#ryssland — Public Fediverse posts

Färgen som är hundra år gammal

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Duken är en meter bred och en och en halv hög och hänger mellan två träkäppar, med ett snöre över den övre. Formen kommer från kyrkan, från fanan som bärs först i en procession, och han kallar den själv för ett banér. Svart, vitt och guld på grov väv. Överst en björkskog, smala vita stammar tätt intill varandra mot mörkret bakom. Under skogen en skyttegrav med väggar av träplank, och mitt i den en soldat i hjälm och skyddsväst, målad i guld, vänd bort från mig. Nederst ett fält av eklöv med ett vitt kors.

”Den ska läsas som en traditionell ikon”, säger Mychajlo Skop, ”bokstavligen efter sin uppbyggnad.” Det betyder uppifrån och ned, och han börjar överst. Skogen föreställer ingen natur. ”Inte blommor och björnar och kaniner. Det är vildhet, ett dödens land, ingenmansland. Det är därifrån ryssarna tittar på oss.” Och det skrämmande, lägger han till, ligger i att vi är byggda för att frukta det vi inte kan se. Sedan soldaten, som hela tiden ser ut mot detta ingenmansland och aldrig vänder sig om för att titta på oss. Och så det nedersta fältet, där vi står. Korset är ett kosackkors, som står för den ukrainska försvarsmakten och samtidigt för Cultural Forces, som är en del av den. Under korset ligger löven lager på lager. ”Här ser du kulturen, som skyddas av den här personen som tittar ut i natten.”

Det tar en stund innan jag förstår vad han har gjort med mig. Duken rymmer tre platser. De som ser på oss ur mörkret, han som står vänd mot dem, och vi som står bakom hans rygg i lövverket. Någon fjärde plats finns inte. Den som betraktar bilden står redan i den. Kompositionen är enkel på ett obarmhärtigt sätt, och jag vet inte om jag hade sett det utan honom, men efteråt går det inte att se något annat.

Men berättelsen bärs också av själva materialen. Ytan är sträv, nästan som fint sandpapper. Han har blandat sin färg med ukrainsk jord från alla landets regioner, från Donetsk till Zakarpattia, från Odesa till Tjernihiv. ”Så hela Ukraina finns här. Det är mycket viktigt för mig.” Och så bronsen. Guldet kommer ur en burk som är omkring hundra år gammal. Färgen tillhörde en gång konstnären Jaroslava Muzyka. När hon dog såldes hennes konstnärsmaterial, och hans mor köpte burken av mannen som sålde det.

Muzyka föddes 1894 i Zaliztsi och levde större delen av sitt liv i Lviv. Hon var målare och konservator, arbetade i Nationalmuseets konserveringsverkstad och hörde till grundarna av Sammanslutningen av oberoende ukrainska konstnärer, som hon också ledde. Hon arbetade i mosaik, i emalj, i grafik och i måleri på glas, och hon samlade ukrainsk folkkonst. Den 8 november 1948 greps hon under en tjänsteresa till Krim och fördes till Kyjiv. Anklagelsen gällde förbindelser med ledningen för den ukrainska nationalistiska underjordiska rörelsen, och materiellt stöd till den. Efter förhören erkände hon allt hon anklagades för, och den 18 juni 1949 dömdes hon till tjugofem år i läger. Hon satt vid Bratsk i Sibirien och frigavs den 6 juni 1955, två år efter Stalins död, sjuk i tuberkulos. Hon återvände till Lviv, fortsatte arbeta och hade egna utställningar 1957 och 1964. Hon dog 1973 och ligger begravd på Lytjakivkyrkogården.

Erkännandet var framtvingat. Domen visar vad den sovjetiska staten hade bestämt att Jaroslava Muzyka gjort. Vad hon faktiskt gjorde vet vi inte med samma säkerhet. Det vi vet är att en burk bronsfärg överlevde ett gripande, en lägerdom, ett dödsbo och en försäljning. Nu används den igen, som färg över en soldat i en skyttegrav. ”Den här färgen är särskild, för den visar kedjan av generationer av motståndets konstnärer”, säger han.

Soldaten på duken vänder sig aldrig om, och ser alltså aldrig det han skyddar. Men han är målad i det. Guldet har överlevt den stat som dömde kvinnan det tillhörde, och jorden i färgen kommer från hela det land han vaktar. Bakom hans rygg ligger eklöven i lager på lager. Jag läste dem först som ett lövverk. Nu läser jag dem också som tid, där varje lager är lagt av någon som tog hand om det som fanns före. En konservator i Lviv. En mor som köpte en burk färg. En son som målar med den. Det är där, bland löven som vi står och betraktar, blir vi till en del.

Referenser

East SOS. (2025, 30 september). Ukrainian literature banned. Evidence from the temporarily occupied territories.

Filts, B. M. (2020). Музика Ярослава Львівна. I Енциклопедія сучасної України.

Heath, C. (2026, 28 mars). Kyiv under ytan. carlheath.se.

Human Rights Watch. (2022, 20 december). Ukraine. Russians pillage Kherson cultural institutions.

Chytomo. (2022, 28 mars). Russians destroy Chernihiv SBU archive with documents about Soviet repression.

Ukrajinska Pravda. (2026, 11 augusti). Росія затвердила підручник «Історія нашого краю. Донбас і Новоросія».

Färgen som är hundra år gammal

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Duken är en meter bred och en och en halv hög och hänger mellan två träkäppar, med ett snöre över den övre. Formen kommer från kyrkan, från fanan som bärs först i en procession, och han kallar den själv för ett banér. Svart, vitt och guld på grov väv. Överst en björkskog, smala vita stammar tätt intill varandra mot mörkret bakom. Under skogen en skyttegrav med väggar av träplank, och mitt i den en soldat i hjälm och skyddsväst, målad i guld, vänd bort från mig. Nederst ett fält av eklöv med ett vitt kors.

”Den ska läsas som en traditionell ikon”, säger Mychajlo Skop, ”bokstavligen efter sin uppbyggnad.” Det betyder uppifrån och ned, och han börjar överst. Skogen föreställer ingen natur. ”Inte blommor och björnar och kaniner. Det är vildhet, ett dödens land, ingenmansland. Det är därifrån ryssarna tittar på oss.” Och det skrämmande, lägger han till, ligger i att vi är byggda för att frukta det vi inte kan se. Sedan soldaten, som hela tiden ser ut mot detta ingenmansland och aldrig vänder sig om för att titta på oss. Och så det nedersta fältet, där vi står. Korset är ett kosackkors, som står för den ukrainska försvarsmakten och samtidigt för Cultural Forces, som är en del av den. Under korset ligger löven lager på lager. ”Här ser du kulturen, som skyddas av den här personen som tittar ut i natten.”

Det tar en stund innan jag förstår vad han har gjort med mig. Duken rymmer tre platser. De som ser på oss ur mörkret, han som står vänd mot dem, och vi som står bakom hans rygg i lövverket. Någon fjärde plats finns inte. Den som betraktar bilden står redan i den. Kompositionen är enkel på ett obarmhärtigt sätt, och jag vet inte om jag hade sett det utan honom, men efteråt går det inte att se något annat.

Men berättelsen bärs också av själva materialen. Ytan är sträv, nästan som fint sandpapper. Han har blandat sin färg med ukrainsk jord från alla landets regioner, från Donetsk till Zakarpattia, från Odesa till Tjernihiv. ”Så hela Ukraina finns här. Det är mycket viktigt för mig.” Och så bronsen. Guldet kommer ur en burk som är omkring hundra år gammal. Färgen tillhörde en gång konstnären Jaroslava Muzyka. När hon dog såldes hennes konstnärsmaterial, och hans mor köpte burken av mannen som sålde det.

Muzyka föddes 1894 i Zaliztsi och levde större delen av sitt liv i Lviv. Hon var målare och konservator, arbetade i Nationalmuseets konserveringsverkstad och hörde till grundarna av Sammanslutningen av oberoende ukrainska konstnärer, som hon också ledde. Hon arbetade i mosaik, i emalj, i grafik och i måleri på glas, och hon samlade ukrainsk folkkonst. Den 8 november 1948 greps hon under en tjänsteresa till Krim och fördes till Kyjiv. Anklagelsen gällde förbindelser med ledningen för den ukrainska nationalistiska underjordiska rörelsen, och materiellt stöd till den. Efter förhören erkände hon allt hon anklagades för, och den 18 juni 1949 dömdes hon till tjugofem år i läger. Hon satt vid Bratsk i Sibirien och frigavs den 6 juni 1955, två år efter Stalins död, sjuk i tuberkulos. Hon återvände till Lviv, fortsatte arbeta och hade egna utställningar 1957 och 1964. Hon dog 1973 och ligger begravd på Lytjakivkyrkogården.

Erkännandet var framtvingat. Domen visar vad den sovjetiska staten hade bestämt att Jaroslava Muzyka gjort. Vad hon faktiskt gjorde vet vi inte med samma säkerhet. Det vi vet är att en burk bronsfärg överlevde ett gripande, en lägerdom, ett dödsbo och en försäljning. Nu används den igen, som färg över en soldat i en skyttegrav. ”Den här färgen är särskild, för den visar kedjan av generationer av motståndets konstnärer”, säger han.

Soldaten på duken vänder sig aldrig om, och ser alltså aldrig det han skyddar. Men han är målad i det. Guldet har överlevt den stat som dömde kvinnan det tillhörde, och jorden i färgen kommer från hela det land han vaktar. Bakom hans rygg ligger eklöven i lager på lager. Jag läste dem först som ett lövverk. Nu läser jag dem också som tid, där varje lager är lagt av någon som tog hand om det som fanns före. En konservator i Lviv. En mor som köpte en burk färg. En son som målar med den. Det är där, bland löven som vi står och betraktar, blir vi till en del.

Referenser

East SOS. (2025, 30 september). Ukrainian literature banned. Evidence from the temporarily occupied territories.

Filts, B. M. (2020). Музика Ярослава Львівна. I Енциклопедія сучасної України.

Heath, C. (2026, 28 mars). Kyiv under ytan. carlheath.se.

Human Rights Watch. (2022, 20 december). Ukraine. Russians pillage Kherson cultural institutions.

Chytomo. (2022, 28 mars). Russians destroy Chernihiv SBU archive with documents about Soviet repression.

Ukrajinska Pravda. (2026, 11 augusti). Росія затвердила підручник «Історія нашого краю. Донбас і Новоросія».

Färgen som är hundra år gammal

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Duken är en meter bred och en och en halv hög och hänger mellan två träkäppar, med ett snöre över den övre. Formen kommer från kyrkan, från fanan som bärs först i en procession, och han kallar den själv för ett banér. Svart, vitt och guld på grov väv. Överst en björkskog, smala vita stammar tätt intill varandra mot mörkret bakom. Under skogen en skyttegrav med väggar av träplank, och mitt i den en soldat i hjälm och skyddsväst, målad i guld, vänd bort från mig. Nederst ett fält av eklöv med ett vitt kors.

”Den ska läsas som en traditionell ikon”, säger Mychajlo Skop, ”bokstavligen efter sin uppbyggnad.” Det betyder uppifrån och ned, och han börjar överst. Skogen föreställer ingen natur. ”Inte blommor och björnar och kaniner. Det är vildhet, ett dödens land, ingenmansland. Det är därifrån ryssarna tittar på oss.” Och det skrämmande, lägger han till, ligger i att vi är byggda för att frukta det vi inte kan se. Sedan soldaten, som hela tiden ser ut mot detta ingenmansland och aldrig vänder sig om för att titta på oss. Och så det nedersta fältet, där vi står. Korset är ett kosackkors, som står för den ukrainska försvarsmakten och samtidigt för Cultural Forces, som är en del av den. Under korset ligger löven lager på lager. ”Här ser du kulturen, som skyddas av den här personen som tittar ut i natten.”

Det tar en stund innan jag förstår vad han har gjort med mig. Duken rymmer tre platser. De som ser på oss ur mörkret, han som står vänd mot dem, och vi som står bakom hans rygg i lövverket. Någon fjärde plats finns inte. Den som betraktar bilden står redan i den. Kompositionen är enkel på ett obarmhärtigt sätt, och jag vet inte om jag hade sett det utan honom, men efteråt går det inte att se något annat.

Men berättelsen bärs också av själva materialen. Ytan är sträv, nästan som fint sandpapper. Han har blandat sin färg med ukrainsk jord från alla landets regioner, från Donetsk till Zakarpattia, från Odesa till Tjernihiv. ”Så hela Ukraina finns här. Det är mycket viktigt för mig.” Och så bronsen. Guldet kommer ur en burk som är omkring hundra år gammal. Färgen tillhörde en gång konstnären Jaroslava Muzyka. När hon dog såldes hennes konstnärsmaterial, och hans mor köpte burken av mannen som sålde det.

Muzyka föddes 1894 i Zaliztsi och levde större delen av sitt liv i Lviv. Hon var målare och konservator, arbetade i Nationalmuseets konserveringsverkstad och hörde till grundarna av Sammanslutningen av oberoende ukrainska konstnärer, som hon också ledde. Hon arbetade i mosaik, i emalj, i grafik och i måleri på glas, och hon samlade ukrainsk folkkonst. Den 8 november 1948 greps hon under en tjänsteresa till Krim och fördes till Kyjiv. Anklagelsen gällde förbindelser med ledningen för den ukrainska nationalistiska underjordiska rörelsen, och materiellt stöd till den. Efter förhören erkände hon allt hon anklagades för, och den 18 juni 1949 dömdes hon till tjugofem år i läger. Hon satt vid Bratsk i Sibirien och frigavs den 6 juni 1955, två år efter Stalins död, sjuk i tuberkulos. Hon återvände till Lviv, fortsatte arbeta och hade egna utställningar 1957 och 1964. Hon dog 1973 och ligger begravd på Lytjakivkyrkogården.

Erkännandet var framtvingat. Domen visar vad den sovjetiska staten hade bestämt att Jaroslava Muzyka gjort. Vad hon faktiskt gjorde vet vi inte med samma säkerhet. Det vi vet är att en burk bronsfärg överlevde ett gripande, en lägerdom, ett dödsbo och en försäljning. Nu används den igen, som färg över en soldat i en skyttegrav. ”Den här färgen är särskild, för den visar kedjan av generationer av motståndets konstnärer”, säger han.

Soldaten på duken vänder sig aldrig om, och ser alltså aldrig det han skyddar. Men han är målad i det. Guldet har överlevt den stat som dömde kvinnan det tillhörde, och jorden i färgen kommer från hela det land han vaktar. Bakom hans rygg ligger eklöven i lager på lager. Jag läste dem först som ett lövverk. Nu läser jag dem också som tid, där varje lager är lagt av någon som tog hand om det som fanns före. En konservator i Lviv. En mor som köpte en burk färg. En son som målar med den. Det är där, bland löven som vi står och betraktar, blir vi till en del.

Referenser

East SOS. (2025, 30 september). Ukrainian literature banned. Evidence from the temporarily occupied territories.

Filts, B. M. (2020). Музика Ярослава Львівна. I Енциклопедія сучасної України.

Heath, C. (2026, 28 mars). Kyiv under ytan. carlheath.se.

Human Rights Watch. (2022, 20 december). Ukraine. Russians pillage Kherson cultural institutions.

Chytomo. (2022, 28 mars). Russians destroy Chernihiv SBU archive with documents about Soviet repression.

Ukrajinska Pravda. (2026, 11 augusti). Росія затвердила підручник «Історія нашого краю. Донбас і Новоросія».

Färgen som är hundra år gammal

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Duken är en meter bred och en och en halv hög och hänger mellan två träkäppar, med ett snöre över den övre. Formen kommer från kyrkan, från fanan som bärs först i en procession, och han kallar den själv för ett banér. Svart, vitt och guld på grov väv. Överst en björkskog, smala vita stammar tätt intill varandra mot mörkret bakom. Under skogen en skyttegrav med väggar av träplank, och mitt i den en soldat i hjälm och skyddsväst, målad i guld, vänd bort från mig. Nederst ett fält av eklöv med ett vitt kors.

”Den ska läsas som en traditionell ikon”, säger Mychajlo Skop, ”bokstavligen efter sin uppbyggnad.” Det betyder uppifrån och ned, och han börjar överst. Skogen föreställer ingen natur. ”Inte blommor och björnar och kaniner. Det är vildhet, ett dödens land, ingenmansland. Det är därifrån ryssarna tittar på oss.” Och det skrämmande, lägger han till, ligger i att vi är byggda för att frukta det vi inte kan se. Sedan soldaten, som hela tiden ser ut mot detta ingenmansland och aldrig vänder sig om för att titta på oss. Och så det nedersta fältet, där vi står. Korset är ett kosackkors, som står för den ukrainska försvarsmakten och samtidigt för Cultural Forces, som är en del av den. Under korset ligger löven lager på lager. ”Här ser du kulturen, som skyddas av den här personen som tittar ut i natten.”

Det tar en stund innan jag förstår vad han har gjort med mig. Duken rymmer tre platser. De som ser på oss ur mörkret, han som står vänd mot dem, och vi som står bakom hans rygg i lövverket. Någon fjärde plats finns inte. Den som betraktar bilden står redan i den. Kompositionen är enkel på ett obarmhärtigt sätt, och jag vet inte om jag hade sett det utan honom, men efteråt går det inte att se något annat.

Men berättelsen bärs också av själva materialen. Ytan är sträv, nästan som fint sandpapper. Han har blandat sin färg med ukrainsk jord från alla landets regioner, från Donetsk till Zakarpattia, från Odesa till Tjernihiv. ”Så hela Ukraina finns här. Det är mycket viktigt för mig.” Och så bronsen. Guldet kommer ur en burk som är omkring hundra år gammal. Färgen tillhörde en gång konstnären Jaroslava Muzyka. När hon dog såldes hennes konstnärsmaterial, och hans mor köpte burken av mannen som sålde det.

Muzyka föddes 1894 i Zaliztsi och levde större delen av sitt liv i Lviv. Hon var målare och konservator, arbetade i Nationalmuseets konserveringsverkstad och hörde till grundarna av Sammanslutningen av oberoende ukrainska konstnärer, som hon också ledde. Hon arbetade i mosaik, i emalj, i grafik och i måleri på glas, och hon samlade ukrainsk folkkonst. Den 8 november 1948 greps hon under en tjänsteresa till Krim och fördes till Kyjiv. Anklagelsen gällde förbindelser med ledningen för den ukrainska nationalistiska underjordiska rörelsen, och materiellt stöd till den. Efter förhören erkände hon allt hon anklagades för, och den 18 juni 1949 dömdes hon till tjugofem år i läger. Hon satt vid Bratsk i Sibirien och frigavs den 6 juni 1955, två år efter Stalins död, sjuk i tuberkulos. Hon återvände till Lviv, fortsatte arbeta och hade egna utställningar 1957 och 1964. Hon dog 1973 och ligger begravd på Lytjakivkyrkogården.

Erkännandet var framtvingat. Domen visar vad den sovjetiska staten hade bestämt att Jaroslava Muzyka gjort. Vad hon faktiskt gjorde vet vi inte med samma säkerhet. Det vi vet är att en burk bronsfärg överlevde ett gripande, en lägerdom, ett dödsbo och en försäljning. Nu används den igen, som färg över en soldat i en skyttegrav. ”Den här färgen är särskild, för den visar kedjan av generationer av motståndets konstnärer”, säger han.

Soldaten på duken vänder sig aldrig om, och ser alltså aldrig det han skyddar. Men han är målad i det. Guldet har överlevt den stat som dömde kvinnan det tillhörde, och jorden i färgen kommer från hela det land han vaktar. Bakom hans rygg ligger eklöven i lager på lager. Jag läste dem först som ett lövverk. Nu läser jag dem också som tid, där varje lager är lagt av någon som tog hand om det som fanns före. En konservator i Lviv. En mor som köpte en burk färg. En son som målar med den. Det är där, bland löven som vi står och betraktar, blir vi till en del.

Referenser

East SOS. (2025, 30 september). Ukrainian literature banned. Evidence from the temporarily occupied territories.

Filts, B. M. (2020). Музика Ярослава Львівна. I Енциклопедія сучасної України.

Heath, C. (2026, 28 mars). Kyiv under ytan. carlheath.se.

Human Rights Watch. (2022, 20 december). Ukraine. Russians pillage Kherson cultural institutions.

Chytomo. (2022, 28 mars). Russians destroy Chernihiv SBU archive with documents about Soviet repression.

Ukrajinska Pravda. (2026, 11 augusti). Росія затвердила підручник «Історія нашого краю. Донбас і Новоросія».

Det verkliga valdeltagandet i det så kallade parlamentsvalet i Ryssland uppskattas till ca 40%. Officiella siffran är dock 59%. Den extra tredjedelen av rösterna lär i huvudsak vara "röster" för Putinpartiet Enade Ryssland.

I de ockuperade delarna av Ukraina rapporterades ett valdeltagande på närmare 80% men det verkliga valdeltagandet är rimligen lägre än i Ryssland, inte högre. Och de påhittade rösterna är så klart för Enade Ryssland även där.

https://tvrain.tv/news/realnaja-javka-na-vyborah-v-rossii-sostavila-okolo-40-schitajut-eksperty-576311/

#ryssland #putin #val

Det verkliga valdeltagandet i det så kallade parlamentsvalet i Ryssland uppskattas till ca 40%. Officiella siffran är dock 59%. Den extra tredjedelen av rösterna lär i huvudsak vara "röster" för Putinpartiet Enade Ryssland.

I de ockuperade delarna av Ukraina rapporterades ett valdeltagande på närmare 80% men det verkliga valdeltagandet är rimligen lägre än i Ryssland, inte högre. Och de påhittade rösterna är så klart för Enade Ryssland även där.

https://tvrain.tv/news/realnaja-javka-na-vyborah-v-rossii-sostavila-okolo-40-schitajut-eksperty-576311/

#ryssland #putin #val

Det verkliga valdeltagandet i det så kallade parlamentsvalet i Ryssland uppskattas till ca 40%. Officiella siffran är dock 59%. Den extra tredjedelen av rösterna lär i huvudsak vara "röster" för Putinpartiet Enade Ryssland.

I de ockuperade delarna av Ukraina rapporterades ett valdeltagande på närmare 80% men det verkliga valdeltagandet är rimligen lägre än i Ryssland, inte högre. Och de påhittade rösterna är så klart för Enade Ryssland även där.

https://tvrain.tv/news/realnaja-javka-na-vyborah-v-rossii-sostavila-okolo-40-schitajut-eksperty-576311/

#ryssland #putin #val

VENT Sverige kommer inte att ockuperas, men...

Kan Ryssland anfalla Nato? Ja. Men det avgörande är vad vi gör med den insikten.#Ryssland #Nato #Ukraina #Krig
Det är kanske nu du måste bli rädd

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

RussT – Figurerna som gråter till minne av fångarna

En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.

Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.

Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.

Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.

”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.

Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.

Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.

Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.

Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.

Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.

I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.

Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.

Referenser

Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.

Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.

Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.

Skop, M. (2026). Neivanmade.

Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».

Blev irriterad när jag läste någon nyhet om att "Putins parti" blivit störst i ryska "valet". Så var tvungen att skriva detta.

https://www.sydsvenskan.se/varlden/valet-i-ryssland-ar-inget-val-bara-en-charad-for-att-ge-putin-legitimitet/

#ryssland #putin #val

Blev irriterad när jag läste någon nyhet om att "Putins parti" blivit störst i ryska "valet". Så var tvungen att skriva detta.

https://www.sydsvenskan.se/varlden/valet-i-ryssland-ar-inget-val-bara-en-charad-for-att-ge-putin-legitimitet/

#ryssland #putin #val

Blev irriterad när jag läste någon nyhet om att "Putins parti" blivit störst i ryska "valet". Så var tvungen att skriva detta.

https://www.sydsvenskan.se/varlden/valet-i-ryssland-ar-inget-val-bara-en-charad-for-att-ge-putin-legitimitet/

#ryssland #putin #val

Blev irriterad när jag läste någon nyhet om att "Putins parti" blivit störst i ryska "valet". Så var tvungen att skriva detta.

https://www.sydsvenskan.se/varlden/valet-i-ryssland-ar-inget-val-bara-en-charad-for-att-ge-putin-legitimitet/

#ryssland #putin #val

Blev irriterad när jag läste någon nyhet om att "Putins parti" blivit störst i ryska "valet". Så var tvungen att skriva detta.

https://www.sydsvenskan.se/varlden/valet-i-ryssland-ar-inget-val-bara-en-charad-for-att-ge-putin-legitimitet/

#ryssland #putin #val