#ryssland — Public Fediverse posts

Det är vana röstmottagare som sitter i Sporthallens B-hall i gamla Kiruna centrum.

– Det går jättebra, men det är en väldigt stor lokal. Det känns lite som i Ryssland, säger Åsa Stålnacke med ett skratt.#Nyheter #Jobb #Redaktionell #Ryssland #Val #Politik #Kiruna #Kirunakommun #Norrbottenslän #Norrland #Sverige #Jukkasjärvi #Uppdatera #Valet2026
Röster från nya vallokalen – i gamla stan

Om två timmar startar 13/9 Demonstration mot rysslands krig i Ukraina // Demonstratsiia na pidtrimku Ukrayini i Stockholm!
#NordicUkraineForum #Demonstration #Forum #Ryssland #Ukraina
https://www.gnistor.se/event/2026-09-13-13-9-demonstration-mot-rysslands-krig-i-ukraina-demonstratsiia-na-pidtrimku-ukraini/

Om två timmar startar 13/9 Demonstration mot rysslands krig i Ukraina // Demonstratsiia na pidtrimku Ukrayini i Stockholm!
#NordicUkraineForum #Demonstration #Forum #Ryssland #Ukraina
https://www.gnistor.se/event/2026-09-13-13-9-demonstration-mot-rysslands-krig-i-ukraina-demonstratsiia-na-pidtrimku-ukraini/

Om två timmar startar 13/9 Demonstration mot rysslands krig i Ukraina // Demonstratsiia na pidtrimku Ukrayini i Stockholm!
#NordicUkraineForum #Demonstration #Forum #Ryssland #Ukraina
https://www.gnistor.se/event/2026-09-13-13-9-demonstration-mot-rysslands-krig-i-ukraina-demonstratsiia-na-pidtrimku-ukraini/

Om två timmar startar 13/9 Demonstration mot rysslands krig i Ukraina // Demonstratsiia na pidtrimku Ukrayini i Stockholm!
#NordicUkraineForum #Demonstration #Forum #Ryssland #Ukraina
https://www.gnistor.se/event/2026-09-13-13-9-demonstration-mot-rysslands-krig-i-ukraina-demonstratsiia-na-pidtrimku-ukraini/

Om två timmar startar 13/9 Demonstration mot rysslands krig i Ukraina // Demonstratsiia na pidtrimku Ukrayini i Stockholm!
#NordicUkraineForum #Demonstration #Forum #Ryssland #Ukraina
https://www.gnistor.se/event/2026-09-13-13-9-demonstration-mot-rysslands-krig-i-ukraina-demonstratsiia-na-pidtrimku-ukraini/

Om två timmar startar 13/9 Demonstration mot rysslands krig i Ukraina // Demonstratsiia na pidtrimku Ukrayini i Stockholm!
#NordicUkraineForum #Demonstration #Forum #Ryssland #Ukraina
https://www.gnistor.se/event/2026-09-13-13-9-demonstration-mot-rysslands-krig-i-ukraina-demonstratsiia-na-pidtrimku-ukraini/

Ryssland tar sig in i pojkrummet – vad Clavicular lär oss om Kreml och den toxiska maskuliniteten

”Nästa resa blir Ryssland, om visumet går igenom.” En amerikansk tjugoåring skrev inlägget på X, det som förr hette Twitter, den 12 juli i år. På bara tre dagar hade det setts över tre miljoner gånger. Han kallar sig Clavicular, och för de flesta vuxna svenskar säger det namnet ingenting. För miljoner unga män världen över är han just nu en av de största stjärnorna på internet. Att en av dem annonserar en resa till Ryssland, mitt under ett pågående anfallskrig, det bär med sig en berättelse. För att förstå den måste man börja med vem han är.

Clavicular heter egentligen Braden Peters. Han är tjugo år, amerikan och bosatt i Florida. På drygt ett år har han gått från okänd till en av de mest sedda personerna på Kick, en strömningsplattform där han sänder live i timmar varje dag inför hundratusentals följare. Han blev känd genom det som kallas looksmaxxing. Ordet betyder ungefär att maximera sitt utseende. I sin mildaste form handlar det om hudvård, träning och övningar för en skarpare käklinje, som att tugga enorma mängder tuggummi. Men bland de mest hängivna drivs det längre, med plastikkirurgi, tunga anabola steroider och bonesmashing, att slå sig själv i ansiktet i tron att ansiktsbenen ska växa sig grövre. Längst in i kulturen ligger något som kallas blackpill, en dyster övertygelse om att utseendet avgör allt i livet och att den som fötts ful lika gärna kan ge upp.

Det låter som förhållandevis ofarlig fåfänga, ända tills man ser de kroppsliga spåren. Muskeldysmorfi, en tvångsmässig oro för att aldrig vara stor eller symmetrisk nog, ökar bland unga män, och i Göteborg har andelen gymnasiepojkar som prövat anabola steroider stigit från 0,4 till 1,1 procent på bara tre år. För en del blir looksmaxxingen en väg rakt in i nätets mörkaste hörn. Forskare vid Alan Turing-institutet i London kunde nyligen kartlägga hur samma unga män glider från utseendefixering vidare mot rent kvinnohat och förhärligande av våld.

Looksmaxxing är i sin tur en gren av något större, det som brukar kallas manosfären. Det är varken ett parti eller en organisation, utan ett löst nät av influencers, poddar och anonyma forum som hålls samman av motstånd mot feminism och av en berättelse om mannen som förlorare i ett samhälle som svikit honom. Dess mest kända ansikte är Andrew Tate, en före detta kickboxare som står åtalad för våldtäkt och människohandel i flera länder och som samtidigt är en av världens mest följda män bland tonårspojkar. Det här är ingen marginell värld. I Sverige följer nästan hälften av männen mellan arton och tjugofem minst en sådan mansinfluencer, och nästan en fjärdedel av de unga männen tycker att jämställdheten gått för långt, mot färre än en av tio unga kvinnor.

Det som gör den här världen svår att få syn på utifrån är att man inte behöver söka sig till den. Den söker upp en. En pojke som börjar titta på oskyldiga träningsklipp kan inom en timme ha fått sitt flöde fyllt av innehåll om kvinnors svek och mäns förlorade status, eftersom algoritmen lärt sig att ilska håller kvar en blick längre än lugn gör. I ett försök vid Dublin City University dröjde det i genomsnitt tjugotre minuter innan konton, uppsatta som helt vanliga tonårspojkar, började matas med sådant innehåll utan att ha bett om det. Man söker sig sällan dit. Man glider utför, klipp för klipp.

Under de färgstarka influencerna finns ett mörkare lager, anonyma forum där unga män betygsätter varandras ansikten på en skala från ett till tio och där de mest desperata bekräftar varandras hopplöshet. Redan 2019 visade Totalförsvarets forskningsinstitut att Sverige, räknat per invånare, hörde till de länder i världen som hade allra flest besökare på den sortens forum, långt fler än exempelvis USA. Sverige hör till de platser där den här kulturen slagit rot allra djupast.

Att en tjugoåring når miljoner är ändå ingen slump, utan resultatet av en industri de flesta aldrig hört talas om. Klippekonomin är en helt ny bransch, framvuxen på bara några år, och den anlitas av alla från Youtube-jätten MrBeast till amerikanska valkampanjer. Bakom Clavicular arbetar en armé av så kallade klippare, personer som klipper hans timslånga sändningar i korta, uppseendeväckande filmer och sprider dem på TikTok och Instagram tills en av dem blir viral. Det märkliga är vem som betalar. En australisk koncern vid namn Easygo äger både Kick, där Clavicular sänder, och kryptokasinot Stake, som han gör reklam för i sina sändningar, och det är genom Kick som klipparna får sina pengar. På bara två månader i våras skar drygt sextonhundra klippare, många av dem i Filippinerna eller Serbien och betalda i kryptovaluta, sönder honom i sjuttiotusen filmer som tillsammans setts 2,2 miljarder gånger. Vad som ser ut som spontan, folklig spridning är i själva verket en köpt tjänst. Och ingen kontrollerar vem som köper den, bara vem som får betalt för att sprida. En maskin byggd för att sälja kryptospel till unga män kan lika gärna hyras av den som vill sälja dem en känsla.

Och det är här som Ryssland återvänder. Sedan flera år driver Kreml en berättelse om sitt eget land som civilisationens sista försvarare. Den kallas ruskij mir, den ryska världen, och den målar Ryssland som ett samhälle av familj, ordning och stark manlighet, ställt mot ett väst som sägs ha ruttnat bort i feminism, förvirrade könsroller och svaghet. Det är en berättelse som manosfären redan lever i, och Ryssland vet det. Forskning om rysk statsmedia har visat hur just kön och familj används som en dörröppnare. Genom att tala om hotet mot de traditionella värdena når man en konservativ publik som annars aldrig skulle lyssna på rysk propaganda, och därifrån går det att leda vidare till en bredare misstro mot väst. Kön blir grinden, och bakom grinden väntar resten.

När Andrew Tate i juni klev av planet i Moskva togs han emot med bröd och salt, den ceremoni som brukar reserveras för hedersgäster. Han fick åka stridsvagn med ryska soldater, och i den statliga tv-kanalen RT förklarade han att patriotiska, maskulina män kommer att skydda Ryssland. Resan var teater, en föreställning iscensatt för att visa både ryssar och västliga tittare att den som föraktar det liberala väst är välkommen i Moskva.

Tate är inte ensam. Under det senaste året har en rad västliga profiler gjort samma resa, från den amerikanska högerkommentatorn Candace Owens och Tucker Carlson, före detta Fox-stjärna som reste till Moskva för att intervjua Vladimir Putin, till Elon Musks far Errol Musk, som blivit en återkommande gäst i Kreml-nära kretsar. Kreml har byggt en hel apparat för att ta emot dem, med internationella forum, konferenser och till och med ett särskilt uppehållstillstånd för västerlänningar som förklarar att de delar Rysslands traditionella andliga och moraliska värden. Det är kanske ett sådant tillstånd Clavicular väntar på när han skriver om sitt visum.

Betyder det här att Clavicular är en rysk agent, styrd från Kreml? Nej, och frågan är fel ställd. Han behöver varken vara köpt eller lyda order för att vara till nytta. Det räcker med det som i rysk militär tradition kallas reflexiv kontroll, konsten att forma en motståndares omgivning så att han av egen fri vilja gör precis det man vill, i tron att det var hans eget beslut. Ryssland behöver inte säga åt honom att komma, det räcker att bygga en värld dit en ung man som lever på provokation och uppmärksamhet lockas av sig själv, och varifrån hans bilder tjänar Moskva vare sig han själv förstår det eller inte.

För mönstret är för tydligt för att vara en tillfällighet. Alla dessa resor sker mitt under ett pågående anfallskrig, och ingen av dem sker mot Rysslands vilja. I ett land i krig, där varje visum och varje sändningstillstånd vägs noga, får ingen västlig influencer tillträde och kamerarätt om inte staten ser en vinst i det. Att Clavicular alls talar om ett visum är därför inte oskyldigt, för själva tillträdet är något Kreml delar ut, inte något man snubblar in i. Det här är inte enskilda nöjesresor, utan strategisk kommunikation, en del av det som brukar kallas kognitiv krigföring, kampen om vad vi tänker och känner snarare än om terräng. Direkt betalning går sällan att bevisa, av det enkla skälet att den sällan behövs.

Att Ryssland ändå väljer med omsorg syns i hur olika landet behandlar sina gäster. Andrew Tate, som förkroppsligar den starka mannen, hyllas. Hur Clavicular blir bemött av Ryssland återstår att se. På den inhemska ryska manosfären slår staten däremot ned hårt. Arsen Markaryan, Rysslands egen Andrew Tate, sitter sedan i mars i fängelse, dömd till fyra och ett halvt år, men inte för sitt kvinnohat, som fick pågå i åratal, utan för att han förolämpat minnet av andra världskriget. Bakom hyllningen och hårdheten döljer sig en makt som sorterar noga i vad som är användbart och vad som inte är det.

Nyttan för Moskva är enkel. Reser Clavicular dit och sänder från Röda torget blir hans bilder av ett starkt och gästfritt Ryssland gratis råvara i den berättelse Kreml redan sprider, och de når exakt den publik som Ryssland annars har svårast att nå.

Formatet är redan prövat. Alexandra Jost, en rysk-amerikansk influencer som under namnet Sasha Meets Russia byggt en stor västlig publik på till synes oskyldiga reportage om ryskt vardagsliv, traditioner och resor, visade sig ha varit avlönad av RT hela tiden. Ett grävsamarbete mellan det ryska exilnätverket iStories och OCCRP kunde 2025 visa att hon fick i genomsnitt 170 000 rubel i månaden, omkring 2 000 dollar, medan vloggarna samtidigt drev Kremls linje om kriget i Ukraina. Hon var en av flera skenbart oberoende bloggare som RT tyst finansierade, ofta via mellanhänder och bulvanbolag så att ingenting öppet pekade tillbaka mot Moskva. Det är en billig affär. Några lojala bloggare kostar småpengar, långt mindre än att muta politiker, och når ändå miljoner. Den 15 juni i år förde EU upp Jost på sin sanktionslista, för att ha spridit desinformation under kulturens täckmantel. Hennes eget svar var att beskedet bevisade att hon var på rätt väg.

Och det är här den svenska sårbarheten ligger. Sverige har ett brett och starkt stöd för Ukraina, men det stödet lever på förstasidorna, i nyhetssändningarna och i det offentliga samtalet, och det är där vi är vaksamma. Den unga manliga publik som Clavicular når finns inte där. Den finns i telefonen, i ett personligt flöde som föräldrar, lärare och beslutsfattare aldrig får se. Forskning från Försvarshögskolan visar att unga svenska män är den grupp som allra mest tar del av rysk statsmedia som RT och Sputnik, och att de oftare än andra delar innehållet vidare utan att veta varifrån det kommer, också när de själva anar att det inte stämmer. Budskapet knackar aldrig på som stöd Ryssland, för då skulle det studsa tillbaka. Det kommer i stället som förakt för feminismen, som längtan efter styrka och ordning, som bilden av ett vekt väst, värderingar som råkar sammanfalla med ruskij mir, i ett rum vi andra aldrig kliver in i. Och det handlar inte om en enskild kampanj inför ett enskilt val, utan om något långsammare och tåligare. Om att över år förskjuta vad en ung generation uppfattar som normalt, tills en världsbild som gynnar Moskva känns som deras egen.

Det svenska värnet mot detta är ännu tunt. Nationellt centrum för terrorhotbedömning, som gör Sveriges samlade hotbedömningar, skrev så sent som i höstas en hel rapport om våldsam kvinnofientlighet utan att med ett enda ord nämna att en främmande makt kan ha intresse av den. Den direkta bryggan mellan manosfären och rysk påverkan är ännu svag. Det finns få direkta bevis utöver influencernas resor, och ingen har hittills kunnat visa att en främmande makt faktiskt köpt sig in i den nya klippindustrin. Men mönstret är verkligt, och rummet står obevakat. I juni fick Jämställdhetsmyndigheten, FOI och Mediemyndigheten regeringens uppdrag att kartlägga just den könsbaserade desinformationen. Det är ett första steg.

Men det svåraste är också det mest grundläggande, och det handlar om rummet självt. Flödet där femtonåringen sitter har ritats åt honom av några få företag, av TikTok, av X, av Kick, och varje val de gör, vad som förstärks och vad som tystas, är i grunden ett politiskt val, om än fattat av ekonomiska intressen. Så länge vi behandlar det algoritmiskt styrda digitala samtalet som plattformarnas ensak, som en marknad med begränsat ansvar, så lämnar vi utformningen av vår tids kanske viktigaste offentliga miljö åt aktörer som inte står till svars inför oss. Frågan om hur det rummet ska ritas, vem som ska få se in i det och efter vilka regler det ska fungera, är därför ingen teknik- eller marknadsfråga, utan en demokratifråga, och ytterst en fråga om samhällets skydd.

En rad om ett visum, sedd av miljoner. Ensam betyder den ingenting. Läst mot allt det andra betyder den att slaget om vad en hel generation ska tro på redan har börjat, i ett rum som byggts åt oss av andra och som en främmande makt redan lärt sig att röra sig i. Att rita om det rummet medan det ännu är fredstid är en uppgift som återstår. Väntar vi till nästa storm är det för sent, för då är rummet redan ritat, av någon annan och för någon annans räkning.

Referenser

Europeiska unionens råd. (2026, 15 juni). Council Implementing Regulation (EU) 2026/1356 [sanktionslistning av Alexandra Jost]. EUR-Lex.

Fernquist, J., Kaati, L., Pelzer, B., Asplund Cohen, K., & Akrami, N. (2020). Hope, cope & rope: Incels i digitala miljöer (FOI Memo 7040). Totalförsvarets forskningsinstitut.

Ging, D., Baker, C., & Andreasen, M. B. (2024). Recommending toxicity: The role of algorithmic recommender functions on YouTube Shorts and TikTok in promoting male supremacist influencers. DCU Anti-Bullying Centre.

Lenta.ru. (2026, 27 juni). Лидер культа мужской красоты бил себя по лицу молотком и увеличивал пенис грузами.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. (2026). Pojkars och unga mäns jämställdhetsutmaningar: En kunskapssammanställning.

Nationellt centrum för terrorhotbedömning. (2025). Våldsbejakande misogyni. Säkerhetspolisen.

Nikolaeva, R., Korotkova, A., & Velikovsky, D. (2025, 14 mars). Banned Russian channel RT secretly pays video bloggers who promote Kremlin narratives. OCCRP.

Novaja Gazeta Europe. (2025, 22 februari). Under the influence: How foreign bloggers are stealthily promoting the image of a ’free and safe’ Russia on the Kremlin’s dime.

Novaja Gazeta Europe. (2026, 16 juni). EU sanctions influencer Alexandra Jost over RT-funded pro-Kremlin content.

RIA Novosti. (2026, 5 mars). Арсен Маркарян: приговор суда, за что посадили блогера.

Redmond, J., Small, R., & Hughes, M. (2025). From looksmaxxing to mass shootings: Radicalisation and online misogyny. CETAS, Alan Turing Institute.

Regeringen. (2026, 18 juni). Uppdrag att kartlägga och föreslå åtgärder för att bemöta desinformation som riktar sig mot personer på grund av kön.

Renström, E. A., & Bäck, H. (2024). Manfluencers and young men’s misogynistic attitudes: The role of perceived threats to men’s status. Sex Roles, 90(12), 1787-1806.

Sato, M. (2026, 6 maj). The clippening. The Verge.

Sobrado, B. (2026, 26 april). The ’creator of clipping’ who powers crypto gambling’s viral machine. Forbes.

Stolze, M. (2025). Russian disinformation hijacking gender cleavages: Anti-gender frames on RT as a gateway for illiberal propaganda. Journal of Gender Studies, 35(3).

The Moscow Times. (2026, 2 juni). Manosphere influencer Andrew Tate arrives in Moscow.

Wagnsson, C., & Barzanje, C. (2021). The paperboys of Russian messaging: RT/Sputnik audiences as vehicles for malign information influence. Information, Communication & Society.

Клавикулар [@Clavicular0]. (2026, 12 juli). Happy to announce our next trip will be to Russia, if all goes well with my Visa [Inlägg]. X.

Förtroende som försvar

I aulan på Handelshögskolan i Stockholm är det tyst på ett sätt som bara uppstår när någon säger något som träffar en rätt i hjärtat. Liubov Tsybulska står vid podiet i svart, med den ukrainska flaggans gula och blå på storbildsskärmen bakom sig, och beskriver hur Ryssland systematiskt använder information som militärt vapen, med mätbara konsekvenser för människors liv, för politiska beslut, för hela samhällens förmåga att fungera. Det handlar om vad det kostar att blunda för det som redan pågår.

Tsybulska talar med den sorts precision som kommer av att ha levt innanför mekanismerna i över ett decennium. Hon grundade Ukrainas centrum för strategisk kommunikation och informationssäkerhet under kulturministeriet och var rådgivare åt landets försvarschef innan hon 2022 startade den ideella organisationen Join Ukraine. Hon reste hit till Stockholm från Kyiv, där det just nu är minus tio grader och Ryssland valt den kallaste vintern på flera år för att systematiskt slå sönder landets energisystem. Under januari avfyrades tusentals missiler och drönare mot infrastrukturen. Över en miljon människor på Kievs vänstra strand lever utan ordentlig el och värme. Maxim Timchenko, vd för Ukrainas största privata energibolag DTEK, sa det nyligen utan omsvep: ”Vi är nära en humanitär katastrof.”

Tsybulskas berättelse sträcker sig långt bortom den fullskaliga invasionen. Den börjar på Krimhalvön, som Ryssland annekterade våren 2014 i vad som blev den mest omfattande militära annekteringen av en annan stats territorium i Europa sedan andra världskriget. Informationsoperationerna föregick ockupationen, förklarar hon. Narrativ om rysktalande under hot etablerades systematiskt. Revolutionen på Majdan, den folkliga resningen som hade avsatt den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj bara dagar tidigare, delegitimerades. Lokal uppslutning tillverkades. Beväpnade soldater utan nationsbeteckningar framställdes som ofarliga. Medielandskapet såg till att denna alternativa verklighet spred sig snabbare än någon hann verifiera fakta, och när den militära fasen väl blev synlig för världen hade informationsmiljön redan avgjort hur omvärlden reagerade.

Fyra månader senare, i juli 2014, sköts Malaysia Airlines flight 17 ned över östra Ukraina. Alla 298 människor ombord dödades, de flesta nederländska medborgare på väg hem från semester. Tsybulska beskriver vad som hände i informationsrummet omedelbart efteråt. Trettio konkurrerande förklaringar cirkulerade inom loppet av mycket kort tid. Statliga aktörer och proxyaktörer förstärkte motstridiga narrativ över flera medieplattformar. Målet var aldrig att övertyga världen om en enda version av händelsen, utan att fördröja attribuering, fragmentera internationell konsensus, politisera utredningen och bromsa en samordnad respons. Informationskaos fungerade som en strategisk sköld, och i moderna kriser påverkar hastigheten i klargörandet direkt hastigheten i de politiska besluten.

Sedan visar hon en bild på Nord Stream 2, gasledningen under Östersjön som byggdes för att föra rysk naturgas direkt till Tyskland förbi Ukraina, Polen och de baltiska staterna. Projektet blev ett av de mest omdebatterade energibesluten i modern europeisk historia, och Tsybulska fokuserar på hur informationsmiljön runt projektet formade Europas sårbarhet under åren innan kriget. Projektet ramades konsekvent in som kommersiellt, pålitligt och neutralt. Kritiker avfärdades som ideologiska eller affärsfientliga. Energiberoende framställdes som en garanti för stabilitet. Statlig kommunikation, expertnätverk, lobbyekosystem och samspelet mellan affärsintressen och medier förstärkte denna uppfattning under mer än ett decennium. Resultatet blev långsiktig risk, den sorts risk som först blir synlig när den realiseras. Det tog ett fullskaligt krig för Europa att förstå vad den kostat.

Sedan kommer hon till det som gör aulan ännu tystare. Avhumanisering som förberedelse för våld. Rysk inhemsk propaganda har konsekvent framställt ukrainare som illegitima, farliga eller underlägsna, samtidigt som Europa och västvärlden beskrivs som dekadent och moraliskt nedbruten. Avhumaniseringen fyller en funktionell roll, förklarar Tsybulska. Den normaliserar våld, reducerar moraliska spärrar hos soldater, upprätthåller det inhemska stödet för kriget och rättfärdigar en förlängd konflikt. Från Kreml-kopplade TV-studior porträtteras invasionen som civilisatoriskt försvar. Det är vad Ryssland berättar för sig självt om varför de dödar sina grannar.

Det finns en smärtsam klarhet i hur Tsybulska lägger fram allt detta. En analys av mekanismer, bevis för bevis, steg för steg. Det är kanske just sakligheten som gör det omöjligt att vända bort blicken. Mot slutet av föreläsningen visar hon en slide med röd text mot vit bakgrund, en enda mening: ”Förtroende är den avgörande sårbarheten, och det främsta försvaret.” Texten vilar kvar i rummet där vi sitter. Kognitiv krigföring, det begrepp hon använder, flyttar det primära målet från territorium till perception. Operationerna syftar till att påverka hur människor tolkar verkligheten, vem de litar på, hur de fattar beslut och huruvida de agerar kollektivt. Samhället självt blir slagfältet. Och där förtroendet är lågt är manipulation enklare och samordning svagare.

Jag har kommit att träffa Liubov och hennes kollegor inom Join Ukraine genom mitt arbete att stödja Myndigheten för psykologiskt försvar i deras arbete i Ukraina, ett samarbete som inneburit att jag kommit att få ägna många år åt arbete med frågor om hybridhot, informationspåverkan och samhällets motståndskraft. Under dessa år har jag sett hur totalförsvar diskuteras i konferensrum och hur det utreds i strategidokument. Men det är genom arbetet med Join Ukraine, och myndigheter i Ukraina, som jag har kommit att se och uppleva hur det ser ut när det blir verklighet. Join Ukraine driver ett totalförsvarsprogram tillsammans med Ukrainska katolska universitetet, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar, som samlar ledare från militären, offentlig sektor, civilsamhälle, media och näringsliv. Programmet tränar deltagare i att navigera exakt den verklighet Tsybulska beskriver, en verklighet där militärt försvar, motståndskraft mot hybrida hot och kognitiv krigföring och civil samverkan inte kan hållas isär. Join Ukraine samarbetar med Ukrainas försvarsministerium, säkerhetstjänsten, territorialförsvaret och utrikesministeriet. Deras videoproduktioner och annan strategisk kommunikation för officiella myndighetskanaler har nått ut brett i samhället. Integrerad civil kapacitet i ett land som bygger sitt totalförsvar under pågående krig, och ett konkret bevis på vad som är möjligt när civilsamhälle och stat faktiskt samverkar.

Sverige har sedan februari 2022 bidragit med omkring 114 miljarder kronor i stöd till Ukraina. I september 2025 identifierade Försvarsmakten och MSB sju typsituationer som landet behöver förbereda sig för, med hybridhot, informationspåverkan och sabotage som centrala element. I januari 2026 meddelade regeringen att en nationell strategi för psykologiskt försvar ska tas fram under året. Det är nödvändiga steg. Men det Ukrainas erfarenhet visar, och det Tsybulska uttrycker med emfas, är att resiliens som byggs efter en kris är överlevnad, medan resiliens som byggs före en kris är strategi. Så bra som vi skapar förutsättningar i fred har vi förutsättningar att agera i krig. Det borde vara utgångspunkten för allting.

Utanför Handelshögskolans fönster skyndar sig människor genom Stockholm i februarikylan. Tunnelbana, morgonkaffe, barnvagnar. Det normala. Liubov Tsybulska reste från Kyiv, en stad som bombarderas varje vecka, en stad där familjer lever med tre timmars el om dagen och värmer sig vid gasspisen, för att berätta för oss vad tolv år av informationskrig har lärt henne. Förtroende är grunden till försvar i en demokrati. Det behöver vi värna, vårda och stärka. Här och nu. Varje dag.

Referenser

Carnegie Council for Ethics in International Affairs. (2022). Global ethics review: Hybrid warfare in Ukraine, with Liubov Tsybulska.

Försvarsmakten. (2025, september). Nya utgångspunkter för totalförsvaret.

France24. (2026, 3 februari). Russia resumes strikes against Ukraine energy infrastructure amid subzero temperatures.

Join Ukraine. (2026). Join Ukraine NGO: Official website.

Power Up Ukraine. (2026). Rysslands energikrig mot Ukraina, 2026.

Regeringen. (2025, september). Gemensam bild av hot och åtgärder ska stärka Sveriges totalförsvar.

Regeringen. (2026, januari). Ytterligare åtgärder för att möta hybridhotet.

Regeringen. (2026, 5 februari). Sveriges stöd till Ukraina.

Reuters. (2026, 23 januari). Ukraine needs energy ceasefire, catastrophe looming, top power executive says.

Stockholm School of Economics. (2026). Center for Statecraft and Strategic Communication.

Tsybulska, L. (2026, 12 februari). Ignoring antagonistic information threats: Costs and evidence from Ukraine [Föreläsning]. Stockholm School of Economics, Stockholm, Sverige.

Den ryska skuggflottans sista seglats?

https://www.youtube.com/watch?v=jaUwiZdbXuM

Caolan Robertson hyrde en båt på Lesbos. Det tog dagar att hitta någon som vågade ta honom ut på vattnet. Fiskare tackade nej. Kaptener sa att det var för farligt. En varnade honom direkt. Om ryssarna på ön fick reda på att han hjälpt till att exponera handeln kunde hans båt brännas upp.

Det säger något om hur djupt det ryska inflytandet sträcker sig, även på en liten grekisk ö i Medelhavet. Till slut hittade han någon. Ansiktet suddat, namnet hemligt.

I filmen ovan ser vi vad de fann där ute. Sanktionerade ryska tankfartyg som passerar bara några kilometer från stränderna där européer semestrar. Olja som pumpas över från ett fartyg till ett annat mitt på öppet hav, en teknik för att dölja ursprunget. Robertson intervjuar Bill Browder, finansmannen som ägnat år åt att exponera Kremls ekonomiska nätverk, om varför sanktionerna misslyckats. Han talar med EU:s ambassadör i Ukraina om varför Europa agerat så långsamt. Hon medger att byråkrati och interna motsättningar blivit hinder.

Det är den sortens journalistik som gör det abstrakta konkret, som visar vad som faktiskt pågår på de vatten vi delar. Jag rekommenderar varmt att se den.

Så vad är egentligen skuggflottan?

Sedan västvärlden införde sanktioner 2022 har Moskva byggt upp ett parallellt sjöfartssystem. Idén var att strypa de oljeintäkter som finansierar kriget. Istället började Ryssland köpa gamla tankfartyg från hela världen. Från 400 till 600 fartyg före invasionen har flottan vuxit till nästan 1 900, tio procent av världens tankerkapacitet. Dessa fartyg transporterar nu åttio procent av Rysslands sjöburna oljeexport.

Systemet fungerar genom att dölja. Fartyg byter flagg under resan. Ägande försvinner i skalbolag. Positioneringssystem stängs av eller sänder falska positioner. Olja pumpas mellan fartyg på öppet hav. När lasten når sin destination är ursprunget omöjligt att spåra.

9,4 miljarder dollar i extra intäkter under 2024, enligt Kyiv School of Economics. Det är pengar som blir missiler mot Kyiv, drönare mot Charkiv, artillerigranater i Donbas. Blodomloppet i Rysslands krigsekonomi.

Fartygen är gamla. Ofta 20 till 25 år, långt över de 15 år då seriösa rederier pensionerar sina tankrar. Efter 25 år skrotas fartyg normalt helt. Men skuggflottans tankrar kan inte skrotas genom konventionella kanaler, de skulle identifieras. Så de fortsätter segla, årtionde efter årtionde, med åldrande skrov och utsliten utrustning. Två tredjedelar saknar erkänd försäkring. Om de havererar faller kostnaden på kustnationer och europeiska skattebetalare.

I december 2024 blev hotet verklighet.

Två ryska tankfartyg, båda över 50 år gamla och ursprungligen byggda för flodtrafik, bröts sönder i en storm i Kertjsundet. 4 000 ton tjock eldningsolja spilldes ut i Svarta havet. Föroreningarna spred sig hundratals kilometer längs kusten. De kunde ses från rymden. Tusentals sjöfåglar dog, doppade i den klibbiga oljan. Putin kallade det en av de allvarligaste miljöutmaningarna Ryssland ställts inför på årtionden.

Men det handlar inte bara om miljö. Tankfartyget Eagle S misstänks ha skadat undervattenskablar mellan Finland och Estland. Ett annat fartyg stoppades utanför Frankrike, misstänkt som startplats för drönare som tvingade danska flygplatser att stänga.

Skuggflottan är inte bara ett ekonomiskt verktyg. Den har blivit en plattform för hybridkrigföring.

Men nu har något förändrats.

Ukraina attackerar skuggflottsfartyg med drönare. Inte bara i Svarta havet utan sedan december även i Medelhavet, över 2 000 kilometer från ukrainskt territorium. Minst sex fartyg har satts ur funktion sedan november. Försäkringspremier stiger kraftigt. Fartyg ändrar sina rutter och håller sig nära turkisk kust i hopp om att undvika attacker. Det som tidigare var riskfritt har plötsligt blivit farligt.

Den 7 januari 2026 bordade amerikanska Navy SEALs tankern Marinera i Nordatlanten. Jakten hade pågått i veckor. Fartyget hade försökt fly genom att byta namn och måla en rysk flagg på skrovet mitt på havet. Moskva skickade örlogsfartyg för att eskortera tankern. De anlände för sent. Första gången i modern historia som USA beslagtog ett ryskflaggat fartyg på öppet hav.

Robertson avslutar sin film med en fråga. Kan detta vara början på slutet?

Journalisten Richard Holmes, som i åratal bevakat skuggflottan för tidningen The i, säger att den senaste veckan är den mest betydelsefulla sedan invasionen inleddes. Den parallella sjöfartsinfrastruktur som Moskva byggt för att kringgå sanktioner är inte längre oantastlig.

Tre ryska skuggflottsfartyg passerar genom svenska vatten varje dag, på väg till och från Östersjöhamnarna. Det som händer på Medelhavet och i Nordatlanten angår oss. Ett haveri i Finska viken eller Danska sundet skulle drabba våra kuster.

Se filmen. Den visar vad som pågår alldeles utanför våra stränder, och varför det äntligen kanske håller på att förändras.

”Jag erkänner inte denna anklagelse”

Moskvadomstolens beslut att döma Aleksej Navalnyj till fängelse för brottet att inte dö när säkerhetstjänsten försökte mörda honom är ännu en sorglig vändpunkt i rysk historia. Hans tal inför rätten är värd att läsa i sin helhet, eftersom den säger mycket om Aleksej Navalnyj, men också om var det ryska samhället befinner sig i dag. Här är min översättning.

#Navalnyj #Putin #Ryssland #YvesRocher

https://www.glasnost.se/2021/jag-erkanner-inte-denna-anklagelse/