#digitalresiliens — Public Fediverse posts

Nycklarna till digital rådighet

Sju dagar före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, den 17 februari 2022, röstade det ukrainska parlamentet igenom en ny lag, 2075-IX. Lagen gjorde det rättsligt möjligt för myndigheter att flytta offentliga data och centrala informationssystem till molnet, något som tidigare varit starkt begränsat. När kriget inleddes var det rättsliga ramverket på plats. AWS Snowball-enheter, kompakta lagringsenheter stora som resväskor, sattes in i processen och data överfördes snabbt. Det ukrainska upplägget hade förberetts under lång tid. Varje samhällssektor fick egen krypteringsnyckel. Om en främmande makt hackade en nyckel fick den tillgång till en sektor, inte till staten. Den mest skyddsvärda informationen distribuerades fysiskt och stannade utanför molnet. Det var en arkitektur av medveten sektorering. Miljontals medborgare kunde fortsätta använda statliga digitala tjänster genom medborgarappen Diia. En förvaltning under attack fortsatte fungera, därför att lagen sju dagar tidigare hade öppnat en dörr som den tidigare hållit stängd, och därför att någon tidigt bestämt sig för att tänka igenom hur dörren skulle se ut.

Det handlar om något som ibland kallas rådighet. Att ha förmåga att omsätta insikt i handling, att kunna göra något åt det som händer, när det händer. Att själv kunna byta leverantör, dra ur sladden, reparera. En stat som saknar lagrum och inte har rådighet över sin data riskerar att förlora kontrollen över sin förvaltning när krisen kommer. Ukraina passerade tröskeln med sju dagars marginal och med en plan som lärts in över år. I fredstid går det att låtsas att infrastrukturen är neutral. I kris och i krig är den en central del av ett lands försvar, och samtidigt en sårbarhet.

Insikten om behovet av ökad rådighet växer just nu bland Europas regeringskanslier. Det handlar om konsekvenserna av den ryska aggressionen. Det beror också på vad som händer i Washington. Den 20 januari 2025 deltog flera ledare från de stora techbolagen, däribland Musk, Zuckerberg, Bezos, Cook, Pichai, Altman och TikToks Shou Zi Chew, vid Donald Trumps andra presidentinstallation. Flera satt mycket framträdande. Musk ensam lade över tvåhundrafemtio miljoner dollar på att hjälpa Trump att bli vald. Sedan installationen har centrala tjänster i teknikområdet i Vita huset besatts av personer från en allt trängre krets kring investeraren Peter Thiel. Vicepresident JD Vance fick i senatsvalet 2022 minst femton miljoner dollar i stöd från Thiel och arbetade tidigare för hans investeringsbolag. Trumps rådgivare för AI och kryptovaluta, David Sacks, hör till den så kallade PayPal-maffian. Michael Kratsios, chef för Vita husets kontor för vetenskap och teknik, har tidigare arbetat för Thiels investeringsbolag. Amerikansk demokrati har länge haft en särskild relation till de ledande teknikföretagen. Under 2025 har relationen kommit närmare än förut.

I december 2025 publicerade Vita huset en ny nationell säkerhetsstrategi. Dokumentet innehåller ett starkt kritiskt avsnitt om Europa och EU. Amerikanska teknikstandarder ska driva världen framåt. Europeisk reglering framställs som hinder för innovation, suveränitet och amerikanska intressen. Det bör noteras att USA sedan 2011 har en egen form av digital suveränitet. Den heter FedRAMP och den reglerar vilka molntjänster federala myndigheter får använda för känslig information. I praktiken har de kraven sedan länge stängt ute utländska leverantörer från den amerikanska federala marknaden. Motsvarande krav finns i Ryssland, Kina och Indien. När EU försöker bygga något liknande blir det diskriminerande. Den asymmetrin är värd att hålla i minne när Washington kritiserar Bryssel.

I Köpenhamn hörs oron tydligast. Den 4 januari 2026 uppmanade statsminister Mette Frederiksen Trump att sluta hota med att annektera Grönland. ”USA har ingen rätt att annektera någon av de tre länder som tillhör det danska riket”, sade hon. Det är inte första gången Washington ser lystet på ön. Den amerikanske utrikesministern William Seward försökte köpa Grönland redan 1867, och president Truman erbjöd Danmark hundra miljoner dollar i guld för ön 1946. Danmark avböjde båda gångerna. Grönlands statsminister Jens-Frederik Nielsen förklarade nio dagar efter Frederiksens uttalande att ”vi väljer Danmark”. Danmark är medgrundare av Nato och har sedan 1951 en amerikansk militärbas på grönländsk mark. När en amerikansk president ifrågasätter ett grannlands territoriella integritet faller antaganden som legat till grund för hela det nordatlantiska säkerhetsarrangemanget. Dagarna därefter rapporterade medier att dansk underrättelsetjänst såg över alternativ till Palantir. Beroendets pris hade blivit en fråga även för underrättelsetjänsten. Den danska statsförvaltningen har krav på sig att använda Statens IT. Myndigheten har öppet redovisat att en arbetsplats kostar omkring åttatusen danska kronor om året, varav drygt tretusen går till Microsoft. Målet är att hälften av klienterna finns på en egenförvaltad plattform när Microsoft-avtalet omförhandlas 2029. Frågan danska tjänstemän själva ställer är enkel. Hur kan vi låta den danska statsministern använda amerikanska tjänster för att hantera information om Grönland?

Europa har börjat röra sig på bred front. I den tyska delstaten Schleswig-Holstein slutförde regeringen hösten 2025 migrationen av omkring fyrtiotusen e-postbrevlådor från Microsoft Exchange till öppen mjukvara, sådan vars källkod är öppen och som kan driftas av den som behärskar tekniken. Digitaliseringsminister Dirk Schrödter erkände i januari 2026 att övergången medfört utmaningar, men den kommer att fortsätta. LibreOffice används på omkring åttio procent av delstatens datorer utanför skatteförvaltningen, och Linux ska rullas ut som operativsystem under 2026. På federal nivå har Bundeswehr genom sitt IT-bolag BWI anslutit till det tyska samverkansorganet ZenDiS och deras öppna kontorsmiljö openDesk. Frankrike utfärdade i februari 2026 ett cirkulär, som bygger på skrivningar redan från 2016, som fastslår att digital suveränitet ska vara ett prioriterat kriterium vid offentlig upphandling. Hälsodata ska flyttas till certifierade europeiska molnleverantörer före utgången av 2026. I Österrike slutförde försvarsmakten hösten 2025 sin fleråriga migration av sextontusen datorer från Microsoft Office till LibreOffice. I Norge publicerade säkerhetsmyndigheten NSM den 6 februari 2026 sin årliga hotbedömning Risiko 2026. Amazon, Google och Microsoft namnges där uttryckligen som konkreta risker för norsk statlig infrastruktur. Formuleringen har få motstycken i tidigare nordiska säkerhetsanalyser. Det franska premiärministerns kansli följde upp i april. Den 8 april 2026 höll DINUM, det interministeriella direktoratet för digitalisering, ett seminarium som ålade samtliga ministerier att formalisera planer för minskat extra-europeiskt beroende. Åtta beroendeområden pekades ut. Arbetsstationer, samverkansverktyg, antivirus, AI, databaser, virtualisering och moln, nätverk, telekom. Den franska socialförsäkringsmyndigheten Assurance Maladie rör samtidigt åttiotusen anställda till Tchap, Visio och FranceTransfert, statligt utvecklade verktyg som ersätter Microsofts samverkanssvit. På tysk federal nivå pågår sedan januari 2026 piloten CKKI. Fyra stora institutioner, däribland Deutsche Rentenversicherung Bund och Bundesagentur für Arbeit, prövar openDesk i krishanteringsfunktioner. Pilotnamnet är talande. Cloudbasierte Kommunikation im Krisenfall.

Den europeiska rörelse som nu växer bygger på hantverk som pågått långt längre än debatten om digital suveränitet. Linux började som Linus Torvalds studentprojekt i Helsingfors 1991 och driver i dag merparten av världens molnservrar. Det grafiska gränssnittet KDE grundades i Tyskland 1996. LibreOffice föddes 2010. Nextcloud grundades i Stuttgart 2016. Tekniken är gammal. Den har byggts på universitet, i företagsgarage, av frivilliga. Det som är nytt är synen på tekniken. Europeiska regeringar börjar behandla den som strategisk resurs istället för billig nytta. Skiftet är just det. Ett skifte. Från effektivitet till resiliens, från kostnad till kapacitet, från inköp till förvaltning. Det är ett förändrat mål. Rådighet mäts på andra dimensioner än kronor och minuter.

Det som är nytt under första kvartalet 2026 är att rörelsen lämnar substitutionsfasen. Att byta Microsoft mot LibreOffice är en sak. Att bygga en gemensam europeisk stack är en annan. Den 17 april 2026 tilldelade EU-kommissionen ett ramavtal värt upp till hundraåttio miljoner euro över sex år till fyra europeiska konsortier för suveräna molntjänster. Det är första gången kommissionens nya ramverk SEAL, Sovereign European Assurance Levels, används som bindande kriterium i upphandling. Vinnarna är Post Telecom tillsammans med OVHcloud och Clever Cloud, Schwarzkoncernens STACKIT, Scaleway, samt Proximus med S3NS, Clarence och Mistral. Ett separat europeiskt initiativ, Eurosky, lanserades den 16 april 2026 från Nederländerna. Det är ett infrastrukturlager för sociala medier som bygger på AT Protocol, samma öppna standard som Bluesky vilar på, och låter användare ansluta till olika tjänster med data lagrad på europeiska servrar under europeisk rätt. Skiftet syns i protokollnivån. Från att flytta dokument från en proprietär leverantör till en annan, till att bygga gemensam infrastruktur som flera tjänster kan dela.

Det som driver frågan är juridik, politik och krig i förening. Juridiskt vilar den på flera parallella regelverk. CLOUD Act från 2018 ger amerikanska brottsbekämpande myndigheter möjlighet att begära ut data från bolag som USA betraktar som amerikanska, även när data lagras utomlands. FISA 702, vars verkliga omfattning Edward Snowden avslöjade 2013, ger amerikansk underrättelsetjänst rätt att hämta data om utländska personer utan notifikation och utan domstolsgranskning per ärende. Att båda lagarna bygger på amerikansk konstitutionell logik, där icke-medborgare har svagare rättsligt skydd, är i sammanhanget ingen parentes. Det är själva grunden. En svensk medborgares data i ett amerikanskt moln skyddas av avtalsvillkor, inte av den amerikanska konstitutionen. Efter sanktionerna mot Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare Karim Khan i februari 2025 uppstod uppmärksammade problem kring hans e-postkonto. Microsoft förnekade offentligt att bolaget stängt av domstolens tjänster. Det är också troligt att avstängning aldrig var den formella mekanismen. Liknande situationer har hanterats genom att USA hotat institutionen i sin helhet med sanktioner om den inte själv agerade. Oavsett mekanism gick ICC senare vidare och ersatte Microsoft Office med europeiska alternativ. Österrikaren Max Schrems har genom organisationen NOYB under ett decennium visat att amerikansk lagstiftning strukturellt står i vägen för europeiskt dataskydd. EU-domstolen har gett honom rätt två gånger, och dataöverföringarna till USA har därefter reparerats politiskt två gånger.

För svensk del tillkommer en dimension som sällan lyfts. Svenska myndigheters beslut om utlämnande av offentlig handling är förvaltningsrättsliga beslut som ska fattas av myndigheten. Det är en del av grundlagsskyddet. När ett amerikanskt molnbolag får tekniskt företräde till informationen, och i vissa lägen juridiskt tvingas lämna ut den, uppstår en ordning där någon annan än svensk myndighet i praktiken beslutar. Det är en genomgripande förändring av svensk förvaltning. Adekvansbeslutet mellan EU och USA rör dataskydd. Sekretessfrågan regleras av svensk offentlighets- och sekretesslag och påverkas inte av adekvansbeslut. Den som tror att politisk förhandling över Atlanten löser problemet har missat att det finns två problem.

Politiskt motarbetar Washington europeiska försök att bygga egna alternativ. Det amerikanska handelsdepartementet har kallat EU:s tekniklagstiftning diskriminerande. Enligt Reuters undertecknade utrikesminister Marco Rubio den 18 februari 2026 ett internt direktiv som beordrar amerikanska diplomater att motverka data sovereignty-initiativ runt om i världen. Direktivet talar generellt om datalokaliseringskrav, inte specifikt om enskilda europeiska initiativ, men adressaten är ändå tydlig. Samtidigt har Kina under det senaste decenniet byggt en industriell dominans som förskjuter frågan också österut. Omkring åttio procent av världens solceller tillverkas i Kina. BYD och de andra kinesiska biltillverkarna producerar fler elbilar än Europa, och kinesiska bolag kontrollerar tillsammans en större del av den globala batterimarknaden än någon annan region. Robotik och elektrifierade transportmedel hör till de områden där Europa snabbt tappar mark. Den gröna omställningens fysiska infrastruktur är på väg att få sin tyngdpunkt i Fjärran östern. Mellan dessa tryck ligger kriget. En stat som tappar kontrollen över sin digitala ryggrad tappar också förmågan att försvara sin fysiska. Rådighet har gått från att vara en fråga om effektivitet till att bli en fråga om överlevnad.

Forskning och industri har följt frågan länge. En studie publicerad av Linåker och kollegor 2025 pekar på att många offentliga projekt med öppen källkod i Europa bärs upp av förhållandevis små utvecklarteam. Kapaciteten är tunn i förhållande till uppgiften. EuroStack-initiativet förtjänar en egen anteckning. Det började som en konferens i EU-parlamentet den 24 september 2024 där ekonomen Cristina Caffarra, teknologipolitikern Francesca Bria och Signal-grundaren Meredith Whittaker mobiliserade europeiska teknikbolag. I februari 2025 publicerade Bertelsmann Stiftung och CEPS rapporten ”EuroStack: A European Alternative for Digital Sovereignty”, skriven av Bria, Paul Timmers och Federico Gernone. Den fastslog att åttio procent av Europas digitala teknik och infrastruktur är importerad, att sjuttio procent av globalt använda AI-grundmodeller kommer från USA, och att europeiska företag står för knappa sju procent av världens forsknings- och utvecklingsutgifter på mjukvara och internet. I mars 2025 hade tvåhundra organisationer, Airbus och Dassault Systèmes inräknade, skrivit på initiativets öppna brev. I oktober 2025 grundades EuroStack Initiative Foundation som icke-vinstdrivande stiftelse, med Caffarra som ordförande och bland grundande industrimedlemmar Nextcloud, Proton, IONOS och Ecosia. Det tyska koalitionsavtalet från maj 2025 mellan CDU/CSU och SPD stödjer initiativet explicit. Den 18 november 2025 lanserade Frankrike och Tyskland en gemensam task force om europeisk digital suveränitet. Bria och Timmers kallar i sin rapport på en mobilisering om trehundra miljarder euro över tio år, varav tio miljarder som första steg. Det är ett kapitalåtagande av en helt annan storleksordning än vad som tidigare diskuterats för europeisk teknikinfrastruktur. Ekonomisk forskning, bland annat en studie publicerad av Blind och Schubert 2024, har pekat på att öppen källkod bidrar väsentligt till EU:s BNP, i storleksordningen flera tiotals miljarder euro om året. Infrastrukturen har funnits i Europas händer i trettio år utan att behandlas som sådan. Sedan Interoperable Europe Act trädde i kraft 2024 har EU också ett rättsligt krav på att offentliga upphandlingar ska främja återanvändning, öppenhet och gränsöverskridande interoperabilitet. Kravet borde redan nu märkas i svenska utlysningar. Det gör det sällan.

Här behöver en distinktion göras för att analysen ska hålla. Öppen källkod är en sak, digital suveränitet en annan. En stat kan ha proprietär programvara och ändå behålla rådighet, om upphandlingen är genomtänkt, portabiliteten garanteras i avtal och datamodellerna är öppna. En stat kan använda öppen källkod och ändå hamna i beroende, om förvaltningen saknas. I praktiken konvergerar ändå de två frågorna. Öppen källkod gör rådigheten billigare, mer transparent och mer delbar mellan stater. Det är därför Tyskland, Frankrike, Österrike och Ukraina närmar sig frågan samtidigt. Utan öppen källkod som infrastruktur blir digital suveränitet en ambition utan verktygslåda.

Distinktionen behövs av ytterligare en orsak. CISPE, branschorganisationen för europeiska molnleverantörer, varnade i en skrivelse till EU-kommissionen den 18 mars 2026 för det de kallar sovereignty washing. Risken är att europeiska regelverk på pappret kräver suveränitet, medan amerikanska hyperscalers i praktiken levererar den, ofta i konsortier med en europeisk partner som ansikte. När EU-kommissionen den 17 april 2026 utsåg sina fyra suveräna molnleverantörer ingick också Google i ett av de utvalda konsortierna, vilket utlöste exakt den kritiken. Suveränitet definieras inte av var datacentrat står. Den definieras av vem som äger nyckeln, vem som ansvarar inför vilken jurisdiktion, och vem som i sista hand kan dra ur sladden.

I Sverige syns viss förflyttning, om än betydligt mer blygsam. Regeringens nya digitaliseringsstrategi för perioden 2025 till 2030, antagen i maj 2025, pekar ut fem fokusområden och tre tvärgående teman, bland dem AI, säkerhet och data. Men den sätter inga tydliga mål för rådighet i fred, kris eller krig, och öppen källkod saknas som eget område. I december 2025 beslutade regeringen att slå ihop Digg och Post- och telestyrelsen till en ny myndighet från 1 januari 2027. På Digg slutfördes under 2025 ett flerårigt utforskande arbete om en nationell plattform för öppen källkod. Beslutet att bygga plattformen väntar på finansiering. Samverkansorganet eSam skrev i september 2025 att regelverket för dataöverföring mellan EU och USA hanteras i en tid de beskriver som turbulent. Det är förvaltningsspråk för juridisk osäkerhet. Regeringen har gett Kammarkollegiet i uppdrag att utreda ett nytt sätt att upphandla digitala tjänster, med underlag i augusti 2026.

Det som saknas i Sverige är den tydliga riktningen, och den har saknats länge. EU-kommissionens observatorium OSOR beskrev redan 2013 den svenska offentliga öppen källkods-rörelsen som något som pågick underifrån, utan strategiskt stöd från staten. Diagnosen är tretton år gammal och håller fortfarande. Digitaliseringsstrategin från 2017, under Stefan Löfven, nämnde inte öppen källkod som prioritering. OECD konstaterade 2018 en påtaglig brist på koordination mellan myndigheter. Digitaliseringsstrategin 2025-2030, under Ulf Kristersson, har inte ändrat mönstret. Min egen analys av utvecklingen över tre regeringsperioder, Alliansen från 2006, Löfven från 2014 och Kristersson från 2022, är att digital suveränitet har behandlats som både teknikfråga och marknadsfråga, men sällan som säkerhetspolitisk fråga. Mönstret framstår som strukturellt och har hållit över olika regeringsfärger. Varför frågan fått så låg prioritet är värt att reflektera över. En del är tilltron till en transatlantisk världsordning som antagits bestå. En del är marknadspolitisk försiktighet, där öppen källkod felaktigt setts som motståndare till privat näringsliv. En del är en New Public Management-logik som har ifrågasatts i välfärdens alla delar utom just IT, där den fortfarande styr som vore den neutral. Gemensamt för förklaringarna är ett underskattande av infrastruktur som politisk fråga.

Det som skiljer Sverige från Tyskland, Frankrike, Österrike och Danmark handlar därför mindre om tempo än om strategisk vilja över tid. Estland lanserade X-Road 2001. Danmarks kommunala samverkansorganisation OS2 etablerades 2012. Frankrike gav sin egen förvaltning en nationell handlingsplan för fri programvara 2021. Tyskland startade Sovereign Tech Fund i oktober 2022. Bakom varje sådant beslut ligger ett politiskt val att behandla digital infrastruktur som strategisk resurs. Ett motsvarande samlat val har i Sverige saknats. Kommuner och enskilda myndigheter får fylla hålet. Resurser är inte huvudproblemet. Det handlar om styrning och strategisk riktning. Under tiden växer beroendet. Varje nytt IT-kontrakt i en myndighet, ett sjukhus, en skola, ökar friktionen mot ett senare leverantörsbyte och risken för inlåsning.

Beslutet i Kyiv den 17 februari 2022 var ett politiskt val. Det gällde vad staten skulle kunna göra med sin egen förvaltning den dag kriget kom. Lagen skrevs i tid. Åtta dagar senare blev molnmigreringen en avgörande del av att hålla statsapparaten fungerande under invasionens första skede. Det krävde år av förarbete, en centralplan och människor som vågade fatta beslut innan tvånget kom. Nu fattar andra europeiska regeringar liknande val, pressade av kriget i öster, av en amerikansk administration som ifrågasätter europeisk självständighet och av ett Kina som tar allt starkare industriell position. I Sverige dröjer valet. Tid finns ännu. Men den krymper. När den tar slut är det inte längre tid för val, bara tid för konsekvenser.

Referenser

Bertelsmann Stiftung. (2025, februari). EuroStack: A European alternative for digital sovereignty (Bria, F., Timmers, P., & Gernone, F.).

Blind, K., & Schubert, T. (2024). Estimating the GDP effect of open source software and its complementarities with R&D and patents. The Journal of Technology Transfer, 49(2), 466-491.

Bossi Malafosse, J. (2026, 12 mars). The Lecornu Circular of 5 February 2026 reaffirms the requirement for SecNumCloud hosting for health data. Mondaq.

Congress.gov. (2018). Clarifying Lawful Overseas Use of Data Act (CLOUD Act), Public Law 115-141, Division V.

Digitaliseringsstyrelsen. (2025, 18 december). Open source stiller krav til myndighedernes ansvar for it-løsninger.

Digitaliseringsstyrelsen. (2026, 28 januari). Digital suverænitet i den offentlige sektor: Sammenfattende erfaringsopsamling på myndigheders initiativer for at migrere til alternative teknologier.

Digg (Myndigheten för digital förvaltning) & Arbetsförmedlingen. (2026). Offentlig kod: Öppen programvara i svenska offentliga organisationer.

Digg (Myndigheten för digital förvaltning). (2022, 27 september). Anskaffning, utveckling och publicering av öppen programvara: Policy och riktlinjer.

DINUM (Direction interministérielle du numérique). (2026, 8 april). Souveraineté numérique: l’État accélère la réduction de ses dépendances extra-européennes.

eSam. (2025, 26 september). Uppdatering kring adekvansbeslutet i en turbulent tid [ES2025-18].

EU-domstolen. (2020, 16 juli). Schrems II (Case C-311/18).

EuroStack Initiative Foundation. (2025, oktober). A foundation to build: The EuroStack initiative takes shape.

Europaparlamentet och rådet. (2024, 13 mars). Förordning (EU) 2024/903 om åtgärder för en hög nivå av offentlig sektors interoperabilitet i unionen (Interoperable Europe Act).

Euractiv. (2025, 16 december). ”Discriminatory”: US threatens EU companies over tech fines.

Euronews. (2026, 16 april). Eurosky: Europe aims to rival big tech with its own social media ecosystem.

European Commission. (2026, 17 april). Commission advances cloud sovereignty through strategic procurement.

FedRAMP Program Management Office. (2025). Federal Risk and Authorization Management Program: About the program. U.S. General Services Administration.

Greenberg Traurig. (2025, april). Digital policy highlights of the German coalition agreement 2025.

Heise online. (2025, oktober). EuroStack Foundation: Europe’s tech industry founds sovereignty initiative.

Heise online. (2026). Microsoft alternative: Social insurers trial OpenDesk for emergencies.

Intelligence Online. (2026, 13 januari). Copenhagen in talks to replace Palantir.

Interoperable Europe Portal / OSOR. (2013). Swedish public open source movement working from the bottom up.

Interoperable Europe Portal. (2025, 24 april). BWI/Bundeswehr chooses open source by adopting openDesk.

Linåker, J., & Muto, S. (2024). Software reuse via OSS in the public sector: A report for the Danish Agency for Digital Government. RISE.

Ministère de l’Économie. (2026, 8 april). Souveraineté numérique: séminaire interministériel.

Nasjonal sikkerhetsmyndighet. (2026, 6 februari). Risiko 2026.

NOYB – European Center for Digital Rights. (n.d.). About us and ongoing cases.

OECD. (2018). Going Digital in Sweden. OECD Publishing.

n-tv (dpa). (2026, 5 januari). Schrödter sieht Herausforderungen bei Open-Source-Umstellung.

Office of the Director of National Intelligence. (2023). Section 702 of the Foreign Intelligence Surveillance Act overview.

Politico EU. (2025, 4 juni). Microsoft didn’t cut services to International Criminal Court, its president says.

Regeringen.se. (2025, 28 maj). Sveriges digitaliseringsstrategi 2025-2030.

Regeringen.se. (2025, 11 december). Regeringen slår ihop myndigheterna PTS och Digg.

Regeringen.se. (2026, 16 februari). Nytt statligt inköpssystem för digitala lösningar.

Reuters. (2026, 4 januari). Denmark PM urges Trump to stop threats to take over Greenland.

Reuters. (2026, 25 februari). Exclusive: US orders diplomats to fight data sovereignty initiatives.

Robinson, D. (2025, 31 oktober). International Criminal Court kicks Microsoft Office to the curb. The Register.

Saunders, M. (2025, 30 september). Austria’s military switches from Microsoft Office to LibreOffice. The Document Foundation.

Ginman, R. J. (2025, 19 september). Staten udfordrer Microsoft: Tusindvis af computere kører snart med open source-software. Version2 / Ingeniøren.

Telecompaper. (2026, 30 mars). French public sector grows spending on public cloud services by 62 percent in 2025.

The Register. (2026, 18 mars). Europe’s cloud minnows tell Brussels to stop big tech ’sovereignty-washing’.

The Register. (2026, 20 april). One of Europe’s sovereign cloud picks may not be so-sovereign after all.

The Guardian. (2013, 6 juni). NSA Prism program taps in to user data of Apple, Google and others (Greenwald, G., & MacAskill, E.).

The White House. (2025, november). 2025 National Security Strategy.

Konkel, F. (2022, december). Ukraine tech chief: Cloud migration ”saved Ukrainian government and economy”. Nextgov.

UBOS. (2026, 25 februari). Denmark’s Digital Agency chooses LibreOffice over Microsoft for digital sovereignty.

Petursdottir, G. (2019, 30 augusti). Trump’s Greenland plan is the rebirth of an 1867 American dream. USAPP – American Politics and Policy Blog, London School of Economics.

Verchovna Rada. (2022, 17 februari). Lag 2075-IX om molntjänster.

ZenDiS (Zentrum Digitale Souveränität). (2026, 21 januari). Sozialversicherungen rüsten sich mit openDesk für den Krisenfall [pressmeddelande via krankenkassen-direkt.de].

USA, visumen och kampen om plattformarna

Det är lördag morgon i Göteborg. Jag har gått längs kajen i den klara vårsolen och satt mig framför datorn. På skärmen ligger ett dokument som för några dagar sedan lämnades in till en federal domstol i Washington. Det är ett action memo från det amerikanska utrikesdepartementet, daterat den 23 maj 2025, undertecknat av Darren Beattie. Fyra och en halv sidor långt. Delvis överstruket, där domstolen tillåtit att uppgifter förblir hemliga. Men det väsentliga är synligt. När jag läser det förstår jag gradvis att det fält jag själv verkar inom hör till memots tänkta målområde.

Memot rekommenderar utrikesminister Marco Rubio att använda visumrestriktioner enligt INA 212(a)(3)(C), en paragraf i amerikansk immigrationslagstiftning. Den ger utrikesministern befogenhet att neka utländska medborgare inresa om deras närvaro i landet bedöms kunna få “potentiellt allvarliga negativa utrikespolitiska konsekvenser” för USA. I praktiken ger bestämmelsen utrikesministern ett mycket stort handlingsutrymme. Här gäller det personer som anses “ansvariga för eller delaktiga i censur av skyddat uttryck i USA”.

Listan i memot är tämligen konkret. Den nämner krav på amerikanska teknikplattformar att införa global innehållsmoderering, hot om böter, krav på tillgång till privata uppgifter om amerikanska medborgare och åtal mot anställda. Det är en sammanställning av sådana rättsliga och administrativa verktyg som många demokratier börjat använda för att begränsa digitala plattformars skadeverkningar för samhällen och medborgare. Delar av det som beskrivs ligger nära den typ av plattformsreglering som EU har infört genom Digital Services Act, även om memot också tycks omfatta andra nationella åtgärder och rättsliga instrument. Att medverka i sådana regelverk kan, enligt den politiska logik som nu framträder, bli en grund för viseringsåtgärder.

Policyn omfattar även “immediate family members”. Det innebär att familjemedlemmar till personer som bedöms träffas av policyn också kan drabbas. Det räcker alltså inte med att själv vara forskare, tjänsteperson, jurist, tillsynsföreträdare eller företrädare för en organisation som arbetar med digitala tjänster, plattformsansvar, desinformation, faktagranskning, innehållsmoderering, regelefterlevnad eller säkerhet. Även närstående kan dras in i samma immigrationsrättsliga logik.

Hur hamnade vi här? Den 20 januari 2025 undertecknade Donald Trump presidentordern “Restoring Freedom of Speech and Ending Federal Censorship”. Den slår fast att den amerikanska statens uppgift är att skydda amerikaners yttrandefrihet från federal påverkan, också sådan indirekt påverkan som sker när federala tjänstemän kommunicerar med teknikföretag om innehållsmoderering. Fyra månader senare utvidgade utrikesdepartementet detta skydd till att också riktas mot utländska aktörer som påverkar amerikanska teknikplattformar. I december 2025 rapporterades det att konsulattjänstemän världen över hade instruerats att granska visumsökande, särskilt inom H-1B-kategorin, för arbete med missinformation, desinformation, faktagranskning, innehållsmoderering, regelefterlevnad och säkerhet. Sanktionerna har redan använts i praktiken. Bland de utpekade fanns ledare för Centre for Countering Digital Hate, HateAid och Global Disinformation Index samt den tidigare EU-kommissionären Thierry Breton.

I mars 2026 stämde en grupp amerikanska teknikforskare administrationen i federal domstol. De heter Coalition for Independent Technology Research och företräds av Knight First Amendment Institute vid Columbia University tillsammans med organisationen Protect Democracy. Det är i den processen som memot blev offentligt natten mot fredagen.

I ärendet syns en inte särskilt diskret paradox. En administration som offentligt säger sig bekämpa censur har infört ett immigrationspolitiskt instrument som kritiker med fog beskriver som censurerande. Amerikanska medborgare lämnas formellt orörda. Den amerikanska konstitutionen tillåter inget annat. De som i stället nås av instrumentet är internationella forskare, regulatorer och organisationer som amerikanska medborgare hade kunnat möta, lyssna till och samarbeta med. Kärnan i stämningen är att administrationen genom immigrationsrätten försöker åstadkomma effekter som skulle vara konstitutionellt problematiska om de riktades direkt mot amerikanska medborgares yttrande- och föreningsfrihet. Resultatet blir snarlikt. Färre röster i samtalet. Färre perspektiv. Färre fakta i offentligheten. Sämre villkor för forskning och utveckling.

Mellan 2018 och 2020 ledde jag den svenska statliga utredningen om det demokratiska samtalet i en digital tid, SOU 2020:56. Den vilade på tanken att ett fungerande demokratiskt samtal i en digital tid kräver både skydd för yttrandefriheten och reglering av de strukturer där opinionsbildningen äger rum. Betänkandet som avslutade utredningsarbetet växte fram ur samtal med myndigheter, journalister, forskare, plattformsföretag och civilsamhälle. När Beattie i sitt memo räknar upp de handlingar som ska kunna leda till visumavslag beskriver han ett fält som överlappar med det forsknings- och politikområde där jag och hundratals andra svenskar är verksamma, som forskare, tjänstepersoner, journalister och organisationsföreträdare.

Det memot pekar mot stannar inte vid enskilda forskare. Det berör i flera avseenden hela den transatlantiska relationen. Sverige har sedan andra världskriget byggt akademiska och säkerhetspolitiska band till amerikanska universitet och institutioner. Mängder av svenska forskare och tjänstepersoner reser regelbundet till USA för konferenser, gästforskningsprojekt och gemensamma publikationer. För vissa forskare, tjänstepersoner och organisationsföreträdare inom de områden som beskrivs i memot uppstår nu en påtaglig juridisk osäkerhet inför USA-resor.

Tyvärr stannar det inte heller vid resor och visum. Europeisk forskning, också den som studerar plattformarna, finns ofta lagrad i amerikanska digitala tjänster och system. Många vetenskapliga tidskrifter har redaktioner i USA. Forskningsdata ligger digitalt under amerikansk jurisdiktion. Manuskript färdas genom amerikanska samarbetsverktyg. När administrationen redan visat att den är beredd att använda visumvapnet mot personer på grund av deras arbete med forskning, reglering eller civilsamhällesgranskning förändras också riskbilden för forskningssamarbeten, datahantering och publicering. Den kombinationen håller inte längre.

Utrikesdepartementet har enligt Reuters förberett webbplatsen freedom.gov, vilket tyder på att fler initiativ på området kan vara att vänta.

Det som uppstår i kölvattnet av dessa förändringar brukar kallas en chilling effect. Carrie DeCell, senior staff attorney vid Knight First Amendment Institute, har beskrivit hur administrationen använder hot om frihetsberövande och utvisning för att tysta åsikter den ogillar. En stat som använder immigrationsrätten för att avskräcka människor från att uttrycka sig har tagit ett långt steg in i kontrollens territorium.

För Europa blir detta mycket konkret. När europeiska forskare eller tjänstepersoner väljer bort att bidra inom vissa områden av rädsla för följderna, eller när amerikaner börjar dra sig för att samarbeta med europeiska kollegor av rädsla för att skapa problem för dem, urholkas själva infrastrukturen för oberoende kunskap om de plattformar som formar våra samhällen. Det är samma plattformar som ska regleras av DSA. Det är samma plattformar som under det svenska valåret 2026 sannolikt kommer att användas både som verktyg och arenor för informationspåverkan från främmande makt. Att i ett sådant läge försvaga den oberoende forskningen, och möjligheten att utveckla och tillämpa lagstiftning, berör samhällets säkerhet i grunden.

Det amerikanska vägval som nu framträder får konsekvenser i Europa och påverkar förutsättningarna för digital suveränitet. Om amerikanska viseringsmyndigheter kan stoppa svenska forskare från att resa över Atlanten på grund av deras publikationer, eller tjänstepersoner på grund av deras medverkan i lagstiftningsarbete, befinner vi oss i ett nytt läge.

Det som nu sker ger skäl att agera. Svenska universitet och forskningsinstitut bör se över sina rutiner för USA-resor inom de berörda fälten. Europeiska forskningsfinansiärer behöver säkerställa att samarbetsprogram inte blir ensidigt beroende av amerikansk tillgänglighet. Arbetet med att lagra europeisk forskningsdata i europeisk infrastruktur måste skyndas på. Digital Services Act bör fortsätta att tillämpas oavsett amerikanska protester, eftersom den utgör Europas eget rättsliga svar på de problem som plattformarna har skapat. Och vi behöver utveckla, bygga ut och säkra europeiska, federerade och offentligt finansierade digitala infrastrukturer för demokratiska samtal.

När en stat begränsar utländska forskares yttrandefrihet i namn av att skydda den egna yttrandefriheten har den vänt begreppet ut och in. Historien känner igen sådana grepp. Den vet också att de sällan slutar väl.

Referenser

Coalition for Independent Technology Research v. Rubio, No. 1:26-cv-00815-JEB (D.D.C. 2026). 

Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid. Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Statens offentliga utredningar. 

Knight First Amendment Institute. (2026, 9 mars). Technology researchers challenge Trump policy threatening deportation for work on social media platforms and online harms. 

Knight First Amendment Institute. (2026, 24 april). Knight Institute says State Department memo confirms unbounded scope of Trump immigration policy. 

NPR. (2026, 9 mars). Tech researchers sue Trump administration over visa bans. 

Protect Democracy. (2026). Protecting online safety research and advocacy from government censorship. 

Trump, D. J. (2025, 20 januari). Restoring freedom of speech and ending federal censorship (Executive Order No. 14149). The White House. 

U.S. Department of State. (2025, 28 maj). Announcement of a visa restriction policy targeting foreign nationals who censor Americans. 

U.S. Department of State, & Beattie, D. (2025, 23 maj). Action memo for the Secretary. Imposing visa restrictions on foreign nationals involved in censorship or attempted censorship in the United States [Document 45-2, Coalition for Independent Technology Research v. Rubio, No. 1:26-cv-00815-JEB]. 

Demokratin i en digital tid – föreläsning för Region Skåne

Nedan är den föreläsning jag höll igår 12 mars 2026 för Region Skåne, på temat Demokratin i en digital tid. Föreläsningen ägde rum digitalt, och texten nedan är nära den talade föreläsningen, lätt redigerad för ökad läsbarhet.

https://youtu.be/Q81FpjSg__k

Den 14 september 2026 går Sverige till val. I en fungerande demokrati är det som föregår valdagen nästan viktigare än valet självt. Den fria opinionsbildningen, debatten, det samtal mellan medborgare som prövar alternativ och ställer kandidater till svars. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, yttrandefrihetsgrundlag, en public service med bred räckvidd och högt förtroende, myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar, och oberoende domstolar. Det svenska demokratiska ekosystemet är byggt under lång tid och har visat sig anmärkningsvärt motståndskraftigt.

Men det demokratiska samtalet förs inte längre bara i dessa institutioner. Det förs numera i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Och det förändrar vad demokrati faktiskt innebär, på djupet, strukturellt, och på ett sätt vi ännu inte riktigt förstår konsekvenserna av.

Det finns ett betänkande från 2020, en statlig utredning om det demokratiska samtalets villkor i en digital tid. Den identifierade tydliga risker. Desinformation och informationspåverkan. Hot och hat mot förtroendevalda och opinionsbildare. En accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Utredningen föreslog ett förstärkt strategiskt förhållningssätt och en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Sex år senare har de problem som kartlades inte minskat. De har förvärrats. Det är inte en pessimistisk tolkning. Det är vad den tillgängliga forskningen visar, och vad de myndigheter som arbetar med de här frågorna dagligen rapporterar.

Sedan dess har det geopolitiska landskapet förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade den europeiska säkerhetsordningen. Sverige ansökte om och beviljades NATO-medlemskap. Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades 2022 som en del av det återupprättade totalförsvaret. Och den teknologiska infrastruktur som bär vårt demokratiska samtal har genomgått förändringar som gör den mer sårbar, inte mindre.
De som vill att det demokratiska samtalet ska tystna har redan gjort framsteg. Brottsoffermyndighetens kunskapsöversikt visar att 64 procent av unga mellan 16 och 25 år har utsatts för hot och hat online. Omkring 70 procent av befolkningen uppger att de anpassat sitt sätt att uttrycka sig online för att undvika hot. Självcensuren underminerar yttrandefriheten inifrån, inte genom lagstiftning utan genom rädsla. Den som hotas tillräckligt länge slutar till sist att tala. Och när de röster som hotas mest systematiskt, journalister, politiker, opinionsbildare, forskare, börjar tystna, förändras samtalet. Det smalnar av. Det tappar sin mångfald. Och det är precis det som är syftet.

Förtroendet för de dominerande plattformarna eroderar. Medborgare migrerar. Andelen som regelbundet använder X har sjunkit, nya alternativ som Bluesky och Threads växer. Men det räcker inte att byta plattform om de nya uppreplar samma grundläggande arkitektur. Det grundläggande problemet handlar om något djupare. Det demokratiska samtalet vilar i sin helhet på en teknologisk infrastruktur som ägs och styrs av aktörer vars intressen inte sammanfaller med demokratins. Fem plattformsföretag kontrollerar idag den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa. Inför det svenska valet 2026 ställs frågan på sin spets.

Säkerhetspolisens lägesbild är entydig. Sverige står inför ett bredare och allvarligare hot än på decennier. Ryssland, Kina och Iran identifieras som de tre primära hotaktörerna. Militära underrättelsetjänsten MUST:s årsöversikt, publicerad i februari 2026, tillhandahåller en ovanligt konkret tidslinje. Inom tre till fem år bedöms Ryssland ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden av strategisk betydelse vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att Ryssland bedömer att NATO inte kan enas om Artikel 5. Det är inte en abstrakt risk. Det är en operativ bedömning från den svenska militära underrättelsetjänsten.
Informationspåverkan är ett centralt verktyg i denna hotbild. Men vi har gjort oss skyldiga till ett analytiskt misstag. Vi har kallat allt för desinformation. Forskarna vid Lunds universitets Institut för psykologiskt försvar delar in hotet i tre kategorier som kräver fundamentalt olika svar. Den första är felaktig och vilseledande information, där faktakontroll och källkritik är effektiva verktyg och civilsamhället bär huvudansvaret. Den andra är koordinerade påverkanskampanjer, dolda och mångfacetterade, som kräver underrättelseförmåga och kapacitet att spåra nätverk. Faktakontroll räcker inte. Den tredje är påverkan från främmande makt, informationspåverkan kombinerad med diplomatiskt tryck, cyberattacker, spionage och ekonomisk utpressning. Att möta det med medie- och informationskunnighet vore som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Distinktionen är inte akademisk. Den har konkreta konsekvenser för hur vi bygger förmåga och vad vi prioriterar. Om man behandlar alla tre nivåerna som desinformation bygger man fel kapacitet. Rysslands Social Design Agency producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder kontaktpunkter med sitt påverkansmaterial mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Det är industriell informationskrigföring.

Sverige har redan prövats. Samma vecka som Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades i januari 2022 drabbades landet av den största informationspåverkanskampanjen i modern tid, riktad mot arabisktalande målgrupper med påståendet att den svenska socialtjänsten systematiskt kidnappade muslimska barn. Kampanjen exploaterade verkliga förtroendeproblem, spreds via YouTube-kanaler med miljontals följare och nådde tiotals miljoner tittare. Hälften av den svenska befolkningen tror att falsk och vilseledande information från Ryssland har påverkat Sverige det senaste året. Det är inte paranoia. Det är en välinformerad uppfattning som bottnar i något reellt.
Hotbilden från statliga aktörer är allvarlig. Men det finns en djupare strukturell sårbarhet. De plattformar genom vilka vårt demokratiska samtal i praktiken förs kontrolleras av aktörer som i flera fall explicit uttryckt avsikter som strider mot demokratiska värden. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, publicerad i december 2025, hävdar att europeiska regeringars undergrävande av demokratiska processer hindrar folkviljan. Elon Musk, ägare till X, har systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. I Tyskland förklarade han att bara AfD kan rädda landet. CDU-ledaren kommenterade att han inte kunde minnas ett jämförbart fall av inblandning i västerländska demokratiers historia. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram. De dominerande sociala plattformarna saknar nu oberoende faktakontroll mitt under en period av intensifierad informationspåverkan.

Det kausala sambandet mellan algoritmisk design och politisk polarisering har vetenskapligt stöd. En randomiserad kontrollerad studie med över 1 200 deltagare på X, publicerad i tidskriften Science 2024, visade att deltagare vars flöden algoritmiskt omorienterades bort från polariserande innehåll uppvisade minskad affektiv polarisering. De som exponerades för mer polariserande innehåll blev mer polariserade. Effekten motsvarade tre års polariseringsförändring i USA. Algoritmerna är inte neutrala. De utövar politisk makt, utan att ha fått något demokratiskt mandat att göra det.

Generativ AI har förändrat spelplanen ytterligare. Kostnaden för att producera övertygande falskt innehåll, text, bild, ljud och video, har kollapsat. Men den konsekvens som är minst uppmärksammad är kanske den allvarligaste. Verkligt material kan numera avfärdas som AI-genererat. Förtroendet urholkas för allt innehåll, falskt såväl som sant. I en miljö där allt kan vara fabricerat riskerar även autentisk information att mötas med misstro. Och forskning visar att repetition i sig ökar den upplevda sannolikheten i ett påstående, oavsett om det är sant, genom vad som kallas den illusoriska sanningseffekten. Lägg till algoritmiska flöden designade för engagemang som belönar ilska och konflikt, och det blir tydligt varför plattformarnas design är en demokratifråga, inte en teknikfråga.
Hotbilden är alltså reell. Men om vi stannar vid hoten missar vi något väsentligt. För Sverige är inte försvarslöst. I moderna krig är det inte arméer som vinner utan samhällen. Och det svenska samhällets styrka vilar på pelare som byggts under lång tid.

Den första pelaren är institutionellt förtroende. Sverige rankas konsekvent bland de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för sina offentliga institutioner. Hälso- och sjukvården, skolan, rättsväsendet, public service. Det förtroendet är inte givet. Det är inte en naturresurs. Det upprätthålls dagligen av de människor som arbetar i dessa institutioner.

Den andra pelaren är fakta och evidens. I en tid då desinformation industrialiseras och algoritmisk arkitektur belönar känsla framför sanning, har den som förvaltar verifierad kunskap och evidensbaserad praktik ett kapital som inte kan kopieras av en trollfabrik och inte kan fabriceras av en AI. Vården lever på det kapitalet varje dag. Varje diagnos, varje behandlingsbeslut, varje folkhälsoinsats vilar på förmågan att skilja det som är sant från det som bara låter sant.
Den tredje pelaren är tillit. Mellan medborgare och institutioner, mellan professioner, mellan nivåer i samhällsorganisationen. Den tilliten gör att ett samhälle kan mobilisera snabbt, agera samordnat och behålla sin sammanhållning under press. Det är exakt den tilliten som informationskrigföring syftar till att underminera. Och det är exakt den tilliten ni förvaltar.

Sverige har mött den här typen av utmaning förut. På 1920-talet stod Europa inför radions genombrott. Nazityskland visade snart vad som kunde ske när ett nytt massmedium blev propagandaverktyg. Sveriges svar var institutionsbyggande. AB Radiotjänst grundades 1924, modellerat efter BBC, med starkt engagemang för folkbildning och oberoende. Tre ledstjärnor formade svensk mediepolicy. Parlamentariskt ansvar, folkbildning som primärt syfte och lika tillgång för alla. Under 67 år drevs svensk broadcasting helt på icke-kommersiell basis. Idag lyssnar 7,4 miljoner av 10,6 miljoner invånare på Sveriges Radios kanaler varje vecka. Staten satte ramarna men styrde inte innehållet. Det var ett institutionellt svar på ett institutionellt problem, och det höll.

Nu behövs samma typ av institutionellt svar, men med annan teknologi. Och här är en distinktion central, den mellan plattform och protokoll. En plattform är en sluten trädgård där ett företag sätter alla regler, styr algoritmerna och äger relationerna. Det är Facebook. Det är X. Det är TikTok. Ett protokoll är en öppen standard som alla kan bygga på och ingen enskild aktör kontrollerar. E-post fungerar så. Webben fungerar så. Ingen äger dem. Alla kan använda dem. Det öppna protokoll som bär Mastodon och en rad andra tjänster, och det protokoll som bär Bluesky, erbjuder nu reella alternativ för social kommunikation. Europeiska kommissionen driver redan en egen instans. WordPress har integrerat stöd för öppna protokoll. Det är inte marginella experiment. Det är begynnelsen av en annan infrastruktur.

EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act utgör viktiga regulatoriska verktyg. DSA ställer krav på transparens, riskbedömning och forskaraccess till data. DMA inkluderar interoperabilitetsbestämmelser som kan tvinga dominerande plattformar att tillåta kopplingar till konkurrerande tjänster. Men reglering är till sin natur reaktiv. Det behövs proaktiva investeringar i öppen infrastruktur, och det behövs en politisk vilja att prioritera det.

Det handlar inte om att avveckla de kommersiella plattformarna. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Digitala tivolin med sina algoritmer och sin uppmärksamhetshandel duger för nöje. Men de platser där opinionsbildning sker och samhällets riktning avgörs förutsätter en annan logik, en som inte är designad för att maximera ilska utan för att möjliggöra samtal. Det är en distinktion som politiken behöver ta på allvar.
Tänk i visioner. Sveriges Radio och SVT publicerar via öppna protokoll.

Kommuner driver egna instanser för medborgardialog. Myndigheter når ut direkt till medborgarna, genom egen teknik, på öppet protokoll. Civilsamhällets organisationer, idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, har platser i samma nätverk, men i egen regi och med egen rådighet. Medier publicerar mot samma protokoll med sina olika affärsmodeller. I ett federerat system ligger data fördelat på flera noder, ofta lokalt. Om en del slås ut fortsätter resten att fungera. Det stärker motståndskraften i kris och i krig, och det bygger ett informationslandskap som inte är beroende av ett fåtal aktörers välvilja.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens permanenta koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, MPF, MSB och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte om infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av andra.

Ni som leder offentlig verksamhet i Region Skåne är en del av de pelare som bär samhället. Ert förtroende hos medborgarna, er tillgång till fakta och evidens, den tillit ni bygger i varje möte med de människor ni finns till för. Det är inte bara värden att vårda. Det är strategiska tillgångar i ett samhälle under press.
Svåra tider föder handlingskraft. De föder innovation. De föder samarbeten som inte hade uppstått utan pressen. Sverige har mött den typen av utmaning förut och svarat med institutionsbyggande som höll i generationer. Nu är det vår tur att vara en del av det svaret.

Demokratin försvaras inte av abstrakta principer. Den försvaras av konkreta beslut, om vilka system vi bygger, vilka plattformar vi väljer, vilken infrastruktur vi investerar i. Men den försvaras också av något enklare och mer grundläggande. Av att de institutioner medborgarna vänder sig till i sin vardag fortsätter att vara pålitliga, kunskapsbaserade och tillgängliga. Samtalet vi inte äger kan vi inte försvara. Men det samhälle vi bygger tillsammans kan ingen algoritm ersätta.

Tankar om den fria tanken

Idag, den sjätte mars 2025 höll Kommittén för demokratins röstbärare seminariet ”Demokratins Röstbärare – hot, ansvar och handlingskraft” i Konstakademiens hörsal i Stockholm. Kommittén bildades 2024 och samlar organisationer och individer från kulturen, journalistiken och forskningen kring gemensamma demokratiutmaningar. Jag inledde seminariet med ett anförande om de rum demokratin behöver, om hur de digitala plattformarna förändrat villkoren för den fria tanken, och om vad som krävs av oss nu. Därefter delade journalisten och författaren Erika Bjerström och artisten Lisa Nilsson sina vittnesbörd, i ett samtal lett av Anna Herdenstam. Det här är mitt anförande, i det närmaste i det skick det framfördes.

Det här rummet ritades av någon.

Stolen ni sitter i. Akustiken och tekniken som bär min röst till er. Avståndet mellan oss. Ingenting av detta är en slump. Konstakademiens hörsal har en arkitektur, och den här arkitekturen bär med sig ett löfte. Att en röst ska kunna nå alla, och att alla ska kunna se den som talar.

Det är så demokrati alltid har börjat. Inte med en idé, utan med ett rum.

Tänk på de rum vi har ritat för att tänka tillsammans. Folkrörelsernas samlingslokal, med stolarna i en ring för att ingen ska sitta högre än någon annan. Kommunfullmäktiges kammare, med talarstolen riktad mot åhörarna och åhörarläktaren ovanför. Biblioteket med sina öppna hyllor, där kunskapen är ordnad men fri att nå. Caféet med sina småbord, där samtal börjar utan dagordning. Varje rum är ett påstående om hur människor ska förhålla sig till varandra. Och varje rum bidrar till att forma vilka tankar som blir möjliga att tänka i det.

Det insåg medieteoretikern Marshall McLuhan redan på sextiotalet. Hans berömda formulering att mediet är budskapet handlade inte om teknik. Den handlade om att formen vi kommunicerar genom aldrig är neutral. Tryckpressen gjorde det möjligt att tänka i långa, sammanhängande resonemang. Radion samlade en nation kring samma röst, på gott och ont. Televisionen förändrade politiken genom att göra bilden till ett centralt verktyg för att forma argument. Varje nytt medium har ritat ett nytt rum för tanken. Och rummen har alltid varit med att forma de berättelser som berättas i dem.

Men nu lever vi i rum som ingen demokratisk process har ritat.

1996 skrev John Perry Barlow, textförfattaren från Grateful Dead och medgrundaren av Electronic Frontier Foundation, sin berömda deklaration. Cyberrymdens självständighetsförklaring. ”Ni, industrivärldens regeringar, ni trötta jättar av kött och stål, jag kommer från cyberrymden, tankens nya hem. Å framtidens vägnar ber jag er från det förgångna. Lämna oss ifred.” Det var vackert. Det var naivt. Och det var helt fel. Det fria rummet förblev inte fritt. Det blev en marknad, men också ett vapen, och ett verktyg för övervakning och kontroll.

De digitala plattformarna där vi tillbringar närmare sju timmar om dagen som svenskar, sju timmar, är inte kommunikationsverktyg. De är rum. De har en arkitektur. Algoritmer bestämmer vad vi ser och i vilken ordning. De bestämmer vilka röster som förstärks och vilka som tystas. De bestämmer vad som känns angeläget och vad som försvinner ur synfältet. De är ritade, inte för den fria tanken, utan för vår uppmärksamhet. Det är vår uppmärksamhet som är produkten.

Vi vet att vår mentala arkitektur gör oss sårbara i dessa rum. Att vi dras till det som bekräftar vad vi redan tror, reagerar starkare på hot än på möjlighet. Algoritmerna är byggda för att utnyttja precis dessa reflexer. Det digitala rummet är inte bara ritat utan oss. Det är ritat mot oss.

Och det är här berättelsen blir geopolitisk.

I Kina har staten byggt det mest genomgripande övervakningssystemet i mänsklighetens historia. Hundratals miljoner kameror med ansiktsigenkänning. Ett socialt kreditsystem som kopplar ditt beteende till dina rättigheter. Och Kina exporterar denna modell genom företag som Huawei och ZTE, genom vad man kallar den digitala sidenvägen.

I Iran stängdes internet ned i januari i år under folkliga protester. Regimen har infört ett tvåklassystem. Vita SIM-kort till vissa statsanställda och säkerhetstjänster ger obegränsad tillgång. Vanliga iranier lever bakom filter och VPN-förbud. Det digitala rummet i Iran är ritat för att skydda regimen mot sitt eget folk.

I Ryssland lanserade Kreml förra året super-appen MAX, sedan september förinstallerad på alla nya telefoner. WhatsApp, YouTube och Instagram är blockerade. Apple har tvingats ta bort närmare hundra VPN-appar från ryska App Store. Appen Max är kopplad till FSB:s övervakningssystem med tillgång till position, kontakter, kamera, mikrofon. Sjuttio miljoner ryssar använder den hittills, och inte frivilligt.

Auktoritära stater har förstått något som demokratier fortfarande tvekar inför. Att den som kontrollerar det digitala rummet kontrollerar vilka tankar som kan tänkas i det.

Men det är inte bara stater vi traditionellt kallar auktoritära som vi behöver tala om idag. I januari förra året avskaffade Meta sitt faktagranskningsprogram. Mark Zuckerberg träffade Donald Trump på Mar-a-Lago och algoritmerna ställdes om. Under samma veckor undertecknade Trump en presidentorder om att återställa yttrandefriheten med den ena handen och stängde med den andra ut nyhetsbyråer som vägrade anpassa sin rapportering.

V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet konstaterade i sin senaste rapport att USA genomgår den snabbaste autokratiseringen i landets moderna historia, och att antalet autokratier i världen för första gången på tjugo år överstiger antalet demokratier. Och den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, antagen i december, talar öppet om att stödja vad man kallar patriotiska rörelser inom europeiska nationer. Om att EU skulle underminera politisk frihet.

Vi går till val i Sverige i september i år. Riksdag, regioner, kommuner. Det demokratiska samtal som ska föregå det valet äger till stor del rum på plattformar ägda av amerikanska företag, på en infrastruktur vi inte har rådighet över, i ett rum vi inte har ritat. Samtidigt som den stat där dessa företag har sitt säte aktivt syftar till att förskjuta den europeiska politiska ordningen.

Jag har själv valt bort Metas plattformar, X och TikTok. Jag försöker använda tjänster byggda på öppna protokoll framför slutna plattformar. Men jag lever ändå i samma digitala värld. Jag ser vilken värld mina barn, sexton och tretton, växer upp i. Hur deras världsbilder formas i rum som varken de eller jag har valt. Det här är inte abstrakt. Det här är nu.

Hur fri är tanken i ett rum som ritats av den som inte vill att du ska tänka fritt?

Det finns ett narrativ som sköljer över oss, och det är ett av de farligare i vår tid. Och det är att detta är oundvikligt. Att tekniken utvecklas som den utvecklas, att uppmärksamhetsekonomin är en naturlag. Det som kallas för teknikdeterminism. Att föra sig med argument om att tekniken blir som den kommer bli låter som en analys, men det är mer av en resignation. Ett bekvämt alternativ till att faktiskt göra något.

Det är dessutom inte sant.

Demokratin har alltid handlat om att rita rum. Vi ritade tryckfrihetsförordningen 1766, världens första, för att skapa ett rum där makt kunde granskas. Vi ritade folkrörelserna på artonhundratalet för att ge röster utan makt ett rum att höras i. När erfarenheterna av nazistisk propaganda visade vad som händer när en stat tar kontroll över medierna ritade vi public service. Inte för att staten skulle tala till folket, utan för att folket skulle nås av information fri från den med mest makt eller mest pengar. Varje gång tekniken förändrade villkoren för den fria tanken svarade demokratin genom att rita nya rum. Det var aldrig oundvikligt att det skulle gå bra. Det var ett val, varje gång.

Det är vår tur nu.

Europeiska unionen har antagit Digital Services Act, den första lagstiftning som ställer krav på det digitala rummets arkitektur. Men det räcker inte med Bryssel. Det handlar lika mycket om vad vi gör i Sverige. Om hur vi som opinionsbildare, forskare, journalister och konstnärer förhåller oss till de rum vi verkar i. Om vilka rum vi bygger och vilka vi lämnar.

Jag ombads tala om den fria tanken. Den fria tanken behöver fria rum. Inte rum utan väggar, inte rum utan form, utan rum som är ritade med omsorg och med ett syfte. Att vi ska kunna tänka tillsammans, utan att någon annan bestämmer riktningen åt oss.

Det är dessa fria rum som auktoritära stater och krafter med alla medel försöker omskapa. Bland annat genom bryta sig in i och slå sönder våra befintliga rum, eller locka oss till att tro att ett annat rum som de kontrollerar, är där vi ska vara. Detta är vad som står på spel i vår tid.

Vi sitter här, i detta rum, idag. Någon ritade det för att möjliggöra just det här samtalet. Det var inte en slump. Det var ett val.

Nu behöver vi göra samma val igen. Rita rum för den fria tanken i en digital tid. Med samma omsorg, samma övertygelse, samma envishet som de som en gång ritade det rum vi sitter i just nu.

De rum vi ritar nu avgör vilka tankar som blir möjliga imorgon.

Krigsvinterns Kyiv – en reseberättelse

Kriget i Ukraina går nu in på sitt femte år och jag är nyss hemkommen efter ännu en resa till krigsvinterns Kyiv. Detta är min reseskildring och reflektion.

Tåget glider in på Kyiv centralstation under tidig kväll. På perrongen virvlar ångmoln från vagnarna upp mot en himmel som saknar stjärnor. Snön har lagt sig mjukt över rälsen och i det kalla blåaktiga ljuset liknar tåget ett fossil från en annan tid. Jag har gjort den här resan många gånger nu, och varje gång möts jag av samma känsla av förväntan och kärt återseende, när dörrarna öppnas mot perrongen och kylan och det som väntar.

Jag reser till Kyiv i rollen som forskare i RISE och på uppdrag av Myndigheten för psykologiskt försvar. En vecka av möten, innovationsforskning, utbildning och träning tillsammans med med myndigheter, civilsamhällesorganisationer, institutioner, företag och kollegor.

Kyiv på vintern bär kriget på ett annat sätt än sommaren. Luften är kall och klar. Många hushåll i staden saknar el, värme och vatten. De ryska anfallen mot energiinfrastrukturen har inneburit allvarliga och systematiska skador, och hundratusentals stadsbor har evakuerats eller valt att lämna under de svåraste perioderna. Det märks. Kvällsgatornas glesare ström av rörliga gestalter. Fönster som är mörka där de borde lysa. Men Kyiv lever ändå, på ett sätt som är svårare att förklara än att uppleva. Restaurangerna är öppna. Folk rör sig med den något sänkta blicken hos dem som är vana vid att registrera omgivningens förändringar. I parkeringsfickorna längs sidogatorna står bilar begravda under snötäcken som om ingenting hänt.

Nätterna är en annan sak. Flyglarmen kommer utan att meddela sig i förväg. Ibland en gång per natt, ibland tre. Skyddsrummen i staden är inbyggda i vardagen på ett sätt som påminner om hur vi i Sverige behandlar brandutrymningsplaner, men med den avgörande skillnaden att folk faktiskt använder dem. Man lär sig att sova lätt. Man lär sig att lyssna på det som inte låter. Och man lär sig att förstå något om vad uthållighet egentligen innebär, inte som abstrakt begrepp utan som ett faktum i en kropp som inte har fått tillräckligt med sömn.

Veckan är fylld av möten. Några är strategiska samtal med myndigheter och partners om det svenska stödet och hur det ska utvecklas för att bli mer effektfullt och göra mer nytta. Sedan utbildning, träning och övning tillsammans med aktörer, där vi tillsammans lär av varandra och skapar förmåga. Engagemang i innovationsworkshops och operativt arbete för att bidra till Ukrainas förmåga i ett pågående hybridkrig. Sedan har vi de där mötena sommer tar sig formen av återseenden med kollegor och vänner som kommit att bli viktiga i mitt liv under de år jag rest till landet. Det händer något med relationer som byggs under de omständigheterna. De bär en närhet och ett allvar och en värme som är svår att replikera i ett normalt professionellt sammanhang. Vi träffas kring bord på caféer eller i mötesrum på myndigheter och pratar om arbetet och om livet och om hur saker förändrats, och under varje sådant samtal finns en osynlig fond av det som pågår utanför.

En av veckans primära aktiviteter är ett kurstillfälle inom ett program som heter Total Defence: Leading Resilient Ukraine, drivet av organisationen Join Ukraine och Katolska universitetet i Lviv, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar och Folke Bernadotteakademin. Det är ett certifieringsprogram om totalförsvar, riktat till ukrainska nyckelpersoner från myndigheter, militär, civilsamhälle och media. Idén är att totalförsvar inte är en militär angelägenhet utan ett samhälleligt kontrakt, och att det kontraktet kräver att alla dessa aktörer förstår varandra och sin gemensamma roll. Liubov Tsybulska, grundaren av Join Ukraine, beskriver det som att i moderna krig är det inte arméer som vinner. Det är samhällen.

Kurstillfället rymmer ett antal moment. Svenska experter föreläser om det civila försvaret, om informationsoperationer, om institutionella strukturer och om erfarenheter från ett land som just nu håller på att bygga upp samma kapaciteter som Ukraina redan är tvunget att använda. Det är ett märkligt men viktigt möte. Sverige kan erbjuda strukturer och lärdomar och modeller. Ukraina kan erbjuda den brutala skärpan av ett land som testat allting i verklighet och inte i simulering. I rummet sitter trettio ukrainska deltagare som inte behöver en förklaring till vad krig är eller innebär, men som utvecklar förmåga genom att reflektera och utvecklas tillsammans med varandra, och med utbildarna.

Mitt eget bidrag är ett workshopmoment om att skydda förestående val mot hybridhot. Materialet jag arbetar med är ett kortleksmaterial, ett tränings- och övningsverktyg framtaget i samarbete med ukrainska myndigheter och anpassat specifikt för deras kontext och förutsättningar. Det svenska originalet, utbildningsmaterialet ”Möta Hybridhot”, är ett material jag arbetat med under lång tid, tillsammans med kollegor på RISE och Försvarshögskolan. Det ukrainska materialet är en anpassning, omtolkad och omskriven för att passa ett land som upplever hybridkrigföring under ett fullskaligt krig. Det är första gången vi kör det mot den här målgruppen.

Att gå in som utbildare, i ett rum av nya ansikten, och öppna ett övningsmaterial för första gången är alltid ett ögonblick av osäkerhet. Det blir än mer så i detta fall, där jag leder övningen på engelska, men med ett material skrivet på ukrainska. Det är svårt att veta inte hur det landar. Man vet inte om de kategorier man har konstruerat stämmer med de erfarenheter deltagarna bär med sig. Men det händer något ganska omedelbart den här gången. Deltagarna böjer sig över borden. De sorterar, diskuterar, håller upp kort mot varandra, pekar och organiserar. Gradvis ser jag hur övningen möter målgruppen på rätt ställe. Jag kan se engagemanget, samtalen fyllda av insikt och reflektion och som inte vill ta slut, även om klockan visar det. Jag ser hur gruppen rör sig från ett avsökande, prövande förhållningssätt till något som liknar analytisk säkerhet, hur diskussionerna skärps och hur frågorna förändrar karaktär under workshopens gång.

När övningen är slut märker jag hur nyfikenheten övergår till ett framtidsfokus. Flera organisationer frågar om de kan låna eller använda kortmaterialet direkt, vid utbildningar planerade sedan tidigare. En organisation vill ha det redan nästa vecka. En annan pratar om att använda det i ett eget program som startar inom månaden. Det värmer att veta att det vi skapar gemensamt kan göra skillnad på riktigt. Att få bidra till Ukrainas kapacitet att hantera hybridhot mot demokratiska processer, i ett land som befinner sig i den mest akuta fasen av ett faktiskt krig, är ett privilegium som är svårt att sätta i proportion till något annat jag gjort.

Men det finns ett Kyiv utanför konferensrummen och workshoparna och mötena också, och det vore en sorts missvisning att inte tala om det. En kväll sitter jag i Bar Diktat, en källarkrog ett trappsteg ner under gatuplanet, med rödtegelväggar och levande ljus och den ostuderade atmosfär som bara platser med riktigt egensinnig historia kan ha. Delar av Ukrainska Filharmoniska orkestern spelar Händel och cellons resonanser fyller rummet och når in i samtal och tystnader och de glas som hålls av händer som arbetat hårt den dagen. Vid bardisken sitter ett par ukrainska männ på permission och lyssnar utan att säga mycket.

En annan kväll är jag på en restaurang i ett av stadsdelens gamla hus, trä och tegelkonstruktioner som överlevt mer än ett sekel av historia, med kollegor som sitter mitt emot varandra och pratar om allt och ingenting och om hur saker hänger ihop. Kyivs kulturliv har en kraft svår att beskriva. Som om kriget tar fram det som är extra skarpt, extra tydligt, det som känns och är viktigt. Som inte låter sig kuvas. Teatrar spelar. Gallerier är öppna. Musiken stannar inte. Allt detta kan kännas paradoxalt, men på något sätt är det mer som ett svar. Kulturens sätt att föra i ljuset det liv som är värt att försvara. Som vittnar om hur det inte räcker att bevara territorium, om man inte också bevarar det som territoriet bär inom sig. Människor, kultur, gemenskap, samhälle. Och det är i den förståelsen, tror jag, som nyckeln till den ukrainska uthålligheten och motståndskraften delvis finns. Inte enbart som militär kapacitet och strukturer och materiella resurser, utan i ett samhälles föreställning om sig självt som tillräckligt värdefullt för att vara värt att rädda.

Det är kanske det jag tar med mig mest från detta besöket, som sker precis i slutet av det fjärde krigsåret. Känslan av att befinna mig i en stad som har bestämt sig för att fortsätta, och den känsla av tacksamhet jag har av att få vara en liten del av allt det arbete som görs för att säkra en ukrainsk seger.

Förtroende som försvar

I aulan på Handelshögskolan i Stockholm är det tyst på ett sätt som bara uppstår när någon säger något som träffar en rätt i hjärtat. Liubov Tsybulska står vid podiet i svart, med den ukrainska flaggans gula och blå på storbildsskärmen bakom sig, och beskriver hur Ryssland systematiskt använder information som militärt vapen, med mätbara konsekvenser för människors liv, för politiska beslut, för hela samhällens förmåga att fungera. Det handlar om vad det kostar att blunda för det som redan pågår.

Tsybulska talar med den sorts precision som kommer av att ha levt innanför mekanismerna i över ett decennium. Hon grundade Ukrainas centrum för strategisk kommunikation och informationssäkerhet under kulturministeriet och var rådgivare åt landets försvarschef innan hon 2022 startade den ideella organisationen Join Ukraine. Hon reste hit till Stockholm från Kyiv, där det just nu är minus tio grader och Ryssland valt den kallaste vintern på flera år för att systematiskt slå sönder landets energisystem. Under januari avfyrades tusentals missiler och drönare mot infrastrukturen. Över en miljon människor på Kievs vänstra strand lever utan ordentlig el och värme. Maxim Timchenko, vd för Ukrainas största privata energibolag DTEK, sa det nyligen utan omsvep: ”Vi är nära en humanitär katastrof.”

Tsybulskas berättelse sträcker sig långt bortom den fullskaliga invasionen. Den börjar på Krimhalvön, som Ryssland annekterade våren 2014 i vad som blev den mest omfattande militära annekteringen av en annan stats territorium i Europa sedan andra världskriget. Informationsoperationerna föregick ockupationen, förklarar hon. Narrativ om rysktalande under hot etablerades systematiskt. Revolutionen på Majdan, den folkliga resningen som hade avsatt den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj bara dagar tidigare, delegitimerades. Lokal uppslutning tillverkades. Beväpnade soldater utan nationsbeteckningar framställdes som ofarliga. Medielandskapet såg till att denna alternativa verklighet spred sig snabbare än någon hann verifiera fakta, och när den militära fasen väl blev synlig för världen hade informationsmiljön redan avgjort hur omvärlden reagerade.

Fyra månader senare, i juli 2014, sköts Malaysia Airlines flight 17 ned över östra Ukraina. Alla 298 människor ombord dödades, de flesta nederländska medborgare på väg hem från semester. Tsybulska beskriver vad som hände i informationsrummet omedelbart efteråt. Trettio konkurrerande förklaringar cirkulerade inom loppet av mycket kort tid. Statliga aktörer och proxyaktörer förstärkte motstridiga narrativ över flera medieplattformar. Målet var aldrig att övertyga världen om en enda version av händelsen, utan att fördröja attribuering, fragmentera internationell konsensus, politisera utredningen och bromsa en samordnad respons. Informationskaos fungerade som en strategisk sköld, och i moderna kriser påverkar hastigheten i klargörandet direkt hastigheten i de politiska besluten.

Sedan visar hon en bild på Nord Stream 2, gasledningen under Östersjön som byggdes för att föra rysk naturgas direkt till Tyskland förbi Ukraina, Polen och de baltiska staterna. Projektet blev ett av de mest omdebatterade energibesluten i modern europeisk historia, och Tsybulska fokuserar på hur informationsmiljön runt projektet formade Europas sårbarhet under åren innan kriget. Projektet ramades konsekvent in som kommersiellt, pålitligt och neutralt. Kritiker avfärdades som ideologiska eller affärsfientliga. Energiberoende framställdes som en garanti för stabilitet. Statlig kommunikation, expertnätverk, lobbyekosystem och samspelet mellan affärsintressen och medier förstärkte denna uppfattning under mer än ett decennium. Resultatet blev långsiktig risk, den sorts risk som först blir synlig när den realiseras. Det tog ett fullskaligt krig för Europa att förstå vad den kostat.

Sedan kommer hon till det som gör aulan ännu tystare. Avhumanisering som förberedelse för våld. Rysk inhemsk propaganda har konsekvent framställt ukrainare som illegitima, farliga eller underlägsna, samtidigt som Europa och västvärlden beskrivs som dekadent och moraliskt nedbruten. Avhumaniseringen fyller en funktionell roll, förklarar Tsybulska. Den normaliserar våld, reducerar moraliska spärrar hos soldater, upprätthåller det inhemska stödet för kriget och rättfärdigar en förlängd konflikt. Från Kreml-kopplade TV-studior porträtteras invasionen som civilisatoriskt försvar. Det är vad Ryssland berättar för sig självt om varför de dödar sina grannar.

Det finns en smärtsam klarhet i hur Tsybulska lägger fram allt detta. En analys av mekanismer, bevis för bevis, steg för steg. Det är kanske just sakligheten som gör det omöjligt att vända bort blicken. Mot slutet av föreläsningen visar hon en slide med röd text mot vit bakgrund, en enda mening: ”Förtroende är den avgörande sårbarheten, och det främsta försvaret.” Texten vilar kvar i rummet där vi sitter. Kognitiv krigföring, det begrepp hon använder, flyttar det primära målet från territorium till perception. Operationerna syftar till att påverka hur människor tolkar verkligheten, vem de litar på, hur de fattar beslut och huruvida de agerar kollektivt. Samhället självt blir slagfältet. Och där förtroendet är lågt är manipulation enklare och samordning svagare.

Jag har kommit att träffa Liubov och hennes kollegor inom Join Ukraine genom mitt arbete att stödja Myndigheten för psykologiskt försvar i deras arbete i Ukraina, ett samarbete som inneburit att jag kommit att få ägna många år åt arbete med frågor om hybridhot, informationspåverkan och samhällets motståndskraft. Under dessa år har jag sett hur totalförsvar diskuteras i konferensrum och hur det utreds i strategidokument. Men det är genom arbetet med Join Ukraine, och myndigheter i Ukraina, som jag har kommit att se och uppleva hur det ser ut när det blir verklighet. Join Ukraine driver ett totalförsvarsprogram tillsammans med Ukrainska katolska universitetet, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar, som samlar ledare från militären, offentlig sektor, civilsamhälle, media och näringsliv. Programmet tränar deltagare i att navigera exakt den verklighet Tsybulska beskriver, en verklighet där militärt försvar, motståndskraft mot hybrida hot och kognitiv krigföring och civil samverkan inte kan hållas isär. Join Ukraine samarbetar med Ukrainas försvarsministerium, säkerhetstjänsten, territorialförsvaret och utrikesministeriet. Deras videoproduktioner och annan strategisk kommunikation för officiella myndighetskanaler har nått ut brett i samhället. Integrerad civil kapacitet i ett land som bygger sitt totalförsvar under pågående krig, och ett konkret bevis på vad som är möjligt när civilsamhälle och stat faktiskt samverkar.

Sverige har sedan februari 2022 bidragit med omkring 114 miljarder kronor i stöd till Ukraina. I september 2025 identifierade Försvarsmakten och MSB sju typsituationer som landet behöver förbereda sig för, med hybridhot, informationspåverkan och sabotage som centrala element. I januari 2026 meddelade regeringen att en nationell strategi för psykologiskt försvar ska tas fram under året. Det är nödvändiga steg. Men det Ukrainas erfarenhet visar, och det Tsybulska uttrycker med emfas, är att resiliens som byggs efter en kris är överlevnad, medan resiliens som byggs före en kris är strategi. Så bra som vi skapar förutsättningar i fred har vi förutsättningar att agera i krig. Det borde vara utgångspunkten för allting.

Utanför Handelshögskolans fönster skyndar sig människor genom Stockholm i februarikylan. Tunnelbana, morgonkaffe, barnvagnar. Det normala. Liubov Tsybulska reste från Kyiv, en stad som bombarderas varje vecka, en stad där familjer lever med tre timmars el om dagen och värmer sig vid gasspisen, för att berätta för oss vad tolv år av informationskrig har lärt henne. Förtroende är grunden till försvar i en demokrati. Det behöver vi värna, vårda och stärka. Här och nu. Varje dag.

Referenser

Carnegie Council for Ethics in International Affairs. (2022). Global ethics review: Hybrid warfare in Ukraine, with Liubov Tsybulska.

Försvarsmakten. (2025, september). Nya utgångspunkter för totalförsvaret.

France24. (2026, 3 februari). Russia resumes strikes against Ukraine energy infrastructure amid subzero temperatures.

Join Ukraine. (2026). Join Ukraine NGO: Official website.

Power Up Ukraine. (2026). Rysslands energikrig mot Ukraina, 2026.

Regeringen. (2025, september). Gemensam bild av hot och åtgärder ska stärka Sveriges totalförsvar.

Regeringen. (2026, januari). Ytterligare åtgärder för att möta hybridhotet.

Regeringen. (2026, 5 februari). Sveriges stöd till Ukraina.

Reuters. (2026, 23 januari). Ukraine needs energy ceasefire, catastrophe looming, top power executive says.

Stockholm School of Economics. (2026). Center for Statecraft and Strategic Communication.

Tsybulska, L. (2026, 12 februari). Ignoring antagonistic information threats: Costs and evidence from Ukraine [Föreläsning]. Stockholm School of Economics, Stockholm, Sverige.

Den kalla hybridkrigföringen

Det är minus femton grader i Kyiv. Du vaknar tidigt, inte av väckarklockan utan av kylan. Ingen el. Ingen värme. Utanför fönstret ligger staden nästan helt mörk. Så börjar Liubov Tsybulska sin berättelse. Tsybulska är en av Ukrainas ledande experter på kognitiv krigföring och talade på länk till RISE innovationsverkstad i Göteborg den 21 januari, där centrala aktörer inom Sveriges totalförsvar hade samlats. För många blev hennes vittnesmål om livet under hybridkrig det starkaste momentet under dagen. Efter evenemanget har deltagare hört av sig och velat dela hennes ord vidare. Jag frågade Liubov om jag fick göra det, och hon tackade ja. Nedan följer hennes tal i sin helhet. Hon talar inte om abstrakta hot. Hon talar om en verklighet som redan är här. Lyssna gärna, eller läs hennes anförande som text här nedan. Dela sedan gärna denna berättelse, så att fler får möjlighet att ta del av en direkt berättelse om vad som är verkligheten idag för miljontals människor i ett land i Europa.

https://youtu.be/eOkVSZK3y_4?si=ly2C2AdOdkys0nZF

Thank you an invite and an opportunity to speak on behalf of Ukrainians.
Let me start with a moment from our reality these days, because it captures more about this war than any definition ever could.

It is unusually cold winter. The temperature outside is -15. You wake up early, not because of an alarm clock, but because your apartment is cold. There is no light. No heating. Often no water. Your phone still works, but only because you charged it the night before, not knowing whether electricity would still be there in the morning. When you look outside, your city — a city that used to be full of light and movement — is almost completely dark.

This is not a scenario exercise. This is not a future risk. This is what life in Ukraine looks like right now.

And I begin here not to dramatize, but because this is where cognitive warfare becomes tangible. We often describe cognitive war as something abstract – as influence, manipulation, narratives, information flows – but in reality it is deeply physical. It lives in exhausted bodies, in families trying to keep children warm, in people making decisions under pressure and fear.

When Russian missiles and drones destroy energy systems, heating infrastructure, water facilities, this is not only an attack on objects or networks. It is an attack on judgment, on endurance, on the ability to think clearly. At the same time, Russia is launching information campaigns designed to amplify fear and doubt, spreading messages that there will be food shortages, that the system is about to collapse, that the government has no evacuation plan, that people are being abandoned.

Now imagine hearing these messages when you have children, when you are sitting in an unheated apartment and trying to decide whether to stay or to leave. Imagine how this sounds when you are a soldier at the frontline, holding your position, knowing that your family is freezing at home. This is cognitive warfare. And it works only if society begins to fracture from the inside.

This is why modern wars are no longer primarily about governments fighting governments or armies fighting armies. They are about societies being targeted as a whole. They aim to exhaust resilience, fragment communities, and create a sense that resistance is pointless. No army, no matter how capable, can withstand this pressure if the society behind it is passive, divided, or psychologically overwhelmed.

Ukraine continues to resist not because it is stronger in resources, but because society – imperfect, tired, and traumatized – has not collapsed. That resilience did not emerge by accident, and it was never purely military.

At the same time, hybrid warfare evolves faster than most of our institutions are designed to respond. The rate of change is relentless. One day the pressure is cyber, the next it is energy, then migration,, then legitimacy, then trust in elections, then trust in media. There is no clear sequence, and there is no pause button. Systems built only for stability struggle when faced with constant transformation.

This is why total defence today cannot be understood only as preparedness or protection. It is about the ability to adapt while under attack, to manage change while being targeted, and to integrate technological advances without losing coherence. It is as much about governance and leadership as it is about capabilities.

The idea of a whole-of-society approach is therefore not a slogan. It is a necessity. In Ukraine, teachers became communicators, mayors became crisis managers, journalists became part of national resilience, tech companies turned into elements of defence infrastructure, and volunteers often closed gaps faster than formal institutions could. This was not perfect coordination, but it was shared responsibility, and that shared responsibility made the difference.

Resilience cannot be outsourced. It cannot be centralized into a single institution. Trust cannot be commanded. It has to be cultivated long before a crisis begins, or societies will pay a much higher price when pressure arrives.

In this environment, leadership becomes the decisive terrain. Not leadership as control, but leadership as sense-making — the ability to provide direction when information is incomplete, to maintain moral clarity when choices are painful, and to act with speed when certainty is impossible. In Ukraine, leadership often meant saying: we do not have all the answers yet, but we are here; this is hard, but this is why it matters; we will adapt again, just as we adapted yesterday.

Cognitive warfare punishes silence and hesitation. It exploits fragmentation. What it struggles to defeat is coherence, presence, and meaning. And this applies not only to governments, but also to media, industry, civil society, and technological leaders. In hybrid war, everyone shapes the cognitive environment, whether intentionally or not.

Ukraine is not an exception. It is a preview. What is being tested on us will appear elsewhere – against infrastructure, against elections, against social cohesion, against trust in institutions. The real question is not whether this pressure will come, but how prepared societies will be when it does.

Total defence in the twenty-first century is not only about defending territory. It is about governing transformation under attack, and about ensuring that societies remain capable of making, values-based decisions even under conditions of fear and uncertainty.

So as you begin this day, discussing total defence and resilience, I invite you to keep one image in mind: a dark city, a freezing apartment, a phone with little battery left, and a message saying, “It’s hopeless.” And then remember that despite all of this, people do not surrender.

That is what cognitive warfare tries to break.

And that is what whole-of-society defence exists to protect.

Thank you.

Den ryska skuggflottans sista seglats?

https://www.youtube.com/watch?v=jaUwiZdbXuM

Caolan Robertson hyrde en båt på Lesbos. Det tog dagar att hitta någon som vågade ta honom ut på vattnet. Fiskare tackade nej. Kaptener sa att det var för farligt. En varnade honom direkt. Om ryssarna på ön fick reda på att han hjälpt till att exponera handeln kunde hans båt brännas upp.

Det säger något om hur djupt det ryska inflytandet sträcker sig, även på en liten grekisk ö i Medelhavet. Till slut hittade han någon. Ansiktet suddat, namnet hemligt.

I filmen ovan ser vi vad de fann där ute. Sanktionerade ryska tankfartyg som passerar bara några kilometer från stränderna där européer semestrar. Olja som pumpas över från ett fartyg till ett annat mitt på öppet hav, en teknik för att dölja ursprunget. Robertson intervjuar Bill Browder, finansmannen som ägnat år åt att exponera Kremls ekonomiska nätverk, om varför sanktionerna misslyckats. Han talar med EU:s ambassadör i Ukraina om varför Europa agerat så långsamt. Hon medger att byråkrati och interna motsättningar blivit hinder.

Det är den sortens journalistik som gör det abstrakta konkret, som visar vad som faktiskt pågår på de vatten vi delar. Jag rekommenderar varmt att se den.

Så vad är egentligen skuggflottan?

Sedan västvärlden införde sanktioner 2022 har Moskva byggt upp ett parallellt sjöfartssystem. Idén var att strypa de oljeintäkter som finansierar kriget. Istället började Ryssland köpa gamla tankfartyg från hela världen. Från 400 till 600 fartyg före invasionen har flottan vuxit till nästan 1 900, tio procent av världens tankerkapacitet. Dessa fartyg transporterar nu åttio procent av Rysslands sjöburna oljeexport.

Systemet fungerar genom att dölja. Fartyg byter flagg under resan. Ägande försvinner i skalbolag. Positioneringssystem stängs av eller sänder falska positioner. Olja pumpas mellan fartyg på öppet hav. När lasten når sin destination är ursprunget omöjligt att spåra.

9,4 miljarder dollar i extra intäkter under 2024, enligt Kyiv School of Economics. Det är pengar som blir missiler mot Kyiv, drönare mot Charkiv, artillerigranater i Donbas. Blodomloppet i Rysslands krigsekonomi.

Fartygen är gamla. Ofta 20 till 25 år, långt över de 15 år då seriösa rederier pensionerar sina tankrar. Efter 25 år skrotas fartyg normalt helt. Men skuggflottans tankrar kan inte skrotas genom konventionella kanaler, de skulle identifieras. Så de fortsätter segla, årtionde efter årtionde, med åldrande skrov och utsliten utrustning. Två tredjedelar saknar erkänd försäkring. Om de havererar faller kostnaden på kustnationer och europeiska skattebetalare.

I december 2024 blev hotet verklighet.

Två ryska tankfartyg, båda över 50 år gamla och ursprungligen byggda för flodtrafik, bröts sönder i en storm i Kertjsundet. 4 000 ton tjock eldningsolja spilldes ut i Svarta havet. Föroreningarna spred sig hundratals kilometer längs kusten. De kunde ses från rymden. Tusentals sjöfåglar dog, doppade i den klibbiga oljan. Putin kallade det en av de allvarligaste miljöutmaningarna Ryssland ställts inför på årtionden.

Men det handlar inte bara om miljö. Tankfartyget Eagle S misstänks ha skadat undervattenskablar mellan Finland och Estland. Ett annat fartyg stoppades utanför Frankrike, misstänkt som startplats för drönare som tvingade danska flygplatser att stänga.

Skuggflottan är inte bara ett ekonomiskt verktyg. Den har blivit en plattform för hybridkrigföring.

Men nu har något förändrats.

Ukraina attackerar skuggflottsfartyg med drönare. Inte bara i Svarta havet utan sedan december även i Medelhavet, över 2 000 kilometer från ukrainskt territorium. Minst sex fartyg har satts ur funktion sedan november. Försäkringspremier stiger kraftigt. Fartyg ändrar sina rutter och håller sig nära turkisk kust i hopp om att undvika attacker. Det som tidigare var riskfritt har plötsligt blivit farligt.

Den 7 januari 2026 bordade amerikanska Navy SEALs tankern Marinera i Nordatlanten. Jakten hade pågått i veckor. Fartyget hade försökt fly genom att byta namn och måla en rysk flagg på skrovet mitt på havet. Moskva skickade örlogsfartyg för att eskortera tankern. De anlände för sent. Första gången i modern historia som USA beslagtog ett ryskflaggat fartyg på öppet hav.

Robertson avslutar sin film med en fråga. Kan detta vara början på slutet?

Journalisten Richard Holmes, som i åratal bevakat skuggflottan för tidningen The i, säger att den senaste veckan är den mest betydelsefulla sedan invasionen inleddes. Den parallella sjöfartsinfrastruktur som Moskva byggt för att kringgå sanktioner är inte längre oantastlig.

Tre ryska skuggflottsfartyg passerar genom svenska vatten varje dag, på väg till och från Östersjöhamnarna. Det som händer på Medelhavet och i Nordatlanten angår oss. Ett haveri i Finska viken eller Danska sundet skulle drabba våra kuster.

Se filmen. Den visar vad som pågår alldeles utanför våra stränder, och varför det äntligen kanske håller på att förändras.

Utblick 2026 – Sönderfall

https://youtu.be/LY9HvcPXYzQ

Sedan sex år tillbaka har jag varit engagerad i kommunledningspartnerskapet LOFT – leda och organisera för förnyelse och transformation. Tillsammans med kollegor i RISE och Mälardalens Universitet, och nio kommuner – Vellinge, Helsingborg, Kungsbacka, Strängnäs, Lidingö, Enköping, Knivsta, Skellefteå och Luleå. Under dessa sex år har jag inom ramen för partnerskapet bidragit med en omvärldsanalys, som syftar till att vara ett bidrag till kommunernas strategiska arbete. Idag släpper vi årets utblick, med namnet Sönderfall.

Rapporten identifierar fem makrotrender som konvergerar på allt mer tydligare sätt. Demografisk förändring, digital transformation, klimatanpassning, geopolitiskt sönderfall och ekonomisk press. Var för sig är de välkända. Tillsammans skapar de en systemisk utmaning som överskrider enskilda politikområden och mandatperioder. En åldrande befolkning skapar efterfrågan på omsorg som inte kan tillgodoses utan digital transformation; men den digitala transformationen exponerar för cyberhot som förstärks av det geopolitiska läget, och investeringarna kräver resurser som den ekonomiska pressen begränsar. Allt hänger ihop, framtiden är mer osäker än på mycket länge. Det i sin tur gör analyser och bedömningar svårare.

Kärnbudskapet i årets utblick är obekvämt men samtidigt viktigt att förhålla sig till. Det är att vi inte kommer att återvända till något tidigare tillstånd. Föreställningen om att någonting tidigare var det normala förefaller inte stämma. Den osäkerhet vi nu befinner oss i är inte en tillfällig störning utan ett nytt grundtillstånd. Planeringshorisonter som fungerade i gårdagens värld räcker inte längre. Budgetprocesser designade för förutsägbarhet möter en verklighet där förutsättningarna kan förändras snabbare än mandatperioder, samtidigt som behovet av en långsiktig strategisk riktning ökar.

Den 24 februari 2022 förändrades Europa. Men sönderfallet hade börjat tidigare. Brexit. Trumps första mandatperiod. Handelskriget mellan USA och Kina. Pandemin. Händelse efter händelse eroderade den stabilitet vi tagit för given sedan Berlinmurens fall. World Uncertainty Index visar att osäkerheten legat på konstant förhöjda nivåer sedan 2016, nivåer som tidigare endast uppnåtts under enstaka kriser Detta är inte en tillfällig svängning utan ett strukturellt skifte.

Samtidigt ser vi hur skillnaderna mellan kommuner ökar. Storstadsregioner med stark tillväxt drar ifrån. Glesbygdskommuner med vikande befolkning halkar efter. Nationella lösningar som förutsätter att alla kommuner har likartade förutsättningar träffar allt sämre. Frågan om hur vi organiserar välfärden kommer att växa i politisk betydelse.

Rapporten erbjuder ett ramverk för hur kommuner kan tänka kring systemisk transformation, hur man kan förvalta det befintliga och förnya för det okända samtidigt. Det forskningen kallar organisatorisk ambidexteritet, eller tvåhänt ledarskap. Att upprätthålla trygg och likvärdig välfärd samtidigt som man bygger kapacitet för framtiden.

Fyra scenarier för 2035 beskriver kvalitativt olika framtider beroende på hur den internationella ordningen utvecklas och hur väl våra institutioner förmår anpassa sig. Flamingoflykt, Stormen, Fästningen, Klyftornas tid. Scenarierna är inte prognos, utan snarare att betrakta som verktyg för tänkande, sätt att testa strategier, identifiera tidiga varningssignaler, och stimulera de strategiska samtal som kommunledningar behöver föra.

Rapporten innehåller också vändpunktshändelser och svarta svanar. Kvantdatorernas hot mot kryptering. Humanoid robotik i skala. Taiwan-konflikt och halvledarkris. Pandemier värre än covid. Ekonomisk systemkris. Syftet är att erbjuda tankespjärn och möjlighet för kommuner att reflektera och tänka igenom det osannolika, för att på så vis bli bättre förberedda när verkligheten överraskar.

Sönderfallet av den gamla ordningen är inte slutet. Det är början på den tid då omställning måste ske. De kommuner som förhåller sig till detta, och som aktivt formar sin position i det framväxande landskapet, har bättre möjligheter än de som väntar i tron på att det gamla ska återvända.

Rapporten finns tillgänglig som PDF och i en inspelning.

Utblick 2026 – Sönderfall

https://youtu.be/LY9HvcPXYzQ

Sedan sex år tillbaka har jag varit engagerad i kommunledningspartnerskapet LOFT – leda och organisera för förnyelse och transformation. Tillsammans med kollegor i RISE och Mälardalens Universitet, och nio kommuner – Vellinge, Helsingborg, Kungsbacka, Strängnäs, Lidingö, Enköping, Knivsta, Skellefteå och Luleå. Under dessa sex år har jag inom ramen för partnerskapet bidragit med en omvärldsanalys, som syftar till att vara ett bidrag till kommunernas strategiska arbete. Idag släpper vi årets utblick, med namnet Sönderfall.

Rapporten identifierar fem makrotrender som konvergerar på allt mer tydligare sätt. Demografisk förändring, digital transformation, klimatanpassning, geopolitiskt sönderfall och ekonomisk press. Var för sig är de välkända. Tillsammans skapar de en systemisk utmaning som överskrider enskilda politikområden och mandatperioder. En åldrande befolkning skapar efterfrågan på omsorg som inte kan tillgodoses utan digital transformation; men den digitala transformationen exponerar för cyberhot som förstärks av det geopolitiska läget, och investeringarna kräver resurser som den ekonomiska pressen begränsar. Allt hänger ihop, framtiden är mer osäker än på mycket länge. Det i sin tur gör analyser och bedömningar svårare.

Kärnbudskapet i årets utblick är obekvämt men samtidigt viktigt att förhålla sig till. Det är att vi inte kommer att återvända till något tidigare tillstånd. Föreställningen om att någonting tidigare var det normala förefaller inte stämma. Den osäkerhet vi nu befinner oss i är inte en tillfällig störning utan ett nytt grundtillstånd. Planeringshorisonter som fungerade i gårdagens värld räcker inte längre. Budgetprocesser designade för förutsägbarhet möter en verklighet där förutsättningarna kan förändras snabbare än mandatperioder, samtidigt som behovet av en långsiktig strategisk riktning ökar.

Den 24 februari 2022 förändrades Europa. Men sönderfallet hade börjat tidigare. Brexit. Trumps första mandatperiod. Handelskriget mellan USA och Kina. Pandemin. Händelse efter händelse eroderade den stabilitet vi tagit för given sedan Berlinmurens fall. World Uncertainty Index visar att osäkerheten legat på konstant förhöjda nivåer sedan 2016, nivåer som tidigare endast uppnåtts under enstaka kriser Detta är inte en tillfällig svängning utan ett strukturellt skifte.

Samtidigt ser vi hur skillnaderna mellan kommuner ökar. Storstadsregioner med stark tillväxt drar ifrån. Glesbygdskommuner med vikande befolkning halkar efter. Nationella lösningar som förutsätter att alla kommuner har likartade förutsättningar träffar allt sämre. Frågan om hur vi organiserar välfärden kommer att växa i politisk betydelse.

Rapporten erbjuder ett ramverk för hur kommuner kan tänka kring systemisk transformation, hur man kan förvalta det befintliga och förnya för det okända samtidigt. Det forskningen kallar organisatorisk ambidexteritet, eller tvåhänt ledarskap. Att upprätthålla trygg och likvärdig välfärd samtidigt som man bygger kapacitet för framtiden.

Fyra scenarier för 2035 beskriver kvalitativt olika framtider beroende på hur den internationella ordningen utvecklas och hur väl våra institutioner förmår anpassa sig. Flamingoflykt, Stormen, Fästningen, Klyftornas tid. Scenarierna är inte prognos, utan snarare att betrakta som verktyg för tänkande, sätt att testa strategier, identifiera tidiga varningssignaler, och stimulera de strategiska samtal som kommunledningar behöver föra.

Rapporten innehåller också vändpunktshändelser och svarta svanar. Kvantdatorernas hot mot kryptering. Humanoid robotik i skala. Taiwan-konflikt och halvledarkris. Pandemier värre än covid. Ekonomisk systemkris. Syftet är att erbjuda tankespjärn och möjlighet för kommuner att reflektera och tänka igenom det osannolika, för att på så vis bli bättre förberedda när verkligheten överraskar.

Sönderfallet av den gamla ordningen är inte slutet. Det är början på den tid då omställning måste ske. De kommuner som förhåller sig till detta, och som aktivt formar sin position i det framväxande landskapet, har bättre möjligheter än de som väntar i tron på att det gamla ska återvända.

Rapporten finns tillgänglig som PDF och i en inspelning.

Utblick 2026 – Sönderfall

https://youtu.be/LY9HvcPXYzQ

Sedan sex år tillbaka har jag varit engagerad i kommunledningspartnerskapet LOFT – leda och organisera för förnyelse och transformation. Tillsammans med kollegor i RISE och Mälardalens Universitet, och nio kommuner – Vellinge, Helsingborg, Kungsbacka, Strängnäs, Lidingö, Enköping, Knivsta, Skellefteå och Luleå. Under dessa sex år har jag inom ramen för partnerskapet bidragit med en omvärldsanalys, som syftar till att vara ett bidrag till kommunernas strategiska arbete. Idag släpper vi årets utblick, med namnet Sönderfall.

Rapporten identifierar fem makrotrender som konvergerar på allt mer tydligare sätt. Demografisk förändring, digital transformation, klimatanpassning, geopolitiskt sönderfall och ekonomisk press. Var för sig är de välkända. Tillsammans skapar de en systemisk utmaning som överskrider enskilda politikområden och mandatperioder. En åldrande befolkning skapar efterfrågan på omsorg som inte kan tillgodoses utan digital transformation; men den digitala transformationen exponerar för cyberhot som förstärks av det geopolitiska läget, och investeringarna kräver resurser som den ekonomiska pressen begränsar. Allt hänger ihop, framtiden är mer osäker än på mycket länge. Det i sin tur gör analyser och bedömningar svårare.

Kärnbudskapet i årets utblick är obekvämt men samtidigt viktigt att förhålla sig till. Det är att vi inte kommer att återvända till något tidigare tillstånd. Föreställningen om att någonting tidigare var det normala förefaller inte stämma. Den osäkerhet vi nu befinner oss i är inte en tillfällig störning utan ett nytt grundtillstånd. Planeringshorisonter som fungerade i gårdagens värld räcker inte längre. Budgetprocesser designade för förutsägbarhet möter en verklighet där förutsättningarna kan förändras snabbare än mandatperioder, samtidigt som behovet av en långsiktig strategisk riktning ökar.

Den 24 februari 2022 förändrades Europa. Men sönderfallet hade börjat tidigare. Brexit. Trumps första mandatperiod. Handelskriget mellan USA och Kina. Pandemin. Händelse efter händelse eroderade den stabilitet vi tagit för given sedan Berlinmurens fall. World Uncertainty Index visar att osäkerheten legat på konstant förhöjda nivåer sedan 2016, nivåer som tidigare endast uppnåtts under enstaka kriser Detta är inte en tillfällig svängning utan ett strukturellt skifte.

Samtidigt ser vi hur skillnaderna mellan kommuner ökar. Storstadsregioner med stark tillväxt drar ifrån. Glesbygdskommuner med vikande befolkning halkar efter. Nationella lösningar som förutsätter att alla kommuner har likartade förutsättningar träffar allt sämre. Frågan om hur vi organiserar välfärden kommer att växa i politisk betydelse.

Rapporten erbjuder ett ramverk för hur kommuner kan tänka kring systemisk transformation, hur man kan förvalta det befintliga och förnya för det okända samtidigt. Det forskningen kallar organisatorisk ambidexteritet, eller tvåhänt ledarskap. Att upprätthålla trygg och likvärdig välfärd samtidigt som man bygger kapacitet för framtiden.

Fyra scenarier för 2035 beskriver kvalitativt olika framtider beroende på hur den internationella ordningen utvecklas och hur väl våra institutioner förmår anpassa sig. Flamingoflykt, Stormen, Fästningen, Klyftornas tid. Scenarierna är inte prognos, utan snarare att betrakta som verktyg för tänkande, sätt att testa strategier, identifiera tidiga varningssignaler, och stimulera de strategiska samtal som kommunledningar behöver föra.

Rapporten innehåller också vändpunktshändelser och svarta svanar. Kvantdatorernas hot mot kryptering. Humanoid robotik i skala. Taiwan-konflikt och halvledarkris. Pandemier värre än covid. Ekonomisk systemkris. Syftet är att erbjuda tankespjärn och möjlighet för kommuner att reflektera och tänka igenom det osannolika, för att på så vis bli bättre förberedda när verkligheten överraskar.

Sönderfallet av den gamla ordningen är inte slutet. Det är början på den tid då omställning måste ske. De kommuner som förhåller sig till detta, och som aktivt formar sin position i det framväxande landskapet, har bättre möjligheter än de som väntar i tron på att det gamla ska återvända.

Rapporten finns tillgänglig som PDF och i en inspelning.

Utblick 2026 – Sönderfall

https://youtu.be/LY9HvcPXYzQ

Sedan sex år tillbaka har jag varit engagerad i kommunledningspartnerskapet LOFT – leda och organisera för förnyelse och transformation. Tillsammans med kollegor i RISE och Mälardalens Universitet, och nio kommuner – Vellinge, Helsingborg, Kungsbacka, Strängnäs, Lidingö, Enköping, Knivsta, Skellefteå och Luleå. Under dessa sex år har jag inom ramen för partnerskapet bidragit med en omvärldsanalys, som syftar till att vara ett bidrag till kommunernas strategiska arbete. Idag släpper vi årets utblick, med namnet Sönderfall.

Rapporten identifierar fem makrotrender som konvergerar på allt mer tydligare sätt. Demografisk förändring, digital transformation, klimatanpassning, geopolitiskt sönderfall och ekonomisk press. Var för sig är de välkända. Tillsammans skapar de en systemisk utmaning som överskrider enskilda politikområden och mandatperioder. En åldrande befolkning skapar efterfrågan på omsorg som inte kan tillgodoses utan digital transformation; men den digitala transformationen exponerar för cyberhot som förstärks av det geopolitiska läget, och investeringarna kräver resurser som den ekonomiska pressen begränsar. Allt hänger ihop, framtiden är mer osäker än på mycket länge. Det i sin tur gör analyser och bedömningar svårare.

Kärnbudskapet i årets utblick är obekvämt men samtidigt viktigt att förhålla sig till. Det är att vi inte kommer att återvända till något tidigare tillstånd. Föreställningen om att någonting tidigare var det normala förefaller inte stämma. Den osäkerhet vi nu befinner oss i är inte en tillfällig störning utan ett nytt grundtillstånd. Planeringshorisonter som fungerade i gårdagens värld räcker inte längre. Budgetprocesser designade för förutsägbarhet möter en verklighet där förutsättningarna kan förändras snabbare än mandatperioder, samtidigt som behovet av en långsiktig strategisk riktning ökar.

Den 24 februari 2022 förändrades Europa. Men sönderfallet hade börjat tidigare. Brexit. Trumps första mandatperiod. Handelskriget mellan USA och Kina. Pandemin. Händelse efter händelse eroderade den stabilitet vi tagit för given sedan Berlinmurens fall. World Uncertainty Index visar att osäkerheten legat på konstant förhöjda nivåer sedan 2016, nivåer som tidigare endast uppnåtts under enstaka kriser Detta är inte en tillfällig svängning utan ett strukturellt skifte.

Samtidigt ser vi hur skillnaderna mellan kommuner ökar. Storstadsregioner med stark tillväxt drar ifrån. Glesbygdskommuner med vikande befolkning halkar efter. Nationella lösningar som förutsätter att alla kommuner har likartade förutsättningar träffar allt sämre. Frågan om hur vi organiserar välfärden kommer att växa i politisk betydelse.

Rapporten erbjuder ett ramverk för hur kommuner kan tänka kring systemisk transformation, hur man kan förvalta det befintliga och förnya för det okända samtidigt. Det forskningen kallar organisatorisk ambidexteritet, eller tvåhänt ledarskap. Att upprätthålla trygg och likvärdig välfärd samtidigt som man bygger kapacitet för framtiden.

Fyra scenarier för 2035 beskriver kvalitativt olika framtider beroende på hur den internationella ordningen utvecklas och hur väl våra institutioner förmår anpassa sig. Flamingoflykt, Stormen, Fästningen, Klyftornas tid. Scenarierna är inte prognos, utan snarare att betrakta som verktyg för tänkande, sätt att testa strategier, identifiera tidiga varningssignaler, och stimulera de strategiska samtal som kommunledningar behöver föra.

Rapporten innehåller också vändpunktshändelser och svarta svanar. Kvantdatorernas hot mot kryptering. Humanoid robotik i skala. Taiwan-konflikt och halvledarkris. Pandemier värre än covid. Ekonomisk systemkris. Syftet är att erbjuda tankespjärn och möjlighet för kommuner att reflektera och tänka igenom det osannolika, för att på så vis bli bättre förberedda när verkligheten överraskar.

Sönderfallet av den gamla ordningen är inte slutet. Det är början på den tid då omställning måste ske. De kommuner som förhåller sig till detta, och som aktivt formar sin position i det framväxande landskapet, har bättre möjligheter än de som väntar i tron på att det gamla ska återvända.

Rapporten finns tillgänglig som PDF och i en inspelning.

Utblick 2026 – Sönderfall

https://youtu.be/LY9HvcPXYzQ

Sedan sex år tillbaka har jag varit engagerad i kommunledningspartnerskapet LOFT – leda och organisera för förnyelse och transformation. Tillsammans med kollegor i RISE och Mälardalens Universitet, och nio kommuner – Vellinge, Helsingborg, Kungsbacka, Strängnäs, Lidingö, Enköping, Knivsta, Skellefteå och Luleå. Under dessa sex år har jag inom ramen för partnerskapet bidragit med en omvärldsanalys, som syftar till att vara ett bidrag till kommunernas strategiska arbete. Idag släpper vi årets utblick, med namnet Sönderfall.

Rapporten identifierar fem makrotrender som konvergerar på allt mer tydligare sätt. Demografisk förändring, digital transformation, klimatanpassning, geopolitiskt sönderfall och ekonomisk press. Var för sig är de välkända. Tillsammans skapar de en systemisk utmaning som överskrider enskilda politikområden och mandatperioder. En åldrande befolkning skapar efterfrågan på omsorg som inte kan tillgodoses utan digital transformation; men den digitala transformationen exponerar för cyberhot som förstärks av det geopolitiska läget, och investeringarna kräver resurser som den ekonomiska pressen begränsar. Allt hänger ihop, framtiden är mer osäker än på mycket länge. Det i sin tur gör analyser och bedömningar svårare.

Kärnbudskapet i årets utblick är obekvämt men samtidigt viktigt att förhålla sig till. Det är att vi inte kommer att återvända till något tidigare tillstånd. Föreställningen om att någonting tidigare var det normala förefaller inte stämma. Den osäkerhet vi nu befinner oss i är inte en tillfällig störning utan ett nytt grundtillstånd. Planeringshorisonter som fungerade i gårdagens värld räcker inte längre. Budgetprocesser designade för förutsägbarhet möter en verklighet där förutsättningarna kan förändras snabbare än mandatperioder, samtidigt som behovet av en långsiktig strategisk riktning ökar.

Den 24 februari 2022 förändrades Europa. Men sönderfallet hade börjat tidigare. Brexit. Trumps första mandatperiod. Handelskriget mellan USA och Kina. Pandemin. Händelse efter händelse eroderade den stabilitet vi tagit för given sedan Berlinmurens fall. World Uncertainty Index visar att osäkerheten legat på konstant förhöjda nivåer sedan 2016, nivåer som tidigare endast uppnåtts under enstaka kriser Detta är inte en tillfällig svängning utan ett strukturellt skifte.

Samtidigt ser vi hur skillnaderna mellan kommuner ökar. Storstadsregioner med stark tillväxt drar ifrån. Glesbygdskommuner med vikande befolkning halkar efter. Nationella lösningar som förutsätter att alla kommuner har likartade förutsättningar träffar allt sämre. Frågan om hur vi organiserar välfärden kommer att växa i politisk betydelse.

Rapporten erbjuder ett ramverk för hur kommuner kan tänka kring systemisk transformation, hur man kan förvalta det befintliga och förnya för det okända samtidigt. Det forskningen kallar organisatorisk ambidexteritet, eller tvåhänt ledarskap. Att upprätthålla trygg och likvärdig välfärd samtidigt som man bygger kapacitet för framtiden.

Fyra scenarier för 2035 beskriver kvalitativt olika framtider beroende på hur den internationella ordningen utvecklas och hur väl våra institutioner förmår anpassa sig. Flamingoflykt, Stormen, Fästningen, Klyftornas tid. Scenarierna är inte prognos, utan snarare att betrakta som verktyg för tänkande, sätt att testa strategier, identifiera tidiga varningssignaler, och stimulera de strategiska samtal som kommunledningar behöver föra.

Rapporten innehåller också vändpunktshändelser och svarta svanar. Kvantdatorernas hot mot kryptering. Humanoid robotik i skala. Taiwan-konflikt och halvledarkris. Pandemier värre än covid. Ekonomisk systemkris. Syftet är att erbjuda tankespjärn och möjlighet för kommuner att reflektera och tänka igenom det osannolika, för att på så vis bli bättre förberedda när verkligheten överraskar.

Sönderfallet av den gamla ordningen är inte slutet. Det är början på den tid då omställning måste ske. De kommuner som förhåller sig till detta, och som aktivt formar sin position i det framväxande landskapet, har bättre möjligheter än de som väntar i tron på att det gamla ska återvända.

Rapporten finns tillgänglig som PDF och i en inspelning.

Informationskrigets många ansikten

Det var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.

Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.

Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.

I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.

Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.

Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.

Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.

En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.

Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?

Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.

Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.

En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.

#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska

Informationskrigets många ansikten

Det var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.

Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.

Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.

I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.

Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.

Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.

Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.

En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.

Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?

Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.

Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.

En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.

#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska

Informationskrigets många ansikten

Det var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.

Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.

Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.

I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.

Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.

Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.

Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.

En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.

Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?

Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.

Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.

En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.

#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska

Informationskrigets många ansikten

Det var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.

Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.

Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.

I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.

Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.

Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.

Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.

En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.

Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?

Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.

Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.

En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.

#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska

Vi har Bank-ID för att verifiera oss, men hur verifierar vi banker och myndigheter?

#digitalsuveränitet #digitalresiliens

Ett kvitto från Kreml

År 2020 dök mitt namn upp i en ryskspråkig tidningsartikel. Inte för att jag sökt den uppmärksamheten, utan för att mitt betänkande SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid hade lyft betydelsen av att förstå och motverka framförallt rysk informationspåverkan. Så kom jag att hamna i det ryska strålkastarljuset, Texten återgavs av Regnum, en nyhetsbyrå som Estlands säkerhetspolis Kapo sedan 2005 beskrivit som en täckmantel för de ryska underrättelsetjänsterna, skapad för att påverka politiken i närliggande länder. Materialet lyftes vidare av Rambler, och hamnade i det ryska nyhetsflödet. Citat från mitt arbete hämtades ur svenska källor, översattes och placerades i en ny kontext, där de tappade nyanserna och fick en ny funktion, att tjäna ett narrativ som gynnade Kreml.

Det är lätt att avfärda som en historisk kuriositet idag. Men just denna återanvändning rymmer en paradox. Å ena sidan är det ett exempel på det Ryssland beskriver som reflexiv kontroll, där motståndarens egna ord återbrukas för att forma deras handlingsutrymme. Å andra sidan är det också ett slags kvitto. Det faktum att ett organ som styrs av rysk underrättelsetjänst fann det värt att lyfta mitt arbete är i sig ett tecken på att betänkandet spelade roll. Att de ansåg det tillräckligt relevant för att användas som råvara i deras informationskrig är en bekräftelse på att analysen träffade en nerv. Det är väl ingen hedersbetygelse i vanlig mening, men det är ett tecken på att arbetet hade genomslag, även på platser där det inte var tänkt att ha det.

Denna händelse är inte en isolerad incident, utan en liten del av ett större mönster där ord, rapporter och analyser rör sig över gränser och språk, in i informationsmiljöer präglade av maktpolitik och strategisk kommunikation. I dagens informationskrig används allt, från officiella dokument till personliga uttalanden, som byggstenar i påverkanskampanjer. Rysslands aggressioner i Ukraina och dess försök att undergräva europeisk sammanhållning följer samma logik. Genom att blanda fakta med tolkning, och låta legitima källor bli bärare av förvrängda budskap, skapas tvivel och splittring.

Demokratin är stark när den tål granskning och öppen debatt. Men den är också sårbar när dess öppna ord kan plockas ur sitt sammanhang och användas emot den. Därför blir insikten från den här lilla episoden viktig. Den påminner mig om att det vi skriver inte bara är för vår närmaste publik. Det kan hamna i helt andra händer och tjäna helt andra syften. Och den kunskapen är värdefull. Den får mig att tänka efter, att vara mer precis, att bygga resonemang som står stadigt även när de flyttas ur sin kontext. Jag tycker det är svårt. Men det är inte ett argument för att inte försöka att göra så gott man kan.

Jag sparar artikeln som ett dokument över hur idéer färdas och förvandlas i ett globalt informationslandskap. Den är ett avtryck i en tid där ord är verktyg i ett strategiskt spel, och där kampen för demokratin inte bara utspelar sig i parlament och på torg, utan i själva berättelserna om vilka vi är. Och kanske är det just därför jag ser den som ett kvitto. Ett tecken på att arbetet med att förstå och skydda det demokratiska samtalet kanske är viktigare än någonsin.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #informationskrigföring #Informationspåverkan #reflexivKontroll #SocialMedia #Svenska

Reflektioner om Rysslands hybridkrig och konsekvenser för Europa

Porto, 30 juni 2025. Solen glittrar över Dourofloden och de terrakottafärgade takåsarna i Portos gamla stadskärna som ser ut att klättra längs kullarna. Längs kajen ligger de traditionella rabelo-båtarna förtöjda. Det är en stad som andas historia, handel och en djupt rotad europeisk kultur. Men innanför de tjocka granitväggarna i det gamla tullhuset, Alfândega do Porto, pågår ett samtal om en helt annan verklighet. En verklighet där krigets frontlinjer inte dras i lera och skyttegravar, utan i det digitala rum där vi alla lever våra liv, i våra egna sinnen.

Jag är här för att delta i en hearing som är en del av ett möte inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europas (OSSE) parlamentariska församling. Jag har blivit inbjuden av den ukrainska parlamentariska delegationen för att återge mina perspektiv på att möta rysk hybridkrigföring och informationspåverkan, utifrån min erfarenhet såväl i Sverige som i Ukraina. Just dessa frågor är på agendan. Rysslands informationskrigföring och hur vi bygger motståndskraft.

Jag kom för egen del i kontakt med dessa frågor under 2014, i samband med den ryska annekteringen av Krim och sedan upptakten inför det amerikanska valet, som skulle visa sig vara ett så signifikant skifte på den geopolitiska kartan. Sedan dess har jag haft anledning att uppehålla mig vid frågorna, dels som regeringens särskilda utredare att värna det demokratiska samtalet, och stärka samhällets motståndskraft mot desinformation, propaganda, hot och hat (SOU 2020:56). Därefter i samarbete med Myndigheten för Psykologiskt Försvar i olika roller, såväl som utbildare för myndigheten, men även genom ett flertal forsknings- och utvecklingsprojekt över åren. Det senaste året har mina erfarenheter från Ukraina bidragit till att utveckla min kunskap ordentligt genom de pågående forsknings- och utvecklingsprojekt jag deltar i där, som är en del av det svenska stödet till Ukraina i kriget.

Men det är skillnad på att arbeta med ett område, och att höra vittnesmålen direkt från mina ukrainska kollegor. De som lever på den yttersta fronten i detta kognitiva krig. Deras berättelser ger en skärpa och ett allvar som rapporter och fredstida arbete har svårt att på riktigt förmedla.

Informationspåverkan och hybridkrigföring är ingenting nytt. Redan 1953 konstaterade en svensk statlig utredning att “Frontlinjen går bildligt talat i varje enskild medborgares medvetande” (SOU 1953:27). Då var arenan radio och television. Idag befinner vi oss i en hybridmiljö där allt flätas samman. Cyberattacker, ekonomisk krigföring, desinformation och det brutala, kinetiska våldet på marken i Ukraina, men även i form av sabotage och angrepp runt om i Europa. Ryssland bryr sig inte om vilka verktyg de använder, så länge de fungerar.

Liubov Tsybulska, en av Ukrainas ledande experter på rysk hybridkrigföring och informationspåverkan, berättar vid mötet i Porto, med ett lågmält lugn som gör hennes ord ännu tyngre. Hon återger berättelser om pågående ryska påverkansoperationer i Ukraina, och beskriver hur ryska operationer systematiskt sår split mellan soldater och civila. Familjemedlemmar till soldater vid fronten blir måltavlor. En av hennes vänner, vars man stred i en hårt pressad brigad, blev inbjuden till en chattgrupp på meddelandetjänsten Viber. Gruppen, som snabbt växte till tusentals medlemmar, alla anhöriga till soldater i samma brigad, framstod som ett nätverk för ömsesidigt stöd. I själva verket var den infiltrerad och styrd av ryska aktörer. Målet var att piska upp panik, sprida falska rykten om enorma förluster och uppmana kvinnorna att protestera hos lokala myndigheter för att få hem sina män. Att försvaga försvarsviljan inifrån, genom att attackera det allra sköraste. Oron för ens närmaste.

Det stannar inte där. Den kanske mest vidriga ryska strategin riktas mot barn. Petro Jatsenko från den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) delar vid mötet en historia som får det att isa sig i rummet. Ett barn får ett meddelande på sociala medier från en okänd avsändare. Rösten i ljudklippet låter som en jämnårig och erbjuder en belöning för att hämta ett paket på en viss plats. Barnet, som inte anar oråd, luras att hämta paketet, som visar sig vara en sprängladdning. Men det slutar inte där. Samtidigt som Ryssland med intention dödar och skadar barn, så stjäl de deras bilder från sociala medier, för att sedan använda dem i påverkanskampanjer för att demoralisera deras föräldrar vid fronten.

När jag sitter där i mötet och lyssnar till mina ukrainska kollegor, blir det så tydligt hur den ryska krigföringen inte känner några gränser. Det som testas och förfinas i Ukraina idag, används redan mot oss i Europa. En annan talare, från Molfar, en ukrainsk underrättelseeorganisation som arbetar med OSINT -Open Source Intelligence, presenterar en kartläggning av hur rysk-ortodoxa kyrkor systematiskt placerats i närheten av strategiskt viktiga platser i Europa, inklusive i Sverige. Som författaren och journalisten Patrik Oksanen under flera år rapporterat om i reportage och i krönikor, och även i boken “Rysslands hemliga krig mot Sverige”, finns en sådan här kyrka också i Västerås, precis nära viktig flygplats i Sverige. Det handlar inte om religion, utan om att skapa infrastruktur för underrättelseinhämtning och påverkan.

Mitt eget bidrag i panelen handlade om mina erfarenheter av forskning och utveckling för att möta rysk hybridkrigföring och informationspåverkan, såväl från Sverige som Ukraina. Mot bakgrund av det rådande läget vi ser med en ökad grad av hybridkrigföring såväl i digitala som fysiska miljöer, behöver vi öka vår förmåga att skydda våra samhällen. Jag beskrev hur jag menar att vi behöver arbeta längs tre parallella spår.

På kort sikt måste vi vässa vår förmåga att upptäcka, analysera och motverka påverkanskampanjer och hybrida hot. Här spelar det roll såväl vilka arbetssätt och metoder vi använder, som hur vi leder och organiserar vårt försvar, såväl civilt som militärt. Teknikutvecklingen är helt avgörande att förstå, eftersom den på många sätt formar och utgör arenan för stora delar av den informationspåverkan och hybridkrigföring vi utsätts för. Utan kunskap om, och färdighet i, spjutspetsteknik inom automatisering, AI, och metoder för open source intelligence, kan vi varken nyttja tekniken till vår fördel, eller för den delen möta de angrepp vi utsätts för. I den svenska kontexten pekar den nyligen av Carl Bildt framlagda underrättelseutredningen på liknande behov.

På medellång och lång sikt är medie- och informationskunnighet (MIK) avgörande, ett ständigt pågående arbete i ett landskap som förändras med teknikens hastighet. Carl Piva, VD på Internetstiftelsen i Sverige, deltog också han i Porto, och beskrev i detta sammanhang deras framgångsrika utbildningsprogram och kunskapshöjande insatser som redan tränat nära hälften av Sveriges lärare i att navigera säkert på nätet.

Men på lång sikt menar jag att måste vi våga tänka nytt och större. Det mesta av de insatser vi gör idag för att möta hybridkrig och informationspåverkan är reaktiva, och tar sin utgångspunkt från ett nuläge som vi har svårt att lyfta oss ur och betrakta analytiskt. Hur vår digitala miljö är designad och organiserad är inte en självklarhet. Det är en dynamisk och föränderlig kontext och här är det vanskligt att vara teknikdeterministisk. För teknikutvecklingen, och vårt opinionsbildningslandskap, är formbart. Frågan är bara vem eller vilka som formar det efter sina önskemål och behov. Vår tids digitala “offentlighet” ägs och styrs idag i mångt och mycket av privata, kommersiella aktörer vars affärsmodell inte är att främja demokrati, utan att maximera engagemang. De sociala medieplattformarna är inte torg, de är tivolin.

För att ge ett konkret exempel på komplexiteten i detta, kom nyligen ny forskning i tidskriften New Media & Society, som visar att Tiktok skapar politiska ekokammare som förstärker polarisering. En analys av över 16 miljoner videor visar att användare främst exponeras för åsiktsbekräftande innehåll i politiskt homogena nätverk. Högerorienterade nätverk tenderar att vara mer isolerade och tätt sammankopplade, medan vänsterorienterade har närmare kopplingar till etablerade medier. Polariseringen drivs på av att användare med mer extrema åsikter publicerar mer politiskt innehåll, vilket i sin tur förstärks av plattformens sociala belöningssystem som gillamarkeringar och delningar. För oss i Sverige med förhållandevis stor användning av Tiktok, väcker det tankar om utformning och design av opinionsbildningslandskapet. Plattformens kinesiska ägande och algoritmiska design väcker frågor om såväl informationskvalitet som potentiell påverkan.

En annan studie, här återgiven i The Guardian, visar dessutom att politisk informationspåverkan sker på TikTok i linje med CCP’s ståndpunkter, samt att detta får märkbara effekter bland tonåringar som använder plattformen.

Den som äger, formar och förstår vår data, och den som designar våra digitala tjänster, den formar också förutsättningarna för vår opinionsbildning, och även vår demokrati.

För 80 år sedan, efter andra världskrigets erfarenheter av radiopropaganda, skapade vi public service. På många sätt en innovation för att säkra en infrastruktur för det offentliga samtalet som tjänade allmänheten, inte makten. Det är dags för ett liknande språng idag. Vi måste börja designa en digital offentlig infrastruktur som är byggd för att vara öppen, resilient och som vilar på och förstärker demokratin. Inte tvärtom.

Men tillbaka till Porto. Mina, mina svenska och ukrainska kollegors redogörelser, förslag och reflektioner möttes av både ett allvar, men samtidigt en nyfikenhet och intresse bland de närvarande parlamentarikerna från de olika OSSE-länder som deltog i mötet. Förståelsen för läget var påtagligt och jag kunde även känna många av de deltagande delegaternas frustration över komplexiteten och svårigheten att möta de utmaningar Europa står inför. Det blev också tydligt hur viktig samverkan och nära samarbete är för att möta hoten mot Europa. Såväl bilaterala samarbeten som bredare. Och mest centralt hur viktigt samarbetet med Ukraina är. Det är en ömsesidig nödvändighet. Vi stödjer med vår kunskap om systembygge och långsiktig resiliens. De delar med sig av sina ovärderliga, smärtsamt förvärvade, erfarenheter och kunskaper från det pågående kriget. Det är en symbios för överlevnad.

En av de sista talarna, Mykyta Poturaiev, en ukrainsk parlamentariker, beskriver omfattningen av den informationspåverkan som äger rum. Rysslands finansiering inom området är omfattande, och Mykyta konstaterar att det är billigare att få västvärlden att tveka och det ukrainska folket att misströsta, än att vinna kriget med enbart vapenmakt.

När mötet avslutas och vi åter kliver ut i den portugisiska sommarvärmen är kontrasten mellan den vackra fasaden och den mörka verkligheten vi diskuterat nästan svindlande. Men det är inte hopplöshet jag känner. Tvärtom. Det som Ryssland försöker förstöra är det som håller våra samhällen samman är tillit. Tillit till varandra, till våra institutioner och till framtiden. Den försvarsvilja som det ukrainska folket uppvisar är en levande manifestation av denna tillit. Och den motståndskraft vi gemensamt bygger, i forum som dessa och i det dagliga arbetet, är vårt svar. Kriget om vår föreställningsvärld, vårt medvetande och våra sinnen är här, det pågår just nu. Men genom att lära, samarbeta och våga förnya våra demokratiska fundament, kan vi inte bara stå emot, utan också bygga något starkare. Det är en kamp vi inte har råd att förlora, och som vi, med gemensamma krafter, kommer att vinna.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Hybridkrig #Informationspåverkan #Svenska #Ukraina

Danmark och Tyskland banar väg för digital suveränitet

Hur ska vi förhålla oss till en förändrad geopolitisk karta, och tankar om digital suveränitet? Jag tog mig tid att lyssna på ett seminarium från det danska folketinget från i veckan, som synliggorde hur centrala dessa frågor egentligen är, och hur Danmark på nationell nivå tagit flera kliv framåt. Där tänker man att is i magen är bra, men inte tillräckligt, utan vägen framåt handlar om digital kontinuitetshantering och långsiktig strategisk omläggning av samhällets digitala infrastruktur. Jag rekommenderar seminariet varmt, för den som vill fördjupa sig i frågorna.

“Jag är ganska orolig över situationen när det gäller Danmarks digitala suveränitet, eller snarare bristen på digital suveränitet”, sa den danska digitaliseringsministern Caroline Stage Olsen i inledningen av seminariet. Hon beskrev detta som resultatet av decenniers val som gjort landet alltför beroende av en handfull globala teknikjättar. En situation vi i Sverige är väl bekanta med.

I Schleswig-Holstein har man redan tagit steget. De bygger nu digital arbetsmiljö med utgångspunkt i digital suveränitet för hela delstatsförvaltningen baserad på öppen källkod. LibreOffice ersätter Microsoft Office, OpenExchange och Thunderbird ersätter Microsoft Exchange och Outlook. De implementerar Linux istället för Windows – och Dirk Schrödter, digitaliseringsminister för delstaten, använder det redan själv: “Jag älskar det”.

Jag ser med intresse på vad våra danska och tyska grannar inte bara planerar för, utan gör här och nu. Att de ser att den digitala infrastruktur som driver våra myndigheter, regioner, kommuner och samhälleliga tjänster inte längre bara är produkter eller tjänster vi upphandlar och förvaltar, utan att detta idag är kritisk infrastruktur. En bärande punkt i samtalen i Folketinget gjorde det tydligt att ett land riskerar vi att förlora politisk och administrativ självständighet, när rådighet över den digitala infrastrukturen saknas.

I Århus kommun har man flyttat 60 IT-lösningar från en amerikansk till en tysk leverantör. Resultatet? Kostnaderna har sjunkit till en fjärdedel, från 800 000 till 200 000 danska kronor årligen. Och övergångskostnaderna täcktes redan första året. “Vi har tagit tillbaka kontrollen”, säger Charlotte Storm-Gregersen från kommunen. “Vi ser att vi har varit för beroende av några få stora aktörer.” Den verkliga insikten handlar inte om isolationism eller digitala murar. Det handlar om att skapa alternativ. Att främja ett starkt och diversifierat landskap av teknikföretag som kan leverera innovativa lösningar av hög kvalitet – inte bara för Norden och Europa, utan för export till resten av världen.

I Danmark har kommunerna gått samman i nätverket OS2, där 81 kommuner, en region och statliga IT-tjänster samarbetar. De skapar lösningar utifrån verkliga behov snarare än flaggskeppsprojekt. Men utmaningarna är tydliga. Långsiktig finansiering, gemensamma lösningar och ett starkt ägarskap. “Vi behöver inte fler doktorandprojekt och innovationsnätverk”, sa Jens Kjellohopp från OS2. “Det finns många av oss i Danmark som vet vad vi arbetar med här, både leverantörer och offentliga organisationer, men problemet är alltid finansieringen.”

Digital suveränitet är inte bara en teknisk fråga. Det är en fråga om säkerhetspolitik, demokrati och ekonomi. Det handlar om vem som kontrollerar våra data, vem som formar vår digitala framtid, och vem som dikterar villkoren. När vi ser Danmark och delar av Tyskland ta modiga steg mot en ökad digital egenmakt syns tydliga vägar framåt. Det är läge att börja vandra, också för Sverige.

#Demokrati #DigitalResiliens #digitalSuveränitet #Svenska

Amerikas digitala avrustning hotar internationell säkerhet

Under 2025 har Trumpregimen genomfört en systematisk nedmontering av USA:s kapacitet inom cybersäkerhet, psykologiskt försvar och skydd mot hybrida hot. Flera myndigheter och initiativ som tidigare skyddat amerikanska intressen i den digitala domänen har försvagats eller lagts ned. Administrationen har bland annat avskedat erfarna cybersäkerhetsexperter, omorganiserat bort centrala funktioner, strypt finansiering till forskning om desinformation och stängt ned enheter som övervakat utländska påverkanskampanjer. Dessa åtgärder har motiverats av Trumpregimen med hänvisning till kostnadseffektivitet, minskad byråkrati och ideologiska principer om yttrandefrihet. Det framstår dock som om USA ensidigt avväpnar sig självt på områden där hoten från antagonister nu ökar.

Det pågår en märklig och svårförklarlig utveckling i USA när det gäller skyddet av samhällets digitala säkerhet. Sedan Trumpregimen tillträdde har den i hög fart ägnat sig åt en systematisk nedmontering av det digitala samhällsskydd som under decennier byggts upp för att skydda landet mot främmande makt och kriminalitet. Varför ägnar sig USA åt detta självskadebeteende? Vilka blir konsekvenserna för USA, och vad innebär det för Sverige och Europa? Den här texten är ett försök att bringa klarhet i det som nu sker.

Oroväckande händelser och signaler

Flera anmärkningsvärda händelser har inträffat i närtid. I ett mötesrum på Cybersecurity and Infrastructure Security Agency (CISA) fick hundratals cybersäkerhetsspecialister nyligen beskedet att de verktyg de använder för att spåra och neutralisera cyberhot mot federal infrastruktur kommer att upphöra att fungera. Kontrakten för VirusTotal, en viktig databas för att identifiera malware, och Censys, ett kritiskt verktyg för cyberunderrättelser, har avslutats. Kontraktsanställda vid företag som Nightwing och Peraton har fått lämna in sina tjänstetelefoner då även deras arbete avvecklats.

I ett annat möte, denna gång i utrikesdepartementets lokaler, informerades personalen vid Counter Foreign Information Manipulation and Interference Hub (R/FIMI), tidigare känt som Global Engagement Center (GEC), om att deras verksamhet läggs ned helt. Enheten, grundad 2011 och med utökat mandat 2017 med stöd från både republikaner och demokrater, har haft till uppgift att “identifiera, förstå, exponera och motverka utländsk statlig och icke-statlig propaganda och desinformation”. Utrikesminister Marco Rubio motiverade avvecklingen med att verksamheten aktivt ska ha “aktivt tystat och censurerat” amerikaner och att folket inte behöver en “obskyr myndighet” för att skyddas från lögner.

Samtidigt råder en märkbar tystnad bland ledare hos cybersäkerhetsföretag på Wall Street, i Silicon Valley och i tech-hubbar från Boston till Seattle. Detta efter att president Donald Trump utfärdat ett häpnadsväckande presidentdekret riktat mot Christopher Krebs, CISA:s första direktör. Krebs, som sparkades av Trump i november 2020 efter att ha förklarat presidentvalet som säkert, har blivit måltavla för presidentens vrede. Dekretet återkallar hans säkerhetsgodkännande och, ännu mer anmärkningsvärt, drar in alla säkerhetsgodkännanden för anställda vid hans nuvarande arbetsgivare SentinelOne, ett av USA:s ledande cybersäkerhetsföretag.

“Få inom cybersäkerhetsbranschen har kommenterat incidenten av rädsla för vedergällning från Vita huset”, noterar en artikel i Lawfare. Katie Moussouris, VD för Luta Security och tidigare medlem i Cyber Safety Review Board, är en av få som offentligt kritiserat angreppet mot Krebs och SentinelOne: “Att rikta in sig på en tidigare statlig anställd för att ha gjort sitt jobb och utvidga det till deras nuvarande arbetsgivare ett halvt decennium senare kommer att ha en avskräckande effekt som gör oss alla mindre säkra.” Hon tillägger: “Företag kommer att tveka att anställa tidigare statliga cybersäkerhetsexperter, vilket berövar den privata sektorn deras välbehövda erfarenhet och perspektiv, och den federala regeringen kommer att få ännu svårare att locka till sig och behålla talang på toppnivå inom cybersäkerhet.”

I början av april avskedades general Timothy Haugh, fyrstjärnig general och chef för både National Security Agency (NSA) och U.S. Cyber Command – USA:s viktigaste cybersäkerhets- och signalspaningsorganisationer – med omedelbar verkan. Även NSA:s biträdande chef Wendy Noble fick gå. Avskedandena skedde utan offentlig förklaring och väckte omedelbar oro på Capitol Hill och bland säkerhetsexperter. Haugh, tillsatt under Biden-administrationen men enhälligt bekräftad av senaten, ansågs vara en högt respekterad ledare med särskild expertis i att motverka rysk propaganda.

“Detta är en ovärderlig gåva till USA:s motståndare – Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea”, kommenterade en anonym säkerhetsanalytiker. Senator Angus King från Maine, medlem i både försvars- och underrättelseutskotten, utbrast: “Denna nyhet kunde inte vara mer allvarlig med tanke på allvaret och vårt behov av cybersäkerhet. Amerikanska institutioner attackeras dagligen.” Representanten Don Bacon, republikan från Nebraska och ordförande för representanthusets utskott för cyberfrågor, skrev på sociala medier: “Han sparkades utan offentlig förklaring. Denna åtgärd hämmar våra cyber- och signalspaningsoperationer.” Dessa avskedanden är bara tidiga steg i en omfattande och pågående omstrukturering av USA:s nationella säkerhetsinfrastruktur, en process som denna text syftar till att belysa.

Ideologi och strategi bakom nedmonteringen

Trumpadministrationens beslut att nedmontera cybersäkerhets- och informationsförsvarsstrukturer förefaller drivas av en kombination av ideologiska övertygelser och strategiska överväganden. En central faktor är en ideologisk skepsis mot statliga verksamheter och aktiviteter som uppfattas begränsa yttrandefrihet. Administrationen har beskrivit myndigheternas arbete mot desinformation som otillbörligt övervakande av amerikansk yttrandefrihet. I april annonserade utrikesminister Marco Rubio stängningen av utrikesdepartementets center mot utländsk desinformation (R/FIMI, tidigare GEC) med motiveringen att kontoret “aktivt tystade och censurerade rösterna hos de amerikaner de var tänkta att tjäna”. Rubio argumenterade i en debattartikel att “American people don’t need an obscure agency to ‘protect’ them from lies’”. Den underliggande logiken är att insatser mot desinformation i sig ses som ett större hot mot fri debatt än desinformationen själv. På samma tema signerade president Trump en exekutiv order om att “stoppa federal censur” på sin första dag tillbaka vid makten, vilken bland annat beordrade justitiedepartementet att utreda desinformationsforskare – utifrån premissen att detta arbete utgör censur. Begreppet “yttrandefrihet” har därmed politiserats och vapeniserats, där Trumpadministrationen menar att statliga motåtgärder mot antagonisters otillbörliga informationspåverkan är liktydigt med att kväsa legitima åsikter.

En annan ideologisk drivkraft är Trumpregimens generella misstro mot det etablerade säkerhets- och underrättelseetablissemanget, som Trump ofta anklagat för partiskhet eller illojalitet. Många av de strukturer som nu försvagats etablerades under tidigare administrationer (t.ex. CISA 2018, GEC 2016) för att hantera hot som rysk valpåverkan, cyberangrepp och konspirationsteorier. Trump och hans allierade har ofta avfärdat eller ifrågasatt dessa hotbilder. Exempelvis ifrågasatte Trump öppet omfattningen av rysk inblandning i valet 2016 och motsatte sig länge beskrivningar av rysk desinformation kring valet 2020. Personer och enheter associerade med att ha påtalat sådana hot har utmålats som politiska motståndare. Ett tydligt exempel är Trumps långvariga konflikt med Christopher Krebs, CISA:s förste chef. Krebs fick sparken 2020 efter att ha vidhållit att presidentvalet var säkert, vilket gick emot Trumps narrativ. När Trump återvände till makten 2025 fortsatte han på denna linje genom att personligen rikta sig mot Krebs. I april 2025 utfärdades ett presidentmemorandum som beordrade en federal utredning av Krebs, drog in hans säkerhetsklassning och suspenderade säkerhetsklassningarna för alla anställda vid Krebs dåvarande arbetsgivare. Denna exceptionella åtgärd har tolkats som en vedergällning mot någon Trump betraktar som illojal, och sänder en signal till andra inom cybersäkerhetsområdet att inte trotsa presidentens narrativ. Sådana personmotiverade attacker visar på ett strategiskt förhållningssätt för att stärka makten kring presidentämbetet. Genom att avskräcka experter från att uttala sig om exempelvis valpåverkan eller IT-sårbarheter som strider mot presidentens intressen, hoppas man eliminera potentiella kritiker inom staten. Effekten blir att myndigheter och experter drar sig för att rapportera hot som inte passar den politiska agendan, vilket underlättar för administrationen att bedriva sin politik ostört.

Ytterligare ett motiv är viljan att “banta ned” staten och minska kostnader under förevändning av effektivitetsvinster. Trump inrättade vid makttillträdet en ny “Department of Government Efficiency” (DOGE) för att granska myndigheter och skära kostnader. Under denna täckmantel har man dock genomfört aktioner som snarare äventyrar säkerheten. Ett uppmärksammat fall är när en grupp DOGE-anställda i mars 2025, ledda av Trumps nytillsatte rådgivare Elon Musk, tog sig in i interna system hos den federala arbetsrättsmyndigheten NLRB under förespegling att de skulle “granska data” för effektivitet. Istället verkar DOGE-teamet ha extraherat stora mängder känslig data om bland annat facklig organisering och pågående rättsfall, och dessutom försökt dölja sina spår genom att be om att aktiviteten inte skulle loggas, stänga av övervakningsverktyg och radera åtkomstloggar manuellt. Cybersäkerhetsexperter jämförde detta beteende med tillvägagångssättet hos kriminella eller statsunderstödda hackare. Även om DOGE:s officiella mandat är att spara pengar, tyder detta exempel på en djupare strategisk agenda. Trumpadministrationen prioriterar kontroll över information framför att upprätthålla normala säkerhetsprocedurer. Att Elon Musk, en tech-miljardär med egna affärsintressen, givits en sådan roll illustrerar dessutom en ideologisk tro på att näringslivets aktörer kan göra statens jobb bättre, även på känsliga områden. Kritiker menar dock att detta snarare öppnar för oligarkiskt inflytande över statens data och undergräver professionella standarder. Historikern Anne Applebaum varnar rentav för att Trump är på väg att förvandla USA till “ett nytt Ryssland” genom att sudda ut gränsen mellan offentligt och privat och gynna egna lojala oligarker – en kurs hon menar måste stoppas.

Nedmonteringen av dessa skyddsstrukturer bottnar i ideologiska övertygelser om att staten inte ska “lägga sig i” informationsflödet – en övertygelse färgad av föreställningen att tidigare åtgärder mot desinformation var politiskt vinklade. Strategiskt tycks man också vilja rensa ut “illojala” element och centralisera informationskontrollen hos presidentens förtrogna. Följden är att många av USA:s “brandväggar” mot cyberangrepp och påverkansoperationer monteras ned, drivet av en blandning av principen om obegränsad yttrandefrihet, misstro mot expertis och en vilja att stärka det egna greppet om informationsagendan.

Inrikespolitiska risker och försvagad demokrati

Trumpadministrationens försvagning av cybersäkerhet och psykologiskt försvar medför allvarliga inrikespolitiska risker. Främst hotas den demokratiska processen och medborgarnas tillit till institutioner när skyddet mot digitala angrepp och desinformation urholkas.

En omedelbar risk är att USA:s val och politiska diskurs blir mer sårbara för informationspåverkan. Genom att aktivt demontera regeringens motståndskraft mot desinformation, exempelvis genom att lägga ned R/FIMI/GEC, lämnas fältet fritt för falska narrativ att spridas okontrollerat. Det gäller både utländska desinformationskampanjer och inhemska aktörers spridning av konspirationsteorier. När staten inte längre aktivt bemöter eller korrigerar vilseledande information, ökar risken att lögner och rykten normaliseras i det offentliga samtalet. Den amerikanska disinformationsexperten Nina Jankowicz påpekar att USA befinner sig i en situation där “pernicious, and deliberate lies – and Americans’ indifference to them – got us here”. När osanningar blir normala inslag i politiken och inte längre bemöts, riskerar medborgarna att fatta beslut baserat på falska premisser. Tilliten till valresultat och demokratiska institutioner kan snabbt erodera. Detta sågs redan efter valet 2020, då konspirationsteorier om valfusk fick fäste hos en stor del av allmänheten, trots motbevis från valmyndigheter. Utan en stark statlig motbild (som de gemensamma uttalanden om valens säkerhet från Krebs och CISA 2020) kan liknande narrativ spridas ohejdade kring kommande val, vilket undergräver demokratins legitimitet.

En relaterad risk är att förtroendet för institutioner – myndigheter, domstolar, media – minskar när de inte längre upplevs kunna stå emot desinformation eller yttre manipulation. Trumpregimens åtgärder har i flera fall direkt riktat sig mot den professionella tjänstemannakåren och säkerhetsexperterna. Massuppsägningar och omplaceringar har redan ägt rum. I april 2025 avskedades exempelvis 1 400 anställda (över 80%) på konsumentskyddsmyndigheten CFPB, ett drag som setts som en politisering av myndigheten. Inom Department of Homeland Security har den nya ledningen (under nomineringen av Kristi Noem) tydligt deklarerat att CISA gått “för långt” och att dess arbete mot desinformation ligger utanför dess kärnuppdrag. Signalpolitiken är att professionella bedömningar kring digitala hot åsidosätts till förmån för politiska prioriteringar. Detta skapar en uppenbar risk för rädsla bland kvarvarande experter. Om de larmar om exempelvis rysk påverkan eller högerextrem desinformation, riskerar de att bli nästa måltavla. Katie Moussouris varnade för den ”avskräckande effekt” som Trumps personangrepp på Chris Krebs har: “targeting a former government employee for doing their job… will have a chilling effect that makes us all less safe”. Hon befarar att företag kan tveka att anställa tidigare offentliganställda experter av rädsla för Vita husets repressalier, och att kompetensflykten på sikt försvagar både statens och privata aktörers förmåga att hantera cyberhot. Redan i februari 2025 placerades hela CISA-enheten som arbetat med att motverka utländska påverkansoperationer på “administrativ ledighet”, i praktiken tagen ur funktion. Internt sänder detta budskapet att dessa frågor inte längre värderas, vilket är demoraliserande och urholkar institutionell kapacitet.

Ur ett rättsstatsperspektiv innebär utvecklingen också risk för ökat maktmissbruk och politisering. När organ som skulle skydda mot hybridpåverkan istället används för att gynna presidentens egen agenda, förvanskas deras syfte. DOGE-incidenten på NLRB är ett oroande exempel, där Vita huset tycks ha utnyttjat tillgången till data för potentiellt politiska syften istället för att skydda myndighetens dataintegritet. Det liknar hur auktoritära regimer agerar genom att använda statens resurser för att bevaka inre opposition, vilket riskerar att underminera medborgarnas rättigheter och förtroendet för statens opartiskhet. Nina Jankowicz påpekar oroväckande drag. “Löften om brottsutredningar av politiska fiender, utplånandet av den professionella statsapparaten, olaglig upplösning av en myndighet, en oligark som kontrollerar regeringen. Om vi såg motsvarande hända i något annat land skulle vi kalla det en demokratisk kris.” Hennes uttalande speglar hur de inrikespolitiska effekterna av Trumps politik nu börjar likna en auktoritär stat mer än en stabil demokrati.

Den inrikespolitiska hotbilden visar att USA:s demokratiska motståndskraft nu försvagas. När samhällets immunsystem mot informationspåverkan slås ut, blir det enklare för lögner och desinformation att styra eller påverka opinionen. När nyckelpersoner och myndigheter inom cybersäkerhet tystas eller försvinner, ökar sårbarheten för digitala angrepp. Och när medborgarna ser institutioner rämna genom utrensningar och maktmissbruk, riskerar cynismen och misstron att breda ut sig. Både informerade medborgare och robusta institutioner, demokratins fundament, är nu satta under tryck i Trumps USA 2025.

Antagonister utnyttjar maktvakuumet

Med USA:s pågående nedmontering av försvaret mot cyber- och informationshot uppstår ett farligt maktvakuum som antagonistiska aktörer skyndar att utnyttja. Både främmande makt och icke-statliga aktörer kan dra fördel av att USA inte längre bevakar och bemöter attacker som tidigare. Hotbilden mot USA och dess allierade håller därmed på att förändras och förvärras.

En tydlig konsekvens är att statsaktörer som Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea får friare spelrum att genomföra cyberangrepp och desinformationskampanjer. Dessa länder har investerat massivt i hybridkrigföring. Tidigare uppskattningar från utrikesdepartementet visar att Ryssland spenderar ca 1,5 miljarder dollar årligen på utländska påverkansoperationer, Iran runt 1,26 miljarder och Kina “flertals miljarder” på propaganda och informationskrigföring. Samtidigt har USA avvecklat sitt främsta verktyg för att bevaka och svara på sådana kampanjer genom stängningen av R/FIMI/GEC. Kontrasten är slående. USA har ensidigt avrustat medan motståndarna rustar upp. Som senator Jeanne Shaheen noterade: “Moskva och Peking firar varje gång den här administrationen monterar ned ännu ett utrikespolitiskt verktyg”. Ryska och kinesiska strateger ser en gyllene möjlighet att intensifiera sina operationer när USA självmant kliver av spelplanen.

När det gäller cybersäkerhet innebär personalneddragningar och resursindragningar att USA:s detektions- och försvarsförmåga försvagas. Hundratals cybersäkerhetsspecialister inom CISA har informerats om att kritiska verktyg för “threat hunting” inte längre kommer vara tillgängliga. I april meddelades internt att CISA slutar använda malware-databasen VirusTotal och tjänsten Censys för hotinformation, som del av “bredare nedskärningar”. Utan dessa verktyg blir det svårare att upptäcka skadlig kod och cyberangrepp i tid. Samtidigt har höga chefer med ansvar för cybersäkerhet lämnat sina poster, antingen frivilligt eller efter påtryckningar. I april avgick exempelvis tjänstemän på CISA som lett initiativet “Secure by Design”. Dessutom fick NSA:s chef och vice chef sparken. Ett abrupt ledarskapsvakuum vid NSA, USA:s största signalspanings- och cyberförsvarsorganisation, kan hämma förmågan att identifiera och stoppa avancerade statsstödda hackare. Risken för framgångsrika dataintrång mot amerikanska mål ökar nu markant. Säkerhetsföretag har redan noterat att kinesiska aktörer intensifierat sina intrångsförsök mot amerikansk infrastruktur under våren 2025, möjligen i förvissningen om att motståndet försvagas.

Att DOGE-teamet under Elon Musk kunde extrahera känsliga data från NLRB och kringgå säkerhetskontroller straffritt kan dessutom signalera till utländska underrättelsetjänster att intern tillsyn och säkerhet är eftersatt, vilket kan underlätta spionage. Om en amerikansk myndighet (DOGE) kan agera så, vad hindrar en välplacerad insider från att göra detsamma för främmande makt? När Vita huset självt signalerar att loggar kan stängas av och spår döljas, urholkas inneboende kontrollmekanismer, och sårbarheten för infiltration eller korruption ökar.

Inom skyddet mot informationspåverkan är effekten lika oroande. Genom att sluta bekämpa utländsk desinformation lämnar USA fältet vidöppet för propaganda som syftar till att splittra befolkningen och undergräva demokratin. Ryska trollfabriker kan nu operera med minskad risk för upptäckt. Under Trumps första mandatperiod vidtogs åtgärder mot ryska påverkansaktörer, men i den nya politiska miljön 2025 är sådana motåtgärder osannolika. FBI och underrättelseorganen har fått tydliga signaler att arbete mot desinformation inte prioriteras. Detta kan leda till att analyser om utländsk påverkan tonas ned internt, vilket låter fientliga narrativ rota sig djupare.

Ett förväntat scenario är att Kreml intensifierar sina informationsoperationer inför presidentvalet 2028. Tidigare fanns en moteld från underrättelsetjänster, plattformar och myndigheter. År 2025, med officiella kanaler tystade, kan ryska aktörer agera med större djärvhet. Liknande gäller Kina, som kan utnyttja frånvaron av amerikansk motpropaganda för att sprida sin syn på känsliga ämnen utan att bli utpekade som desinformatörer.

Men det är inte bara statliga aktörer som gynnas. Även icke-statliga antagonistiska aktörer, som extremistiska rörelser online, kan frodas. Arbetet mot inhemsk extremism har avstannat, och Trump har ofta trivialiserat vissa hot. Med mindre statlig övervakning kan radikaliserande desinformation spridas mer ohindrat, vilket kan öka risken för inrikes terrorism eller politiskt våld. Jankowicz formulerar det träffande: “Det kommer inte att bedrivas något motverkande av desinformation under Trumpadministrationen – bara ett omfamnande av den”. Detta antyder att regimen till och med kan använda desinformation som ett verktyg. Om regeringen själv sprider eller förstärker konspirationsteorier, förstärks ett “brus” i informationsmiljön som hindrar saklig debatt. Gränsen mellan yttre och inre hot suddas ut när presidentens narrativ går i takt med antagonistiska aktörers. Viss desinformation kan se en ömsesidig förstärkning mellan Trumps retorik och utländsk propaganda. Skillnaden är att tidigare bemöttes sådana narrativ aktivt av amerikanska institutioner; nu sker ingen samordnad dementi.

Den sammanlagda hotbilden blir en där angreppen ökar i frekvens och genomslagskraft. USA:s tidigare strategi att ”skapa kostnader” för angripare är satt ur spel. Förändringen riskerar att göra antagonistiska aktörer modigare. Som Jankowicz konstaterar innebär Trumps nya policy att Vita huset “kanoniserat lögner och konspirationsteorier om dem som bemöter desinformation”, vilket “ytterligare sporrar utländska aktörer och profitörer på desinformation som fortsätter att förorena vårt informationslandskap”. Både främmande stater och inhemska krafter som tjänar på kaos känner sig nu uppmuntrade. Resultatet blir inte bara att USA oftare drabbas, utan att angreppen riskerar träffa hårdare eftersom samhällets immunförsvar försvagats. Effekten riskerar att sprida sig även utanför USA:s gränser.

Ett globalt förändrat säkerhetslandskap

USA:s reträtt från ledarrollen inom digital säkerhet påverkar hela det internationella säkerhetslandskapet. Under decennier har USA varit en hörnsten i det globala samarbetet mot cyberhot och desinformation. När Trumpregimen nu intar en isolationistisk eller negativ hållning uppstår en betydande kompetens- och resurslucka, särskilt för Europa.

En omedelbar följd är att viktiga multilaterala initiativ kan försvagas. Inom NATO har USA traditionellt drivit utvecklingen av gemensamma cyberförsvarsförmågor. Nu finns risken att USA inte längre prioriterar dessa frågor. När amerikanska representanter tonar ned hotet från rysk desinformation, kan det leda till splittring inom alliansen. Europeiska NATO-länder, som ser rysk informationskrigföring som ett akut hot, kan finna att USA inte längre är en pålitlig partner. Sverige, som nyligen gick med i NATO med förhoppning om ökat digitalt stöd, kan behöva förlita sig mer på europeiska samarbeten.

Även utanför NATO, i forum som FN, innebär den nya amerikanska hållningen problem. USA har tidigare förespråkat internationella normer mot cyberattacker. Under Trump 2025 är det mindre troligt att USA fortsätter driva sådana normer. Detta skapar utrymme för Kina och Ryssland att fylla tomrummet med sina mer auktoritära visioner för cybersuveränitet och informationskontroll, vilket kan leda till en glidning bort från en fri och öppen internetordning.

För Europa innebär USA:s tillbakadragande att man tvingas axla mer ansvar. EU har tagit steg för att hantera digitala hot genom handlingsplaner, lagstiftning som Digital Services Act (DSA) och investeringar i cyberförsvar. Men EU:s insatser har ofta skett i samspel med amerikanska åtgärder. Om denna koordinering försvinner minskar effektiviteten. Sverige, med sin Myndighet för psykologiskt försvar, och dess systerorganisationer i Europa kan behöva utöka sin verksamhet för att kompensera. Ironiskt nog kan Trumps tillbakadragande ge bränsle åt europeisk egen kapacitet, men frågan är om EU kan fylla USA:s skor helt.

Transatlantiska företag påverkas också. Många stora sociala medie-plattformar är amerikanska. Tidigare har amerikanska administrationer pressat dem att ta ansvar för falskt innehåll. Under Trump 2025 är signalen den motsatta. Om USA slutar pressa plattformarna att motverka desinformation, kommer EU stå ensam i att försöka reglera dem via lagar som DSA – Digital Services Act. Det kan leda till en regleringsklyfta och komplicera samarbetet mellan USA och Europa kring tech-politik.

På det storpolitiska planet signalerar USA:s minskade engagemang en reträtt från globalt ledarskap. Europeiska länder undrar om de kan lita på USA:s säkerhetsgarantier generellt. Om USA ignorerar hybridkrigföring mot Europa, hur påverkar det NATO:s artikel 5? Det transatlantiska bandet slits tunnare när hotbildsuppfattningen divergerar, vilket gynnar auktoritära utmanare.

I förlängningen kan auktoritära stater stärka sitt globala inflytande i den digitala domänen. Kinas modell för “cyber suveränitet” kan få vind i seglen. Utvecklingsländer kan i högre grad vända sig till Kina för övervakningssystem. Tidigare amerikanskt stöd till oberoende media och civilsamhälle via USAID dras nu in, vilket innebär att kinesiska och ryska narrativ lättare kan få grogrund i länder där demokratin kämpar.

För Europa och Sverige specifikt innebär detta en mer otämjd informationsmiljö. Rysk desinformation som får verka oemotsagd i USA kan lättare spilla över till Europa. Konspirationsteorier som normaliseras i USA kan dyka upp i den svenska debatten. Svenska myndigheter kan inte längre peka på amerikanska faktagranskningar som stöd och kan till och med behöva hantera att USA självt blir en källa till desinformation. USA:s förändrade position i Ukraina förstärker redan ryska narrativ, vilket ställer NATO-allierade inför dilemmat att behöva säga emot Washington – en ovan situation som sannolikt skapar diplomatisk friktion.

USA:s reträtt försätter Europas och världens demokratier i ett nytt landskap där de måste fylla tomrummet eller riskera att motståndarna flyttar fram sina positioner. För Sverige innebär det ökat fokus på nationell och europeisk samverkan, samtidigt som man behöver planera för scenarier där USA är mindre närvarande i säkerhetsarbetet än förväntat. Den globala digitala säkerheten har blivit svårare att upprätthålla när dess historiska förkämpe abdikerat.

Långsiktiga konsekvenser

Den utveckling vi ser under Trumpregimen 2025 – där en demokratiskt vald regering medvetet monterar ned sitt eget lands skydd mot påverkansoperationer och cyberattacker – är närmast utan motstycke i modern historia. Sedan andra världskriget har västliga demokratier strävat efter att stärka sin motståndskraft, inte försvaga den. Inte ens under tidigare kontroversiella perioder har något liknande skett. Trump är unik i det att han förnekar eller nedtonar hot som säkerhetsetablissemanget anser reella och använder det som skäl att ta bort försvarsmekanismerna. Omfattningen 2025 är mycket större än under hans första mandatperiod. Vi ser en president som aktivt plockar isär existerande försvar mitt under pågående angrepp.

Historikern Anne Applebaum har varnat för en utveckling liknande den i Putins Ryssland, där statsapparaten blir ett verktyg för en maktelit. Skillnaden är att Ryssland byggde upp en massiv intern desinformationsapparat, medan USA nu varken vill sprida sin egen kontra-propaganda eller stoppa fiendens – i praktiken en ensidig avväpning på informationsfronten.

De långsiktiga konsekvenserna ser ut att bli djupgående. Västliga demokratier har kunnat stå emot hot genom samordning med USA som nav. Utan USA:s ledarskap minskar den kollektiva resiliensen. Vissa amerikanska kapaciteter, som NSA:s signalspaning, går inte lätt att ersätta. Västvärlden kan bli mer sårbar för strategiska chocker.

Om USA permanent lämnar fältet, skapas ett maktvakuum som auktoritära aktörer fyller. Kina kan etablera sig som dominerande inom “informationssäkerhet”, vilket ofta innebär censur och propaganda. Ryska narrativ kan vinna större global publik. Autokratiska normer kan normaliseras, och tilltron till objektiv sanning undergrävas globalt.

För USA självt är de långsiktiga följderna potentiellt ödesdigra. Genom att låta desinformation frodas riskerar det politiska klimatet att bli alltmer post-sanningsartat, där stora delar av befolkningen inte ens delar gemensam faktabas. Det försvårar möjligheterna till rationell politisk debatt och arbete. Det kan också bana väg för att antidemokratiska rörelser växer. Historien visar att när misstron mot institutioner blir tillräckligt utbredd, öppnar det dörren för illiberala demagoger. Trump själv är symtom på detta, men om hans åtgärder ytterligare urholkar tilliten kan ännu mer extrema krafter få fotfäste i USA framöver. De skyddsbarriärer (formella och informella) som ska finnas mot maktmissbruk riskerar förtvina ytterligare. På lång sikt kan USA hamna i en spiral av demokratisk tillbakagång, där institutionell kompetens tar årtionden att återuppbygga. Att blanda ihop politik och cybersäkerhet på detta sätt “blurs politics and cybersecurity” och “makes all of us less safe”, som cybersäkerhetsexperten Rob Joyce varnade nyligen.

USA:s agerande kan också få andra demokratier att svikta. Dels rent praktiskt, genom att hot som startar i USA sprider sig (t.ex. QAnon-konspirationen som började i USA men spred sig till Europa). Dels som exempel. Det finns redan tecken på att politiker i andra länder, inspirerade av Trump, ifrågasätter sina länders institutioner på liknande sätt. Om Trumpismens syn på desinformation (att det är en förevändning för censur) vinner anhängare globalt, kan fler länder dra ned på sina försvar, vilket skulle göra demokratiers position globalt mera utsatt. Vi kan paradoxalt nog hamna i en situation där västvärldens öppenhet och pluralism urholkas av inre krafter som utnyttjar just öppenheten för att sprida split och misstro – utan att motkrafter sätts in.

Ytterst kan långsiktiga försvagningar av västliga demokratier i cyber- och informationsdomänen påverka den globala maktbalansen. Informationsöverlägsenhet och teknologiskt kunnande har varit en styrka för demokratierna. Om den fördelen tappas kan autokratier och despoter får ett större övertag i detta århundradets geopolitiska landskap. Det innebär inte nödvändigtvis traditionell militär dominans, men kontroll över narrativ, möjligheten att så kaos i motståndares samhällen, och förmågan att störa kritisk infrastruktur vid behov. Europas avskräckning gentemot exempelvis ryska hybridaggressioner kan riskerar bli otillräcklig.

De långsiktiga kulturella effekterna bör inte heller underskattas. En generation kan växa upp i USA i ett medielandskap där staten inte främjar informerade medborgare. Om skolor och civilsamhälle inte får stöd i arbetet med källkritik, riskerar kunskapsresistens och cynism att bli norm. Det sprids vidare globalt via sociala medier. Europas demokratier riskerar utsättas för konsekvenserna av denna utveckling. Lögnens normalisering är svår att vända. Men faran är inte bara lögnerna i sig, utan att människor vänjer sig vid dem och blir likgiltiga så länge egna intressen gynnas. På sikt hotar detta själva idén om ett upplyst demokratiskt samhälle – en väg vi inte vill vandra.

Referenser

Project 2025 Aims to Derail Efforts to Stop Election Disinformation, Brennan Center for Justice, https://www.brennancenter.org/our-work/analysis-opinion/project-2025-aims-derail-efforts-stop-election-disinformation

Trump administration shutters US office countering foreign disinformation, The Guardian, https://www.theguardian.com/us-news/2025/apr/16/trump-state-department-foreign-disinformation

There will be no combatting disinformation during the Trump administration — only embracing it, WEXFO, https://wexfo.no/2025/02/20/there-will-be-no-combatting-disinformation-during-the-trump-administration-only-embracing-it/

A whistleblower’s disclosure details how DOGE may have taken sensitive labor data, NPR News, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security

Trump’s DHS pick says CISA is “far off-mission” and should be smaller, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/people/2025/01/trumps-dhs-pick-says-cisa-way-mission-and-should-be-smaller/402308/

CISA warns threat hunting staff of end to Google, Censys contracts as agency cuts set in, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/cybersecurity/2025/04/cisa-warns-threat-hunting-staff-end-google-censys-contracts-agency-cuts-set/404680/

NSF begins terminating select grant funding, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/nsf-begins-terminating-select-grant-funding/404698/

State Department moves cyber and intelligence bureaus under agencywide reorg, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/state-department-moves-cyber-and-intelligence-bureaus-under-agencywide-reorg/404753/

Whistleblower details how DOGE may have taken sensitive NLRB data, NPR All Things Considered, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security

The Downfall of the Global Engagement Center and Disappearing Guardrails Against Disinformation, Tech Policy Press, https://www.techpolicy.press/the-downfall-of-the-global-engagement-center-and-disappearing-guardrails-against-disinformation

Trump vs. Krebs and the Sound of Silence, Lawfare, https://www.lawfaremedia.org/article/trump-vs-krebs-and-the-sound-of-silence

HISTORIAN: Trump Turning America Into Russia Unless We STOP HIM (w/ Anne Applebaum), The Bulwark, http://www.youtube.com/watch?v=yvRF9S_5tTI

#Cybersäkerhet #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #USA