Search
177 results for “harisont”
-
Modet att vara – en berättelse om uthållighet i krig
På tågstationen i Lviv står ett arrangemang av halmbal, majskolvar och traditionella broderade dukar. Gula krysantemum och en pumpa. Ett slags höstaltare mitt i vardagen, som om någon velat påminna resenärerna om att årstiderna fortfarande skiftar, att livet måste fortsätta att räknas i skördar och månadsskiften, inte bara i dagar sedan invasionen började. Det är något trotsigt i denna uppvisning av normalitet, något som vägrar låta kriget definiera allt.
Tre år och åtta månader. Snart fyra år av fullskaligt krig. Tidräkningen har blivit en egen genre i samtalen här, en referenspunkt som måste nämnas, erkännas, för att sedan läggas åt sidan så att arbetet och vardagen kan fortsätta. Det är så mycket som behövs göras i kriget, som inte är att vara i striden på fronten. Allt som inte är direkt strid men som ändå är avgörande för att motståndet ska bestå. Utbildning, kunskapsuppbyggnad, utveckling av förmågor. Och inte minst det osynliga kriget om information, om berättelser, om tolkningsföreträde.
Jag är här för sjätte gången på drygt ett år. I liknande uppdrag, men med nya frågeställningar. Ständigt nya frågeställningar. Krigets dynamik förändras snabbare än någon manual eller handledning kan fånga. Denna resa för mig till Lviv och Countering FIMI Weekend, en konferens som Center for Countering Disinformation arrangerar i samarbete med Myndigheten för Psykologiskt Försvar, för tredje året i rad. FIMI står för Foreign Influence and Malign Information, den ryska informationskrigföringens systematiska försök att så split, förvirring och tvivel. I ett klassrum med tjocka tegelväggar och stora skärmar möts människor från olika myndigheter och organisationer för att dela erfarenheter, metoder, motåtgärder. Många av deltagarna känner jag sedan tidigare. Vi har arbetat tillsammans, vecka efter vecka, via skärmar och dokument. Men varje gång vi kan mötas fysiskt ger något annat. Möten som formar berättelser och som får arbetet att bli tydligt och konkret.
Under workshopen märker jag hur diskussionerna pendlar mellan det teoretiska och det akut praktiska. Någon beskriver en ny metod för att verifiera källor. En annan berättar om en kampanj som rullades ut för bara några veckor sedan, och som redan har förändrat form flera gånger. Om ny teknik som förändrar spelreglerna ännu en gång. Det är denna ständiga anpassning som kräver mest kraft. Att aldrig kunna luta sig tillbaka, att hela tiden vara i läge att lära om, tänka nytt, kasta analyser som precis färdigställts eftersom verkligheten redan hunnit förbi. Uthålligheten ligger inte i att hålla ut genom något som har ett slut, utan i att acceptera att det här är tillståndet. Att varje dag kräver samma närvaro, samma skärpa, som den föregående.
I samband med den avslutande middagen under konferensen överlämnas ett mynt till mig av en representant för den ukrainska presidentadministrationen. På framsidan syns Ukrainas lilla statsvapen, treudden, och texten Офіс Президента України. Ytan är spegelblank och kastar reflexer som gör att den ser nästan svart ut i vissa vinklar. På baksidan bryter en stjärnformad ljusexplosion fram genom en sönderslagen yta. Längs en horisontell linje står det Сміливість буття. Modet att vara.
Det är ingen orden i formell mening, ingen juridisk utmärkelse, utan en protokollgåva till mig från presidentadministrationen. Den delas ut till de samarbetspartners och aktörer som bidragit i något särskilt avseende i Ukrainas kamp. Myntets symbolik och intention är tydlig. Det var djupt hedersamt och rörande att få ta emot detta uttryck för tacksamhet. Min känsla är att det inte ett erkännande av något som är färdigt, utan ett tack för att fortsätta. För att komma tillbaka, för att inte tröttna, för att bidra till något som inte har någon given slutpunkt. Myntet väger nästan ingenting i handen, men det bär på något tungt. En förväntan om att vi på olika sätt och från olika håll, måste orka detta tillsammans. Att vårt stöd inte är en tillfällig insats utan en del av en långsiktig kamp där uthålligheten i sig är en strategisk resurs.
På vägen tillbaka genom staden passerar jag ett grått elskåp vid en husvägg. Någon har målat med röd färg, lite slarvigt, lite brådskande. Free Azov. Två ord som bär en hel berättelse om soldater som fortfarande hålls fångna av Ryssland sedan striderna vid Azovstal i Mariupol. Om familjer som väntar. Om ett löfte som ännu inte kunnat infrias. Budskapet är inte riktat till mig, det är en påminnelse till alla som bor här. Glöm inte. Ge inte upp. Fortsätt kräva. Det är ännu en form av uthållighet, den som handlar om att hålla minnet levande tills de som saknas kan komma hem.
Kriget finns överallt i gatbilden om man tittar, men det finns också allt det andra. Kaféer som är öppna, människor som skrattar, barn på väg till skolan. Det är inte en paradox utan en nödvändighet. Vardagen är också motstånd. Att fortsätta leva, fira, lära, planera för nästa termin, nästa höst, nästa år, är att vägra låta kriget ta allt. Normaliteten är inte en förnekelse av verkligheten utan en strategi för att orka den.
När jag sätter mig på tåget tillbaka, så får jag möjlighet att genom resans lunk reflektera och känna in allt det som varit. Att skapa mening i alla intryck. Tåget är fullt av människor med väskor, datorer, livsmedel. Någon sover med huvudet mot fönstret. Någon tittar på en film på sin telefon. Det kunde varit vilken resa som helst, tills rösten kommer i högtalarna vid gränsen.
“Please make sure that you have picked up all your personal belongings. Thank you for traveling with our train. The Ukrainian rail hasn’t stopped since the beginning of the full-scale Russian invasion. We deliver strategic cargo, the wounded and the disabled from the deoccupied areas. Presidents and guests of all of us from all around the world. Still, our main mission lies ahead. To bring home all those 4 million Ukrainians evacuated by our trains. Thank you for your support. Our victory train is getting ready to roll into Donetsk, Luhansk, Mariupol and Simferopol. And it will. See you soon on board the Ukrainian Railways.”
Utropet är rutinmässigt levererat, nästan byråkratiskt i sin ton, men orden bär en stark berättelse. Det känns som en sammanfattning av vad jag sett, och av vad Ukraina gör varje dag. Järnvägen som inte stannat. Kunskapen som hela tiden utvecklas. Soldaterna som väntas hem. Städerna som ska återtas. Utropet är inte ett löfte om att allt är över snart, utan en bekräftelse på att arbetet fortsätter. Att uthålligheten inte är en tillfällig ansträngning utan själva grunden för allt som ska komma.
Jag tänker på myntet i min väska, på höstarrangemanget på tågstationen, på texten på elskåpet. Allt är delar av samma sak. Modet att vara, som det står på myntet, handlar inte om dramatiska gester utan om att fortsätta. Att komma tillbaka, vecka efter vecka. Att hålla konferenser år efter år. Att måla budskap på elskåp. Att ställa upp majskolvar och broderade dukar på en tågstation. Att lära nytt varje dag eftersom fienden också utvecklas. Att hålla tågen rullande.
När tåget rullar in i Polen och dörrarna öppnas ser jag hur människor samlar sina saker, hur de stiger av med sina liv packade i resväskor och kassar. De flesta kommer tillbaka. Några kanske redan nästa vecka, andra om någon månad. Och varje gång de gör det, varje gång någon väljer att återvända, att bidra, att fortsätta, är det ett litet men konkret svar på frågan om hur länge man kan orka.
Uthålligheten är inte något man kan mäta i enkla tal. Den består av tusentals små beslut, dagliga val att inte ge upp, att fortsätta bygga kunskap, att fortsätta fira hösten, att fortsätta vänta på de som ska komma hem. Den består av människor i konferensrum som resonerar om arbetssätt och metoder, av protokollgåvor som påminner om värdet av partnerskap, av tåg som fortsätter rulla mot städer som ännu inte är befriade men som kommer att vara det.
Modet att vara. I detta enkla uttryck finns hela svaret på hur man överlever ett krig som närmar sig sitt fjärde år. Inte genom att vänta ut det, utan genom att leva genom det. Genom att varje dag välja att fortsätta, att utvecklas, att stå kvar. Och när jag stiger av tåget, med myntet i fickan och minnena av samtalen fortfarande färska, vet jag att jag kommer tillbaka. För det är det man gör. Man kommer tillbaka.
-
Tervetuloa herää runoon -aamurunoklubille lauantaina!
Tässä tuhti tietopaketti tapahtumasta ja esiintyjistä:
Herää runoon on aamuvirkun rento vaihtoehto kirjallisuusklubille. Maaliskuun 22. Oulun kirjallisuuden talolla kello 11–13 kokoontuvat "poetry curious" -henkilöt nauttimaan kahvia, hailuotolaisia leivonnaisia sekä ainutlaatuista sekoitusta lavarunoutta ja kirjallista lyriikkaa.
Ohjelmassa on kolmen runoilijan (Silja Kejonen, Jere Vartiainen ja Johanna Jouten) esitykset. Jälkimmäisen tunnin täyttää open mic. Ilmoittautuminen open miciin paikan päällä, esitetään omia runoja tai muita itse kirjoitettuja tekstejä maksimissaan viisi minuuttia, tyyli on vapaa. Tule sellaisena kuin olet ja nauti runoa!
Oulun kirjallisuuden talo löytyy osoitteesta Hallituskatu 9. Paikan päällä myös kirjamyyntiä.
Esiintyjä: Johanna Jouten
Johanna Jouten on oululainen elämäntapahaahuilija, joka on pudottanut ankkurinsa lavarunouden syvyyksiin. Hänen kantaa ottavaa puhuttua sanaa ja lyyristä riimittelyä yhdistelevissä esityksissään yksittäiset hetket ja yksilölliset kokemukset mm. elämän rajallisuudesta, vallitsevista rakenteista sekä tulevaisuuden pelosta kasvavat osaksi laajempaa horisonttia. Horisonttia, jota tähyillä ajan loppuunmyynnissä pikakassan sijaan.
Johanna Jouten on myös mukana Kellarikollektiivin Runoutta Oulu! -projektissa sekä hän työstää Joutomua-nimistä lavarunoteostaan.
Kuva: Valtteri Häiskä
Esiintyjä: Silja Kejonen
Silja Kejonen on oululainen kirjailija ja kuvataiteilija, joka työskentelee kirjallisuuden sekä kuva- ja performanssitaiteen kentillä. Hän on valmistunut dramaturgiksi Teatterikorkeakoulusta ja kuvataiteilijaksi Lahden Taideinstituutista.
Yhdessä näyttelijä Outi Vuorirannan kanssa Kejonen muodostaa poikkitaiteellisen duon Hilmakollektiivi, joka työskentelee kuva- ja esitystaiteen rajapinnoilla.Kejoselta on julkaistu kolme kiitettyä, useilla palkintoehdokkuuksilla huomioitua runokokoelmaa: Vihkilumen talo (2017) Otava, Lähetä minulle ympyrä (2020) Gummerus sekä Äiti ja sylikoira (2023) Gummerus.
Esiintyjä: Jere Vartiainen
Jere Vartiaisen runoesitys Etäisyys, leikki pohjaa samannimiseen runokokoelmaan (Aviador, 2024), joka tarkastelee turvattomuuden teemaa ihmissuhteissa ja pyrkimyksessä yhteyteen toisten kanssa. Miten luoda yhteyttä toiseen, jos on oppinut kokemaan sosiaaliset tilanteet selviytymisenä?
Jere Vartiainen (s. 1983) on oululainen kirjailija, esiintyvä taiteilija ja kaikkien kissojen ystävä. Vartiainen oli Ylen Tanssiva karhu -kirjallisuuspalkinnon ehdokkaana vuonna 2019 ja hän on lavarunouden (poetry slamin) Suomen mestari vuodelta 2014. Syksyllä ilmestynyt tuorein teos Etäisyys, leikki on jo ehtinyt saada lukuisia kiittäviä arvioita.
Kuva: Heidi Strengell
Runous!
#runous #runomastodon #kirjamastodon #kirja #kirjallisuus #oulu #oulunkirjallisuudentalo #lavarunous #pulla #kahvi
-
Grönland och den nordiska solidariteten
Jag utanför Universitet i Nuuk strax före föreläsningI mars förra året befann jag mig i Nuuk för att föreläsa om digital resiliens i Arktis, inför en sal med forskare och beslutsfattare. Utanför fönstren låg fjorden stilla och grå. Samma vecka befann sig USA:s vicepresident JD Vance i Pituffik, den amerikanska flygbasen längst upp i norr. Han talade om säkerhetsintressen. Jag talade om hur små samhällen kan skydda sin demokrati när infrastrukturen ägs av någon annan. Jag beskrev också min upplevelse av det grönländska folkets motstånd mot amerikanska intressen i Aftonbladets podd Höjd Beredskap, strax efter det att jag själv föreläst på plats. Poddavsnittet fick titeln “Räkna med att Trump menar allvar om Grönland”. Jag och JD rörde oss i samma arktiska landskap den veckan, men i helt olika världar. Jag minns hur jag tänkte att vi alla befann oss i ett slags mellanrum, ett ögonblick innan någonting förändrades.
Det har förändrats nu.
Den 3 januari i år genomförde USA sin största militära operation i Latinamerika sedan invasionen av Panama 1989. Operationen motiverades med Monroe-doktrinen, principen från 1823 som hävdar att västra halvklotet är amerikanskt intresseområde. Samma dag publicerade Katie Miller, gift med Vita husets biträdande stabschef, en bild av Grönland täckt av den amerikanska flaggan. Under bilden stod ett enda ord. SOON. Danmarks ambassadör i Washington svarade inom timmar. Dagen efter gick statsminister Mette Frederiksen ut med ett ovanligt direkt budskap riktat rakt mot Washington. “Jag vill starkt uppmana USA att sluta med hoten mot en historiskt nära allierad och mot ett annat land och ett annat folk som mycket tydligt har sagt att de inte är till salu.” Trumps svar kom samma dag. “Vi behöver Grönland, absolut. Vi behöver det för vårt försvar.”
Det som gör situationen än mer påtaglig är att Trump redan innan årsskiftet utsåg ett särskilt sändebud till Grönland. Uppdraget gick till Jeff Landry, Louisianas konservative guvernör, som tackade presidenten på sociala medier. “Det är en ära att tjäna i denna frivilliga position för att göra Grönland till en del av USA”, skrev han. Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen kallade utnämningen “djupt upprörande” och kallade upp USA:s ambassadör för att kräva en förklaring. Det är ovanligt rakt språk mellan NATO-allierade. Grönlands regeringschef Jens-Frederik Nielsen svarade med större lugn men lika tydligt. “Det här förändrar ingenting för oss här hemma. Vi avgör vår egen framtid själva.”
Men det stannar inte vid symboler och utnämningar. Redan i somras avslöjade Danmarks Radio att minst tre amerikanska män med kopplingar till Trump bedriver hemliga påverkansoperationer på Grönland. En av dem reste till Nuuk för att upprätta listor över USA-vänliga grönlänningar och personer som motsätter sig Trump. De samlade också in material som kan användas för att sätta Danmark i dålig dager i amerikanska medier. Danska säkerhetspolisen PET bekräftar att Grönland är måltavla för påverkanskampanjer som syftar till att skapa splittring mellan Grönland och Danmark. “Det vi ser är användningen av mjuk makt, påverkan och försök att skapa intern splittring”, sade en källa till DR. Det är ord som kunde beskriva Kremls metoder. Nu kommer de från en allierad.
Danska flottan utanför Nuuk, mars 2025. Foto: Carl HeathInte till salu. Det är intressant att Frederiksen valde just de orden. Den sista gången Danmark sålde ett territorium till USA var 1917. Då gällde det Danska Västindien, de tre karibiska öar som idag heter US Virgin Islands. Köpesumman var 25 miljoner dollar i guld. Men affären hade ett villkor. Danmark krävde att USA formellt skulle erkänna dansk suveränitet över hela Grönland. Den 4 augusti 1916 skrev utrikesminister Robert Lansing under en deklaration som gjorde just det. Med ett penndrag skapade amerikanerna ett undantag från sin egen Monroe-doktrin för att bekräfta att Grönland tillhörde Danmark. Det var ord som betydde något. De banade väg för att andra nationer också accepterade det danska anspråket.
Hundra år senare tycks de orden ha glömts bort.
För att förstå vad som händer idag behöver man ta del av den danska militära underrättelsetjänstens årsrapport. I årets utgåva av Udsyn nämns för första gången i historien USA som en del av hotbilden mot Danmark. Jacob Kaarsbo, tidigare chefanalytiker, kommenterade rapporten i Danmarks Radio. “Det är den part vi kallat vår största och viktigaste allierade ända sedan andra världskriget och bildandet av NATO, och nu är det plötsligt den parten som hotar oss.” Det mest känsliga och uppseendeväckande som någonsin kommit från den danska underrättelsetjänsten, sa han.
Det är värt att stanna vid orden “viktigaste allierade” ett ögonblick. Danmark har inte bara varit medlem i NATO. Danmark har spillt blod för alliansen. I Afghanistan stupade 43 danska soldater mellan 2002 och 2013. Det låter kanske inte som mycket jämfört med USA:s 2 461. Men räknat per capita hade Danmark bland de högsta dödstalen av alla NATO-länder. Danska trupper skickades till Helmand-provinsen, en av de farligaste zonerna. De skickade inte logistikpersonal utan stridande förband. Ett litet land med fem och en halv miljon invånare betalade nästan samma pris som supermakten, mätt i proportion till sin befolkning.
Jag stannar upp i den tanken. Den ordning som Danmark byggt sin säkerhet på sedan 1949 har USA som garant. Nu är garanten själv hotet. Samma nation som en gång erkände dansk suveränitet i skrift är den som nu hotar att upphäva den.
Här uppstår en paradox som är har betydelse. NATO:s artikel 5 är tänkt att skydda medlemmar mot angrepp. Men den kan inte aktiveras mot USA. Skälet är enkelt. NATO fattar alla beslut genom konsensus. Varje medlem kan blockera. När Turkiet invaderade Cypern 1974 var alliansen paralyserad eftersom både Turkiet och Grekland var medlemmar. Den situationen pågår än idag, femtio år senare. Men skillnaden till det som sker nu är avgörande. USA är inte part i en regional tvist. USA är den som utövar hotet. Det finns ingen tredje kraft med auktoritet att medla.
EU:s roll blir därför viktigare än någonsin. Lissabonfördragets artikel 42.7 innehåller en ömsesidig försvarsklausul som inte kräver konsensus på samma sätt som NATO. Frankrike aktiverade den efter Parisattackerna 2015. Grönlands status som utomeuropeiskt territorium skapar juridisk osäkerhet, det är sant. Men om EU vill vara en gemenskap som faktiskt står för något blir det svårt att titta bort.
Från svensk horisont är läget ovanligt tydligt. Danmark är vårt grannland. Statsminister Ulf Kristersson sade den 4 januari att det bara är Danmark och Grönland som har rätt att bestämma i frågor som rör dem, och att Sverige står fullt ut bakom sitt grannland. Det är bra. Frågan är vad som kommer efter orden. Magnus Christiansson vid Försvarshögskolan formulerade konsekvenserna i Dagens Nyheter. “Om USA tar Grönland är det slut med NATO. Det skulle totalt slå sönder hela grunden för alliansen.”
Det är en stor tanke att hålla i huvudet. Att stå upp för Danmark och för folkrätten kan innebära att ställa sig mot USA. Inte mot idén om Amerika, utan mot den nu sittande administration som nu styr landet och dess uttalade avsikter. Det svindlar lite. Men om vi accepterar den situation som nu råder, att en allierad stormakt hotar en annan allierad med territoriellt övertagande, utan att det för med sig konsekvenser, vad finns då kvar av de principer vi säger oss dela?
Moskva och Beijing har förstås noterat utvecklingen. Ryska kommentatorer var snabba att ställa den uppenbara frågan. Om USA kan åberopa Monroe-doktrinen i Venezuela, varför skulle inte Ryssland kunna åberopa sina säkerhetsintressen i Ukraina? Det är ett narrativ som tjänar Kremls syften. Konflikten mellan Europa och USA gynnar dem som längtar efter att se den transatlantiska gemenskapen falla samman. Men det vore för enkelt att skylla på utomstående krafter. Det är den amerikanska administrationen som valt att hota en allierad. Ingen tvingar dem. De gör detta mot sig själva och omvärlden. Simon Mølholm Olesen, historiker vid Aarhus Universitet, påminner om att den amerikanska militära närvaron på Grönland redan vilar på ett avtal från 1951 som ger USA vida befogenheter att bygga installationer. “Det är värt att notera när man talar om amerikanska säkerhetsbehov.”
Nivi Olsen, utbildningsminister, Grönland. Foto: Carl HeathI oktober deltog jag i ett panelsamtal på Island tillsammans med gxrönländska röster som delade sina erfarenheter av att plötsligt befinna sig i centrum för en global uppmärksamhet de aldrig bett om. Grönlands utbildningsminister Nivi Olsen öppnade med ord som har stannat kvar hos mig sedan dess. “Vi är inte handelsvaror. Vi är människor med historia, med kultur och med värdighet.”
Det finns en linje från det samtalet på Island, genom min vecka i Nuuk med den stilla fjorden utanför fönstret, till det som utspelar sig nu. Den handlar om vad som händer när små samhällen hamnar i stormakternas blickfång. Om hur fort retoriska utspel kan förvandlas till verkliga hot. Och om vad avtal och deklarationer egentligen är värda när den starkare parten bestämmer sig för att glömma dem.
I mars förra året kände jag att vi befann oss i ett mellanrum. Nu vet jag vad som kom efter. Det som händer nu är en prövning, ett test. Inte av USA, utan av oss. Av om vi menar något med de principer vi säger oss dela. Om avtal mellan nationer betyder något när det verkligen gäller. Om ett folk i Arktis har rätt att säga nej. Om Norden ställer upp för varandra. Robert Lansings penndrag från 1916 samlar damm i ett arkiv någonstans. Men svaret på de frågorna skrivs inte där. Det skrivs nu.
Referenser
Atlantic Council. (2024). NATO’s decision process has an Achilles’ heel. New Atlanticist.
DR. (2025, 10 december). USA beskrives på ny måde i trusselsvurdering: ‘Noget af det mest følsomme og opsigtsvækkende’. Danmarks Radio.
DR Mørklagt. (2025, 27 augusti). Centrale kilder: Mænd med forbindelser til Trump forsøger at infiltrere Grønland. Danmarks Radio.
European Parliament. (2015). The EU’s mutual assistance clause: The first ever activation of Article 42(7) TEU. European Parliament Research Service.
Forsvarets Efterretningstjeneste. (2025). Udsyn 2025.
Heath, C. (2025, 27 mars). Digital resilience in the Arctic. carlheath.se.
Heath, C. (2025, 18 oktober). “We are not commodities” – Grönland och kampen om det digitala samtalet. carlheath.se.
Mølholm Olesen, S. (2026, 5 januari). Greenland’s sovereignty. LinkedIn.
nordics.info. (2019, 21 juni). USA’s declaration on Danish sovereignty of Greenland, 1916. Aarhus University.
NPR. (2026, 4 januari). Denmark’s prime minister says ‘stop the threats’ over Greenland.
Pierini, M. (2020, 15 september). Is NATO paralyzed over the Greece-Turkey conflict? Carnegie Europe.
Scherer, M. (2026, 4 januari). Trump threatens Venezuela’s new leader. The Atlantic.
SVT. (2026, 4 januari). Mette Frederiksen svarar Trump om Grönland – stödet från Kristersson. SVT Nyheter.
Wikipedia. (2026). Coalition casualties in Afghanistan.
Wikipedia. (2026). Treaty of the Danish West Indies.
DN. (2026, 4 januari). Expert: Nato spricker om USA tar över Grönland. Dagens Nyheter.
BBC. (2025, 22 december). Trump says US ‘has to have’ Greenland after naming special envoy. BBC News.
#Danmark #Demokrati #DigitalResiliens #EU #Grönland #Nato #Svenska #USA -
Testailin hieman vastikään Unitystä Godot:lle portatun Road to Vostokin demoa ja olin todella vaikuttunut sen teknisestä toteutuksesta ja tunnelmasta. Halusin tietää porttauksesta ja pelistä enemmän, joten pyysin soolodeviä, Antti Leinosta, avaamaan prosessiin liittyviä muuttujia. Keskustelimme pelimoottoreista, tunnelman luonnista ja mitä suomalaiseen hardcore-selviytymiskokemukseen kuuluu.
SuomiGameHUB: Nimestä ja ehkä vähän settinginkin puolesta Road to Vostokista tulee S.T.A.L.K.E.R.-pelit mieleen ja realistinen ammuskelu vie ajatukset Operation Flashpointeihin. Huomaan, että nimenomaan realismiin on haluttu panostaa. Mistä ajatus tähän peliin lähti ja mistä olet ottanut vaikutteita siihen?
Antti Leinonen: Koko projektin ja peli-idean inspiraatio kumpuaa aika pitkälti omasta lapsuudenkaupungista Haminasta, joka sijaitsee Kaakkois-Suomessa, melko lähellä Suomen ja Venäjän rajaa. Silloin nuoruudessa tämän alueen läpi kulki tie nimeltä VT7, joka johti lännestä itään, ja tästä tulee myös pelin nimi “Tie itään” eli Road to Vostok.
Tämä “Kaakonkulma” Suomessa on melko otollinen paikka selviytymispelille, koska siellä sijaitsee sotahistoriallisesti aika uniikkeja kohteita kuten Salpalinjaa, korsuja ja hylättyjä rintamamiestaloja. Tähän alueeseen kun sitoo vielä omat kokemukset Puolustusvoimista, niin varusmiehenä kuin upseerina, ja kaikkea mitä on harjoitellut tuolla rajaseudulla, niin saadaan tämä kokonaisvisio peliä varten.
Vaikutteita toki tulee myös muista peleistä, kuten S.T.A.L.K.E.R.-sarjasta ja hieman mystisestä Zone-ideologiasta. DayZ, Project Zomboid, Escape from Tarkov ovat myös pelejä, joissa on paljon hyviä elementtejä, mitkä haluan myös tuoda tähän projektiin.
SGH: Unityn syksyisen asennusmaksuepisodin jälkeen varmaan monilla kehittäjillä on ollut mielessä, että pitäisikö siirtyä Godot:n käyttöön, mutta päässä voi olla kysymyksiä Godot:n rajoituksista ja mahdollisuuksista. Oliko sinulla välittömästi ajatus siitä, että sen Unityn korvaajan täytyy olla Godot, vai oliko se vaikea päätös? Entä onko se vastannut odotuksia, eli tuntuuko että olet saanut tehtyä sillä kaiken vaatimallasi laadulla?
Antti: Pelimoottorit ovat sinäänsä vain työkaluja, joita kehittäjät käyttävät. Hyvä pelimoottori ei tee huonosta kehittäjästä taitavaa, eikä huono pelimoottori tee taitavasta kehittäjästä huonoa. Pelimoottorin valinnassa olennaista on se, mitä natiiveja työkaluja se tarjoaa, ja kuinka helppo sitä on kustoimoida juuri tietyn projektin tarpeisiin. Toki tietyillä pelimoottoreilla on omat rajoituksensa, mutta harva kehittäjä vain tyytyy näihin natiiviominaisuuksiin, vaan pelimoottoria lähetään räätälöimään oman projektin tarpeisiin sitä mukaan kun projekti etenee.
Godot ei suoranaisesti ole Unity korvaaja, eikä sen tarvitse sitä olla, mutta se tarjoaa avoimen lähdekoodin alustan, joka tuo tiettyä turvallisuutta, mitä itse arvostan kehittäjänä nykypäivänä todella paljon kaupallisiin pelimoottoreihin verrattuna.
Itse päätös tämän porttauksen osalta oli kieltämättä vähän haastava, koska siinä on paljon pelissä, ja kyseessä ei ole mikään yhden yön temppu. Vajaa taustatutkimus moottorista ja sen rajoituksista voi helposti johtaa tiettyyn umpikujaan ja epäonnistuneeseen porttaukseen, mikä sitten taas johtaa aikataulullisiin ja myös taloudellisiin haasteisiin.
Onneksi omalta osalta tämä porttaus meni kuitenkin juuri niin kuin suunnittelin ja taustatutkimus minkä tein tämän avoimen lähdekoodin moottorin osalta oli selkeästi riittävä. Moottori on vastannut odotuksia ja itsellä on riittänyt hyvin taidot paikata niitä moottorin ongelmia, jotka ovat haastellisia tämän tyyliselle projektille.
SGH: Ymmärrän mitä tarkoitat. Olen nähnyt aika paljon sitä, että pienempiä pelejä tehdään suoraan esimerkiksi Unreal Enginen blueprint-systeemillä ja tarvetta moottorin mukauttamiselle ei edes synny. Tällaisessa isommassa pelissä voin kuitenkin hyvin nähdä sen, kuinka moottori toimii vain etumatkana kehitykseen. Minua kiinnostaisi, että mitkä asiat ovat Road to Vostokissa vaatineet erityisen paljon räätälöintiä, mitä tällaisten yleiskäyttöisempien moottoreiden valmistajat eivät ole priorisoineet.
Antti: Ainakin voin mainita että engine-kehityksen osalta 3D-peleissä on huomattavasti suurempi kynnys verratuna 2D-peleihin koska yhden syvyysakselin lisääminen renderöintiin muuttaa lähes kaiken optimoinnin näkökulmasta.
Näissä 3D-moottoreissa yksi olennainen kysymys on ns. render loopin aika, eli kauanko millisekunteina moottorilla menee käsitellä koko pelikamerassa näkyvä sisältö, ennen kuin seuraava kuva voidaan pirtää. Tämä prosessi pitää sisällään aika monta eri vaihetta, mitkä pitää teknisesti ymmärtää (ainakin pintapuolisesti), jotta saa käsityksen siitä kuinka tehokkaasti moottori pystyy perus-3D-grafiikkaa näytölle piirtämään. Tämä sitten määrittää sen, kuinka paljon artistilla tai kehittäjällä on “renderöintibudjettia” tehdä kaikkia pelinkehityksen hienouksia tämän perus render loopin päälle, tai kuinka paljon optimointityötä on edessä omaan peli-ideaan nähden.
Voin todeta, että kaupallisilla pelimoottoreilla on aika hyvin hallussa tämän perus-render-loopin optimointi ja engine tekee automaattisesti paljon asioita, mistä kehittäjän ei tarvitse murehtia lainkaan, eli toisin sanoen kaupalliset pelimoottorit ovat melko aloittelijaystävällisiä. Sitten taas open-source moottoreilla joutuu tällä hetkellä tekemään vielä aika paljon custom-ominaisuuksia ja ymmärtämään näitä renderöinnin solmukohtia, jotta pääsee optimoinnissa samalle tasolle, kun sitä automatiikkaa ei ole niin paljon käytössä vielä.
SGH: Olen ymmärtänyt, että suorituskyky on sinulle tärkeää. Huomasin sen myös pelissä, että performace-moodissa vanhemmallakin näytönohjaimella päästiin 60 fps:ään. Onko jotain nokkelia paikkoja, missä suorituskykyä saadaan tällaisessa pelissä buustattua näille budjettikoneille, vai pyöriikö kaikki enemmän asioiden piilottamisen ja mappien resoluutioiden koon ympärillä?
Antti: Optimointitekniikat riippuvat täysin peli-ideasta ja pelikarttojen koostumuksesta. Usein avainasemassa on profiloida renderöintiä, minkä avulla pystyy katsomaan hierarkisesti mihin renderöinnin millisekuntteja oikeasti kuluu. Hyvä kehittäjä osaa sitten priorisoida optimointia sinne missä sitä tarvitaan eniten.
Tyypillisesti raskain asia moderneissa 3D-peleissä on luontoelementit, kuten puut ja ruoho, sekä materiaalien sisältämien shadereiden monimutkaisuus (eng. shader complexity). Jossain kartoissa voi olla että pelkät puut syövät yli 50% koko renderöintibudjetista. Tällöin kannattaa keskittyä nimenomaan puuassettien optimointiin, eikä säästellä joidenkin yksittäisten proppien geometriaa, mikä ei tuota mitään merkittävää hyötyä suorituskyvyn kannalta.
Yhtä oikeaa vastausta ei tähän ole, vaan kyseessä on täysin projektispesifi ongelma, ja ainut tapa päättää oikeita optimointitekniikoita on ymmärtää missä optimointitarve oikeasti on.
SGH: Nyt kun mainitsit nuo assetit, niin kuinka suuren osan olet tehnyt niistä itse? Jo ensimmäisessä demossakin oli valtava määrä aseita, rakennuksia, luontoa ja niistä taloistakin oli saatu hyvin uniikin näköisiä teksturoinneilla. Tuntuu hurjalta, että yhdellä kehittäjällä olisi tunteja päivässä tehdä kaikki tämä.
Antti: Varmaan noin 90% on tehty itse. Muutamia luontoassetteja ja asemalleja on kauppapaikoilta ostettu, mutta muutoin kaikki on omaa tuotantoa tai ulkoistettu alihankkijoiden kautta.
Mikäli yrittää tehdä jossain määrin uniikkia Suomiteemaista peliä ja ylläpitää visuaalisesti yhtenäistä ilmettä, niin ei oikeastaan ole hirveämmin vaihtoehtoja kuin tehdä itse, tai sitten pitää hyväksyä että pelistä voi tulla hieman “tilkkutäkki”, jos on assetteja sieltä täältä.
SGH: Pelisuunnittelun kannalta tällaiset hardcore-pelit ovat hyvin kiinnostava genre, koska niiden pitää opettaa pelaajille niin paljon asioita, jotka eivät ole tyypillisiä muissa peleissä. Miten olet itse vastannut tähän haasteeseen, että saadaan peliin ankara selviytymisfiilis ilman että pelistä tulee turhauttavan rankaiseva?
Antti: Pelisuunnitelun kannalta on ehkä keskeistä ymmärtää, että ollaanko suunnittelemassa peliä isoille massoille (eng. mass market appeal), vai jollekin tietylle kohderyhmälle. Tämä projekti on nimenomaan kohdistettu pelaajille ja henkilöille, ketkä tykkäävät hardcore-selviytymismekaniikoista, ja eivät halua “kädestä pitämistä” kaikkien ominaisuuksien osalta.
Omasta mielestä on täysin hyväksyttävää, että peli on välillä turhauttava ja ankara. Nykypäivänä on ehkä opittu mobiilipuolelta liikaa, että avustetaan, autetaan ja helpotetaan, jotta pelin yleinen saavutettavuus paranee. PC-puolella on vielä onneksi näitä asiakas- ja pelaajaryhmiä, joita tämä ei kiinnosta, ja se on nimenomaan minne tämän projektin pelisuunnittelua ohjataan.
Mitä tulee näihin hardcore-pelimekaniikkoihin, niin yleensä ainut looginen tapa simuloida esim. kuolemanpelkoa videopeleissä on täysi progression menettäminen (esim. DayZ). Tämän tyylissä peleissä, jotka sisältävät permadeath elementtejä, tämä ankaruus on itse asiassa juuri se jutun juoni. Ilman progression menettämisen pelkoa peli voi muuttua helposti “juostaan ja ammutaan”-räiskintäpeliksi.
Toki kaikessa pelisuunnittelussa on aina omat tasapainotusmurheensa. Tässäkin pelissä on ns. rauhallinen alue nimeltä Area 05 ja sitten on permadeath alue nimeltä Vostok. Itsellä on tavoitteena, että annetaan enemmin pelaajalle paljon karttoja ja alueita, joista hän voi itse muodostaa oman turhautumisriskinsä, eli mitään pakkoa näille permadeath alueille ei muodostu, vaan kyseessä on täysin pelaajalähtöinen valinta.
SGH: Totta! Oikeanlainen turhauttava voi olla todella koukuttavaa. Tuo tuntemusten simulointi on todella kiinnostava aihe, kun pelaajan tuntemusten ja pelihahmon tuntemusten välillä on niin suuri epäjatkumo. Pelaaja haluaa nälkää tuntiessaan syödä jotain, mutta ei pysty tuntemaan hahmon nälkää, joten se on pakko havainnollistaa esimerkiksi numerolla. Onko sinulla tullut tämän projektin aikana vastaan kohtia, joissa jonkin tuntemuksen simulointi on aiheuttanut erityisiä haasteita tai olisi kenties vienyt gameplayta nimenomaan väärällä tavalla turhauttavaan suuntaan?
Antti: Rehellisesti sanottuna vielä näitä juttuja ei olla edes paljon päästy testailemaan, koska pääpaino tuotannon alkuvaiheessa on ollut perusmekaniikkojen rakentamisessa. Pelisuunnitteluun päästään syventymään yleensä vasta siinä vaiheessa, kun alkaa hahmottumaan ns. game loop ja pääsee näkemään / pelitestaamaan sitä peli-ideaa ensimmäistä kertaa. Tätä ennen on hieman haastavaa yrittää tehdä johtopäätelmiä, kun kyseessä on jatkuvasti kehittyvä alusta.
Tämän projektin osalta nämä kysymykset tulevat ajankohtaisesti Public Demo 2 jälkeen, jonka kautta pääsee ensimmäistä kertaa kokemaan sitä alustaa ja peli-ideaa jonka ympärille pelin koukuttavuus on tarkoitus rakentaa.
Se mitä tulee immersion rikkomiseen tai pelisuunnitelun haasteisiin, niin yleensä paras tapa hioa näitä yksinkertaisesti pelitestata ja ottaa ulkopuolista palautetta, koska kehittäjä on yleensä aika sokea omille tuotoksille. Tässä toki on tasapainottelua sen suhteen, että liikaa ei myöskään voi kumarella sinne ja tänne palautteen osalta, vaan alkuperäinen visio pitää pystyä säilyttämään.
SGH: Suomessa on tullu viime vuosina paljon kauhupelejä, jotka vaativat tietynlaisen valaistuksen ollakseen vaikuttavia. Myös Road to Vostokissa yöt ovat todella klaustrofobisia ja jopa pelottavia, mutta tämän lisäksi peli luo mahtavaa tunnelmaa monilla muillakin päivänajoilla ja sääoloilla. Tunnelmassa valaistus on todella tärkeä tekijä, mutta sen tekemisestä ei puhuta kovin paljoa. Mikä on ollut sinun prosessi valaistuksen valmistamiseen, jotta olet saanut sen toimimaan näin tehokkaasti?
Antti: Itseasiassa valaistus on vielä aika lapsen kengissä tämän projektin osalta, mutta mukava kuulla silti, että se nyt näin varhaisessa vaiheessa jo herättää positiivisia mielipiteitä.
Valaistuksen suunnitelussa ehkä olennaisinta on tunnelman ja visuaalisen vaihtuvuuden luominen. Jos miettii Suomea valaistuksen suhteen, niin meillä on aika radikaalisti poikkeavia valaistusolosuhteita, kun ottaa huomioon erityispiirteet, mitä pohjoismaihin ja esimerkiksi talveen liittyy.
Valaistuksen tekemisessä on paljon manuaalista värisovittelua ja ns. parametrikikkailua, jotta eri ympäristöelementit saadaan yhdistettyä visuaalisesti hyvin. En koe olevani erityisen taitava kehittäjä valaistuksen suhteen, mutta ymmärrän ne perusperiaatteet, mitä realistiseen valaistukseen kuuluu. Monesti myös peleissä monet valaistustemput on täysin kulisseja, jotta pelin renderöinnin suorituskykyä saadaan ylläpidettyä.
Sanoisin että valaistuksen tehokkuus koostuu lähinnä hyvistä taivaskartoista, varjojen kontrastieroista, sekä näiden kaikkien värisävyjen yhteensovittamisesta. Näiden värisävyjen osalta muuttujana on yleensä auringon valon sävy, ambient-valon sävy ja pelikarttaa ympäröivän kevyen usvan / sumun sävy. Mikäli nämä kolme elementtiä saa keskenään näyttämään hyvältä, niin silloin ollaan jo hyvässä lähtöasetelmassa.
SGH: Kun laitoin demon pyörimään, niin tykkäsin kovasti siitä hiljaisesta luonnosta. Sitten kun selasin asetuksia, niin huomasin, että siellä oli vaihtoehtoinen musiikki mukana. En varsinaisesti ollut kaivannut musiikkia, mutta kun laitoin sen päälle, niin sillä oli välitön “Vau!”-efekti. Se vain toimi. Onko musiikki myös sinun kynästä? Oliko sinulla joku suunnitelma tai ohjenuora, että millaista musiikin pitää olla ja mitä se ei saa olla?
Antti: Itsellä ei ole mitään lahjoja tai kykyjä audiopuolella, joten suurin osa näistä jutuista on ulkoistettu alihankkijalle, jolla on oikea koulutus, osaaminen ja intohimo audiosuunnittelua kohtaan.
Musiikin osalta itsellä on kyllä melko tarkka korva siinä, mitä se ei ainakaan saa olla, koska oikean tunnelman luominen on tavallaan oma vastuualueni, ja olen ainut henkilö, kenellä on loppupeleissä se visio, miltä peli pitää audiovisuaalisesti tuntua. Ambient-musiikissa tärkeä elementti on painottaa peli-idean horisontaalista vaikeusastetta, eli mitä lähemmäs raja-aluetta menee, sitä synkemmäksi musiikki muuttuu ja päinvastoin.
Sitten taas OST-biiseissä tavoitteena on löytää enemmänkin brändättävyyttä ja elementtejä, jotka ovat mieleenpainuvia juuri tähän projektiin liittyen. Tämän takia OST-biiseihin on yritetty tuoda esimerkiksi tiettyjä radioelementtejä ja epävireisiä “distorted” kohtia tarkoituksella, jotka eivät ole tyypillisiä muiden pelien OST-kappaleille.
SGH: Tahdotko sitten lopuksi vielä valottaa jotain Road to Vostokin tulevaisuudesta?
Antti: Julkisesti ei voi valittettavasti vielä mainita muuta kuin:
Public Demo 2 Q1 / 2024 (Game loop)
Public Demo 2 Q2 / 2024 (Game loop improvements)Ja tämän jälkeen alkaa projektin “Phase 2”, joka loogisesti vie kohti ensimmäistä kaupallista versiota.
Sen voin kuitenkin sanoa, että tästä on tarkoitus rakentaa todella laaja kokonaisuus, joka ei pelkästään rajoitu yhden pelituotteen sisälle. Road to Vostok on suunniteltu itselle uran mittaiseksi sitoutumiseksi.♞
Lataa Road to Vorstokin pelattava demo Steamista:
https://store.steampowered.com/app/1963610/Road_to_Vostok/https://suomigamehub.com/haastattelu/haastattelu-road-to-vostok-antti-leinonen/
-
🌟 Take Control of Your Health with a Private GP! 🌟
Tired of long waits? A private GP offers faster appointments, personalised care, and comprehensive support for your well-being. From family health to chronic conditions, they're here for you!
✅ Fast Access
✅ Tailored Health Plans
✅ Complete Family CareDon’t wait—schedule your consultation today!
Read more: https://caresolutions.health.blog/2024/10/08/role-of-private-gps-in-managing-your-health/
#PrivateGP #Healthcare #Wellbeing #FamilyCare #PersonalisedCare
-
🌟 Take Control of Your Health with a Private GP! 🌟
Tired of long waits? A private GP offers faster appointments, personalised care, and comprehensive support for your well-being. From family health to chronic conditions, they're here for you!
✅ Fast Access
✅ Tailored Health Plans
✅ Complete Family CareDon’t wait—schedule your consultation today!
Read more: https://caresolutions.health.blog/2024/10/08/role-of-private-gps-in-managing-your-health/
#PrivateGP #Healthcare #Wellbeing #FamilyCare #PersonalisedCare
-
🌟 Take Control of Your Health with a Private GP! 🌟
Tired of long waits? A private GP offers faster appointments, personalised care, and comprehensive support for your well-being. From family health to chronic conditions, they're here for you!
✅ Fast Access
✅ Tailored Health Plans
✅ Complete Family CareDon’t wait—schedule your consultation today!
Read more: https://caresolutions.health.blog/2024/10/08/role-of-private-gps-in-managing-your-health/
#PrivateGP #Healthcare #Wellbeing #FamilyCare #PersonalisedCare
-
🌟 Take Control of Your Health with a Private GP! 🌟
Tired of long waits? A private GP offers faster appointments, personalised care, and comprehensive support for your well-being. From family health to chronic conditions, they're here for you!
✅ Fast Access
✅ Tailored Health Plans
✅ Complete Family CareDon’t wait—schedule your consultation today!
Read more: https://caresolutions.health.blog/2024/10/08/role-of-private-gps-in-managing-your-health/
#PrivateGP #Healthcare #Wellbeing #FamilyCare #PersonalisedCare
-
🌟 Curious about the perks of a Private GP? 🤔 Dive into a world where healthcare meets personal touch! ✨
🔍 Explore our blog for all the insights: https://md.co.uk/london/blog/know-about-private-gp
🗣️ Have you considered visiting a private GP? Share your thoughts below! 👇💬
-
🌟 Curious about the perks of a Private GP? 🤔 Dive into a world where healthcare meets personal touch! ✨
🔍 Explore our blog for all the insights: https://md.co.uk/london/blog/know-about-private-gp
🗣️ Have you considered visiting a private GP? Share your thoughts below! 👇💬
-
🌟 Curious about the perks of a Private GP? 🤔 Dive into a world where healthcare meets personal touch! ✨
🔍 Explore our blog for all the insights: https://md.co.uk/london/blog/know-about-private-gp
🗣️ Have you considered visiting a private GP? Share your thoughts below! 👇💬
-
🌟 Curious about the perks of a Private GP? 🤔 Dive into a world where healthcare meets personal touch! ✨
🔍 Explore our blog for all the insights: https://md.co.uk/london/blog/know-about-private-gp
🗣️ Have you considered visiting a private GP? Share your thoughts below! 👇💬
-
🌟 Discover how integrating paediatric and general care can transform family health management! 🌟
Explore the benefits of combining these services for a seamless healthcare experience. From continuous monitoring to streamlined prescriptions and specialist referrals, this holistic approach ensures your family gets the best care from infancy through adulthood.
Read more: https://chancerne.net/2024/08/integrating-paediatric-general-care/
#FamilyHealth #PaediatricCare #GeneralPractice #IntegratedCare
-
🌟 New in Pediatric Health! 🌟
Explore transformative care for chronic conditions in kids, focusing on dermatology and mental health. Dive into insights.
-
Discover expert mental health support for your family at our London clinics. Get the care you need from trusted professionals. Visit now! 👉 https://sites.google.com/view/private-gp-london/mental-health-clinics-in-london
#MentalHealthAwareness #LondonHealth #FamilyWellbeing #health #london #healthcare
-
✨ Discover the leading in private healthcare with MD.co.uk! ✨
Our partner Private GPs in London offer personalized care, same-day appointments, and a wide range of medical services to keep you healthy and happy.
📍 Prime London location
🕒 Convenient for your busy schedule
👨⚕️ Expert medical professionalsVisit https://md.co.uk/london/private-gp to book your appointment today! Your health deserves the best. 🏥💚
#PrivateGP #LondonHealthcare #HealthAndWellness #MDLondon #medicalcare #london
-
🌟 Curious about how private GP services work? Discover the benefits of private healthcare and how it provides personalized, timely, and convenient medical care. From same-day appointments to extended consultations, private GPs offer tailored solutions for your health needs. Explore more about the seamless experience and how it can enhance your healthcare journey. Check out our latest blog post for all the details: https://genhealthcaresolutions.wordpress.com/2024/02/29/how-do-private-gp-services-work/ 💼👩⚕️👨⚕️ #PrivateGP #Healthcare #MedicalCare #GenHealthcare
-
🌟 Curious about how private GP services work? Discover the benefits of private healthcare and how it provides personalized, timely, and convenient medical care. From same-day appointments to extended consultations, private GPs offer tailored solutions for your health needs. Explore more about the seamless experience and how it can enhance your healthcare journey. Check out our latest blog post for all the details: https://genhealthcaresolutions.wordpress.com/2024/02/29/how-do-private-gp-services-work/ 💼👩⚕️👨⚕️ #PrivateGP #Healthcare #MedicalCare #GenHealthcare
-
🌟 Curious about how private GP services work? Discover the benefits of private healthcare and how it provides personalized, timely, and convenient medical care. From same-day appointments to extended consultations, private GPs offer tailored solutions for your health needs. Explore more about the seamless experience and how it can enhance your healthcare journey. Check out our latest blog post for all the details: https://genhealthcaresolutions.wordpress.com/2024/02/29/how-do-private-gp-services-work/ 💼👩⚕️👨⚕️ #PrivateGP #Healthcare #MedicalCare #GenHealthcare
-
🌟 Curious about how private GP services work? Discover the benefits of private healthcare and how it provides personalized, timely, and convenient medical care. From same-day appointments to extended consultations, private GPs offer tailored solutions for your health needs. Explore more about the seamless experience and how it can enhance your healthcare journey. Check out our latest blog post for all the details: https://genhealthcaresolutions.wordpress.com/2024/02/29/how-do-private-gp-services-work/ 💼👩⚕️👨⚕️ #PrivateGP #Healthcare #MedicalCare #GenHealthcare
-
Neat little set of experiments I did :)
https://harrison.totty.dev/p/positroid-structure-relu-networks
-
Neat little set of experiments I did :)
https://harrison.totty.dev/p/positroid-structure-relu-networks
-
Neat little set of experiments I did :)
https://harrison.totty.dev/p/positroid-structure-relu-networks
-
Neat little set of experiments I did :)
https://harrison.totty.dev/p/positroid-structure-relu-networks
-
Neat little set of experiments I did :)
https://harrison.totty.dev/p/positroid-structure-relu-networks
-
Writing a workshop called "Let's run code on a #quantum computer!" for Grainger's tech conference. I really want to capture that child-like excitement for a neat piece of tech independent of whether it has some kind of business value. Thinking of having some fun physical props etc.
I'll be using #QuEra 's neutral-atom quantum computer, Aquila, because I think NAQCs add an extra level of tangibleness.
-
Writing a workshop called "Let's run code on a #quantum computer!" for Grainger's tech conference. I really want to capture that child-like excitement for a neat piece of tech independent of whether it has some kind of business value. Thinking of having some fun physical props etc.
I'll be using #QuEra 's neutral-atom quantum computer, Aquila, because I think NAQCs add an extra level of tangibleness.