#ryssland — Public Fediverse posts

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, Rost, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, Rost, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, Rost, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Gitarren och fiolen – kulturens kraft i krigets Ukraina

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, Rost, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Jag kan inte berätta var huset ligger. Inte gatan, inte stadsdelen, inte hur porten ser ut. Sensommaren står över Kyjiv den här veckan, varm och klar på det sätt september kan vara, och vi går in genom en dörr som får förbli obeskriven.

Innanför den ligger ett kontor som vilket kontor som helst. Bokhyllor, papper i högar, en kaffebryggare, någon som talar i telefon i ett rum längre bort. Men bortanför kontoren skymtar ateljeer och verkstäder. Konstverk formar miljön och ger den omedelbart en egen berättelse. Affischer, tavlor och installationer. Många färdiga, men andra under produktion. En konstnär blandar färg i en verkstad. I ett annat rum skymtar några designers djupt försjunkna framför sina datorer. Organisationen heter Cultural Forces och lyder under Ukrainas försvarsmakt. Jag är här med kollegor från RISE och från Myndigheten för psykologiskt försvar, och vårt arbete rör innovation och utveckling i brytpunkten mellan kultur och försvarsvilja.

Ukrainas kulturministerium följer hur Ryssland systematiskt ägnar sig åt att förgöra ukrainsk kultur och dess institutioner. I början av september hade de räknat till 2 138 skadade kulturarvsobjekt och 2 640 skadade kulturinstitutioner, varav 569 helt förstörda. När jag var i Kyjiv i juli fick jag själv på plats uppleva hur åttahundratusen böcker brann bara några kilometer bort från det skyddsrum jag befann mig i. Ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där höstens skolböcker låg nytryckta. Historieböcker om Ukraina bland dem.

Med den systematik och i den omfattning Ryssland slår mot kulturen, blir mönstret tydligt. Bokförråd, bibliotek, museer och arkiv är återkommande mål. I de ockuperade områdena fortsätter Ryssland samma systematiska arbete, men utan sprängmedel. Biblioteken rensas på ukrainsk litteratur. Skolorna får nya läroböcker där regionens historia berättas som rysk. Barn tvångsförflyttas. Allt detta är del av en långsiktig och medveten strategi. I en artikel publicerad den 12 juli 2021, sju månader före den fullskaliga invasionen, förklarar Vladimir Putin att verklig ukrainsk suveränitet bara är möjlig i partnerskap med Ryssland, eftersom ”vi är ett folk”. Samma text beskriver det moderna Ukraina som en produkt av sovjettiden, formad på historiskt ryskt land. Målet är total assimilation.

Vi talar ofta om kultur som något ett samhälle har, ungefär som det har en järnväg eller ett elnät. Något som finns, och som kan skadas. Men vi är också en del av den själva. Vi formar den, ändrar den, utvecklar den, lever genom den och räcker den vidare. Därför träffar den som angriper ett öppet samhälle också alltid dess kultur.

Den aggression och det våld som Ukraina har utsatts för, tillsammans med landets förståelse och erfarenheter av kulturens värde och uttryck i kriget, har gjort att landet har dragit slutsatser och har satt upp ett förband i den terräng där denna del av kriget utspelar sig. Här finns mycket att lära. Vladyslav Klotjkov, som leder avdelningen för moraliskt och psykologiskt stöd i Ukrainas armé, säger att ”Gitarren eller fiolen kan också vara ett vapen. Den som har gått ut musikhögskolan kan göra större nytta i armén som musiker än som soldat med gevär vid en observationsplats.” Insikten Ukrainas försvarsmakt har gjort är att kulturen är en del av kriget, och att dess försvar också återfinns i att ge den utrymme, stärka den och låta dess uttryck bli en bärande del av landets motståndskraft. Såväl i det militära som i det civila försvaret av landet.

Allt tar sin början någonstans. Musikern Mykolaj Sjerha skrev in sig i försvarsmakten den 26 februari 2022, tre dagar in i invasionen. Stressen låg tät över gruppen han blev en del av och ingen kunde sova trots utmattningen, har han berättat, så han samlade dem som var lediga och läste poesi för dem. ”Våra ögon tändes, vi skrattade, vi grät, och spänningen släppte.” Ur den kvällen växte först en grupp, sedan en organisation. Valerij Zalusjnyj, då överbefälhavare, gav honom uppdrag och resurser att bygga den. Idag räknar de över sjuttio verksamma militärer i enheten, åtta mobila grupper och över tvåhundra evenemang i månaden. Över hundratusen soldater från över hundra olika militära förband har varit på något som framförts av Cultural Forces.

Jag blir visad ett av rummen, designat som ett datorspelsrum för klassiska datorspel som Counter Strike eller League of Legends. Bredvid det rummet finns ett rum där spel designas. Det hade kunnat vara vilken datorspelsstudio som helst. Här bygger de spel och interaktiva medier för att möta fienden i det kognitiva rummet och skydda den egna befolkningen mot angrepp där. Spelaren får se verkliga inlägg, hämtade ur ryska påverkanskampanjer, och ska namnge tekniken bakom dem och formulera ett svar, medan två mätare rör sig efter hur rätt hon har. Fallen kommer ur organisationens egen analysavdelning. Flera designers i rummet bygger på olika saker när vi är där. Ett av dem bygger på kampanjen om bensinbrist, den gång det stod långa köer vid macken. I ett annat spel gäller det att klara sig genom en strömlös natt, med förtroende, stress, vatten, värme och ljus som resurser. Telefonen är både livlina och fälla, eftersom batteriet kan ta slut om den används för mycket för fel saker. En av spelutvecklarna uttrycker: ”Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att behålla ett klart huvud under tiden.” Här blir med ens kulturen en del av det psykologiska försvaret.

Jag tänker tillbaka på Rysslands strategi. Att byta ut en läroplan, tömma ett bibliotek och föra bort ett barn syftar inte till att döda någon. Syftet är att få någon att sluta vara sig själv. Den operation som pågår i de ockuperade områdena är tålmodig och behöver varken artilleri eller brådska, och den fungerar bäst när den knappt märks. I samma terräng arbetar människorna i det här huset åt motsatt håll. En gitarr, en roman, en utställning, ett datorspel om en natt utan ström. Verktygen ser oskyldiga ut och uppgiften är densamma hela vägen, att en människa ska kunna förbli den hon var eller att få själv välja vem hon vill vara.

Ukrainas försvarsmakt ser värdet av kulturen och hur Cultural Forces och dess soldater gör större nytta med instrument, penslar och tangentbord än med gevär och drönare. Klotjkovs ord om gitarren och fiolen är ingen artighet mot kultursektorn utan ett beslut om att nyttja resurser i Ukrainas försvar på ett så effektfullt sätt som möjligt. Detta i ett land i krig som har ont om personal och gott om skäl att prioritera rätt.

Vi går ut i eftermiddagsvärmen. Gatan utanför är en gata som alla andra, med kaféer, folk på väg någonstans och en hund som väntar utanför en butik. Ingenting skiljer huset vi just lämnat från husen bredvid, och så ska det vara. Den som gör kulturen till en del av sitt försvar gör den samtidigt till en adress värd att slå ut. Samtidigt som byggnaden syftar till att dölja, har allt som skapas därinne rakt motsatt uppgift. Figurerna ska upp på fasader i andra länder. Låtarna ska höras. Böckerna ska till fronten.

Den första kvällen fanns ingenting av detta. Bara en man med en diktsamling och några utmattade soldater som inte kunde sova. Ingen av dem som satt där kunde ha vetat vad det skulle växa till, och de gjorde förmodligen inte heller något som kändes som ett beslut. De gjorde det som låg närmast till hands när ingenting annat hjälpte, och det visade sig vara viktigt på riktigt.

Referenser

Cultural Forces. (2026). Культурний десант.

Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.

Haring, M. (2024, 26 juli). The rockstars on Ukraine’s frontlines. The National Interest.

Heath, C. (2026, juli). carlheath.se. https://carlheath.se/hinn-med-att-leva-under-tiden/.

Putin, V. (2021, 12 juli). On the historical unity of Russians and Ukrainians. President of Russia.

Ukrinform. (2026, 2 september). В Україні росіяни пошкодили 2138 об’єктів культурної спадщини і 2640 закладів культури.

Unesco. (2026, 29 juli). Damaged cultural sites in Ukraine verified by Unesco.

Aleksej Navalnyjs krig och död

Aleksej Navalnyj greps omedelbart när han återvände hem till Moskva i januari 2021. Han tillbringade tre år bakom galler innan han avled i ett fångläger norr om polcirkeln. Troligen lät Vladimir Putin mörda honom för att slippa släppa honom i en fångutväxling. Hans texter från fängelset avslöjar vad han tyckte om kriget i Ukraina.

#Navalnyj #Ryssland

https://www.glasnost.se/2024/aleksej-navalnyjs-krig-och-dod/

Navalnyj mellan första och andra döden

Två gånger mötte den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj döden. Däremellan skrev han sin självbiografi.

Första mötet med döden var sommaren 2020, då den ryska federala säkerhetstjänsten FSB:s agenter smög in i hans hotellrum i Tomsk i Sibirien och strök nervgiftet novitjok i hans kalsonger.

”Det gjorde faktiskt inte ont att dö.” Så börjar boken.

Den 20 augusti 2020 kollapsar Aleksej Navalnyj under en flygresa från Tomsk till Moskva. Flygplanet nödlandar i Omsk, där ambulansläkare räddar hans liv, men det vet Navalnyj inget om. Han återfår medvetandet först två veckor senare på ett sjukhus i Berlin, dit hans fru Julia efter lång kamp lyckats få honom förflyttad.

I januari 2021 återvänder Navalnyj till Ryssland, där han omedelbart grips. I flera skenrättegångar döms han till allt längre fängelsestraff. Den 16 mars 2024 meddelas det att han avlidit i ett fångläger i den lilla byn Charp norr om polcirkeln, 190 mil från Moskva fågelvägen.

Precis innan han dog hade Aleksej Navalnyj klagat på kraftiga smärtor i magen. Förmodligen hade han förgiftats igen, och denna gång kunde ingen ambulansläkare rädda hans liv.

Den sista publicerade anteckningen för sin självbiografi gjorde Navalnyj redan i början av september 2022. Efter det blev det allt svårare för honom att få ut det han skrivit från fängelset, eller att ens få tillfälle att göra några anteckningar. En del anteckningar beslagtogs och återlämnades aldrig. Tre av hans advokater – Vadim Kobzev, Aleksej Liptser och Igor Sergunin – sitter häktade sedan hösten 2023, misstänkta för att ha hjälpt honom ha kontakt med yttervärlden. De riskerar sex år i fängelse.

Självbiografin med titeln Patriot kom ut den 22 oktober, samtidigt på 26 språk. Den ryskspråkiga versionen har tryckts i Litauen och levereras inte till Ryssland eller Belarus, eftersom den där antingen skulle beslagtas i tullen som ”extremistisk litteratur” eller skapa problem för mottagaren av samma anledning.

Arbetet med självbiografin inleddes medan författaren befann sig i Tyskland för att återhämta sig efter förgiftningen och fortsatte under allt mer besvärliga omständigheter sedan Navalnyj återvänt till Ryssland.

Den ryska upplagan slutar med hans anteckningar från hösten 2022 medan den svenska – och förmodligen de andra internationella upplagorna – har kompletterats med några av de korta texter som Navalnyj skrev i fängelset för publicering på sociala nätverk. Hur dessa smugglades ut vet vi inte med säkerhet, men möjligen dikterade han för sina advokater när han förbjudits att överlämna några papper.

Den sista av dessa i boken är från den 17 januari 2024. Då hade det gått exakt tre år sedan Navalnyj återvände till Ryssland och omedelbart frihetsberövades. Där svarar han än en gång på den eviga frågan ”Varför kom du tillbaka?”

”Jag har mitt land och mina övertygelser. Jag vill inte ge upp mitt land eller svika det. Om ens övertygelser alls ska ha någon mening så måste man vara beredd att stå upp för dem och göra uppoffringar om det behövs.”

I den ryska versionen av boken finns inte texterna från nätet, förmodligen därför att de som kan ryska och är intresserade av Navalnyj har läst dem för länge sedan. Aleksej Navalnyjs sista Instagraminlägg finns förresten inte heller i den svenska boken. Det är från den 14 februari 2024 och är skrivet till hans fru Julia:

”Älskling, med oss är allt som i den där sången: mellan oss ligger städer, flygplatsernas landningsljus, snöstormar och tusentals kilometer. Men varje sekund känner jag dig bredvid mig och jag älskar dig allt starkare.”

Citatet är från den sovjetiska schlagern Nadezjda, “hoppet”.

Två dagar senare meddelades det att Aleksej Navalnyj dött i fängelset. Han fick aldrig möjlighet att avsluta arbetet med självbiografin, men just därför blir boken ett monument över hans korta liv och hans strävan efter ett mer demokratiskt Ryssland, ett Ryssland som lägger sina resurser på att förbättra vanliga ryssars liv i stället för att bomba Ukraina.

Den mest genomarbetade delen av boken är naturligtvis den som skrevs i Tyskland. Närmare tvåhundra sidor ägnas åt barndom och studietid. Här får vi bland annat veta att den blivande antikorruptionskämpen inte drog sig för att precis som sina studiekamrater muta sina universitetslärare för att få bra betyg, något som han senare skämdes för.

Sedan får författaren ont om tid. Navalnyjs intåg i politiken och arbetet i antikorruptionsfonden avhandlas på ett hundratal sidor. Sin flirt med extrema nationalister i slutet av 00-talet slätar han över, vilket är synd. I senare intervjuer har han visat sig betydligt mer nyanserad, tolerant och demokratiskt sinnad, och det hade varit intressant att läsa om hans politiska utveckling.

De sista tvåhundra sidorna består av anteckningar från fängelset, och här märker jag plötsligt att den internationella upplagan är rensad från sådant som skulle kunna vara kontroversiellt i väst.

I det ryska originalet anmärker Navalnyj på att matförpackningar från fängelsebutiken har märkts med ordet ”halal” och fortsätter: ”… vilket ger en tydlig bild av den etniska sammansättningen på häktet. Och får mig att minnas essän ‘De minst toleranta segrar’”.

Texten av Nassim Nicholas Taleb handlar om ”minoritetens diktatur” som gör att hela Europa snart kommer att äta halal-mat. Men i den svenska upplagan står bara:

”Färdigmaten i butiken är märkt med ‘halal’, ett tecken på hur mångkulturellt fängelset är.”

Sådant diskret städarbete kanske är anledningen till att den svenska upplagan, precis som andra internationella versioner, är översatt från engelska, inte från det ryska originalet. Dubbelöversättningen lägger även i övrigt en grå hinna över Navalnyjs nyanserade och humoristiska språk.

Det är dock inte översättarnas fel att rättighetsinnehavarna valt detta märkliga tillvägagångssätt, och generellt är den svenska språkdräkten oantastlig. Några konstigheter har dock slunkit igenom, bland annat blir glasburen där de anklagade placeras i rysk domstol en ”fisktank”, inte ett akvarium. Det mest anmärkningsvärda är en yacht som i den svenska översättningen kostar 60 miljarder dollar – tusen gånger mer än i ryska originalet.

Trots sina brister är boken ett imponerande minnesmärke över den mest karismatiske politikern i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Tyvärr är författarens bortgång i det arktiska fånglägret i Charp också en allegori av hela den demokratiska ryska oppositionens belägenhet i dag.

Recensionen publicerades i Dagens Arena 2024-11-02

#Navalnyj #Ryssland

Navalnyj mellan första och andra döden

Två gånger mötte den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj döden. Däremellan skrev han sin självbiografi.

Första mötet med döden var sommaren 2020, då den ryska federala säkerhetstjänsten FSB:s agenter smög in i hans hotellrum i Tomsk i Sibirien och strök nervgiftet novitjok i hans kalsonger.

”Det gjorde faktiskt inte ont att dö.” Så börjar boken.

Den 20 augusti 2020 kollapsar Aleksej Navalnyj under en flygresa från Tomsk till Moskva. Flygplanet nödlandar i Omsk, där ambulansläkare räddar hans liv, men det vet Navalnyj inget om. Han återfår medvetandet först två veckor senare på ett sjukhus i Berlin, dit hans fru Julia efter lång kamp lyckats få honom förflyttad.

I januari 2021 återvänder Navalnyj till Ryssland, där han omedelbart grips. I flera skenrättegångar döms han till allt längre fängelsestraff. Den 16 mars 2024 meddelas det att han avlidit i ett fångläger i den lilla byn Charp norr om polcirkeln, 190 mil från Moskva fågelvägen.

Precis innan han dog hade Aleksej Navalnyj klagat på kraftiga smärtor i magen. Förmodligen hade han förgiftats igen, och denna gång kunde ingen ambulansläkare rädda hans liv.

Den sista publicerade anteckningen för sin självbiografi gjorde Navalnyj redan i början av september 2022. Efter det blev det allt svårare för honom att få ut det han skrivit från fängelset, eller att ens få tillfälle att göra några anteckningar. En del anteckningar beslagtogs och återlämnades aldrig. Tre av hans advokater – Vadim Kobzev, Aleksej Liptser och Igor Sergunin – sitter häktade sedan hösten 2023, misstänkta för att ha hjälpt honom ha kontakt med yttervärlden. De riskerar sex år i fängelse.

Självbiografin med titeln Patriot kom ut den 22 oktober, samtidigt på 26 språk. Den ryskspråkiga versionen har tryckts i Litauen och levereras inte till Ryssland eller Belarus, eftersom den där antingen skulle beslagtas i tullen som ”extremistisk litteratur” eller skapa problem för mottagaren av samma anledning.

Arbetet med självbiografin inleddes medan författaren befann sig i Tyskland för att återhämta sig efter förgiftningen och fortsatte under allt mer besvärliga omständigheter sedan Navalnyj återvänt till Ryssland.

Den ryska upplagan slutar med hans anteckningar från hösten 2022 medan den svenska – och förmodligen de andra internationella upplagorna – har kompletterats med några av de korta texter som Navalnyj skrev i fängelset för publicering på sociala nätverk. Hur dessa smugglades ut vet vi inte med säkerhet, men möjligen dikterade han för sina advokater när han förbjudits att överlämna några papper.

Den sista av dessa i boken är från den 17 januari 2024. Då hade det gått exakt tre år sedan Navalnyj återvände till Ryssland och omedelbart frihetsberövades. Där svarar han än en gång på den eviga frågan ”Varför kom du tillbaka?”

”Jag har mitt land och mina övertygelser. Jag vill inte ge upp mitt land eller svika det. Om ens övertygelser alls ska ha någon mening så måste man vara beredd att stå upp för dem och göra uppoffringar om det behövs.”

I den ryska versionen av boken finns inte texterna från nätet, förmodligen därför att de som kan ryska och är intresserade av Navalnyj har läst dem för länge sedan. Aleksej Navalnyjs sista Instagraminlägg finns förresten inte heller i den svenska boken. Det är från den 14 februari 2024 och är skrivet till hans fru Julia:

”Älskling, med oss är allt som i den där sången: mellan oss ligger städer, flygplatsernas landningsljus, snöstormar och tusentals kilometer. Men varje sekund känner jag dig bredvid mig och jag älskar dig allt starkare.”

Citatet är från den sovjetiska schlagern Nadezjda, “hoppet”.

Två dagar senare meddelades det att Aleksej Navalnyj dött i fängelset. Han fick aldrig möjlighet att avsluta arbetet med självbiografin, men just därför blir boken ett monument över hans korta liv och hans strävan efter ett mer demokratiskt Ryssland, ett Ryssland som lägger sina resurser på att förbättra vanliga ryssars liv i stället för att bomba Ukraina.

Den mest genomarbetade delen av boken är naturligtvis den som skrevs i Tyskland. Närmare tvåhundra sidor ägnas åt barndom och studietid. Här får vi bland annat veta att den blivande antikorruptionskämpen inte drog sig för att precis som sina studiekamrater muta sina universitetslärare för att få bra betyg, något som han senare skämdes för.

Sedan får författaren ont om tid. Navalnyjs intåg i politiken och arbetet i antikorruptionsfonden avhandlas på ett hundratal sidor. Sin flirt med extrema nationalister i slutet av 00-talet slätar han över, vilket är synd. I senare intervjuer har han visat sig betydligt mer nyanserad, tolerant och demokratiskt sinnad, och det hade varit intressant att läsa om hans politiska utveckling.

De sista tvåhundra sidorna består av anteckningar från fängelset, och här märker jag plötsligt att den internationella upplagan är rensad från sådant som skulle kunna vara kontroversiellt i väst.

I det ryska originalet anmärker Navalnyj på att matförpackningar från fängelsebutiken har märkts med ordet ”halal” och fortsätter: ”… vilket ger en tydlig bild av den etniska sammansättningen på häktet. Och får mig att minnas essän ‘De minst toleranta segrar’”.

Texten av Nassim Nicholas Taleb handlar om ”minoritetens diktatur” som gör att hela Europa snart kommer att äta halal-mat. Men i den svenska upplagan står bara:

”Färdigmaten i butiken är märkt med ‘halal’, ett tecken på hur mångkulturellt fängelset är.”

Sådant diskret städarbete kanske är anledningen till att den svenska upplagan, precis som andra internationella versioner, är översatt från engelska, inte från det ryska originalet. Dubbelöversättningen lägger även i övrigt en grå hinna över Navalnyjs nyanserade och humoristiska språk.

Det är dock inte översättarnas fel att rättighetsinnehavarna valt detta märkliga tillvägagångssätt, och generellt är den svenska språkdräkten oantastlig. Några konstigheter har dock slunkit igenom, bland annat blir glasburen där de anklagade placeras i rysk domstol en ”fisktank”, inte ett akvarium. Det mest anmärkningsvärda är en yacht som i den svenska översättningen kostar 60 miljarder dollar – tusen gånger mer än i ryska originalet.

Trots sina brister är boken ett imponerande minnesmärke över den mest karismatiske politikern i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Tyvärr är författarens bortgång i det arktiska fånglägret i Charp också en allegori av hela den demokratiska ryska oppositionens belägenhet i dag.

Recensionen publicerades i Dagens Arena 2024-11-02

#Navalnyj #Ryssland

Navalnyj mellan första och andra döden

Två gånger mötte den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj döden. Däremellan skrev han sin självbiografi.

Första mötet med döden var sommaren 2020, då den ryska federala säkerhetstjänsten FSB:s agenter smög in i hans hotellrum i Tomsk i Sibirien och strök nervgiftet novitjok i hans kalsonger.

”Det gjorde faktiskt inte ont att dö.” Så börjar boken.

Den 20 augusti 2020 kollapsar Aleksej Navalnyj under en flygresa från Tomsk till Moskva. Flygplanet nödlandar i Omsk, där ambulansläkare räddar hans liv, men det vet Navalnyj inget om. Han återfår medvetandet först två veckor senare på ett sjukhus i Berlin, dit hans fru Julia efter lång kamp lyckats få honom förflyttad.

I januari 2021 återvänder Navalnyj till Ryssland, där han omedelbart grips. I flera skenrättegångar döms han till allt längre fängelsestraff. Den 16 mars 2024 meddelas det att han avlidit i ett fångläger i den lilla byn Charp norr om polcirkeln, 190 mil från Moskva fågelvägen.

Precis innan han dog hade Aleksej Navalnyj klagat på kraftiga smärtor i magen. Förmodligen hade han förgiftats igen, och denna gång kunde ingen ambulansläkare rädda hans liv.

Den sista publicerade anteckningen för sin självbiografi gjorde Navalnyj redan i början av september 2022. Efter det blev det allt svårare för honom att få ut det han skrivit från fängelset, eller att ens få tillfälle att göra några anteckningar. En del anteckningar beslagtogs och återlämnades aldrig. Tre av hans advokater – Vadim Kobzev, Aleksej Liptser och Igor Sergunin – sitter häktade sedan hösten 2023, misstänkta för att ha hjälpt honom ha kontakt med yttervärlden. De riskerar sex år i fängelse.

Självbiografin med titeln Patriot kom ut den 22 oktober, samtidigt på 26 språk. Den ryskspråkiga versionen har tryckts i Litauen och levereras inte till Ryssland eller Belarus, eftersom den där antingen skulle beslagtas i tullen som ”extremistisk litteratur” eller skapa problem för mottagaren av samma anledning.

Arbetet med självbiografin inleddes medan författaren befann sig i Tyskland för att återhämta sig efter förgiftningen och fortsatte under allt mer besvärliga omständigheter sedan Navalnyj återvänt till Ryssland.

Den ryska upplagan slutar med hans anteckningar från hösten 2022 medan den svenska – och förmodligen de andra internationella upplagorna – har kompletterats med några av de korta texter som Navalnyj skrev i fängelset för publicering på sociala nätverk. Hur dessa smugglades ut vet vi inte med säkerhet, men möjligen dikterade han för sina advokater när han förbjudits att överlämna några papper.

Den sista av dessa i boken är från den 17 januari 2024. Då hade det gått exakt tre år sedan Navalnyj återvände till Ryssland och omedelbart frihetsberövades. Där svarar han än en gång på den eviga frågan ”Varför kom du tillbaka?”

”Jag har mitt land och mina övertygelser. Jag vill inte ge upp mitt land eller svika det. Om ens övertygelser alls ska ha någon mening så måste man vara beredd att stå upp för dem och göra uppoffringar om det behövs.”

I den ryska versionen av boken finns inte texterna från nätet, förmodligen därför att de som kan ryska och är intresserade av Navalnyj har läst dem för länge sedan. Aleksej Navalnyjs sista Instagraminlägg finns förresten inte heller i den svenska boken. Det är från den 14 februari 2024 och är skrivet till hans fru Julia:

”Älskling, med oss är allt som i den där sången: mellan oss ligger städer, flygplatsernas landningsljus, snöstormar och tusentals kilometer. Men varje sekund känner jag dig bredvid mig och jag älskar dig allt starkare.”

Citatet är från den sovjetiska schlagern Nadezjda, “hoppet”.

Två dagar senare meddelades det att Aleksej Navalnyj dött i fängelset. Han fick aldrig möjlighet att avsluta arbetet med självbiografin, men just därför blir boken ett monument över hans korta liv och hans strävan efter ett mer demokratiskt Ryssland, ett Ryssland som lägger sina resurser på att förbättra vanliga ryssars liv i stället för att bomba Ukraina.

Den mest genomarbetade delen av boken är naturligtvis den som skrevs i Tyskland. Närmare tvåhundra sidor ägnas åt barndom och studietid. Här får vi bland annat veta att den blivande antikorruptionskämpen inte drog sig för att precis som sina studiekamrater muta sina universitetslärare för att få bra betyg, något som han senare skämdes för.

Sedan får författaren ont om tid. Navalnyjs intåg i politiken och arbetet i antikorruptionsfonden avhandlas på ett hundratal sidor. Sin flirt med extrema nationalister i slutet av 00-talet slätar han över, vilket är synd. I senare intervjuer har han visat sig betydligt mer nyanserad, tolerant och demokratiskt sinnad, och det hade varit intressant att läsa om hans politiska utveckling.

De sista tvåhundra sidorna består av anteckningar från fängelset, och här märker jag plötsligt att den internationella upplagan är rensad från sådant som skulle kunna vara kontroversiellt i väst.

I det ryska originalet anmärker Navalnyj på att matförpackningar från fängelsebutiken har märkts med ordet ”halal” och fortsätter: ”… vilket ger en tydlig bild av den etniska sammansättningen på häktet. Och får mig att minnas essän ‘De minst toleranta segrar’”.

Texten av Nassim Nicholas Taleb handlar om ”minoritetens diktatur” som gör att hela Europa snart kommer att äta halal-mat. Men i den svenska upplagan står bara:

”Färdigmaten i butiken är märkt med ‘halal’, ett tecken på hur mångkulturellt fängelset är.”

Sådant diskret städarbete kanske är anledningen till att den svenska upplagan, precis som andra internationella versioner, är översatt från engelska, inte från det ryska originalet. Dubbelöversättningen lägger även i övrigt en grå hinna över Navalnyjs nyanserade och humoristiska språk.

Det är dock inte översättarnas fel att rättighetsinnehavarna valt detta märkliga tillvägagångssätt, och generellt är den svenska språkdräkten oantastlig. Några konstigheter har dock slunkit igenom, bland annat blir glasburen där de anklagade placeras i rysk domstol en ”fisktank”, inte ett akvarium. Det mest anmärkningsvärda är en yacht som i den svenska översättningen kostar 60 miljarder dollar – tusen gånger mer än i ryska originalet.

Trots sina brister är boken ett imponerande minnesmärke över den mest karismatiske politikern i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Tyvärr är författarens bortgång i det arktiska fånglägret i Charp också en allegori av hela den demokratiska ryska oppositionens belägenhet i dag.

Recensionen publicerades i Dagens Arena 2024-11-02

#Navalnyj #Ryssland

Navalnyj mellan första och andra döden

Två gånger mötte den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj döden. Däremellan skrev han sin självbiografi.

Första mötet med döden var sommaren 2020, då den ryska federala säkerhetstjänsten FSB:s agenter smög in i hans hotellrum i Tomsk i Sibirien och strök nervgiftet novitjok i hans kalsonger.

”Det gjorde faktiskt inte ont att dö.” Så börjar boken.

Den 20 augusti 2020 kollapsar Aleksej Navalnyj under en flygresa från Tomsk till Moskva. Flygplanet nödlandar i Omsk, där ambulansläkare räddar hans liv, men det vet Navalnyj inget om. Han återfår medvetandet först två veckor senare på ett sjukhus i Berlin, dit hans fru Julia efter lång kamp lyckats få honom förflyttad.

I januari 2021 återvänder Navalnyj till Ryssland, där han omedelbart grips. I flera skenrättegångar döms han till allt längre fängelsestraff. Den 16 mars 2024 meddelas det att han avlidit i ett fångläger i den lilla byn Charp norr om polcirkeln, 190 mil från Moskva fågelvägen.

Precis innan han dog hade Aleksej Navalnyj klagat på kraftiga smärtor i magen. Förmodligen hade han förgiftats igen, och denna gång kunde ingen ambulansläkare rädda hans liv.

Den sista publicerade anteckningen för sin självbiografi gjorde Navalnyj redan i början av september 2022. Efter det blev det allt svårare för honom att få ut det han skrivit från fängelset, eller att ens få tillfälle att göra några anteckningar. En del anteckningar beslagtogs och återlämnades aldrig. Tre av hans advokater – Vadim Kobzev, Aleksej Liptser och Igor Sergunin – sitter häktade sedan hösten 2023, misstänkta för att ha hjälpt honom ha kontakt med yttervärlden. De riskerar sex år i fängelse.

Självbiografin med titeln Patriot kom ut den 22 oktober, samtidigt på 26 språk. Den ryskspråkiga versionen har tryckts i Litauen och levereras inte till Ryssland eller Belarus, eftersom den där antingen skulle beslagtas i tullen som ”extremistisk litteratur” eller skapa problem för mottagaren av samma anledning.

Arbetet med självbiografin inleddes medan författaren befann sig i Tyskland för att återhämta sig efter förgiftningen och fortsatte under allt mer besvärliga omständigheter sedan Navalnyj återvänt till Ryssland.

Den ryska upplagan slutar med hans anteckningar från hösten 2022 medan den svenska – och förmodligen de andra internationella upplagorna – har kompletterats med några av de korta texter som Navalnyj skrev i fängelset för publicering på sociala nätverk. Hur dessa smugglades ut vet vi inte med säkerhet, men möjligen dikterade han för sina advokater när han förbjudits att överlämna några papper.

Den sista av dessa i boken är från den 17 januari 2024. Då hade det gått exakt tre år sedan Navalnyj återvände till Ryssland och omedelbart frihetsberövades. Där svarar han än en gång på den eviga frågan ”Varför kom du tillbaka?”

”Jag har mitt land och mina övertygelser. Jag vill inte ge upp mitt land eller svika det. Om ens övertygelser alls ska ha någon mening så måste man vara beredd att stå upp för dem och göra uppoffringar om det behövs.”

I den ryska versionen av boken finns inte texterna från nätet, förmodligen därför att de som kan ryska och är intresserade av Navalnyj har läst dem för länge sedan. Aleksej Navalnyjs sista Instagraminlägg finns förresten inte heller i den svenska boken. Det är från den 14 februari 2024 och är skrivet till hans fru Julia:

”Älskling, med oss är allt som i den där sången: mellan oss ligger städer, flygplatsernas landningsljus, snöstormar och tusentals kilometer. Men varje sekund känner jag dig bredvid mig och jag älskar dig allt starkare.”

Citatet är från den sovjetiska schlagern Nadezjda, “hoppet”.

Två dagar senare meddelades det att Aleksej Navalnyj dött i fängelset. Han fick aldrig möjlighet att avsluta arbetet med självbiografin, men just därför blir boken ett monument över hans korta liv och hans strävan efter ett mer demokratiskt Ryssland, ett Ryssland som lägger sina resurser på att förbättra vanliga ryssars liv i stället för att bomba Ukraina.

Den mest genomarbetade delen av boken är naturligtvis den som skrevs i Tyskland. Närmare tvåhundra sidor ägnas åt barndom och studietid. Här får vi bland annat veta att den blivande antikorruptionskämpen inte drog sig för att precis som sina studiekamrater muta sina universitetslärare för att få bra betyg, något som han senare skämdes för.

Sedan får författaren ont om tid. Navalnyjs intåg i politiken och arbetet i antikorruptionsfonden avhandlas på ett hundratal sidor. Sin flirt med extrema nationalister i slutet av 00-talet slätar han över, vilket är synd. I senare intervjuer har han visat sig betydligt mer nyanserad, tolerant och demokratiskt sinnad, och det hade varit intressant att läsa om hans politiska utveckling.

De sista tvåhundra sidorna består av anteckningar från fängelset, och här märker jag plötsligt att den internationella upplagan är rensad från sådant som skulle kunna vara kontroversiellt i väst.

I det ryska originalet anmärker Navalnyj på att matförpackningar från fängelsebutiken har märkts med ordet ”halal” och fortsätter: ”… vilket ger en tydlig bild av den etniska sammansättningen på häktet. Och får mig att minnas essän ‘De minst toleranta segrar’”.

Texten av Nassim Nicholas Taleb handlar om ”minoritetens diktatur” som gör att hela Europa snart kommer att äta halal-mat. Men i den svenska upplagan står bara:

”Färdigmaten i butiken är märkt med ‘halal’, ett tecken på hur mångkulturellt fängelset är.”

Sådant diskret städarbete kanske är anledningen till att den svenska upplagan, precis som andra internationella versioner, är översatt från engelska, inte från det ryska originalet. Dubbelöversättningen lägger även i övrigt en grå hinna över Navalnyjs nyanserade och humoristiska språk.

Det är dock inte översättarnas fel att rättighetsinnehavarna valt detta märkliga tillvägagångssätt, och generellt är den svenska språkdräkten oantastlig. Några konstigheter har dock slunkit igenom, bland annat blir glasburen där de anklagade placeras i rysk domstol en ”fisktank”, inte ett akvarium. Det mest anmärkningsvärda är en yacht som i den svenska översättningen kostar 60 miljarder dollar – tusen gånger mer än i ryska originalet.

Trots sina brister är boken ett imponerande minnesmärke över den mest karismatiske politikern i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Tyvärr är författarens bortgång i det arktiska fånglägret i Charp också en allegori av hela den demokratiska ryska oppositionens belägenhet i dag.

Recensionen publicerades i Dagens Arena 2024-11-02

#Navalnyj #Ryssland

Var med i Studio ett och talade om Aleksej Navalnyjs självbiografi som kom ur i dag. Maria Persson Lövgren var med från Tbilisi, men med dålig uppkoppling, så det blev mest jag som pratade.

Studio Ett
https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2468299#4629

#Ryssland #navalnyj

Var med i Studio ett och talade om Aleksej Navalnyjs självbiografi som kom ur i dag. Maria Persson Lövgren var med från Tbilisi, men med dålig uppkoppling, så det blev mest jag som pratade.

Studio Ett
https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2468299#4629

#Ryssland #navalnyj

Var med i Studio ett och talade om Aleksej Navalnyjs självbiografi som kom ur i dag. Maria Persson Lövgren var med från Tbilisi, men med dålig uppkoppling, så det blev mest jag som pratade.

Studio Ett
https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2468299#4629

#Ryssland #navalnyj

Var med i Studio ett och talade om Aleksej Navalnyjs självbiografi som kom ur i dag. Maria Persson Lövgren var med från Tbilisi, men med dålig uppkoppling, så det blev mest jag som pratade.

Studio Ett
https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2468299#4629

#Ryssland #navalnyj

Var med i Studio ett och talade om Aleksej Navalnyjs självbiografi som kom ur i dag. Maria Persson Lövgren var med från Tbilisi, men med dålig uppkoppling, så det blev mest jag som pratade.

Studio Ett
https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2468299#4629

#Ryssland #navalnyj

Här är min artikel om Navalnyjs död utan betalvägg. Med anledning av det troligen stundande fångutbytet som Navalnyj kanske skulle ha varit en del av.

https://www.glasnost.se/2024/hans-brott-var-att-han-vagrade-do/

#navalnyj #ryssland

Här är min artikel om Navalnyjs död utan betalvägg. Med anledning av det troligen stundande fångutbytet som Navalnyj kanske skulle ha varit en del av.

https://www.glasnost.se/2024/hans-brott-var-att-han-vagrade-do/

#navalnyj #ryssland

Här är min artikel om Navalnyjs död utan betalvägg. Med anledning av det troligen stundande fångutbytet som Navalnyj kanske skulle ha varit en del av.

https://www.glasnost.se/2024/hans-brott-var-att-han-vagrade-do/

#navalnyj #ryssland

Här är min artikel om Navalnyjs död utan betalvägg. Med anledning av det troligen stundande fångutbytet som Navalnyj kanske skulle ha varit en del av.

https://www.glasnost.se/2024/hans-brott-var-att-han-vagrade-do/

#navalnyj #ryssland

Här är min artikel om Navalnyjs död utan betalvägg. Med anledning av det troligen stundande fångutbytet som Navalnyj kanske skulle ha varit en del av.

https://www.glasnost.se/2024/hans-brott-var-att-han-vagrade-do/

#navalnyj #ryssland