#informationspaverkan — Public Fediverse posts

Ryssland tar sig in i pojkrummet – vad Clavicular lär oss om Kreml och den toxiska maskuliniteten

”Nästa resa blir Ryssland, om visumet går igenom.” En amerikansk tjugoåring skrev inlägget på X, det som förr hette Twitter, den 12 juli i år. På bara tre dagar hade det setts över tre miljoner gånger. Han kallar sig Clavicular, och för de flesta vuxna svenskar säger det namnet ingenting. För miljoner unga män världen över är han just nu en av de största stjärnorna på internet. Att en av dem annonserar en resa till Ryssland, mitt under ett pågående anfallskrig, det bär med sig en berättelse. För att förstå den måste man börja med vem han är.

Clavicular heter egentligen Braden Peters. Han är tjugo år, amerikan och bosatt i Florida. På drygt ett år har han gått från okänd till en av de mest sedda personerna på Kick, en strömningsplattform där han sänder live i timmar varje dag inför hundratusentals följare. Han blev känd genom det som kallas looksmaxxing. Ordet betyder ungefär att maximera sitt utseende. I sin mildaste form handlar det om hudvård, träning och övningar för en skarpare käklinje, som att tugga enorma mängder tuggummi. Men bland de mest hängivna drivs det längre, med plastikkirurgi, tunga anabola steroider och bonesmashing, att slå sig själv i ansiktet i tron att ansiktsbenen ska växa sig grövre. Längst in i kulturen ligger något som kallas blackpill, en dyster övertygelse om att utseendet avgör allt i livet och att den som fötts ful lika gärna kan ge upp.

Det låter som förhållandevis ofarlig fåfänga, ända tills man ser de kroppsliga spåren. Muskeldysmorfi, en tvångsmässig oro för att aldrig vara stor eller symmetrisk nog, ökar bland unga män, och i Göteborg har andelen gymnasiepojkar som prövat anabola steroider stigit från 0,4 till 1,1 procent på bara tre år. För en del blir looksmaxxingen en väg rakt in i nätets mörkaste hörn. Forskare vid Alan Turing-institutet i London kunde nyligen kartlägga hur samma unga män glider från utseendefixering vidare mot rent kvinnohat och förhärligande av våld.

Looksmaxxing är i sin tur en gren av något större, det som brukar kallas manosfären. Det är varken ett parti eller en organisation, utan ett löst nät av influencers, poddar och anonyma forum som hålls samman av motstånd mot feminism och av en berättelse om mannen som förlorare i ett samhälle som svikit honom. Dess mest kända ansikte är Andrew Tate, en före detta kickboxare som står åtalad för våldtäkt och människohandel i flera länder och som samtidigt är en av världens mest följda män bland tonårspojkar. Det här är ingen marginell värld. I Sverige följer nästan hälften av männen mellan arton och tjugofem minst en sådan mansinfluencer, och nästan en fjärdedel av de unga männen tycker att jämställdheten gått för långt, mot färre än en av tio unga kvinnor.

Det som gör den här världen svår att få syn på utifrån är att man inte behöver söka sig till den. Den söker upp en. En pojke som börjar titta på oskyldiga träningsklipp kan inom en timme ha fått sitt flöde fyllt av innehåll om kvinnors svek och mäns förlorade status, eftersom algoritmen lärt sig att ilska håller kvar en blick längre än lugn gör. I ett försök vid Dublin City University dröjde det i genomsnitt tjugotre minuter innan konton, uppsatta som helt vanliga tonårspojkar, började matas med sådant innehåll utan att ha bett om det. Man söker sig sällan dit. Man glider utför, klipp för klipp.

Under de färgstarka influencerna finns ett mörkare lager, anonyma forum där unga män betygsätter varandras ansikten på en skala från ett till tio och där de mest desperata bekräftar varandras hopplöshet. Redan 2019 visade Totalförsvarets forskningsinstitut att Sverige, räknat per invånare, hörde till de länder i världen som hade allra flest besökare på den sortens forum, långt fler än exempelvis USA. Sverige hör till de platser där den här kulturen slagit rot allra djupast.

Att en tjugoåring når miljoner är ändå ingen slump, utan resultatet av en industri de flesta aldrig hört talas om. Klippekonomin är en helt ny bransch, framvuxen på bara några år, och den anlitas av alla från Youtube-jätten MrBeast till amerikanska valkampanjer. Bakom Clavicular arbetar en armé av så kallade klippare, personer som klipper hans timslånga sändningar i korta, uppseendeväckande filmer och sprider dem på TikTok och Instagram tills en av dem blir viral. Det märkliga är vem som betalar. En australisk koncern vid namn Easygo äger både Kick, där Clavicular sänder, och kryptokasinot Stake, som han gör reklam för i sina sändningar, och det är genom Kick som klipparna får sina pengar. På bara två månader i våras skar drygt sextonhundra klippare, många av dem i Filippinerna eller Serbien och betalda i kryptovaluta, sönder honom i sjuttiotusen filmer som tillsammans setts 2,2 miljarder gånger. Vad som ser ut som spontan, folklig spridning är i själva verket en köpt tjänst. Och ingen kontrollerar vem som köper den, bara vem som får betalt för att sprida. En maskin byggd för att sälja kryptospel till unga män kan lika gärna hyras av den som vill sälja dem en känsla.

Och det är här som Ryssland återvänder. Sedan flera år driver Kreml en berättelse om sitt eget land som civilisationens sista försvarare. Den kallas ruskij mir, den ryska världen, och den målar Ryssland som ett samhälle av familj, ordning och stark manlighet, ställt mot ett väst som sägs ha ruttnat bort i feminism, förvirrade könsroller och svaghet. Det är en berättelse som manosfären redan lever i, och Ryssland vet det. Forskning om rysk statsmedia har visat hur just kön och familj används som en dörröppnare. Genom att tala om hotet mot de traditionella värdena når man en konservativ publik som annars aldrig skulle lyssna på rysk propaganda, och därifrån går det att leda vidare till en bredare misstro mot väst. Kön blir grinden, och bakom grinden väntar resten.

När Andrew Tate i juni klev av planet i Moskva togs han emot med bröd och salt, den ceremoni som brukar reserveras för hedersgäster. Han fick åka stridsvagn med ryska soldater, och i den statliga tv-kanalen RT förklarade han att patriotiska, maskulina män kommer att skydda Ryssland. Resan var teater, en föreställning iscensatt för att visa både ryssar och västliga tittare att den som föraktar det liberala väst är välkommen i Moskva.

Tate är inte ensam. Under det senaste året har en rad västliga profiler gjort samma resa, från den amerikanska högerkommentatorn Candace Owens och Tucker Carlson, före detta Fox-stjärna som reste till Moskva för att intervjua Vladimir Putin, till Elon Musks far Errol Musk, som blivit en återkommande gäst i Kreml-nära kretsar. Kreml har byggt en hel apparat för att ta emot dem, med internationella forum, konferenser och till och med ett särskilt uppehållstillstånd för västerlänningar som förklarar att de delar Rysslands traditionella andliga och moraliska värden. Det är kanske ett sådant tillstånd Clavicular väntar på när han skriver om sitt visum.

Betyder det här att Clavicular är en rysk agent, styrd från Kreml? Nej, och frågan är fel ställd. Han behöver varken vara köpt eller lyda order för att vara till nytta. Det räcker med det som i rysk militär tradition kallas reflexiv kontroll, konsten att forma en motståndares omgivning så att han av egen fri vilja gör precis det man vill, i tron att det var hans eget beslut. Ryssland behöver inte säga åt honom att komma, det räcker att bygga en värld dit en ung man som lever på provokation och uppmärksamhet lockas av sig själv, och varifrån hans bilder tjänar Moskva vare sig han själv förstår det eller inte.

För mönstret är för tydligt för att vara en tillfällighet. Alla dessa resor sker mitt under ett pågående anfallskrig, och ingen av dem sker mot Rysslands vilja. I ett land i krig, där varje visum och varje sändningstillstånd vägs noga, får ingen västlig influencer tillträde och kamerarätt om inte staten ser en vinst i det. Att Clavicular alls talar om ett visum är därför inte oskyldigt, för själva tillträdet är något Kreml delar ut, inte något man snubblar in i. Det här är inte enskilda nöjesresor, utan strategisk kommunikation, en del av det som brukar kallas kognitiv krigföring, kampen om vad vi tänker och känner snarare än om terräng. Direkt betalning går sällan att bevisa, av det enkla skälet att den sällan behövs.

Att Ryssland ändå väljer med omsorg syns i hur olika landet behandlar sina gäster. Andrew Tate, som förkroppsligar den starka mannen, hyllas. Hur Clavicular blir bemött av Ryssland återstår att se. På den inhemska ryska manosfären slår staten däremot ned hårt. Arsen Markaryan, Rysslands egen Andrew Tate, sitter sedan i mars i fängelse, dömd till fyra och ett halvt år, men inte för sitt kvinnohat, som fick pågå i åratal, utan för att han förolämpat minnet av andra världskriget. Bakom hyllningen och hårdheten döljer sig en makt som sorterar noga i vad som är användbart och vad som inte är det.

Nyttan för Moskva är enkel. Reser Clavicular dit och sänder från Röda torget blir hans bilder av ett starkt och gästfritt Ryssland gratis råvara i den berättelse Kreml redan sprider, och de når exakt den publik som Ryssland annars har svårast att nå.

Formatet är redan prövat. Alexandra Jost, en rysk-amerikansk influencer som under namnet Sasha Meets Russia byggt en stor västlig publik på till synes oskyldiga reportage om ryskt vardagsliv, traditioner och resor, visade sig ha varit avlönad av RT hela tiden. Ett grävsamarbete mellan det ryska exilnätverket iStories och OCCRP kunde 2025 visa att hon fick i genomsnitt 170 000 rubel i månaden, omkring 2 000 dollar, medan vloggarna samtidigt drev Kremls linje om kriget i Ukraina. Hon var en av flera skenbart oberoende bloggare som RT tyst finansierade, ofta via mellanhänder och bulvanbolag så att ingenting öppet pekade tillbaka mot Moskva. Det är en billig affär. Några lojala bloggare kostar småpengar, långt mindre än att muta politiker, och når ändå miljoner. Den 15 juni i år förde EU upp Jost på sin sanktionslista, för att ha spridit desinformation under kulturens täckmantel. Hennes eget svar var att beskedet bevisade att hon var på rätt väg.

Och det är här den svenska sårbarheten ligger. Sverige har ett brett och starkt stöd för Ukraina, men det stödet lever på förstasidorna, i nyhetssändningarna och i det offentliga samtalet, och det är där vi är vaksamma. Den unga manliga publik som Clavicular når finns inte där. Den finns i telefonen, i ett personligt flöde som föräldrar, lärare och beslutsfattare aldrig får se. Forskning från Försvarshögskolan visar att unga svenska män är den grupp som allra mest tar del av rysk statsmedia som RT och Sputnik, och att de oftare än andra delar innehållet vidare utan att veta varifrån det kommer, också när de själva anar att det inte stämmer. Budskapet knackar aldrig på som stöd Ryssland, för då skulle det studsa tillbaka. Det kommer i stället som förakt för feminismen, som längtan efter styrka och ordning, som bilden av ett vekt väst, värderingar som råkar sammanfalla med ruskij mir, i ett rum vi andra aldrig kliver in i. Och det handlar inte om en enskild kampanj inför ett enskilt val, utan om något långsammare och tåligare. Om att över år förskjuta vad en ung generation uppfattar som normalt, tills en världsbild som gynnar Moskva känns som deras egen.

Det svenska värnet mot detta är ännu tunt. Nationellt centrum för terrorhotbedömning, som gör Sveriges samlade hotbedömningar, skrev så sent som i höstas en hel rapport om våldsam kvinnofientlighet utan att med ett enda ord nämna att en främmande makt kan ha intresse av den. Den direkta bryggan mellan manosfären och rysk påverkan är ännu svag. Det finns få direkta bevis utöver influencernas resor, och ingen har hittills kunnat visa att en främmande makt faktiskt köpt sig in i den nya klippindustrin. Men mönstret är verkligt, och rummet står obevakat. I juni fick Jämställdhetsmyndigheten, FOI och Mediemyndigheten regeringens uppdrag att kartlägga just den könsbaserade desinformationen. Det är ett första steg.

Men det svåraste är också det mest grundläggande, och det handlar om rummet självt. Flödet där femtonåringen sitter har ritats åt honom av några få företag, av TikTok, av X, av Kick, och varje val de gör, vad som förstärks och vad som tystas, är i grunden ett politiskt val, om än fattat av ekonomiska intressen. Så länge vi behandlar det algoritmiskt styrda digitala samtalet som plattformarnas ensak, som en marknad med begränsat ansvar, så lämnar vi utformningen av vår tids kanske viktigaste offentliga miljö åt aktörer som inte står till svars inför oss. Frågan om hur det rummet ska ritas, vem som ska få se in i det och efter vilka regler det ska fungera, är därför ingen teknik- eller marknadsfråga, utan en demokratifråga, och ytterst en fråga om samhällets skydd.

En rad om ett visum, sedd av miljoner. Ensam betyder den ingenting. Läst mot allt det andra betyder den att slaget om vad en hel generation ska tro på redan har börjat, i ett rum som byggts åt oss av andra och som en främmande makt redan lärt sig att röra sig i. Att rita om det rummet medan det ännu är fredstid är en uppgift som återstår. Väntar vi till nästa storm är det för sent, för då är rummet redan ritat, av någon annan och för någon annans räkning.

Referenser

Europeiska unionens råd. (2026, 15 juni). Council Implementing Regulation (EU) 2026/1356 [sanktionslistning av Alexandra Jost]. EUR-Lex.

Fernquist, J., Kaati, L., Pelzer, B., Asplund Cohen, K., & Akrami, N. (2020). Hope, cope & rope: Incels i digitala miljöer (FOI Memo 7040). Totalförsvarets forskningsinstitut.

Ging, D., Baker, C., & Andreasen, M. B. (2024). Recommending toxicity: The role of algorithmic recommender functions on YouTube Shorts and TikTok in promoting male supremacist influencers. DCU Anti-Bullying Centre.

Lenta.ru. (2026, 27 juni). Лидер культа мужской красоты бил себя по лицу молотком и увеличивал пенис грузами.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. (2026). Pojkars och unga mäns jämställdhetsutmaningar: En kunskapssammanställning.

Nationellt centrum för terrorhotbedömning. (2025). Våldsbejakande misogyni. Säkerhetspolisen.

Nikolaeva, R., Korotkova, A., & Velikovsky, D. (2025, 14 mars). Banned Russian channel RT secretly pays video bloggers who promote Kremlin narratives. OCCRP.

Novaja Gazeta Europe. (2025, 22 februari). Under the influence: How foreign bloggers are stealthily promoting the image of a ’free and safe’ Russia on the Kremlin’s dime.

Novaja Gazeta Europe. (2026, 16 juni). EU sanctions influencer Alexandra Jost over RT-funded pro-Kremlin content.

RIA Novosti. (2026, 5 mars). Арсен Маркарян: приговор суда, за что посадили блогера.

Redmond, J., Small, R., & Hughes, M. (2025). From looksmaxxing to mass shootings: Radicalisation and online misogyny. CETAS, Alan Turing Institute.

Regeringen. (2026, 18 juni). Uppdrag att kartlägga och föreslå åtgärder för att bemöta desinformation som riktar sig mot personer på grund av kön.

Renström, E. A., & Bäck, H. (2024). Manfluencers and young men’s misogynistic attitudes: The role of perceived threats to men’s status. Sex Roles, 90(12), 1787-1806.

Sato, M. (2026, 6 maj). The clippening. The Verge.

Sobrado, B. (2026, 26 april). The ’creator of clipping’ who powers crypto gambling’s viral machine. Forbes.

Stolze, M. (2025). Russian disinformation hijacking gender cleavages: Anti-gender frames on RT as a gateway for illiberal propaganda. Journal of Gender Studies, 35(3).

The Moscow Times. (2026, 2 juni). Manosphere influencer Andrew Tate arrives in Moscow.

Wagnsson, C., & Barzanje, C. (2021). The paperboys of Russian messaging: RT/Sputnik audiences as vehicles for malign information influence. Information, Communication & Society.

Клавикулар [@Clavicular0]. (2026, 12 juli). Happy to announce our next trip will be to Russia, if all goes well with my Visa [Inlägg]. X.

Ny bok – ”Psychological Defence and Information Influence”

I dag släpps den första läroboken i sitt slag. ”Psychological Defence and Information Influence” är en antologi med trettio kapitel, redigerad av Jesper Falkheimer och James Pamment och utgiven av Myndigheten för psykologiskt försvar. Jag har skrivit ett av dem, om AI och desinformation. Det är ett ämne som tvingar oss att tänka nytt om vad det innebär att försvara ett öppet samhälle.

Boken är bred i sin ansats. Demokratiteori och rättsliga ramverk samsas med kognitiv psykologi och konspirationsteorier. Det finns kapitel om rysk och kinesisk informationspåverkan, om LVU-kampanjen mot svenska socialtjänsten, om hur videospel kan bli verktyg för påverkan. Tillsammans tecknar de en bild av desinformation som något mer än ett marginellt problem. Det handlar om ett strukturellt hot mot demokratins funktionssätt.

Varför behövs en sådan bok just nu? Delvis är svaret säkerhetspolitiskt. Kriget i Ukraina och den pågående ryska hybridkrigföringen i Europa har gjort frågorna till något som ofta återkommer till oss i våra nyhetsflöden. Men parallellt med detta ser vi också hur de senaste årens teknologiska utveckling har förändrat spelplanen i grunden. AI-system kan numera skapa text, bild och video som är svåra att skilja från autentiskt material. Kostnaderna för att producera vilseledande innehåll har rasat. Möjligheterna att sprida det har exploderat. När det är billigare, enklare och snabbare att skapa samma sak med AI som det tidigare inneburit att göra traditionellt, så kommer AI bli ett allt mer naturligt val.

I mitt kapitel kartlägger jag delar av denna terräng. Jag beskriver hur stora språkmodeller möjliggör för att generera text i en skala som var otänkbar för bara några år sedan, om hur deepfakes undergräver tilliten till visuella medier, och om hur AI kan personalisera desinformation för att maximera dess genomslag. Forskningen visar att omkring 96 procent av alla deepfakes är icke-samtyckespornografi riktad mot kvinnor. Det är inte bara ett informationsproblem. Det är digitalt våld.

Men jag pekar också på något som ofta förbises. AI spelar en dubbelroll. Samma teknik som möjliggör nya hot kan användas för att motverka dem, genom automatiserad faktakontroll och detektion av syntetiska medier.

En av de mest oroväckande trenderna är vad forskarna kallar ”the liar’s dividend”. Fenomenet innebär att själva existensen av deepfakes gör det möjligt för oärliga aktörer att avfärda autentiskt material som fabricerat. Politikern som konfronteras med en komprometterande video kan hävda att den är AI-genererad. Resultatet blir en allmän skepticism mot all information. I ett sådant klimat trivs desinformationen.

Boken visar att psykologiskt försvar inte längre kan reduceras till en fråga för specialister. Det är, som generaldirektör Magnus Hjort skriver i förordet, ”ett medborgerligt ansvar och en hörnsten i demokratisk motståndskraft”. Flera kapitel betonar utbildningens roll. Medie- och informationskunnighet framstår som avgörande för samhällets förmåga att stå emot påverkanskampanjer. Andra diskuterar de etiska dilemman som uppstår när demokratier ska försvara sig. Vilka metoder är acceptabla? Var går gränsen för när försvaret börjar undergräva det man vill skydda?

Det nordiska perspektivet löper som en röd tråd genom boken. Länder som Sverige har relativt hög motståndskraft mot informationspåverkan, tack vare samhällsförtroende och robusta mediesystem. Men den motståndskraften är inte given. Den måste underhållas, och den utmanas av krafter som vill se den urholkad. Boken analyserar hur Ryssland använder informationspåverkan som en del av sin säkerhetspolitik, och hur Kina arbetar med att ”berätta Kinas historia väl” för att forma den globala informationssfären i partiets intresse.

I mitt kapitel argumenterar jag för att vi behöver ett helhetssvar på AI-driven desinformation. Det räcker inte att bygga bättre detektionsverktyg. Vi måste förstå de ekonomiska strukturer som belönar engagemang framför sanningshalt, och vi måste investera i forskning som knyter samman teknologer, samhällsvetare och beslutsfattare. Det är ett stort projekt. Men alternativen är sämre.

I dag släpps alltså denna bok. Den är tänkt som ett levande dokument som ska uppdateras i takt med att kunskapsläget förändras. Det säger något om fältets natur. Vi befinner oss mitt i en omvälvning, och de svar vi formulerar i dag kommer att behöva revideras i morgon. Men att börja samtalet, att samla den bästa tillgängliga kunskapen mellan två pärmar, är ett nödvändigt första steg.

Boken finns fritt tillgänglig kostnadsfritt via Myndigheten för psykologiskt försvar.

Referenser

Falkheimer, J. & Pamment, J. (Red.). (2025). Psychological Defence and Information Influence. A Textbook on Theory and Practice. Myndigheten för psykologiskt försvar.

Ett kvitto från Kreml

År 2020 dök mitt namn upp i en ryskspråkig tidningsartikel. Inte för att jag sökt den uppmärksamheten, utan för att mitt betänkande SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid hade lyft betydelsen av att förstå och motverka framförallt rysk informationspåverkan. Så kom jag att hamna i det ryska strålkastarljuset, Texten återgavs av Regnum, en nyhetsbyrå som Estlands säkerhetspolis Kapo sedan 2005 beskrivit som en täckmantel för de ryska underrättelsetjänsterna, skapad för att påverka politiken i närliggande länder. Materialet lyftes vidare av Rambler, och hamnade i det ryska nyhetsflödet. Citat från mitt arbete hämtades ur svenska källor, översattes och placerades i en ny kontext, där de tappade nyanserna och fick en ny funktion, att tjäna ett narrativ som gynnade Kreml.

Det är lätt att avfärda som en historisk kuriositet idag. Men just denna återanvändning rymmer en paradox. Å ena sidan är det ett exempel på det Ryssland beskriver som reflexiv kontroll, där motståndarens egna ord återbrukas för att forma deras handlingsutrymme. Å andra sidan är det också ett slags kvitto. Det faktum att ett organ som styrs av rysk underrättelsetjänst fann det värt att lyfta mitt arbete är i sig ett tecken på att betänkandet spelade roll. Att de ansåg det tillräckligt relevant för att användas som råvara i deras informationskrig är en bekräftelse på att analysen träffade en nerv. Det är väl ingen hedersbetygelse i vanlig mening, men det är ett tecken på att arbetet hade genomslag, även på platser där det inte var tänkt att ha det.

Denna händelse är inte en isolerad incident, utan en liten del av ett större mönster där ord, rapporter och analyser rör sig över gränser och språk, in i informationsmiljöer präglade av maktpolitik och strategisk kommunikation. I dagens informationskrig används allt, från officiella dokument till personliga uttalanden, som byggstenar i påverkanskampanjer. Rysslands aggressioner i Ukraina och dess försök att undergräva europeisk sammanhållning följer samma logik. Genom att blanda fakta med tolkning, och låta legitima källor bli bärare av förvrängda budskap, skapas tvivel och splittring.

Demokratin är stark när den tål granskning och öppen debatt. Men den är också sårbar när dess öppna ord kan plockas ur sitt sammanhang och användas emot den. Därför blir insikten från den här lilla episoden viktig. Den påminner mig om att det vi skriver inte bara är för vår närmaste publik. Det kan hamna i helt andra händer och tjäna helt andra syften. Och den kunskapen är värdefull. Den får mig att tänka efter, att vara mer precis, att bygga resonemang som står stadigt även när de flyttas ur sin kontext. Jag tycker det är svårt. Men det är inte ett argument för att inte försöka att göra så gott man kan.

Jag sparar artikeln som ett dokument över hur idéer färdas och förvandlas i ett globalt informationslandskap. Den är ett avtryck i en tid där ord är verktyg i ett strategiskt spel, och där kampen för demokratin inte bara utspelar sig i parlament och på torg, utan i själva berättelserna om vilka vi är. Och kanske är det just därför jag ser den som ett kvitto. Ett tecken på att arbetet med att förstå och skydda det demokratiska samtalet kanske är viktigare än någonsin.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #informationskrigföring #Informationspåverkan #reflexivKontroll #SocialMedia #Svenska

Reflektioner om Rysslands hybridkrig och konsekvenser för Europa

Porto, 30 juni 2025. Solen glittrar över Dourofloden och de terrakottafärgade takåsarna i Portos gamla stadskärna som ser ut att klättra längs kullarna. Längs kajen ligger de traditionella rabelo-båtarna förtöjda. Det är en stad som andas historia, handel och en djupt rotad europeisk kultur. Men innanför de tjocka granitväggarna i det gamla tullhuset, Alfândega do Porto, pågår ett samtal om en helt annan verklighet. En verklighet där krigets frontlinjer inte dras i lera och skyttegravar, utan i det digitala rum där vi alla lever våra liv, i våra egna sinnen.

Jag är här för att delta i en hearing som är en del av ett möte inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europas (OSSE) parlamentariska församling. Jag har blivit inbjuden av den ukrainska parlamentariska delegationen för att återge mina perspektiv på att möta rysk hybridkrigföring och informationspåverkan, utifrån min erfarenhet såväl i Sverige som i Ukraina. Just dessa frågor är på agendan. Rysslands informationskrigföring och hur vi bygger motståndskraft.

Jag kom för egen del i kontakt med dessa frågor under 2014, i samband med den ryska annekteringen av Krim och sedan upptakten inför det amerikanska valet, som skulle visa sig vara ett så signifikant skifte på den geopolitiska kartan. Sedan dess har jag haft anledning att uppehålla mig vid frågorna, dels som regeringens särskilda utredare att värna det demokratiska samtalet, och stärka samhällets motståndskraft mot desinformation, propaganda, hot och hat (SOU 2020:56). Därefter i samarbete med Myndigheten för Psykologiskt Försvar i olika roller, såväl som utbildare för myndigheten, men även genom ett flertal forsknings- och utvecklingsprojekt över åren. Det senaste året har mina erfarenheter från Ukraina bidragit till att utveckla min kunskap ordentligt genom de pågående forsknings- och utvecklingsprojekt jag deltar i där, som är en del av det svenska stödet till Ukraina i kriget.

Men det är skillnad på att arbeta med ett område, och att höra vittnesmålen direkt från mina ukrainska kollegor. De som lever på den yttersta fronten i detta kognitiva krig. Deras berättelser ger en skärpa och ett allvar som rapporter och fredstida arbete har svårt att på riktigt förmedla.

Informationspåverkan och hybridkrigföring är ingenting nytt. Redan 1953 konstaterade en svensk statlig utredning att “Frontlinjen går bildligt talat i varje enskild medborgares medvetande” (SOU 1953:27). Då var arenan radio och television. Idag befinner vi oss i en hybridmiljö där allt flätas samman. Cyberattacker, ekonomisk krigföring, desinformation och det brutala, kinetiska våldet på marken i Ukraina, men även i form av sabotage och angrepp runt om i Europa. Ryssland bryr sig inte om vilka verktyg de använder, så länge de fungerar.

Liubov Tsybulska, en av Ukrainas ledande experter på rysk hybridkrigföring och informationspåverkan, berättar vid mötet i Porto, med ett lågmält lugn som gör hennes ord ännu tyngre. Hon återger berättelser om pågående ryska påverkansoperationer i Ukraina, och beskriver hur ryska operationer systematiskt sår split mellan soldater och civila. Familjemedlemmar till soldater vid fronten blir måltavlor. En av hennes vänner, vars man stred i en hårt pressad brigad, blev inbjuden till en chattgrupp på meddelandetjänsten Viber. Gruppen, som snabbt växte till tusentals medlemmar, alla anhöriga till soldater i samma brigad, framstod som ett nätverk för ömsesidigt stöd. I själva verket var den infiltrerad och styrd av ryska aktörer. Målet var att piska upp panik, sprida falska rykten om enorma förluster och uppmana kvinnorna att protestera hos lokala myndigheter för att få hem sina män. Att försvaga försvarsviljan inifrån, genom att attackera det allra sköraste. Oron för ens närmaste.

Det stannar inte där. Den kanske mest vidriga ryska strategin riktas mot barn. Petro Jatsenko från den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) delar vid mötet en historia som får det att isa sig i rummet. Ett barn får ett meddelande på sociala medier från en okänd avsändare. Rösten i ljudklippet låter som en jämnårig och erbjuder en belöning för att hämta ett paket på en viss plats. Barnet, som inte anar oråd, luras att hämta paketet, som visar sig vara en sprängladdning. Men det slutar inte där. Samtidigt som Ryssland med intention dödar och skadar barn, så stjäl de deras bilder från sociala medier, för att sedan använda dem i påverkanskampanjer för att demoralisera deras föräldrar vid fronten.

När jag sitter där i mötet och lyssnar till mina ukrainska kollegor, blir det så tydligt hur den ryska krigföringen inte känner några gränser. Det som testas och förfinas i Ukraina idag, används redan mot oss i Europa. En annan talare, från Molfar, en ukrainsk underrättelseeorganisation som arbetar med OSINT -Open Source Intelligence, presenterar en kartläggning av hur rysk-ortodoxa kyrkor systematiskt placerats i närheten av strategiskt viktiga platser i Europa, inklusive i Sverige. Som författaren och journalisten Patrik Oksanen under flera år rapporterat om i reportage och i krönikor, och även i boken “Rysslands hemliga krig mot Sverige”, finns en sådan här kyrka också i Västerås, precis nära viktig flygplats i Sverige. Det handlar inte om religion, utan om att skapa infrastruktur för underrättelseinhämtning och påverkan.

Mitt eget bidrag i panelen handlade om mina erfarenheter av forskning och utveckling för att möta rysk hybridkrigföring och informationspåverkan, såväl från Sverige som Ukraina. Mot bakgrund av det rådande läget vi ser med en ökad grad av hybridkrigföring såväl i digitala som fysiska miljöer, behöver vi öka vår förmåga att skydda våra samhällen. Jag beskrev hur jag menar att vi behöver arbeta längs tre parallella spår.

På kort sikt måste vi vässa vår förmåga att upptäcka, analysera och motverka påverkanskampanjer och hybrida hot. Här spelar det roll såväl vilka arbetssätt och metoder vi använder, som hur vi leder och organiserar vårt försvar, såväl civilt som militärt. Teknikutvecklingen är helt avgörande att förstå, eftersom den på många sätt formar och utgör arenan för stora delar av den informationspåverkan och hybridkrigföring vi utsätts för. Utan kunskap om, och färdighet i, spjutspetsteknik inom automatisering, AI, och metoder för open source intelligence, kan vi varken nyttja tekniken till vår fördel, eller för den delen möta de angrepp vi utsätts för. I den svenska kontexten pekar den nyligen av Carl Bildt framlagda underrättelseutredningen på liknande behov.

På medellång och lång sikt är medie- och informationskunnighet (MIK) avgörande, ett ständigt pågående arbete i ett landskap som förändras med teknikens hastighet. Carl Piva, VD på Internetstiftelsen i Sverige, deltog också han i Porto, och beskrev i detta sammanhang deras framgångsrika utbildningsprogram och kunskapshöjande insatser som redan tränat nära hälften av Sveriges lärare i att navigera säkert på nätet.

Men på lång sikt menar jag att måste vi våga tänka nytt och större. Det mesta av de insatser vi gör idag för att möta hybridkrig och informationspåverkan är reaktiva, och tar sin utgångspunkt från ett nuläge som vi har svårt att lyfta oss ur och betrakta analytiskt. Hur vår digitala miljö är designad och organiserad är inte en självklarhet. Det är en dynamisk och föränderlig kontext och här är det vanskligt att vara teknikdeterministisk. För teknikutvecklingen, och vårt opinionsbildningslandskap, är formbart. Frågan är bara vem eller vilka som formar det efter sina önskemål och behov. Vår tids digitala “offentlighet” ägs och styrs idag i mångt och mycket av privata, kommersiella aktörer vars affärsmodell inte är att främja demokrati, utan att maximera engagemang. De sociala medieplattformarna är inte torg, de är tivolin.

För att ge ett konkret exempel på komplexiteten i detta, kom nyligen ny forskning i tidskriften New Media & Society, som visar att Tiktok skapar politiska ekokammare som förstärker polarisering. En analys av över 16 miljoner videor visar att användare främst exponeras för åsiktsbekräftande innehåll i politiskt homogena nätverk. Högerorienterade nätverk tenderar att vara mer isolerade och tätt sammankopplade, medan vänsterorienterade har närmare kopplingar till etablerade medier. Polariseringen drivs på av att användare med mer extrema åsikter publicerar mer politiskt innehåll, vilket i sin tur förstärks av plattformens sociala belöningssystem som gillamarkeringar och delningar. För oss i Sverige med förhållandevis stor användning av Tiktok, väcker det tankar om utformning och design av opinionsbildningslandskapet. Plattformens kinesiska ägande och algoritmiska design väcker frågor om såväl informationskvalitet som potentiell påverkan.

En annan studie, här återgiven i The Guardian, visar dessutom att politisk informationspåverkan sker på TikTok i linje med CCP’s ståndpunkter, samt att detta får märkbara effekter bland tonåringar som använder plattformen.

Den som äger, formar och förstår vår data, och den som designar våra digitala tjänster, den formar också förutsättningarna för vår opinionsbildning, och även vår demokrati.

För 80 år sedan, efter andra världskrigets erfarenheter av radiopropaganda, skapade vi public service. På många sätt en innovation för att säkra en infrastruktur för det offentliga samtalet som tjänade allmänheten, inte makten. Det är dags för ett liknande språng idag. Vi måste börja designa en digital offentlig infrastruktur som är byggd för att vara öppen, resilient och som vilar på och förstärker demokratin. Inte tvärtom.

Men tillbaka till Porto. Mina, mina svenska och ukrainska kollegors redogörelser, förslag och reflektioner möttes av både ett allvar, men samtidigt en nyfikenhet och intresse bland de närvarande parlamentarikerna från de olika OSSE-länder som deltog i mötet. Förståelsen för läget var påtagligt och jag kunde även känna många av de deltagande delegaternas frustration över komplexiteten och svårigheten att möta de utmaningar Europa står inför. Det blev också tydligt hur viktig samverkan och nära samarbete är för att möta hoten mot Europa. Såväl bilaterala samarbeten som bredare. Och mest centralt hur viktigt samarbetet med Ukraina är. Det är en ömsesidig nödvändighet. Vi stödjer med vår kunskap om systembygge och långsiktig resiliens. De delar med sig av sina ovärderliga, smärtsamt förvärvade, erfarenheter och kunskaper från det pågående kriget. Det är en symbios för överlevnad.

En av de sista talarna, Mykyta Poturaiev, en ukrainsk parlamentariker, beskriver omfattningen av den informationspåverkan som äger rum. Rysslands finansiering inom området är omfattande, och Mykyta konstaterar att det är billigare att få västvärlden att tveka och det ukrainska folket att misströsta, än att vinna kriget med enbart vapenmakt.

När mötet avslutas och vi åter kliver ut i den portugisiska sommarvärmen är kontrasten mellan den vackra fasaden och den mörka verkligheten vi diskuterat nästan svindlande. Men det är inte hopplöshet jag känner. Tvärtom. Det som Ryssland försöker förstöra är det som håller våra samhällen samman är tillit. Tillit till varandra, till våra institutioner och till framtiden. Den försvarsvilja som det ukrainska folket uppvisar är en levande manifestation av denna tillit. Och den motståndskraft vi gemensamt bygger, i forum som dessa och i det dagliga arbetet, är vårt svar. Kriget om vår föreställningsvärld, vårt medvetande och våra sinnen är här, det pågår just nu. Men genom att lära, samarbeta och våga förnya våra demokratiska fundament, kan vi inte bara stå emot, utan också bygga något starkare. Det är en kamp vi inte har råd att förlora, och som vi, med gemensamma krafter, kommer att vinna.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Hybridkrig #Informationspåverkan #Svenska #Ukraina

Statministern i DN Debatt med anledning av LVU-kampanjen.

"Om föräldrar inte kan eller vill ta emot socialtjänstens hjälp måste barnen ibland omhändertas. Falska budbärare har nu under lång tid målat ut detta nödvändiga skydd av barns rättigheter som övergrepp mot framför allt muslimer. LVU-kampanjen mot Sverige är ett hot mot både individer och samhälle, skriver statsminister Ulf Kristersson (M)."

#demokrati #desinformation #informationspåverkan #psykologisktförsvar

https://www.dn.se/debatt/alla-maste-hjalpa-till-mot-den-farliga-lvu-kampanjen/

Idag var jag kursledare i "Skydd mot otillbörlig informationspåverkan", en del av kursen "Civil beredskap grunder" av Försvarsutbildarna. Med ökad osäkerhet globalt är det viktigt att vi förstår organisationers ansvar och roller inom civil beredskap. Denna och andra kurser, och utbildningar är viktiga bidrag för att stärka vårt totalförsvar och öka vår motståndskraft i samhället.

Mer om kursen civil beredskap:

https://www.forsvarsutbildarna.se/utbildning/kurser-for-dig-i-frivillig-forsvarsorganisation-och-forsvarsmakten/krisberedskap-grunder/

#civilberedskap #totalförsvar #informationspåverkan

Ses vi på Bokmässan 29 september 1100-1120? På yttrandefrihetscenen på bokmässan samtalar jag med Åsa Wikforss under ledning av Sara Larsson på temat "hur vet vi vad som är sant?" Om det demokratiska samtalet, desinformation och vad som är sant. Titta gärna förbi!

#bokmassan #demokrati #yttrandefrihet #desinformatin #informationspåverkan

Mycket bra introduktion av Lisa Mobrand vid Myndigheten för psykologiskt försvar, till desinformation och informationspåverkan, hur vi skyddar oss och stärker motståndskraften tillsammans i samhället.

https://youtu.be/N7HF_YTwpZA

#desinformation #informationspåverkan #motståndskraft

Kurstips! Öka sin egen och sin organisations motståndskraft! I februari och i mars finns det flera tillfällen att gå grundkursen i skydd mot otillbörlig informationspåverkan, i regi av Myndigheten för Psykologiskt Försvar. Jag är för egen del kursledare i den digitala kurs som ges i mars, men det finns också tillfällen att gå på plats i Göteborg och i Stockholm.

Läs mer på https://www.msb.se/sv/utbildning--ovning/alla-utbildningar/grundkurs-for-skydd-mot-informationspaverkan/

#psykologisktförsvar #informationspåverkan #motståndskraft #resiliens #totalförsvar