engagemang i uppmärksamhetsekonomiska syften. Demokratiska principer och kommersiell optimering är i grunden oförenliga storheter. Och det är just därför protokollen är så avgörande. Ett öppet protokoll är en gemensam grund som gör det möjligt att bygga en mångfald av tjänster som kan prata med varandra, men som kan ha olika regler och design för att tjäna olika demokratiska syften.

Den goda nyheten är att detta inte är en avlägsen fantasi. Teknologin finns redan och utvecklas vidare. Två huvudsakliga standarder leder just nu utvecklingen. Dels ActivityPub, ett öppet protokoll som utgör ryggraden i det som kallas “Fediverse”. Här hittar vi tjänster som Mastodon, en öppen variant av hur Twitter tidigare såg ut. Här finns PeerTube, ett federerat alternativ till YouTube, och Pixelfed, ett alternativ till Instagram. Den andra stora standarden är ATproto, som ligger till grund för den snabbt växande tjänsten Bluesky. Poängen är inte exakt vilket protokoll som “vinner”, utan att principen om ett öppet, distribuerat och federerat socialt nätverk redan är bevisad och fungerande.

Vårt samhälle står nu inför ett historiskt uppdrag. Vi måste samlas kring en gemensam vision om protokoll före plattform och hjälpas åt att bygga den framtid vi behöver. Målet är att ovanpå gemensamma, öppna standarder skapa en rik flora av tjänster som stärker samhällsgemenskapen, och som gör ett öppet socialt landskap lika självklart som e-posten är idag. Här kan public service och andra aktörer spela en viktig och katalyserande roll. Deras uppgift, kan i denna utveckling vara att tillsammans med samhällsorienterade aktörer, så som Internetstiftelsen och andra delar av ett digitalt civilsamhällle, bidra till utvecklingen av den grundläggande infrastrukturen och skapa en starkare, öppen tech-stack.

De kan sedan utveckla sina egna tjänster, så att exempelvis SR Play och SVT Play förblir unika upplevelser men samtidigt blir interoperabla med ett bredare sammanhang. Tidiga experiment, som Sunets närvaro på Mastodon, visar att viljan och förmågan redan finns i delar av offentlig sektor. Nästa steg är att staten och SKR driver på för att myndigheter, regioner och kommuner ser till att deras content management system som de använder bygger på samma protokoll, så att de kan publicera sina nyheter och samhällsinformation via samma öppna protokoll. På så sätt upphör den absurda situation vi ser idag, där ledande politiker förlägger vitala delar av det politiska samtalet till slutna, utländska plattformar. Detta nuvarande beteende förminskar inte bara det offentliga rummet, det skapar också ett digitalt mörker för framtiden. Sveriges långa och stolta historia av öppna offentliga arkiv, en vital del av vår demokrati, har undergrävts av plattformseran. Att bygga på öppna protokoll är därför också en fråga om att säkra att vår tids historia kan bevaras och granskas av kommande generationer.

Utöver de demokratiska vinsterna finns en annan, livsavgörande dimension. Vår beredskap. Att idag förlägga merparten av vårt offentliga samtal, och därmed en kritisk del av vår informationsförsörjning i fred, kris och krig, till ett fåtal centraliserade plattformar är en stor strategisk sårbarhet. Dessa tjänster och den data de hanterar är lokaliaserade på andra sidan Atlanten, eller på helt andra platser jorden runt, utanför vår kontroll och jurisdiktion. I ett läge av allvarlig kris eller i värsta fall krig, riskerar vi att delar av vår digitala samtalsinfrastruktur stängs ner eller manipuleras, antingen genom tekniska avbrott, fientliga cyberattacker eller genom politiska beslut i plattformarnas hemland. En federerad struktur baserad på öppna protokoll är i grunden mycket mer robust. Genom ett distribuerat nätverk av servrar och tjänster som ägare har rådighet över, skapas en digital resiliens med betydligt färre enskilda sårbarheter. Om en del av nätverket slås ut kan kommunikationen fortsätta i andra delar. Att bygga vår egen digitala infrastruktur är därför inte bara en fråga om ett bättre offentligt samtal. Det är en central och nödvändig del av att bygga ett modernt totalförsvar i en alltmer osäker värld.

Den dröm om ett öppet digitalt torg som en gång tändes har inte slocknat, den har bara skymts av en svår verklighet av polarisering och AI-genererad sörja. Men vi behöver inte stå handfallna. Vi behöver inte enkom reglera och begränsa. Vägen framåt är utstakad och tekniken finns inom räckhåll. Valet vi står inför är inte primärt tekniskt, det är demokratiskt och kulturellt. Det handlar om att bestämma oss för om vi vill fortsätta att vara passiva hyresgäster i andras kommersiella imperier, eller om vi vill bli arkitekter och trädgårdsmästare av våra egna, öppna och livskraftiga digitala offentliga rum. Tiden för att bara prata om problemen är förbi. Nu är det dags att börja skapa.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

Så formas våra demokratiska samtal efter algoritmer med en auktoritär agenda

Så ser vi konsekvenserna av Trumpregimens tumskruvar i det digitala landskapet bli allt mer kännbara. Nu har också det av Google ägda YouTube i veckan vikt sig för regimen och har betalat 24,5 miljoner dollar till Donald Trump, som en slags frivillig bot för att han en gång stängdes av från plattformen. Det som syns är ett företag som viker sig för trycket av makten, men också en gradvis förändring av spelreglerna för den digitala infrastruktur som Sverige, Europa och stora delar av världens demokratier, har valt som arenor för digitala offentliga samtal.

Tillsammans har nu Meta, X och YouTube betalat närmare 60 miljoner dollar till Trump och hans krets för att i praktiken ha tillämpat sina egna regler på respektive plattform efter stormningen av Kapitolium. Genom att acceptera förlikningar så säger företagen i praktiken att deras beslut om att stänga av Trump var felaktiga. Men genom att vika ner sig i dessa rättsprocesser, visar de också något mer. De visar att de föredrar att abdikera från ansvaret att överhuvudtaget fatta svåra beslut. I stället för att moderera börjar plattformarna nu lätta på regelverken, återinsätter konton som spridit anti-vax konspirationer, högerextremistisk propaganda och desinformation kopplat till Trumps förlorade val 2020. Modereringen monteras ner under förespeglingen om att öka yttrandefriheten. Men den egentliga frihet som ökar är plattformarnas egen, och den sittande politiska ledningen i USA.

Minns du hur det såg ut? I slutet av nittiotalet målade reklamfilmerna upp en framtid där internet skulle befria oss. Alla världens bibliotek i fickan. Forskare i Stockholm kunde samarbeta med kollegor i Shanghai. Barn med funktionsnedsättningar kunde delta på lika villkor. Gränserna skulle suddas ut, kunskapen demokratiseras, människor förenas. Delar av dessa löften har infriats. Vi har en enastående tillgång till information och delaktigheten för många har ökat. Men andra löften lyser med sin frånvaro. Tillgången till all information har ledde inte närmare sanningen. Det visade sig att tillgång till information inte är det samma som vare sig kunskap eller bildning. För detta behövs något mer, och annat. Med möjligheten att nå hela världens befolkning digitalt, växte samtidigt en organiserad brottslighet som kapitaliserar på nya möjligheter. Auktoritära stater nyttjar tekniken och formar den i sina syften. Ekokamrarna växte. Konspirationsteorierna frodades. Idag kan en förälder sitta vid köksbordet och övertygas om att vacciner är farliga, bekräftad av miljontals andra runt om i världen som tror detsamma, förstärkt av algoritmer som ger henne mer av det hon vill höra. Det som skulle föra oss samman har i flera avseenden försvårat för vår möjighet att dela en gemensam bild av verkligheten.

För amerikanska företag i amerikanska sammanhang må det vara en affärsmässig kalkyl att förflytta deras positioner för att ställa sig in hos makten. Men för Sverige och Europa blir konsekvenserna betydligt mer utmanande. Vi har under två decennier gradvis flyttat vårt offentliga samtal från torg, föreningslokaler och tidningsredaktioner till digitala plattformar ägda av ett fåtal amerikanska, men också kinensiska, företag. I den uppmärksamhetsekonomiska tävlingen om läsare, tittare och klick har traditionella medier och institutioner tappat mark. Samtidigt har vi gjort oss beroende av infrastruktur vars spelregler nu omförhandlas för att tillmötesgå en administration som öppet utmanar grundläggande demokratiska principer.

En livskraftig demokrati förutsätter ett opinionsbildningslandskap där information kan granskas, diskuteras och värderas. När plattformarna slutar vara just plattformar och istället blir allt mer politiska aktörer, upphör de att fungera som neutral infrastruktur. De blir själva en röst i den politiska debatten, en röst som nu utformas för att tjäna Trumpadministrationens, eller för den delen Kinas, intressen. Svenska väljare formar sin uppfattning om migration, klimat och jämställdhet genom flöden vars algoritmer inte längre är neutrala. Europeiska beslutsfattare når sina medborgare via kanaler med inbyggd politisk agenda. Själva infrastrukturen för vårt offentliga samtal har fått en riktning, och den riktningen bestäms inte i Stockholm eller Bryssel.

Det som syns hända är att förändringen minskar den gemensamma fakta att utgå ifrån. När plattformarna river ned sina redan otillräckliga moderationssystem uppstår ett vakuum. Utvecklingen av AI-sörja som får viral spridning gör inte läget bättre. Konspirationsteorier, desinformation och rent nonsens kan spridas utan motstånd. När vi scrollar möts vi i vår feed av en algoritmstyrd blandning av fakta och lögner. Det blir allt svårare att veta vad som är sant.

Resultatet är inte en gemensam verklighet där vi kan ha olika åsikter, utan otaliga parallella verkligheter där varje påstående väger lika tungt. Där decennier av vetenskaplig forskning om vacciner kan avfärdas som konspiration, där uppenbar desinformation om migration kan få samma spridning som seriös rapportering. Demokratisk debatt förutsätter att vi åtminstone delar en grundläggande uppfattning om vad som hänt. Den förutsättningen eroderar nu.

Problemet är inte att företag fattar affärsmässiga beslut, eller att de navigerar i komplexa politiska landskap. Problemet är att vi har tillåtit några enstaka kommersiella aktörer att bli infrastruktur för våra digitala demokratiska samtal, utan att samtidigt säkerställa att denna infrastruktur är motståndskraftig mot politisk press från auktoritära tendenser. Vi har byggt vårt digitala offentliga rum på mark vi inte äger, med regler vi inte bestämmer över, och som nu visas kunna ändras över en natt när maktbalansen förskjuts.

Europa har genom lagstiftning som Digital Services Act börjat adressera dessa frågor, men juridiska ramverk kan inte ersätta det strategiska misstaget att göra sig beroende av enstaka plattformar. När dessa plattformar nu väljer att prioritera relation med en amerikansk administration framför innehållslig integritet, befinner sig europeiska demokratier i en situation där spelreglerna för den egna opinionsbildningen bestäms någon annanstans, av någon annan, för någon annans syften.

Konsekvenserna sträcker sig längre än enskilda politiska frågor. När informationsmiljön omformas för att tillfredsställa en auktoritär regim, undermineras två grundläggande förutsättningar för demokrati. Den första är förmågan till empati och solidaritet mellan medborgare. Demokrati kräver att vi kan föreställa oss andras perspektiv, förstå deras situation, se samhället som något vi delar och formar tillsammans. Men algoritmerna som nu styr vårt informationsflöde är designade för att maximera engagemang genom upprördhet och polarisering, inte för att bygga broar mellan människor. De belönar innehåll som framkallar starka känslor, ofta av rädsla eller vrede, och straffar nyanserad diskussion.

Den andra förutsättningen är respekt för förvärvad kunskap och expertis. Demokratiska beslut måste kunna grundas på en delad verklighet där fakta existerar oberoende av politiska preferenser. När plattformar tillåter eller aktivt främjar spridningen av konspirationsteorier och pseudovetenskap, eroderas denna grund. I det nya informationslandskapet kan varje påstående, oavsett hur befängt, framställas som lika trovärdigt som decennier av vetenskaplig forskning.

För Sverige och Europa blir utmaningen inte bara att navigera de omedelbara konsekvenserna av plattformarnas politiska kapitulation, utan att förstå att vi måste omvärdera vårt förhållande till denna digitala infrastruktur i grunden. Så länge vårt offentliga samtal är beroende av företag vars prioriteringar formas av amerikanska maktförhållanden, är vår demokratiska självständighet i fara.

Priset för denna beroende börjar nu bli synligt. Det är inte mätt i dollar, utan i försvagad förmåga att upprätthålla de normer och den informationsmiljö som demokratiskt beslutsfattande förutsätter.

Läs mer:

The Rise of Technofascists – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/podcasts/archive/2025/10/the-david-frum-show-sam-harris/684424/

YouTube Bends the Knee – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/technology/2025/10/youtube-trump-settlement/684431/

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

En reflektion om morgondagens totalförsvar

Tåget rullar genom Värmlands skogar på väg mot Göteborg och tankarna från dagens konferens i Karlstad sorterar sig sakta. Utanför fönstret glider samma landskap förbi som under andra världskriget formade Sveriges förståelse för totalförsvar. Nu, 80 år senare, bygger vi om det igen, men den här gången under tidspressen från ett pågående krig bara några timmar bort.

På scenen i Solasalen på konferenscentret CCC i Karlstad, talade politiker från olika partier med ovanlig enighet. Inte för att de politiska skillnaderna försvunnit, utan för att verkligheten tvingat fram en gemensam förståelse av läget. Linda Larsson och Alexander Torin från Karlstad, Lars Nilsson och Marie Odin från Kristinehamn representerade inte längre bara sina partier utan kommuner som måste lösa samma praktiska problem. Reservkraft, vattenförsörjning, beredskapsanläggningar. Det är politik som blivit projektstyrning under extremt tidstryck.

Försvarsminister Pål Jonson levererade en slående bild av den förändring som nu syns. 35 procent av hans arbetstid går åt till Ukrainastödet. Det är en försvarsminister som bokstavligen omorganiserat sitt liv kring att stödja en nation i krig. Hans språk om att Sverige måste agera “skyndsamt” och “aggressivt” mot hinder som bromsar försvarets uppbyggnad signalerar en mentalitetsförändring från utredning till exekvering. När han berättade om arbetet med att kartlägga vilket försvarsmateriel som kunde levereras betydligt snabbare, blev det tydligt att vi steg för steg börjar lära oss att ställa om mot nya behov, som är allt större och nära.

MSB:s generaldirektör Mikael Frisell beskrev den komplexa utmaning han tillsammans med myndigheten står mitt uppe i. Att koordinera det civila försvaret innebär att få tusentals aktörer att röra sig åt samma håll utan att kunna ge order till någon av dem. Så berättelsen om de 30 medarbetare från MSB, på marken i Ukraina som samlar erfarenheter som direkt påverkar svensk beredskapspolitik. Civilplikt som aktiveras för första gången på decennier. Också här syns förändringens vindar.

Elisabeth Braw från Atlantic Council bidrog med det internationella perspektivet som visade att Sveriges approach skiljer sig åt från många andra länder. Medan andra diskuterar att “man borde göra något”, så agerar Sverige mer som en sammanhållen helhet. Konkret problemlösning som hon menar på är mer sällsynt på andra håll. Hennes historiska exempel från Helmut Schmidt, som tvingade tyska banker att köpa aktier av patriotiska skäl, ställde frågan om svenska företagsledare idag skulle acceptera samma krav från staten. Tiderna är annorlunda, och så behöver sannolikt också metoderna vara.

Eftermiddagen inleddes med en fin panel i ett samtal om folkförankring och försvarsvilja, där de resonerade och utvecklade begrepp som Sverige nu har återupptagit efter 30 års vila. Jenny Deschamps-Berger från Försvarshögskolan förklarade skillnaden. Folkförankring är statens projekt för att få befolkningen att förstå att alla behövs, medan försvarsvilja är den personliga känslan av att vilja bidra. Catrin Huss från Myndigheten för psykologiskt försvar beskrev hur de arbetar med att förklara vad otillbörlig informationspåverkan innebär i praktiken, här och nu, och hur såväl myndigheter som regioner, kommuner och medborgare kan bidra till att stärka sin förmåga. Särskilt beskrivningarna av hur myndigheten arbetar för att lära av och med unga i civilsamhället var hoppingivande, och torde stå exempel för andra myndigheter med liknande behov.

Den avslutande panelen kristalliserade en av dagens mer centrala insikter. Lena Nyberg från FOI beskrev “spagettisyndromet”, att när man drar i en tråd så händer något oväntat på ett helt annat ställe. Med alla initiativ som nu pågår i totalförsvarsuppbyggnaden är sannolikheten hög för samma effekt. Problemet måste löses på vägens gång eftersom tiden för fleråriga utredningar inte finns.

Det som slog mig under dagen var hur vi går mot en mer systemisk förändring av totalförsvaret. Det är bra. Det handlar inte längre om att justera enskilda delar utan om att bygga om hela Sveriges sätt att fungera. Från Jonsons beskrivning av försvarsmyndigheternas pågående förflyttning, till Frisells civilplikt, från kommunernas reservkraft till MSBs blå broschyr till näringslivet som är på gång – varje förändring förutsätter att andra delar anpassas.

Konferensen stärker känslan av att Sverige är mitt i en av de mest krävande organisationsförändringar som ägt rum, på decennier. När Frisell beskriver sitt ledarskap som att skapa “en attityd, en kultur, ett mindset” där man slutar problematisera och blir lösningsorienterad, låter det som om förutsättningarna för innovationsledning börjar komma på plats, också i våra större myndigheter. När Jonson talar om att bryta “kostnadskurvor” och “flaskhalsar” genom innovation och risktagande, beskriver han den transformation vi står mitt i, och behöver stärka våra metoder och arbetssätt för att hantera. Här och nu.

Kanske är det därför dagen kändes så energigivande trots det allvarliga ämnet. Sverige håller på att bevisa att ett demokratiskt samhälle kan genomföra omfattande förändringar snabbt när nödvändigheten är tydlig och målet gemensamt. Att kommunpolitiker från olika partier och kommuner ser behovet av den gemensamma riktningen och stärker samverkan. Att en försvarsminister berättar öppet om sina prioriteringar och arbetstidsfördelning. Att myndigheter experimenterar och utvecklar förmåga. Allt detta som spelar roll, tillsammans.

Utanför tågfönstret har skogen övergått i åkermark och städer. Här i landskapet mellan Karlstad och Göteborg, och runt om i landet, finns de kommuner, företag och människor som tillsammans bidrar för att genomföra den förändring som diskuterades idag. De ska bygga reservkraftverk, utbilda beredskapssamordnare, skapa trygghetspunkter och integrera totalförsvarstänk i verksamhet. Det är en systemtransformation som går från policydokument till praktik, från nationell strategi till lokal verklighet. Dagen i Karlstad har visat ett Sverige som förstått att förändring inte längre är ett val utan en nödvändighet. Frågan som hänger kvar är om takten i förändringen kan hållas uppe och om detta blivit det nya normala för hur Sverige fungerar.

Ska vi möta vår tids omvälvande skeenden behöver det vara på det viset.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Innovation #Svenska #Totalförsvar #Ukraina

Är det i år Linux blir ett alternativ för fler?

Så kom dagen då jag beställde en Linuxdator till mig. En laptop från Framework med RISC V processor. Planen är att använda den som min arbetsdator. Under två decennier har val av skrivbordsdator i praktiken varit ett slags tvåpartisystem. Windows och macOS har turats om att dominera, ibland samtidigt i olika branscher, ibland med tydliga läger. Linux har funnits som den tysta motorn i bakgrunden, på servrar och i inbyggda system, oumbärlig men osynlig för de flesta användare. I år skiftar tonen. Inte tvärt, inte dramatiskt, men märkbart. Fler organisationer, utvecklarteam och myndigheter tittar på Linux som ett reellt slutanvändaralternativ. Frågan är inte om allt vänds upp och ned över en natt. Frågan är om vi nu ser början på en ny kurva som över tid förändrar vardagens datorer.

Det som förändras bär tre kännetecken. Hårdvara, mjukvara och politik. Hårdvaran blir intressant på ett nytt sätt. Utvecklingsmiljöerna i Linux har mognat och blivit påtagligt attraktiva för den som vill äga sin sina arbetsverktyg, i en tid där “software as a service” – SaaS har kommit att vara normerande. Och så har geopolitiken har klivit in i maskinrummet, särskilt i Europa, där digital självständighet väger tyngre än för bara några år sedan.

Först hårdvaran. Framework har under några år drivit en idé som låter enkel men går helt emot strömmen med ett annat synsätt på vad en laptop egentligen är. Datorn ska gå att laga, uppgradera och anpassa. Skärm, batteri, portar, tangentbord och till och med moderkort ska kunna bytas. För Linux spelar detta roll av två skäl. Det förkortar vägen mellan community och produktionsmaskin, och det gör det enklare att välja bort låsta komponenter som strular med drivrutiner. I år har dessutom ett RISC V baserat moderkort för Frameworks 13 tums chassi nått marknaden. Den är i första hand tänkt för utvecklare, men den visar ändå på ett symboliskt skifte, när inte bara mjukvaran är öppen. Själva arkitekturen under mjukvaran blir tillgänglig för experiment och förbättringar. Det är ett litet steg om man ser till volymer, men ett stort steg i en intressant riktning, som gynnar Linux eftersom öppen mjukvara, öppen hårdvara och standarder ofta mår bäst i samma ekosystem.

Sedan har vi utvecklarnas vardag. Under 00 talet vandrade många från Windows till Mac, lockade av ett välfungerande Unixbaserat system och polerad produktionskvalitet. I år syns tecken på en motrörelse. 37signals, kända för Basecamp och Ruby on Rails, har beslutat att göra Linux till sitt nya defaultsystem i företaget. De har dessutom beslutat att paketera och dela den variant av Linux de själva utvecklar och använder, kallad Omarchy, en slags remix ovanpå Arch Linux och fönsterhanteraren Hyprland. Jag är inte hemmastadd i Linux annat än på serversidan för egen del, men förstår så pass mycket att jag ser att det som 37signals har i kikaren inte är den gamla bild av Linux jag har. Det är en estetisk, tangentbordsbaserad arbetsplats som startar snabbt, håller sig uppdaterad och kan formas efter teamets behov. Företaget gör inte detta av några nostalgiska skäl, utan för att få kontroll, transparens och en friktion som leder till snabbare förbättringar. Det är också ett budskap till branschen. Om en erfaren produktorganisation väljer att arbeta så varje dag blir det svårare att avfärda Linux på skrivbordet som ett hobbyprojekt.

Arch Linux i sig fungerar här som indikator. Distributionen är byggd minimalistiskt och uppdateras löpande i stället för i stora språng. Det passar sannolikt många utvecklarteam som vill styra tempo och komponenter. I praktiken betyder det kortare steg från idé till fungerande miljö, samt snabbare vägar att backa när något bryter. Det är inte för alla, men det fyller troligtvis ett behov som tidigare täckts av macOS på utvecklarsidan.

Till så till sist politiken. Danmark har gjort digital suveränitet till ledstjärna i årets digitaliseringspolitik, och driver även frågan under det kommande halvåret som ordförandeland i EU. Digitaliseringsministeriet har påbörjat en övergång från Microsoft Office till LibreOffice i två steg och lyfter samtidigt behovet av att minska beroendet av en handfull utländska leverantörer. Riktningen pekar här mot öppen källkod och större egenmakt. Parallellt har ett antal danska komuner, där Köpenhamn går i spetsen, börjat testa alternativ och lägger grund för upphandlingar där öppna standarder premieras. Det handlar mindre om ideologi och mer om att säkra handlingsfrihet när världen rör på sig.

Tyskland ger ett andra datapunkt. Schleswig Holstein har påbörjat en flerårig migration med målet att ersätta Microsoft Office med LibreOffice och stegvis flytta från Windows till Linux för cirka trettio tusen arbetsplatser. Projektet innebär utbildning, stöd för specialsystem och en ny styrning av öppen källkod i förvaltningen. Kritiken finns och den skepsis som hörs är berättigad. Men för varje dag som passerar utan bakslag ökar sannolikheten att modellen går att skala och kopiera. Att en tysk delstat driver praktiskt genomförande gör att frågan flyttar från teori till praktik.

Sammantaget bildar hårdvaran, utvecklares förändrade möjligheter och suveränitetspolitiken ett fönster. För tio år sedan var Linux på skrivbordet antingen en kuriosa eller en livsstil. I år finns konkreta skäl som inte kräver ideologisk övertygelse. På hårdvarusidan kan du äga och laga din dator, byta moderkort, välja grafik och nätverkskort som fungerar väl med Linux. På utvecklarsidan kan du standardisera på en miljö som både går att dela i teamet och förändra när din stack förändras, och du kan bidra tillbaka när det är enklare att justera källkod än att vänta på en leverantör. I offentlig sektor finns fördelar i form av granskningsbar kod, minskad leverantörslåsning och tydligare kontroll över var data lagras och hur den rör sig mellan system.

Betydelsen av detta ska inte romantiseras. Det finns massor av bromsar och tröghet i systemet. Verksamhetssystem bundna till Windows, användarvanor som är svåra att skaka av, utbildningskostnader, tillgänglighetsfrågor och infrastruktur som under lång tid byggts kring proprietära standarder. Linux på skrivbordet kräver ett närmare förhållande till sin miljö. Man äger inte bara verktyget utan också besluten som formar verktyget. För vissa är det en vinst i produktivitet och fokus. För andra blir det en börda som stjäl tid från kärnuppgiften. Den bedömningen måste göras lokalt, inte dogmatiskt.

Ändå finns ett tydligt skifte i hur vi talar om alternativen. Värdet av kontroll och förutsägbarhet ökar i en tid när affärsmodeller och licenser byter villkor snabbare än förr. Värdet av insyn ökar när säkerhetskrav skärps och försörjningskedjor störs. Värdet av gemenskap ökar när verktyg utvecklas i öppna projekt som kan förgrena sig vid behov. Linux råkar vara den plats där dessa värden konvergerar. Det betyder inte att alla ska gå samma väg. Det betyder att fler kan göra det, av rationella skäl, och det är nytt.

Om detta är början på en större rörelse eller en större parentes avgörs inte av rubriker under 2025 utan kommer att ses i praktiken över kommande år. Det som talar för en trend är att drivkrafterna är oberoende av varandra. Hårdvara som går att äga och reparera behövs av miljöskäl och kostnadsskäl. Utvecklare som vill ha snabb återkoppling i sina verktyg gynnas av miljöer de kan forma helt själva. Offentlig sektor som vill kunna agera när geopolitiken skakar gynnas av öppna standarder. Var och en av dessa linjer kan fortsätta driva på utan att de andra bär allt. När alla tre pekar åt samma håll blir det svårare att hävda att vi bara ser en fluga.

Kanske är det klokare att inte tala om året för Linux utan om årtiondet för valmöjlighet. Windows och macOS kommer att förbli starka. De kommer att vara rätt val för många. Men Linux på skrivbordet har i år tagit några steg över en psykologisk tröskel. Det ser inte längre ut som ett sidospår, utan som ett alternativ som kan väljas av nytta, inte av trots. Om vi om några år upplever att det var här kurvan vände är det troligen för att fler organisationer vågade göra som de alltid gör när verktygen förändras. De testar, mäter, väljer och justerar. Precis så ser verklig förflyttning ut.

Läs mer:

37signals om Linux på Framework

All in on Omarchy at 37signals.

Arch Linux

Danish government agency to ditch Microsoft software in push for digital independence

It is the year of Linux at least for Denmark

Updates on Schleswig Holstein moving to LibreOffice

Germany’s northernmost state ditches Windows

Framework Laptop expands beyond x86 with first ever RISC V motherboard

RISC V mainboard for Framework Laptop 13 is now available

#DigitalResiliens #Innovation #Svenska

Ett kvitto från Kreml

År 2020 dök mitt namn upp i en ryskspråkig tidningsartikel. Inte för att jag sökt den uppmärksamheten, utan för att mitt betänkande SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid hade lyft betydelsen av att förstå och motverka framförallt rysk informationspåverkan. Så kom jag att hamna i det ryska strålkastarljuset, Texten återgavs av Regnum, en nyhetsbyrå som Estlands säkerhetspolis Kapo sedan 2005 beskrivit som en täckmantel för de ryska underrättelsetjänsterna, skapad för att påverka politiken i närliggande länder. Materialet lyftes vidare av Rambler, och hamnade i det ryska nyhetsflödet. Citat från mitt arbete hämtades ur svenska källor, översattes och placerades i en ny kontext, där de tappade nyanserna och fick en ny funktion, att tjäna ett narrativ som gynnade Kreml.

Det är lätt att avfärda som en historisk kuriositet idag. Men just denna återanvändning rymmer en paradox. Å ena sidan är det ett exempel på det Ryssland beskriver som reflexiv kontroll, där motståndarens egna ord återbrukas för att forma deras handlingsutrymme. Å andra sidan är det också ett slags kvitto. Det faktum att ett organ som styrs av rysk underrättelsetjänst fann det värt att lyfta mitt arbete är i sig ett tecken på att betänkandet spelade roll. Att de ansåg det tillräckligt relevant för att användas som råvara i deras informationskrig är en bekräftelse på att analysen träffade en nerv. Det är väl ingen hedersbetygelse i vanlig mening, men det är ett tecken på att arbetet hade genomslag, även på platser där det inte var tänkt att ha det.

Denna händelse är inte en isolerad incident, utan en liten del av ett större mönster där ord, rapporter och analyser rör sig över gränser och språk, in i informationsmiljöer präglade av maktpolitik och strategisk kommunikation. I dagens informationskrig används allt, från officiella dokument till personliga uttalanden, som byggstenar i påverkanskampanjer. Rysslands aggressioner i Ukraina och dess försök att undergräva europeisk sammanhållning följer samma logik. Genom att blanda fakta med tolkning, och låta legitima källor bli bärare av förvrängda budskap, skapas tvivel och splittring.

Demokratin är stark när den tål granskning och öppen debatt. Men den är också sårbar när dess öppna ord kan plockas ur sitt sammanhang och användas emot den. Därför blir insikten från den här lilla episoden viktig. Den påminner mig om att det vi skriver inte bara är för vår närmaste publik. Det kan hamna i helt andra händer och tjäna helt andra syften. Och den kunskapen är värdefull. Den får mig att tänka efter, att vara mer precis, att bygga resonemang som står stadigt även när de flyttas ur sin kontext. Jag tycker det är svårt. Men det är inte ett argument för att inte försöka att göra så gott man kan.

Jag sparar artikeln som ett dokument över hur idéer färdas och förvandlas i ett globalt informationslandskap. Den är ett avtryck i en tid där ord är verktyg i ett strategiskt spel, och där kampen för demokratin inte bara utspelar sig i parlament och på torg, utan i själva berättelserna om vilka vi är. Och kanske är det just därför jag ser den som ett kvitto. Ett tecken på att arbetet med att förstå och skydda det demokratiska samtalet kanske är viktigare än någonsin.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #informationskrigföring #Informationspåverkan #reflexivKontroll #SocialMedia #Svenska