#demokratiskasamtalet — Public Fediverse posts

USA, visumen och kampen om plattformarna

Det är lördag morgon i Göteborg. Jag har gått längs kajen i den klara vårsolen och satt mig framför datorn. På skärmen ligger ett dokument som för några dagar sedan lämnades in till en federal domstol i Washington. Det är ett action memo från det amerikanska utrikesdepartementet, daterat den 23 maj 2025, undertecknat av Darren Beattie. Fyra och en halv sidor långt. Delvis överstruket, där domstolen tillåtit att uppgifter förblir hemliga. Men det väsentliga är synligt. När jag läser det förstår jag gradvis att det fält jag själv verkar inom hör till memots tänkta målområde.

Memot rekommenderar utrikesminister Marco Rubio att använda visumrestriktioner enligt INA 212(a)(3)(C), en paragraf i amerikansk immigrationslagstiftning. Den ger utrikesministern befogenhet att neka utländska medborgare inresa om deras närvaro i landet bedöms kunna få “potentiellt allvarliga negativa utrikespolitiska konsekvenser” för USA. I praktiken ger bestämmelsen utrikesministern ett mycket stort handlingsutrymme. Här gäller det personer som anses “ansvariga för eller delaktiga i censur av skyddat uttryck i USA”.

Listan i memot är tämligen konkret. Den nämner krav på amerikanska teknikplattformar att införa global innehållsmoderering, hot om böter, krav på tillgång till privata uppgifter om amerikanska medborgare och åtal mot anställda. Det är en sammanställning av sådana rättsliga och administrativa verktyg som många demokratier börjat använda för att begränsa digitala plattformars skadeverkningar för samhällen och medborgare. Delar av det som beskrivs ligger nära den typ av plattformsreglering som EU har infört genom Digital Services Act, även om memot också tycks omfatta andra nationella åtgärder och rättsliga instrument. Att medverka i sådana regelverk kan, enligt den politiska logik som nu framträder, bli en grund för viseringsåtgärder.

Policyn omfattar även “immediate family members”. Det innebär att familjemedlemmar till personer som bedöms träffas av policyn också kan drabbas. Det räcker alltså inte med att själv vara forskare, tjänsteperson, jurist, tillsynsföreträdare eller företrädare för en organisation som arbetar med digitala tjänster, plattformsansvar, desinformation, faktagranskning, innehållsmoderering, regelefterlevnad eller säkerhet. Även närstående kan dras in i samma immigrationsrättsliga logik.

Hur hamnade vi här? Den 20 januari 2025 undertecknade Donald Trump presidentordern “Restoring Freedom of Speech and Ending Federal Censorship”. Den slår fast att den amerikanska statens uppgift är att skydda amerikaners yttrandefrihet från federal påverkan, också sådan indirekt påverkan som sker när federala tjänstemän kommunicerar med teknikföretag om innehållsmoderering. Fyra månader senare utvidgade utrikesdepartementet detta skydd till att också riktas mot utländska aktörer som påverkar amerikanska teknikplattformar. I december 2025 rapporterades det att konsulattjänstemän världen över hade instruerats att granska visumsökande, särskilt inom H-1B-kategorin, för arbete med missinformation, desinformation, faktagranskning, innehållsmoderering, regelefterlevnad och säkerhet. Sanktionerna har redan använts i praktiken. Bland de utpekade fanns ledare för Centre for Countering Digital Hate, HateAid och Global Disinformation Index samt den tidigare EU-kommissionären Thierry Breton.

I mars 2026 stämde en grupp amerikanska teknikforskare administrationen i federal domstol. De heter Coalition for Independent Technology Research och företräds av Knight First Amendment Institute vid Columbia University tillsammans med organisationen Protect Democracy. Det är i den processen som memot blev offentligt natten mot fredagen.

I ärendet syns en inte särskilt diskret paradox. En administration som offentligt säger sig bekämpa censur har infört ett immigrationspolitiskt instrument som kritiker med fog beskriver som censurerande. Amerikanska medborgare lämnas formellt orörda. Den amerikanska konstitutionen tillåter inget annat. De som i stället nås av instrumentet är internationella forskare, regulatorer och organisationer som amerikanska medborgare hade kunnat möta, lyssna till och samarbeta med. Kärnan i stämningen är att administrationen genom immigrationsrätten försöker åstadkomma effekter som skulle vara konstitutionellt problematiska om de riktades direkt mot amerikanska medborgares yttrande- och föreningsfrihet. Resultatet blir snarlikt. Färre röster i samtalet. Färre perspektiv. Färre fakta i offentligheten. Sämre villkor för forskning och utveckling.

Mellan 2018 och 2020 ledde jag den svenska statliga utredningen om det demokratiska samtalet i en digital tid, SOU 2020:56. Den vilade på tanken att ett fungerande demokratiskt samtal i en digital tid kräver både skydd för yttrandefriheten och reglering av de strukturer där opinionsbildningen äger rum. Betänkandet som avslutade utredningsarbetet växte fram ur samtal med myndigheter, journalister, forskare, plattformsföretag och civilsamhälle. När Beattie i sitt memo räknar upp de handlingar som ska kunna leda till visumavslag beskriver han ett fält som överlappar med det forsknings- och politikområde där jag och hundratals andra svenskar är verksamma, som forskare, tjänstepersoner, journalister och organisationsföreträdare.

Det memot pekar mot stannar inte vid enskilda forskare. Det berör i flera avseenden hela den transatlantiska relationen. Sverige har sedan andra världskriget byggt akademiska och säkerhetspolitiska band till amerikanska universitet och institutioner. Mängder av svenska forskare och tjänstepersoner reser regelbundet till USA för konferenser, gästforskningsprojekt och gemensamma publikationer. För vissa forskare, tjänstepersoner och organisationsföreträdare inom de områden som beskrivs i memot uppstår nu en påtaglig juridisk osäkerhet inför USA-resor.

Tyvärr stannar det inte heller vid resor och visum. Europeisk forskning, också den som studerar plattformarna, finns ofta lagrad i amerikanska digitala tjänster och system. Många vetenskapliga tidskrifter har redaktioner i USA. Forskningsdata ligger digitalt under amerikansk jurisdiktion. Manuskript färdas genom amerikanska samarbetsverktyg. När administrationen redan visat att den är beredd att använda visumvapnet mot personer på grund av deras arbete med forskning, reglering eller civilsamhällesgranskning förändras också riskbilden för forskningssamarbeten, datahantering och publicering. Den kombinationen håller inte längre.

Utrikesdepartementet har enligt Reuters förberett webbplatsen freedom.gov, vilket tyder på att fler initiativ på området kan vara att vänta.

Det som uppstår i kölvattnet av dessa förändringar brukar kallas en chilling effect. Carrie DeCell, senior staff attorney vid Knight First Amendment Institute, har beskrivit hur administrationen använder hot om frihetsberövande och utvisning för att tysta åsikter den ogillar. En stat som använder immigrationsrätten för att avskräcka människor från att uttrycka sig har tagit ett långt steg in i kontrollens territorium.

För Europa blir detta mycket konkret. När europeiska forskare eller tjänstepersoner väljer bort att bidra inom vissa områden av rädsla för följderna, eller när amerikaner börjar dra sig för att samarbeta med europeiska kollegor av rädsla för att skapa problem för dem, urholkas själva infrastrukturen för oberoende kunskap om de plattformar som formar våra samhällen. Det är samma plattformar som ska regleras av DSA. Det är samma plattformar som under det svenska valåret 2026 sannolikt kommer att användas både som verktyg och arenor för informationspåverkan från främmande makt. Att i ett sådant läge försvaga den oberoende forskningen, och möjligheten att utveckla och tillämpa lagstiftning, berör samhällets säkerhet i grunden.

Det amerikanska vägval som nu framträder får konsekvenser i Europa och påverkar förutsättningarna för digital suveränitet. Om amerikanska viseringsmyndigheter kan stoppa svenska forskare från att resa över Atlanten på grund av deras publikationer, eller tjänstepersoner på grund av deras medverkan i lagstiftningsarbete, befinner vi oss i ett nytt läge.

Det som nu sker ger skäl att agera. Svenska universitet och forskningsinstitut bör se över sina rutiner för USA-resor inom de berörda fälten. Europeiska forskningsfinansiärer behöver säkerställa att samarbetsprogram inte blir ensidigt beroende av amerikansk tillgänglighet. Arbetet med att lagra europeisk forskningsdata i europeisk infrastruktur måste skyndas på. Digital Services Act bör fortsätta att tillämpas oavsett amerikanska protester, eftersom den utgör Europas eget rättsliga svar på de problem som plattformarna har skapat. Och vi behöver utveckla, bygga ut och säkra europeiska, federerade och offentligt finansierade digitala infrastrukturer för demokratiska samtal.

När en stat begränsar utländska forskares yttrandefrihet i namn av att skydda den egna yttrandefriheten har den vänt begreppet ut och in. Historien känner igen sådana grepp. Den vet också att de sällan slutar väl.

Referenser

Coalition for Independent Technology Research v. Rubio, No. 1:26-cv-00815-JEB (D.D.C. 2026). 

Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid. Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Statens offentliga utredningar. 

Knight First Amendment Institute. (2026, 9 mars). Technology researchers challenge Trump policy threatening deportation for work on social media platforms and online harms. 

Knight First Amendment Institute. (2026, 24 april). Knight Institute says State Department memo confirms unbounded scope of Trump immigration policy. 

NPR. (2026, 9 mars). Tech researchers sue Trump administration over visa bans. 

Protect Democracy. (2026). Protecting online safety research and advocacy from government censorship. 

Trump, D. J. (2025, 20 januari). Restoring freedom of speech and ending federal censorship (Executive Order No. 14149). The White House. 

U.S. Department of State. (2025, 28 maj). Announcement of a visa restriction policy targeting foreign nationals who censor Americans. 

U.S. Department of State, & Beattie, D. (2025, 23 maj). Action memo for the Secretary. Imposing visa restrictions on foreign nationals involved in censorship or attempted censorship in the United States [Document 45-2, Coalition for Independent Technology Research v. Rubio, No. 1:26-cv-00815-JEB]. 

Demokratin i en digital tid – föreläsning för Region Skåne

Nedan är den föreläsning jag höll igår 12 mars 2026 för Region Skåne, på temat Demokratin i en digital tid. Föreläsningen ägde rum digitalt, och texten nedan är nära den talade föreläsningen, lätt redigerad för ökad läsbarhet.

https://youtu.be/Q81FpjSg__k

Den 14 september 2026 går Sverige till val. I en fungerande demokrati är det som föregår valdagen nästan viktigare än valet självt. Den fria opinionsbildningen, debatten, det samtal mellan medborgare som prövar alternativ och ställer kandidater till svars. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, yttrandefrihetsgrundlag, en public service med bred räckvidd och högt förtroende, myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar, och oberoende domstolar. Det svenska demokratiska ekosystemet är byggt under lång tid och har visat sig anmärkningsvärt motståndskraftigt.

Men det demokratiska samtalet förs inte längre bara i dessa institutioner. Det förs numera i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Och det förändrar vad demokrati faktiskt innebär, på djupet, strukturellt, och på ett sätt vi ännu inte riktigt förstår konsekvenserna av.

Det finns ett betänkande från 2020, en statlig utredning om det demokratiska samtalets villkor i en digital tid. Den identifierade tydliga risker. Desinformation och informationspåverkan. Hot och hat mot förtroendevalda och opinionsbildare. En accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Utredningen föreslog ett förstärkt strategiskt förhållningssätt och en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Sex år senare har de problem som kartlades inte minskat. De har förvärrats. Det är inte en pessimistisk tolkning. Det är vad den tillgängliga forskningen visar, och vad de myndigheter som arbetar med de här frågorna dagligen rapporterar.

Sedan dess har det geopolitiska landskapet förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade den europeiska säkerhetsordningen. Sverige ansökte om och beviljades NATO-medlemskap. Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades 2022 som en del av det återupprättade totalförsvaret. Och den teknologiska infrastruktur som bär vårt demokratiska samtal har genomgått förändringar som gör den mer sårbar, inte mindre.
De som vill att det demokratiska samtalet ska tystna har redan gjort framsteg. Brottsoffermyndighetens kunskapsöversikt visar att 64 procent av unga mellan 16 och 25 år har utsatts för hot och hat online. Omkring 70 procent av befolkningen uppger att de anpassat sitt sätt att uttrycka sig online för att undvika hot. Självcensuren underminerar yttrandefriheten inifrån, inte genom lagstiftning utan genom rädsla. Den som hotas tillräckligt länge slutar till sist att tala. Och när de röster som hotas mest systematiskt, journalister, politiker, opinionsbildare, forskare, börjar tystna, förändras samtalet. Det smalnar av. Det tappar sin mångfald. Och det är precis det som är syftet.

Förtroendet för de dominerande plattformarna eroderar. Medborgare migrerar. Andelen som regelbundet använder X har sjunkit, nya alternativ som Bluesky och Threads växer. Men det räcker inte att byta plattform om de nya uppreplar samma grundläggande arkitektur. Det grundläggande problemet handlar om något djupare. Det demokratiska samtalet vilar i sin helhet på en teknologisk infrastruktur som ägs och styrs av aktörer vars intressen inte sammanfaller med demokratins. Fem plattformsföretag kontrollerar idag den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa. Inför det svenska valet 2026 ställs frågan på sin spets.

Säkerhetspolisens lägesbild är entydig. Sverige står inför ett bredare och allvarligare hot än på decennier. Ryssland, Kina och Iran identifieras som de tre primära hotaktörerna. Militära underrättelsetjänsten MUST:s årsöversikt, publicerad i februari 2026, tillhandahåller en ovanligt konkret tidslinje. Inom tre till fem år bedöms Ryssland ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden av strategisk betydelse vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att Ryssland bedömer att NATO inte kan enas om Artikel 5. Det är inte en abstrakt risk. Det är en operativ bedömning från den svenska militära underrättelsetjänsten.
Informationspåverkan är ett centralt verktyg i denna hotbild. Men vi har gjort oss skyldiga till ett analytiskt misstag. Vi har kallat allt för desinformation. Forskarna vid Lunds universitets Institut för psykologiskt försvar delar in hotet i tre kategorier som kräver fundamentalt olika svar. Den första är felaktig och vilseledande information, där faktakontroll och källkritik är effektiva verktyg och civilsamhället bär huvudansvaret. Den andra är koordinerade påverkanskampanjer, dolda och mångfacetterade, som kräver underrättelseförmåga och kapacitet att spåra nätverk. Faktakontroll räcker inte. Den tredje är påverkan från främmande makt, informationspåverkan kombinerad med diplomatiskt tryck, cyberattacker, spionage och ekonomisk utpressning. Att möta det med medie- och informationskunnighet vore som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Distinktionen är inte akademisk. Den har konkreta konsekvenser för hur vi bygger förmåga och vad vi prioriterar. Om man behandlar alla tre nivåerna som desinformation bygger man fel kapacitet. Rysslands Social Design Agency producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder kontaktpunkter med sitt påverkansmaterial mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Det är industriell informationskrigföring.

Sverige har redan prövats. Samma vecka som Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades i januari 2022 drabbades landet av den största informationspåverkanskampanjen i modern tid, riktad mot arabisktalande målgrupper med påståendet att den svenska socialtjänsten systematiskt kidnappade muslimska barn. Kampanjen exploaterade verkliga förtroendeproblem, spreds via YouTube-kanaler med miljontals följare och nådde tiotals miljoner tittare. Hälften av den svenska befolkningen tror att falsk och vilseledande information från Ryssland har påverkat Sverige det senaste året. Det är inte paranoia. Det är en välinformerad uppfattning som bottnar i något reellt.
Hotbilden från statliga aktörer är allvarlig. Men det finns en djupare strukturell sårbarhet. De plattformar genom vilka vårt demokratiska samtal i praktiken förs kontrolleras av aktörer som i flera fall explicit uttryckt avsikter som strider mot demokratiska värden. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, publicerad i december 2025, hävdar att europeiska regeringars undergrävande av demokratiska processer hindrar folkviljan. Elon Musk, ägare till X, har systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. I Tyskland förklarade han att bara AfD kan rädda landet. CDU-ledaren kommenterade att han inte kunde minnas ett jämförbart fall av inblandning i västerländska demokratiers historia. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram. De dominerande sociala plattformarna saknar nu oberoende faktakontroll mitt under en period av intensifierad informationspåverkan.

Det kausala sambandet mellan algoritmisk design och politisk polarisering har vetenskapligt stöd. En randomiserad kontrollerad studie med över 1 200 deltagare på X, publicerad i tidskriften Science 2024, visade att deltagare vars flöden algoritmiskt omorienterades bort från polariserande innehåll uppvisade minskad affektiv polarisering. De som exponerades för mer polariserande innehåll blev mer polariserade. Effekten motsvarade tre års polariseringsförändring i USA. Algoritmerna är inte neutrala. De utövar politisk makt, utan att ha fått något demokratiskt mandat att göra det.

Generativ AI har förändrat spelplanen ytterligare. Kostnaden för att producera övertygande falskt innehåll, text, bild, ljud och video, har kollapsat. Men den konsekvens som är minst uppmärksammad är kanske den allvarligaste. Verkligt material kan numera avfärdas som AI-genererat. Förtroendet urholkas för allt innehåll, falskt såväl som sant. I en miljö där allt kan vara fabricerat riskerar även autentisk information att mötas med misstro. Och forskning visar att repetition i sig ökar den upplevda sannolikheten i ett påstående, oavsett om det är sant, genom vad som kallas den illusoriska sanningseffekten. Lägg till algoritmiska flöden designade för engagemang som belönar ilska och konflikt, och det blir tydligt varför plattformarnas design är en demokratifråga, inte en teknikfråga.
Hotbilden är alltså reell. Men om vi stannar vid hoten missar vi något väsentligt. För Sverige är inte försvarslöst. I moderna krig är det inte arméer som vinner utan samhällen. Och det svenska samhällets styrka vilar på pelare som byggts under lång tid.

Den första pelaren är institutionellt förtroende. Sverige rankas konsekvent bland de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för sina offentliga institutioner. Hälso- och sjukvården, skolan, rättsväsendet, public service. Det förtroendet är inte givet. Det är inte en naturresurs. Det upprätthålls dagligen av de människor som arbetar i dessa institutioner.

Den andra pelaren är fakta och evidens. I en tid då desinformation industrialiseras och algoritmisk arkitektur belönar känsla framför sanning, har den som förvaltar verifierad kunskap och evidensbaserad praktik ett kapital som inte kan kopieras av en trollfabrik och inte kan fabriceras av en AI. Vården lever på det kapitalet varje dag. Varje diagnos, varje behandlingsbeslut, varje folkhälsoinsats vilar på förmågan att skilja det som är sant från det som bara låter sant.
Den tredje pelaren är tillit. Mellan medborgare och institutioner, mellan professioner, mellan nivåer i samhällsorganisationen. Den tilliten gör att ett samhälle kan mobilisera snabbt, agera samordnat och behålla sin sammanhållning under press. Det är exakt den tilliten som informationskrigföring syftar till att underminera. Och det är exakt den tilliten ni förvaltar.

Sverige har mött den här typen av utmaning förut. På 1920-talet stod Europa inför radions genombrott. Nazityskland visade snart vad som kunde ske när ett nytt massmedium blev propagandaverktyg. Sveriges svar var institutionsbyggande. AB Radiotjänst grundades 1924, modellerat efter BBC, med starkt engagemang för folkbildning och oberoende. Tre ledstjärnor formade svensk mediepolicy. Parlamentariskt ansvar, folkbildning som primärt syfte och lika tillgång för alla. Under 67 år drevs svensk broadcasting helt på icke-kommersiell basis. Idag lyssnar 7,4 miljoner av 10,6 miljoner invånare på Sveriges Radios kanaler varje vecka. Staten satte ramarna men styrde inte innehållet. Det var ett institutionellt svar på ett institutionellt problem, och det höll.

Nu behövs samma typ av institutionellt svar, men med annan teknologi. Och här är en distinktion central, den mellan plattform och protokoll. En plattform är en sluten trädgård där ett företag sätter alla regler, styr algoritmerna och äger relationerna. Det är Facebook. Det är X. Det är TikTok. Ett protokoll är en öppen standard som alla kan bygga på och ingen enskild aktör kontrollerar. E-post fungerar så. Webben fungerar så. Ingen äger dem. Alla kan använda dem. Det öppna protokoll som bär Mastodon och en rad andra tjänster, och det protokoll som bär Bluesky, erbjuder nu reella alternativ för social kommunikation. Europeiska kommissionen driver redan en egen instans. WordPress har integrerat stöd för öppna protokoll. Det är inte marginella experiment. Det är begynnelsen av en annan infrastruktur.

EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act utgör viktiga regulatoriska verktyg. DSA ställer krav på transparens, riskbedömning och forskaraccess till data. DMA inkluderar interoperabilitetsbestämmelser som kan tvinga dominerande plattformar att tillåta kopplingar till konkurrerande tjänster. Men reglering är till sin natur reaktiv. Det behövs proaktiva investeringar i öppen infrastruktur, och det behövs en politisk vilja att prioritera det.

Det handlar inte om att avveckla de kommersiella plattformarna. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Digitala tivolin med sina algoritmer och sin uppmärksamhetshandel duger för nöje. Men de platser där opinionsbildning sker och samhällets riktning avgörs förutsätter en annan logik, en som inte är designad för att maximera ilska utan för att möjliggöra samtal. Det är en distinktion som politiken behöver ta på allvar.
Tänk i visioner. Sveriges Radio och SVT publicerar via öppna protokoll.

Kommuner driver egna instanser för medborgardialog. Myndigheter når ut direkt till medborgarna, genom egen teknik, på öppet protokoll. Civilsamhällets organisationer, idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, har platser i samma nätverk, men i egen regi och med egen rådighet. Medier publicerar mot samma protokoll med sina olika affärsmodeller. I ett federerat system ligger data fördelat på flera noder, ofta lokalt. Om en del slås ut fortsätter resten att fungera. Det stärker motståndskraften i kris och i krig, och det bygger ett informationslandskap som inte är beroende av ett fåtal aktörers välvilja.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens permanenta koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, MPF, MSB och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte om infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av andra.

Ni som leder offentlig verksamhet i Region Skåne är en del av de pelare som bär samhället. Ert förtroende hos medborgarna, er tillgång till fakta och evidens, den tillit ni bygger i varje möte med de människor ni finns till för. Det är inte bara värden att vårda. Det är strategiska tillgångar i ett samhälle under press.
Svåra tider föder handlingskraft. De föder innovation. De föder samarbeten som inte hade uppstått utan pressen. Sverige har mött den typen av utmaning förut och svarat med institutionsbyggande som höll i generationer. Nu är det vår tur att vara en del av det svaret.

Demokratin försvaras inte av abstrakta principer. Den försvaras av konkreta beslut, om vilka system vi bygger, vilka plattformar vi väljer, vilken infrastruktur vi investerar i. Men den försvaras också av något enklare och mer grundläggande. Av att de institutioner medborgarna vänder sig till i sin vardag fortsätter att vara pålitliga, kunskapsbaserade och tillgängliga. Samtalet vi inte äger kan vi inte försvara. Men det samhälle vi bygger tillsammans kan ingen algoritm ersätta.

Tankar om den fria tanken

Idag, den sjätte mars 2025 höll Kommittén för demokratins röstbärare seminariet ”Demokratins Röstbärare – hot, ansvar och handlingskraft” i Konstakademiens hörsal i Stockholm. Kommittén bildades 2024 och samlar organisationer och individer från kulturen, journalistiken och forskningen kring gemensamma demokratiutmaningar. Jag inledde seminariet med ett anförande om de rum demokratin behöver, om hur de digitala plattformarna förändrat villkoren för den fria tanken, och om vad som krävs av oss nu. Därefter delade journalisten och författaren Erika Bjerström och artisten Lisa Nilsson sina vittnesbörd, i ett samtal lett av Anna Herdenstam. Det här är mitt anförande, i det närmaste i det skick det framfördes.

Det här rummet ritades av någon.

Stolen ni sitter i. Akustiken och tekniken som bär min röst till er. Avståndet mellan oss. Ingenting av detta är en slump. Konstakademiens hörsal har en arkitektur, och den här arkitekturen bär med sig ett löfte. Att en röst ska kunna nå alla, och att alla ska kunna se den som talar.

Det är så demokrati alltid har börjat. Inte med en idé, utan med ett rum.

Tänk på de rum vi har ritat för att tänka tillsammans. Folkrörelsernas samlingslokal, med stolarna i en ring för att ingen ska sitta högre än någon annan. Kommunfullmäktiges kammare, med talarstolen riktad mot åhörarna och åhörarläktaren ovanför. Biblioteket med sina öppna hyllor, där kunskapen är ordnad men fri att nå. Caféet med sina småbord, där samtal börjar utan dagordning. Varje rum är ett påstående om hur människor ska förhålla sig till varandra. Och varje rum bidrar till att forma vilka tankar som blir möjliga att tänka i det.

Det insåg medieteoretikern Marshall McLuhan redan på sextiotalet. Hans berömda formulering att mediet är budskapet handlade inte om teknik. Den handlade om att formen vi kommunicerar genom aldrig är neutral. Tryckpressen gjorde det möjligt att tänka i långa, sammanhängande resonemang. Radion samlade en nation kring samma röst, på gott och ont. Televisionen förändrade politiken genom att göra bilden till ett centralt verktyg för att forma argument. Varje nytt medium har ritat ett nytt rum för tanken. Och rummen har alltid varit med att forma de berättelser som berättas i dem.

Men nu lever vi i rum som ingen demokratisk process har ritat.

1996 skrev John Perry Barlow, textförfattaren från Grateful Dead och medgrundaren av Electronic Frontier Foundation, sin berömda deklaration. Cyberrymdens självständighetsförklaring. ”Ni, industrivärldens regeringar, ni trötta jättar av kött och stål, jag kommer från cyberrymden, tankens nya hem. Å framtidens vägnar ber jag er från det förgångna. Lämna oss ifred.” Det var vackert. Det var naivt. Och det var helt fel. Det fria rummet förblev inte fritt. Det blev en marknad, men också ett vapen, och ett verktyg för övervakning och kontroll.

De digitala plattformarna där vi tillbringar närmare sju timmar om dagen som svenskar, sju timmar, är inte kommunikationsverktyg. De är rum. De har en arkitektur. Algoritmer bestämmer vad vi ser och i vilken ordning. De bestämmer vilka röster som förstärks och vilka som tystas. De bestämmer vad som känns angeläget och vad som försvinner ur synfältet. De är ritade, inte för den fria tanken, utan för vår uppmärksamhet. Det är vår uppmärksamhet som är produkten.

Vi vet att vår mentala arkitektur gör oss sårbara i dessa rum. Att vi dras till det som bekräftar vad vi redan tror, reagerar starkare på hot än på möjlighet. Algoritmerna är byggda för att utnyttja precis dessa reflexer. Det digitala rummet är inte bara ritat utan oss. Det är ritat mot oss.

Och det är här berättelsen blir geopolitisk.

I Kina har staten byggt det mest genomgripande övervakningssystemet i mänsklighetens historia. Hundratals miljoner kameror med ansiktsigenkänning. Ett socialt kreditsystem som kopplar ditt beteende till dina rättigheter. Och Kina exporterar denna modell genom företag som Huawei och ZTE, genom vad man kallar den digitala sidenvägen.

I Iran stängdes internet ned i januari i år under folkliga protester. Regimen har infört ett tvåklassystem. Vita SIM-kort till vissa statsanställda och säkerhetstjänster ger obegränsad tillgång. Vanliga iranier lever bakom filter och VPN-förbud. Det digitala rummet i Iran är ritat för att skydda regimen mot sitt eget folk.

I Ryssland lanserade Kreml förra året super-appen MAX, sedan september förinstallerad på alla nya telefoner. WhatsApp, YouTube och Instagram är blockerade. Apple har tvingats ta bort närmare hundra VPN-appar från ryska App Store. Appen Max är kopplad till FSB:s övervakningssystem med tillgång till position, kontakter, kamera, mikrofon. Sjuttio miljoner ryssar använder den hittills, och inte frivilligt.

Auktoritära stater har förstått något som demokratier fortfarande tvekar inför. Att den som kontrollerar det digitala rummet kontrollerar vilka tankar som kan tänkas i det.

Men det är inte bara stater vi traditionellt kallar auktoritära som vi behöver tala om idag. I januari förra året avskaffade Meta sitt faktagranskningsprogram. Mark Zuckerberg träffade Donald Trump på Mar-a-Lago och algoritmerna ställdes om. Under samma veckor undertecknade Trump en presidentorder om att återställa yttrandefriheten med den ena handen och stängde med den andra ut nyhetsbyråer som vägrade anpassa sin rapportering.

V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet konstaterade i sin senaste rapport att USA genomgår den snabbaste autokratiseringen i landets moderna historia, och att antalet autokratier i världen för första gången på tjugo år överstiger antalet demokratier. Och den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, antagen i december, talar öppet om att stödja vad man kallar patriotiska rörelser inom europeiska nationer. Om att EU skulle underminera politisk frihet.

Vi går till val i Sverige i september i år. Riksdag, regioner, kommuner. Det demokratiska samtal som ska föregå det valet äger till stor del rum på plattformar ägda av amerikanska företag, på en infrastruktur vi inte har rådighet över, i ett rum vi inte har ritat. Samtidigt som den stat där dessa företag har sitt säte aktivt syftar till att förskjuta den europeiska politiska ordningen.

Jag har själv valt bort Metas plattformar, X och TikTok. Jag försöker använda tjänster byggda på öppna protokoll framför slutna plattformar. Men jag lever ändå i samma digitala värld. Jag ser vilken värld mina barn, sexton och tretton, växer upp i. Hur deras världsbilder formas i rum som varken de eller jag har valt. Det här är inte abstrakt. Det här är nu.

Hur fri är tanken i ett rum som ritats av den som inte vill att du ska tänka fritt?

Det finns ett narrativ som sköljer över oss, och det är ett av de farligare i vår tid. Och det är att detta är oundvikligt. Att tekniken utvecklas som den utvecklas, att uppmärksamhetsekonomin är en naturlag. Det som kallas för teknikdeterminism. Att föra sig med argument om att tekniken blir som den kommer bli låter som en analys, men det är mer av en resignation. Ett bekvämt alternativ till att faktiskt göra något.

Det är dessutom inte sant.

Demokratin har alltid handlat om att rita rum. Vi ritade tryckfrihetsförordningen 1766, världens första, för att skapa ett rum där makt kunde granskas. Vi ritade folkrörelserna på artonhundratalet för att ge röster utan makt ett rum att höras i. När erfarenheterna av nazistisk propaganda visade vad som händer när en stat tar kontroll över medierna ritade vi public service. Inte för att staten skulle tala till folket, utan för att folket skulle nås av information fri från den med mest makt eller mest pengar. Varje gång tekniken förändrade villkoren för den fria tanken svarade demokratin genom att rita nya rum. Det var aldrig oundvikligt att det skulle gå bra. Det var ett val, varje gång.

Det är vår tur nu.

Europeiska unionen har antagit Digital Services Act, den första lagstiftning som ställer krav på det digitala rummets arkitektur. Men det räcker inte med Bryssel. Det handlar lika mycket om vad vi gör i Sverige. Om hur vi som opinionsbildare, forskare, journalister och konstnärer förhåller oss till de rum vi verkar i. Om vilka rum vi bygger och vilka vi lämnar.

Jag ombads tala om den fria tanken. Den fria tanken behöver fria rum. Inte rum utan väggar, inte rum utan form, utan rum som är ritade med omsorg och med ett syfte. Att vi ska kunna tänka tillsammans, utan att någon annan bestämmer riktningen åt oss.

Det är dessa fria rum som auktoritära stater och krafter med alla medel försöker omskapa. Bland annat genom bryta sig in i och slå sönder våra befintliga rum, eller locka oss till att tro att ett annat rum som de kontrollerar, är där vi ska vara. Detta är vad som står på spel i vår tid.

Vi sitter här, i detta rum, idag. Någon ritade det för att möjliggöra just det här samtalet. Det var inte en slump. Det var ett val.

Nu behöver vi göra samma val igen. Rita rum för den fria tanken i en digital tid. Med samma omsorg, samma övertygelse, samma envishet som de som en gång ritade det rum vi sitter i just nu.

De rum vi ritar nu avgör vilka tankar som blir möjliga imorgon.

Trust is the target – Remarks for the Icelandic Media Commission’s symposium on disinformation and elections

https://youtu.be/tYBHpFjVbPo

Today, on March 4th, the Media Commission of Iceland held a symposium on disinformation and digital threats, ahead of upcoming elections and a referendum. I had been invited by Executive Director Elfa Ýr Gylfadóttir and her colleague Þóra Jónsdóttir to contribute a short recorded reflection, five minutes on how democracies like Sweden and Iceland are navigating an information landscape that has changed faster than our institutions have managed to adapt. I said yes with a sense that these are precisely the conversations that need to happen, not only among specialists but in the public spaces where politicians, civil servants, journalists and citizens meet. What follows is my contribution to that gathering.

Iceland is often described as one of the world’s most stable democracies. High trust in institutions, a small and tightly connected society, strong media traditions. Sweden is similar. And yet both of our countries are navigating something genuinely new. Something that doesn’t respect stable institutions or tightly connected societies. Something that is, in fact, specifically designed to exploit them.

Last year, the Swedish Psychological Defence Agency published a report on an organisation called the Social Design Agency. It is linked to Russian state interests. The report is based on thousands of leaked internal documents, and what it describes is not propaganda in the old sense. Not crude state television telling people what to think. What it describes is something more like an industrial operation.

The Social Design Agency creates fake copies of established newspapers. Websites that look exactly like The Guardian, or Le Monde, or Der Spiegel. Same layout. Same typography. Same feel. But the content is manipulated. Russian narratives embedded in formats that look completely legitimate. This material is then distributed across social media platforms, adapted for different languages, different audiences, different political contexts, in dozens of parallel versions running simultaneously. It is scalable, systematic, and increasingly powered by AI, for content production, for translation, for audience targeting.

And the goal is not to make you believe any single false story. The goal is cumulative. Every individual piece of content may seem marginal. But together they erode something fundamental. They erode trust. Trust in media. Trust in institutions. Trust in the shared reality that democratic conversation depends on.

This sets the scene for where we are now. Sweden is heading into its first election in an era where artificial intelligence has become genuinely ordinary. And Iceland, like every democracy, is in the same situation. This is the first period where the same technology that allows anyone to write convincing text, generate realistic images, clone voices, and produce video, is also available to anyone who wants to mislead, manipulate, and interfere.

AI is not only a threat. We already see it used to make information more accessible, to translate across languages, to help people understand complex issues. It can strengthen journalism. It can support fact-checking. It can make knowledge more democratic. But the same technology that can explain and illuminate can also confuse and deceive. And it allows the production of convincing content at a scale and speed that was simply impossible before. Text that sounds human. Voices that sound familiar. Images and video that look authentic.

We do not yet know exactly how this will affect elections in our countries. But we know that other democracies have already experienced how AI-generated content has been used in election campaigns and in influence operations. And we know that those who want to undermine trust in democratic institutions now have tools available to them that simply did not exist a few years ago.

That raises questions I think all of us need to carry with us. How do we equip citizens to navigate an information environment where it becomes increasingly difficult to tell what is real and what is fabricated? How do we navigate when the platforms themselves, where information spreads, can deliberately decide what you and I see, and what we don’t? What is the role of public education when the basic capacity to evaluate information is being challenged in fundamentally new ways? And how do we collaborate across sectors to meet something that no single actor can handle alone?

I don’t think the answers are given. But I think we have a shared responsibility to ask the questions. To take them seriously. And to work together to find answers.

Because what is ultimately at stake is something we tend to take for granted. That we as citizens can trust the information that forms the basis of our decisions. That we can have a public conversation built on facts rather than fabrications. That our democracy rests on a foundation of shared reality.

That is what is at play now. Not the technology itself. But what it means for our collective ability to make informed decisions about our shared society. Together.

En reflektion om att namnge det man ser

Torsdagen den 5 februari 2026 använde jag för första gången offentligt ordet fascism för att beskriva den rådande amerikanska regimen under Donald Trump. Det skedde vid två tillfällen samma dag, först inför gymnasieelever från i Lidingö och ukrainska elever via videolänk, och sedan vid en föreläsning samma eftermiddag på Försvarshögskolan om hybridkrigföring och psykologiskt försvar. Vid det första tillfället ställde en av eleverna, en ung man, en fråga som jag burit med mig sedan dess. Han frågade, rakt och utan omsvep, på vilka grunder jag använde ett sådant ord.

Det var en utomordentlig fråga. Den här texten är mitt försök att ge ett svar. Det är en prövning av en tanke, inte ett slutgiltigt omdöme. Det finns forskare som ägnat hela sina karriärer åt de frågor jag här bara berör ytan av. Men det är ett sätt för mig att sätta ord på mitt resonemang, de källor jag lutat mig mot, och varför jag landat där jag landat.

Jag har en personlig relation till USA som gör frågan angelägen på ett sätt som går bortom det analytiska. Min pappa fick jobb i Nashville i slutet av 1980-talet, och jag ville bo med honom under ett par av mina tonår. Det blev formativa år. Nashville var en djupt religiös stad, men inte på det enhetliga sätt man kanske föreställer sig. Protestantismen genomsyrade allt; baptistkyrkor, metodistkyrkor, Church of Christ. Söndagarna bjöd på en tyngd jag aldrig upplevt hemma i Sverige. Men det som verkligen slog mig var allt det andra. Countrymusiken som en sorts grundton i staden, gospeltraditionen i de svarta kyrkorna, den amerikanska söderns egen rytm av mat, berättelser och umgängesformer. Det var en värld långt bortom allt jag kunnat föreställa mig i Sverige. Nashville var också en segregerad stad, och den okonstlade vänligheten jag mötte var inte tillgänglig för alla. Men som tonåring fick jag i USA komma att uppleva många formativa ögonblick. Jag såg Kuwaitkrigets start och kalla krigets avslut genom den amerikanska televisionens lins, och känslan av att en ny tid höll på att börja var påtaglig. Berlinmuren föll, och det kändes som att hela världen öppnade sig. Det Amerika jag fick ta del av var brokigt, motsägelsefullt och fullt av problem, men det trodde på sina egna principer. Att alla människor, åtminstone i princip, var utrustade med okränkbara rättigheter. Att ingen stod över lagen. Att makt begränsades av institutioner.

Fascism är ett av de mest omstridda begreppen i modern politik. Historikern Ian Kershaw har liknat försöket att definiera det vid att spika fast gelé på en vägg. Forskare som statsvetaren Sheri Berman vid Barnard College, Columbia University, har argumenterat för att auktoritär populism bättre fångar den typ av fenomen vi ser i USA, och det är en invändning som förtjänar att prövas. Samtidigt har många andra forskare under mer än ett halvsekel arbetat med att ringa in fascismens kärna, och det finns idag en rik forskningslitteratur. Flera forskare och författare har format mitt tänkande.

Umberto Eco, den italienske författaren och forskaren som kanske mest är känd för romanen Rosens namn men som också var en av Europas ledande intellektuella, växte själv upp under Mussolinis Italien. Han publicerade 1995 sin essä ”Ur-Fascism” och argumenterade för att fascism inte är ett sammanhållet ideologiskt system utan en konstellation av fjorton egenskaper som förenas genom det han kallade familjelikhet. Traditionskulten, handlingens primat, avvikelse som förräderi, rädsla för olikhet, besatthet av konspirationer, fienden som samtidigt övermäktig och patetisk. Dessa drag bildar inget slutet system, men redan närvaron av ett fåtal av dem kan vara tillräcklig för att en fascistisk logik ska ta form.

Robert Paxton, historiker vid Columbia University, erbjöd en strängare definition i sitt standardverk The Anatomy of Fascism. Fascism bör förstås utifrån vad den gör snarare än vad den säger sig vara, menade Paxton, med fokus på upptagenheten vid samhällets förfall, kulter av enhet och renhet, och en rörelse som i samverkan med traditionella eliter överger demokratiska friheter och eftersträvar inre rening och yttre expansion. Paxton beskriver också fascismens stadier, från rörelse till regim till radikal stat.

Roger Griffin vid Oxford Brookes University destillerade allt till vad jag finner vara den kanske mest användbara och avgränsade definitionen. Myten om nationens pånyttfödelse ur förfallets aska, det han kallar palingenetisk ultranationalism. Det första ledet betyder helt enkelt återfödelse. Utan den visionen om återfödelse kan vi tala om korruption eller autokrati, men inte om fascism.

Ruth Ben-Ghiat, historiker vid New York University, visade i boken ”Strongmen: Mussolini to the Present” hur auktoritära ledare från Mussolini till idag följer gemensamma mönster. Personkultens uppbyggnad, propagandans systematisering, institutionell erosion genom gradvisa snarare än dramatiska ingrepp, och bruket av korruption som maktmedel. Hennes arbete formar den jämförelse som förbinder mellankrigstidens fascism med samtida auktoritära regimer.

Utifrån dessa forskares arbete har jag försökt ge uttryck för vad jag ser känneteckna fascism. En ultranationalism buren av en myt om nationens återfödelse ur förfall. En ledarkult. En politisk logik som behandlar motståndare som existentiella fiender snarare än legitima opponenter. Ett förhärligande av styrka som självlegitimerad ordning. Systematiska angrepp på rättsstat, pressfrihet och akademi. Retorisk och juridisk avhumanisering av utpekade grupper.

Timothy Snyder, historiker vid Yale University och en av de mest framträdande samtida forskarna om demokratins sårbarheteter, har beskrivit sambandet mellan sanning och fascism med en tydlighet som lämnar lite utrymme för tvekan. Att överge fakta är att överge friheten, för om inget är sant kan ingen kritisera makten, eftersom det inte längre finns någon grund att stå på. Insikten bär direkt på frågan om namngivning. Att vägra benämna det man ser, när de analytiska redskapen finns tillgängliga, är inte återhållsamhet. Det är att ge upp det språk utan vilket motstånd inte kan få komma till uttryck.

Frågan är vad dessa definitioner och beskrivningar ger oss när de ställs mot det som faktiskt har hänt. Jag har valt att fokusera på handlingar snarare än på uttalade avsikter, och det valet är inte bara metodologiskt utan också etiskt. Om vi utgår från dokumenterade beslut och deras konsekvenser skapar vi lättare en gemensam grund att stå på. Vi kan vara oense om vad händelserna betyder. Vi kan nå olika slutsatser. Någon annan kan läsa samma faktaunderlag och mena att auktoritär populism eller något annat begrepp bättre beskriver det vi ser. Men då har vi åtminstone en delad utgångspunkt i det som faktiskt inträffat, och det är på den grunden en meningsfull diskussion kan föras.

Hannah Arendt, den politiska tänkare vars arbete om totalitarismens ursprung fortfarande utgör det kanske djupaste försöket att förstå hur fria samhällen upphör att vara fria, beskrev i sin essä ”Truth and Politics” vad som händer när den grunden vittrar. Resultatet av att konsekvent och fullständigt ersätta faktisk sanning med lögner, skrev hon, är inte att lögnerna accepteras som sanning och sanningen avfärdas som lögn, utan att det sinne med vilket vi orienterar oss i den verkliga världen håller på att förstöras. Det är inte lögnen i sig som utgör det yttersta hotet, utan att vår gemensamma förmåga att skilja sant från falskt monteras ned.

Stephen Miller, Vita husets chefsrådgivare och en av de mest inflytelserika arkitekterna bakom Trumps inrikes- och migrationspolitik, höll den 21 september 2025 tal vid minnesstunden för Charlie Kirk, grundaren av den konservativa ungdomsorganisationen Turning Point USA som mördades tio dagar tidigare. Inför tiotusentals åhörare i Glendale, Arizona, riktade Miller sig mot den politiska oppositionen med ord som ”Ni har ingenting. Ni är ingenting. Ni är ondska. Ni är svartsjuka. Ni är avund. Ni är hat,” och ”Ni kan bygga ingenting. Ni kan producera ingenting. Ni kan skapa ingenting.” Talet kulminerade i orden ”Vi är stormen.” Den 5 januari 2026 formulerade Miller den underliggande principen i en intervju med CNN:s Jake Tapper: ”Vi lever i en värld som styrs av styrka, som styrs av kraft, som styrs av makt. Det är de järnlagar som styrt världen sedan tidernas begynnelse.” Jonathan Rauch, författare och senior fellow vid Brookings-institutet, noterade i sin essä i The Atlantic att dessa ord kunde ha kommit direkt ur Mussolinis mun. Det är orden som stannar kvar hos mig. Inte för att de är chockerande, utan för att de artikulerar en världsbild där styrka är sitt eget berättigande, där makt inte behöver rättfärdigas av principer eller institutioner. Det är en världsbild som det Nashville jag kände, med alla sina brister, aldrig bekände sig till.

I Minneapolis, den 24 januari 2026, sköts den 37-årige intensivvårdssjuksköterskan Alex Pretti ihjäl av agenter från Customs and Border Protection. Pretti stod på gatan och filmade agenternas insats med sin mobiltelefon. Han bar vapen på ett lagligt sätt, men enligt videomaterial och vittnesuppgifter höll han sin telefon, inte ett vapen, i händerna när skotten föll. Agenter pepparsprejade honom och brottade ned honom innan de avlossade sina vapen. Inrikesminister Kristi Noem kallade hans agerande ”inhemsk terrorism.” Hans familj beskrev honom som en människa som dokumenterade det han såg. ICE har under Trumps andra mandatperiod förvandlats till den mest välfinansierade federala brottsbekämpande myndigheten i USA. Enligt NPR överstiger dess budget nu samtliga andra federala polismyndigheters sammantagna.

Rättstillämpningen har politiserats på ett sätt som saknar historiskt motstycke i amerikansk historia. Justitiedepartementet har använts för att utreda och åtala politiska motståndare. Enligt Reuters utsattes mer än 470 personer, organisationer och institutioner för vedergällning under de första tio månaderna, i genomsnitt mer än en per dag. Universitet hotades med miljarder i fryst finansiering. En reporter vid Washington Post utsattes för husrannsakan av FBI. V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet konstaterade att USA genomgår ”den snabbaste pågående auktokratiseringsepisoden i USA:s moderna historia.” Trump har vid upprepade tillfällen använt avhumaniserande språk som ekar 1900-talets mörkaste decennier: politiska motståndare har beskrivits som de som ”lever som ohyra” inom landets gränser, och invandrare som de som ”förgiftar vårt lands blod.” I januari 2026 genomförde USA en militär operation mot Venezuela som resulterade i tillfångatagandet av president Maduro. Den officiella motiveringen var narkoterrorism, men operationen diskuterades öppet i termer av oljetillgångar och regionalt inflytande, en retorik som snarare påminde om imperialism än om rättsordning.

Trump vann demokratiska val, och MAGA-rörelsen har genuin folklig förankring. Det tvingar oss att konfrontera det historiska faktum att fascistiska rörelser aldrig saknat folkligt stöd, och att det finns reella problem i det amerikanska samhället, ekonomisk ojämlikhet, bristande tillit till institutioner, upplevd marginalisering, som utgör den grogrund ur vilken populistiska rörelser växer. Att analysera regimen innebär inte att förneka dessa problem, och det innebär inte att de medborgare som röstade för den är fascister. Men det mönster jag identifierar när jag lägger empirin bredvid den analytiska definitionen pekar i en tydlig riktning.

Ändå finns en tvekan, också hos mig, inför att använda ordet. Snyder beskriver i On Tyranny den mekanism han beskriver som att på förhand gå de auktoritära krafterna tillmötes. Huvuddelen av auktoritarismens makt skänks frivilligt; i tider som dessa tänker individer i förväg ut vad en mer repressiv regering kommer att vilja, och erbjuder sig utan att bli tillfrågade; en medborgare som anpassar sig på det sättet lär makten vad den kan göra. Att undvika ordet fascism, när empirin pekar dit, är inte försiktighet. Det är en form av just den försiktiget som ges på förhand, som Snyder varnar för.

Jonathan Rauch uttrycker i The Atlantic en distinktion jag finner avgörande. USA har, som han beskriver det, en fascistisk president som leder ett land med en liberal konstitution, vilket gör nationen till en slags hybridstat. Men landet har inte fallit för fascismen. Och det kommer det inte att göra, menar Rauch. USA har en fascistisk regim men inte en fascistisk stat. Regimen opererar på fascistiska principer. Men staten som helhet gör det inte. Domstolarna upprätthåller fortfarande ett visst oberoende. Delstaterna administrerar sina egna val. I Minneapolis visade medborgare att regimen inte kan operera utan konsekvenser. Paxtons stadieteori ger ytterligare precision. Den amerikanska utvecklingen uppvisar drag av de mellersta stadierna, där rörelsen har erövrat statsmakten men ännu inte fullt radikaliserats. Distinktionen är viktig, för den visar att kampen om demokratin inte är avgjord. Men den bör inte invagga i falsk trygghet. Ungerns premiärminister Viktor Orbán visade att en vald ledare systematiskt kan urholka demokratiska institutioner inifrån utan att formellt avskaffa dem.

Den jag ser vara den starkaste invändningen mot min analys, det är att begreppet fascism förutsätter en ideologisk samstämmighet. Något som Trump alldeles uppenbart saknar, och att termer som auktoritär populism eller det som statsvetarna Levitsky och Way kallar konkurrensbaserad auktoritärianism möjligtvis bättre beskriver vad vi ser. Det är en invändning jag känner är rimlig. Trumps rörelse saknar mellankrigstidens uniformerade massorganisationer. Trump själv saknar den ideologiska stringens som historisk fascism uppvisade; hans dragning åt fascismens former är snarare baserad på temperament än doktrin. USA:s konstitutionella arkitektur har hittills förhindrat fullständig kontroll. Historisk fascism involverade i sina yttersta konsekvenser avskaffandet av fria val, fullständig likriktning av media och systematiskt folkmord. Inget av detta har inträffat i USA. Min bedömning är att dessa skillnader inte innebär att begreppet är oanvändbart, men att det måste användas med precision. Det som utspelar sig saknar exakt historisk motsvarighet, men dess principer är inte nya.

Att namnge det man ser är inte riskfritt. Det kan förenkla, det kan provocera. Men att avstå från att namnge det, när mönstren är så tydliga, döljer mer än det avslöjar. Arendt uttryckte i The Origins of Totalitarianism vad som ytterst står på spel. Den ideala undersåten för totalitärt styre är inte den ideologiskt övertygade utan människor för vilka distinktionen mellan fakta och fiktion, och distinktionen mellan sant och falskt, inte längre existerar. Namngivningen är därför inte en akademisk övning utan en handling som upprätthåller de distinktioner som den auktoritära makten vill upplösa. Eco manade i sin essä; ”Ur-fascismen finns fortfarande runt oss, ibland i vardagskläder. Vår plikt är att avtäcka den och peka finger åt var och en av dess nya yttringar, varje dag, i varje del av världen.”

Den unge man som ställde sin fråga i Lidingö hade rätt i att kräva en grund att stå på. Den bästa grund jag kan erbjuda är den som litteraturen och empirin ger, och som jag förmår ge uttryck för. Texten är mitt försök att ge uttryck för min tanke om USA:s tillstånd, med alla de begränsningar ett sådant försök innebär. Kanske kommer någon annan att läsa samma empiri och nå en annan slutsats. Det vore välkommet. Men utgångspunkten behöver gå att dela, och den behöver vara förankrad i det som verkligen har ägt rum.

Referenser

NPR. (2023, 17 november). Trump called his political opponents ’vermin’ echoing language used by Hitler. NPR.

AP News. (2026, 24 januari). Minneapolis shooting: What we know about the death of Alex Pretti. Associated Press.

AP News. (2026, 3 januari). Venezuela: US military operation captures Maduro. Associated Press.

Arendt, H. (1968). Truth and politics. I Between past and future: Eight exercises in political thought (utökad uppl., s. 227–264). Viking Press.

Arendt, H. (1973). The origins of totalitarianism (Ny uppl.). Harcourt Brace Jovanovich. (Ursprungligen publicerad 1951)

Ben-Ghiat, R. (2020). Strongmen: Mussolini to the present. W. W. Norton & Company.

Berman, S. (2016). Populism is not fascism: But it could be a harbinger. Foreign Affairs, 95(6).

CNN. (2026, 6 januari). Stephen Miller on US foreign policy: Greenland, Venezuela, Colombia. CNN.

Eco, U. (1995, 22 juni). Ur-Fascism. The New York Review of Books, 42(11).

Griffin, R. (1991). The nature of fascism. Routledge.

Levitsky, S., & Way, L. A. (2010). Competitive authoritarianism: Hybrid regimes after the cold war. Cambridge University Press.

NPR. (2026, 21 januari). How ICE became the highest-funded US law enforcement agency. NPR.

NPR. (2026, 15 januari). FBI searches home of Washington Post reporter. NPR.

NPR. (2025, 25 april). Trump federal grants cuts to universities. NPR.

Paxton, R. O. (2004). The anatomy of fascism. Alfred A. Knopf.

PBS NewsHour. (2025, 21 september). At Kirk memorial, Trump escalates promises of political retribution. PBS.

Rauch, J. (2026, 25 januari). Yes, it’s fascism. The Atlantic.

Reuters. (2025, november). Trump retribution tracker: 470+ targets. Reuters.

Snyder, T. (2017). On tyranny: Twenty lessons from the twentieth century. Tim Duggan Books.

V-Dem Institute. (2025). Democracy report 2025: 25 years of autocratization. Göteborgs universitet.

Tankar om valåret i en tid av AI och informationspåverkan

https://youtu.be/1F759rUE4bg

Häromdagen ombads jag bidra med en inspelad introduktion till en paneldebatt på Folk och Kultur i Eskilstuna, om valåret som vi nu befinner oss i, och om hur det påverkas av AI och informationspåverkan. Ovan är sjäva inspelningen, som också finns i text nedan.

Förra året publicerade Myndigheten för psykologiskt försvar en rapport om den rysk-anknutna organisationen Social Design Agency. Den bygger på tusentals läckta interna dokument och visar hur informationspåverkan idag bedrivs systematiskt och i stor skala. Rapporten beskriver hur falska kopier av etablerade medier skapas. Sajter som till utseendet efterliknar till exempel The Guardian, Le Monde eller Der Spiegel. men där innehållet är manipulerat för att driva ryska narrativ. Materialet sprids via sociala medier, anpassas efter språk, målgrupp och politisk kontext och återkommer i många parallella versioner. Det här är inte klassisk propaganda i form av enskilda falska nyheter. Det är en produktionskedja, skalbar, systematisk och i ökande grad förstärkt av AI både för innehållsproduktionen, för översättning och målgruppsanpassning.

Påverkan är bred. Den riktar sig inte bara mot opinioner i ett enskilt land utan mot tilliten till medier, institutioner och i förlängningen det demokratiska samtalet som sådant. Effekten är kumulativ. Varje enskild falsk artikel kan vara marginell, men sammantaget förändras informationsmiljön. Och det är här den verkliga styrkan i den här typen av ny informationspåverkan ligger.

Jag berättar det här för att det sätter scenen för det vi nu går in i. Nu stundar det första svenska valår där artificiell intelligens har blivit en vardaglig företeelse. Det är det första valet där samma teknik som gör det möjligt att skriva texter, skapa bilder, generera röster och producera video också finns tillgänglig för den som vill vilseleda, manipulera och påverka. AI är naturligtvis inte bara ett hot. Vi ser redan hur den används för att göra information mer lättillgänglig, för att översätta mellan språk och för att hjälpa människor att förstå komplexa sammanhang. Den kan stärka journalistik, underlätta faktakoll och göra kunskap mer demokratisk. Men samma teknik som kan förklara och upplysa kan också förvirra och vilseleda. Den gör det möjligt att producera övertygande innehåll i en skala och med en hastighet som tidigare var omöjlig. Text som låter mänsklig. Röster som låter bekanta. Bilder och video som ser autentiska ut.

Vi vet ännu inte exakt hur det här kommer att påverka det svenska valet. Men vi vet att vi för första gången befinner oss i en situation där vi behöver förhålla oss till den här nya verkligheten. Vi vet att andra demokratier redan har erfarenheter av hur AI-genererat innehåll har använts i valkampanjer och i påverkansoperationer. Och vi vet att den som vill undergräva förtroendet för demokratiska institutioner nu har tillgång till verktyg som bara för några år sedan inte existerade. Det här väcker frågor som jag tror att vi alla behöver bära med oss.

Hur rustar vi medborgare för att navigera i en informationsmiljö där det blir allt svårare att avgöra vad som är äkta och vad som är fabricerat? Hur ska vi navigera när också själva plattformarna där informationen sprids medvetet kan välja vilket innehåll du och jag tar del av och vad vi inte tar del av? Vad är folkbildningens roll när själva grundförmågan att bedöma information utmanas på nya sätt? Hur kan bibliotek, skolor och medier stödja människors medieinformationskunnighet när spelreglerna förändras? Och hur samverkar vi över sektorer för att möta något som ingen aktör kan hantera på egen hand?

Jag tror inte att svaren på de här frågorna är givna. Men jag tror att vi har ett gemensamt ansvar att ställa dem, att ta dem på allvar och att arbeta tillsammans för att hitta svar. Det handlar ytterst om att värna något som vi lätt har för givet. Att vi som medborgare kan lita på den information som ligger till grund för våra beslut. Att vi kan föra ett offentligt samtal som bygger på fakta och inte på fabrikationer. Att vår demokrati vilar på en grund av delad verklighet. Det är det som står på spel nu när vi går in i det första valet i en tid av AI. Inte tekniken i sig, utan vad den betyder för vår förmåga att tillsammans fatta upplysta beslut om vårt gemensamma samhälle. Tack!

Motstånd genom handling

Motstånd genom uppsägning. Det kanske låter torftigt, men med tillräckligt många som deltar, kan många små krafter genuint påverka. I januari 2026, ett år efter Donald Trumps återkomst till Vita huset, publicerade Amnesty International en rapport om tillståndet i USA. Auktoritära praktiker. Förödande erosion av mänskliga rättigheter. Samma månad placerade CIVICUS Monitor, som följer civila friheter och rättigheter globalt, USA på sin bevakningslista över länder med snabb försämring. Federala domare anklagade offentligt administrationen för att ignorera domstolsbeslut. Journalister stängdes ute från Vita huset. Oberoende myndigheter underordnades presidentämbetet genom dekret. Voice of America och Radio Free Asia hotades med nedläggning.

Det är i denna kontext Scott Galloway satte sig vid sitt skrivbord och skrev ett upprop. Resist and Unsubscribe.

Galloway är professor vid New York Universitys Stern School of Business och en av techindustrins mest ihärdiga kritiker. Han har i åratal varnat för plattformsföretagens koncentration av makt. Men nu handlade det om något annat. Nu handlade det om att de människor som kontrollerar den digitala infrastruktur vi alla är beroende av hade valt sida. Att Mark Zuckerberg, Tim Cook, Sundar Pichai och Sam Altman satt på första parkett i Kapitoliums rotunda när Trump svors in. Att var och en av dem donerat minst en miljon dollar till installationsceremonin. Att Elon Musk, som pumpat in över 300 miljoner dollar i valkampanjen, till och med haft en formell position i administrationen.

”Den här administrationen reagerar inte på upprördhet”, skrev Galloway. ”Den reagerar på ekonomiska signaler.”

Det är en tanke som kan låta cynisk men som rymmer en kärna av sanning. Protester kan ignoreras. Ilska och frustration går till att med att tjäna pengar på, genom annonsintäkter. Men när pengarna slutar flöda måste någon svara inför aktieägarna. Och i ett land där sju teknikföretag utgör mer än en tredjedel av börsindex S&P 500 finns det en sårbarhet som vanliga medborgare faktiskt kan utnyttja.

Galloways uppmaning är enkel. Under februari månad, avsluta dina prenumerationer hos de företag som möjliggör och stödjer administrationen. Amazon. Apple. Google. Microsoft. Netflix. Disney. Meta. OpenAI. Anthropic. Han inkluderade också företag som Dell, AT&T och FedEx, alla med kontrakt med immigrationsmyndigheten ICE. Samma ICE vars operationer i Minnesota i slutet av januari resulterade i två amerikanska medborgares död. En dags uppbrott från tjänster är irriterande för ett börsnoterat företag. En månad av nedgång är genuint problematiskt.

”Teknikföretagens vd:ar, som administrationen lyssnar på, har valt att strunta i den långsamma glidning mot fascism som nu syns”, skrev Galloway på Facebook.

Initiativet må vara amerikanskt, men det ekar av något som redan pågår i Europa. Här handlar det mindre om prenumerationer och mer om de enorma kapitalflöden som binder samman världens ekonomier. I januari 2026 meddelade den danska pensionsfonden AkademikerPension att de säljer hela sitt innehav i amerikanska statsobligationer före månadens slut. Omkring 100 miljoner dollar. Fondens investeringschef Anders Schelde var tydlig. USA har i grunden inte god kreditvärdighet. De amerikanska statsfinanserna fortsätter att försämras. Det var ett finansiellt beslut, betonade han, inte ett politiskt. Men tajmingen, mitt under president Trumps hot om att köpa eller ta Grönland, gjorde att beskedet fick en helt annan laddning. Danmarks statsminister Mette Frederiksen hade nyss sagt att en amerikansk attack på Grönland skulle innebära Natos slut.

Den amerikanske finansministern Scott Bessent svarade från Davos med den sortens arrogans som brukar föregå historiska misstag. Dansk investering, sa han, är lika irrelevant som Danmark.

Men Danmark är inte ensamt. I Sverige har pensionsjätten Alecta, som förvaltar hundratals miljarder kronor åt svenska löntagare, sålt merparten av sitt innehav i amerikanska statsobligationer sedan början av 2025. Det handlar om 70 till 80 miljarder kronor. Kapitalförvaltningschef Pablo Bernengo hänvisade till ökad risk kopplad till USA:s minskade förutsägbarhet, stora budgetunderskott och växande statsskuld. Tredje AP-fonden har gjort liknande bedömningar. Under 2025 flödade 57 miljarder kronor netto ut ur svenska fonder med fokus på Nordamerika.

Det finns en tendens att avfärda sådana rörelser som symboliska. Vad spelar det för roll om en dansk pensionsfond säljer obligationer för 100 miljoner dollar när den amerikanska statsskulden uppgår till tiotals biljoner? Men den frågan missar poängen. Marknader reagerar inte på absoluta tal utan på riktning, på förtroende, på vad signalerna säger om framtiden. Och när nordiska pensionsfonder, kända för sin försiktighet och sina långa planeringshorisonter, börjar peka mot utgången skickar det ett meddelande som är svårt att ignorera.

I Frankrike talade president Macron vid World Economic Forum i Davos om EU:s behov av att använda sin ekonomiska makt mot amerikansk aggression. Han kallade det en handelsbazooka. Tesla, som blivit en symbol för Musks politiska transformation, såg sin europeiska försäljning falla med 43 procent under 2025. I Berlin rapporterade organisationen Topio om långa köer av människor som ville ha hjälp att rensa sina telefoner från amerikanska tjänster.

För egen del har jag under det senaste åren sakta men säkert byggt om min digitala infrastruktur. En Synology NAS står nu i mitt hem och lagrar mina filer istället för att de vilar på servrar i någon av Googles eller Amazons anläggningar. Immich är på väg att ersatta Google Foto. Proton har ersatt Gmail. Metas produkter lämnade jag för länge sedan, och X är sedan åratal ett minne. Det är inte alltid enkelt och sällan bekvämt, men varje gång jag stöter på friktion påminns jag om varför jag gör det. Beroendet av infrastruktur som kontrolleras av företag vars värderingar jag inte delar, och vars hemlands demokrati håller på att vittra sönder, är en sårbarhet jag kan välja att minska.

Det finns inga enkla svar. Den som väntar på en perfekt lösning kommer att vänta för evigt. Men kanske är det just därför Galloways uppmaning resonerar med så många. Den kräver inte perfektion, bara riktning. En månad. Några avslutade prenumerationer. En signal om att marknaden inte är en opåverkbar naturkraft utan summan av miljontals små val. Och kanske, i förlängningen, en påminnelse om att de som kontrollerar den digitala infrastrukturen inte är immuna mot de krafter som en gång byggde den.

Demokratiforskaren Steven Levitsky, som studerat auktoritär utveckling världen över, sa nyligen att Trumps andra mandatperiod är det mest aggressiva och öppet auktoritära fallet av demokratisk tillbakagång han sett. The Century Foundation, som mäter demokratisk hälsa, konstaterade att USA under 2025 gled djupt in i auktoritärt styre.

Det börjar med något så litet som en prenumeration. Men det handlar om något mycket större.

Måste våra demokratiska samtal vara dömda att delas på digitala tivolin?

I morse satt jag i TV4:s studio och talade om ett ämne som följt mig i över ett decennium. Men nu börjar samtalet få allt större spridning och intresse. Vi har byggt vårt offentliga samtal på mark vi inte äger, med regler vi inte själva bestämmer över. Den digitala infrastrukturen har blivit lika samhällskritisk som el och vatten. Våra telefoner är inte längre bara verktyg; de är platser där vi formar våra uppfattningar, utbyter idéer och deltar i det demokratiska samtalet.

Den digitala offentliga infrastruktur som i dag bär upp stora delar av våra demokratiska samtal verkar på en marknad där uppmärksamhet är valutan och där polarisering ofta är den mest lönsamma varan. Med andra spelregler hade det kunnat se annorlunda ut.

Algoritmerna som styr vad vi ser på kommersiella sociala medieplattformar är utformade för att maximera engagemang. Innehåll som väcker starka känslor, som provocerar och polariserar, tenderar att premieras eftersom det får oss att stanna kvar. Det gäller oavsett om vi talar om X, TikTok, Instagram eller YouTube.

Under presidentkampanjen i USA 2024 genomförde forskare ett preregistrerat fältexperiment på X där 1 256 användare fick sina flöden omrangordnade i realtid under tio dagar. Resultaten, som senare publicerades i tidskriften Science, visade att ökad exponering för polariserande innehåll påverkade deltagarnas affektiva inställning till politiska motståndare på ett mätbart sätt. Motsatt effekt kunde observeras när exponeringen minskade.

En annan studie, publicerad i Harvard Kennedy School Misinformation Review, analyserade 51 680 politiska TikTok-videor från det amerikanska presidentvalet 2024. Forskarna fann att toxiskt och partiskt innehåll i genomsnitt genererade högre engagemang än mer sakligt material.

Meta har parallellt infört begränsningar för politiskt innehåll på Instagram, utan att tydligt definiera vad dessa innebär i praktiken. Granskningar av ett urval politiska konton visade att räckvidden för sådant innehåll minskade kraftigt efter policyförändringarna våren 2024, i vissa fall med över hälften.

YouTube har under längre tid kritiserats för att skapa en återkopplingseffekt där användare som tittar på politiskt vinklat material leds vidare till allt mer likartat, och ibland mer extremt, innehåll. Forskningen ger inget entydigt svar på graden av radikalisering, men pekar på hur rekommendationssystem kan förstärka redan existerande preferenser.

I november 2025 publicerade Sky News Data and Forensics en nio månader lång granskning av X i brittisk kontext. Analysen visade att plattformens algoritmiska logik systematiskt förstärkte synligheten för högerorienterat och extremt innehåll. Politiker och opinionsbildare som plattformsägaren själv öppet stödjer uppvisade avsevärt högre räckvidd än jämförbara konton.

I februari 2023 rapporterade flera medier att X införde en särskild algoritmisk regel för att säkerställa ökad synlighet för Elon Musks egna inlägg, efter att hans aktivitet under Super Bowl-helgen fått lägre genomslag än förväntat. Händelsen illustrerar hur plattformsägare kan ingripa direkt i synlighetslogiken till egen fördel.

Mönstret återkommer i frågor om innehållsmoderering. Under vintern 2025–2026 visade granskningar att X:s AI-verktyg Grok i stor skala kunde användas för att generera sexualiserade bilder utan samtycke, så kallad digital avklädning. Detta ledde till nationella blockeringar och restriktioner i bland annat Malaysia och Indonesien. I januari 2026 beordrade EU-kommissionen X att bevara all intern dokumentation relaterad till Grok för vidare tillsyn enligt gällande lagstiftning.

I december 2025 fastställde EU-kommissionen att X brutit mot flera centrala bestämmelser i Digital Services Act och utfärdade böter på 120 miljoner euro. Överträdelserna gällde bland annat vilseledande användning av verifieringsmärken, bristande transparens kring annonsering och otillräcklig tillgång till plattformsdata för forskare. Reglering fungerar, men den är långsam, och tiden arbetar sällan till demokratins fördel.

Samtidigt ser vi en tilltagande geopolitisk instabilitet. V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet, ett av världens ledande forskningsinstitut för demokratimätning, har följt utvecklingen i USA noggrant. I intervjuer hösten 2025 bedömde institutets föreståndare att USA enligt V-Dems kriterier då bör klassas som en elektoral autokrati. Han beskrev utvecklingen som ett frontalangrepp på demokratiska institutioner som går snabbare än väntat. Det är i USA, liksom i Kina, som stora delar av den globala digitala infrastrukturen har sin hemvist.

Sociala medier är inte konstruerade som demokratiska torg. De är designade som digitala köpcentrum eller nöjesfält, med syftet att engagera, underhålla och hålla kvar användaren. Det är inget fel på nöjesfält. Men de är en tveksam plats för ett samhälles viktigaste demokratiska samtal. Problemet fördjupas av att plattformarna är slutna system. Ett meddelande på Facebook kan inte nå någon på TikTok. Det är ett medvetet designval, inte en teknisk nödvändighet.

Samma företag som i dag böjer sig för juridiska påtryckningar har också visat en vilja att avsluta principiella konflikter genom ekonomiska uppgörelser. Meta, X och YouTube har tillsammans betalat cirka 59,5 miljoner amerikanska dollar i förlikningar efter att Donald Trump stämt dem för kontosuspensionerna efter stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021.

Det finns alternativ. Federerade protokoll som ActivityPub gör det möjligt att kommunicera mellan olika tjänster utan att vara inlåst i en enskild plattform. Mastodon och Bluesky visar att sociala nätverk kan byggas så att användaren har större kontroll över sitt flöde. Europeiska kommissionen driver i dag en egen Mastodon-instans, där EU:s digitala kommissionär rapporterar från internationella möten som World Economic Forum i Davos. Flera europeiska myndigheter, bland annat i Nederländerna och Tyskland, har etablerat närvaro på decentraliserade nätverk.

Det finns också mer offensiva strategier. Begreppet adversarial interoperability beskriver hur nya tjänster kan utvecklas för att fungera tillsammans med etablerade system utan de dominerande företagens godkännande. Så kunde Apple en gång läsa Microsofts Office-filer, och så kunde Facebook i sin tid låta användare hålla kontakt med vänner på MySpace. Lagstiftning kan på samma sätt tvinga fram öppenhet, kräva transparens i algoritmiska system och ge användare rätt att flytta sin data mellan plattformar. Digital Services Act är ett steg i den riktningen. Det är inte spännande. Men demokrati behöver inte vara spännande. Den behöver fungera.

Frågan jag bar med mig in i TV-studion i morse är densamma som jag bär med mig därifrån. Vi har byggt vårt offentliga samtal på mark vi inte äger. Frågan är inte om algoritmerna påverkar oss. Det vet vi nu. Frågan är vad vi tänker göra åt det.

Samtalet i TV4 Nyhetsmorgon sändes den 22 januari 2026 och finns att se på TV4 Play.

Referenser (APA 7)

Biswas, A., et al. (2025, August 20). Toxic politics and TikTok engagement in the 2024 U.S. election. Harvard Kennedy School Misinformation Review.

Doctorow, C. (2019, June 7). Adversarial interoperability: Reviving an elegant weapon from a more civilized age to slay today’s monopolies. Electronic Frontier Foundation.

European Commission. (2025, December 4). Commission fines X €120 million under the Digital Services Act.

Haroon, M., Chhabra, A., Liu, X., Mohapatra, P., Shafiq, Z., & Wojcieszak, M. (2022). YouTube, the great radicalizer? Auditing and mitigating ideological biases in YouTube recommendations. arXiv.

Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid: Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Regeringskansliet.

Piccardi, T., Saveski, M., Jia, C., Hancock, J., Tsai, J., & Bernstein, M. (2024). Feed effects on online political attitudes. Science.

Reuters. (2026, January 8). EU commission orders X to retain Grok documents until end-2026.

Sky News Data and Forensics. (2025, November 6). The X effect: How Elon Musk is boosting the British right.

The Guardian. (2025, January 29). Meta agrees to $25m settlement with Trump over account suspension.

The Guardian. (2026, January 12). Malaysia blocks Grok after AI chatbot generates fake sexualised images.

The Guardian. (2026, January 22). Grok AI generated millions of sexualised images in weeks, research says.

The Verge. (2023, February 14). Elon Musk created a special system for showing you all his tweets first.

V-Dem Institute. (2025). Democracy Report 2025: 25 years of autocratization – Democracy trumped? University of Gothenburg.

Ny bok – ”Psychological Defence and Information Influence”

I dag släpps den första läroboken i sitt slag. ”Psychological Defence and Information Influence” är en antologi med trettio kapitel, redigerad av Jesper Falkheimer och James Pamment och utgiven av Myndigheten för psykologiskt försvar. Jag har skrivit ett av dem, om AI och desinformation. Det är ett ämne som tvingar oss att tänka nytt om vad det innebär att försvara ett öppet samhälle.

Boken är bred i sin ansats. Demokratiteori och rättsliga ramverk samsas med kognitiv psykologi och konspirationsteorier. Det finns kapitel om rysk och kinesisk informationspåverkan, om LVU-kampanjen mot svenska socialtjänsten, om hur videospel kan bli verktyg för påverkan. Tillsammans tecknar de en bild av desinformation som något mer än ett marginellt problem. Det handlar om ett strukturellt hot mot demokratins funktionssätt.

Varför behövs en sådan bok just nu? Delvis är svaret säkerhetspolitiskt. Kriget i Ukraina och den pågående ryska hybridkrigföringen i Europa har gjort frågorna till något som ofta återkommer till oss i våra nyhetsflöden. Men parallellt med detta ser vi också hur de senaste årens teknologiska utveckling har förändrat spelplanen i grunden. AI-system kan numera skapa text, bild och video som är svåra att skilja från autentiskt material. Kostnaderna för att producera vilseledande innehåll har rasat. Möjligheterna att sprida det har exploderat. När det är billigare, enklare och snabbare att skapa samma sak med AI som det tidigare inneburit att göra traditionellt, så kommer AI bli ett allt mer naturligt val.

I mitt kapitel kartlägger jag delar av denna terräng. Jag beskriver hur stora språkmodeller möjliggör för att generera text i en skala som var otänkbar för bara några år sedan, om hur deepfakes undergräver tilliten till visuella medier, och om hur AI kan personalisera desinformation för att maximera dess genomslag. Forskningen visar att omkring 96 procent av alla deepfakes är icke-samtyckespornografi riktad mot kvinnor. Det är inte bara ett informationsproblem. Det är digitalt våld.

Men jag pekar också på något som ofta förbises. AI spelar en dubbelroll. Samma teknik som möjliggör nya hot kan användas för att motverka dem, genom automatiserad faktakontroll och detektion av syntetiska medier.

En av de mest oroväckande trenderna är vad forskarna kallar ”the liar’s dividend”. Fenomenet innebär att själva existensen av deepfakes gör det möjligt för oärliga aktörer att avfärda autentiskt material som fabricerat. Politikern som konfronteras med en komprometterande video kan hävda att den är AI-genererad. Resultatet blir en allmän skepticism mot all information. I ett sådant klimat trivs desinformationen.

Boken visar att psykologiskt försvar inte längre kan reduceras till en fråga för specialister. Det är, som generaldirektör Magnus Hjort skriver i förordet, ”ett medborgerligt ansvar och en hörnsten i demokratisk motståndskraft”. Flera kapitel betonar utbildningens roll. Medie- och informationskunnighet framstår som avgörande för samhällets förmåga att stå emot påverkanskampanjer. Andra diskuterar de etiska dilemman som uppstår när demokratier ska försvara sig. Vilka metoder är acceptabla? Var går gränsen för när försvaret börjar undergräva det man vill skydda?

Det nordiska perspektivet löper som en röd tråd genom boken. Länder som Sverige har relativt hög motståndskraft mot informationspåverkan, tack vare samhällsförtroende och robusta mediesystem. Men den motståndskraften är inte given. Den måste underhållas, och den utmanas av krafter som vill se den urholkad. Boken analyserar hur Ryssland använder informationspåverkan som en del av sin säkerhetspolitik, och hur Kina arbetar med att ”berätta Kinas historia väl” för att forma den globala informationssfären i partiets intresse.

I mitt kapitel argumenterar jag för att vi behöver ett helhetssvar på AI-driven desinformation. Det räcker inte att bygga bättre detektionsverktyg. Vi måste förstå de ekonomiska strukturer som belönar engagemang framför sanningshalt, och vi måste investera i forskning som knyter samman teknologer, samhällsvetare och beslutsfattare. Det är ett stort projekt. Men alternativen är sämre.

I dag släpps alltså denna bok. Den är tänkt som ett levande dokument som ska uppdateras i takt med att kunskapsläget förändras. Det säger något om fältets natur. Vi befinner oss mitt i en omvälvning, och de svar vi formulerar i dag kommer att behöva revideras i morgon. Men att börja samtalet, att samla den bästa tillgängliga kunskapen mellan två pärmar, är ett nödvändigt första steg.

Boken finns fritt tillgänglig kostnadsfritt via Myndigheten för psykologiskt försvar.

Referenser

Falkheimer, J. & Pamment, J. (Red.). (2025). Psychological Defence and Information Influence. A Textbook on Theory and Practice. Myndigheten för psykologiskt försvar.

X – plattformen som själv är förövare

Först kom bikinibilderna. Elon Musks AI-verktyg Grok klädde av Sveriges vice statsminister Ebba Busch digitalt, och miljontals såg bilderna. X svarade med att flytta möjligheten att skapa bilder bakom en betalvägg. Åtta dollar i månaden. Problem löst, tycktes budskapet från plattformen X vara. Men problemet är inte löst. Det är värre. Bakom betalväggen kan AI:n Grok nu generera nazistiska symboler kombinerade med sexualiserat våld. Nakenbilder av kända personer i grovt pornografiska sammanhang. Sexuellt våld på beställning, producerat av plattformen själv. Och Elon Musk tjänar pengar på övergreppen.

I förra veckan skrev jag om hur Musk kan påverka det svenska valet. Jag hade då inte en tanke på att jag igen skulle återvända till ämnet för att skriva om något än värre än den veckans problematiska bilder.

Det började med bikinibilderna. I slutet av december upptäckte X-användare att de kunde tagga plattformens AI-verktyg Grok och be den redigera fotografier. ”Sätt henne i bikini” var en vanlig begäran, och Grok levererade. Tusentals AI-genererade bilder spreds, av kvinnor som aldrig gett sitt samtycke till att avklädas digitalt. Bland dem Sveriges vice statsminister Ebba Busch, vars manipulerade bilder nådde miljontals användare. Hon kommenterade det i en video. ”Jag blev ofrivilligt avklädd… som kvinna är det jag som bestämmer när, var och inför vem jag visar mig i bikini”

Statsminister Ulf Kristersson beskrev det som ”beskrev det som osmakligt, oacceptabelt och kränkande ”. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer var ännu mer direkt. ”Om X inte kan kontrollera Grok, kommer vi göra det. Och vi kommer göra det snabbt, för om du tjänar pengar på skada och övergrepp förlorar du rätten att reglera dig själv.” EU-kommissionen beordrade X att bevara alla Grok-relaterade dokument fram till slutet av 2026, som del av en pågående utredning. Indonesien och Malaysia blockerade tjänsten helt.

X reagerade. Men inte genom att stänga av funktionen eller bygga in säkerhetsmekanismer. Istället flyttade man bildgenerering bakom en betalvägg. Åtta dollar i månaden räcker nu för att få tillgång till det verktyg som producerar detta material. EU:s talesperson i digitala frågor Thomas Regnier avfärdade lösningen. ”Detta förändrar inte vår grundläggande invändning. Betald prenumeration eller inte, vi vill inte se sådana bilder. Så enkelt är det.”

Idag publicerade X ett nytt uttalande. De säger sig ha implementerat tekniska åtgärder för att förhindra att Grok redigerar bilder av verkliga personer i avslöjande kläder. Problemen skulle vara lösta. När vi testar igen, fungerar dock allt precis som förut.

För vad som hänt den senaste veckan är värre än vad som hittills framkommit. Tillsammans med kollegor i RISE Center for Security Design and Innovation (CSDI) och med samarbetspartners har vi kunnat se vad plattformen faktiskt möjliggör för betalande användare. Det handlar inte längre om bikinibilder. Det handlar om helt nakna bilder av kända personer i grovt pornografiska sammanhang. Det handlar om bilder där nazistiska symboler kombineras med sexualiserat våld mot kvinnor. Om vapen och övergrepp i samma bild. Om material som tidigare bara funnits på de mörkaste hörnen av internet, nu genererat på begäran av plattformens egen AI, tillgängligt för alla som betalar för en X-prenumeration.

Det här är inte en fråga om att användare missbrukar ett neutralt verktyg. Det är inte som om någon hackat sig in och hittat en sårbarhet. Grok är designad av xAI, ägs av X, och publicerar direkt på plattformen via sitt eget konto. När Grok genererar en bild är det plattformen själv som skapar och publicerar den. Detta är juridiskt distinkt från tidigare ”nudify”-appar som opererat i internets skuggor. De var fristående tjänster där användare laddade upp och laddade ner. Här är produktionen och distributionen samma händelse, utförd av plattformen, på plattformen, inför hundratals miljoner användare.

Groks säkerhetsriktlinjer, publicerade av xAI på GitHub, instruerar modellen att ”anta goda avsikter” hos användaren och undvika ”worst-case assumptions”. Användare ska behandlas som vuxna och inte ”moraliseras eller föreläsas om de frågar något kantigt”. I samma dokument står det att det inte finns ”några begränsningar” för fiktivt sexuellt innehåll med mörka eller våldsamma teman. EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier var tydlig i sin bedömning. ”Det här är inte kryddigt. Det här är olagligt. Det här är motbjudande.”

När plattformen får frågor om europeisk lagstiftning svarar den med automatiska meddelanden. ”Legacy Media Lies”. Lögner från gammelmedia. Det är deras officiella kommunikationsstrategi mot EU-kommissionen.

I ledarartiklar och debattinlägg har svenska röster börjat höjas. Borås Tidning noterade att Grok genererar 6 700 avklädda bilder i timmen och menade att politiker, journalister och opinionsbildare bör överväga sin närvaro på plattformen. Isobel Hadley-Kamptz ställde i Dagens Nyheter den fråga som borde vara omöjlig att ignorera. ”Varför hänger svenska politiker på en sajt som producerar barnporr på beställning?”. Nu kan vi lägga sexualiserat våld på beställning, på listan.

Nu måste den frågan ställas igen, med ännu större emfas. Det som pågår är en systematisk produktion av övergreppsmaterial, faciliterad av plattformens egen AI, tillgänglig för alla med ett kreditkort, i en skala som inte tidigare setts.

Sverige går in i ett valår. Samtalet om politik, om framtid, om vilket samhälle vi vill ha, kommer till stor del att föras på digitala plattformar. Frågan är vilka plattformar det ska vara. Och om den svenska politiken och journalistkåren kan fortsätta låtsas som om det fortfarande handlar om avvägningar mellan räckvidd och principer. När plattformen själv producerar sexualiserat våld har jag svårt att se hur det kan finnas några avvägningar kvar.

X en plattform som normaliserar övergrepp och tjänar pengar på det. Som svarar på kritik med anklagelser om censur. Som systematiskt monterar ner sin förmåga att förhindra skada.

Vad som finns kvar av de principer vi säger oss dela, om mänsklig värdighet, om kroppslig integritet, om kvinnors och barns rätt att inte bli sexualiserade utan samtycke? Hur kan den svenska opinionsbildningen fortsätta legitimera en plattform som blivit något betydligt värre än de skuggiga appar vi tidigare försökt förbjuda?

Det tar tid för juridiken att göra sitt. Skadan sker här och nu. Jag önskar mig ett politiskt handslag. En överenskommelse om att lämna X för att stärka demokratin och för att stå upp för alla de som plattformen utsätter för skada. Hur svårt kan det vara?

Referenser

8 Sidor. (2026, januari). Falska bilder på Busch.

Borås Tidning. (2026, 9 januari). Grok-skandalen visar att X har blivit internets avgrundshål.

Dagens Opinion. (2025, 23 november). Komexperter: Politiker och journalister lämna X.

France 24. (2026, 13 januari). How AI ’deepfakes’ became Elon Musk’s latest scandal.

Hadley-Kamptz, I. (2026, januari). Varför hänger svenska politiker på en sajt som producerar barnporr på beställning? Dagens Nyheter.

Heath, C. (2026, januari). Så kan Elon Musk påverka det svenska valet. Carl Heath.

Huffington Post UK. (2026, 12 januari). Keir Starmer warns Elon Musk he’s ready to crack down on ’disgusting and shameful’ Grok.

Mercury News. (2026, 7 januari). Musk’s Grok AI generated thousands of undressed images per hour on X.

NPR. (2026, 12 januari). Malaysia, Indonesia become first to block Musk’s Grok over AI deepfakes.

Sveriges Radio. (2026, 8 januari). Ulf Kristersson om AI-bilderna på Ebba Busch: ”Ett slags sexualiserat våld”. P3 Nyheter.

The Decoder. (2026, 8 januari). EU orders X to preserve all Grok-related documents through 2026.

TV4. (2026, januari). Ebba Busch: ”Blev ofrivilligt avklädd av Elon Musks Grok”.

Så kan Elon Musk påverka det svenska valet

Den 20 december 2024 publicerade Elon Musk sex ord på X. ”Only the AfD can save Germany.” En månad senare, två dagar före minnesdagen för förintelsens offer, talade han virtuellt vid AfD:s kampanjmöte i Halle. ”Jag tror att världens öde vilar på detta val i Tyskland”, sade han. ”Det är bra att vara stolt över tysk kultur, tyska värderingar, och att inte förlora det i någon form av mångkultur som späder ut allting.” Barn, menade Musk, ska inte ställas till svars för sina förfäders synder.

CDU:s partiledare Friedrich Merz, som senare valdes till förbundskansler, fann inga historiska paralleller. ”Jag kan inte minnas att det har förekommit ett liknande fall med inblandning i ett vänligt sinnat lands valkampanj i västerländska demokratiers historia”, sade han.

Sverige går till val den 13 september 2026. Mönstret från Tyskland är inte unikt.

I Storbritannien förhandlar Musk enligt The Times om en donation på motsvarande en miljard kronor till Nigel Farages Reform UK. Han har fäst ett inlägg om att befria Tommy Robinson högst upp på sin profil. Robinson, vars riktiga namn är Stephen Yaxley-Lennon, avtjänar fängelsestraff för upprepade falska anklagelser mot en syrisk flykting. I Italien har Musk byggt en nära relation med premiärminister Giorgia Meloni och förhandlat om ett Starlink-kontrakt värt 1,5 miljarder euro. I Frankrike uttryckte han stöd för Marine Le Pen efter hennes fällande dom för förskingring av EU-medel. I Spanien deklarerade han att Vox kommer att vinna nästa val.

Det handlar inte om en excentrisk miljardär som tycker till på internet. Det handlar om systematisk intervention i demokratiska val över hela Europa, från en person vars plattform når 200 miljoner följare.

Men utspelen är bara en liten del av det hela. Det är plattformen som är det verkliga instrumentet.

En studie publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences 2022 undersökte algoritmisk förstärkning på Twitter. Forskarna, bland dem Twitters egna datavetare, tilldelade användare antingen algoritmiskt eller kronologiskt sorterat flöde. De fann att högerpartier fick signifikant högre algoritmisk förstärkning än vänsterpartier i sex av sju studerade länder. I Kanada amplifierades de konservativa 167 procent jämfört med liberalerna på 43 procent. I Storbritannien 176 procent jämfört med 112 procent.

En färsk studie från 2025 presenterad vid ACM Conference on Fairness, Accountability, and Transparency granskade X:s algoritm under det amerikanska presidentvalet genom att skapa 120 testkonton. Resultatet visade att nya konton uppvisar högerbias i sina förvalda flöden redan från start.

Den kanske i detta sammanhang viktigaste studien publicerades i Science i november 2025. Forskarna använde ett webbläsartillägg som i realtid omrankade innehåll i användarnas flöden på X. De visade att algoritmiska val har en kausal och substantiell påverkan på affektiv politisk polarisering; alltså hur starkt människor ogillar, misstror eller avhumaniserar politiska motståndare. Effekten motsvarade ungefär tre års normal förändring i USA. För en vanlig användare innebär detta att plattformens algoritm inte bara avgör vad du ser, utan gradvis formar hur du känner inför andra människor och samhällsgrupper. När algoritmen systematiskt prioriterar konflikt, ilska och moralisk indignation förstärks misstro och fientlighet, även utan att användaren själv aktivt söker det. Det är detta som gör X problematiskt. Inte att människor uttrycker extrema åsikter, utan att plattformens design i sig driver fram ett mer polariserat och känslomässigt hårdnat samhällsklimat.

Musk har redan riktat fokus mot Sverige. Den 9 december 2025 postade han ”Sweden is dying” till sina 229 miljoner följare. Inlägget han svarade på kom från Peter Imanuelsen, en brittisk medborgare med dokumenterad bakgrund i förintelseförnekelse. Tidigare har Musk anklagat Olof Palme för att ha förstört Sverige. Han har spridit statistik om svenska flyktingar som faktakontrollerats och avfärdats av Euronews. Han har hävdat att Sverige betalar ”lösensumma” till Bryssel för rätten att rädda sitt land. Mönstret är tydligt: Sverige framställs som ett avskräckande exempel, ett land i förfall, ett bevis på att den europeiska modellen har misslyckats.

Infrastrukturen för påverkan byggs redan. Och den sammanfaller med officiell amerikansk politik.

Den 4 december 2025 publicerade Trumpadministrationen sin nya nationella säkerhetsstrategi. Dokumentet varnar för att Europa står inför ”civilizational erasure” och att kontinenten kommer att vara ”oigenkännlig inom tjugo år eller mindre” om nuvarande trender fortsätter. Strategin uppmanar USA att stödja ”patriotiska europeiska partier” och ”rörelser som söker suveränitet och bevarande av traditionella europeiska levnadssätt”. Österrike, Ungern, Italien och Polen pekas ut som länder USA bör arbeta närmare med, ”i syfte att dra dem bort från Europeiska unionen”.

Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt kommenterade strategin: ”Den placerar sig till höger om extremhögern i Europa. Det är språk man annars bara finner hos bisarra röster i Kreml.” Kreml var av samma uppfattning. Talesperson Dmitry Peskov kallade strategin ”i stort sett förenlig med vår vision”.

Musks agerande på X är inte längre bara en excentrisk miljardärs privata agenda. Det är helt i linje med den amerikanska administrationens uttalade mål att förskjuta europeiska värderingar och försvaga den europeiska ordningen. Plattformen som en gång var Twitter har blivit ett instrument för geopolitisk påverkan.

I slutet av december 2025 uppdaterades Musks AI-tjänst Grok. Plötsligt översvämmades plattformen av sexualiserade bilder av kvinnor, genererade av tjänsten i realtid utan samtycke. Bland offren fanns den 14-åriga skådespelaren Nell Fisher och Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Grok publicerade själv en ursäkt och erkände att tjänsten genererat bilder på ”två unga flickor, uppskattningsvis 12 till 16 år, i sexualiserade kläder” baserat på användares uppmaningar. Enligt Copyleaks genererades ungefär en sådan bild per minut under en vecka.
Musks reaktion? Han kommenterade en bild av en raket i bikini med orden ”kinda hot, ngl.”

I december 2025 utfärdade EU-kommissionen 120 miljoner euro i böter mot X för brott mot Digital Services Act. Kommissionen fann att plattformens blå bockar vilseleder användare, att annonsarkivet är bristfälligt och att X aktivt blockerar forskares tillgång till data. Musk svarade med att jämföra EU med ”fjärde riket.”

Sveriges Radio lämnade redan i april 2023, med hänvisning till plattformens minskade betydelse och oro för dess kapacitet att hantera desinformation och hat. Karolinska Institutet stängde sitt konto i mars 2025. ”Närmast en toxisk miljö”, var motiveringen. Forskare hade utsatts för trakasserier, hot, kallats olika tillmälen. KTH och Umeå universitet följde efter. Fackförbund har lämnat i politisk markering mot vad de beskriver som ”en miljö där hatretorik får allt större utrymme”. Över 60 tyska och österrikiska akademiska organisationer lämnade i protest mot Musks AfD-stöd.

Internetstiftelsens rapport Svenskarna och internet 2025 visar att X-användningen i Sverige sjunkit från 18 till 15 procent på ett år. Tretton procent har lämnat tjänsten helt. Bland kvinnor är det nu fler som har varit användare än som är kvar.

Samma dag som denna text publiceras meddelade det brittiska parlamentets jämställdhetsutskott att de slutar använda X. Ordföranden Sarah Owen förklarade; ”Vi anser inte att det är lämpligt att använda en sådan plattform för att dela vårt arbete.” Liberaldemokraten Christine Jardine var tydligare. ”Jag kan inte i gott samvete fortsätta använda en plattform som verkar ovillig att agera mot detta grovt kränkande beteende mot kvinnor och flickor.” Det är första gången en Westminster-organisation formellt lämnar X.

Vad betyder då detta för svensk demokrati?

Som särskild utredare synliggjorde jag tillsammans med kollegor under 2020 dessa problem i betänkandet ”Det demokratiska samtalet i en digital tid”. Då konstaterade vi att en stor del av de demokratiska samtalen äger rum på arenor som kontrolleras av några få plattformsföretag. Dessa företag har stor påverkan på hur åsiktsbildningen tar sig uttryck genom bland annat den innehållsmoderering som sker på plattformarna. VI föreslog då att en ny utredning borde tillsättas för att analysera hur demokratin påverkas av globala plattformsföretag och om det finns behov av reglering. Idag, fem år senare, är behoven ännu större. Visst har det hänt en del sedan dess, så som att EU har antagit Digital Services Act. Det vi ser nu är att det inte är tillräckligt.

En plattform vars ägare aktivt intervenerar i val, vars algoritmer dokumenterat gynnar vissa politiska krafter, vars AI genererar förnedrande bilder av folkvalda, är inte en arena som eftersträvar opartiskhet. Det är en arena med en uttalad agenda.

Det finns de som menar att man måste vara där opinionen formas. Att ge upp arenan är att kapitulera. Men det argumentet förutsätter att arenan är öppen och att spelreglerna är desamma för alla. När arenan ägs av en person med uttalade politiska mål, designad med algoritmer som gynnar hans agenda, är att delta att bidra till att legitimera det som sker.

Elon Musk har inte fått en enda svensk röst. Han har inte ställt upp i något val. Men hans beslut om hur algoritmer ska fungera, vilket innehåll som ska förstärkas och vilken AI som ska släppas fri påverkar förutsättningarna för svensk opinionsbildning mer än de flesta folkvalda politiker.

Frågan är inte om Musk kommer att försöka påverka det svenska valet. Han har redan börjat. Frågan är vad vi ska göra åt det.

Det finns många som menar att det inte går. Att det är omöjligt. Men det blir bara omöjligt om vi kapitulerar för möjligheten redan innan vi ens har försökt. Och bättre är, att vi har gjort det förut.

Den 2 december 1766 antog Sverige världens första lag som avskaffade förhandscensuren. Dessförinnan var det förbjudet att trycka något som makthavarna inte höll med om. Varje bok, varje text, krävde förhandsgodkännande. Den österbottniske prästen Anders Chydenius drev igenom förordningen mot adelns motstånd. Effekten var omedelbar. Antalet tryckta skrifter ökade kraftigt, särskilt politiska pamfletter och tidskrifter”. Tidningar och tidskrifter fick ökad periodicitet, och fler politiska tidningar och kortlivade dagstidningsliknande publikationer såg dagens ljus. UNESCO har utsett förordningen till världsminne.

Den 1 januari 1925 sände AB Radiotjänst sin första utsändning. En nyårsgudstjänst från Jakobs kyrka i Stockholm. Radion var ett under, men också en fara. Vem skulle bestämma vad som sades till alla dessa lyssnare samtidigt? Fyrtiotusen hushåll hade licens det första året. Tolv år senare var det en miljon. Riksdagen definierade radiovågorna som en begränsad resurs som skulle förvaltas rättvist, en ”kulturell institution i folkbildningsarbetets tjänst”. Public service byggdes med armlängds avstånd från både stat och marknad, oberoende nog att tjäna demokratin snarare än särintressen.

År 1950 fanns omkring 237 dagstidningar i Sverige. Tio år senare var de cirka 186. Tidningar lades ner, och med dem försvann lokala röster, alternativa perspektiv och journalistisk mångfald. År 1965 infördes det första direkta och selektiva statliga stödet till dagspressen. 1971 etablerades produktionsstödet för andratidningar, de som inte var störst på orten men som bedömdes nödvändiga för att den offentliga debatten inte skulle tystna. Målet var mångfald i nyhetsförmedling och opinionsbildning i hela landet. År 2019 gjordes stödet teknikneutralt och omfattar även digitala nyhetsmedier.

Vid varje större teknikskifte har vi byggt institutioner för att värna det demokratiska samtalet. Infrastruktur som möjliggör mångfald, oberoende och öppenhet.

Tekniken finns redan. Öppna protokoll som ActivityPub och AT Protocol möjliggör sociala nätverk där användare kan flytta sina data mellan tjänster, precis som ett telefonnummer kan flyttas mellan operatörer. Mastodon, Bluesky och andra decentraliserade alternativ växer. Flera EU-institutioner, tyska och holländska myndigheter har etablerat närvaro på öppna plattformar. Digital Services Act ger EU verktyg att ställa krav på transparens och ansvar. Eftersom tekniken bygger på öppna protokoll och öppen källkod är det möjligt att både bidra till befintliga projekt, men även utveckla nya, ovanpå samma tekniska infrastruktur. Det är fullt möjligt att bygga digital offenltig infrastruktur i samhällets och medborgarens tjänst.

Vad som saknas är inte teknik. Det är politisk vilja.

Det kräver mod att lämna en plattform där man under år byggt upp en följarskara. Det kräver att politiker, opinionsbildare och institutioner erkänner att surt förvärvade följare på X inte är viktigare än demokratins infrastruktur. Det kräver att vi slutar behandla plattformar ägda av miljardärer med politiska agendor som neutrala torg, och börjar se dem för vad de är. Privata arenor med egna intressen och egna agendor.

Demokratin är inte ett statiskt tillstånd. Den är något vi i varje generation måste välja att försvara och utveckla. Våra föregångare byggde tryckfrihet, public service och mediestöd. De såg att ny teknik krävde nya institutioner för att värna det öppna samtalet.

Nu är det vår tur.

Referenser

Copyleaks. (2026, januari). Grok and the Rise of Nonconsensual Image Manipulation.

EU-kommissionen. (2025, 8 december). Commission fines X €120 million under the Digital Services Act.

Euronews. (2025, 5 februari). Fact check: Do nearly 80% of refugees in Sweden holiday in their home country?

Euronews. (2025, 7 januari). Will Italy’s use of Elon Musk’s satellites affect a key EU project?

Fortune. (2025, 26 januari). Elon Musk tells far-right AfD party it is ”the best hope for the future of Germany.”

Göteborgs-Posten. (2026, 7 januari). Fejkade bikinibilder på Ebba Busch sprids.

Huszár, F., Ktena, S. I., O’Brien, C., Belli, L., Schlaikjer, A., & Hardt, M. (2022). Algorithmic amplification of politics on Twitter. Proceedings of the National Academy of Sciences, 119(1), Article e2025334119.

Internetstiftelsen. (2025). Svenskarna och internet 2025.

Musk, E. [@elonmusk]. (2025, 9 december). Sweden is dying [Inlägg på X]. X.

NBC News. (2025, 9 januari). Elon Musk boosts German far right party with live event on X.

Newsweek. (2026, 3 januari). Elon Musk’s Grok apologizes after generating sexual image of young girls.

NPR. (2024, 31 december). Germany accuses Elon Musk of trying to interfere in its national elections.

Piccardi, T., Saveski, M., Jia, C., Hancock, J. T., Tsai, J. L., & Bernstein, M. S. (2025). Reranking partisan animosity in algorithmic social media feeds alters affective polarization. Science, 390(6776), Article eadu5584.

SOU 2020:56. Det demokratiska samtalet i en digital tid.

SVT Nyheter. (2025). Nyval i Tyskland 2025: Så funkar det och därför sker det nu.

The Guardian. (2026, 7 januari). Commons women and equalities committee to stop using X amid AI-altered images row.

The Times. (2024, december). Musk in talks for £100m Reform UK donation. [Rapporterad i PBS News].

UNESCO. (2023, maj). Tryckfrihetsförordningen utsedd till världsminne.

Ye, J., Luceri, L., & Ferrara, E. (2025). Auditing political exposure bias: Algorithmic amplification on Twitter/X during the 2024 U.S. presidential election. I Proceedings of the 2025 ACM Conference on Fairness, Accountability, and Transparency (s. 2349–2362). ACM.

Expressen. (2026, 7 januari). AI-porr skapas på Musks X – Ebba Busch drabbad.

Sveriges Radio. (2023, 18 april). Sveriges Radio slutar vara aktivt på Twitter.

Arbetet. (2025, 6 februari). Twitter var bra – X sprider hat.

Bildt, C. [@carlbildt]. (2025, 5 december). In saying that Europe faces ”civilizational erasure”… [Inlägg på X]. X.

Bildt, C. (2025, 10 december). America’s Civilizational Suicide. Project Syndicate.

NPR. (2025, 5 december). Trump’s security strategy slams Europe, asserts power in Western Hemisphere.

The White House. (2025, 4 december). National Security Strategy.

Digital suveränitet på amerikanska villkor

Efter månader av utredning kom den 5 december beskedet från Bryssel. EU:s första böter under Digital Services Act. 120 miljoner euro mot Elon Musks plattform X för tre konkreta transparensbrott. Först i frågan om vilseledande blå verifieringsmärken som vem som helst kan köpa för 115 kronor i månaden utan identitetskontroll. Därefter att X haft en annonsdatabas som saknar grundläggande information om vem som betalar för vilka budskap. Och slutligen att X valt att blockera tillgång för forskare som försöker granska plattformens systemrisker.

Inget av detta handlar om censur. Inget av detta handlar om vilka åsikter som får eller inte får spridas. EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier var tydlig i hans kommentar. “Dagens beslut har inget att göra med innehållsmoderering. Det handlar om transparensbestämmelser för medborgare här i Europeiska unionen.” Men ingenting av detta tycks bekomma ledande beslutsfattare i Washington.

Samma dag som EU:s beslut kom, släppte Trump-administrationen sin nationella säkerhetsstrategi. Dokumentet varnar för Europas “civilisatoriska utplåning”. Det är ett sätt att uttrycka sig som tidigare associerats med extremhögerns konspirationsteorier om befolkningsutbyte. “Det är mer än troligt att inom några decennier som längst kommer vissa NATO-medlemmar att bli majoritets-icke-europeiska”, står det att läsa. Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt beskrev retoriken som “språk man annars bara hittar från några bisarra hjärnor i Kreml.”

Inom loppet av några timmar från det att EU tilldelat bötern, gå gick USA:s utrikesminister Marco Rubio ut med ett uttalande. “EU-kommissionens böter på 140 miljoner dollar är inte bara ett angrepp på X, det är ett angrepp på alla amerikanska techplattformar och det amerikanska folket från utländska regeringar. Dagarna för att censurera amerikaner online är över.” Vicepresident JD Vance kallade böterna “en avgift för att vägra ägna sig åt censur.” FCC-ordföranden Brendan Carr menade att “Europa beskattar amerikaner för att subventionera en kontinent som hålls tillbaka av Europas egna kvävande regleringar.”

Musk själv svarade med ett enda ord på beskedet, “Bullshit”, följt av uppmaningar att avskaffa EU helt. “EU borde upplösas och suveränitet återlämnas till enskilda länder”, skrev han till sina över 200 miljoner följare på just den plattform som böterna gäller. Dmitry Medvedev, Rysslands tidigare president och nuvarande vice ordförande i landets säkerhetsråd, svarade med ett enda ord. “Exactly.”

Här finns en kognitiv dissonans som är värd att stanna vid. EU:s faktiska beslut handlar om att X säljer blå bockar utan att verifiera vem köparen är, vilket underlättar bedrägerier och identitetsstölder. Det handlar om att X:s annonsdatabas inte visar vem som betalar för politisk reklam, vilket omöjliggör granskning av dolda påverkanskampanjer. Det handlar om att X aktivt blockerar forskare från att studera hur plattformen påverkar samhället. Beslutet handlar helt och hållet om fråogr om transparens och konsumentskydd, och inte om åsiktskontroll.

Men det narrativ som beslutsfattare i USA målar upp, det talar om censur, om angrepp på yttrandefrihet, om civilisatorisk dekadens. Det handlar om två helt olika beskrivningar av verkligheten som nästan inte överlappar varandra överhuvudtaget. Ändå är det den amerikanska berättelsen som sprids snabbast. Musks plattform är själva megafonen, och han har varje incitament att förmedla sin version.

Tar man ett steg tillbaka och ser till hur den amerikanska berättelsen om EU och digitala plattformar har utvecklats, så ser man hur det som nu sker bara är en del i en större berättelse. I juli släppte republikanska ledamöter i House Judiciary Committee en 147-sidig rapport med titeln “The Foreign Censorship Threat”. Rapporten bygger på dokument erhållna genom stämning och hävdar att DSA är ett “censurverktyg” som “nästan uteslutande riktar sig mot politiskt konservativa.” State Department har instruerat amerikanska ambassader i Europa att “bygga opposition” mot DSA. Reuters rapporterar att Trump-administrationen överväger sanktioner mot EU-tjänstemän som tillämpar lagen.

Men den kanske mest talande detaljen är hur snabbt också ryska röster förstärkte narrativet. Samma dag som böterna tillkännagavs twittrade Kirill Dmitriev, chef för Ryska direktinvesteringsfonden, att “EU:s ondskefulla censurmaskin och de orättvisa böterna mot X bevisar återigen Trump-administrationens varning om Europas brutala utsikt till civilisatorisk utplåning.” Kreml och Vita huset sjunger samma sång.

Denna samstämmighet återspeglas även i en besvärande tystnad från USA när det gäller just Ryssland, som har haft X blockerat sedan mars 2022. Kina har blockerat plattformen sedan 2009. Inga arga tweets från Rubio. Inga hot om sanktioner. Ingen retorik om civilisatoriskt förfall. När en rysk domstol förra året dömde Google till böter på 20 decillioner dollar, ett tal med 34 nollor, mer än hela världens samlade BNP, för att YouTube blockerat Kreml-kontrollerade kanaler, förblev Washington tyst. Men när EU kräver transparens om vem som köper blå bockar för 115 kronor i månaden, då handlar det plötsligt om ett angrepp på den amerikanska civilisationen.

Det som nu utspelar sig är inte en juridisk tvist om plattformsreglering. Det handlar om en strategisk och politisk kampanj där den amerikanska administrationen använder DSA-böterna som symbol för en bredare ideologisk konfrontation. Säkerhetsstrategin talar explicit om att “odla motstånd mot Europas nuvarande bana inom europeiska nationer” och noterar positivt “det växande inflytandet av patriotiska europeiska partier”. Det är en direkt hänvisning till de högerextrema, EU-kritiska rörelser som administrationen och även Elon Musk, som äger X, aktivt stödjer.

Deputy Secretary of State Christopher Landau gjorde kopplingen mellan EU-reglering och militäralliansen explicit. “När dessa länder bär sina NATO-hattar insisterar de på att transatlantiskt samarbete är hörnstenen i vår gemensamma säkerhet”, skrev han på X. “Men när de bär sina EU-hattar driver de alla möjliga agendor som ofta är direkt fientliga mot amerikanska intressen.” Hans slutsats var inte subtil. “Det som är ännu värre är att USA befinner sig i en militär allians med just de länder som attackerar oss via EU.” Budskapet kan knappast missförstås. Antingen anpassar ni er techreglering, eller så ifrågasätter vi alliansen.

För Sverige och EU handlar det som nu utspelar sig om suveränitet i den mest grundläggande meningen. Har vi rätt att reglera digitala plattformar som verkar på vår marknad? Får vi ställa transparenskrav på annonsering som riktas mot våra medborgare? Kan vi kräva att forskare får granska system som påverkar våra demokratier? Enligt Washington är svaret nu nej. Åtminstone om plattformen ägs av en amerikansk miljardär med nära band till presidenten.

Handelminister Howard Lutnick har redan kopplat DSA till pågående förhandlingar om stål- och aluminiumtullar. Budskapet är tydligt. Anpassa er techreglering eller betala priset i handelsavtal. I kongressen diskuteras GRANITE Act, en lag som skulle ge amerikanska företag rätt att stämma EU för “censur” med skadestånd på minst 10 miljoner dollar eller tre gånger böterna, och även möjlighet att beslagta europeiska statstillgångar i amerikanska finansinstitut.

Det vi bevittnar nu är någonting nytt. Det handlar inte om en handelstvist mellan partner som förhandlar, och det är inte heller frågan om en diplomatisk oenighet som kan lösas med kompromisser. Det vi nu ser är en presidentadministration som aktivt arbetar för att underminera en allierad som de anser vara på “civilisatoriskt fall.” En administration som ser europeisk plattformsreglering som ett existentiellt hot mot amerikanska intressen, och som har både viljan och verktygen att bekämpa den.

Det amerikanska narrativet tycks nu spridas snabbare än det europeiska. Musks 200 miljoner följare nås inom sekunder. EU:s pressmeddelanden begravs i juridiska nyanser. Medier i hela västvärlden återger berättelsen om “censur” i första hand, och det är allt svårare att läsa om att böterna gäller verifieringsmärken och annonsdatabaser. Den som kontrollerar plattformarna på vilket berättelser färdas, och de som kontrollerar berättelsen, kontrollerar också i hög grad reaktionerna.

För den som minns historien finns det något beklämmande bekant. Stormakter har alltid försökt diktera villkoren för mindre nationer. Men när stormakten är din allierade, när den använder samma retorik som din geopolitiska motståndare, när den aktivt stödjer krafter som vill upplösa din union, då krävs en omprövning av vad allianser egentligen betyder.

En ytterligare fråga handlar om hur vi i EU behöver värdera risken att den opinionsbildning som äger rum i EU, idag sker på plattformar som är amerikanska och kinesiska. Hur väl skyddas demokratin när grundläggande digital infrastruktur är utanför den juridiska rådigheten?

EU:s böter mot X är ett beslut som rör konsumentskydd. Reaktionen från Washington handlar inte på något sätt om det, utan istället om en ny verklighet där transatlantiska band inte längre kan tas för givna och där digital suveränitet nu också handlar om att värna grundläggande demokratiska förutsättningar i en digital tid.

Referenser

European Commission. (2025, 5 december). Commission fines X €120 million under the Digital Services Act. Digital Strategy.

Rubio, M. [@SecRubio]. (2025, 5 december). “The European Commission’s $140 million fine isn’t just an attack on @X…” [Inlägg på X].

Vance, JD [@JDVance]. (2025, 4 december). “Rumors swirling that the EU commission will fine X hundreds of millions…” [Inlägg på X].

Bildt, C. [@carlbildt]. (2025, 5 december). “In saying that Europe faces ‘civilizational erasure’…” [Inlägg på X].

The White House. (2025, december). National Security Strategy.

House Judiciary Committee Republicans. (2025, 25 juli). The Foreign Censorship Threat: How the European Union’s Digital Services Act Compels Global Censorship and Infringes on American Free Speech .

House Judiciary Committee. (2025, 25 juli). Pressmeddelande om rapporten.

Reuters. (2025, 7 augusti). Exclusive: Rubio orders US diplomats to launch lobbying blitz against Europe’s tech law.

TASS. (2025, 6 december). Unjust fine on X confirms prospects for Europe’s ‘civilizational erasure’ — RDIF CEO.

Landau, C. [@DeputySecState]. (2025, 7 december). “When these countries wear their NATO hats…” [Inlägg på X].

CNBC. (2025, 6 december). Senior US diplomat calls EU policies bad for trans-Atlantic partnership.

The Moscow Times. (2024, 29 oktober). Russia Fines Google $2.5 Decillion Over YouTube Bans.

CBS News. (2022, 4 mars). Russia blocks Facebook and Twitter access.

Medvedev, D. [@MedvedevRussiaE]. (2025, 6 december). “Exactly” [Svar på Musks inlägg om att avskaffa EU].

Byrne, P. (2025, 18 oktober). The GRANITE Act: How Congress Can Strike Back Against Foreign Censors.

Byrne, P. (2025, 19 november). The Full Text of the Wyoming GRANITE Act.

The Washington Post. (2025, 5 december). Trump warns of European ‘civilizational erasure’ in realigned national security strategy.

NPR. (2025, 5 december). Trump’s security strategy slams European allies and asserts U.S. power in the Americas.

CBS News. (2025, 5 december). Trump administration National Security Strategy claims Europe facing “civilizational erasure” within 20 years.

TIME. (2025, 6 december). Trump’s National Security Strategy Sparks European Backlash.

Atlantic Council. (2025, december). Talking past each other: Why the US-EU dispute over ‘free speech’ is set to escalate.

Euronews. (2025, 5 december). European Commission hits Elon Musk’s social network X with €120 million fine.

Newsweek. (2025, 5 december). Trump administration accuses Europe of “attack on all” Americans.

Fox Business. (2025, 6 december). Musk, Trump admin shred $140M fine lodged by EU against X social media platform.

#DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #EU #SocialMedia #Svenska #USA

Att se världen genom en annans algoritm

Häromveckan satt jag framför kameran i hemmastudion och pratade med Tindra, reporter på SVT. Tillsammans med hennes reporter-kollega Calle har de gjort ett riktigt fint digitlat experiment där de har levt en vecka i varandras digitala världar. Tindra har scrollat genom Calles TikTok-flöde, Calle genom Tindras. Experimentet väcker många tankar för mig. Framförallt om algoritmer. Men också om hur vi gradvis har överlåtit delar av vår föreställning om världen till system som varken känner oss, älskar oss eller bryr sig om vårt bästa. De optimerar. Men för vad?

Experimentet som SVT genomfört är på ytan en rätt så lättillgänglig journalistisk grej. Två kollegor byter konton i en vecka. De scrollar en timme om dagen. De får gilla klipp men inte dela. Så enkelt. Ändå blir resultatet mer värdefullt än jag hade förväntat mig. Det som framträder är inte bara skillnader i innehåll, så som workout-videos kontra memes, husdjur kontra nyhetsklipp, utan om något mer oroande. Det är hur snabbt de båda reportrarna börjar anpassa sig. Hur humöret förändras. Hur de i någon mening börjar känna annorlunda.

Jag slås av hur sällan vi pratar om detta på allvar. Drygt var femte svensk använder TikTok, enligt Internetstiftelsen. Bland de som är födda på 00-talet är siffran 53 procent dagligen. Trettiofem år efter att World Wide Web kom att förändra vår digitala värld, har vi skapat en infrastruktur för uppmärksamhet som når djupare in i våra medvetanden än någon tidigare medieform. Och vi har ett allt för begränsat samtal om vad det gör med oss, samhället och vår demokrati. När vi har dessa samtal, så fastnar de oftast på individnivå, men sträcker sig inte vidare till att fundera över vad detta gör med oss tillsammans, i samhället.

Det är här jag tycker SVT gör något viktigt, genom att experimentera, visa och förklara. De tar sig an en abstrakt fråga, om hur algoritmer påverkar oss, och gör den till något väldigt konkret. Tindra som försöker engagera sig i ett flöde som inte är hennes. Calle som upptäcker hur hans egna preferenser har raderats och ersatts när han får tillbka telefonen. Det är journalistik som gör det osynliga synligt.

Frågan om sociala medier handlar oftast om individers enskilda val, och hur människor beter sig. Men den större och i min mening viktigare frågan handlar om att förstå de strukturer som formar hur vi uppfattar verkligheten. TikToks algoritmer, liksom Instagrams och YouTubes, är inte neutrala distributionssystem. De är selektionsmaskiner som belönar visst innehåll och dränker annat.

När informationslandskapet splittras upp försvåras det demokratiska samtalet. Politiker talar till skilda publiker som aldrig möts. Journalistik når inte fram. Desinformation sprids i kanaler där faktakontroll saknar tillträde.

Det märkliga med algoritmiska flöden är att de känns naturliga. Vi scrollar som om vi själva valde. Men det man ser i reportaget av Tindra och Calle är hur orkestrerad upplevelsen egentligen är av ett digitalt maskineri som de flesta användare aldrig aktivt reflekterar över. Calles flöde levererar inte samma dopaminutdelning till Tindra. Hennes tumme vill scrolla vidare till något som matchar hennes tränade hjärna. Algoritmen har inte bara lärt sig vad hon gillar. Den bidrar till att forma vad hon gillar.

I en tid av algoritmbaserade uppmärksamhetsekonomiska maskiner – det vi kallar sociala medier – dominerar i informationsmijön, blir det än viktigare med fria och oberoende medier, god journalistik och ett starkt public service. Men också de behöver utvecklas för de nya förutsättningar vi ser. God journalistik är avgörande för samhällets demokratiska samtal. Jag har svårt att föreställa mig hur en kommersiell plattform som TikTok eller Snap skulle producera ett program som synliggör hur deras egen affärsmodell fungerar. De har inget intresse av att läsaren eller tittaren förstår att det är deras uppmärksamhet är produkten som säljs.

Demokrati förutsätter delad verklighet. Inte att alla tycker likadant, tvärtom. Meningsskiljaktigheter är grundläggande för demokratiska samtal. Men att vi har tillgång till gemensamma fakta som grund för våra oenigheter. När algoritmer kurerar separata flöden för olika grupper eroderas den grunden. Vi tror oss fortfarande delta i samma samtal, men vi talar om olika saker, utifrån olika premisser, utan att ens förstå att vi gör det.

Det SVT synliggör med sitt experiment är att detta inte är teknikdeterminism. Algoritmerna är inte naturlagar. De är designval, gjorda av företag med specifika affärsintressen. De kan designas annorlunda. De kan regleras. De kan, med tillräcklig politisk vilja, underordnas demokratiska hänsyn istället för att enbart optimera för graden av engagemang. Men för att den politiska viljan ska växa måste vi först förstå vad som händer. Varje experiment som översätter algoritmernas abstrakta makt till konkret upplevelse bidrar till den förståelsen. Varje gång någon frågar sig varför deras flöde ser ut som det gör, varför deras vän ser helt andra nyheter, varför tonåringarna hemma lever i en parallell informationsverklighet, varje sådan fråga öppnar för ett samtal vi desperat behöver föra.

Det är inte en fråga om att demonisera teknik eller att längta tillbaka till en tid före sociala medier. Det är en fråga om att ta ansvar för de rum där det offentliga samtalet förs. Och det ansvaret kan vi inte delegera till bolag i Mountain View eller Beijing.

Se Tindras och Calles experiment här.

#algoritmer #demokratiskaSamtalet #socialMedia #svenska #tiktok

Nu är tiden för en ny digital offentlig infrastruktur – från plattformar till protokoll

Tidigare idag var jag i SR P1 Förmiddag och pratade om hur vårt digitala opinionsbildningslandskap ser ut inför nästa års val. Jag slogs återigen av hur absurd situationen egentligen är. Vad det betyder att vi kommit att normalisera nyttjandet av amerikanska och kinesiska sociala medieplattformar som grundläggande fundament i vårt digitala opinionsbildningslandskap. Vi har gjort oss beroende av infrastruktur vi inte äger, med spelregler vi inte bestämmer över, och algoritmer som inte tjänar våra intressen utan någon annans. Det är som att hålla riksdagsdebatter på Gröna Lund, som jag sa i radioprogrammet. Eller att sätta bostadsrättsföreningens årsmöte på Liseberg. Absurt när man säger det högt, men ändå är det precis vad vi gör.

Reka Tolnai från Centerpartiet beskrev träffsäkert hur politiken TikTokifierats. Hur budskapen ska passa in på några sekunder, med snabba klipp, under extrem konkurrens om uppmärksamhet i en algoritm styrd från Kina. Hur partiledare som Nooshi Dadgostar använder trendande ljud för att politikera innehåll som egentligen handlar om smink och läppglans. Hur statsminister Ulf Kristersson äntligen skaffat konto i oktober, sent men nödvändigt, för att det blivit “en hygienfaktor”. Och hur allt detta spiller över på andra arenor – till partiledardebatten i Agenda, till intervjuer, till hur politiken förs överallt. Allt ska kunna klippas till trettio sekunder. Allt ska kunna spridas.

Problemet är inte att politiker använder nya kanaler. Problemet är att dessa kanaler inte är designade för demokrati. De är designade för att sälja annonser och för att underhålla. TikToks algoritm dikterar vad som visas härnäst, baserat på ett hemligt recept vars bevekelsegrunder vi inte kan veta. X, tidigare Twitter, har efter Elon Musks övertagande förvandlats till en plattform som systematiskt förstärker vissa röster och tystar andra, enfärsk forskning från Sky News visar hur mer än hälften av det politiska innehållet på plattformen kommer från extrema konton. Facebook och Instagram har slutat ta emot politiska annonser. Det digitala opinionsbildningslandskapet formas av kommersiella logiker, av auktoritära staters intressen, av enskilda miljardärers politiska agendor.

Men det finns en annan väg. Eller faktiskt flera.

För medan vi talar om TikTok och X som om de vore de enda alternativen, växer en helt annan digital värld fram. Den bygger inte på slutna plattformar utan på öppna protokoll. Den ägs inte av enskilda företag utan förvaltas av alla. Den styrs inte av hemliga algoritmer utan av transparenta val. Och den finns redan här, idag, redo att användas.

Föreställ dig ett Sverige där Sveriges Radio publicerar sitt innehåll via ett öppet protokoll. Där du kan lyssna på P1 Förmiddag i din valda app. Kanske Mastodon, kanske BlueSky, kanske något annat. Där SVT Play integrerar med PeerTube så att deras program går att ta del av i samma federerade nätverk där du också följer din lokaltidning, din kommuns information, dina favoritbloggar. Där Dagens Nyheter, Expressen, Dagens ETC, Kvartal, Göteborgs-Posten och många andra medier publicerar sina texter mot samma protokoll, men naturligtvis med de betallösningar de behöver för att finansiera sitt journalistiska arbete.

Föreställ dig att din kommun driver en egen instans i detta nätverk, där medborgardialog sker utan att vara beroende av Metas eller Googles nycker. Du kan ha föräldradialogen om skolan utan att behöva teckna avtal med Meta. Du kan hantera kommunikation i föreningslivet utan att vara tvungen att ha instagram eller WhatsApp. Där Arbetsförmedlingen kan dela viktig information direkt, där Försäkringskassan kan nås utan mellanhand. Där civilsamhällets organisationer; idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, alla har sina platser i samma sammankopplade digitala samhällsväv. Din egen blogg på WordPress ansluts automatiskt. Allt prat om att “sprida budskap i sociala medier” skulle kunna ersättas av något nytt och väldigt annorlunda. Att publicera i en gemensam digital infrastruktur som ingen enskild aktör kontrollerar.

Det är inte science fiction. Tekniken finns redan. ActivityPub heter protokollet, och det funkar ungefär som e-post . Många olika leverantörer, men alla kan kommunicera med varandra. Mastodon är en av plattformarna som bygger på det. Europeiska kommissionen driver redan sin egen server på detta protokoll. Svenska Wikimedia också. WordPress, som driver en fjärdedel av världens webbplatser, har integrerat stödet. PeerTube erbjuder videoplattform. PixelFed fungerar som Instagram. Friendica som Facebook. Alla kan prata med varandra, över gränserna. Alldeles häromdagen såg en ny tjänst dagens ljus på protokollet, Bonfire, en version av hur Facebook såg ut tidigare, i syfte att forma gemenskaper.

Och ja, TikTok och X skulle fortfarande finnas kvar. De är digitala tivolin, som jag kallade dem i studion. Underhållningsmiljöer. Det är okej. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Olika platser för olika syften. Men skillnaden är att vi då skulle ha ett val. Ett verkligt val. Ett opinionsbildningslandskap med valfrihet, öppenhet, transparens.

I ett sådant landskap skulle algoritmerna fungera annorlunda. På Mastodon ser du ett kronologiskt flöde av dem du följer. Inget förstärks för att det väcker starka känslor. När du gillar något så sprids det inte automatiskt vidare. Personen som skrev det ser bara att du tyckte om det. På BlueSky, den snabbväxande plattformen som bygger på AT-protokollet, kan du välja mellan olika “kuratorer” som sorterar ditt flöde på olika sätt. Du bestämmer själv vilken algoritm du vill använda. Ingen företagsledning i Kalifornien eller Peking styr vad du får se.

Reka Tolnai sa i programmet att politiker måste vara där väljarna är. Det stämmer. Men frågan är hur vi kom till en situation där väljarna bara finns på platser ägda av främmande makter och kommersiella intressen. För trettio år sedan fanns medborgarna också på torg och i föreningslokaler, i studiecirklar och på bibliotek. Där finns de idag med. Platser som samhället själv äger och förvaltar. Det digitala samhället kan se likadant ut, eller dra lärdom av vår fysiska miljö, om vi väljer det.

Det som behövs är politisk vilja och institutionellt mod. Att public service och övriga medier väljer att bidra till utvecklingen. Att kommuner och regioner ser möjligheten att äga sina digitala mötesplatser. Att politiska partier inser att oberoende inte bara gäller ekonomi utan också digital infrastruktur. Att vi gemensamt förstår att ett digitalt samhälle och demokrati i en digital tid förutsätter något något av oss.

För fem år sedan ledde jag en statlig offentlig utredning just om det demokratiska samtalet i en digital tid. Sedan dess har vi sett hur rätt vi hade i vår analyser och bedömningar. Samtidigt har lösningarna blivit tydligare, tekniken mognat, erfarenheterna växt. Vi vet nu vad som behöver göras. Vi har verktygen. Det enda som fattas är beslutet att faktiskt göra det.

Inför valet 2026 kommer politiker att fortsätta jaga virala klipp på TikTok. Journalister kommer att rapportera om vad som trendar på X. Det är mer eller mindre oundvikligt. Men parallellt med detta skulle något annat kunna växa fram. En digital infrastruktur värd namnet. Ett opinionsbildningslandskap där demokratin sätter villkoren, inte uppmärksamhetsekonomin. Där transparens och öppenhet är regel, inte undantag. Där invånare kan mötas i digitala rum som ingen kan stänga, där ingen kan ändra reglerna över en natt, där algoritmer tjänar samtalet istället för att manipulera det.

Det skulle vara en värld där min blogg på carlheath.se automatiskt syns i samma flöde som SR:s nyheter, där du kan välja att följa både din lokaltidning och statliga myndigheters information utan att någon kan censurera, algoritmiskt dölja eller kommersiellt exploatera ditt engagemang. Där det finns rum för både lättviktigt och tungt, för både underhållning och upplysning, men där spelreglerna är våra egna.

När jag lämnade studion tänkte jag på det Reka sa om att politiken måste vara tillgänglig, att färre och färre engagerar sig, att man nästan måste väva in politik i humor och trender för att nå fram. Det är sant, men det är också ett symptom på att vi byggt fel. Vi har anpassat demokratin till plattformarnas format istället för att bygga plattformar för demokratins behov.

Det går att vända. Det krävs bara att vi som samhälle väljer att göra det. Att vi tar det obekväma steget bort från invanda mönster, mot något bättre. Tekniken finns. Viljan måste komma från oss alla.

#demokrati #demokratiskaSamtalet #digitalResiliens #innovation #socialMedia #svenska

Hotet X och varför Sverige inte kan vänta till valet 2026

https://www.youtube.com/watch?v=xq6M4kaEFBY&t=961s

Nyligen presenterade Sky News Data and Forensics team resultaten från en månader lång granskning av plattformen X algoritm. Granskningen resulterade i en problematisk och allt för tydlig slutsats. X behandlar politiska uppfattningar olika, och förstärker systematiskt högerorienterat politiskt innehåll och extremt material. Över 60 procent av politiskt innehåll som visades för nya användare kom från politiskt högerorienterade konton. Användare som inte visat något tidigare politiskt intresse fick dubbelt så mycket högerorienterat politiskt innehåll som de fick vänsterinnehåll. Det är ett välgjort journalistiskt arbete som väcker många tankar.

Elon Musk, som äger plattformen, påverkar också innehåll genom hans egen användning. När han interagerade med inlägg från den brittiske politikern Rupert Lowe fick dessa inlägg fem gånger mer spridning än annars. Musk nyttjar plattformen i eget politiskt syfte och utövar politisk makt i andra länders politiska opinionsbildningsprocess genom hans eget engagemang.

Sky News skapade i deras granskning nio nya X-konton och samlade under två veckor in 90 000 inlägg. Över hälften av det politiska innehållet kom från konton som kategoriserades som extrema, och av dessa konton var 72 procent var politiskt till höger. Vänsteranvändare som bara följde vänsterkonton fick ändå nästan lika mycket höger- som vänsterinnehåll. Högeranvändare fick bara 14 procent vänsterinnehåll. Resultaten visar på att plattformen systematiskt snedvrider förutsättningarna för opinionsbildning.

Det vi ser är hur ägaren av X utnyttjar som en arena för egen politisk påverkan. Det som idag sker i Storbritannien skulle mycket väl kunna ske även här i Sverige. Nästa år är det valår. Det svenska valet riskerar alltså att påverkas av plattformar där en enskild individ och ägaren av plattformen, Elon Musk, kan femdubbla räckvidden för valt innehåll. Elon Musk är, utöver att vara en av världens rikaste personer, även nära knuten till den sittande amerikanska presidentadministrationen. Under den korta tid Trump suttit vid makten under denna mandatperiod har den demokratiska tillbakagången i USA varit anmärkningsvärd. V-Dem institutet vid Göteborgs universitet har nyligen beskrivit hur de i ljuset av deras data och analys inte längre kan klassificera USA som en demokrati. Enligt institutets grundare Staffan Lindberg genomgår USA den snabbaste autokratiseringen i modern historia. Idag är USA enligt V-Dem att betrakta som en auktoritär stat.

För svensk opinionsbildning befinner vi oss i ett nytt och förändrat läge. En plattform ägd av en individ med tydliga politiska intressen, vars hemvist är i ett land som inte längre uppfyller demokratiska kriterier, kommer att utgöra en central arena för opinionsbildning inför det svenska valet 2026.

Musks påverkan på svensk opinionsbildning pågår redan. När han i oktober 2025 kommenterade en nyhet om ett svenskt rättsfall med ordet “Insane” nådde hans inlägg över två miljoner visningar. När han delade innehåll om mordet på Zaida Catalán med kommentaren “Suicidal empathy is killing Western Civilization” formade han den internationella bilden av svensk politik för miljontals användare.

Europeiska kommissionen har fastställt att X bryter mot Digital Services Act. En kommissionsstudie visade att X har den högsta andelen desinformation bland alla studerade plattformar. I Storbritannien har ledande politiker börjat uttrycka djup oro. Energiminister Ed Miliband har uttryckt att Musk är ett hot mot brittiskt samhälle och demokrati.

För Sverige är denna problematik en delmängd av flera konkreta och samtidiga utmaningar. Vi står inför ett valår i ett försämrat geopolitiskt läge där ett fullskaligt krig pågår i Europa och där Ryssland utövar hybridkrig mot oss och allierade. Vårt opinionsbildningslandskap är fragmenterat och delar av opinionsbildningen äger idag rum på X, samtidigt som allt fler politiker etablerar sig på TikTok inför valet, i en förhoppning om att möta och engagera väljare. Ytterligare en problematisk arena för opinionsbildning, givet att TikTok mer är att betrakta som ett digitalt tivoli än ett digitalt torg, och en plats under inflytande av den kinesiska staten. Det vi ser i Skys grävande journalistik är hur opinionsbildning inför valet 2026 riskerar att att genomföras i en digital miljö, ägd av en politiskt engagerad amerikansk miljardär, och där algoritmerna systematiskt förstärker extremt innehåll.

Det är en dyster bid som framträder. Men det är inte nattsvart. Det finns vägar framåt. Nu vet vi vad som händer. Sky News har riktat strålkastarljuset på ett problem. EU har agerat med lagstiftning. Frågan är vad Sverige ska göra med denna kunskap.

Det räcker inte att lägga ansvaret på individen att utveckla medie- och informationskunnighet. Det behövs och det är bra, men det är inte nog. Det vi ser är att strukturen skapar problemet, och det är strukturen som måste förändras. Vi behöver ta ett gemensamt samhällsansvar för frågan, där stat, medier, civilsamhälle och politik tillsammans säkrar förmågan till demokratiska samtal i en digital tid. Det finns mycket att göra, och som går att göra. En väg framåt är att med gemensamma krafter påbörja ett arbete om att stärka det digitala opinionsbildningslandskapet och skapa bättre förutsättningar för digitala samtal. Jag har skrivit mer om detta tidigare i höst. Men kortfattat, så kan det innebära att svenska myndigheter, så som holländska och tyska redan gjort, etablerar närvaro på federerade sociala medier som inte är designade för att vara slutna silos och som inte kontrolleras av enskilda företag. Sociala medier som vilar på öppna protokoll och som har samtalet och användaren i centrum, istället för annonsintekter. Det kan handla om att public service och etablerade medier påböjrar ett arbete om att utveckla egna digitala kanaler men på öppna protokoll, där journalistik inte nedprioriteras av algoritmer. Att offentliga aktörer, myndigheter, regioner och kommuner utvecklar förmåga att utvecklas sina CMS-system och dela information på federerade sociala medier, så att det finns alternativ till slutna plattformar. Att civilsamhället får stöd och verktyg att skapa egna digitala rum för demokratiska samtal. Tekniken finns. Exemplen finns. Nu krävs vilja. Inte minst politisk vilja.

Kanske viktigast av allt i det korta perspektivet är en ärlig och uppriktig diskussion om plattformen X roll i svensk demokrati och opinionsbildning. I ljuset av Sky News rapportering, Elon Musks agerande i svensk opinionsbildning, EU:s utredningar och V-Dems klassificering av USA måste vi ställa frågan. Är X en plattform som tjänar svensk demokrati eller skadar den?

Min uppfattning är klar. En plattform som systematiskt förstärker extremt innehåll, som ägs av en individ med tydlig intention att bruka plattformen i egen politisk vinning, och teknisk förmåga att manipulera räckvidd, samt vars hemvist är i ett land som inte längre uppfyller demokratiska kriterier, och som bryter mot europeisk lag, är djupt problematisk för svensk opinionsbildning.

Inför valet 2026 behöver detta bli en tydlig offentlig diskussion som leder till handling. Plattformar som X är inte neutrala torg. De är kommersiella arenor med algoritmer optimerade för engagemang, inte för demokratiska samtal. När plattformsägaren använder sin makt för att styra det politiska samtalet är det maktutövning. Det är en inblandning i en annan stats inre angelägenheter.

Sverige står inför ett val 2026. Valet handlar inte bara om partier och politikers räckvidd, triangulering och egna agendor. Jag förstår att det för den enskilda politikern känns bra med räckvidd på X eller TikTok. Att det innebär en möjlighet att fånga väljares uppmärksamhet. Men detta är en fråga, inte om den enskilda politikern eller det enskilda partiet. Det är en fråga om förutsättningarna för vår demokrati och våra demokratiska samtal. Om vi låter kommersiella plattformar med tydliga politiska intressen dominera opinionsbildningen, eller om vi gemensamt bygger infrastruktur för demokratiska samtal som tjänar medborgare och samhälle.

Lärdomen från Storbritannien är att plattformens algoritmer systematiskt förstärker vissa röster och plattformsägaren aktivt driver politisk påverkan, sker inte det demokratiska samtalet på lika villkor. Sverige har möjlighet att lära av detta innan valet. Men tiden är knapp och viljan måste bli handling.

Läs mer

European Commission. (2024). Digital Services Act: Commission finds X in breach of obligations to counter illegal content and disinformation.

Lindberg, S. (2025). V-Dem Democracy Report 2025: 25 Years of Autocratization. V-Dem Institute, Göteborgs universitet.

Sky News Data and Forensics. (2025, 5 november). Thhttps://news.sky.com/story/the-x-effect-how-elon-musk-is-boosting-the-british-right-13464487e X Effect: How Elon Musk is boosting the British right.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #SocialMedia #Svenska

“We are not commodities” – Grönland och kampen om det digitala samtalet

Atlanten glittrade utanför fönstren i det spektakulära kulturhuset Harpa i Reykjavik, när panelen jag medverkade i samlades igår eftermiddag. Titeln på seminariet löd “Small Societies, Strong Democracies – Resilience in the Face of Disinformation”, och kom att bli ett samtal som hade kunnat pågå länge. Nivi Olsen, utbildnings- och kulturminister från Grönland stod där, framför oss forskare och journalister från Island, Danmark och Sverige, och satte tonen för samtalet, genom att inleda med orden “We are not commodities, we are people with history, with culture and with dignity.”

Att Grönland kom att bli centrum för samtalet, och att Nivi Olsen inledde det, var inte en slump. Under de senaste månaderna har landet, världens största ö med 57 000 invånare, hamnat i stormens centrum på ett sätt som få kunnat förutse. När Donald Trump tidigare i år uttryckte önskemål om att köpa Grönland, när geopolitiska intressen plötsligt riktade strålkastarljuset mot öns strategiska läge och resurser, syntes en grundläggande digital sårbarhet i Grönland. Nivi Olsens berättelse i inledningsanförandet handlar inte bara om politiskt tryck utan om så mycket mer. Om försök att sprida desinformation, om försök att påverka valet i våras, och om narrativ som syftar till att skapa tvivel och slå split i befolkningen. I små samhällen, sa hon, där tillit är själva grunden för vår enhet, blir detta en existentiell fråga.

Bredvid mig på scenen satt Masaana Egede, VD och chefredaktör för Sermitsiaq, Grönlands största oberoende tidning. “We’re 35 journalists in Greenland. 35 people doing journalism there. That is not a lot.” Trettiofem journalister för ett helt land. Trettiofem personer som ska granska makten, rapportera nyheterna, faktagranska påståenden. Och samtidigt, i det grönländska intranät som heter Facebook, behöver någon bara skriva ett starkt laddat inlägg för att få några hundra delningar, och uppfattas som mera sant. Att Egede uttrycker att “Facebook is Greenland’s intranet,” är ingen överdrift. I ett land där alla känner alla, där avstånden är enorma men befolkningen liten, har Facebook blivit det offentliga digitala rummet. Ett rum som påverkar den demokratiska process som förutsätter att makten konfronteras med kritiska frågor.

Signe Ravn-Hejlgaard från Digital Infrastructure Think Tank och Jón Gunnar Ólafsson från Islands universitet har båda studerat vad som händer när det demokratiska samtalet flyttar till kommersiella plattformar i små samhällen. De strukturella utmaningarna är tydliga. Små språk, som länge varit ett skydd mot extern påverkan, bryts nu ner av AI som enkelt kan översätta och publicera på grönländska eller isländska. Små redaktioner med begränsade resurser kan inte längre hålla jämna steg med informationsflödet. Alla måste vara generalister, ingen har tid eller resurser för specialisering eller djup faktakoll.

När Jón Gunnar i hans forskning intervjuade journalister och politiker om den politiska bevakningen kom tre ord tillbaka om och om igen. Ytlig, grund, reaktiv. Och det var innan desinformation ens var i fokus. I små samhällen, med små språk, ser vi här hur det uppstår en kombination där det finns begränsade journalistiska resurser, samtidigt som den digitala opinionsbildningen samlas på enskilda kommersiella plattformar, så som Facebook. Under dessa omständigheter sprids information extremt snabbt, på gott och ont. En komplexitet i detta som Signe Ravn-Hejlgaard belyste i panelen var att det i det senaste grönländska valet kom att vara så att vissa parlamentariker bara behövde mellan 50 och 100 röster för att bli valda. Det är inte många människor du behöver påverka för att förändra ett politiskt utfall.

När jag hörde om berättelserna från Grönland, reflekterade jag samtidigt över min senaste resa till Kyiv där jag i juli hade långa samtal med ukrainska kollegor om informationskrigföring. En sak de sa gång på gång var att de önskar att de hade tagit hand om sitt digitala offentliga rum innan kriget startade. Så mycket av den ukrainska diskursen pågår på Telegram, en plattform med stark koppling till Ryssland. “Your information space in war is as good as you have prepared for it in peacetime,” sa en av dem. När jag satt där i Harpa och lyssnade på beskrivningarna av Grönlands situation, kände jag samma mönster. Inte krigets realitet, men samma grundläggande beroende av infrastrukturer som ägs och kontrolleras av andra.

Här ser vi tydligt exempel på de strukturella sårbarheter som nu framträder i tydligare ljus i ett förändrat geopolitiskt läge. Sårbarheterna syns, från undervattenskablarna i de kalla arktiska vattnen, och uppåt. Grönlands internetförbindelser går genom kablar som ägs av andra. Mjukvaran som används kommer från andra länder. Och plattformen där hela det offentliga samtalet pågår, Facebook, har sitt tekniska hemvist i USA. Ett land som Staffan Lindberg, professor och chef för V-Dem Institute vid Göteborgs universitet, förra veckan offentligt konstaterade inte längre kan klassificeras som demokrati i deras forskning. Det betyder att Grönlands digitala offentliga rum, där opinionsbildning och demokratisk diskurs sker, kontrolleras av infrastruktur med hemvist i en icke-demokratisk stat och som dessutom har uttryckta geopolitiska intressen i att vilja annektera Grönland.

Plattformsdimensionen är i detta sammanhang kritisk. Facebook, TikTok, Instagram, X. De är inte byggda för att vara offentliga torg. De är digitala tivolin, kommersiella utrymmen optimerade för engagemang och annonsintäkter. Algoritmerna belönar känslomässiga reaktioner framför allt annat, och ilska är den klart mest framgångsrika. Det innehåll som skapar starka reaktioner får spridning, och som Jón Gunnar beskrev, det är också det innehållet som traditionella medier sedan plockar upp eftersom det är det mest lästa. En ond cirkel där polariserande innehåll förstärks i varje led.

Vi har helt enkelt valt att ha vårt demokratiska samtal i miljöer som inte är designade för det och aldrig kommer att vara det. Vi befinner oss i en situation som liknar det tidiga nittonhundratalet, när vi insåg att vi behövde public service för att säkra ett demokratiskt medielandskap. Nu måste vi tänka om och föreställa oss vad som är en god digital opinionsbildning, och hur tekniken ser ut som bär den, för att demokratin ska kunna fungera och utvecklas.

Allt detta blev än tydligare när Masaana Egede beskrev vad som hände när Trump åter kom till makten och Grönland helt plötsligt stod i centrum. Danska journalister landade på Grönland som om de bevakade ett krig. Från 2000 till 3000 artiklar om Grönland under januari till mars föregående år, till 12 000, 14 000, 15 000 artiklar samma månader i år. Grönlands informationsmiljö översvämmades, och nästan allt handlade om självständighet eftersom det var det danska medier var intresserade av. Samtidigt höll Grönland val, både till parlamentet och till kommunerna. Men vem minns något om kommunvalen? Allt försvann i bruset om självständighet.

Detta är vad som händer när små samhällen plötsligt hamnar i stormens centrum. När relationerna var goda, när geopolitiken var stabil, uppfattades inte beroendet som problem. Men när Trump twittrade, när intressena förändrades, då blev sårbarheten akut. Och då visade det sig att trettiofem journalister inte räcker. Att en plattform som Facebook inte är byggd för demokratisk diskurs. Att infrastrukturen, från kablar till algoritmer, ägs och kontrolleras av andra med egna intressen.

Från publiken reste sig en kanadensisk åhörare och ställde frågan om vad små länder unikt kan göra för att bygga motståndskraft. Svaren var intressanta i sin variation. Ingibjörg Davíðsdóttir från Islands parlament beskrev hur hennes parti, Social Democratic Alliance, systematiskt reser runt i landet och håller små möten på pizzerior och kafeer, bara för att prata med människor. Att vara liten har sina fördelar, sa hon. “Yesterday we were in a town with 2,000 inhabitants, the prime minister and I knocked on doors and asked people how we can help. Sixty people came to the meeting.” I en tid av digitala tivolin kan det demokratiska samtalet på caféet, biblioteket eller utanför mataffären vara en kraftfull respons.

Panelsamtalet blev en påminnelse om att demokrati är något levande, inte statiskt. Att en del av motståndskraften mot digital manipulation kan ligga i att luta sig mot det fysiska, mot de deliberativa demokratiska praktiker som faktiskt är lättare i små samhällen. Men det räcker inte. Som Signe sa, “We also need to start seeing digital infrastructure as critical infrastructure, in the same way that we view electricity and water.” Vi ser hur stater behöver ta ett tydligare ansvar för att säkerställa att det finns starka digitala rum för demokratiska samtal, som inte kontrolleras av främmande makter, av algoritmer vi inte kan se, av kommersiella värden vi inte känner till. Kanske är vägen framåt ett nytt projekt, som speglas i det tidiga 1900-talets utveckling av public service.

Detta är ingen omöjlighet. Det finns teknologier som bygger på principer som möter demokratins behov. Det finns idéer och koncept för hur man kan bygga offentliga digitala demokratiska samtal, med hjälp av protokoll istället för slutna plattformar. Det pågår arbete i EU, i Nederländerna, i Tyskland och på andra håll. Det finns fyrtorn av intressant utveckling, men de är svaga just nu. Vi behöver ställa oss själva frågan hur vi egentligen vill att våra digitala samtal ska vara. Vilken design ska det rummet ha för att stärka samhällets och individers samtal? Och hur tar vi steg framåt för att möjliggöra detta?

När panelen närmade sig sitt slut kom en fråga från en student från USA som oroade sig för den auktoritära utvecklingen i hennes hemland, och undrade om det går att återgå till demokratiska samtal när desinformation, misstro och polarisering redan fått fäste och institutioner rämnar. Jag tänkte på mina ukrainska kollegor, på hur de önskade att de förberett sitt informationsrum i fredstid. Jag tänkte på Grönland, på hur snabbt allt förändrades när den geopolitiska vinden vände. Och jag tänkte på Sverige, på Norden, på alla små språkområden som just nu står inför samma strukturella utmaningar.

Min tanke är att svaret måste vara är att det är ett politiskt projekt, och ett projekt för samhället. I en demokrati kan det inte vara något annat. Vi måste ha ett demokratiskt samtal om hur vi beter oss när vi talar med varandra, både i det fysiska och i det digitala. Vi behöver alla stärka vår medie- och informationskunnighet. Men framför allt behöver vi ett starkare politiskt uttryck för och en vilja till att ta hand om och utveckla samhället, som förstår att digital infrastruktur för opinionsbildning är samhällskritisk verksamhet.

För när vinden vänder, då är vår förmåga att upprätthålla ett demokratiskt samtal bara så god som den infrastruktur vi byggt i lugna tider. Grönlands erfarenhet det senaste året är en varning vi alla bör ta på största allvar. Trettiofem journalister räcker inte när Grönland utsätts för påverkan. En plattform ägd av andra räcker inte när geopolitiken förändras. En informationsmiljö som inte också kan verka i kris och i krig, och som inte ses som skyddsvärd, kommer inte räcka till när samhället utsätts för påverkan eller hot.

När jag nu lämnar Harpa och tar mig mot flygplatsen, tänkter jag på minister Olsens ord om tillit. Att den inte kan krävas, utan att den måste byggas genom ärlighet, respekt och transparens. Det gäller i internationella relationer, men det gäller också för hur vi bygger våra digitala rum. Om vi vill ha demokrati i en digital tid måste vi bygga infrastruktur för den. Inte hoppas att kommersiella tivoliparker ska fungera som offentliga torg. Inte förlita oss på att geopolitiken förblir stabil. Inte vänta tills vinden vänder.

Lärdomen från Grönland är tydlig. Det som inte uppfattades som problem när relationerna var goda blev akut när intressena förändrades. Och då var det för sent att börja bygga motståndskraft. Det arbetet måste ske nu, i det som fortfarande kan kallas fredstid, innan nästa storm drar in.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

En tanke om en avgång – när strukturen formar hatet

Anna-Karin Hatt avgick idag som partiledare för Centerpartiet. Efter fem månader konstaterar hon att hatet och hoten varit värre än hon kunde föreställa sig, att det kryper under huden, att hon inte känner sig trygg, inte ens hemma. Hon är inte den första. Hon kommer inte vara den sista. Det har gått fem år sedan jag överlämnade betänkandet om det demokratiska samtalet till regeringen. Under fem år där vi byggt upp en myndighet för psykologiskt försvar, bildat en mediemyndighet och fått ny lagstiftning på plats i EU. En tid där medvetenheten ökat, där stödet förstärkts. Ändå fortsätter förtroendevalda att tystnas. Ändå avgår partiledare.

Vi har förstått att hat och hot är ett demokratiproblem. Att när förtroendevalda tystnas förlorar demokratin röster, perspektiv och kompetens. Vi vet att detta drabbar ojämnt, att kvinnor får fler och elakare hot, särskilt de som tar upp jämställdhet eller integration.

Jag har själv sett vad det innebär. Under arbetet med utredningen om det demokratiska samtalet blev jag själv måltavla för organiserade kampanjer av hot och hat, både från grupper i Sverige och från utlandet. Jag såg hur metodiskt auktoritära och antagonistiska aktörer arbetar för att identifiera och tysta opinionsbildare. Hur de använder hat och hot som vapen, inte för att vinna argument, utan för att tysta röster. Jag hade turen att ha en arbetsgivare som tog hand om mig. Men många som kämpar för demokratin saknar sådant skydd. Och när en röst tystnas förändras bilden av opinionen. Samtalet och dess utfall påverkas och förvanskas.

Men vår förståelse för problemet har inte lett till rätt lösningar. Vi fortsätter behandla hat och hot som om det vore något som kan lösas genom att stärka individen, genom bättre stöd, mer utbildning och tryggare arbetsmiljö. Det är viktigt, men det räcker inte. För hat och hot är inte i första hand ett individuellt problem som kan lösas med individuellt stöd.

Jämför med trafiken. När fler skadas bygger vi säkrare vägar, designar gatumiljöer som saktar ner bilar, skapar separata cykelvägar. Vi förstår att infrastrukturen skapar risker, och därför måste vi förändra den. Samma logik måste gälla för det digitala opinionsbildningslandskapet.

Hat och hot uppstår i en struktur. Det digitala opinionsbildningslandskapet där vårt demokratiska samtal förs är byggt på principer som systematiskt förstärker det beteende vi försöker motverka.

Plattformarnas algoritmer belönar engagemang framför allt annat. Inte sanning, inte eftertanke, inte respekt, utan engagemang. Och vad driver engagemang? Konflikt och upprördhet. Ett elakt påhopp får fler delningar än en nyanserad reflektion, en förenkling sprids snabbare än en komplex analys, en attack når längre än en konstruktiv diskussion. Detta är ingen olycklig bieffekt av systemet. Det är designens logiska konsekvens.

Plattformarna tjänar pengar på vår uppmärksamhet. När algoritmen lär sig att konflikt håller oss kvar längre än konsensus förstärks konflikten. Resultatet blir ett landskap där starka röster förstärks medan moderata försvinner, där polarisering belönas och nyans straffas, där den mest extrema tolkningen sprids snabbast medan kontexten drunknar i bruset. I en sådan miljö blir hat och hot strukturens logiska produkt.

Vi kan inte fortsätta lägga ansvaret på individen att stå emot en struktur designad för att slita ner. Strukturen skapar risken, och därför måste vi förändra strukturen.

Det handlar om var vi väljer att föra våra demokratiska samtal. Om vi fortsätter att lägga opinionsbildningen på plattformar vars algoritmer belönar konfrontation, då kommer vi fortsätta få konfrontation. Om vi lämnar kontrollen till företag vars ekonomiska incitament står i konflikt med demokratins behov, då kommer demokratin fortsätta förlora. Det handlar om hur de digitala demokratiska arenorna är designade, och i vilket syfte. För aktieägarvärde genom att de tjänar pengar på att fånga vår uppmärksamhet, eller för det deliberativa samtal demokratin är beroende av? Vi måste lära oss att skilja på digitala tivolin och digitala torg.

När Anna-Karin Hatt konstaterar att samhällsdebatten blivit råare under de senaste tio åren pekar hon på något viktigt. Det är samma decennium som sociala mediers algoritmer blivit alltmer sofistikerade i att optimera för engagemang, samma decennium som plattformarna gått från kronologiska flöden till algoritmiskt kurerade upplevelser, samma decennium som affärsmodellen gått från att erbjuda en tjänst till att sälja vår uppmärksamhet.

Problemet är systemet. Lösningen är strukturell. Vi behöver digitala demokratiska arenor designade för demokratins behov, inte för aktieägarnas vinster. Vi behöver kanaler för opinionsbildning där incitamenten gynnar reflektion framför reflexer, förståelse framför förargelse, samtal framför strid.

Ansvaret för detta är politiskt. Men det handlar inte i första hand om att politiken ska hantera konsekvenserna av de strukturella problemen. Visst är stödprogram, utbildning för utsatta och bättre skydd för förtroendevalda viktigt. Men det är att behandla symptom på ett problem. Nu är tiden att ta tag i de strukturella problemen. Om att ställa krav på de digitala arenor där demokratiska samtal förs. Om att forma villkor för ett digitalt opinionsbildningslandskap som tjänar demokratin, inte underminar den.

Fem år har gått sedan jag var särskild utredare, om att värna det demokratiska samtalet i en digital tid. Fem år där vi fokuserat på att skydda individen framför andra åtgärder. Framåt så måste vi fokusera på att förändra strukturen. För demokratin kan inte bygga på att enskilda individer ska vara tillräckligt uthålliga för att stå emot ett system som är designat för att slita ner dem.

Kanske får vi höra goda politiska förslag i den kommande valdebatten om hur man finner lösningar för ett stärkt digitalt samtal i en digital tid?

Läs mer:

Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid: Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Stockholm: Regeringskansliet.

SVT Nyheter. (2025, oktober 15). Anna-Karin Hatt avgår som partiledare för Centerpartiet. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hatt-avgar-till-stamman

Lessig, L. (2006). Code: Version 2.0. Basic Books. http://codev2.cc/

Doctorow, C. (2023). The Internet Con: How to Seize the Means of Computation. Verso Books.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #SocialMedia #Svenska

Så kom dagen då USA inte längre är en demokrati

I det nyrenoverade länsresidenset i Göteborg står Gustav II Adolfs byst och betraktar rummet och staden. Utanför fönstren syns hamnen, kranarna och fartygens långsamma färd upp genom älven. Härifrån gick en gång Amerikalinjen, fartygen som knöt Göteborg till New York, som förde emigranter västerut och band Sverige till den nya världen. Det transatlantiska förbundet var då långt mer än politik. Det var familjeband, drömmar, en tro på framtiden och på något nytt. På hoppet.

Den här oktobermorgonen är det något annat som binder samman Göteborg och Amerika. Landshövding Sten Tolgfors är värd för Hasselblad Award Seminar, som jag för andra året har haft möjlighet att vara moderator för. Det är ett privilegium, jag har sett fram emot denna dag, om mötet mellan konsten, det demokratiska arbetet och forskningen. En skola för en dag. Tre talare har under förmiddagen idag tecknat bilder av vår samtid. Mashid Mohadjerin, den Belgienbaserade visuella konstnären vars arbete om kvinnligt motstånd i Mellanöstern blivit internationellt uppmärksammat, har talat om kroppens politik och frihetens pris. Jonas Dahlberg, konstnär och professor vid Kungliga Konsthögskolan, känd för sitt arbete med minnesmärken efter terrorattackerna i Oslo och på Utøya, har talat om vad det att leva och att det innebär ett ansvar för andra, och om konstens roll i att skydda det gemensamma offentliga samtalet från instrumentalisering. Så är det dags för förmiddagens tredje föreläsare, professor Staffan I. Lindberg, grundare och ledare för V-Dem Institutet vid Göteborgs universitet. Hans föreläsning utgörs av hans och institutets senaste analys av demokratins tillstånd i världen, och med ett fokus på USA.

“I think since at least mid-August, early September, it’s very clear to me that the United States is no longer a democracy,” säger Lindberg med forskarens återhållna precision. Orden faller tunga i rummet. USA, en av världens främsta demokratier genom historien, det land som emigranterna på Amerikalinjens båtar sökte sig till, kvalificerar inte längre.

Lindberg bygger sin slutsats på miljontals datapunkter som V-Dem samlat sedan 1900-talet. Det är ingen lättvindig analys, ingen politisk åsikt förpackad som vetenskap. Det är metodisk och systematisk forskning som kartlagt demokrati, mänskliga rättigheter, rättssystem och val i alla världens länder. Och då kan USA inte längre klassificeras som en demokrati.

Det som hänt är inte unikt. Tvärtom är det del av en global trend som Lindberg kallar den tredje vågen av autokratisering. Om man mäter demokrati per capita, där varje land vägs enligt sin befolkning snarare än som enskild enhet, befinner sig världen nu på samma nivå som 1985. Året då Gorbatjov kom till makten i Sovjetunionen, före Berlinmurens fall, före den demokratiska explosionen i Östeuropa. Hela den enorma expansion av frihet och mänsklig värdighet som kom med kalla krigets slut har raderats ut. Borta.

Tre av fyra människor lever i dag i autokratier. Aldrig har fler länder samtidigt autokratiserats, inte ens på 1930-talet. Och det kanske mest skrämmande. Den här vågen har pågått i 25 år, medan 1930-talets mörker varade i 15. Vi är inte färdiga ännu. Kurvan fortsätter peka nedåt.

Det första som drabbas är alltid yttrandefriheten. Lindberg visar hur freedom of expression försämrats i 44 länder det senaste decenniet, medan den förbättrats i endast åtta. Fria och rättvisa val, ett av demokratins fundament, försämras i 25 länder, förbättras i 11. Det är en helomvändning på tio år. Och mekanismen är densamma överallt. Desinformation som ökar polariseringen och systematiskt undergräver demokratiska institutioner.

I USA har Donald Trump efter sin återkomst till presidentämbetet genom en serie exekutivordrar koncentrerat makten på ett sätt som urholkar maktdelningen. Lindberg och V-Dem Institutet har följt utvecklingen dag för dag, granskat varje exekutivorder, varje domstolsbeslut. Det är en frontalattack mot demokratiska institutioner, processer, rättigheter och normer. Makten samlas hos presidenten, den lagstiftande och till och med den dömande makten förs in under hans kontroll. Redan i våras varnade Lindberg för att om utvecklingen fortsatte skulle USA inte längre kvalificera som demokrati efter sommaren. I V-Dems årliga demokratirapport ställdes då frågan. Men nu, i mitten av augusti, början av september, är Lindbergs slutsats glasklar: USA är inte längre en demokrati. Det är inte en fråga om politiska preferenser. När makt samlas i en enda persons händer på det här sättet kvalificerar det inte som demokrati. Mönstret liknar Erdogans Turkiet 2016, Orbans Ungern. Det är den slutsats forskningen kommer fram till.

För Sverige är den analys Lindberg gör inte bara en betraktelse av andra demokratier. Den är också en varningssignal för oss, här hemma. Mönster syns också i Sverige, som liknar det han sett i början av autokratiseringsprocesser i andra länder. Den politiska retoriken hårdnar. Attackerna mot journalister ökar. Desinformation sprids alltmer fritt. Kultur politiseras. Byråkratin färgas av partipolitik. Och i opinionsundersökningar växer stödet för auktoritära lösningar bland unga svenskar.

Det är normförskjutningar, säger Lindberg, och de sker ofta obemärkta. Det som för tio år sedan hade väckt stark reaktion möts nu med axelryckningar. Det som en gång ansågs oförenligt med demokratiska värderingar normaliseras sakta men säkert. Det är i sådana ögonblick demokratier börjar erodera. Inte genom dramatiska kupper, utan genom förskjutningar som långsamt görs till vardag.

När världens mäktigaste demokrati inte längre är en demokrati, vad betyder det för ett litet land land i norden? De band som Amerikalinjen en gång knöt är inte längre vad de var. I Sverige har vi sedan andra världskriget förankrat delar av vår säkerhet, vår ekonomi och kultur i det transatlantiska förbundet. Den regelbaserade världsordningem. där USA varit garant, har varit ett skydd. Nu träder vi i en värld där den garantin inte längre finns. Där kriget kommit åter till Europa och där osäkerheten är större än på decennier.

Men kanske är det där, i insikten om demokratins bräcklighet, som dess verkliga styrka måste återfinnas. Demokrati är inte ett arv man tar emot och förvaltar. Det är inte en gåva som en gång gavs och sedan består. Demokratin är något levande. En daglig process, en överenskommelse som måste förnyas varje dag i varje institution, varje redaktion, varje samtal där makten ifrågasätts och där sanningen söks. Den förutsätter engagerade medborgare, oberoende journalister, modiga forskare och konstnärer och artister som berättar, ifrågasätter, provocerar och skapar. Den kräver av oss att vi säger ifrån när normerna skiftar, att vi säger stopp när det som skyddas av lag och rätt plötsligt utmålas som ett hot.

Lindbergs forskning ger oss verktygen att förstå mekanismerna, att se mönstren innan de blivit starka krafter. Men kunskap är bara början. Det räcker inte. Det som är avgörande för vår berättelse om vår samtid och framtid, det är vad vi gör härnäst, här i Göteborg, här i Sverige, och här i Europa, i en tid då osäkerhet är det som präglar vår omvärld. Demokratin är inte given. Den är inte självklar. Den har aldrig varit det. Och den kommer aldrig att bli det.

Utanför fönstren syns kranarna genom dimman som formats över älven, där Amerikalinjens fartyg en gång lade till. Inne i rummet syns Gustav II Adolfs byst blicka framåt, mot en okänd framtid. Historien upprepar sig inte, men det kan emellanåt kännas som om den rimmar. Och den här gången har vi åtminstone kunskapen om vad som står på spel.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #Svenska

Det torg som kunde bli – Varför nästa kapitel kanske tillhör medborgarna

När Europeiska kommissionen beslutade att etablera sig i sociala medier gjorde den ett ovanligt val. Istället för att bara skapa ännu ett konto på en kommersiell plattform anlitade den Mastodon för att driva en egen server. Kommissionen äger nu sitt digitala utrymme på samma sätt som den äger sina byggnader. Ingen kan ta bort det. Ingen kan ändra reglerna över en natt. Innehållet tillhör institutionen, arkiverat och tillgängligt under dess egen kontroll.

Så här har vi inte lärt oss tänka på sociala medier. Men vid konferensen Digital Frontlines, organiserad av Nato StratCom Center of Excellence i Riga, föreslog panelisterna som jag hade möjlighet att moderera, på temat decentraliserade nätverk, att det kanske är så vi borde tänka.

Låt oss utforska vad som gör dessa plattformar så annorlunda. Felix Hlatky, CFO på Mastodon, gav den kanske tydligaste förklaringen. Tänk på e-post. Du kan använda Gmail, Outlook eller driva din egen e-postserver, men alla kan ändå kommunicera med alla andra. Det underliggande protokollet, det gemensamma språk som låter olika system prata med varandra, är det som spelar roll.

Mastodon och liknande plattformar som Bluesky fungerar på samma sätt. De använder öppna protokoll, delade tekniska standarder som tillåter olika tjänster att samverka. Någon som använder Mastodon kan följa en fotograf på PixelFed, en Instagramliknande tjänst, eller titta på videor på PeerTube, ett YouTube alternativ, allt från ett enda flöde. Olika gränssnitt, olika operatörer, sömlös interaktion.

Detta kallas federation, och det representerar en återgång till internets ursprungliga arkitektur. Före Facebook och Twitter byggdes webben på protokoll. E-post, world wide web, dessa var öppna standarder som vem som helst kunde använda för att bygga tjänster som fungerade tillsammans. Sociala medier bröt det mönstret genom vad som kallas plattformisering, där företag låser in användare i slutna silos för att maximera värde och eliminera konkurrens.

Roel Roscam Abbing, doktorand i interaktionsdesign vid Malmö universitet, skisserade vad federation erbjuder, och som plattformar inte kan. För det första innebär äkta interoperabilitet att du kan flytta mellan tjänster utan att förlora dina kontakter. Om du var oense med förändringar hos en e-postleverantör kunde du byta samtidigt som du behöll din adressbok. Federerade sociala medier fungerar på samma sätt.

För det andra blir styrning distribuerad snarare än centraliserad. I Mastodons nätverk med ungefär 11 000 servrar sätter varje operatör sina egna modereringsregler. Ett universitet kan driva en server för akademisk diskussion med strikta standarder. Ett konstkollektiv kan driva sin med andra prioriteringar. En kommun kan vara värd för en server för medborgardialog. Alla existerar i samma nätverk, men var och en fattar sina egna beslut.

När operatörer är oense med en annan servers policyer kan de bryta kontakten. Detta hände exempelvis 2019 med Gab, en högerextrem plattform byggd på Mastodons öppna källkod. Det bredare nätverket valde att isolera Gab och förvandla det till en digital ö. Teknologin möjliggjorde kollektiv handling för att etablera gränser utan att kräva en central auktoritet.

För det tredje, och kanske viktigast, återfår användarna kontroll över sin upplevelse. Mastodon visar inlägg kronologiskt, inte genom uppmärksamhetsmaximerande algoritmer. Ingen rekommendationsmotor lyfter fram inflammatoriskt innehåll för att det driver engagemang. Inga erbjudanden om annonsering ökar synlighet. Användare följer vad de väljer att följa och ser det i den ordning det publicerades.

Hlatky beskrev detta som en medveten designfilosofi. Kommersiella plattformar optimerar för skärmtid eftersom det genererar intäkter. Federerade plattformar optimerar i stället för autonomi för användare. Resultatet är att upplevelsen för användare känns lugnare, mer mänskligt, ibland mindre spännande. Men det kanske är en del av poängen.

Även om teknologin är okänd för de allra flesta, så har den kommit att utvecklas och mogna. Redan idag används på sätt som belyser dess potential. WordPress, som driver över 40 procent av alla webbplatser, lade nyligen till ett tillägg som gör att bloggar kan ansluta till det federerade nätverket. Det ger stora möjligheter. När en kommun publicerar ett meddelande på en WordPress-sida, eller andra content management system som nyttjar protokollet ActivityPub, kan det automatiskt visas i de sociala flödena hos medborgare som följer den kanalen. När någon kommenterar på Mastodon flödar den kommentaren tillbaka för att bli en del av det officiella arkivet på kommunens webbplats.

Detta löser ett problem som demokratier kämpat med i ett decennium. Hur arkiverar du offentlig diskurs när den sker på kommersiella plattformar du inte kontrollerar? Sverige har arkiverat offentliga dokument sedan 1700 talet, men det senaste decenniet skapar luckor eftersom Facebook, LinkedIn, Instagram eller TikToks inlägg inte lätt bevaras i nationella arkiv. Federerade system gör arkivering strukturellt enkelt eftersom institutioner äger sin infrastruktur.

Frågan om varför auktoritära aktörer anammar denna teknologi blir tydligare i detta sammanhang. Truth Social, Donald Trumps egen plattform, körs på Mastodons kod. Turkiets styrande parti driver ett liknande system. Dessa aktörer insåg en strategisk verklighet. Att äga sin kommunikationsinfrastruktur innebär att ingen kan kasta dig av plattformen dig, ingen kan ändra algoritmer mot dina intressen, och du kontrollerar algoritmen själv. Du sätter agendan.

Men samma logik gäller, kanske till och med mer kraftfullt, för demokratiska institutioner. Europeiska kommissionen kan inte förbjudas från sin egen server. Tysklands federala regering, som också driver Mastodon infrastruktur, behöver inte oroa sig för algoritmändringar som påverkar räckvidden till medborgare. Små franska kommuner äger sina kommunikationskanaler på sätt som är omöjliga på kommersiella plattformar.

Investeringen som krävs är blygsam. Hlatky noterade att att driva en stor institutionell server kostar några hundra euro i månaden. Mastodon själv byggdes med mindre än 3 miljoner euro i total investering, mestadels genom ett litet team av ingenjörer och omfattande frivilliga bidrag från öppen källkod gemenskapen. Hlatky föreslog att ungefär 10 miljoner euro i offentlig finansiering skulle kunna förfina mjukvaran för att matcha kommersiell finish, en bråkdel av vad regeringar spenderar på reklam i sociala medier idag.

Suveränitetsdimensionen blir särskilt relevant i kontexten av kris eller krig. Om undervattenskablar skärs av, om kommersiella plattformar blir opålitliga eller fientliga, ger federerad infrastruktur under nationell kontroll kontinuitet för offentlig diskurs. Österrikes försvarsdepartement, noterade Felix Hlatky, kör redan 80 till 90 procent öppen källkod, efter att nyligen ha avvecklat Microsoft från försvarsmakten just på grund av suveränitetsfrågor.

Den historiska parallellen är tänkvärd. För hundra år sedan ledde radions framväxt som kraftfull kommunikationsteknologi demokratiska samhällen till att skapa public service. BBC och liknande institutioner uppstod ur insikten att viss infrastruktur var för viktig för rent kommersiell kontroll, eller för att tillåtas vara verktyg för despoter. De tjänade demokratiska värden. Universell tillgång, redaktionellt oberoende.

Dagens situation förutsätter liknande tänkande. När kommersiella sociala medier fragmenteras under tyngden av algoritmisk manipulation, AI-genererat innehåll och plattformsinstabilitet, så erbjuder federerade alternativ en väg framåt som överensstämmer med demokratiska principer. Inte som en ersättning för kommersiella plattformar, utan som avgörande och viktig digital offentlig infrastruktur vid sidan av dem.

Hindren är verkliga men inte oöverstigliga. En trötthet inför hanteringen av sociala medier är tydlig bland offentliga institutioner, utmattade av ständiga plattformsskiften, moderering och försvårad dialog med plattformarna. Att prova något nytt känns betungande. Det är begripligt. Men tidiga användare rapporterar positiva erfarenheter. Dessa institutioner äger sin närvaro, kontrollerar sina arkiv och ansluter till medborgare på mer mänskliga villkor.

Hur skulle utbredd adoption kunna se ut? Föreställ dig att universitet driver sina egna federerade servrar för akademisk diskurs, sammankopplade globalt men styrd lokalt. Det gör Sunet redan. Kommuner, regioner och myndigheter som står värd för medborgerliga sociala arenor som medborgare når, genom de gränssnitt och appar de själva föredrar. Nyhetsorganisationer som publicerar direkt till federerade nätverk, med kommentarer och diskussion som sker i utrymmen de kontrollerar snarare än på kommersiella plattformar.

Teknologin möjliggör detta redan idag. WordPress-integration innebär att miljontals befintliga webbplatser kan bli en del av nätverket med en enkel installation av ett tillägg. Statliga innehållshanteringssystem kan få krav på sig inför upphandling lm att införliva federation, vilket skulle göra varje officiellt meddelande till ett socialt medieinlägg under institutionell kontroll.

Skiftet förutsätter att vi ändrar hur vi tänker på sociala medier. Inte som destinationer vi besöker, plattformar vi ansluter till, utan som protokoll vi använder. Precis som vi inte tänker på oss själva som “på e-post” utan helt enkelt använder e-post för att kommunicera, kan federerade sociala medier bli infrastruktur vi knappt märker, som kopplar samman oss över tjänster vi väljer baserat på våra behov och värderingar.

Roscam Abbing efterlyste mer forskning för att förstå denna dynamik bättre. Hlatky hoppades att fler institutioner, offentliga och privata, skulle utforska nätverket. Båda visionerna pekar mot samma framtid. Kommunikationsinfrastruktur som tjänar användare snarare än aktieägare, som möjliggör genuin dialog snarare än att tillverka engagemang, som demokratier kontrollerar snarare än bara använder.

Teknologin existerar. Den används av miljontals personer. Frågan är om demokratier kommer att inse möjligheten framför dem. Inte att överge kommersiella plattformar helt, utan att bygga offentliga alternativ som bevarar digital suveränitet, stödjer möjlighet att arkivera, motstår algoritmisk manipulation och håller dörren öppen för den sortens internet vi trodde att vi byggde för trettio år sedan.

Det offentliga torget som kunde bli tar redan form, en server i taget. Det som återstår är att demokratier gör anspråk på sin plats i det.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Innovation #SocialMedia #Svenska

Från digitala tivolin till demokratiska allmänningar

Tanken på ett digitalt offentligt rum, en global agora för samtal och idéutbyte, är en av vår tids mest kraftfulla drömmar. För ett ögonblick, för drygt ett decennium sedan, tycktes den nästan vara inom räckhåll. Idag, när den drömmen på många sätt har övergått i en tilltagande och febrig mardröm av polarisering, kommersialism, desinformation och en tilltagande mängd AI-sörja i våra digitala flöden, är det lätt att känna sig uppgiven.

Men att kapitulera vore ett historiskt misstag. Teknologin som ledde oss vilse bär också i sig fröet till en verklig och hållbar digital opinionsbildning. Att vår digitala samtid är sjuk är en insikt som sedan många år har nått maktens korridorer. Men i närtid har frågan hamnat högt på dagordningen, med USA:s allt mer auktoritära drag. För en tid sedan talade Frankrikes president Emmanuel Macron på tyska nationaldagen, om behovet av att återta kontrollen. Han gav på många sätt en korrekt diagnos av symptomen. Men hans fokus på att reglera de befintliga plattformarna och på att öka kontrollen på internet är att medicinera en sjuk patient, inte att bygga en frisk framtid. Den väg som skapar bättre förutsättningar för ett demokratiskt samtal i en digital tid, ligger inte i att tukta det som är, utan i att modigt bygga det som borde vara.

För att förstå vart vi kan gå måste vi minnas var vi kommer ifrån. Det fanns en tid då de amerikanska plattformarna bar på ett närmast utopiskt löfte. De var inte digitala tivolin. De framstod som verktyg för medborgarmakt. Under den arabiska våren såg en hel värld hur aktivister på Tahrirtorget i Kairo använde Facebook för att organisera sig och hur Twitter blev en livlina för att sprida ocensurerad information i realtid. Det var en digital våg av frihetslängtan. Plattformarna gav en röst åt de röstlösa och skapade en känsla av global samhörighet. Men pendeln svängde. När företagen växte och börsnoterades syntes en gradvis förändring. Det vid tiden så upprepade idealet om att “koppla samman världen” ersattes av Wall Streets iskalla krav på evig tillväxt. För att uppnå detta omformades plattformarnas själva kärna. Kronologiska flöden byttes ut mot komplexa algoritmer vars enda syfte var att maximera vår tid på plattformen. De lärde sig snabbt att det mest effektiva bränslet för engagemang inte är samförstånd, utan engagemang, konflikt och ilska. Torget blev en gladiatorspelsarena där den som skrek högst fick all uppmärksamhet, och där ägaren av arenan kammade in vinsterna.

Och det är här vi står idag, mitt i konsekvenserna av denna utveckling. Vårt offentliga samtal utspelar sig till stor del på en infrastruktur där konsekvenserna av dess design är att den splittrar oss. Ingenstans har denna sönderdelande kraft blivit tydligare än i USA, plattformarnas hemland, där de bidragit till en polarisering som hotar att konsumera demokratin inifrån. Utvecklingen vi ser leder till en ny och långt farligare slutsats för oss i Europa. Vårt beroende av dessa plattformar är inte bara ett beroende av enskilda företag. Det är ett direkt beroende av den politiska stabiliteten i ett USA som i hög fart rör sig i en allt mer auktoritär riktning. Vi har lagt fundamentet för vårt offentliga samtal i ett land där de demokratiska institutionerna knakar i fogarna. Insikten gör vår nuvarande situation ohållbar. Att, som Macron föreslår, förlita sig på reaktiva regleringar för att städa upp i andras kommersiella tivolin är som att försöka bygga ett stabilt hus på kvicksand.

Vägen framåt innebär ett grundläggande skifte i hur vi tänker. En grundläggande beståndsdel i tänkandet utgörs av att vi måste förstå skillnaden mellan en plattform och ett protokoll, en distinktion som techskribenten Mike Masnick beskrev 2019. En plattform är en inhägnad trädgård som ägs av ett enda företag. Tänk Facebook, X, Youtube eller TikTok. Företaget sätter alla regler och du är hyresgäst. Ett protokoll är istället en gemensam uppsättning regler, en öppen standard som alla kan använda för att bygga tjänster som kan prata med varandra. Det bästa exemplet är e-post. Du är inte “på Gmail”. Du har en e-postadress och kan skicka meddelanden till vem som helst, oavsett om de använder Outlook, Apple Mail eller en egen server. Protokollet är den delade grunden, en digital allmänning, medan tjänsterna kan konkurrera fritt ovanpå den. Dagens sociala medier är plattformar. Framtidens måste bygga på protokoll.

Varför är detta så viktigt? För att plattformar är dömda att med tiden försämras, en process som författaren Cory Doctorow kallat “enshittification“. Processen har flera steg. Först är plattformen fantastisk för användarna för att locka dit dem. Sedan, när användarna är fast, försämras tjänsten för dem för att gynna annonsörer och företag. Därefter misshandlas även företagen för att all vinst ska kunna pressas ur systemet och hamna hos plattformens ägare. Till slut, när det inte finns mer värde att utvinna och alla är missnöjda, dör plattformen. Detta är ingen olyckshändelse. Det är den inbyggda logiken hos en tjänst som har monopol på relationerna mellan sina användare. Att bygga på öppna protokoll är det enda sättet att bryta denna destruktiva cykel.

Men den kommersiella logiken är bara ena halvan av problemet. Den andra, och djupare, är att plattformarnas själva arkitektur inte är designad för demokratiska samtal. Den algoritm som bestämmer vad du ser och vem som får synas ägs och kontrolleras helt av företaget. Detta står i skarp kontrast till hur vi byggt vår demokrati. I vårt föreningsliv, i våra parlament, har vi utvecklat regler och normer under århundraden för att säkra ett rättvist och inkluderande samtal. Vi har justeringspersoner, röstlängder och kontrapropositionsvotering. Till och med vid fikabordet har vi informella normer för hur vi fördelar ordet och lyssnar på varandra. Allt detta är demokratins egen infrastruktur, dess egna algoritmer, skapade för att väga argument och skapa legitimitet. Plattformarnas algoritmer är inte skapta för detta. Deras enda mål är att maximera engagemang i uppmärksamhetsekonomiska syften. Demokratiska principer och kommersiell optimering är i grunden oförenliga storheter. Och det är just därför protokollen är så avgörande. Ett öppet protokoll är en gemensam grund som gör det möjligt att bygga en mångfald av tjänster som kan prata med varandra, men som kan ha olika regler och design för att tjäna olika demokratiska syften.

Den goda nyheten är att detta inte är en avlägsen fantasi. Teknologin finns redan och utvecklas vidare. Två huvudsakliga standarder leder just nu utvecklingen. Dels ActivityPub, ett öppet protokoll som utgör ryggraden i det som kallas “Fediverse”. Här hittar vi tjänster som Mastodon, en öppen variant av hur Twitter tidigare såg ut. Här finns PeerTube, ett federerat alternativ till YouTube, och Pixelfed, ett alternativ till Instagram. Den andra stora standarden är ATproto, som ligger till grund för den snabbt växande tjänsten Bluesky. Poängen är inte exakt vilket protokoll som “vinner”, utan att principen om ett öppet, distribuerat och federerat socialt nätverk redan är bevisad och fungerande.

Vårt samhälle står nu inför ett historiskt uppdrag. Vi måste samlas kring en gemensam vision om protokoll före plattform och hjälpas åt att bygga den framtid vi behöver. Målet är att ovanpå gemensamma, öppna standarder skapa en rik flora av tjänster som stärker samhällsgemenskapen, och som gör ett öppet socialt landskap lika självklart som e-posten är idag. Här kan public service och andra aktörer spela en viktig och katalyserande roll. Deras uppgift, kan i denna utveckling vara att tillsammans med samhällsorienterade aktörer, så som Internetstiftelsen och andra delar av ett digitalt civilsamhällle, bidra till utvecklingen av den grundläggande infrastrukturen och skapa en starkare, öppen tech-stack.

De kan sedan utveckla sina egna tjänster, så att exempelvis SR Play och SVT Play förblir unika upplevelser men samtidigt blir interoperabla med ett bredare sammanhang. Tidiga experiment, som Sunets närvaro på Mastodon, visar att viljan och förmågan redan finns i delar av offentlig sektor. Nästa steg är att staten och SKR driver på för att myndigheter, regioner och kommuner ser till att deras content management system som de använder bygger på samma protokoll, så att de kan publicera sina nyheter och samhällsinformation via samma öppna protokoll. På så sätt upphör den absurda situation vi ser idag, där ledande politiker förlägger vitala delar av det politiska samtalet till slutna, utländska plattformar. Detta nuvarande beteende förminskar inte bara det offentliga rummet, det skapar också ett digitalt mörker för framtiden. Sveriges långa och stolta historia av öppna offentliga arkiv, en vital del av vår demokrati, har undergrävts av plattformseran. Att bygga på öppna protokoll är därför också en fråga om att säkra att vår tids historia kan bevaras och granskas av kommande generationer.

Utöver de demokratiska vinsterna finns en annan, livsavgörande dimension. Vår beredskap. Att idag förlägga merparten av vårt offentliga samtal, och därmed en kritisk del av vår informationsförsörjning i fred, kris och krig, till ett fåtal centraliserade plattformar är en stor strategisk sårbarhet. Dessa tjänster och den data de hanterar är lokaliaserade på andra sidan Atlanten, eller på helt andra platser jorden runt, utanför vår kontroll och jurisdiktion. I ett läge av allvarlig kris eller i värsta fall krig, riskerar vi att delar av vår digitala samtalsinfrastruktur stängs ner eller manipuleras, antingen genom tekniska avbrott, fientliga cyberattacker eller genom politiska beslut i plattformarnas hemland. En federerad struktur baserad på öppna protokoll är i grunden mycket mer robust. Genom ett distribuerat nätverk av servrar och tjänster som ägare har rådighet över, skapas en digital resiliens med betydligt färre enskilda sårbarheter. Om en del av nätverket slås ut kan kommunikationen fortsätta i andra delar. Att bygga vår egen digitala infrastruktur är därför inte bara en fråga om ett bättre offentligt samtal. Det är en central och nödvändig del av att bygga ett modernt totalförsvar i en alltmer osäker värld.

Den dröm om ett öppet digitalt torg som en gång tändes har inte slocknat, den har bara skymts av en svår verklighet av polarisering och AI-genererad sörja. Men vi behöver inte stå handfallna. Vi behöver inte enkom reglera och begränsa. Vägen framåt är utstakad och tekniken finns inom räckhåll. Valet vi står inför är inte primärt tekniskt, det är demokratiskt och kulturellt. Det handlar om att bestämma oss för om vi vill fortsätta att vara passiva hyresgäster i andras kommersiella imperier, eller om vi vill bli arkitekter och trädgårdsmästare av våra egna, öppna och livskraftiga digitala offentliga rum. Tiden för att bara prata om problemen är förbi. Nu är det dags att börja skapa.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

Så formas våra demokratiska samtal efter algoritmer med en auktoritär agenda

Så ser vi konsekvenserna av Trumpregimens tumskruvar i det digitala landskapet bli allt mer kännbara. Nu har också det av Google ägda YouTube i veckan vikt sig för regimen och har betalat 24,5 miljoner dollar till Donald Trump, som en slags frivillig bot för att han en gång stängdes av från plattformen. Det som syns är ett företag som viker sig för trycket av makten, men också en gradvis förändring av spelreglerna för den digitala infrastruktur som Sverige, Europa och stora delar av världens demokratier, har valt som arenor för digitala offentliga samtal.

Tillsammans har nu Meta, X och YouTube betalat närmare 60 miljoner dollar till Trump och hans krets för att i praktiken ha tillämpat sina egna regler på respektive plattform efter stormningen av Kapitolium. Genom att acceptera förlikningar så säger företagen i praktiken att deras beslut om att stänga av Trump var felaktiga. Men genom att vika ner sig i dessa rättsprocesser, visar de också något mer. De visar att de föredrar att abdikera från ansvaret att överhuvudtaget fatta svåra beslut. I stället för att moderera börjar plattformarna nu lätta på regelverken, återinsätter konton som spridit anti-vax konspirationer, högerextremistisk propaganda och desinformation kopplat till Trumps förlorade val 2020. Modereringen monteras ner under förespeglingen om att öka yttrandefriheten. Men den egentliga frihet som ökar är plattformarnas egen, och den sittande politiska ledningen i USA.

Minns du hur det såg ut? I slutet av nittiotalet målade reklamfilmerna upp en framtid där internet skulle befria oss. Alla världens bibliotek i fickan. Forskare i Stockholm kunde samarbeta med kollegor i Shanghai. Barn med funktionsnedsättningar kunde delta på lika villkor. Gränserna skulle suddas ut, kunskapen demokratiseras, människor förenas. Delar av dessa löften har infriats. Vi har en enastående tillgång till information och delaktigheten för många har ökat. Men andra löften lyser med sin frånvaro. Tillgången till all information har ledde inte närmare sanningen. Det visade sig att tillgång till information inte är det samma som vare sig kunskap eller bildning. För detta behövs något mer, och annat. Med möjligheten att nå hela världens befolkning digitalt, växte samtidigt en organiserad brottslighet som kapitaliserar på nya möjligheter. Auktoritära stater nyttjar tekniken och formar den i sina syften. Ekokamrarna växte. Konspirationsteorierna frodades. Idag kan en förälder sitta vid köksbordet och övertygas om att vacciner är farliga, bekräftad av miljontals andra runt om i världen som tror detsamma, förstärkt av algoritmer som ger henne mer av det hon vill höra. Det som skulle föra oss samman har i flera avseenden försvårat för vår möjighet att dela en gemensam bild av verkligheten.

För amerikanska företag i amerikanska sammanhang må det vara en affärsmässig kalkyl att förflytta deras positioner för att ställa sig in hos makten. Men för Sverige och Europa blir konsekvenserna betydligt mer utmanande. Vi har under två decennier gradvis flyttat vårt offentliga samtal från torg, föreningslokaler och tidningsredaktioner till digitala plattformar ägda av ett fåtal amerikanska, men också kinensiska, företag. I den uppmärksamhetsekonomiska tävlingen om läsare, tittare och klick har traditionella medier och institutioner tappat mark. Samtidigt har vi gjort oss beroende av infrastruktur vars spelregler nu omförhandlas för att tillmötesgå en administration som öppet utmanar grundläggande demokratiska principer.

En livskraftig demokrati förutsätter ett opinionsbildningslandskap där information kan granskas, diskuteras och värderas. När plattformarna slutar vara just plattformar och istället blir allt mer politiska aktörer, upphör de att fungera som neutral infrastruktur. De blir själva en röst i den politiska debatten, en röst som nu utformas för att tjäna Trumpadministrationens, eller för den delen Kinas, intressen. Svenska väljare formar sin uppfattning om migration, klimat och jämställdhet genom flöden vars algoritmer inte längre är neutrala. Europeiska beslutsfattare når sina medborgare via kanaler med inbyggd politisk agenda. Själva infrastrukturen för vårt offentliga samtal har fått en riktning, och den riktningen bestäms inte i Stockholm eller Bryssel.

Det som syns hända är att förändringen minskar den gemensamma fakta att utgå ifrån. När plattformarna river ned sina redan otillräckliga moderationssystem uppstår ett vakuum. Utvecklingen av AI-sörja som får viral spridning gör inte läget bättre. Konspirationsteorier, desinformation och rent nonsens kan spridas utan motstånd. När vi scrollar möts vi i vår feed av en algoritmstyrd blandning av fakta och lögner. Det blir allt svårare att veta vad som är sant.

Resultatet är inte en gemensam verklighet där vi kan ha olika åsikter, utan otaliga parallella verkligheter där varje påstående väger lika tungt. Där decennier av vetenskaplig forskning om vacciner kan avfärdas som konspiration, där uppenbar desinformation om migration kan få samma spridning som seriös rapportering. Demokratisk debatt förutsätter att vi åtminstone delar en grundläggande uppfattning om vad som hänt. Den förutsättningen eroderar nu.

Problemet är inte att företag fattar affärsmässiga beslut, eller att de navigerar i komplexa politiska landskap. Problemet är att vi har tillåtit några enstaka kommersiella aktörer att bli infrastruktur för våra digitala demokratiska samtal, utan att samtidigt säkerställa att denna infrastruktur är motståndskraftig mot politisk press från auktoritära tendenser. Vi har byggt vårt digitala offentliga rum på mark vi inte äger, med regler vi inte bestämmer över, och som nu visas kunna ändras över en natt när maktbalansen förskjuts.

Europa har genom lagstiftning som Digital Services Act börjat adressera dessa frågor, men juridiska ramverk kan inte ersätta det strategiska misstaget att göra sig beroende av enstaka plattformar. När dessa plattformar nu väljer att prioritera relation med en amerikansk administration framför innehållslig integritet, befinner sig europeiska demokratier i en situation där spelreglerna för den egna opinionsbildningen bestäms någon annanstans, av någon annan, för någon annans syften.

Konsekvenserna sträcker sig längre än enskilda politiska frågor. När informationsmiljön omformas för att tillfredsställa en auktoritär regim, undermineras två grundläggande förutsättningar för demokrati. Den första är förmågan till empati och solidaritet mellan medborgare. Demokrati kräver att vi kan föreställa oss andras perspektiv, förstå deras situation, se samhället som något vi delar och formar tillsammans. Men algoritmerna som nu styr vårt informationsflöde är designade för att maximera engagemang genom upprördhet och polarisering, inte för att bygga broar mellan människor. De belönar innehåll som framkallar starka känslor, ofta av rädsla eller vrede, och straffar nyanserad diskussion.

Den andra förutsättningen är respekt för förvärvad kunskap och expertis. Demokratiska beslut måste kunna grundas på en delad verklighet där fakta existerar oberoende av politiska preferenser. När plattformar tillåter eller aktivt främjar spridningen av konspirationsteorier och pseudovetenskap, eroderas denna grund. I det nya informationslandskapet kan varje påstående, oavsett hur befängt, framställas som lika trovärdigt som decennier av vetenskaplig forskning.

För Sverige och Europa blir utmaningen inte bara att navigera de omedelbara konsekvenserna av plattformarnas politiska kapitulation, utan att förstå att vi måste omvärdera vårt förhållande till denna digitala infrastruktur i grunden. Så länge vårt offentliga samtal är beroende av företag vars prioriteringar formas av amerikanska maktförhållanden, är vår demokratiska självständighet i fara.

Priset för denna beroende börjar nu bli synligt. Det är inte mätt i dollar, utan i försvagad förmåga att upprätthålla de normer och den informationsmiljö som demokratiskt beslutsfattande förutsätter.

Läs mer:

The Rise of Technofascists – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/podcasts/archive/2025/10/the-david-frum-show-sam-harris/684424/

YouTube Bends the Knee – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/technology/2025/10/youtube-trump-settlement/684431/

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

När skratten tystnar dör demokratin

Ett samtal i en podd. Ett hot. Det är ibland allt som krävs för att en isande känsla ska sprida sig genom ett samhälles institutioner. Igår uttalade sig Brendan Carr, ordförande för den amerikanska mediekommissionen FCC, i en podd, och passerade med detta nästa gräns när han öppet hotade att dra in sändningslicensen för mediejätten ABC.

Anledningen? En komiker, Jimmy Kimmel, hade skämtat på ett sätt som misshagade makten och dess anhängare. Händelsen, där en tidigare oberoende tillsynsmyndighet förvandlas till en politisk bestraffningsapparat, är inte en isolerad incident. Det är ett symptom på en demokrati i sönderfall, en medveten strategi där de institutioner som ska skydda medborgarna från maktmissbruk istället blir maktens vapen.

Trumpregimens budskap är enkelt. Den som sänder kritik mot makten tar en risk. Hotet behöver inte verkställas för att få effekt. Redaktörer drar öronen åt sig. Jurister skriver PM. Publiken vänjer sig vid att det finns ett “men” efter det första tillägget i konstitutionen.

Vi ser nu hur den amerikanska demokratin monteras ner, sten för sten. Barriären mellan politisk nyckfullhet och samhällets mest vitala funktioner rivs.

Attacken mot den fria pressen är bara en pågående process. Parallellt pågår ett lika allvarligt övertagande av landets finansiella kärna, Federal Reserve. Centralbankens oberoende har i decennier varit en garant för ekonomisk stabilitet, en brandvägg för att förhindra politiker från att trycka pengar för att finansiera kortsiktiga vallöften med långsiktig ekonomisk kollaps som följd. Nu talas det öppet om att underkasta även denna institution presidentens direkta vilja, ett drag som skulle förvandla ekonomin till ett verktyg för en auktoritär agenda och underminera förtroendet för hela det finansiella systemet.

Samtidigt pågår också en systematisk urholkning av maktdelningsprincipen, den grundbult som ska säkerställa en balans mellan den exekutiva, lagstiftande och dömande makten. Genom en aggressiv användning av exekutiva order och en öppen nonchalans för kongressen funktion agerar regimen i ett konstitutionellt gränsland, ständigt flyttandes fram sina positioner i strid med de lagar och den tradition som format USA. Det handlar inte längre om politiska oenigheter inom ett gemensamt ramverk, utan om en kamp mot själva ramverket. När en president anser sig stå över lagen och agerar utan att förhålla sig till varken domstolar eller andra folkvalda så har maktdelningen i praktiken upphört att fungera.

Det som syns i USA är en medveten och systematisk nedmontering av demokratins kontrollfunktioner. En fri press som granskar, en oberoende centralbank som säkrar ekonomin och en kongress som stiftar lagar är inga teknikaliteter. De är de bärande väggarna i det demokratiska bygget. När journalister systematiskt tystas, när ekonomin blir ett politiskt slagträ och när konstitutionen blir ett hinder som ska rundas istället för en regelbok att följa, då vittrar demokratin sönder inifrån. Det sker inte alltid med dramatiska kupper, utan ofta genom en serie händelser som fråntar makt eller. tar över kontrollen av de institutioner som är menade att vara samhällets främsta försvarare. Varje tystad journalist, satiriker och komiker, varje politiserat ämbetsverk och varje ignorerad lag är ett steg närmare en framtid där kritik har tystnat och makten saknar gränser.

För vidare läsning:

• ACLU om hotet mot Jimmy Kimmel och ABC: ACLU Responds to Trump Administration Move Censoring Jimmy Kimmel
• Brookings Institution om centralbankens oberoende: Why is the Federal Reserve independent, and what does that mean in practice?
• National Constitution Center om gränserna för presidentens makt: Defining the president’s constitutional powers to issue executive orders

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #Svenska

Lärdomar från fredens öar

Planet landade mjukt i ett stilla septemberdis. Mariehamn tog emot med låg horisont, en doft av hav och en påtaglig frånvaro av brådska. Jag var här, på fredens öar, inbjuden av Ålands landskapsregering för att tala på den internationella demokratidagen under en sammankomst anordnad av demokratibereningen. Temat för dagen var det demokratiska samtalet och desinformationen; ett ämne som följt mig som en skugga sedan jag som särskild utredare för några år sedan granskade demokratins villkor i en digital tid. Den utredningen, SOU 2020:56, var genuint formativ för mig, och gav mig många insikter. Däribland tanken om att demokratin inte är statisk, utan ett levande väsen som vi tillsammans formar och utvecklar. Den är också som en muskel vi måste träna, varje dag. Annars förtvinar den.

I den fullsatta salen på kulturhuset Alandica, med utsikt över ett höstblått hamninlopp, försökte jag teckna en bild av den nya verklighet där denna muskelträning måste ske. En verklighet vars infrastruktur vi inte längre kontrollerar. Jag talade om de dolda internetkablarna på havsbotten, om de gigantiska serverhallar som molnet utgörs av och som nästan i hög grad ägs av ett antal stora amerikanska företag, om operativsystemen i våra telefoner som formar hur vi ser världen. Det kan låta som att det handlar om digital infrastruktur, men det är idag på många sätt en central utgångspunkt för maktutövning.. Den som äger och designar de digitala rum formar också i flera avseenden vår opinionsbildning. Vår digitala suveränitet är utmanad, och därmed också vår demokratis motståndskraft. Det är en förflyttning som skett gradvis, nästan omärkligt, från nittiotalets drömmar om ett öppet och fritt internet till dagens fragmenterade och kommersialiserade informationslandskap.

Detta sker i en tid då geopolitiken fullkomligt skälver. Kriget rasar i Europa, och i Ukraina ser vi hur propaganda och desinformation är lika mycket vapen som artilleri och drönare. Samtidigt minskar antalet demokratier i världen för första gången på decennier, och auktoritära tendenser växer sig starkare även i USA, länge betraktat som den liberala demokratins främsta försvarare.

Det är allvarstider nu. Magnus Hjort, generaldirektör för Myndigheten för psykologiskt försvar, fortsatte på det spåret. Med ett stilla allvar beskrev han det antagonistiska hotet. Hur främmande makt aktivt söker efter sprickor i vårt samhälle för att förstora dem, hur målet alltid är att så misstro och underminera den tillit som är varje demokratis livsblod. Hans budskap var ett om vikten av att utveckla och stärka vårt psykologiska försvar. Ett gemensamt arbete i samhället, tillsammans.

I ett litet och tätt sammanvävt samhälle som Åland landar dessa globala hot med en särskild tyngd. Heidi Grandell-Sonck, chefredaktör för Ålands Radio och Tv, gav det lokala perspektivet en röst. Hon talade om hur snabbt ett rykte, ett skvaller eller en ren lögn kan färdas när alla känner alla. Sårbarheten blir påtaglig. Men hon talade också om styrkan i samma närhet. Möjligheten att ringa upp, att mötas i en studio, att reda ut missförstånd och fortsätta samtalet ansikte mot ansikte. Det är här, i det lilla, som demokratins verkliga prövning sker.

I min presentation visade jag exempel på hur artificiell intelligens nu håller på att bli nästa generations motor i informationskrigföringen. Möjligheten att i realtid skapa övertygande falska videor, så kallade deepfakes, att automatisera hatkampanjer mot journalister och politiker, eller att bygga hela nätverk av klonade nyhetssajter för att sprida ett visst narrativ. Hoten är reella och de utvecklas med en skrämmande hastighet. Men motmedlen finns. De handlar om att bygga digital resiliens. Om att säkerställa redundans i våra system, att främja en mångfald av leverantörer, att investera i kompetens och att använda offentlig upphandling som ett strategiskt verktyg för att stärka europeisk kapacitet.

Dagen fortsatte med samtal i Lagtinget, Ålands parlament, och även i regeringsbyggnaden. Runt ett långbord, med den blå och stadiga lagsamlingen inom räckhåll, diskuterade vi hur centralt samtalet är för demokratin. För vikten av en gemensam utgångspunkt. Hur fakta och gemensamma föreställningsvärldar på många sätt är centrala för vår möjlighet att kunna ha olika uppfattningar och åsikter. Vi pratade under dagen om hur man bemöter hat utan att ge det syre, hur man pratar med en vän som fallit för konspirationsteorier, hur man som myndighet kan vara både transparent och robust. Och det var där, i samtalen efteråt, som konturerna till ett svar började framträda. Åland, med sin unika historia av autonomi och fredsbyggande, är mer än en plats. Det är en levande berättelse om att det går att lösa svåra konflikter med samtal och kompromisser. Det är ett levande laboratorium för den svåra konsten att leva tillsammans.

Jag kom till Åland för att föreläsa, men jag åkte hem med en fördjupad insikt. Demokratins främsta försvar byggs inte i strategidokument eller tekniska system. Det byggs i vardagen. I redaktionens mod att granska utan att förnedra, i tjänstemannens tålamod att svara på samma fråga en tredje gång, i vår gemensamma förmåga att stanna kvar i ett samtal även när vi är fundamentalt oense. Demokratin dör i tystnad och misstro. Men den lever och andas i varje möte där vi väljer att se varandra som medborgare, inte som fiender. På fredens öar är detta ingen abstrakt teori. Det är ett dagligt, mödosamt och grundläggande arbete för att fortsätta utveckla och forma demokratin för den tid vi lever i.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #Svenska

Agenternas tid – när internet designas för maskinen framför människan

Medans vi scrollar vidare på telefonen, så pågår en tyst revolution under ytan. Artificiell intelligens håller i detta nu på att omforma på vilket sätt vi upplever hur internet fungerar. Från en plats där människor aktivt delar och söker information, till en miljö där autonoma agenter agerar å våra, eller andras, vägnar. Konsekvenserna som följer av denna utveckling är många och komplexa, från utformningen av affärsmodeller och annonsering till fördelningen av makt och hur vår digitala opinionsbildning kommer att utvecklas.

Jag sneglar på min telefon och ser hur många av de processer jag gör varje dag som är beroende av internet. Varje app har sin funktion för mig. Jag surfar på nätet, spelar musik, handlar i affärer, gör bankärenden, pratar med vänner, hanterar mitt arbete. Allt sker genom ett lager av applikationer i min telefon eller dator. Eller genom webbläsaren. När jag ser dessa appar, reflekterar jag över hur mycket av det vi uppfattar som internet, och det vi känner igen av tjänster på internet, i vissa avseenden sakta håller på att erodera, omformas eller ersättas. Ska man spetsa till det kan kan säga att internet så som vi känner det håller på att försvinna. Inte på ett dramatiskt sätt där alla skärmar helt plötsligt blir svarta, eller alla länkar på internet blir trasiga. Utan istället genom en gradvis transformation som ser ut att kunna förändra själva grunden för hur vi interagerar med information, varandra och samhället.

För att få en bild av vad som är på väg att hända är det kanske lättast att börja med att se till våra vardagliga beteenden på internet. Under de senaste två åren har vi sett ett genombrott för tjänster som OpenAIs ChatGPT, Googles Gemini, Microsofts Copilot, Anthropics Claude och tjänster som Perplexity, Lovable, och många fler. Även om det fortfarande är omkring hälften av Sveriges befolkning som fortfarande inte har prövat att använda generativ AI och stora språkmodeller, och endast en mindre del av användarna nyttjar tjänsterna varje dag, så är ökningshastigheten och anpassningen till dessa nya teknologier snabb jämfört med tidigare teknikskiften. Skiftet sker först och främst hos slutanvändare först, vi alla enskilda konsumenter, snarare än hos företagen eller i samhällstjänster. Och teknikutvecklingen påverkar och förändrar också våra beteenden.

Där jag tidigare kanske planerade en utflykt med barnen genom att först googla lite brett på tips på platser att besöka, aktiviteter på gång och så vidare, kolla in väderprognoser, lokaltrafikens app och så vidare, så har jag det senaste året i allt högre grad kommit att ändra mitt beteende. och agera på nya och andra sätt. Nu kan AI-tjänster hjälpa mig med detta, genom att sy ihop flera komplexa steg, och söka på nätet åt mig. De kan bryta isär problem i sekvenser av mindre frågeställningar, och kan då också ta sig an mer komplexa uppgifter än en sökmotor tidigare har kunnat. Nu räcker det ofta med en endaste prompt. “Jag vill hitta på nått i Göteborg med mina tonåringar idag. Om det är bra väder vill vi vara ute. Kanske gå i skogen, bada eller nått sånt. Ge mig några alternativ på aktiviteter”. Med en endaste prompt ägnar vi inte en halvtimma åt att klura, söka och organisera. Nu kan en AI-agent göra stora delar av detta åt mig på några sekunder, korsreferera informationen från många olika källor och presentera ett färdigt förslag utan att jag behöver klicka på en enda länk. Den vet också vad jag tidigare pratat om, och kan anpassa sig efter mina tidigare preferenser.

En liknande förändring syns i programmering. För den som idag programmerar innebär tillgången till AI-verktyg möjligheter att förändra arbetssätt och metoder i ens programmering. När AI stödjer en i utveckling av mjukvara, skriver den koden, testar, prövar och sammanställer i mycket hög fart. En konsekvens som uppstått för mig, är att jag upptäckt att jag kommit att be AI skapa ett datorprogram för mig, för att lösa en uppgift, en enda gång. Det går helt enkelt fortare att skapa ett datorprogram för att lösa ett enklare problem för mig, än att leta upp en redan existerande mjukvara.

Denna förflyttning, där generativ AI med sina språkmodeller får möjlighet att agera å användarens vägnar, är det som idag kallas för att använda AI-agenter. Mycket tyder på att vi kommer att se mer av denna förändring de kommande åren.

Vad är en AI-agent?

AI-agenter kan beskrivas som autonoma mjukvaruprogram som har förmågan att fatta beslut och utföra uppgifter på uppdrag av användare eller andra AI-agenter. Till skillnad från tidigare AI-modeller, som ofta behövde en specifik input för att generera output, kan dessa agenter självständigt söka, analysera och slutföra komplexa uppgifter. Utvecklingen syns inuti de vanligaste generativa AI-tjänsterna idag. ChatGPT har möjlighet att söka på egen hand i gränssnittet på tjänsten. Google Gemini har liknande förmågor och kan också kopplas samman med ens google-tjänster och på så vis integrera dem i nyttjandet av själva språkmodellen. Anthropics Claude har gått längre, och i deras tjänst kan du koppla samman språkmodellen med en oerhört stor flora av tjänster genom att nyttja vad som kallas för “MCP”, eller Model Context Protocol. Det är en teknologi som Anthropic utvecklat och som nu snabbt förefaller bli en slags branschstandard. Med hjälp av en MCP-server blir det möjligt att koppla samman en digital tjänst genom dess API (Application Protocol Interface), med en språkmodell. På så vis blir det möjligt för en språkmodell att anropa och använda en elller flera digitala tjänster som är sammankopplad med den. Liknande går även att göra med hjälp av olika automatiseringsverktyg, som Zapier, Make eller n8n, där en språkmodell skapar möjligheter att med naturligt språk anropa och kontrollera olika digitala tjänster.

Konsekvensen av denna utveckling är att jag som användare arbetar i ett gränssnitt som med hjälp av AI-tjänster i sin tur kommunicerar med andra tjänster, eller hämtar och bearbetar information på internet. I förlängningen kommer användaren, stället för att manuellt besöka och syntetisera information från en mängd olika webbsidor, så kommer de att uttrycka sina behov eller frågor till en AI-agent, som sedan autonomt samlar in, bearbetar och presenterar ett slutresultat.

Från sökning till delegation

Det vi nu ser hända genom agent-baserade tjänster är en övergång från en tid då stora delar av användning av internet handlade om att söka information, till en tid där vi ger en uppgift till en AI-agent, som i sin tur söker, sorterar, hittar, sammanställer och presenterar information för mig. Under internets första tre decennier har vår interaktion präglats av att vi aktivt och på egen hand navigerar mellan webbsidor, jämföra information från olika källor, och själva sammanställer och analyserar resultatet. AI-agenter vänder upp och ner på detta arbetssätt. Utvecklingen vi ser pekar tydligt på att användare i mindre utsträckning kommer att besöka webbplatser för att sammanställa och bearbeta information från olika webbsidor. Istället kommer de att formulera sina behov till en agent som därefter på egen hand samlar in, bearbetar och presenterar ett slutresultat.

Ska jag ge ett konkret exempel på hur jag själv förändrat mitt beteende så är mitt arbete inför sommarens cykelsemester representativt. Jag stod inför att fräscha upp och förbereda min cykel för en veckas resa, och jag var osäker på exakt vad jag skulle behöva göra, vad som var mest prioriterat och hur jag skulle göra. Jag fotograferade cykeln och laddade upp fotot till ChatGPT, och ställde in tjänsten på att använda sin mest kraftfulla resonerande modell vid den tiden, o3, samt klickade i “sök” för att berätta för tjänsten att den kan surfa på nätet på egen hand. Tillsammans med fotot gav jag så ChatGPT en instruktion i en prompt. “Du är en skicklig cyklist med stor erfarenhet av att åka på långa semestrar med din cykel, där du övernattar i tält och bär med dig all den packning du behöver. Nu vill jag att du med din kompetens ska analysera det foto du fått på en cykel, en Nishiki Detour 61, och analysera fotot. Jag vill att du ska gå igenom cykeln visuellt och identifera eventuella brister. Se över vilka däck som finns på cykeln, hur slitna de är. Kolla igenom så att all utrustning som behövs finns på cykeln. Om något är trasigt, saknas eller behöver kompletteras så vill jag att du ska notera detta. Utifrån denna information ska du göra en prioritering av vad som är det viktigaste att tänka på inför cykelsemestern, samt föreslå eventuella inköp. Du ska leta efter affärer som säljer relevanta produkter till ett bra pris och som säljer antingen i närheten av Göteborg eller online till Sverige. Var noggrann, utförlig och kontrollera dina svar”.

Med denna prompt, tillsammans med bild, fick jag så en gedigen sammanställning av vad jag bör tänka på, vilka delar jag behöver fokusera på att förbättra, vilka delar jag behöver köpa och var jag kan hitta dem till ett bra pris. Genom att dela bilden på cykeln har språkmodellen också analyserat cykelns utseende, räknat ut vilka delar som sitter på cykeln och vilka som inte gör det, samt kollat på utslitna delar med mera. Jag var till en början tveksam över resultatet, och har gjort jämförelser med min egen research. Men idag har jag kommit att se att agentbaserad AI för uppgifter så som denna är kan vara väldigt värdeskapande och förenkla och förbättra min möjlighet att agera.

Liknande berättelse som denna finns det idag tiotusentals av, för alla möjliga frågor, områden och sammanhang. I många fall har dessa nya möjligheter som generativ AI erbjudit kommit att bli väldigt värdeskapande och nya tjänster har sett dagens ljus som inte funnits tidigare. Men samtidigt för teknologin med sig flera utmaningar och brister. En fundamental sådan komplexitet ligger inbyggd i själva språkmodellens natur. För en språkmodell bygger på sannolikheter, och inte sanning. När jag ber språkmodellen att generera text baserat på min instruktion, så kommer den att ge mig det mest sannolika svaret på min fråga, och inte det mest sanna. I många fall sammanfaller detta och jag får ett svar som är i linje med vad jag önskat mig. Men har datan som språkmodellen tränats på inte varit av tillräcklig kvalitet, eller viss information saknas eller är problematisk, så kommer språkmodellens svar till mig att färgas av dessa brister. Utan egen kunskap om kvaliteten på svaret från språkmodellen, blir det ofta svårt att värdera huruvida modellen gjort ett bra jobb eller ej. En risk med att nyttja AI-agenter är att själva arbetsprocessen riskerar bli dold i teknologin och därmed försvåra för användarens möjlighet att förstå tillförlitligheten i processen..

Med utvecklingen av teknologier som möjliggör AI-agenter så förändras inte bara hur jag använder internet, men även hur internet är utformat. När jag som användare inte längre själv surfar på webbsidor, utan i stället låter AI-agenter surfa åt mig, så förändras interaktionslogiken som ligger till grund för webbplatser. I förlängningen så innebär utvecklingen att människor inte med nödvändighet är den primära användaren av webbplatser, utan istället agenter. Detta skifte får som vi ska se en mängd konsekvenser, som över tid riskerar förändra upplevelsen av internet i stort.

Reklamekonomins fall

För att förstå djupet i denna transformation måste vi ta en titt på hur internetekonomin och hur den vilar på reklamfinansiering som en betydande strukturell förutsättning. Ett stort antal av de tjänster vi använder oss av på nätet, som vi i många avseenden uppfattar som “gratis”, är egentligen inte gratis, utan en del av uppmärksamhetsekonomin, vars primära motor är reklam. Två av de största företagen på nätet, Google och Meta, vilar på affärsmodeller som i hög grad bygger på att användare klickar på annonser. När AI-agenter blir mellanhänder riskerar dessa klick att gå förlorade för företagen.

En rapport från eMarketer uppskattar att AI-agenter kan orsaka en betydande minskning i annonsexponering. Hela 38% av exponeringen menar de kan försvinna under upptäcktsfasen, när man som användare letar efter en produkt eller tjänst. Vidare uppskattar de att 47% av exponeringen försvinner under övervägandefasen då man som kund funderar över att genomföra ett köp. När man väl gör köpet, så bedömer eMarketer att ytterligare 30% av annonsexponeringen försvinner i de konverteringar som uppstår vid exempelvis “affiliate-links”. Det som händer är att AI-agenterna arbetar i bakgrunden på egen hand, och visar endast slutresultatet av en process för användaren, utan de mellansteg där traditionell annonsering ofta fungerar.

Ett sätt att beskriva denna förändring är att värdet flyttas från klick och sidvisningar till förmågan att påverka AI-agenternas rekommendationer. Denna påtagligt förändrade situation skapar en ny ekonomisk dynamik där synlighet i AI-agenternas “ögon” blir det nya primära målet, och inte att få mänskliga besökare till ens webbplats för att servera annonser. Parallellt med detta utvecklas också nya annonsformat som är bättre anpassade för chattbaserade plattformar, och det spekuleras att varumärken i framtiden kan komma att betala för premiumplaceringar i de rekommendationer som AI-agenter ger sina användare.

Vi står alltså inför ett större skifte av affärsmodeller för tjänster och plattformar på internet. Den uppmärksamhetsekonomiska modell vi nu i allt väsentligt har befunnit oss i under de senaste 20 åren, har kommit att forma mycket av de beteenden, tjänster och strukturer som internet utgörs av, är i gungning. En förändring av en så grundläggande logik för så många olika tjänster kommer inte att vara friktionsfri och den riskerar att undergräva de förutsättningar som finansierat mycket av det internet vi känner idag.

Medielandskapets förändring

Ingen sektor påverkas mer dramatiskt av denna transformation än mediebranschen. Redan idag har 73% av globala nyhetsorganisationer börjat använda AI-teknik, och 78% av ledare inom medieområdet ser investeringar i AI som avgörande för journalistikens överlevnad. Nicholas Thompson, VD för The Atlantic, beskriver AI som “en galet snabb, anmärkningsvärt välunderrättad, exceptionellt smart forskningsassistent som också är en usel skribent som råkar snacka skit en hel del.” Citatet fångar en paradox när det gäller AI:s roll i journalistiken. Visst är det å ena sidan ett kraftfullt verktyg. Men samtidigt förutsätter det noggrann mänsklig översyn för att vara effektfullt i många sammanhang.

Inom journalistiken pågår mycket experimenterande med teknik kopplat till AI-agenter. Från avgränsade experiment med att monitorera, analysera, rapportera och distribuera journalistik, till mera breda och järva experiment med helt AI-producerat innehåll. Givet att generativ AI också skapar möjligheter inte bara kopplat till text utan även bild, ljud och film, så sker nu hastigt utvecklingen av hela sviter av ny mjukvara för att underlätta skapandet av innehåll. Företag som Elevenlabs som verkar inom AI-baserat ljud, eller Heygen och Synthasia som skapar AI-genererat eller anpassat videomaterial, har snabbt kommit att utforskas för journalistiska ändamål. Det är uppenbart att tekniken är omogen och ännu i sin linda, och mycket lär hända under kommande år.

Men den andra sidan av det journalistiska arbetet är affärsmodellerna. Här syns stor förändring. Under slutet av våren såg flera medieföretag hur intäkter från annonsering från Google, en av de mest centrala aktörerna för annonsintäkter, började minska. Skälet är oklart, men mycket talar för att utvecklingen och nyttjandet av generativ AI är en viktig del i denna förändring. För vissa medieföretag med stort beroende till annonsintäkter från Google, så som Business Insider och många andra, har denna förändring i intäkter inneburit förhållandevis stora nedskärningar i deras verksamhet.

Demokratin i en tid av AI-agenter

En hörnsten för opinionsbildningen i en demokrati utgår ifrån att medborgare delar en grundläggande förståelse för de fakta som utgör fundamenten för förståelsen för samhället i stort. Med utgångspunkt i dessa fakta formas sedan opinioner av åsikter om hur samhället bör förhålla sig till dem. Medborgare ger uttryck för åsikter som spänner över hela det politiska spektrumet, men kan förhålla sig och sina åsikter i relation till varandra, när det finns en delad förståelse för fakta som underbygger de olika åsikterna, För att denna opinionsbildning ska fungera behöver det i samhället finnas aktörer, så som medier, forskare, medborgare och experter som kan ge uttryck för sin kunskap på delade och gemensamma arenor. Historiskt har dessa arenor varit fysiska. Men över de senaste decennierna har allt mer av vår opinionsbildning förflyttats till digitala kommersiella platformar, så som Facebook, Instagram, Youtube, TikTok, BlueSky och X.

Övergången från en opinionsbildning med fäste i det fysiska rummet, och till en digital opinionsbildning präglad av samtal över olika digitala plattformar och sociala medier, har varit allt annat än friktionsfri. I många avseenden har samhället fortfarande inte hittat en framkomlig väg för demokratin i en digital tid, och där samhällets behov också blir villkorande för utvecklingen av de digitala miljöer där opinionsbildning äger rum. Idag är våra digitala rum mer utformade för att efterlikna tivolin än de efterliknar torg.

Utvecklingen av AI-agenter lär inte förenkla de demokratiska samtalen. De kommer i hög grad att påverka hur samhällets opinionsbildning kan komma att gå till. Genom att påverka opinionsbildningen, påverkar de också utvecklingen även vår demokrati. AI-agenter återfinns i flera olika delar av opinionsbildningen redan idag. De används för att samla in och bearbeta information för att göra trendanalyser, sentimentanalys och skapandet av personaliserade politiska budskap i olika medieformat, från text till ljud, bild och video. De används för att rikta och positinoera budskap. De utgör allt oftare kontaktpunkten mellan konsument och marknad, men även mellan medborgare och stat. På många sätt var Cambridge Analytica-skandalen 2016, där data från Facebook användes för försök till politisk påverkan i olika politiska processer runt om i vöärlden, bara en försmak av vad som är möjligt att åstadkomma idag, när AI-verktyg kan skapa psykologiska profiler på väljare och skräddarsy budskap för att påverka deras beteenden.

Men det är inte bara om manipulation i traditionell bemärkelse. AI-system har en benägenhet att översimplifiera komplexa frågor och reducera nyanserade debatter till generiska sammanfattningar. De saknar ofta förmågan att kritiskt värdera källors trovärdighet och kan därför oavsiktligt förstärka dominerande eller felaktiga narrativ. Ett sådant exempel syns i forskning från Cornell University, som visar hur AI-drivna skrivverktyg kan leda till kulturell homogenisering, där användare från icke-västerländska kulturer tenderar att anpassa sina uttryckssätt till västerländska skrivstilar och normer. Detta kan marginalisera vissa röster och perspektiv i det digitala informationslandskapet. Utan en samhällelig debatt, kunskap och inflytande över processer som påverkar vår opinionsbildning riskerar vi uppleva konsekvenser av påverkan i opinionsbildningen som inte går att upptäcka.

Påverkan på informationsflödet på internet

För att förstå vidden av den pågående förändringen måste vi även betrakta hur AI-agenter omformar internets digita tjänster och infrastruktur. Utvekclingen av AI-agenter går fort, och det är inte en omöjighet att de i allt högre grad blir de primära “användarna” av många webbplatser. Traditionella webbsidor, designade för mänskliga ögon med visuella element, interaktiva menyer och animationer, blir rimligtvis mindre relevanta när AI-agenter blir de primära “användarna”. Istället förutsätter agenter mer strukturerad data, semantisk markup och API:er som kan leverera maskinläsbar information effektivt. Demis Hassabis från Google DeepMind resonerade på Google I/O tidigare i år “Vilken sorts webb bygger man för agenter först?”. Uttalandet visar på hur vissa utvecklare av AI resonerar i detta sammanhang. En stor förändring i synsättet på internet, vad det är, och vem det är till för. Det är inte omöjligt att vi ser en förflyttning mot att webbplatser kommer att behöva utveckla AI-tillgängliga “endpoints” som exponerar strukturerad data, snarare än att primärt fokusera på mänskligt anpassade användargränssnitt. Visuella designelement som tidigare varit centrala för att engagera mänskliga besökare blir mindre relevanta, eller till och med kontraproduktiva, för AI-agenter som primärt söker rå, välorganiserad och maskinläsbar data.

Delaktighet i agenternas tid

Trots de utmaningar som skisseras, och med en hög sannolikhet för en allt starkare utveckling av ett internet skapat av AI-agenter, för AI-agenter, så finns det alternativa vägar som kan leda till en mer demokratisk och öppen framtid för internet. Det är lätt att få uppfattningen att den digitala framtiden är helt deterministisk. Men så är inte fallet. Vår digitala värld utformas och utvecklas genom de beslut vi tillsammans gör i samhället. Det går att göra andra och mer informerade val om vår digitala opinionsbildning, om AI-agenters roll i utvecklingen av internet, och vilken samhällspåverkan dessa förändringsprocesser tillåts ha.

En väg framåt är att designa med medvetenhet om risker och möjligheter med utvecklingen. Att samhällsinstitutioner, offentlig sektor och civilsamhälle aktivt reflekterar över och utvecklar förutsättningar för vägar framåt där demokratin och samhällsbehoven finns med i samtalet från början. Det är möjligt att utveckla teknologi som sätter användaren och samhället i förarsätet. Ett sånt exempel är utvecklingen av federerade system som Mastodon, som bygger på ActivityPub-protokollet, eller BlueSky, på ATproto-protokollet, som erbjuder olika slags decentraliserade alternativ till de dominerande sociala medieplattformarna. “Det bästa möjliga utfallet här… svaret är den federerade webben,” som David Pierce uttryckte det i ett samtal i podcasten The Vergecast tidigare i år.

Teknologier som bygger på federerad inlärning erbjuder en annan lovande väg framåt. Det är en metod som möjliggör träning av AI-modeller på decentraliserad data utan att rådata behöver delas med en central server.

Konceptet Digital Public Infrastructure (DPI) har också vuxit fram som ett sätt att tänka kring grundläggande digitala “rälsar” baserade på principer om interoperabilitet, modularitet och öppna standarder. Tankarna bygger på idén att kritisk digital infrastruktur, likt vägar och elnät, bör tjäna allmänintresset snarare än enbart kommersiella intressen.

Medielitteracitet som demokratisk försvarslinje

I en värld där information alltmer medieras av AI blir förmågan till källkritik, att förstå och upptäcka bias och förståelse för algoritmers påverkan en grundläggande medborgerlig färdighet. Regeringen har gett Mediemyndigheten i uppdrag att ta fram grundläggande utbildningar i medie- och informationskunnighet där också AI är en del, för alla i Sverige.

Men utmaningen är större än bara teknisk kunskap. Det handlar om att bevara och stärka förmågan till djupt, reflekterande tänkande i en tid när AI-verktyg uppmuntrar oss alla till att lämna över vår tankeprocess till maskinen. Utan förmåga till kritiskt tänkande, medie- och informationskunnighet och möjligheten att dela och uttrycka åsikter, så försvagas inte bara den enskilde individen, utan också samhället i stort. I värsta fall skulle utvecklingen kunna leda till en systematisk sårbarhet för demokratin om en betydande del av befolkningen blir mindre motståndskraftig mot förenklade budskap och manipulation.

Vägen framåt

Framtiden som AI-agenterna formar är inte förutbestämd. Den kommer att avgöras av de val som görs idag av beslutsfattare, teknikföretag, medieaktörer och medborgare. Centralt står behovet av möjligheten att kunna delta i debatten när den pågår, om transparens, ansvarsskyldighet och mänsklig översyn. AI-system måste designas för att stärka snarare än undergräva demokratiska processer. För att komma dig behöver vi en starkare samhällsdebett om hur tekniken utvecklas och implementeras.

Internet är i omställning här och nu. Inom få år kommer vårt sätt att interagera med information igen att ha förändrats, som en konsekvens av den pågående AI-utvecklingen. Frågan är inte om förändringen kommer att ske, utan vem som kommer att forma den, och i vems intresse. Det måste vara samhällets ansvar att forma en framtid där AI-agenternas tidsålder blir en kraft för positiv förändring, snarare än ett hot mot ett öppet, rättvist och demokratiskt internet.”

Vi står vid ett vägskäl. De val vi gör nu kommer att avgöra om AI-agenter blir verktyg för en stärkt opinionsbildning, ett utvecklat kunskapssamhälle och en god demokratisk utveckling, eller om det istället blir ett instrument för manipulation och kontroll. Framtiden för demokratin i vår alltmer digitala tidsålder hänger på vår förmåga att navigera denna transformation medvetet och strategiskt. Att internet är under omvandling, det vet vi om. Men det är bara vi som väljer om vi aktivt deltar i att påverka dess riktning och kommande destination.

Läs mer

Aghion & Jones (2025). AI and Economic Growth. Stanford.

ActivityPub Working Group. (2018). ActivityPub specification. W3C.

Anthropic. (2025). Make AI agents your unfair advantage. Anthropic

Cambridge Analytica. (2018). The Facebook-Cambridge Analytica data scandal explained. The Guardian.

Credence Research. (2024). AI-as-a-Service market analysis 2024-2032.

eMarketer. (2024). 2025 – The year AI agents transformed from chatbots to productivity powerhouses

Hassabis, D. (2024, maj 14). Google I/O 2024: AI for everyone. [Keynote presentation]. Google I/O Conference.

McKinsey Global Institute. (2024). The economic potential of generative AI.

Microsoft. (2025). Supporting the open agentic web. Microsoft Build 2025.

The Verge. Open AIs agent can contro an entire computer and do tasks for you. The Verge.

Reuters Institute. (2024). Digital News Report 2024: AI adoption in global newsrooms. Reuters Institute for the Study of Journalism.

World Economic Forum (2025). What are the risks and benefits of AI agents?

#AI #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #Innovation #SocialMedia #Svenska

En reflektion om morgondagens totalförsvar

Tåget rullar genom Värmlands skogar på väg mot Göteborg och tankarna från dagens konferens i Karlstad sorterar sig sakta. Utanför fönstret glider samma landskap förbi som under andra världskriget formade Sveriges förståelse för totalförsvar. Nu, 80 år senare, bygger vi om det igen, men den här gången under tidspressen från ett pågående krig bara några timmar bort.

På scenen i Solasalen på konferenscentret CCC i Karlstad, talade politiker från olika partier med ovanlig enighet. Inte för att de politiska skillnaderna försvunnit, utan för att verkligheten tvingat fram en gemensam förståelse av läget. Linda Larsson och Alexander Torin från Karlstad, Lars Nilsson och Marie Odin från Kristinehamn representerade inte längre bara sina partier utan kommuner som måste lösa samma praktiska problem. Reservkraft, vattenförsörjning, beredskapsanläggningar. Det är politik som blivit projektstyrning under extremt tidstryck.

Försvarsminister Pål Jonson levererade en slående bild av den förändring som nu syns. 35 procent av hans arbetstid går åt till Ukrainastödet. Det är en försvarsminister som bokstavligen omorganiserat sitt liv kring att stödja en nation i krig. Hans språk om att Sverige måste agera “skyndsamt” och “aggressivt” mot hinder som bromsar försvarets uppbyggnad signalerar en mentalitetsförändring från utredning till exekvering. När han berättade om arbetet med att kartlägga vilket försvarsmateriel som kunde levereras betydligt snabbare, blev det tydligt att vi steg för steg börjar lära oss att ställa om mot nya behov, som är allt större och nära.

MSB:s generaldirektör Mikael Frisell beskrev den komplexa utmaning han tillsammans med myndigheten står mitt uppe i. Att koordinera det civila försvaret innebär att få tusentals aktörer att röra sig åt samma håll utan att kunna ge order till någon av dem. Så berättelsen om de 30 medarbetare från MSB, på marken i Ukraina som samlar erfarenheter som direkt påverkar svensk beredskapspolitik. Civilplikt som aktiveras för första gången på decennier. Också här syns förändringens vindar.

Elisabeth Braw från Atlantic Council bidrog med det internationella perspektivet som visade att Sveriges approach skiljer sig åt från många andra länder. Medan andra diskuterar att “man borde göra något”, så agerar Sverige mer som en sammanhållen helhet. Konkret problemlösning som hon menar på är mer sällsynt på andra håll. Hennes historiska exempel från Helmut Schmidt, som tvingade tyska banker att köpa aktier av patriotiska skäl, ställde frågan om svenska företagsledare idag skulle acceptera samma krav från staten. Tiderna är annorlunda, och så behöver sannolikt också metoderna vara.

Eftermiddagen inleddes med en fin panel i ett samtal om folkförankring och försvarsvilja, där de resonerade och utvecklade begrepp som Sverige nu har återupptagit efter 30 års vila. Jenny Deschamps-Berger från Försvarshögskolan förklarade skillnaden. Folkförankring är statens projekt för att få befolkningen att förstå att alla behövs, medan försvarsvilja är den personliga känslan av att vilja bidra. Catrin Huss från Myndigheten för psykologiskt försvar beskrev hur de arbetar med att förklara vad otillbörlig informationspåverkan innebär i praktiken, här och nu, och hur såväl myndigheter som regioner, kommuner och medborgare kan bidra till att stärka sin förmåga. Särskilt beskrivningarna av hur myndigheten arbetar för att lära av och med unga i civilsamhället var hoppingivande, och torde stå exempel för andra myndigheter med liknande behov.

Den avslutande panelen kristalliserade en av dagens mer centrala insikter. Lena Nyberg från FOI beskrev “spagettisyndromet”, att när man drar i en tråd så händer något oväntat på ett helt annat ställe. Med alla initiativ som nu pågår i totalförsvarsuppbyggnaden är sannolikheten hög för samma effekt. Problemet måste löses på vägens gång eftersom tiden för fleråriga utredningar inte finns.

Det som slog mig under dagen var hur vi går mot en mer systemisk förändring av totalförsvaret. Det är bra. Det handlar inte längre om att justera enskilda delar utan om att bygga om hela Sveriges sätt att fungera. Från Jonsons beskrivning av försvarsmyndigheternas pågående förflyttning, till Frisells civilplikt, från kommunernas reservkraft till MSBs blå broschyr till näringslivet som är på gång – varje förändring förutsätter att andra delar anpassas.

Konferensen stärker känslan av att Sverige är mitt i en av de mest krävande organisationsförändringar som ägt rum, på decennier. När Frisell beskriver sitt ledarskap som att skapa “en attityd, en kultur, ett mindset” där man slutar problematisera och blir lösningsorienterad, låter det som om förutsättningarna för innovationsledning börjar komma på plats, också i våra större myndigheter. När Jonson talar om att bryta “kostnadskurvor” och “flaskhalsar” genom innovation och risktagande, beskriver han den transformation vi står mitt i, och behöver stärka våra metoder och arbetssätt för att hantera. Här och nu.

Kanske är det därför dagen kändes så energigivande trots det allvarliga ämnet. Sverige håller på att bevisa att ett demokratiskt samhälle kan genomföra omfattande förändringar snabbt när nödvändigheten är tydlig och målet gemensamt. Att kommunpolitiker från olika partier och kommuner ser behovet av den gemensamma riktningen och stärker samverkan. Att en försvarsminister berättar öppet om sina prioriteringar och arbetstidsfördelning. Att myndigheter experimenterar och utvecklar förmåga. Allt detta som spelar roll, tillsammans.

Utanför tågfönstret har skogen övergått i åkermark och städer. Här i landskapet mellan Karlstad och Göteborg, och runt om i landet, finns de kommuner, företag och människor som tillsammans bidrar för att genomföra den förändring som diskuterades idag. De ska bygga reservkraftverk, utbilda beredskapssamordnare, skapa trygghetspunkter och integrera totalförsvarstänk i verksamhet. Det är en systemtransformation som går från policydokument till praktik, från nationell strategi till lokal verklighet. Dagen i Karlstad har visat ett Sverige som förstått att förändring inte längre är ett val utan en nödvändighet. Frågan som hänger kvar är om takten i förändringen kan hållas uppe och om detta blivit det nya normala för hur Sverige fungerar.

Ska vi möta vår tids omvälvande skeenden behöver det vara på det viset.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Innovation #Svenska #Totalförsvar #Ukraina

Ett kvitto från Kreml

År 2020 dök mitt namn upp i en ryskspråkig tidningsartikel. Inte för att jag sökt den uppmärksamheten, utan för att mitt betänkande SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid hade lyft betydelsen av att förstå och motverka framförallt rysk informationspåverkan. Så kom jag att hamna i det ryska strålkastarljuset, Texten återgavs av Regnum, en nyhetsbyrå som Estlands säkerhetspolis Kapo sedan 2005 beskrivit som en täckmantel för de ryska underrättelsetjänsterna, skapad för att påverka politiken i närliggande länder. Materialet lyftes vidare av Rambler, och hamnade i det ryska nyhetsflödet. Citat från mitt arbete hämtades ur svenska källor, översattes och placerades i en ny kontext, där de tappade nyanserna och fick en ny funktion, att tjäna ett narrativ som gynnade Kreml.

Det är lätt att avfärda som en historisk kuriositet idag. Men just denna återanvändning rymmer en paradox. Å ena sidan är det ett exempel på det Ryssland beskriver som reflexiv kontroll, där motståndarens egna ord återbrukas för att forma deras handlingsutrymme. Å andra sidan är det också ett slags kvitto. Det faktum att ett organ som styrs av rysk underrättelsetjänst fann det värt att lyfta mitt arbete är i sig ett tecken på att betänkandet spelade roll. Att de ansåg det tillräckligt relevant för att användas som råvara i deras informationskrig är en bekräftelse på att analysen träffade en nerv. Det är väl ingen hedersbetygelse i vanlig mening, men det är ett tecken på att arbetet hade genomslag, även på platser där det inte var tänkt att ha det.

Denna händelse är inte en isolerad incident, utan en liten del av ett större mönster där ord, rapporter och analyser rör sig över gränser och språk, in i informationsmiljöer präglade av maktpolitik och strategisk kommunikation. I dagens informationskrig används allt, från officiella dokument till personliga uttalanden, som byggstenar i påverkanskampanjer. Rysslands aggressioner i Ukraina och dess försök att undergräva europeisk sammanhållning följer samma logik. Genom att blanda fakta med tolkning, och låta legitima källor bli bärare av förvrängda budskap, skapas tvivel och splittring.

Demokratin är stark när den tål granskning och öppen debatt. Men den är också sårbar när dess öppna ord kan plockas ur sitt sammanhang och användas emot den. Därför blir insikten från den här lilla episoden viktig. Den påminner mig om att det vi skriver inte bara är för vår närmaste publik. Det kan hamna i helt andra händer och tjäna helt andra syften. Och den kunskapen är värdefull. Den får mig att tänka efter, att vara mer precis, att bygga resonemang som står stadigt även när de flyttas ur sin kontext. Jag tycker det är svårt. Men det är inte ett argument för att inte försöka att göra så gott man kan.

Jag sparar artikeln som ett dokument över hur idéer färdas och förvandlas i ett globalt informationslandskap. Den är ett avtryck i en tid där ord är verktyg i ett strategiskt spel, och där kampen för demokratin inte bara utspelar sig i parlament och på torg, utan i själva berättelserna om vilka vi är. Och kanske är det just därför jag ser den som ett kvitto. Ett tecken på att arbetet med att förstå och skydda det demokratiska samtalet kanske är viktigare än någonsin.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #informationskrigföring #Informationspåverkan #reflexivKontroll #SocialMedia #Svenska

Ett kvitto från Kreml

År 2020 dök mitt namn upp i en ryskspråkig tidningsartikel. Inte för att jag sökt den uppmärksamheten, utan för att mitt betänkande SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid hade lyft betydelsen av att förstå och motverka framförallt rysk informationspåverkan. Så kom jag att hamna i det ryska strålkastarljuset, Texten återgavs av Regnum, en nyhetsbyrå som Estlands säkerhetspolis Kapo sedan 2005 beskrivit som en täckmantel för de ryska underrättelsetjänsterna, skapad för att påverka politiken i närliggande länder. Materialet lyftes vidare av Rambler, och hamnade i det ryska nyhetsflödet. Citat från mitt arbete hämtades ur svenska källor, översattes och placerades i en ny kontext, där de tappade nyanserna och fick en ny funktion, att tjäna ett narrativ som gynnade Kreml.

Det är lätt att avfärda som en historisk kuriositet idag. Men just denna återanvändning rymmer en paradox. Å ena sidan är det ett exempel på det Ryssland beskriver som reflexiv kontroll, där motståndarens egna ord återbrukas för att forma deras handlingsutrymme. Å andra sidan är det också ett slags kvitto. Det faktum att ett organ som styrs av rysk underrättelsetjänst fann det värt att lyfta mitt arbete är i sig ett tecken på att betänkandet spelade roll. Att de ansåg det tillräckligt relevant för att användas som råvara i deras informationskrig är en bekräftelse på att analysen träffade en nerv. Det är väl ingen hedersbetygelse i vanlig mening, men det är ett tecken på att arbetet hade genomslag, även på platser där det inte var tänkt att ha det.

Denna händelse är inte en isolerad incident, utan en liten del av ett större mönster där ord, rapporter och analyser rör sig över gränser och språk, in i informationsmiljöer präglade av maktpolitik och strategisk kommunikation. I dagens informationskrig används allt, från officiella dokument till personliga uttalanden, som byggstenar i påverkanskampanjer. Rysslands aggressioner i Ukraina och dess försök att undergräva europeisk sammanhållning följer samma logik. Genom att blanda fakta med tolkning, och låta legitima källor bli bärare av förvrängda budskap, skapas tvivel och splittring.

Demokratin är stark när den tål granskning och öppen debatt. Men den är också sårbar när dess öppna ord kan plockas ur sitt sammanhang och användas emot den. Därför blir insikten från den här lilla episoden viktig. Den påminner mig om att det vi skriver inte bara är för vår närmaste publik. Det kan hamna i helt andra händer och tjäna helt andra syften. Och den kunskapen är värdefull. Den får mig att tänka efter, att vara mer precis, att bygga resonemang som står stadigt även när de flyttas ur sin kontext. Jag tycker det är svårt. Men det är inte ett argument för att inte försöka att göra så gott man kan.

Jag sparar artikeln som ett dokument över hur idéer färdas och förvandlas i ett globalt informationslandskap. Den är ett avtryck i en tid där ord är verktyg i ett strategiskt spel, och där kampen för demokratin inte bara utspelar sig i parlament och på torg, utan i själva berättelserna om vilka vi är. Och kanske är det just därför jag ser den som ett kvitto. Ett tecken på att arbetet med att förstå och skydda det demokratiska samtalet kanske är viktigare än någonsin.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #informationskrigföring #Informationspåverkan #reflexivKontroll #SocialMedia #Svenska

Ett kvitto från Kreml

År 2020 dök mitt namn upp i en ryskspråkig tidningsartikel. Inte för att jag sökt den uppmärksamheten, utan för att mitt betänkande SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid hade lyft betydelsen av att förstå och motverka framförallt rysk informationspåverkan. Så kom jag att hamna i det ryska strålkastarljuset, Texten återgavs av Regnum, en nyhetsbyrå som Estlands säkerhetspolis Kapo sedan 2005 beskrivit som en täckmantel för de ryska underrättelsetjänsterna, skapad för att påverka politiken i närliggande länder. Materialet lyftes vidare av Rambler, och hamnade i det ryska nyhetsflödet. Citat från mitt arbete hämtades ur svenska källor, översattes och placerades i en ny kontext, där de tappade nyanserna och fick en ny funktion, att tjäna ett narrativ som gynnade Kreml.

Det är lätt att avfärda som en historisk kuriositet idag. Men just denna återanvändning rymmer en paradox. Å ena sidan är det ett exempel på det Ryssland beskriver som reflexiv kontroll, där motståndarens egna ord återbrukas för att forma deras handlingsutrymme. Å andra sidan är det också ett slags kvitto. Det faktum att ett organ som styrs av rysk underrättelsetjänst fann det värt att lyfta mitt arbete är i sig ett tecken på att betänkandet spelade roll. Att de ansåg det tillräckligt relevant för att användas som råvara i deras informationskrig är en bekräftelse på att analysen träffade en nerv. Det är väl ingen hedersbetygelse i vanlig mening, men det är ett tecken på att arbetet hade genomslag, även på platser där det inte var tänkt att ha det.

Denna händelse är inte en isolerad incident, utan en liten del av ett större mönster där ord, rapporter och analyser rör sig över gränser och språk, in i informationsmiljöer präglade av maktpolitik och strategisk kommunikation. I dagens informationskrig används allt, från officiella dokument till personliga uttalanden, som byggstenar i påverkanskampanjer. Rysslands aggressioner i Ukraina och dess försök att undergräva europeisk sammanhållning följer samma logik. Genom att blanda fakta med tolkning, och låta legitima källor bli bärare av förvrängda budskap, skapas tvivel och splittring.

Demokratin är stark när den tål granskning och öppen debatt. Men den är också sårbar när dess öppna ord kan plockas ur sitt sammanhang och användas emot den. Därför blir insikten från den här lilla episoden viktig. Den påminner mig om att det vi skriver inte bara är för vår närmaste publik. Det kan hamna i helt andra händer och tjäna helt andra syften. Och den kunskapen är värdefull. Den får mig att tänka efter, att vara mer precis, att bygga resonemang som står stadigt även när de flyttas ur sin kontext. Jag tycker det är svårt. Men det är inte ett argument för att inte försöka att göra så gott man kan.

Jag sparar artikeln som ett dokument över hur idéer färdas och förvandlas i ett globalt informationslandskap. Den är ett avtryck i en tid där ord är verktyg i ett strategiskt spel, och där kampen för demokratin inte bara utspelar sig i parlament och på torg, utan i själva berättelserna om vilka vi är. Och kanske är det just därför jag ser den som ett kvitto. Ett tecken på att arbetet med att förstå och skydda det demokratiska samtalet kanske är viktigare än någonsin.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #informationskrigföring #Informationspåverkan #reflexivKontroll #SocialMedia #Svenska

Ett kvitto från Kreml

År 2020 dök mitt namn upp i en ryskspråkig tidningsartikel. Inte för att jag sökt den uppmärksamheten, utan för att mitt betänkande SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid hade lyft betydelsen av att förstå och motverka framförallt rysk informationspåverkan. Så kom jag att hamna i det ryska strålkastarljuset, Texten återgavs av Regnum, en nyhetsbyrå som Estlands säkerhetspolis Kapo sedan 2005 beskrivit som en täckmantel för de ryska underrättelsetjänsterna, skapad för att påverka politiken i närliggande länder. Materialet lyftes vidare av Rambler, och hamnade i det ryska nyhetsflödet. Citat från mitt arbete hämtades ur svenska källor, översattes och placerades i en ny kontext, där de tappade nyanserna och fick en ny funktion, att tjäna ett narrativ som gynnade Kreml.

Det är lätt att avfärda som en historisk kuriositet idag. Men just denna återanvändning rymmer en paradox. Å ena sidan är det ett exempel på det Ryssland beskriver som reflexiv kontroll, där motståndarens egna ord återbrukas för att forma deras handlingsutrymme. Å andra sidan är det också ett slags kvitto. Det faktum att ett organ som styrs av rysk underrättelsetjänst fann det värt att lyfta mitt arbete är i sig ett tecken på att betänkandet spelade roll. Att de ansåg det tillräckligt relevant för att användas som råvara i deras informationskrig är en bekräftelse på att analysen träffade en nerv. Det är väl ingen hedersbetygelse i vanlig mening, men det är ett tecken på att arbetet hade genomslag, även på platser där det inte var tänkt att ha det.

Denna händelse är inte en isolerad incident, utan en liten del av ett större mönster där ord, rapporter och analyser rör sig över gränser och språk, in i informationsmiljöer präglade av maktpolitik och strategisk kommunikation. I dagens informationskrig används allt, från officiella dokument till personliga uttalanden, som byggstenar i påverkanskampanjer. Rysslands aggressioner i Ukraina och dess försök att undergräva europeisk sammanhållning följer samma logik. Genom att blanda fakta med tolkning, och låta legitima källor bli bärare av förvrängda budskap, skapas tvivel och splittring.

Demokratin är stark när den tål granskning och öppen debatt. Men den är också sårbar när dess öppna ord kan plockas ur sitt sammanhang och användas emot den. Därför blir insikten från den här lilla episoden viktig. Den påminner mig om att det vi skriver inte bara är för vår närmaste publik. Det kan hamna i helt andra händer och tjäna helt andra syften. Och den kunskapen är värdefull. Den får mig att tänka efter, att vara mer precis, att bygga resonemang som står stadigt även när de flyttas ur sin kontext. Jag tycker det är svårt. Men det är inte ett argument för att inte försöka att göra så gott man kan.

Jag sparar artikeln som ett dokument över hur idéer färdas och förvandlas i ett globalt informationslandskap. Den är ett avtryck i en tid där ord är verktyg i ett strategiskt spel, och där kampen för demokratin inte bara utspelar sig i parlament och på torg, utan i själva berättelserna om vilka vi är. Och kanske är det just därför jag ser den som ett kvitto. Ett tecken på att arbetet med att förstå och skydda det demokratiska samtalet kanske är viktigare än någonsin.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #informationskrigföring #Informationspåverkan #reflexivKontroll #SocialMedia #Svenska

Så skyddar Signal inte bara användaren, utan också samhället

Så har debatten om huruvida appen Signal är farlig eller inte åter bubblat upp. För fem år sedan fick jag på grund av mitt arbete en hotbild mot mig och min familj. Sedan dess har Signal varit mitt primära sätt att kommunicera med familj, vänner och bekanta, men också i arbetet. När debatten återkommer om Signal, och påståenden om att den skulle vara särskilt farlig för barn, får jag ofta frågor om detta. Inte minst eftersom vänner till mina barn, genom vår situation, också använder Signal.

Nu är vi här igen och detta är mina tankar om Signal och om helsträckskryptering.

Rätten till privatliv är fastslagen både i Förenta nationernas deklaration om mänskliga rättigheter och i Europakonventionen. Ett av de främsta digitala skydden för denna rättighet är helsträckskryptering. Det är en teknik som gör att bara avsändare och mottagare kan läsa meddelandet, ingen obehörig kan se innehållet, inte ens den tjänst som förmedlar det. Möjligheten att tala och skriva fritt utan rädsla för insyn är en grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Den gäller journalister och människorättsaktivister men också vanliga vuxna och barn. För barn är rätten särskilt tydlig i Barnkonventionen som ger dem skydd för integritet och trygghet för att växa upp som självständiga och delaktiga medborgare.

Övervakning kan ta många former. När den utförs av staten kan den bli farlig när makthavare använder den för att begränsa grundläggande fri och rättigheter. Men hotet kan också vara privat. I en hederskontext där familjen styr över individens liv och val kan tillgången till ett barns hela kommunikation bli livsfarlig. Föreställ dig en sjuttonårig flicka som är nykär i en annan sjuttonårig flicka och lever i en familj som fördömer allt utanför heteroäktenskap. Om släkten kan läsa alla hennes meddelanden kan följderna bli förödande. I sådana fall är stark kryptering inte bara en fråga om integritet utan också om att rädda liv.

Polisens fokus på att kriminella använder helsträckskryptering bortser från teknikens viktigaste funktion. Den skyddar den laglydiga majoriteten från övervakning, utpressning och maktmissbruk från staten, från privata aktörer, från brottslingar och även från främmande makt. Historien visar att försök att begränsa kommunikationsverktyg nästan alltid slår fel. Telegrafen, telefonen, e post, sms och sociala medier möttes av försök till kontroll men blev snabbt vardag. När en säker tjänst försvagas eller förbjuds är det främst laglydiga som drabbas, medan de som har brottsliga avsikter söker sig till andra lösningar.

Det går inte att förbjuda matematik. Kryptografi bygger ofta på öppna algoritmer, öppen källkod och teknik som är allmänt tillgänglig. I dag är det enklare än någonsin att skapa en ny meddelandetjänst med stark kryptering, inte minst genom moderna utvecklingsverktyg och AI. En strategi som går ut på att försvaga helsträckskryptering blir därför ineffektiv redan från början och riskerar att skada banker, sjukvård, företag, civilsamhälle och försvar, utan att stoppa de aktörer man vill åt.

Just Signal är dessutom ett av de bästa exemplen på hur säkra kommunikationsverktyg kan utformas i samhällets och individens tjänst. Den är kostnadsfri och drivs av en stiftelse utan kommersiella intressen. Den bygger på öppen källkod, vilket innebär att vem som helst med kompetens kan granska att tekniken fungerar som utlovat och inte innehåller bakdörrar. Den är på många sätt raka motsatsen till slutna och kommersiella plattformar där användarna tvingas lita på företagets ord.

Att värna helsträckskryptering är därför inte att ge efter för brottslighet. Forskning visar att den är avgörande för att motverka censur, försvara minoriteters rättigheter och bevara demokratins fundament. Det är ingen slump att Försvarsmakten rekommenderar användning av helsträckskrypterade meddelandetjänster istället för sms. De vet att säker kommunikation är en nödvändighet. Den insikten borde gälla för hela samhället.

#DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #helsträckskryptering #Signal #Svenska

USA:s tillbakagång – “Handmaid’s Tale” skrevs som varning och inte som en manual

USAs försvarsminister Pete Hegseth väljer att dela vidare ett budskap där pastorer säger att kvinnor inte längre ska få ha rösträtt. Det är inte ett tillfälligt utspel, utan en del i att sprida en världsbild som gradvis förstärks i Trumpregimens pågående omvandling av USA, som tar sin utgångspunkt i det som kallas Project 2025. När maktens företrädare applåderar hushållets röst i stället för individens förskjuts normaliteten ytterligare.

För så här flyttas gränser för vad som uppfattas som normalt. Inte genom dekret från en dag till en annan, utan genom upprepade gester som pekar ut den önskade ordningen.

För de som delar försvarsministerns trosuppfattning kan detta måhända kännas tryggt. För den som minns varför demokratier skiljer kyrka från stat är det vi nu ser ett varningens tecken. När staten talar med religiös röst krymper medborgarens utrymme att tala fritt. Många länder, inte minst i Europa, bär på erfarenheter av vad som händer när dogm och myndighet marscherar i takt. Det börjar med värdeord och slutar med regler som gör undantag till rutin.

Parallellt syns nu i USA nedmonteringen av andra demokratiska institutioner. I Texas ritas kartor om för att låsa fast fler mandat. Väljare splittras, distrikt sys ihop efter behov. Det önskade utfallet är politiska val som förlorar sin korrigerande kraft. Regeln som skulle göra maktutövning omprövningsbar ska nu bli en ramp för att cementera den. Så kan ideologi få sitt skyddsnät. Om halva befolkningen dessutom förväntas representeras av hushållets överhuvud har föreställningen om demokrati som utgångspunkt för den amerikanska staten avvecklats. Rösträtt förvandlas från rättighet till gåva.

Motbilder finns. Journalister som synar maktens symbolspråk. Jurister som prövar kartorna. Tjänstepersoner som minns att eden gäller konstitutionen, inte presidenten eller katekesen. Medborgare som vägrar låta någon annan lägga deras röst. Men allt detta förutsätter vardaglig motståndskraft av många. Demokratin är ett levande väsen. Den går inte att ta för given. Den förmår överleva auktoritära vindar genom ett aktivt motstånd och i handlingar som bekräftar att varje röst är sin egen, och att varje röst räknas.

När statsråd i världens nu mäktigaste land för fram idéer om nedmonteringen av allas lika värde och kvinnors rösträtt, så är demokratin i detta land hotad på allvar. Margaret Atwoods “Handmaid’s Tale” skrevs som varning och inte som en manual.

För vidare läsning:
Försvarsminister Hegseth delar vidare tankar om att ta bort kvinnors rösträtt på X (X)

Texas vill rita om valkretsar (NPR)

Project 2025 (Heritage Foundation)

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #Svenska

Reflektioner om Rysslands hybridkrig och konsekvenser för Europa

Porto, 30 juni 2025. Solen glittrar över Dourofloden och de terrakottafärgade takåsarna i Portos gamla stadskärna som ser ut att klättra längs kullarna. Längs kajen ligger de traditionella rabelo-båtarna förtöjda. Det är en stad som andas historia, handel och en djupt rotad europeisk kultur. Men innanför de tjocka granitväggarna i det gamla tullhuset, Alfândega do Porto, pågår ett samtal om en helt annan verklighet. En verklighet där krigets frontlinjer inte dras i lera och skyttegravar, utan i det digitala rum där vi alla lever våra liv, i våra egna sinnen.

Jag är här för att delta i en hearing som är en del av ett möte inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europas (OSSE) parlamentariska församling. Jag har blivit inbjuden av den ukrainska parlamentariska delegationen för att återge mina perspektiv på att möta rysk hybridkrigföring och informationspåverkan, utifrån min erfarenhet såväl i Sverige som i Ukraina. Just dessa frågor är på agendan. Rysslands informationskrigföring och hur vi bygger motståndskraft.

Jag kom för egen del i kontakt med dessa frågor under 2014, i samband med den ryska annekteringen av Krim och sedan upptakten inför det amerikanska valet, som skulle visa sig vara ett så signifikant skifte på den geopolitiska kartan. Sedan dess har jag haft anledning att uppehålla mig vid frågorna, dels som regeringens särskilda utredare att värna det demokratiska samtalet, och stärka samhällets motståndskraft mot desinformation, propaganda, hot och hat (SOU 2020:56). Därefter i samarbete med Myndigheten för Psykologiskt Försvar i olika roller, såväl som utbildare för myndigheten, men även genom ett flertal forsknings- och utvecklingsprojekt över åren. Det senaste året har mina erfarenheter från Ukraina bidragit till att utveckla min kunskap ordentligt genom de pågående forsknings- och utvecklingsprojekt jag deltar i där, som är en del av det svenska stödet till Ukraina i kriget.

Men det är skillnad på att arbeta med ett område, och att höra vittnesmålen direkt från mina ukrainska kollegor. De som lever på den yttersta fronten i detta kognitiva krig. Deras berättelser ger en skärpa och ett allvar som rapporter och fredstida arbete har svårt att på riktigt förmedla.

Informationspåverkan och hybridkrigföring är ingenting nytt. Redan 1953 konstaterade en svensk statlig utredning att “Frontlinjen går bildligt talat i varje enskild medborgares medvetande” (SOU 1953:27). Då var arenan radio och television. Idag befinner vi oss i en hybridmiljö där allt flätas samman. Cyberattacker, ekonomisk krigföring, desinformation och det brutala, kinetiska våldet på marken i Ukraina, men även i form av sabotage och angrepp runt om i Europa. Ryssland bryr sig inte om vilka verktyg de använder, så länge de fungerar.

Liubov Tsybulska, en av Ukrainas ledande experter på rysk hybridkrigföring och informationspåverkan, berättar vid mötet i Porto, med ett lågmält lugn som gör hennes ord ännu tyngre. Hon återger berättelser om pågående ryska påverkansoperationer i Ukraina, och beskriver hur ryska operationer systematiskt sår split mellan soldater och civila. Familjemedlemmar till soldater vid fronten blir måltavlor. En av hennes vänner, vars man stred i en hårt pressad brigad, blev inbjuden till en chattgrupp på meddelandetjänsten Viber. Gruppen, som snabbt växte till tusentals medlemmar, alla anhöriga till soldater i samma brigad, framstod som ett nätverk för ömsesidigt stöd. I själva verket var den infiltrerad och styrd av ryska aktörer. Målet var att piska upp panik, sprida falska rykten om enorma förluster och uppmana kvinnorna att protestera hos lokala myndigheter för att få hem sina män. Att försvaga försvarsviljan inifrån, genom att attackera det allra sköraste. Oron för ens närmaste.

Det stannar inte där. Den kanske mest vidriga ryska strategin riktas mot barn. Petro Jatsenko från den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) delar vid mötet en historia som får det att isa sig i rummet. Ett barn får ett meddelande på sociala medier från en okänd avsändare. Rösten i ljudklippet låter som en jämnårig och erbjuder en belöning för att hämta ett paket på en viss plats. Barnet, som inte anar oråd, luras att hämta paketet, som visar sig vara en sprängladdning. Men det slutar inte där. Samtidigt som Ryssland med intention dödar och skadar barn, så stjäl de deras bilder från sociala medier, för att sedan använda dem i påverkanskampanjer för att demoralisera deras föräldrar vid fronten.

När jag sitter där i mötet och lyssnar till mina ukrainska kollegor, blir det så tydligt hur den ryska krigföringen inte känner några gränser. Det som testas och förfinas i Ukraina idag, används redan mot oss i Europa. En annan talare, från Molfar, en ukrainsk underrättelseeorganisation som arbetar med OSINT -Open Source Intelligence, presenterar en kartläggning av hur rysk-ortodoxa kyrkor systematiskt placerats i närheten av strategiskt viktiga platser i Europa, inklusive i Sverige. Som författaren och journalisten Patrik Oksanen under flera år rapporterat om i reportage och i krönikor, och även i boken “Rysslands hemliga krig mot Sverige”, finns en sådan här kyrka också i Västerås, precis nära viktig flygplats i Sverige. Det handlar inte om religion, utan om att skapa infrastruktur för underrättelseinhämtning och påverkan.

Mitt eget bidrag i panelen handlade om mina erfarenheter av forskning och utveckling för att möta rysk hybridkrigföring och informationspåverkan, såväl från Sverige som Ukraina. Mot bakgrund av det rådande läget vi ser med en ökad grad av hybridkrigföring såväl i digitala som fysiska miljöer, behöver vi öka vår förmåga att skydda våra samhällen. Jag beskrev hur jag menar att vi behöver arbeta längs tre parallella spår.

På kort sikt måste vi vässa vår förmåga att upptäcka, analysera och motverka påverkanskampanjer och hybrida hot. Här spelar det roll såväl vilka arbetssätt och metoder vi använder, som hur vi leder och organiserar vårt försvar, såväl civilt som militärt. Teknikutvecklingen är helt avgörande att förstå, eftersom den på många sätt formar och utgör arenan för stora delar av den informationspåverkan och hybridkrigföring vi utsätts för. Utan kunskap om, och färdighet i, spjutspetsteknik inom automatisering, AI, och metoder för open source intelligence, kan vi varken nyttja tekniken till vår fördel, eller för den delen möta de angrepp vi utsätts för. I den svenska kontexten pekar den nyligen av Carl Bildt framlagda underrättelseutredningen på liknande behov.

På medellång och lång sikt är medie- och informationskunnighet (MIK) avgörande, ett ständigt pågående arbete i ett landskap som förändras med teknikens hastighet. Carl Piva, VD på Internetstiftelsen i Sverige, deltog också han i Porto, och beskrev i detta sammanhang deras framgångsrika utbildningsprogram och kunskapshöjande insatser som redan tränat nära hälften av Sveriges lärare i att navigera säkert på nätet.

Men på lång sikt menar jag att måste vi våga tänka nytt och större. Det mesta av de insatser vi gör idag för att möta hybridkrig och informationspåverkan är reaktiva, och tar sin utgångspunkt från ett nuläge som vi har svårt att lyfta oss ur och betrakta analytiskt. Hur vår digitala miljö är designad och organiserad är inte en självklarhet. Det är en dynamisk och föränderlig kontext och här är det vanskligt att vara teknikdeterministisk. För teknikutvecklingen, och vårt opinionsbildningslandskap, är formbart. Frågan är bara vem eller vilka som formar det efter sina önskemål och behov. Vår tids digitala “offentlighet” ägs och styrs idag i mångt och mycket av privata, kommersiella aktörer vars affärsmodell inte är att främja demokrati, utan att maximera engagemang. De sociala medieplattformarna är inte torg, de är tivolin.

För att ge ett konkret exempel på komplexiteten i detta, kom nyligen ny forskning i tidskriften New Media & Society, som visar att Tiktok skapar politiska ekokammare som förstärker polarisering. En analys av över 16 miljoner videor visar att användare främst exponeras för åsiktsbekräftande innehåll i politiskt homogena nätverk. Högerorienterade nätverk tenderar att vara mer isolerade och tätt sammankopplade, medan vänsterorienterade har närmare kopplingar till etablerade medier. Polariseringen drivs på av att användare med mer extrema åsikter publicerar mer politiskt innehåll, vilket i sin tur förstärks av plattformens sociala belöningssystem som gillamarkeringar och delningar. För oss i Sverige med förhållandevis stor användning av Tiktok, väcker det tankar om utformning och design av opinionsbildningslandskapet. Plattformens kinesiska ägande och algoritmiska design väcker frågor om såväl informationskvalitet som potentiell påverkan.

En annan studie, här återgiven i The Guardian, visar dessutom att politisk informationspåverkan sker på TikTok i linje med CCP’s ståndpunkter, samt att detta får märkbara effekter bland tonåringar som använder plattformen.

Den som äger, formar och förstår vår data, och den som designar våra digitala tjänster, den formar också förutsättningarna för vår opinionsbildning, och även vår demokrati.

För 80 år sedan, efter andra världskrigets erfarenheter av radiopropaganda, skapade vi public service. På många sätt en innovation för att säkra en infrastruktur för det offentliga samtalet som tjänade allmänheten, inte makten. Det är dags för ett liknande språng idag. Vi måste börja designa en digital offentlig infrastruktur som är byggd för att vara öppen, resilient och som vilar på och förstärker demokratin. Inte tvärtom.

Men tillbaka till Porto. Mina, mina svenska och ukrainska kollegors redogörelser, förslag och reflektioner möttes av både ett allvar, men samtidigt en nyfikenhet och intresse bland de närvarande parlamentarikerna från de olika OSSE-länder som deltog i mötet. Förståelsen för läget var påtagligt och jag kunde även känna många av de deltagande delegaternas frustration över komplexiteten och svårigheten att möta de utmaningar Europa står inför. Det blev också tydligt hur viktig samverkan och nära samarbete är för att möta hoten mot Europa. Såväl bilaterala samarbeten som bredare. Och mest centralt hur viktigt samarbetet med Ukraina är. Det är en ömsesidig nödvändighet. Vi stödjer med vår kunskap om systembygge och långsiktig resiliens. De delar med sig av sina ovärderliga, smärtsamt förvärvade, erfarenheter och kunskaper från det pågående kriget. Det är en symbios för överlevnad.

En av de sista talarna, Mykyta Poturaiev, en ukrainsk parlamentariker, beskriver omfattningen av den informationspåverkan som äger rum. Rysslands finansiering inom området är omfattande, och Mykyta konstaterar att det är billigare att få västvärlden att tveka och det ukrainska folket att misströsta, än att vinna kriget med enbart vapenmakt.

När mötet avslutas och vi åter kliver ut i den portugisiska sommarvärmen är kontrasten mellan den vackra fasaden och den mörka verkligheten vi diskuterat nästan svindlande. Men det är inte hopplöshet jag känner. Tvärtom. Det som Ryssland försöker förstöra är det som håller våra samhällen samman är tillit. Tillit till varandra, till våra institutioner och till framtiden. Den försvarsvilja som det ukrainska folket uppvisar är en levande manifestation av denna tillit. Och den motståndskraft vi gemensamt bygger, i forum som dessa och i det dagliga arbetet, är vårt svar. Kriget om vår föreställningsvärld, vårt medvetande och våra sinnen är här, det pågår just nu. Men genom att lära, samarbeta och våga förnya våra demokratiska fundament, kan vi inte bara stå emot, utan också bygga något starkare. Det är en kamp vi inte har råd att förlora, och som vi, med gemensamma krafter, kommer att vinna.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Hybridkrig #Informationspåverkan #Svenska #Ukraina

En handbok i att göra motstånd mot demokratins förfall

Att “The Anti-Autocracy Handbook – A Scholars’ Guide to Navigating Democratic Backsliding” ens existerar är i sig självt olycksbådande, och läsningen fångar mig. Nedmonteringen av USA:s demokratiska institutioner går fort och långsamt på en och samma gång.

“Autocrats tend to follow a common playbook: they deploy populism by pretending to champion “the people” against “the elites”, they seek to enhance polarization by dividing people, and they seek to prevent accountability by undermining the very notion of truth and sowing confusion about basic facts’

När en demokrati vittrar sönder sker det sällan genom en chock, utan istället genom ett slags gradvis och tilltagande normaliserat undantagstillstånd. Det är inte de brutala brotten mot rättsstatens principer som först märks, utan de små förändringarna i språkbruk, institutionell praxis och förväntad lojalitet. I det amerikanska exemplet, som nu utspelar sig för öppen ridå, går det till just på detta vis. Utvecklingen i USA syns nu som ett kontinuerligt bakgrundsbrus, en flora av exekutivordrar, kongressbeslut, domstolsutlåtanden och utspel som tillsammans steg för steg tränger undan grundläggande fri- och rättigheter och underminerar rättsstatens funktion. Och tros att denna utveckling nu syns tydligt, tycks många fortsatt betrakta USA:s demokratiska struktur som självklar, som om dess erosion vore en tillfällig avvikelse snarare än en strukturell kursändring.

Att en samling av världsledande forskare, från universitet i såväl USA som Europa, sett sig nödgade att nu i juni 2025 publicera en handbok för hur akademiker ska navigera en krympande demokratisk terräng, The Anti-Autocracy Handbook, är i sig en varningssignal så god som någon. Det är en handbok som inte bara beskriver det som nu sker i USA, utan blottlägger de existentiella hot som nu vilar över akademi, forskning och det amerikanska samhällets institutioner. Handboken ger också handfasta och konkreta förslag och rekommendationer till forskare och akademiker hur de kan förhålla sig till denna komplexa tid av tilltagande repression.

Rapportens författare konstaterar att landet tagit flera avgörande steg nedför den sluttande kurvan mot auktoritärt styre, framförallt sedan Donald Trump åter igen tillträdde som president tidigare i år. Tecknen är entydiga. Akademisk frihet kvävs, statligt stöd till forskning har dragits in av politiska skäl, pressfriheten har undergrävts, och minoritetsgrupper har blivit måltavlor i en iscensatt kulturkamp. Handboken ägnar sig inte åt politiska överdrifter eller alarmism, utan pekar på de systematiskt dokumenterade förändringar som synts tidigare i andra länder, så som i Ungern. En gradvis och systematisk nedmontering av demokratin.

Så vad händer med världsordningen när det land som länge definierat sig som demokratins främsta väktare börjar införa lojalitetstester för forskare, förbjuda ord i vetenskapliga artiklar och stänga ned internationella samarbeten? Vad innebär det för en generation forskare och studenter världen över när vetenskapens grundvillkor – öppenhet, sanning, och evidens – reduceras till politiska slagträn? Vad gör det med vår egen förståelse av frihet, rättssäkerhet och sanning, när en av demokratins symbolnationer blir en studie i hur dessa värden kan upplösas i realtid?

Det finns ingen anledning att tro att detta är ett isolerat amerikanskt fenomen. I själva verket följer USA ett tyvärr numera välkänt förlopp, med tre bärande beståndsdelar. Populism, polarisering och post-sanning. En strategi som kombinerar dessa tre konstruktioner har vuxit sig allt starkare över det senaste decenniet och har kommit att bli en beprövad metod för att koncentrera makt makt och montera ner demokratin. Det är samma logik som låg bakom Orbanregimens kontroll över Ungerns universitet, samma strategi som styrt Erdogans angrepp på press och forskning i Turkiet. Men nu sker det både snabbare och i större omfattning. Och därtill i USA, en tidigare symbol för frihet och demokrati. Den symbolik som syns i den pågående nedmonteringen av demokratin i USA får återverkningar världen över, och despoter och diktaturer runt om i världen vädrar morgonluft.

De pågående händelser som nu utspelar sig i USA utsätter stora delar av befolkningen för påfrestningar. De psykologiska mekanismerna är närmast lika oroande som de politiska. Självcensur har blivit ett normalläge bland amerikanska akademiker, av rädsla för att förlora anställning, finansiering eller i värsta fall sin rättsliga trygghet. Företeelsen “anticipatory obedience”, föregripande lydnad, blir ett smörjmedel i maskineriet: man lyder innan man måste, anpassar sig innan man pressas. När människor börjar rätta sig efter vad de tror att makten vill höra, snarare än vad de själva vet är sant, har vi redan förlorat något grundläggande i demokratin.

Återverkningarna syns långt bortom USA:s gränser, runt om i världen. Här bär alla fungerande demokratier ett ansvar, inte minst i Europa. När USA drar sig tillbaka från internationella vetenskapliga samarbeten, när dess institutioner blir slagfält för inrikespolitiska vendettor, då skapas ett vakuum. Och ett sådant fylls alltid, av andra krafter, andra system, andra berättelser om sanning och makt. De länder som fortfarande har en fungerande rättsstat, där akademisk frihet respekteras och där forskningens roll ännu är självklar, måste inte bara hålla sina ställningar. De måste också göra det synligt, konkret och tydligt för USA och andra stater vars demokrati eroderar, att detta inte är acceptabelt.

Det är ingen slump att några av de mest repressiva åtgärderna i USA riktas mot forskning om klimatförändringar, könsidentitet, ojämlikhet och desinformation. Det är inte format ur okunskap, utan en tydlig strategi. Det är den sortens kunskap som hotar ett system byggt på lögner, selektivt minne och en längtan efter återgång till en ordning där sanning definieras av makten. I denna kamp blir vetenskap, bildning och utbildning inte bara verktyg för utveckling utan former för motstånd.

“If everybody always lies to you, the consequence is not that you believe the lies, but rather that nobody believes anything any longer. … And a people that no longer can believe anything cannot make up its mind. It is deprived not only of its capacity to act but also of its capacity to think and to judge. And with such a people you can then do what you please.” (Hanna Arendt, 1973)

När inget längre är sant, när alla fakta är föremål för misstänkliggörande och varje expert är en misstänkt, då är allt möjligt och ingen är längre fri. Utvecklingen i USA är ingen avvikelse. Den är ett varningstecken. Tydligt, mätbart och obekvämt. Den visar hur snabbt en demokrati kan erodera, även där institutionerna länge verkat stå stadiga och stabila. Det som sker där nu är inte bara en angelägenhet för USA, utan för världen.

Att The Anti-Autocracy Handbook alls existerar är i sig ett varsel. Det är en text som inte bara varnar för den utveckling som syns. Den vädjar om engagemang. Demokrati är inte en åskådarsport. Den förutsätter ett aktivt engagemang och ständig utveckling. Det är när vi börjar luta oss tillbaka, som sönderfallet börjar.

Läs The Anti-Autocracy Handbook här.

Referenser:

Lewandowsky, S., Kempe, V., Armaos, K., Hahn, U., Abels, C. M., Wibisono, S., et al. (2025). The anti-autocracy handbook: A scholars’ guide to navigating democratic backsliding. Zenodo [Retrieved June 25, 2025, from https://doi.org/10.5281/zenodo.15696097].

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #Svenska

Amerikas digitala avrustning hotar internationell säkerhet

Under 2025 har Trumpregimen genomfört en systematisk nedmontering av USA:s kapacitet inom cybersäkerhet, psykologiskt försvar och skydd mot hybrida hot. Flera myndigheter och initiativ som tidigare skyddat amerikanska intressen i den digitala domänen har försvagats eller lagts ned. Administrationen har bland annat avskedat erfarna cybersäkerhetsexperter, omorganiserat bort centrala funktioner, strypt finansiering till forskning om desinformation och stängt ned enheter som övervakat utländska påverkanskampanjer. Dessa åtgärder har motiverats av Trumpregimen med hänvisning till kostnadseffektivitet, minskad byråkrati och ideologiska principer om yttrandefrihet. Det framstår dock som om USA ensidigt avväpnar sig självt på områden där hoten från antagonister nu ökar.

Det pågår en märklig och svårförklarlig utveckling i USA när det gäller skyddet av samhällets digitala säkerhet. Sedan Trumpregimen tillträdde har den i hög fart ägnat sig åt en systematisk nedmontering av det digitala samhällsskydd som under decennier byggts upp för att skydda landet mot främmande makt och kriminalitet. Varför ägnar sig USA åt detta självskadebeteende? Vilka blir konsekvenserna för USA, och vad innebär det för Sverige och Europa? Den här texten är ett försök att bringa klarhet i det som nu sker.

Oroväckande händelser och signaler

Flera anmärkningsvärda händelser har inträffat i närtid. I ett mötesrum på Cybersecurity and Infrastructure Security Agency (CISA) fick hundratals cybersäkerhetsspecialister nyligen beskedet att de verktyg de använder för att spåra och neutralisera cyberhot mot federal infrastruktur kommer att upphöra att fungera. Kontrakten för VirusTotal, en viktig databas för att identifiera malware, och Censys, ett kritiskt verktyg för cyberunderrättelser, har avslutats. Kontraktsanställda vid företag som Nightwing och Peraton har fått lämna in sina tjänstetelefoner då även deras arbete avvecklats.

I ett annat möte, denna gång i utrikesdepartementets lokaler, informerades personalen vid Counter Foreign Information Manipulation and Interference Hub (R/FIMI), tidigare känt som Global Engagement Center (GEC), om att deras verksamhet läggs ned helt. Enheten, grundad 2011 och med utökat mandat 2017 med stöd från både republikaner och demokrater, har haft till uppgift att “identifiera, förstå, exponera och motverka utländsk statlig och icke-statlig propaganda och desinformation”. Utrikesminister Marco Rubio motiverade avvecklingen med att verksamheten aktivt ska ha “aktivt tystat och censurerat” amerikaner och att folket inte behöver en “obskyr myndighet” för att skyddas från lögner.

Samtidigt råder en märkbar tystnad bland ledare hos cybersäkerhetsföretag på Wall Street, i Silicon Valley och i tech-hubbar från Boston till Seattle. Detta efter att president Donald Trump utfärdat ett häpnadsväckande presidentdekret riktat mot Christopher Krebs, CISA:s första direktör. Krebs, som sparkades av Trump i november 2020 efter att ha förklarat presidentvalet som säkert, har blivit måltavla för presidentens vrede. Dekretet återkallar hans säkerhetsgodkännande och, ännu mer anmärkningsvärt, drar in alla säkerhetsgodkännanden för anställda vid hans nuvarande arbetsgivare SentinelOne, ett av USA:s ledande cybersäkerhetsföretag.

“Få inom cybersäkerhetsbranschen har kommenterat incidenten av rädsla för vedergällning från Vita huset”, noterar en artikel i Lawfare. Katie Moussouris, VD för Luta Security och tidigare medlem i Cyber Safety Review Board, är en av få som offentligt kritiserat angreppet mot Krebs och SentinelOne: “Att rikta in sig på en tidigare statlig anställd för att ha gjort sitt jobb och utvidga det till deras nuvarande arbetsgivare ett halvt decennium senare kommer att ha en avskräckande effekt som gör oss alla mindre säkra.” Hon tillägger: “Företag kommer att tveka att anställa tidigare statliga cybersäkerhetsexperter, vilket berövar den privata sektorn deras välbehövda erfarenhet och perspektiv, och den federala regeringen kommer att få ännu svårare att locka till sig och behålla talang på toppnivå inom cybersäkerhet.”

I början av april avskedades general Timothy Haugh, fyrstjärnig general och chef för både National Security Agency (NSA) och U.S. Cyber Command – USA:s viktigaste cybersäkerhets- och signalspaningsorganisationer – med omedelbar verkan. Även NSA:s biträdande chef Wendy Noble fick gå. Avskedandena skedde utan offentlig förklaring och väckte omedelbar oro på Capitol Hill och bland säkerhetsexperter. Haugh, tillsatt under Biden-administrationen men enhälligt bekräftad av senaten, ansågs vara en högt respekterad ledare med särskild expertis i att motverka rysk propaganda.

“Detta är en ovärderlig gåva till USA:s motståndare – Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea”, kommenterade en anonym säkerhetsanalytiker. Senator Angus King från Maine, medlem i både försvars- och underrättelseutskotten, utbrast: “Denna nyhet kunde inte vara mer allvarlig med tanke på allvaret och vårt behov av cybersäkerhet. Amerikanska institutioner attackeras dagligen.” Representanten Don Bacon, republikan från Nebraska och ordförande för representanthusets utskott för cyberfrågor, skrev på sociala medier: “Han sparkades utan offentlig förklaring. Denna åtgärd hämmar våra cyber- och signalspaningsoperationer.” Dessa avskedanden är bara tidiga steg i en omfattande och pågående omstrukturering av USA:s nationella säkerhetsinfrastruktur, en process som denna text syftar till att belysa.

Ideologi och strategi bakom nedmonteringen

Trumpadministrationens beslut att nedmontera cybersäkerhets- och informationsförsvarsstrukturer förefaller drivas av en kombination av ideologiska övertygelser och strategiska överväganden. En central faktor är en ideologisk skepsis mot statliga verksamheter och aktiviteter som uppfattas begränsa yttrandefrihet. Administrationen har beskrivit myndigheternas arbete mot desinformation som otillbörligt övervakande av amerikansk yttrandefrihet. I april annonserade utrikesminister Marco Rubio stängningen av utrikesdepartementets center mot utländsk desinformation (R/FIMI, tidigare GEC) med motiveringen att kontoret “aktivt tystade och censurerade rösterna hos de amerikaner de var tänkta att tjäna”. Rubio argumenterade i en debattartikel att “American people don’t need an obscure agency to ‘protect’ them from lies’”. Den underliggande logiken är att insatser mot desinformation i sig ses som ett större hot mot fri debatt än desinformationen själv. På samma tema signerade president Trump en exekutiv order om att “stoppa federal censur” på sin första dag tillbaka vid makten, vilken bland annat beordrade justitiedepartementet att utreda desinformationsforskare – utifrån premissen att detta arbete utgör censur. Begreppet “yttrandefrihet” har därmed politiserats och vapeniserats, där Trumpadministrationen menar att statliga motåtgärder mot antagonisters otillbörliga informationspåverkan är liktydigt med att kväsa legitima åsikter.

En annan ideologisk drivkraft är Trumpregimens generella misstro mot det etablerade säkerhets- och underrättelseetablissemanget, som Trump ofta anklagat för partiskhet eller illojalitet. Många av de strukturer som nu försvagats etablerades under tidigare administrationer (t.ex. CISA 2018, GEC 2016) för att hantera hot som rysk valpåverkan, cyberangrepp och konspirationsteorier. Trump och hans allierade har ofta avfärdat eller ifrågasatt dessa hotbilder. Exempelvis ifrågasatte Trump öppet omfattningen av rysk inblandning i valet 2016 och motsatte sig länge beskrivningar av rysk desinformation kring valet 2020. Personer och enheter associerade med att ha påtalat sådana hot har utmålats som politiska motståndare. Ett tydligt exempel är Trumps långvariga konflikt med Christopher Krebs, CISA:s förste chef. Krebs fick sparken 2020 efter att ha vidhållit att presidentvalet var säkert, vilket gick emot Trumps narrativ. När Trump återvände till makten 2025 fortsatte han på denna linje genom att personligen rikta sig mot Krebs. I april 2025 utfärdades ett presidentmemorandum som beordrade en federal utredning av Krebs, drog in hans säkerhetsklassning och suspenderade säkerhetsklassningarna för alla anställda vid Krebs dåvarande arbetsgivare. Denna exceptionella åtgärd har tolkats som en vedergällning mot någon Trump betraktar som illojal, och sänder en signal till andra inom cybersäkerhetsområdet att inte trotsa presidentens narrativ. Sådana personmotiverade attacker visar på ett strategiskt förhållningssätt för att stärka makten kring presidentämbetet. Genom att avskräcka experter från att uttala sig om exempelvis valpåverkan eller IT-sårbarheter som strider mot presidentens intressen, hoppas man eliminera potentiella kritiker inom staten. Effekten blir att myndigheter och experter drar sig för att rapportera hot som inte passar den politiska agendan, vilket underlättar för administrationen att bedriva sin politik ostört.

Ytterligare ett motiv är viljan att “banta ned” staten och minska kostnader under förevändning av effektivitetsvinster. Trump inrättade vid makttillträdet en ny “Department of Government Efficiency” (DOGE) för att granska myndigheter och skära kostnader. Under denna täckmantel har man dock genomfört aktioner som snarare äventyrar säkerheten. Ett uppmärksammat fall är när en grupp DOGE-anställda i mars 2025, ledda av Trumps nytillsatte rådgivare Elon Musk, tog sig in i interna system hos den federala arbetsrättsmyndigheten NLRB under förespegling att de skulle “granska data” för effektivitet. Istället verkar DOGE-teamet ha extraherat stora mängder känslig data om bland annat facklig organisering och pågående rättsfall, och dessutom försökt dölja sina spår genom att be om att aktiviteten inte skulle loggas, stänga av övervakningsverktyg och radera åtkomstloggar manuellt. Cybersäkerhetsexperter jämförde detta beteende med tillvägagångssättet hos kriminella eller statsunderstödda hackare. Även om DOGE:s officiella mandat är att spara pengar, tyder detta exempel på en djupare strategisk agenda. Trumpadministrationen prioriterar kontroll över information framför att upprätthålla normala säkerhetsprocedurer. Att Elon Musk, en tech-miljardär med egna affärsintressen, givits en sådan roll illustrerar dessutom en ideologisk tro på att näringslivets aktörer kan göra statens jobb bättre, även på känsliga områden. Kritiker menar dock att detta snarare öppnar för oligarkiskt inflytande över statens data och undergräver professionella standarder. Historikern Anne Applebaum varnar rentav för att Trump är på väg att förvandla USA till “ett nytt Ryssland” genom att sudda ut gränsen mellan offentligt och privat och gynna egna lojala oligarker – en kurs hon menar måste stoppas.

Nedmonteringen av dessa skyddsstrukturer bottnar i ideologiska övertygelser om att staten inte ska “lägga sig i” informationsflödet – en övertygelse färgad av föreställningen att tidigare åtgärder mot desinformation var politiskt vinklade. Strategiskt tycks man också vilja rensa ut “illojala” element och centralisera informationskontrollen hos presidentens förtrogna. Följden är att många av USA:s “brandväggar” mot cyberangrepp och påverkansoperationer monteras ned, drivet av en blandning av principen om obegränsad yttrandefrihet, misstro mot expertis och en vilja att stärka det egna greppet om informationsagendan.

Inrikespolitiska risker och försvagad demokrati

Trumpadministrationens försvagning av cybersäkerhet och psykologiskt försvar medför allvarliga inrikespolitiska risker. Främst hotas den demokratiska processen och medborgarnas tillit till institutioner när skyddet mot digitala angrepp och desinformation urholkas.

En omedelbar risk är att USA:s val och politiska diskurs blir mer sårbara för informationspåverkan. Genom att aktivt demontera regeringens motståndskraft mot desinformation, exempelvis genom att lägga ned R/FIMI/GEC, lämnas fältet fritt för falska narrativ att spridas okontrollerat. Det gäller både utländska desinformationskampanjer och inhemska aktörers spridning av konspirationsteorier. När staten inte längre aktivt bemöter eller korrigerar vilseledande information, ökar risken att lögner och rykten normaliseras i det offentliga samtalet. Den amerikanska disinformationsexperten Nina Jankowicz påpekar att USA befinner sig i en situation där “pernicious, and deliberate lies – and Americans’ indifference to them – got us here”. När osanningar blir normala inslag i politiken och inte längre bemöts, riskerar medborgarna att fatta beslut baserat på falska premisser. Tilliten till valresultat och demokratiska institutioner kan snabbt erodera. Detta sågs redan efter valet 2020, då konspirationsteorier om valfusk fick fäste hos en stor del av allmänheten, trots motbevis från valmyndigheter. Utan en stark statlig motbild (som de gemensamma uttalanden om valens säkerhet från Krebs och CISA 2020) kan liknande narrativ spridas ohejdade kring kommande val, vilket undergräver demokratins legitimitet.

En relaterad risk är att förtroendet för institutioner – myndigheter, domstolar, media – minskar när de inte längre upplevs kunna stå emot desinformation eller yttre manipulation. Trumpregimens åtgärder har i flera fall direkt riktat sig mot den professionella tjänstemannakåren och säkerhetsexperterna. Massuppsägningar och omplaceringar har redan ägt rum. I april 2025 avskedades exempelvis 1 400 anställda (över 80%) på konsumentskyddsmyndigheten CFPB, ett drag som setts som en politisering av myndigheten. Inom Department of Homeland Security har den nya ledningen (under nomineringen av Kristi Noem) tydligt deklarerat att CISA gått “för långt” och att dess arbete mot desinformation ligger utanför dess kärnuppdrag. Signalpolitiken är att professionella bedömningar kring digitala hot åsidosätts till förmån för politiska prioriteringar. Detta skapar en uppenbar risk för rädsla bland kvarvarande experter. Om de larmar om exempelvis rysk påverkan eller högerextrem desinformation, riskerar de att bli nästa måltavla. Katie Moussouris varnade för den ”avskräckande effekt” som Trumps personangrepp på Chris Krebs har: “targeting a former government employee for doing their job… will have a chilling effect that makes us all less safe”. Hon befarar att företag kan tveka att anställa tidigare offentliganställda experter av rädsla för Vita husets repressalier, och att kompetensflykten på sikt försvagar både statens och privata aktörers förmåga att hantera cyberhot. Redan i februari 2025 placerades hela CISA-enheten som arbetat med att motverka utländska påverkansoperationer på “administrativ ledighet”, i praktiken tagen ur funktion. Internt sänder detta budskapet att dessa frågor inte längre värderas, vilket är demoraliserande och urholkar institutionell kapacitet.

Ur ett rättsstatsperspektiv innebär utvecklingen också risk för ökat maktmissbruk och politisering. När organ som skulle skydda mot hybridpåverkan istället används för att gynna presidentens egen agenda, förvanskas deras syfte. DOGE-incidenten på NLRB är ett oroande exempel, där Vita huset tycks ha utnyttjat tillgången till data för potentiellt politiska syften istället för att skydda myndighetens dataintegritet. Det liknar hur auktoritära regimer agerar genom att använda statens resurser för att bevaka inre opposition, vilket riskerar att underminera medborgarnas rättigheter och förtroendet för statens opartiskhet. Nina Jankowicz påpekar oroväckande drag. “Löften om brottsutredningar av politiska fiender, utplånandet av den professionella statsapparaten, olaglig upplösning av en myndighet, en oligark som kontrollerar regeringen. Om vi såg motsvarande hända i något annat land skulle vi kalla det en demokratisk kris.” Hennes uttalande speglar hur de inrikespolitiska effekterna av Trumps politik nu börjar likna en auktoritär stat mer än en stabil demokrati.

Den inrikespolitiska hotbilden visar att USA:s demokratiska motståndskraft nu försvagas. När samhällets immunsystem mot informationspåverkan slås ut, blir det enklare för lögner och desinformation att styra eller påverka opinionen. När nyckelpersoner och myndigheter inom cybersäkerhet tystas eller försvinner, ökar sårbarheten för digitala angrepp. Och när medborgarna ser institutioner rämna genom utrensningar och maktmissbruk, riskerar cynismen och misstron att breda ut sig. Både informerade medborgare och robusta institutioner, demokratins fundament, är nu satta under tryck i Trumps USA 2025.

Antagonister utnyttjar maktvakuumet

Med USA:s pågående nedmontering av försvaret mot cyber- och informationshot uppstår ett farligt maktvakuum som antagonistiska aktörer skyndar att utnyttja. Både främmande makt och icke-statliga aktörer kan dra fördel av att USA inte längre bevakar och bemöter attacker som tidigare. Hotbilden mot USA och dess allierade håller därmed på att förändras och förvärras.

En tydlig konsekvens är att statsaktörer som Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea får friare spelrum att genomföra cyberangrepp och desinformationskampanjer. Dessa länder har investerat massivt i hybridkrigföring. Tidigare uppskattningar från utrikesdepartementet visar att Ryssland spenderar ca 1,5 miljarder dollar årligen på utländska påverkansoperationer, Iran runt 1,26 miljarder och Kina “flertals miljarder” på propaganda och informationskrigföring. Samtidigt har USA avvecklat sitt främsta verktyg för att bevaka och svara på sådana kampanjer genom stängningen av R/FIMI/GEC. Kontrasten är slående. USA har ensidigt avrustat medan motståndarna rustar upp. Som senator Jeanne Shaheen noterade: “Moskva och Peking firar varje gång den här administrationen monterar ned ännu ett utrikespolitiskt verktyg”. Ryska och kinesiska strateger ser en gyllene möjlighet att intensifiera sina operationer när USA självmant kliver av spelplanen.

När det gäller cybersäkerhet innebär personalneddragningar och resursindragningar att USA:s detektions- och försvarsförmåga försvagas. Hundratals cybersäkerhetsspecialister inom CISA har informerats om att kritiska verktyg för “threat hunting” inte längre kommer vara tillgängliga. I april meddelades internt att CISA slutar använda malware-databasen VirusTotal och tjänsten Censys för hotinformation, som del av “bredare nedskärningar”. Utan dessa verktyg blir det svårare att upptäcka skadlig kod och cyberangrepp i tid. Samtidigt har höga chefer med ansvar för cybersäkerhet lämnat sina poster, antingen frivilligt eller efter påtryckningar. I april avgick exempelvis tjänstemän på CISA som lett initiativet “Secure by Design”. Dessutom fick NSA:s chef och vice chef sparken. Ett abrupt ledarskapsvakuum vid NSA, USA:s största signalspanings- och cyberförsvarsorganisation, kan hämma förmågan att identifiera och stoppa avancerade statsstödda hackare. Risken för framgångsrika dataintrång mot amerikanska mål ökar nu markant. Säkerhetsföretag har redan noterat att kinesiska aktörer intensifierat sina intrångsförsök mot amerikansk infrastruktur under våren 2025, möjligen i förvissningen om att motståndet försvagas.

Att DOGE-teamet under Elon Musk kunde extrahera känsliga data från NLRB och kringgå säkerhetskontroller straffritt kan dessutom signalera till utländska underrättelsetjänster att intern tillsyn och säkerhet är eftersatt, vilket kan underlätta spionage. Om en amerikansk myndighet (DOGE) kan agera så, vad hindrar en välplacerad insider från att göra detsamma för främmande makt? När Vita huset självt signalerar att loggar kan stängas av och spår döljas, urholkas inneboende kontrollmekanismer, och sårbarheten för infiltration eller korruption ökar.

Inom skyddet mot informationspåverkan är effekten lika oroande. Genom att sluta bekämpa utländsk desinformation lämnar USA fältet vidöppet för propaganda som syftar till att splittra befolkningen och undergräva demokratin. Ryska trollfabriker kan nu operera med minskad risk för upptäckt. Under Trumps första mandatperiod vidtogs åtgärder mot ryska påverkansaktörer, men i den nya politiska miljön 2025 är sådana motåtgärder osannolika. FBI och underrättelseorganen har fått tydliga signaler att arbete mot desinformation inte prioriteras. Detta kan leda till att analyser om utländsk påverkan tonas ned internt, vilket låter fientliga narrativ rota sig djupare.

Ett förväntat scenario är att Kreml intensifierar sina informationsoperationer inför presidentvalet 2028. Tidigare fanns en moteld från underrättelsetjänster, plattformar och myndigheter. År 2025, med officiella kanaler tystade, kan ryska aktörer agera med större djärvhet. Liknande gäller Kina, som kan utnyttja frånvaron av amerikansk motpropaganda för att sprida sin syn på känsliga ämnen utan att bli utpekade som desinformatörer.

Men det är inte bara statliga aktörer som gynnas. Även icke-statliga antagonistiska aktörer, som extremistiska rörelser online, kan frodas. Arbetet mot inhemsk extremism har avstannat, och Trump har ofta trivialiserat vissa hot. Med mindre statlig övervakning kan radikaliserande desinformation spridas mer ohindrat, vilket kan öka risken för inrikes terrorism eller politiskt våld. Jankowicz formulerar det träffande: “Det kommer inte att bedrivas något motverkande av desinformation under Trumpadministrationen – bara ett omfamnande av den”. Detta antyder att regimen till och med kan använda desinformation som ett verktyg. Om regeringen själv sprider eller förstärker konspirationsteorier, förstärks ett “brus” i informationsmiljön som hindrar saklig debatt. Gränsen mellan yttre och inre hot suddas ut när presidentens narrativ går i takt med antagonistiska aktörers. Viss desinformation kan se en ömsesidig förstärkning mellan Trumps retorik och utländsk propaganda. Skillnaden är att tidigare bemöttes sådana narrativ aktivt av amerikanska institutioner; nu sker ingen samordnad dementi.

Den sammanlagda hotbilden blir en där angreppen ökar i frekvens och genomslagskraft. USA:s tidigare strategi att ”skapa kostnader” för angripare är satt ur spel. Förändringen riskerar att göra antagonistiska aktörer modigare. Som Jankowicz konstaterar innebär Trumps nya policy att Vita huset “kanoniserat lögner och konspirationsteorier om dem som bemöter desinformation”, vilket “ytterligare sporrar utländska aktörer och profitörer på desinformation som fortsätter att förorena vårt informationslandskap”. Både främmande stater och inhemska krafter som tjänar på kaos känner sig nu uppmuntrade. Resultatet blir inte bara att USA oftare drabbas, utan att angreppen riskerar träffa hårdare eftersom samhällets immunförsvar försvagats. Effekten riskerar att sprida sig även utanför USA:s gränser.

Ett globalt förändrat säkerhetslandskap

USA:s reträtt från ledarrollen inom digital säkerhet påverkar hela det internationella säkerhetslandskapet. Under decennier har USA varit en hörnsten i det globala samarbetet mot cyberhot och desinformation. När Trumpregimen nu intar en isolationistisk eller negativ hållning uppstår en betydande kompetens- och resurslucka, särskilt för Europa.

En omedelbar följd är att viktiga multilaterala initiativ kan försvagas. Inom NATO har USA traditionellt drivit utvecklingen av gemensamma cyberförsvarsförmågor. Nu finns risken att USA inte längre prioriterar dessa frågor. När amerikanska representanter tonar ned hotet från rysk desinformation, kan det leda till splittring inom alliansen. Europeiska NATO-länder, som ser rysk informationskrigföring som ett akut hot, kan finna att USA inte längre är en pålitlig partner. Sverige, som nyligen gick med i NATO med förhoppning om ökat digitalt stöd, kan behöva förlita sig mer på europeiska samarbeten.

Även utanför NATO, i forum som FN, innebär den nya amerikanska hållningen problem. USA har tidigare förespråkat internationella normer mot cyberattacker. Under Trump 2025 är det mindre troligt att USA fortsätter driva sådana normer. Detta skapar utrymme för Kina och Ryssland att fylla tomrummet med sina mer auktoritära visioner för cybersuveränitet och informationskontroll, vilket kan leda till en glidning bort från en fri och öppen internetordning.

För Europa innebär USA:s tillbakadragande att man tvingas axla mer ansvar. EU har tagit steg för att hantera digitala hot genom handlingsplaner, lagstiftning som Digital Services Act (DSA) och investeringar i cyberförsvar. Men EU:s insatser har ofta skett i samspel med amerikanska åtgärder. Om denna koordinering försvinner minskar effektiviteten. Sverige, med sin Myndighet för psykologiskt försvar, och dess systerorganisationer i Europa kan behöva utöka sin verksamhet för att kompensera. Ironiskt nog kan Trumps tillbakadragande ge bränsle åt europeisk egen kapacitet, men frågan är om EU kan fylla USA:s skor helt.

Transatlantiska företag påverkas också. Många stora sociala medie-plattformar är amerikanska. Tidigare har amerikanska administrationer pressat dem att ta ansvar för falskt innehåll. Under Trump 2025 är signalen den motsatta. Om USA slutar pressa plattformarna att motverka desinformation, kommer EU stå ensam i att försöka reglera dem via lagar som DSA – Digital Services Act. Det kan leda till en regleringsklyfta och komplicera samarbetet mellan USA och Europa kring tech-politik.

På det storpolitiska planet signalerar USA:s minskade engagemang en reträtt från globalt ledarskap. Europeiska länder undrar om de kan lita på USA:s säkerhetsgarantier generellt. Om USA ignorerar hybridkrigföring mot Europa, hur påverkar det NATO:s artikel 5? Det transatlantiska bandet slits tunnare när hotbildsuppfattningen divergerar, vilket gynnar auktoritära utmanare.

I förlängningen kan auktoritära stater stärka sitt globala inflytande i den digitala domänen. Kinas modell för “cyber suveränitet” kan få vind i seglen. Utvecklingsländer kan i högre grad vända sig till Kina för övervakningssystem. Tidigare amerikanskt stöd till oberoende media och civilsamhälle via USAID dras nu in, vilket innebär att kinesiska och ryska narrativ lättare kan få grogrund i länder där demokratin kämpar.

För Europa och Sverige specifikt innebär detta en mer otämjd informationsmiljö. Rysk desinformation som får verka oemotsagd i USA kan lättare spilla över till Europa. Konspirationsteorier som normaliseras i USA kan dyka upp i den svenska debatten. Svenska myndigheter kan inte längre peka på amerikanska faktagranskningar som stöd och kan till och med behöva hantera att USA självt blir en källa till desinformation. USA:s förändrade position i Ukraina förstärker redan ryska narrativ, vilket ställer NATO-allierade inför dilemmat att behöva säga emot Washington – en ovan situation som sannolikt skapar diplomatisk friktion.

USA:s reträtt försätter Europas och världens demokratier i ett nytt landskap där de måste fylla tomrummet eller riskera att motståndarna flyttar fram sina positioner. För Sverige innebär det ökat fokus på nationell och europeisk samverkan, samtidigt som man behöver planera för scenarier där USA är mindre närvarande i säkerhetsarbetet än förväntat. Den globala digitala säkerheten har blivit svårare att upprätthålla när dess historiska förkämpe abdikerat.

Långsiktiga konsekvenser

Den utveckling vi ser under Trumpregimen 2025 – där en demokratiskt vald regering medvetet monterar ned sitt eget lands skydd mot påverkansoperationer och cyberattacker – är närmast utan motstycke i modern historia. Sedan andra världskriget har västliga demokratier strävat efter att stärka sin motståndskraft, inte försvaga den. Inte ens under tidigare kontroversiella perioder har något liknande skett. Trump är unik i det att han förnekar eller nedtonar hot som säkerhetsetablissemanget anser reella och använder det som skäl att ta bort försvarsmekanismerna. Omfattningen 2025 är mycket större än under hans första mandatperiod. Vi ser en president som aktivt plockar isär existerande försvar mitt under pågående angrepp.

Historikern Anne Applebaum har varnat för en utveckling liknande den i Putins Ryssland, där statsapparaten blir ett verktyg för en maktelit. Skillnaden är att Ryssland byggde upp en massiv intern desinformationsapparat, medan USA nu varken vill sprida sin egen kontra-propaganda eller stoppa fiendens – i praktiken en ensidig avväpning på informationsfronten.

De långsiktiga konsekvenserna ser ut att bli djupgående. Västliga demokratier har kunnat stå emot hot genom samordning med USA som nav. Utan USA:s ledarskap minskar den kollektiva resiliensen. Vissa amerikanska kapaciteter, som NSA:s signalspaning, går inte lätt att ersätta. Västvärlden kan bli mer sårbar för strategiska chocker.

Om USA permanent lämnar fältet, skapas ett maktvakuum som auktoritära aktörer fyller. Kina kan etablera sig som dominerande inom “informationssäkerhet”, vilket ofta innebär censur och propaganda. Ryska narrativ kan vinna större global publik. Autokratiska normer kan normaliseras, och tilltron till objektiv sanning undergrävas globalt.

För USA självt är de långsiktiga följderna potentiellt ödesdigra. Genom att låta desinformation frodas riskerar det politiska klimatet att bli alltmer post-sanningsartat, där stora delar av befolkningen inte ens delar gemensam faktabas. Det försvårar möjligheterna till rationell politisk debatt och arbete. Det kan också bana väg för att antidemokratiska rörelser växer. Historien visar att när misstron mot institutioner blir tillräckligt utbredd, öppnar det dörren för illiberala demagoger. Trump själv är symtom på detta, men om hans åtgärder ytterligare urholkar tilliten kan ännu mer extrema krafter få fotfäste i USA framöver. De skyddsbarriärer (formella och informella) som ska finnas mot maktmissbruk riskerar förtvina ytterligare. På lång sikt kan USA hamna i en spiral av demokratisk tillbakagång, där institutionell kompetens tar årtionden att återuppbygga. Att blanda ihop politik och cybersäkerhet på detta sätt “blurs politics and cybersecurity” och “makes all of us less safe”, som cybersäkerhetsexperten Rob Joyce varnade nyligen.

USA:s agerande kan också få andra demokratier att svikta. Dels rent praktiskt, genom att hot som startar i USA sprider sig (t.ex. QAnon-konspirationen som började i USA men spred sig till Europa). Dels som exempel. Det finns redan tecken på att politiker i andra länder, inspirerade av Trump, ifrågasätter sina länders institutioner på liknande sätt. Om Trumpismens syn på desinformation (att det är en förevändning för censur) vinner anhängare globalt, kan fler länder dra ned på sina försvar, vilket skulle göra demokratiers position globalt mera utsatt. Vi kan paradoxalt nog hamna i en situation där västvärldens öppenhet och pluralism urholkas av inre krafter som utnyttjar just öppenheten för att sprida split och misstro – utan att motkrafter sätts in.

Ytterst kan långsiktiga försvagningar av västliga demokratier i cyber- och informationsdomänen påverka den globala maktbalansen. Informationsöverlägsenhet och teknologiskt kunnande har varit en styrka för demokratierna. Om den fördelen tappas kan autokratier och despoter får ett större övertag i detta århundradets geopolitiska landskap. Det innebär inte nödvändigtvis traditionell militär dominans, men kontroll över narrativ, möjligheten att så kaos i motståndares samhällen, och förmågan att störa kritisk infrastruktur vid behov. Europas avskräckning gentemot exempelvis ryska hybridaggressioner kan riskerar bli otillräcklig.

De långsiktiga kulturella effekterna bör inte heller underskattas. En generation kan växa upp i USA i ett medielandskap där staten inte främjar informerade medborgare. Om skolor och civilsamhälle inte får stöd i arbetet med källkritik, riskerar kunskapsresistens och cynism att bli norm. Det sprids vidare globalt via sociala medier. Europas demokratier riskerar utsättas för konsekvenserna av denna utveckling. Lögnens normalisering är svår att vända. Men faran är inte bara lögnerna i sig, utan att människor vänjer sig vid dem och blir likgiltiga så länge egna intressen gynnas. På sikt hotar detta själva idén om ett upplyst demokratiskt samhälle – en väg vi inte vill vandra.

Referenser

Project 2025 Aims to Derail Efforts to Stop Election Disinformation, Brennan Center for Justice, https://www.brennancenter.org/our-work/analysis-opinion/project-2025-aims-derail-efforts-stop-election-disinformation

Trump administration shutters US office countering foreign disinformation, The Guardian, https://www.theguardian.com/us-news/2025/apr/16/trump-state-department-foreign-disinformation

There will be no combatting disinformation during the Trump administration — only embracing it, WEXFO, https://wexfo.no/2025/02/20/there-will-be-no-combatting-disinformation-during-the-trump-administration-only-embracing-it/

A whistleblower’s disclosure details how DOGE may have taken sensitive labor data, NPR News, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security

Trump’s DHS pick says CISA is “far off-mission” and should be smaller, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/people/2025/01/trumps-dhs-pick-says-cisa-way-mission-and-should-be-smaller/402308/

CISA warns threat hunting staff of end to Google, Censys contracts as agency cuts set in, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/cybersecurity/2025/04/cisa-warns-threat-hunting-staff-end-google-censys-contracts-agency-cuts-set/404680/

NSF begins terminating select grant funding, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/nsf-begins-terminating-select-grant-funding/404698/

State Department moves cyber and intelligence bureaus under agencywide reorg, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/state-department-moves-cyber-and-intelligence-bureaus-under-agencywide-reorg/404753/

Whistleblower details how DOGE may have taken sensitive NLRB data, NPR All Things Considered, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security

The Downfall of the Global Engagement Center and Disappearing Guardrails Against Disinformation, Tech Policy Press, https://www.techpolicy.press/the-downfall-of-the-global-engagement-center-and-disappearing-guardrails-against-disinformation

Trump vs. Krebs and the Sound of Silence, Lawfare, https://www.lawfaremedia.org/article/trump-vs-krebs-and-the-sound-of-silence

HISTORIAN: Trump Turning America Into Russia Unless We STOP HIM (w/ Anne Applebaum), The Bulwark, http://www.youtube.com/watch?v=yvRF9S_5tTI

#Cybersäkerhet #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #USA

Jag fick lite feeling igen och gjorde en 30-minuters inflygning på ämnet AI och samhället, med början i 1200-talet, samhällets digitala resa i tokfart och ett avslut i AI i samhället, inklusive tre spaningar om samtid och framtid.

https://youtu.be/27d2QqTI6RI

#AI #demokrati #demokratiskasamtalet #samhälle #svpol