Search
434 results for “syft”
-
Tankar om den fria tanken
Idag, den sjätte mars 2025 höll Kommittén för demokratins röstbärare seminariet ”Demokratins Röstbärare – hot, ansvar och handlingskraft” i Konstakademiens hörsal i Stockholm. Kommittén bildades 2024 och samlar organisationer och individer från kulturen, journalistiken och forskningen kring gemensamma demokratiutmaningar. Jag inledde seminariet med ett anförande om de rum demokratin behöver, om hur de digitala plattformarna förändrat villkoren för den fria tanken, och om vad som krävs av oss nu. Därefter delade journalisten och författaren Erika Bjerström och artisten Lisa Nilsson sina vittnesbörd, i ett samtal lett av Anna Herdenstam. Det här är mitt anförande, i det närmaste i det skick det framfördes.
Foto: Angelica Gerde
Det här rummet ritades av någon.Stolen ni sitter i. Akustiken och tekniken som bär min röst till er. Avståndet mellan oss. Ingenting av detta är en slump. Konstakademiens hörsal har en arkitektur, och den här arkitekturen bär med sig ett löfte. Att en röst ska kunna nå alla, och att alla ska kunna se den som talar.
Det är så demokrati alltid har börjat. Inte med en idé, utan med ett rum.
Tänk på de rum vi har ritat för att tänka tillsammans. Folkrörelsernas samlingslokal, med stolarna i en ring för att ingen ska sitta högre än någon annan. Kommunfullmäktiges kammare, med talarstolen riktad mot åhörarna och åhörarläktaren ovanför. Biblioteket med sina öppna hyllor, där kunskapen är ordnad men fri att nå. Caféet med sina småbord, där samtal börjar utan dagordning. Varje rum är ett påstående om hur människor ska förhålla sig till varandra. Och varje rum bidrar till att forma vilka tankar som blir möjliga att tänka i det.
Det insåg medieteoretikern Marshall McLuhan redan på sextiotalet. Hans berömda formulering att mediet är budskapet handlade inte om teknik. Den handlade om att formen vi kommunicerar genom aldrig är neutral. Tryckpressen gjorde det möjligt att tänka i långa, sammanhängande resonemang. Radion samlade en nation kring samma röst, på gott och ont. Televisionen förändrade politiken genom att göra bilden till ett centralt verktyg för att forma argument. Varje nytt medium har ritat ett nytt rum för tanken. Och rummen har alltid varit med att forma de berättelser som berättas i dem.
Men nu lever vi i rum som ingen demokratisk process har ritat.
1996 skrev John Perry Barlow, textförfattaren från Grateful Dead och medgrundaren av Electronic Frontier Foundation, sin berömda deklaration. Cyberrymdens självständighetsförklaring. ”Ni, industrivärldens regeringar, ni trötta jättar av kött och stål, jag kommer från cyberrymden, tankens nya hem. Å framtidens vägnar ber jag er från det förgångna. Lämna oss ifred.” Det var vackert. Det var naivt. Och det var helt fel. Det fria rummet förblev inte fritt. Det blev en marknad, men också ett vapen, och ett verktyg för övervakning och kontroll.
De digitala plattformarna där vi tillbringar närmare sju timmar om dagen som svenskar, sju timmar, är inte kommunikationsverktyg. De är rum. De har en arkitektur. Algoritmer bestämmer vad vi ser och i vilken ordning. De bestämmer vilka röster som förstärks och vilka som tystas. De bestämmer vad som känns angeläget och vad som försvinner ur synfältet. De är ritade, inte för den fria tanken, utan för vår uppmärksamhet. Det är vår uppmärksamhet som är produkten.
Vi vet att vår mentala arkitektur gör oss sårbara i dessa rum. Att vi dras till det som bekräftar vad vi redan tror, reagerar starkare på hot än på möjlighet. Algoritmerna är byggda för att utnyttja precis dessa reflexer. Det digitala rummet är inte bara ritat utan oss. Det är ritat mot oss.
Och det är här berättelsen blir geopolitisk.
I Kina har staten byggt det mest genomgripande övervakningssystemet i mänsklighetens historia. Hundratals miljoner kameror med ansiktsigenkänning. Ett socialt kreditsystem som kopplar ditt beteende till dina rättigheter. Och Kina exporterar denna modell genom företag som Huawei och ZTE, genom vad man kallar den digitala sidenvägen.
I Iran stängdes internet ned i januari i år under folkliga protester. Regimen har infört ett tvåklassystem. Vita SIM-kort till vissa statsanställda och säkerhetstjänster ger obegränsad tillgång. Vanliga iranier lever bakom filter och VPN-förbud. Det digitala rummet i Iran är ritat för att skydda regimen mot sitt eget folk.
I Ryssland lanserade Kreml förra året super-appen MAX, sedan september förinstallerad på alla nya telefoner. WhatsApp, YouTube och Instagram är blockerade. Apple har tvingats ta bort närmare hundra VPN-appar från ryska App Store. Appen Max är kopplad till FSB:s övervakningssystem med tillgång till position, kontakter, kamera, mikrofon. Sjuttio miljoner ryssar använder den hittills, och inte frivilligt.
Auktoritära stater har förstått något som demokratier fortfarande tvekar inför. Att den som kontrollerar det digitala rummet kontrollerar vilka tankar som kan tänkas i det.
Men det är inte bara stater vi traditionellt kallar auktoritära som vi behöver tala om idag. I januari förra året avskaffade Meta sitt faktagranskningsprogram. Mark Zuckerberg träffade Donald Trump på Mar-a-Lago och algoritmerna ställdes om. Under samma veckor undertecknade Trump en presidentorder om att återställa yttrandefriheten med den ena handen och stängde med den andra ut nyhetsbyråer som vägrade anpassa sin rapportering.
V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet konstaterade i sin senaste rapport att USA genomgår den snabbaste autokratiseringen i landets moderna historia, och att antalet autokratier i världen för första gången på tjugo år överstiger antalet demokratier. Och den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, antagen i december, talar öppet om att stödja vad man kallar patriotiska rörelser inom europeiska nationer. Om att EU skulle underminera politisk frihet.
Vi går till val i Sverige i september i år. Riksdag, regioner, kommuner. Det demokratiska samtal som ska föregå det valet äger till stor del rum på plattformar ägda av amerikanska företag, på en infrastruktur vi inte har rådighet över, i ett rum vi inte har ritat. Samtidigt som den stat där dessa företag har sitt säte aktivt syftar till att förskjuta den europeiska politiska ordningen.
Jag har själv valt bort Metas plattformar, X och TikTok. Jag försöker använda tjänster byggda på öppna protokoll framför slutna plattformar. Men jag lever ändå i samma digitala värld. Jag ser vilken värld mina barn, sexton och tretton, växer upp i. Hur deras världsbilder formas i rum som varken de eller jag har valt. Det här är inte abstrakt. Det här är nu.
Hur fri är tanken i ett rum som ritats av den som inte vill att du ska tänka fritt?
Det finns ett narrativ som sköljer över oss, och det är ett av de farligare i vår tid. Och det är att detta är oundvikligt. Att tekniken utvecklas som den utvecklas, att uppmärksamhetsekonomin är en naturlag. Det som kallas för teknikdeterminism. Att föra sig med argument om att tekniken blir som den kommer bli låter som en analys, men det är mer av en resignation. Ett bekvämt alternativ till att faktiskt göra något.
Det är dessutom inte sant.
Demokratin har alltid handlat om att rita rum. Vi ritade tryckfrihetsförordningen 1766, världens första, för att skapa ett rum där makt kunde granskas. Vi ritade folkrörelserna på artonhundratalet för att ge röster utan makt ett rum att höras i. När erfarenheterna av nazistisk propaganda visade vad som händer när en stat tar kontroll över medierna ritade vi public service. Inte för att staten skulle tala till folket, utan för att folket skulle nås av information fri från den med mest makt eller mest pengar. Varje gång tekniken förändrade villkoren för den fria tanken svarade demokratin genom att rita nya rum. Det var aldrig oundvikligt att det skulle gå bra. Det var ett val, varje gång.
Det är vår tur nu.
Europeiska unionen har antagit Digital Services Act, den första lagstiftning som ställer krav på det digitala rummets arkitektur. Men det räcker inte med Bryssel. Det handlar lika mycket om vad vi gör i Sverige. Om hur vi som opinionsbildare, forskare, journalister och konstnärer förhåller oss till de rum vi verkar i. Om vilka rum vi bygger och vilka vi lämnar.
Jag ombads tala om den fria tanken. Den fria tanken behöver fria rum. Inte rum utan väggar, inte rum utan form, utan rum som är ritade med omsorg och med ett syfte. Att vi ska kunna tänka tillsammans, utan att någon annan bestämmer riktningen åt oss.
Det är dessa fria rum som auktoritära stater och krafter med alla medel försöker omskapa. Bland annat genom bryta sig in i och slå sönder våra befintliga rum, eller locka oss till att tro att ett annat rum som de kontrollerar, är där vi ska vara. Detta är vad som står på spel i vår tid.
Vi sitter här, i detta rum, idag. Någon ritade det för att möjliggöra just det här samtalet. Det var inte en slump. Det var ett val.
Nu behöver vi göra samma val igen. Rita rum för den fria tanken i en digital tid. Med samma omsorg, samma övertygelse, samma envishet som de som en gång ritade det rum vi sitter i just nu.
De rum vi ritar nu avgör vilka tankar som blir möjliga imorgon.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska -
Tankar om den fria tanken
Idag, den sjätte mars 2025 höll Kommittén för demokratins röstbärare seminariet ”Demokratins Röstbärare – hot, ansvar och handlingskraft” i Konstakademiens hörsal i Stockholm. Kommittén bildades 2024 och samlar organisationer och individer från kulturen, journalistiken och forskningen kring gemensamma demokratiutmaningar. Jag inledde seminariet med ett anförande om de rum demokratin behöver, om hur de digitala plattformarna förändrat villkoren för den fria tanken, och om vad som krävs av oss nu. Därefter delade journalisten och författaren Erika Bjerström och artisten Lisa Nilsson sina vittnesbörd, i ett samtal lett av Anna Herdenstam. Det här är mitt anförande, i det närmaste i det skick det framfördes.
Foto: Angelica Gerde
Det här rummet ritades av någon.Stolen ni sitter i. Akustiken och tekniken som bär min röst till er. Avståndet mellan oss. Ingenting av detta är en slump. Konstakademiens hörsal har en arkitektur, och den här arkitekturen bär med sig ett löfte. Att en röst ska kunna nå alla, och att alla ska kunna se den som talar.
Det är så demokrati alltid har börjat. Inte med en idé, utan med ett rum.
Tänk på de rum vi har ritat för att tänka tillsammans. Folkrörelsernas samlingslokal, med stolarna i en ring för att ingen ska sitta högre än någon annan. Kommunfullmäktiges kammare, med talarstolen riktad mot åhörarna och åhörarläktaren ovanför. Biblioteket med sina öppna hyllor, där kunskapen är ordnad men fri att nå. Caféet med sina småbord, där samtal börjar utan dagordning. Varje rum är ett påstående om hur människor ska förhålla sig till varandra. Och varje rum bidrar till att forma vilka tankar som blir möjliga att tänka i det.
Det insåg medieteoretikern Marshall McLuhan redan på sextiotalet. Hans berömda formulering att mediet är budskapet handlade inte om teknik. Den handlade om att formen vi kommunicerar genom aldrig är neutral. Tryckpressen gjorde det möjligt att tänka i långa, sammanhängande resonemang. Radion samlade en nation kring samma röst, på gott och ont. Televisionen förändrade politiken genom att göra bilden till ett centralt verktyg för att forma argument. Varje nytt medium har ritat ett nytt rum för tanken. Och rummen har alltid varit med att forma de berättelser som berättas i dem.
Men nu lever vi i rum som ingen demokratisk process har ritat.
1996 skrev John Perry Barlow, textförfattaren från Grateful Dead och medgrundaren av Electronic Frontier Foundation, sin berömda deklaration. Cyberrymdens självständighetsförklaring. ”Ni, industrivärldens regeringar, ni trötta jättar av kött och stål, jag kommer från cyberrymden, tankens nya hem. Å framtidens vägnar ber jag er från det förgångna. Lämna oss ifred.” Det var vackert. Det var naivt. Och det var helt fel. Det fria rummet förblev inte fritt. Det blev en marknad, men också ett vapen, och ett verktyg för övervakning och kontroll.
De digitala plattformarna där vi tillbringar närmare sju timmar om dagen som svenskar, sju timmar, är inte kommunikationsverktyg. De är rum. De har en arkitektur. Algoritmer bestämmer vad vi ser och i vilken ordning. De bestämmer vilka röster som förstärks och vilka som tystas. De bestämmer vad som känns angeläget och vad som försvinner ur synfältet. De är ritade, inte för den fria tanken, utan för vår uppmärksamhet. Det är vår uppmärksamhet som är produkten.
Vi vet att vår mentala arkitektur gör oss sårbara i dessa rum. Att vi dras till det som bekräftar vad vi redan tror, reagerar starkare på hot än på möjlighet. Algoritmerna är byggda för att utnyttja precis dessa reflexer. Det digitala rummet är inte bara ritat utan oss. Det är ritat mot oss.
Och det är här berättelsen blir geopolitisk.
I Kina har staten byggt det mest genomgripande övervakningssystemet i mänsklighetens historia. Hundratals miljoner kameror med ansiktsigenkänning. Ett socialt kreditsystem som kopplar ditt beteende till dina rättigheter. Och Kina exporterar denna modell genom företag som Huawei och ZTE, genom vad man kallar den digitala sidenvägen.
I Iran stängdes internet ned i januari i år under folkliga protester. Regimen har infört ett tvåklassystem. Vita SIM-kort till vissa statsanställda och säkerhetstjänster ger obegränsad tillgång. Vanliga iranier lever bakom filter och VPN-förbud. Det digitala rummet i Iran är ritat för att skydda regimen mot sitt eget folk.
I Ryssland lanserade Kreml förra året super-appen MAX, sedan september förinstallerad på alla nya telefoner. WhatsApp, YouTube och Instagram är blockerade. Apple har tvingats ta bort närmare hundra VPN-appar från ryska App Store. Appen Max är kopplad till FSB:s övervakningssystem med tillgång till position, kontakter, kamera, mikrofon. Sjuttio miljoner ryssar använder den hittills, och inte frivilligt.
Auktoritära stater har förstått något som demokratier fortfarande tvekar inför. Att den som kontrollerar det digitala rummet kontrollerar vilka tankar som kan tänkas i det.
Men det är inte bara stater vi traditionellt kallar auktoritära som vi behöver tala om idag. I januari förra året avskaffade Meta sitt faktagranskningsprogram. Mark Zuckerberg träffade Donald Trump på Mar-a-Lago och algoritmerna ställdes om. Under samma veckor undertecknade Trump en presidentorder om att återställa yttrandefriheten med den ena handen och stängde med den andra ut nyhetsbyråer som vägrade anpassa sin rapportering.
V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet konstaterade i sin senaste rapport att USA genomgår den snabbaste autokratiseringen i landets moderna historia, och att antalet autokratier i världen för första gången på tjugo år överstiger antalet demokratier. Och den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, antagen i december, talar öppet om att stödja vad man kallar patriotiska rörelser inom europeiska nationer. Om att EU skulle underminera politisk frihet.
Vi går till val i Sverige i september i år. Riksdag, regioner, kommuner. Det demokratiska samtal som ska föregå det valet äger till stor del rum på plattformar ägda av amerikanska företag, på en infrastruktur vi inte har rådighet över, i ett rum vi inte har ritat. Samtidigt som den stat där dessa företag har sitt säte aktivt syftar till att förskjuta den europeiska politiska ordningen.
Jag har själv valt bort Metas plattformar, X och TikTok. Jag försöker använda tjänster byggda på öppna protokoll framför slutna plattformar. Men jag lever ändå i samma digitala värld. Jag ser vilken värld mina barn, sexton och tretton, växer upp i. Hur deras världsbilder formas i rum som varken de eller jag har valt. Det här är inte abstrakt. Det här är nu.
Hur fri är tanken i ett rum som ritats av den som inte vill att du ska tänka fritt?
Det finns ett narrativ som sköljer över oss, och det är ett av de farligare i vår tid. Och det är att detta är oundvikligt. Att tekniken utvecklas som den utvecklas, att uppmärksamhetsekonomin är en naturlag. Det som kallas för teknikdeterminism. Att föra sig med argument om att tekniken blir som den kommer bli låter som en analys, men det är mer av en resignation. Ett bekvämt alternativ till att faktiskt göra något.
Det är dessutom inte sant.
Demokratin har alltid handlat om att rita rum. Vi ritade tryckfrihetsförordningen 1766, världens första, för att skapa ett rum där makt kunde granskas. Vi ritade folkrörelserna på artonhundratalet för att ge röster utan makt ett rum att höras i. När erfarenheterna av nazistisk propaganda visade vad som händer när en stat tar kontroll över medierna ritade vi public service. Inte för att staten skulle tala till folket, utan för att folket skulle nås av information fri från den med mest makt eller mest pengar. Varje gång tekniken förändrade villkoren för den fria tanken svarade demokratin genom att rita nya rum. Det var aldrig oundvikligt att det skulle gå bra. Det var ett val, varje gång.
Det är vår tur nu.
Europeiska unionen har antagit Digital Services Act, den första lagstiftning som ställer krav på det digitala rummets arkitektur. Men det räcker inte med Bryssel. Det handlar lika mycket om vad vi gör i Sverige. Om hur vi som opinionsbildare, forskare, journalister och konstnärer förhåller oss till de rum vi verkar i. Om vilka rum vi bygger och vilka vi lämnar.
Jag ombads tala om den fria tanken. Den fria tanken behöver fria rum. Inte rum utan väggar, inte rum utan form, utan rum som är ritade med omsorg och med ett syfte. Att vi ska kunna tänka tillsammans, utan att någon annan bestämmer riktningen åt oss.
Det är dessa fria rum som auktoritära stater och krafter med alla medel försöker omskapa. Bland annat genom bryta sig in i och slå sönder våra befintliga rum, eller locka oss till att tro att ett annat rum som de kontrollerar, är där vi ska vara. Detta är vad som står på spel i vår tid.
Vi sitter här, i detta rum, idag. Någon ritade det för att möjliggöra just det här samtalet. Det var inte en slump. Det var ett val.
Nu behöver vi göra samma val igen. Rita rum för den fria tanken i en digital tid. Med samma omsorg, samma övertygelse, samma envishet som de som en gång ritade det rum vi sitter i just nu.
De rum vi ritar nu avgör vilka tankar som blir möjliga imorgon.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska -
Tystnadens arkitektur – nedmoneteringen av pressfrihet i USA under Trump
Den 20 januari 2025 satt Jeff Bezos, Mark Zuckerberg, Elon Musk, Tim Cook och Sundar Pichai på hedersplatser vid Donald Trumps andra presidentinstallation. Tillsammans hade de donerat hundratals miljoner dollar till Trumps installationsfond och till valkampanjen. Tillsammans ägde de de plattformar och medieföretag genom vilka majoriteten av världens nyheter förmedlas. Bilden av dem, axel mot axel med den tillträdande presidentens familj, beskrev mer om det rådande tillståndet för pressfrihet i USA än vad något index vid samma tillfälle hade kunnat göra.
Nu har det gått strax över ett år sedan dess och under detta dryga år har vi kunnat följa nedmonteringen av amerikansk pressfrihet. Det är lätt att förlora sig i vår tids medielogik, där notis för notis berättar berättelser här och nu, var och en med en känsla av en mindre katastrof. Med denna text vill jag ta ett steg tillbaka och återbesöka det senaste året och en del av de händelser som utspelat sig, och reflektera över vad det innebär för demokratin och pressfriheten i USA, men också här på andra sidan Atlanten, i Europa och i Sverige.
Det som fick mig att börja reflektera över denna fråga var det som nyligen utspelades på Washington Post, där man häromveckan avskedade över 300 journalister. Utrikesbyråerna reducerades från över 20 till tolv. Sportavdelningen lades ned. Tidningens tidigare chefredaktör Marty Baron kallade det för ”en av de mörkaste dagarna i historien för en av världens främsta nyhetsorganisationer” och konstaterade att ”Bezos motbjudande försök att ställa sig in hos president Trump har lämnat en särskilt ful fläck.” Ruth Marcus, tidigare krönikör vid tidningen, beskrev hur opinionssidorna har kommit att omvandlas så till den grad att ingen liberal röst längre finns kvar. Det som nu syns hos Washington Post är en del av ett mönster som tagit form under året.
Redan i oktober 2024 hade Jeff Bezos personligen stoppat Washington Posts planerade stöd för Kamala Harris. Tidningen har haft en tradition av att stödja presidentkandidater på ledarsidan sedan 1976. Beslutet togs inte emot väl bland tidningens läsare, och inom en vecka avslutade 250 000 prenumeranter sina abonnemang. Men för Bezos spelade det ingen roll. Beslutet handlade om ekonomiska överväganden, och om vad som händer om man väcker Trumps ilska. Amazon har CIA-kontrakt på 600 miljoner dollar, Pentagon-kontrakt på nio miljarder och rymdkontrakt med NASA på 3,4 miljarder. I december 2024 bjöd Bezos Trump på middag, och i samband med det beslutade Bezos företag Amazon att bekosta produktionen av en dokumentär om Melania Trump, för 40 miljoner dollar.
Samma mönster har under året systematiskt kommit att upprepas i det amerikanska medielandskapet. Patrick Soon-Shiong på Los Angeles Times valde likt Bezos att hindra sin ledarsida från att ställa sig bakom Harris kandidatur, och valde i stället att rekrytera MAGA-sympatisörer till redaktionen. Mark Zuckerberg avvecklade faktakontrollen på Facebook, besökte Trump på Mar-a-Lago och betalade 25 miljoner dollar i en förlikning hans egna jurister bedömde som svag. Reportrar utan gränser beskrev det hela som ”en fullständig knäböjning” inför Trump. Disney betalade 16 miljoner i ett förtalsmål mot George Stephanopoulos, trots att jurister var överens om att de hade ett starkt försvar. Mellan oktober 2024 och juli 2025 betalade amerikanska medieföretag minst 57 miljoner dollar direkt till Trump eller Trumpkopplade projekt. Trumps presidentinstallationsfond samlade in totalt 251 miljoner dollar. Ett historiskt rekord.
Zuckerbergs omsvängning gick djupare än vad förlikningen antydde. I sitt tillkännagivande den 7 januari 2025 kallade han sitt eget företags tidigare moderering på Facebook, Instagram och Threads för ”censur” och konstaterade att faktakontrollanterna haft ”för mycket bias.” Samtidigt luckrades Metas regler för hatretorik upp, bland annat kring invandring och könsidentitet. Ersättningen för det avvecklade faktakontrollprogrammet blev ett system efter X:s modell, där användarna själva modererar. Plattformarna når sammanlagt fyra miljarder användare. Trump sade att Zuckerberg ”kommit en lång väg.” Elon Musks X hade redan genomgått samma omvandling. NBC News dokumenterade i oktober 2024 hur algoritmiska förändringar systematiskt gynnade Trumpvänligt innehåll, medan innehållsmodereringen urholkades. En studie från UC Berkeley visade att hatretoriken på plattformen ökade med 50 procent under minst åtta månader efter Musks övertagande. Washington Post beskrev X som ”en digital Mar-a-Lago” där snack och pitchar om policy och ett fjäskande för att visa lojalitet flödar fritt. Sex miljardärer kontrollerar nu nio av världens tio största sociala medieplattformar, enligt Oxfams rapport från 2026. Världens befolkning tillbringar sammanlagt 11,8 miljarder timmar per dag på dem.
TikToks öde berättar sin egen historia om anpassning. Appen släcktes i USA natten till den 19 januari 2025, dagen före presidentinstallationen, efter att kongressen beslutat om tvångsförsäljning från kinesiska ByteDance. Trump utfärdade en presidentorder som sköt upp förbudet. I december 2025 tecknades ett avtal om att överlåta den amerikanska verksamheten till en investerargrupp ledd av Oracle, Larry Ellisons företag, för 14 miljarder dollar. Bland delägarna fanns Förenade Arabemiratens statsfond. ByteDance behöll drygt 19 procent. Vita huset framställde affären som att ”Trump räddar TikTok.” VD:n för Snap, Evan Spiegel, konstaterade vid en konferens arrangerad av Council on Foreign Relations att plattformen ”tog en sväng åt höger, mycket Trump-innehåll och MAGA-innehåll slog verkligen igenom.” I januari 2026 lanserade Kaliforniens guvernör en granskning av TikTok efter rapporter om att Trump-kritiskt innehåll undertrycktes. Reuters Institutes Digital News Report 2025 visade att 54 procent av amerikanerna nu konsumerar nyheter via sociala medier, fler än de 50 procent som fortfarande ser nyheter på tv. Plattformarna har blivit det primära informationsekosystemet, och de har alla böjt sig i samma riktning.
Men plattformsanpassningen och miljardbetalningarna utgör bara de mera synliga delarna av strukturen. De mest sofistikerade kontrollmekanismerna finns inbyggda i det byråkratiska maskineriet.
Federal Communications Commission, FCC, är den amerikanska federala myndighet som reglerar all kommunikation via radio, television, satellit och kabel. Uppdraget är ungefär jämförbart med en kombination av svenska Post- och telestyrelsen och Mediemyndigheten, men med en avgörande skillnad, och det är att FCC utfärdar sändningstillstånd. Varje TV- och radiostation i landet behöver ett sådant tillstånd för att verka, och FCC kan förnya, villkora eller i teorin dra in det. Myndigheten godkänner också sammanslagningar av mediebolag, en process där villkor kan ställas. Tanken bakom konstruktionen är att radiofrekvenser är en ändlig offentlig resurs och att de som nyttjar dem ska tjäna allmänintresset. Myndigheten har fem kommissionärer, utsedda av presidenten och bekräftade av senaten. Ordföranden sätter dagordningen, bestämmer vilka ärenden som tas upp och vilka som blir liggande.
Under årtionden har FCC i huvudsak agerat som en teknisk tillsynsmyndighet. Ordföranden har alltid haft politisk färg, men en grundläggande norm har överlevt presidentskiften, demokratiska som republikanska. Myndigheten lägger sig inte i redaktionellt innehåll. Den normen har nu upplösts.
Brendan Carr tillträdde som ordförande den 20 januari 2025. Han har suttit på myndigheten sedan 2012 och bekräftats av senaten enhälligt tre gånger. Men den Carr som nu leder FCC skiljer sig markant från den teknokrat som senaten röstade igenom. Carr författade FCC-kapitlet i Heritage Foundations Project 2025, den ideologiska ritningen för Trumps andra mandatperiod. I det kapitlet föreslås att FCC ska användas aktivt för att omforma medielandskapet, att Section 230 som skyddar plattformar från ansvar för användargenererat innehåll ska omtolkas utan kongressbeslut, och att mångfaldsprogram i mediebolag ska avvecklas som villkor för regulatoriska godkännanden. Genom Project 2025 syns en tydlig omriktning, från ett teknokratiskt FCC som syftar till att skapa rättvisa och funktionella regler i medielandskapet, å medborgarens vägnar, till ett politiserat FCC som dansar efter Trumps pipa. Detta syns glasklart i New York Times rapportering, som visar hur Carr bär numera en guldnål med Trumps ansikte på kavajen. Inte en amerikansk flagga. I februari 2026 kallade han Trump för ”vår tids politiska koloss” på Fox Business. Vid ett förhör i senaten i december 2025 hävdade han att ”FCC formellt sett inte är en oberoende myndighet,” ett uttalande som gick stick i stäv med tidigare institutionell tradition. Den avgående FCC-ordföranden Jessica Rosenworcel varnade på sin sista dag i tjänst; ”Denna myndighet ska inte vara presidentens åsiktspolis eller journalistikens censurchef.” Samma dag avvisade hon ett klagomål om så kallad nyhetsstörning mot CBS. Fyra dagar senare, på sin första dag som ordförande, återöppnade Carr ärendet.
Tom Wheeler, FCC-ordförande 2013 till 2017 och numera gästforskare vid Brookings Institution, analyserade Carrs metod i en rapport i februari 2025. Wheeler beskriver det som reglering genom tvångsutredning. Carr öppnar utredningar, kräver att mediebolag lämnar ut dokument, antyder att sändningstillstånd kan vara i fara. Inga formella beslut fattas, vilket innebär att ingenting kan överklagas i domstol. Mediebolag som behöver FCC:s godkännande för fusioner, licensförnyelser eller spektrumtilldelningar gör en enkel kalkyl. Att foga sig kostar mindre än att göra motstånd. Wheeler konstaterade; ”Det är tydligt att det som pågår är hur man kan använda myndighetens tvingande auktoritet för att uppnå målen för din mästare och mentor, Donald Trump.”
Mekanismen framträder i de konkreta fallen. Redan på dag två som ordförande återaktiverade Carr klagomål mot ABC, CBS och NBC som Rosenworcel avvisat. Klagomålen rörde ABC:s moderering av Biden-Trump-debatten, CBS:s redigering av en Harris-intervju i 60 Minutes och NBC:s Saturday Night Live-uppträdande med Harris. Inom den första veckan öppnade han formella utredningar mot NPR och PBS för påstådda brott mot reklamregler, i kombination med en offentlig ifrågasättning av hela den offentliga mediefinansieringens existens. I augusti 2025 lade kongressen ned Corporation for Public Broadcasting. PBS tvingades skära 21 procent av sin årsbudget.
CBS tvingades i januari 2025 lämna ut fullständiga, oredigerade transkript och råvideomaterial från Harris-intervjun. Christopher Terry, biträdande professor i medierätt vid University of Minnesota, kommenterade det inträffade. ”De hade ingen skyldighet att lämna ut materialet. Det råder ingen tvekan om att CBS lade sig. Frågan är varför, och svaret verkar uppenbart. De söker en stor fusion senare i år.” Så blev det. Paramount betalade Trump 16 miljoner dollar i en uppgörelse kring 60 Minutes. Tjugotvå dagar senare godkände FCC Paramounts fusion med Skydance. Villkoren var talande. Samtliga mångfaldsprogram skulle avvecklas, en ombudsman skulle tillsättas vid CBS News för att granska ”bias,” och investeringar i lokala nyheter utlovades. Senator Ron Wyden sammanfattade det med orden. ”Paramount betalade just Trump en muta för fusionsgodkännande.” Demokratiska kongressledamöter inledde omedelbart formell utredning om kopplingen. David Ellison, Paramounts nye ägare, tillsatte kort därefter Bari Weiss som chefredaktör för CBS News. Trump hyllade utnämningen.
Samma logik upprepade sig. I februari 2025 öppnade Carr utredning mot Comcast, ägare till NBC och MSNBC, med hänvisning till deras mångfaldsprogram. PBS avvecklade sin mångfaldsavdelning samma dag. I maj skickade Carr en varning till Verizon. Dagen efter att Verizon meddelat att man avvecklade sina mångfaldsprogram godkände FCC bolagets miljardförvärv av Frontier. T-Mobile meddelade i juli att man avvecklade sina mångfaldsprogram, och kort därefter godkände FCC deras förvärv av US Cellular. Avveckling av mångfaldsarbete blev en implicit valuta för regulatoriska godkännanden.
I april 2025 hotade Carr på sociala medier Comcasts sändningslicenser för MSNBC:s rapportering om Kilmar Abrego Garcia, en man som Trumpadministrationen deporterat till El Salvador i strid med ett domstolsbeslut. Carr anklagade nätverket för att ”vilseleda det amerikanska folket.” Federala domstolar konstaterade senare att deportationen var olaglig. I september hotade Carr sändningstillstånden för stationer som sände Jimmy Kimmels program efter att Trump kritiserat komikern. ABC suspenderade Kimmel omedelbart. Nexstar och Sinclair, de två största lokala sändningsnätverken, agerade innan några regler hade ändrats. Det räckte med signalen. FCC-kommissionären Anna Gomez, en av Carrs demokratiska kollegor, reste till Los Angeles för att ”slå larm” och anklagade Carr för att ”vapenförklara vår licensieringsauktoritet.” ACLU kallade det maktmissbruk.
Mönstret har en lika talande frånvaro. Carr har öppnat utredningar mot ABC, CBS, NBC, NPR, PBS, MSNBC och BBC. Mot Fox News har han aldrig agerat. Senator Ed Markey påpekade asymmetrin under senatshöringen i december 2025 och kallade myndigheten ”Federal Censorship Commission.”
I januari 2026 tog Carr ytterligare ett steg. FCC varnade att talk shows och satirprogram riskerade att förlora sitt undantag från kravet på lika sändningstid för politiska kandidater, en regel som kräver att sändningsbolagen ger alla kandidater likvärdigt utrymme. Omtolkningen innebar i praktiken att stationer tvingades välja mellan att erbjuda alla kandidater tid i varje program eller sluta sända politiskt innehåll överhuvudtaget. Carr beskrev hotet. ”Om du är fejknyheter kommer du inte att kvalificera för undantaget.” CBS blockerade omedelbart en planerad intervju i Stephen Colberts program. Colbert sände intervjun via YouTube i stället. FCC bekräftade att en utredning pågick mot The View på ABC. I februari 2026 lanserade Carr ”Pledge America Campaign” och uppmanade TV- och radiostationer att ”frivilligt” sända ”patriotisk, pro-amerikanskt” innehåll inför landets 250-årsdag. NPR:s arkivforskning visade att inget motsvarande krav ställdes inför 200-årsjubiléet 1976.
Effekten av allt detta mäts i det som aldrig publiceras. CBS drog tillbaka ett färdigt inslag om CECOT, det salvadorensiska megafängelset dit deporterade migranter skickas, tre timmar före sändning. Freedom of the Press Foundation konstaterade att ”Carrs hot har fungerat trots att de står i strid med konstitutionen. Kritisk rapportering har kylts ned och kommer fortsätta kylas ned.” Gomez varnade att lokala TV- och radiostationer runt om i landet redan ”råder sina reportrar att vara försiktiga med hur de rapporterar av rädsla för statliga repressalier.” Robert Corn-Revere vid Foundation for Individual Rights and Expression dokumenterade en talande kontradiktion. År 2023 sade Carr att ”ett nyhetsrums beslut om vilka historier man rapporterar borde vara bortom varje myndighetspersons räckvidd.” Vid ett offentligt framträdande 2025 ändrade han tonen. ”Det här är inte Ronald Reagans FCC. Jag tycker det är en bra sak.”
Reaktionen har varit bred. Sju tidigare FCC-ordföranden, inklusive fem republikaner, krävde i november 2025 att myndighetens policy om nyhetsstörning ska upphävas helt. Mark Fowler, Ronald Reagans egen FCC-ordförande, mannen som 1987 avskaffade den så kallade Fairness Doctrine för att staten inte ska lägga sig i mediernas innehåll, konstaterade. ”Regeringen har ingen legitim roll i att avbalansera eller korrigera medierna.” Ironin är slående. Samma politiska rörelse som en gång kämpade för att befria medierna från statlig innehållsreglering använder nu liknande verktyg, selektivt, mot medier som rapporterar kritiskt om presidenten.
Siffrorna bekräftar bilden. Reporters Without Borders placerar USA på plats 57 av 180 länder i sitt pressfrihetsindex 2025, den lägsta placeringen i indexets historia. Committee to Protect Journalists har lanserat en nödfond specifikt för amerikanska journalister, ett instrument normalt reserverat för reportrar i auktoritära stater. Under 2025 tränade CPJ närmare tusen reportrar i personlig säkerhet. Gallup mäter det amerikanska medieförtroendet till 28 procent, den lägsta siffran som uppmätts.
Konsekvenserna sträcker sig långt bortom vad journalister skriver, eller inte skriver. Pew Research visar att 39 procent av amerikaner under 30 hämtar nyheter från influencers snarare än journalister. Mer än 50 miljoner amerikaner bor i så kallade ”news deserts” utan en enda lokal nyhetskälla. Sedan 2005 har över 3 200 tidningar försvunnit. De som återstår ägs i allt högre grad av hedgefonder som köper tidningar för att skala ned personalen med 50 till 70 procent och sedan sälja fastighetstillgångarna. I det vakuum som uppstår växer partipolitiska ”pink slime”-sajter som ser ut som lokala tidningar men producerar propaganda. Några av dessa har även kopplingar till främmande makt, som ser möjligheter att påverka i ett allt mer dysfunktionellt amerikanskt opinionsbildningslandskap.
European Council on Foreign Relations publicerade i december 2025 en analys med rubriken ”Orbániseringen av amerikanska medier är här.” Jämförelsen med Ungern är analytiskt grundad. Viktor Orbán använde sitt medieråd för att ställa krav och dra in licenser på procedurella grunder. Carr använder FCC på samma sätt, genom signaler, hävstång och regulatorisk anpassning. Skillnaden, konstaterade ECFR, är avgörande. ”Till skillnad från Ungern, vars medielandskap främst berör ungrare, sänder transformationen av amerikanska medier ett globalt eko.”
Europa befinner sig i en dubbel utsatthet. Amerikanska plattformar dominerar det europeiska informationsekosystemet, och dessa plattformar anpassar sig nu efter Trumpadministrationens önskemål. Samtidigt attackerar USA:s regering aktivt EU:s försök att reglera dem. Trump kallade EU:s bot mot X för ”en elak sak” i december 2025. Republikanska kongressledamöter publicerade i februari 2026 en rapport som angrep EU:s Digital Services Act och European Media Freedom Act som ”censur” av amerikanska medborgares rättigheter. I december 2025 belade USA fem europeiska medborgare med reserestriktioner, bland dem Frankrikes tidigare EU-kommissionär Thierry Breton, med anklagelsen att de ägnat sig åt censur av amerikanska företag. Wired rapporterade i november 2025 att Europa i praktiken böjde knä inför USA:s krav på minskade restriktioner mot Big Tech, trots offentlig retorik om digitalt oberoende.
I december 2025 publicerade Trumpadministrationen sin nationella säkerhetsstrategi. Det 29 sidor långa dokumentet, som Carnegie Endowment summerade som ”elakt, brutalt och kort,” beskrev Europas migrationspolitik som ett hot om ”civilisatorisk utplåning” och lovade att USA ska ”kultivera motstånd mot Europas nuvarande kurs, inom europeiska nationer.” I februari 2026 tog retoriken konkret form. Det amerikanska utrikesdepartementet lanserade freedom.gov, en webbportal byggd för att låta europeiska medborgare kringgå de innehållsrestriktioner som deras egna demokratiskt valda regeringar infört genom EU:s Digital Services Act och Storbritanniens Online Safety Act. Sajtens budskap löd ”Information är makt. Kräv tillbaka din mänskliga rätt till fritt uttryck.” Kenneth Propp, tidigare diplomat vid State Department och senior fellow vid Atlantic Council, beskrev det som ”ett direkt angrepp” på europeiska lagar och konstaterade att sajten ”i Europa kommer att uppfattas som ett amerikanskt försök att underminera nationell lagstiftning.” Samma administration hade under DOGE-initiativet avvecklat det amerikanska Internet Freedom-programmet, som finansierade verktyg för medborgare i Kina, Iran och Ryssland att kringgå statlig censur. Det nya verktyget riktas mot Europas demokratier.
Le Monde konstaterade i februari 2025 att Trumps USA utgör ett hot mot demokratin i Europa. Sverige ligger på plats fyra i RSF:s pressfrihetsindex. Vi har offentligt finansierad public service som strukturellt skydd mot den typ av miljardärkoncentration som präglar USA. Men vi konsumerar amerikanska plattformar, amerikanska nyheter, amerikanskt producerad förståelse av världen. Den förståelsen filtreras nu genom ett system där redaktörer fattar beslut baserat på vad FCC-ordföranden kan tänkas tycka, där medieägare betalar presidenten direkt, där journalister tränas i personlig säkerhet av organisationer som normalt verkar i krigszoner. RSF noterar att även Sverige har en större koncentration av makt till ett mindre antal aktörer inom media, och med en ”särskilt uttalad” ägarkoncentration inom etermedier.
Den 20 januari 2025 satt teknikmiljardärerna på hedersplats vid installationen. Bredvid dem Brendan Carr med sin guldnål. Tretton månader senare har det blivit tydligt vad bilden beskrev.
Inget av det som denna text dokumenterat krävde ett censurdekret. Arkitekturen är enklare. En myndighet som öppnar utredningar utan att fatta överklagbara beslut. Medieägare som betalar presidenten och sedan får sina fusioner godkända. Reportrar som rekommenderas vara försiktiga. Tystnaden mäts i det som aldrig publiceras, aldrig skrivs, de frågor som aldrig ställs. Det är en arkitektur utan väggar. Den behöver bara att tillräckligt många förstår vad som händer den som gör motstånd.
Referenser
ACLU. (2025). Government pressure to suspend Jimmy Kimmel was an abuse of power. American Civil Liberties Union.
AP News. (2025, februari). CBS agrees to hand over 60 Minutes Harris interview transcripts to FCC.
Ars Technica. (2026, 20 februari). FCC asks stations for ”pro-America” programming, like daily Pledge of Allegiance.
Brookings Institution. (2025). Not ”deregulation” but heavy-handed regulation at the Trump FCC.
Cai, Z., et al. (2025). X under Musk’s leadership: Substantial hate and no reduction in bots. PLOS One.
Carnegie Endowment. (2026, januari). Unpacking Trump’s National Security Strategy.
CNBC. (2025, 24 juli). FCC approves $8 billion Paramount-Skydance merger.
CNN. (2025, 3 februari). The FCC’s battle with CBS over its Harris interview is raising red flags.
CNN. (2025, 23 juli). Skydance pledges to Trump’s FCC: Eliminate DEI, install ombudsman at CBS News.
Columbia Journalism Review. (2024, december). Brendan Carr wants to test the limits of the FCC’s authority.
Committee to Protect Journalists. (2025). Alarm bells: Trump’s first 100 days ramp up fear for the press, democracy.
Committee to Protect Journalists. (2026). New emergency fund supports US journalists at risk.
Deadline. (2025, augusti). PBS cuts 21% of budget after federal funding pulled.
Deadline. (2026, januari). FCC chairman says ”fake news” won’t qualify for equal time rule exemption.
ECFR/Herrmann, C. (2025, 23 december). The Orbánisation of American media is here. European Council on Foreign Relations.
FIRE/Corn-Revere, R. (2025, 30 april). Brendan Carr’s bizarro world FCC. Foundation for Individual Rights and Expression.
Freedom of the Press Foundation. (2026, 22 januari). FCC’s latest attack on late-night may preview new anti-press strategy.
Gallup. (2025). Trust in media at new low of 28% in U.S.
Guardian. (2026, 27 januari). Gavin Newsom accuses TikTok of suppressing Trump-critical content.
Le Monde. (2025, 21 februari). Trump’s United States is now a threat to democracy in Europe.
Medill/Northwestern University. (2025, 20 oktober). News deserts hit new high, 50 million have limited access.
NBC News. (2024, oktober). How Elon Musk turned X into a pro-Trump echo chamber.
NPR. (2025, 7 januari). Meta says it will end its fact-checking program.
NPR. (2025, 20 januari). Trump executive order delays TikTok ban.
NPR. (2025, 30 januari). Trump’s FCC chief opens investigation into NPR and PBS.
NPR. (2025, 1 augusti). Corporation for Public Broadcasting says it’s shutting down.
NPR. (2025, 18 december). FCC chair faces questions about threats to broadcasters and agency’s independence.
NPR. (2026, 4 februari). Bezos orders layoffs at Washington Post.
NPR. (2026, 21 februari). FCC calls for more patriotic programming for 250th anniversary.
Oxfam. (2026, januari). Resisting the rule of the rich: Protecting freedom from billionaire power.
Pew Research Center. (2025, 29 oktober). How Americans’ trust in information from news organizations and social media sites has changed over time.
Politico. (2026, 22 januari). Deal for US ownership of TikTok is closed.
Protect Democracy. (2025, november). The FCC’s news distortion policy should be rescinded.
Reporters Without Borders. (2025). United States: Press freedom in prolonged decline.
Reuters. (2026, 18 februari). US plans online portal to bypass content bans in Europe, elsewhere.
Reuters Institute. (2025). Digital news report 2025.
The Hill. (2025, april). FCC chair threatens Comcast licenses over Abrego Garcia case.
Variety. (2025, juli). FCC approves Paramount-Skydance merger deal: Conditions.
#Demokrati #Medier #Pressfrihet #SocialMedia #Svenska #USA -
Förtroende som försvar
I aulan på Handelshögskolan i Stockholm är det tyst på ett sätt som bara uppstår när någon säger något som träffar en rätt i hjärtat. Liubov Tsybulska står vid podiet i svart, med den ukrainska flaggans gula och blå på storbildsskärmen bakom sig, och beskriver hur Ryssland systematiskt använder information som militärt vapen, med mätbara konsekvenser för människors liv, för politiska beslut, för hela samhällens förmåga att fungera. Det handlar om vad det kostar att blunda för det som redan pågår.
Tsybulska talar med den sorts precision som kommer av att ha levt innanför mekanismerna i över ett decennium. Hon grundade Ukrainas centrum för strategisk kommunikation och informationssäkerhet under kulturministeriet och var rådgivare åt landets försvarschef innan hon 2022 startade den ideella organisationen Join Ukraine. Hon reste hit till Stockholm från Kyiv, där det just nu är minus tio grader och Ryssland valt den kallaste vintern på flera år för att systematiskt slå sönder landets energisystem. Under januari avfyrades tusentals missiler och drönare mot infrastrukturen. Över en miljon människor på Kievs vänstra strand lever utan ordentlig el och värme. Maxim Timchenko, vd för Ukrainas största privata energibolag DTEK, sa det nyligen utan omsvep: ”Vi är nära en humanitär katastrof.”
Tsybulskas berättelse sträcker sig långt bortom den fullskaliga invasionen. Den börjar på Krimhalvön, som Ryssland annekterade våren 2014 i vad som blev den mest omfattande militära annekteringen av en annan stats territorium i Europa sedan andra världskriget. Informationsoperationerna föregick ockupationen, förklarar hon. Narrativ om rysktalande under hot etablerades systematiskt. Revolutionen på Majdan, den folkliga resningen som hade avsatt den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj bara dagar tidigare, delegitimerades. Lokal uppslutning tillverkades. Beväpnade soldater utan nationsbeteckningar framställdes som ofarliga. Medielandskapet såg till att denna alternativa verklighet spred sig snabbare än någon hann verifiera fakta, och när den militära fasen väl blev synlig för världen hade informationsmiljön redan avgjort hur omvärlden reagerade.
Fyra månader senare, i juli 2014, sköts Malaysia Airlines flight 17 ned över östra Ukraina. Alla 298 människor ombord dödades, de flesta nederländska medborgare på väg hem från semester. Tsybulska beskriver vad som hände i informationsrummet omedelbart efteråt. Trettio konkurrerande förklaringar cirkulerade inom loppet av mycket kort tid. Statliga aktörer och proxyaktörer förstärkte motstridiga narrativ över flera medieplattformar. Målet var aldrig att övertyga världen om en enda version av händelsen, utan att fördröja attribuering, fragmentera internationell konsensus, politisera utredningen och bromsa en samordnad respons. Informationskaos fungerade som en strategisk sköld, och i moderna kriser påverkar hastigheten i klargörandet direkt hastigheten i de politiska besluten.
Sedan visar hon en bild på Nord Stream 2, gasledningen under Östersjön som byggdes för att föra rysk naturgas direkt till Tyskland förbi Ukraina, Polen och de baltiska staterna. Projektet blev ett av de mest omdebatterade energibesluten i modern europeisk historia, och Tsybulska fokuserar på hur informationsmiljön runt projektet formade Europas sårbarhet under åren innan kriget. Projektet ramades konsekvent in som kommersiellt, pålitligt och neutralt. Kritiker avfärdades som ideologiska eller affärsfientliga. Energiberoende framställdes som en garanti för stabilitet. Statlig kommunikation, expertnätverk, lobbyekosystem och samspelet mellan affärsintressen och medier förstärkte denna uppfattning under mer än ett decennium. Resultatet blev långsiktig risk, den sorts risk som först blir synlig när den realiseras. Det tog ett fullskaligt krig för Europa att förstå vad den kostat.
Sedan kommer hon till det som gör aulan ännu tystare. Avhumanisering som förberedelse för våld. Rysk inhemsk propaganda har konsekvent framställt ukrainare som illegitima, farliga eller underlägsna, samtidigt som Europa och västvärlden beskrivs som dekadent och moraliskt nedbruten. Avhumaniseringen fyller en funktionell roll, förklarar Tsybulska. Den normaliserar våld, reducerar moraliska spärrar hos soldater, upprätthåller det inhemska stödet för kriget och rättfärdigar en förlängd konflikt. Från Kreml-kopplade TV-studior porträtteras invasionen som civilisatoriskt försvar. Det är vad Ryssland berättar för sig självt om varför de dödar sina grannar.
Det finns en smärtsam klarhet i hur Tsybulska lägger fram allt detta. En analys av mekanismer, bevis för bevis, steg för steg. Det är kanske just sakligheten som gör det omöjligt att vända bort blicken. Mot slutet av föreläsningen visar hon en slide med röd text mot vit bakgrund, en enda mening: ”Förtroende är den avgörande sårbarheten, och det främsta försvaret.” Texten vilar kvar i rummet där vi sitter. Kognitiv krigföring, det begrepp hon använder, flyttar det primära målet från territorium till perception. Operationerna syftar till att påverka hur människor tolkar verkligheten, vem de litar på, hur de fattar beslut och huruvida de agerar kollektivt. Samhället självt blir slagfältet. Och där förtroendet är lågt är manipulation enklare och samordning svagare.
Jag har kommit att träffa Liubov och hennes kollegor inom Join Ukraine genom mitt arbete att stödja Myndigheten för psykologiskt försvar i deras arbete i Ukraina, ett samarbete som inneburit att jag kommit att få ägna många år åt arbete med frågor om hybridhot, informationspåverkan och samhällets motståndskraft. Under dessa år har jag sett hur totalförsvar diskuteras i konferensrum och hur det utreds i strategidokument. Men det är genom arbetet med Join Ukraine, och myndigheter i Ukraina, som jag har kommit att se och uppleva hur det ser ut när det blir verklighet. Join Ukraine driver ett totalförsvarsprogram tillsammans med Ukrainska katolska universitetet, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar, som samlar ledare från militären, offentlig sektor, civilsamhälle, media och näringsliv. Programmet tränar deltagare i att navigera exakt den verklighet Tsybulska beskriver, en verklighet där militärt försvar, motståndskraft mot hybrida hot och kognitiv krigföring och civil samverkan inte kan hållas isär. Join Ukraine samarbetar med Ukrainas försvarsministerium, säkerhetstjänsten, territorialförsvaret och utrikesministeriet. Deras videoproduktioner och annan strategisk kommunikation för officiella myndighetskanaler har nått ut brett i samhället. Integrerad civil kapacitet i ett land som bygger sitt totalförsvar under pågående krig, och ett konkret bevis på vad som är möjligt när civilsamhälle och stat faktiskt samverkar.
Sverige har sedan februari 2022 bidragit med omkring 114 miljarder kronor i stöd till Ukraina. I september 2025 identifierade Försvarsmakten och MSB sju typsituationer som landet behöver förbereda sig för, med hybridhot, informationspåverkan och sabotage som centrala element. I januari 2026 meddelade regeringen att en nationell strategi för psykologiskt försvar ska tas fram under året. Det är nödvändiga steg. Men det Ukrainas erfarenhet visar, och det Tsybulska uttrycker med emfas, är att resiliens som byggs efter en kris är överlevnad, medan resiliens som byggs före en kris är strategi. Så bra som vi skapar förutsättningar i fred har vi förutsättningar att agera i krig. Det borde vara utgångspunkten för allting.
Utanför Handelshögskolans fönster skyndar sig människor genom Stockholm i februarikylan. Tunnelbana, morgonkaffe, barnvagnar. Det normala. Liubov Tsybulska reste från Kyiv, en stad som bombarderas varje vecka, en stad där familjer lever med tre timmars el om dagen och värmer sig vid gasspisen, för att berätta för oss vad tolv år av informationskrig har lärt henne. Förtroende är grunden till försvar i en demokrati. Det behöver vi värna, vårda och stärka. Här och nu. Varje dag.
Referenser
Carnegie Council for Ethics in International Affairs. (2022). Global ethics review: Hybrid warfare in Ukraine, with Liubov Tsybulska.
Försvarsmakten. (2025, september). Nya utgångspunkter för totalförsvaret.
France24. (2026, 3 februari). Russia resumes strikes against Ukraine energy infrastructure amid subzero temperatures.
Join Ukraine. (2026). Join Ukraine NGO: Official website.
Power Up Ukraine. (2026). Rysslands energikrig mot Ukraina, 2026.
Regeringen. (2025, september). Gemensam bild av hot och åtgärder ska stärka Sveriges totalförsvar.
Regeringen. (2026, januari). Ytterligare åtgärder för att möta hybridhotet.
Regeringen. (2026, 5 februari). Sveriges stöd till Ukraina.
Reuters. (2026, 23 januari). Ukraine needs energy ceasefire, catastrophe looming, top power executive says.
Stockholm School of Economics. (2026). Center for Statecraft and Strategic Communication.
Tsybulska, L. (2026, 12 februari). Ignoring antagonistic information threats: Costs and evidence from Ukraine [Föreläsning]. Stockholm School of Economics, Stockholm, Sverige.
#Demokrati #DigitalResiliens #Hybridkrig #kognitivKrigföring #Ryssland #Svenska #Totalförsvar #Ukraina -
Förtroende som försvar
I aulan på Handelshögskolan i Stockholm är det tyst på ett sätt som bara uppstår när någon säger något som träffar en rätt i hjärtat. Liubov Tsybulska står vid podiet i svart, med den ukrainska flaggans gula och blå på storbildsskärmen bakom sig, och beskriver hur Ryssland systematiskt använder information som militärt vapen, med mätbara konsekvenser för människors liv, för politiska beslut, för hela samhällens förmåga att fungera. Det handlar om vad det kostar att blunda för det som redan pågår.
Tsybulska talar med den sorts precision som kommer av att ha levt innanför mekanismerna i över ett decennium. Hon grundade Ukrainas centrum för strategisk kommunikation och informationssäkerhet under kulturministeriet och var rådgivare åt landets försvarschef innan hon 2022 startade den ideella organisationen Join Ukraine. Hon reste hit till Stockholm från Kyiv, där det just nu är minus tio grader och Ryssland valt den kallaste vintern på flera år för att systematiskt slå sönder landets energisystem. Under januari avfyrades tusentals missiler och drönare mot infrastrukturen. Över en miljon människor på Kievs vänstra strand lever utan ordentlig el och värme. Maxim Timchenko, vd för Ukrainas största privata energibolag DTEK, sa det nyligen utan omsvep: ”Vi är nära en humanitär katastrof.”
Tsybulskas berättelse sträcker sig långt bortom den fullskaliga invasionen. Den börjar på Krimhalvön, som Ryssland annekterade våren 2014 i vad som blev den mest omfattande militära annekteringen av en annan stats territorium i Europa sedan andra världskriget. Informationsoperationerna föregick ockupationen, förklarar hon. Narrativ om rysktalande under hot etablerades systematiskt. Revolutionen på Majdan, den folkliga resningen som hade avsatt den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj bara dagar tidigare, delegitimerades. Lokal uppslutning tillverkades. Beväpnade soldater utan nationsbeteckningar framställdes som ofarliga. Medielandskapet såg till att denna alternativa verklighet spred sig snabbare än någon hann verifiera fakta, och när den militära fasen väl blev synlig för världen hade informationsmiljön redan avgjort hur omvärlden reagerade.
Fyra månader senare, i juli 2014, sköts Malaysia Airlines flight 17 ned över östra Ukraina. Alla 298 människor ombord dödades, de flesta nederländska medborgare på väg hem från semester. Tsybulska beskriver vad som hände i informationsrummet omedelbart efteråt. Trettio konkurrerande förklaringar cirkulerade inom loppet av mycket kort tid. Statliga aktörer och proxyaktörer förstärkte motstridiga narrativ över flera medieplattformar. Målet var aldrig att övertyga världen om en enda version av händelsen, utan att fördröja attribuering, fragmentera internationell konsensus, politisera utredningen och bromsa en samordnad respons. Informationskaos fungerade som en strategisk sköld, och i moderna kriser påverkar hastigheten i klargörandet direkt hastigheten i de politiska besluten.
Sedan visar hon en bild på Nord Stream 2, gasledningen under Östersjön som byggdes för att föra rysk naturgas direkt till Tyskland förbi Ukraina, Polen och de baltiska staterna. Projektet blev ett av de mest omdebatterade energibesluten i modern europeisk historia, och Tsybulska fokuserar på hur informationsmiljön runt projektet formade Europas sårbarhet under åren innan kriget. Projektet ramades konsekvent in som kommersiellt, pålitligt och neutralt. Kritiker avfärdades som ideologiska eller affärsfientliga. Energiberoende framställdes som en garanti för stabilitet. Statlig kommunikation, expertnätverk, lobbyekosystem och samspelet mellan affärsintressen och medier förstärkte denna uppfattning under mer än ett decennium. Resultatet blev långsiktig risk, den sorts risk som först blir synlig när den realiseras. Det tog ett fullskaligt krig för Europa att förstå vad den kostat.
Sedan kommer hon till det som gör aulan ännu tystare. Avhumanisering som förberedelse för våld. Rysk inhemsk propaganda har konsekvent framställt ukrainare som illegitima, farliga eller underlägsna, samtidigt som Europa och västvärlden beskrivs som dekadent och moraliskt nedbruten. Avhumaniseringen fyller en funktionell roll, förklarar Tsybulska. Den normaliserar våld, reducerar moraliska spärrar hos soldater, upprätthåller det inhemska stödet för kriget och rättfärdigar en förlängd konflikt. Från Kreml-kopplade TV-studior porträtteras invasionen som civilisatoriskt försvar. Det är vad Ryssland berättar för sig självt om varför de dödar sina grannar.
Det finns en smärtsam klarhet i hur Tsybulska lägger fram allt detta. En analys av mekanismer, bevis för bevis, steg för steg. Det är kanske just sakligheten som gör det omöjligt att vända bort blicken. Mot slutet av föreläsningen visar hon en slide med röd text mot vit bakgrund, en enda mening: ”Förtroende är den avgörande sårbarheten, och det främsta försvaret.” Texten vilar kvar i rummet där vi sitter. Kognitiv krigföring, det begrepp hon använder, flyttar det primära målet från territorium till perception. Operationerna syftar till att påverka hur människor tolkar verkligheten, vem de litar på, hur de fattar beslut och huruvida de agerar kollektivt. Samhället självt blir slagfältet. Och där förtroendet är lågt är manipulation enklare och samordning svagare.
Jag har kommit att träffa Liubov och hennes kollegor inom Join Ukraine genom mitt arbete att stödja Myndigheten för psykologiskt försvar i deras arbete i Ukraina, ett samarbete som inneburit att jag kommit att få ägna många år åt arbete med frågor om hybridhot, informationspåverkan och samhällets motståndskraft. Under dessa år har jag sett hur totalförsvar diskuteras i konferensrum och hur det utreds i strategidokument. Men det är genom arbetet med Join Ukraine, och myndigheter i Ukraina, som jag har kommit att se och uppleva hur det ser ut när det blir verklighet. Join Ukraine driver ett totalförsvarsprogram tillsammans med Ukrainska katolska universitetet, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar, som samlar ledare från militären, offentlig sektor, civilsamhälle, media och näringsliv. Programmet tränar deltagare i att navigera exakt den verklighet Tsybulska beskriver, en verklighet där militärt försvar, motståndskraft mot hybrida hot och kognitiv krigföring och civil samverkan inte kan hållas isär. Join Ukraine samarbetar med Ukrainas försvarsministerium, säkerhetstjänsten, territorialförsvaret och utrikesministeriet. Deras videoproduktioner och annan strategisk kommunikation för officiella myndighetskanaler har nått ut brett i samhället. Integrerad civil kapacitet i ett land som bygger sitt totalförsvar under pågående krig, och ett konkret bevis på vad som är möjligt när civilsamhälle och stat faktiskt samverkar.
Sverige har sedan februari 2022 bidragit med omkring 114 miljarder kronor i stöd till Ukraina. I september 2025 identifierade Försvarsmakten och MSB sju typsituationer som landet behöver förbereda sig för, med hybridhot, informationspåverkan och sabotage som centrala element. I januari 2026 meddelade regeringen att en nationell strategi för psykologiskt försvar ska tas fram under året. Det är nödvändiga steg. Men det Ukrainas erfarenhet visar, och det Tsybulska uttrycker med emfas, är att resiliens som byggs efter en kris är överlevnad, medan resiliens som byggs före en kris är strategi. Så bra som vi skapar förutsättningar i fred har vi förutsättningar att agera i krig. Det borde vara utgångspunkten för allting.
Utanför Handelshögskolans fönster skyndar sig människor genom Stockholm i februarikylan. Tunnelbana, morgonkaffe, barnvagnar. Det normala. Liubov Tsybulska reste från Kyiv, en stad som bombarderas varje vecka, en stad där familjer lever med tre timmars el om dagen och värmer sig vid gasspisen, för att berätta för oss vad tolv år av informationskrig har lärt henne. Förtroende är grunden till försvar i en demokrati. Det behöver vi värna, vårda och stärka. Här och nu. Varje dag.
Referenser
Carnegie Council for Ethics in International Affairs. (2022). Global ethics review: Hybrid warfare in Ukraine, with Liubov Tsybulska.
Försvarsmakten. (2025, september). Nya utgångspunkter för totalförsvaret.
France24. (2026, 3 februari). Russia resumes strikes against Ukraine energy infrastructure amid subzero temperatures.
Join Ukraine. (2026). Join Ukraine NGO: Official website.
Power Up Ukraine. (2026). Rysslands energikrig mot Ukraina, 2026.
Regeringen. (2025, september). Gemensam bild av hot och åtgärder ska stärka Sveriges totalförsvar.
Regeringen. (2026, januari). Ytterligare åtgärder för att möta hybridhotet.
Regeringen. (2026, 5 februari). Sveriges stöd till Ukraina.
Reuters. (2026, 23 januari). Ukraine needs energy ceasefire, catastrophe looming, top power executive says.
Stockholm School of Economics. (2026). Center for Statecraft and Strategic Communication.
Tsybulska, L. (2026, 12 februari). Ignoring antagonistic information threats: Costs and evidence from Ukraine [Föreläsning]. Stockholm School of Economics, Stockholm, Sverige.
#Demokrati #DigitalResiliens #Hybridkrig #kognitivKrigföring #Ryssland #Svenska #Totalförsvar #Ukraina -
Förtroende som försvar
I aulan på Handelshögskolan i Stockholm är det tyst på ett sätt som bara uppstår när någon säger något som träffar en rätt i hjärtat. Liubov Tsybulska står vid podiet i svart, med den ukrainska flaggans gula och blå på storbildsskärmen bakom sig, och beskriver hur Ryssland systematiskt använder information som militärt vapen, med mätbara konsekvenser för människors liv, för politiska beslut, för hela samhällens förmåga att fungera. Det handlar om vad det kostar att blunda för det som redan pågår.
Tsybulska talar med den sorts precision som kommer av att ha levt innanför mekanismerna i över ett decennium. Hon grundade Ukrainas centrum för strategisk kommunikation och informationssäkerhet under kulturministeriet och var rådgivare åt landets försvarschef innan hon 2022 startade den ideella organisationen Join Ukraine. Hon reste hit till Stockholm från Kyiv, där det just nu är minus tio grader och Ryssland valt den kallaste vintern på flera år för att systematiskt slå sönder landets energisystem. Under januari avfyrades tusentals missiler och drönare mot infrastrukturen. Över en miljon människor på Kievs vänstra strand lever utan ordentlig el och värme. Maxim Timchenko, vd för Ukrainas största privata energibolag DTEK, sa det nyligen utan omsvep: ”Vi är nära en humanitär katastrof.”
Tsybulskas berättelse sträcker sig långt bortom den fullskaliga invasionen. Den börjar på Krimhalvön, som Ryssland annekterade våren 2014 i vad som blev den mest omfattande militära annekteringen av en annan stats territorium i Europa sedan andra världskriget. Informationsoperationerna föregick ockupationen, förklarar hon. Narrativ om rysktalande under hot etablerades systematiskt. Revolutionen på Majdan, den folkliga resningen som hade avsatt den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj bara dagar tidigare, delegitimerades. Lokal uppslutning tillverkades. Beväpnade soldater utan nationsbeteckningar framställdes som ofarliga. Medielandskapet såg till att denna alternativa verklighet spred sig snabbare än någon hann verifiera fakta, och när den militära fasen väl blev synlig för världen hade informationsmiljön redan avgjort hur omvärlden reagerade.
Fyra månader senare, i juli 2014, sköts Malaysia Airlines flight 17 ned över östra Ukraina. Alla 298 människor ombord dödades, de flesta nederländska medborgare på väg hem från semester. Tsybulska beskriver vad som hände i informationsrummet omedelbart efteråt. Trettio konkurrerande förklaringar cirkulerade inom loppet av mycket kort tid. Statliga aktörer och proxyaktörer förstärkte motstridiga narrativ över flera medieplattformar. Målet var aldrig att övertyga världen om en enda version av händelsen, utan att fördröja attribuering, fragmentera internationell konsensus, politisera utredningen och bromsa en samordnad respons. Informationskaos fungerade som en strategisk sköld, och i moderna kriser påverkar hastigheten i klargörandet direkt hastigheten i de politiska besluten.
Sedan visar hon en bild på Nord Stream 2, gasledningen under Östersjön som byggdes för att föra rysk naturgas direkt till Tyskland förbi Ukraina, Polen och de baltiska staterna. Projektet blev ett av de mest omdebatterade energibesluten i modern europeisk historia, och Tsybulska fokuserar på hur informationsmiljön runt projektet formade Europas sårbarhet under åren innan kriget. Projektet ramades konsekvent in som kommersiellt, pålitligt och neutralt. Kritiker avfärdades som ideologiska eller affärsfientliga. Energiberoende framställdes som en garanti för stabilitet. Statlig kommunikation, expertnätverk, lobbyekosystem och samspelet mellan affärsintressen och medier förstärkte denna uppfattning under mer än ett decennium. Resultatet blev långsiktig risk, den sorts risk som först blir synlig när den realiseras. Det tog ett fullskaligt krig för Europa att förstå vad den kostat.
Sedan kommer hon till det som gör aulan ännu tystare. Avhumanisering som förberedelse för våld. Rysk inhemsk propaganda har konsekvent framställt ukrainare som illegitima, farliga eller underlägsna, samtidigt som Europa och västvärlden beskrivs som dekadent och moraliskt nedbruten. Avhumaniseringen fyller en funktionell roll, förklarar Tsybulska. Den normaliserar våld, reducerar moraliska spärrar hos soldater, upprätthåller det inhemska stödet för kriget och rättfärdigar en förlängd konflikt. Från Kreml-kopplade TV-studior porträtteras invasionen som civilisatoriskt försvar. Det är vad Ryssland berättar för sig självt om varför de dödar sina grannar.
Det finns en smärtsam klarhet i hur Tsybulska lägger fram allt detta. En analys av mekanismer, bevis för bevis, steg för steg. Det är kanske just sakligheten som gör det omöjligt att vända bort blicken. Mot slutet av föreläsningen visar hon en slide med röd text mot vit bakgrund, en enda mening: ”Förtroende är den avgörande sårbarheten, och det främsta försvaret.” Texten vilar kvar i rummet där vi sitter. Kognitiv krigföring, det begrepp hon använder, flyttar det primära målet från territorium till perception. Operationerna syftar till att påverka hur människor tolkar verkligheten, vem de litar på, hur de fattar beslut och huruvida de agerar kollektivt. Samhället självt blir slagfältet. Och där förtroendet är lågt är manipulation enklare och samordning svagare.
Jag har kommit att träffa Liubov och hennes kollegor inom Join Ukraine genom mitt arbete att stödja Myndigheten för psykologiskt försvar i deras arbete i Ukraina, ett samarbete som inneburit att jag kommit att få ägna många år åt arbete med frågor om hybridhot, informationspåverkan och samhällets motståndskraft. Under dessa år har jag sett hur totalförsvar diskuteras i konferensrum och hur det utreds i strategidokument. Men det är genom arbetet med Join Ukraine, och myndigheter i Ukraina, som jag har kommit att se och uppleva hur det ser ut när det blir verklighet. Join Ukraine driver ett totalförsvarsprogram tillsammans med Ukrainska katolska universitetet, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar, som samlar ledare från militären, offentlig sektor, civilsamhälle, media och näringsliv. Programmet tränar deltagare i att navigera exakt den verklighet Tsybulska beskriver, en verklighet där militärt försvar, motståndskraft mot hybrida hot och kognitiv krigföring och civil samverkan inte kan hållas isär. Join Ukraine samarbetar med Ukrainas försvarsministerium, säkerhetstjänsten, territorialförsvaret och utrikesministeriet. Deras videoproduktioner och annan strategisk kommunikation för officiella myndighetskanaler har nått ut brett i samhället. Integrerad civil kapacitet i ett land som bygger sitt totalförsvar under pågående krig, och ett konkret bevis på vad som är möjligt när civilsamhälle och stat faktiskt samverkar.
Sverige har sedan februari 2022 bidragit med omkring 114 miljarder kronor i stöd till Ukraina. I september 2025 identifierade Försvarsmakten och MSB sju typsituationer som landet behöver förbereda sig för, med hybridhot, informationspåverkan och sabotage som centrala element. I januari 2026 meddelade regeringen att en nationell strategi för psykologiskt försvar ska tas fram under året. Det är nödvändiga steg. Men det Ukrainas erfarenhet visar, och det Tsybulska uttrycker med emfas, är att resiliens som byggs efter en kris är överlevnad, medan resiliens som byggs före en kris är strategi. Så bra som vi skapar förutsättningar i fred har vi förutsättningar att agera i krig. Det borde vara utgångspunkten för allting.
Utanför Handelshögskolans fönster skyndar sig människor genom Stockholm i februarikylan. Tunnelbana, morgonkaffe, barnvagnar. Det normala. Liubov Tsybulska reste från Kyiv, en stad som bombarderas varje vecka, en stad där familjer lever med tre timmars el om dagen och värmer sig vid gasspisen, för att berätta för oss vad tolv år av informationskrig har lärt henne. Förtroende är grunden till försvar i en demokrati. Det behöver vi värna, vårda och stärka. Här och nu. Varje dag.
Referenser
Carnegie Council for Ethics in International Affairs. (2022). Global ethics review: Hybrid warfare in Ukraine, with Liubov Tsybulska.
Försvarsmakten. (2025, september). Nya utgångspunkter för totalförsvaret.
France24. (2026, 3 februari). Russia resumes strikes against Ukraine energy infrastructure amid subzero temperatures.
Join Ukraine. (2026). Join Ukraine NGO: Official website.
Power Up Ukraine. (2026). Rysslands energikrig mot Ukraina, 2026.
Regeringen. (2025, september). Gemensam bild av hot och åtgärder ska stärka Sveriges totalförsvar.
Regeringen. (2026, januari). Ytterligare åtgärder för att möta hybridhotet.
Regeringen. (2026, 5 februari). Sveriges stöd till Ukraina.
Reuters. (2026, 23 januari). Ukraine needs energy ceasefire, catastrophe looming, top power executive says.
Stockholm School of Economics. (2026). Center for Statecraft and Strategic Communication.
Tsybulska, L. (2026, 12 februari). Ignoring antagonistic information threats: Costs and evidence from Ukraine [Föreläsning]. Stockholm School of Economics, Stockholm, Sverige.
#Demokrati #DigitalResiliens #Hybridkrig #kognitivKrigföring #Ryssland #Svenska #Totalförsvar #Ukraina -
Förtroende som försvar
I aulan på Handelshögskolan i Stockholm är det tyst på ett sätt som bara uppstår när någon säger något som träffar en rätt i hjärtat. Liubov Tsybulska står vid podiet i svart, med den ukrainska flaggans gula och blå på storbildsskärmen bakom sig, och beskriver hur Ryssland systematiskt använder information som militärt vapen, med mätbara konsekvenser för människors liv, för politiska beslut, för hela samhällens förmåga att fungera. Det handlar om vad det kostar att blunda för det som redan pågår.
Tsybulska talar med den sorts precision som kommer av att ha levt innanför mekanismerna i över ett decennium. Hon grundade Ukrainas centrum för strategisk kommunikation och informationssäkerhet under kulturministeriet och var rådgivare åt landets försvarschef innan hon 2022 startade den ideella organisationen Join Ukraine. Hon reste hit till Stockholm från Kyiv, där det just nu är minus tio grader och Ryssland valt den kallaste vintern på flera år för att systematiskt slå sönder landets energisystem. Under januari avfyrades tusentals missiler och drönare mot infrastrukturen. Över en miljon människor på Kievs vänstra strand lever utan ordentlig el och värme. Maxim Timchenko, vd för Ukrainas största privata energibolag DTEK, sa det nyligen utan omsvep: ”Vi är nära en humanitär katastrof.”
Tsybulskas berättelse sträcker sig långt bortom den fullskaliga invasionen. Den börjar på Krimhalvön, som Ryssland annekterade våren 2014 i vad som blev den mest omfattande militära annekteringen av en annan stats territorium i Europa sedan andra världskriget. Informationsoperationerna föregick ockupationen, förklarar hon. Narrativ om rysktalande under hot etablerades systematiskt. Revolutionen på Majdan, den folkliga resningen som hade avsatt den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj bara dagar tidigare, delegitimerades. Lokal uppslutning tillverkades. Beväpnade soldater utan nationsbeteckningar framställdes som ofarliga. Medielandskapet såg till att denna alternativa verklighet spred sig snabbare än någon hann verifiera fakta, och när den militära fasen väl blev synlig för världen hade informationsmiljön redan avgjort hur omvärlden reagerade.
Fyra månader senare, i juli 2014, sköts Malaysia Airlines flight 17 ned över östra Ukraina. Alla 298 människor ombord dödades, de flesta nederländska medborgare på väg hem från semester. Tsybulska beskriver vad som hände i informationsrummet omedelbart efteråt. Trettio konkurrerande förklaringar cirkulerade inom loppet av mycket kort tid. Statliga aktörer och proxyaktörer förstärkte motstridiga narrativ över flera medieplattformar. Målet var aldrig att övertyga världen om en enda version av händelsen, utan att fördröja attribuering, fragmentera internationell konsensus, politisera utredningen och bromsa en samordnad respons. Informationskaos fungerade som en strategisk sköld, och i moderna kriser påverkar hastigheten i klargörandet direkt hastigheten i de politiska besluten.
Sedan visar hon en bild på Nord Stream 2, gasledningen under Östersjön som byggdes för att föra rysk naturgas direkt till Tyskland förbi Ukraina, Polen och de baltiska staterna. Projektet blev ett av de mest omdebatterade energibesluten i modern europeisk historia, och Tsybulska fokuserar på hur informationsmiljön runt projektet formade Europas sårbarhet under åren innan kriget. Projektet ramades konsekvent in som kommersiellt, pålitligt och neutralt. Kritiker avfärdades som ideologiska eller affärsfientliga. Energiberoende framställdes som en garanti för stabilitet. Statlig kommunikation, expertnätverk, lobbyekosystem och samspelet mellan affärsintressen och medier förstärkte denna uppfattning under mer än ett decennium. Resultatet blev långsiktig risk, den sorts risk som först blir synlig när den realiseras. Det tog ett fullskaligt krig för Europa att förstå vad den kostat.
Sedan kommer hon till det som gör aulan ännu tystare. Avhumanisering som förberedelse för våld. Rysk inhemsk propaganda har konsekvent framställt ukrainare som illegitima, farliga eller underlägsna, samtidigt som Europa och västvärlden beskrivs som dekadent och moraliskt nedbruten. Avhumaniseringen fyller en funktionell roll, förklarar Tsybulska. Den normaliserar våld, reducerar moraliska spärrar hos soldater, upprätthåller det inhemska stödet för kriget och rättfärdigar en förlängd konflikt. Från Kreml-kopplade TV-studior porträtteras invasionen som civilisatoriskt försvar. Det är vad Ryssland berättar för sig självt om varför de dödar sina grannar.
Det finns en smärtsam klarhet i hur Tsybulska lägger fram allt detta. En analys av mekanismer, bevis för bevis, steg för steg. Det är kanske just sakligheten som gör det omöjligt att vända bort blicken. Mot slutet av föreläsningen visar hon en slide med röd text mot vit bakgrund, en enda mening: ”Förtroende är den avgörande sårbarheten, och det främsta försvaret.” Texten vilar kvar i rummet där vi sitter. Kognitiv krigföring, det begrepp hon använder, flyttar det primära målet från territorium till perception. Operationerna syftar till att påverka hur människor tolkar verkligheten, vem de litar på, hur de fattar beslut och huruvida de agerar kollektivt. Samhället självt blir slagfältet. Och där förtroendet är lågt är manipulation enklare och samordning svagare.
Jag har kommit att träffa Liubov och hennes kollegor inom Join Ukraine genom mitt arbete att stödja Myndigheten för psykologiskt försvar i deras arbete i Ukraina, ett samarbete som inneburit att jag kommit att få ägna många år åt arbete med frågor om hybridhot, informationspåverkan och samhällets motståndskraft. Under dessa år har jag sett hur totalförsvar diskuteras i konferensrum och hur det utreds i strategidokument. Men det är genom arbetet med Join Ukraine, och myndigheter i Ukraina, som jag har kommit att se och uppleva hur det ser ut när det blir verklighet. Join Ukraine driver ett totalförsvarsprogram tillsammans med Ukrainska katolska universitetet, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar, som samlar ledare från militären, offentlig sektor, civilsamhälle, media och näringsliv. Programmet tränar deltagare i att navigera exakt den verklighet Tsybulska beskriver, en verklighet där militärt försvar, motståndskraft mot hybrida hot och kognitiv krigföring och civil samverkan inte kan hållas isär. Join Ukraine samarbetar med Ukrainas försvarsministerium, säkerhetstjänsten, territorialförsvaret och utrikesministeriet. Deras videoproduktioner och annan strategisk kommunikation för officiella myndighetskanaler har nått ut brett i samhället. Integrerad civil kapacitet i ett land som bygger sitt totalförsvar under pågående krig, och ett konkret bevis på vad som är möjligt när civilsamhälle och stat faktiskt samverkar.
Sverige har sedan februari 2022 bidragit med omkring 114 miljarder kronor i stöd till Ukraina. I september 2025 identifierade Försvarsmakten och MSB sju typsituationer som landet behöver förbereda sig för, med hybridhot, informationspåverkan och sabotage som centrala element. I januari 2026 meddelade regeringen att en nationell strategi för psykologiskt försvar ska tas fram under året. Det är nödvändiga steg. Men det Ukrainas erfarenhet visar, och det Tsybulska uttrycker med emfas, är att resiliens som byggs efter en kris är överlevnad, medan resiliens som byggs före en kris är strategi. Så bra som vi skapar förutsättningar i fred har vi förutsättningar att agera i krig. Det borde vara utgångspunkten för allting.
Utanför Handelshögskolans fönster skyndar sig människor genom Stockholm i februarikylan. Tunnelbana, morgonkaffe, barnvagnar. Det normala. Liubov Tsybulska reste från Kyiv, en stad som bombarderas varje vecka, en stad där familjer lever med tre timmars el om dagen och värmer sig vid gasspisen, för att berätta för oss vad tolv år av informationskrig har lärt henne. Förtroende är grunden till försvar i en demokrati. Det behöver vi värna, vårda och stärka. Här och nu. Varje dag.
Referenser
Carnegie Council for Ethics in International Affairs. (2022). Global ethics review: Hybrid warfare in Ukraine, with Liubov Tsybulska.
Försvarsmakten. (2025, september). Nya utgångspunkter för totalförsvaret.
France24. (2026, 3 februari). Russia resumes strikes against Ukraine energy infrastructure amid subzero temperatures.
Join Ukraine. (2026). Join Ukraine NGO: Official website.
Power Up Ukraine. (2026). Rysslands energikrig mot Ukraina, 2026.
Regeringen. (2025, september). Gemensam bild av hot och åtgärder ska stärka Sveriges totalförsvar.
Regeringen. (2026, januari). Ytterligare åtgärder för att möta hybridhotet.
Regeringen. (2026, 5 februari). Sveriges stöd till Ukraina.
Reuters. (2026, 23 januari). Ukraine needs energy ceasefire, catastrophe looming, top power executive says.
Stockholm School of Economics. (2026). Center for Statecraft and Strategic Communication.
Tsybulska, L. (2026, 12 februari). Ignoring antagonistic information threats: Costs and evidence from Ukraine [Föreläsning]. Stockholm School of Economics, Stockholm, Sverige.
#Demokrati #DigitalResiliens #Hybridkrig #kognitivKrigföring #Ryssland #Svenska #Totalförsvar #Ukraina -
Förtroende som försvar
I aulan på Handelshögskolan i Stockholm är det tyst på ett sätt som bara uppstår när någon säger något som träffar en rätt i hjärtat. Liubov Tsybulska står vid podiet i svart, med den ukrainska flaggans gula och blå på storbildsskärmen bakom sig, och beskriver hur Ryssland systematiskt använder information som militärt vapen, med mätbara konsekvenser för människors liv, för politiska beslut, för hela samhällens förmåga att fungera. Det handlar om vad det kostar att blunda för det som redan pågår.
Tsybulska talar med den sorts precision som kommer av att ha levt innanför mekanismerna i över ett decennium. Hon grundade Ukrainas centrum för strategisk kommunikation och informationssäkerhet under kulturministeriet och var rådgivare åt landets försvarschef innan hon 2022 startade den ideella organisationen Join Ukraine. Hon reste hit till Stockholm från Kyiv, där det just nu är minus tio grader och Ryssland valt den kallaste vintern på flera år för att systematiskt slå sönder landets energisystem. Under januari avfyrades tusentals missiler och drönare mot infrastrukturen. Över en miljon människor på Kievs vänstra strand lever utan ordentlig el och värme. Maxim Timchenko, vd för Ukrainas största privata energibolag DTEK, sa det nyligen utan omsvep: ”Vi är nära en humanitär katastrof.”
Tsybulskas berättelse sträcker sig långt bortom den fullskaliga invasionen. Den börjar på Krimhalvön, som Ryssland annekterade våren 2014 i vad som blev den mest omfattande militära annekteringen av en annan stats territorium i Europa sedan andra världskriget. Informationsoperationerna föregick ockupationen, förklarar hon. Narrativ om rysktalande under hot etablerades systematiskt. Revolutionen på Majdan, den folkliga resningen som hade avsatt den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj bara dagar tidigare, delegitimerades. Lokal uppslutning tillverkades. Beväpnade soldater utan nationsbeteckningar framställdes som ofarliga. Medielandskapet såg till att denna alternativa verklighet spred sig snabbare än någon hann verifiera fakta, och när den militära fasen väl blev synlig för världen hade informationsmiljön redan avgjort hur omvärlden reagerade.
Fyra månader senare, i juli 2014, sköts Malaysia Airlines flight 17 ned över östra Ukraina. Alla 298 människor ombord dödades, de flesta nederländska medborgare på väg hem från semester. Tsybulska beskriver vad som hände i informationsrummet omedelbart efteråt. Trettio konkurrerande förklaringar cirkulerade inom loppet av mycket kort tid. Statliga aktörer och proxyaktörer förstärkte motstridiga narrativ över flera medieplattformar. Målet var aldrig att övertyga världen om en enda version av händelsen, utan att fördröja attribuering, fragmentera internationell konsensus, politisera utredningen och bromsa en samordnad respons. Informationskaos fungerade som en strategisk sköld, och i moderna kriser påverkar hastigheten i klargörandet direkt hastigheten i de politiska besluten.
Sedan visar hon en bild på Nord Stream 2, gasledningen under Östersjön som byggdes för att föra rysk naturgas direkt till Tyskland förbi Ukraina, Polen och de baltiska staterna. Projektet blev ett av de mest omdebatterade energibesluten i modern europeisk historia, och Tsybulska fokuserar på hur informationsmiljön runt projektet formade Europas sårbarhet under åren innan kriget. Projektet ramades konsekvent in som kommersiellt, pålitligt och neutralt. Kritiker avfärdades som ideologiska eller affärsfientliga. Energiberoende framställdes som en garanti för stabilitet. Statlig kommunikation, expertnätverk, lobbyekosystem och samspelet mellan affärsintressen och medier förstärkte denna uppfattning under mer än ett decennium. Resultatet blev långsiktig risk, den sorts risk som först blir synlig när den realiseras. Det tog ett fullskaligt krig för Europa att förstå vad den kostat.
Sedan kommer hon till det som gör aulan ännu tystare. Avhumanisering som förberedelse för våld. Rysk inhemsk propaganda har konsekvent framställt ukrainare som illegitima, farliga eller underlägsna, samtidigt som Europa och västvärlden beskrivs som dekadent och moraliskt nedbruten. Avhumaniseringen fyller en funktionell roll, förklarar Tsybulska. Den normaliserar våld, reducerar moraliska spärrar hos soldater, upprätthåller det inhemska stödet för kriget och rättfärdigar en förlängd konflikt. Från Kreml-kopplade TV-studior porträtteras invasionen som civilisatoriskt försvar. Det är vad Ryssland berättar för sig självt om varför de dödar sina grannar.
Det finns en smärtsam klarhet i hur Tsybulska lägger fram allt detta. En analys av mekanismer, bevis för bevis, steg för steg. Det är kanske just sakligheten som gör det omöjligt att vända bort blicken. Mot slutet av föreläsningen visar hon en slide med röd text mot vit bakgrund, en enda mening: ”Förtroende är den avgörande sårbarheten, och det främsta försvaret.” Texten vilar kvar i rummet där vi sitter. Kognitiv krigföring, det begrepp hon använder, flyttar det primära målet från territorium till perception. Operationerna syftar till att påverka hur människor tolkar verkligheten, vem de litar på, hur de fattar beslut och huruvida de agerar kollektivt. Samhället självt blir slagfältet. Och där förtroendet är lågt är manipulation enklare och samordning svagare.
Jag har kommit att träffa Liubov och hennes kollegor inom Join Ukraine genom mitt arbete att stödja Myndigheten för psykologiskt försvar i deras arbete i Ukraina, ett samarbete som inneburit att jag kommit att få ägna många år åt arbete med frågor om hybridhot, informationspåverkan och samhällets motståndskraft. Under dessa år har jag sett hur totalförsvar diskuteras i konferensrum och hur det utreds i strategidokument. Men det är genom arbetet med Join Ukraine, och myndigheter i Ukraina, som jag har kommit att se och uppleva hur det ser ut när det blir verklighet. Join Ukraine driver ett totalförsvarsprogram tillsammans med Ukrainska katolska universitetet, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar, som samlar ledare från militären, offentlig sektor, civilsamhälle, media och näringsliv. Programmet tränar deltagare i att navigera exakt den verklighet Tsybulska beskriver, en verklighet där militärt försvar, motståndskraft mot hybrida hot och kognitiv krigföring och civil samverkan inte kan hållas isär. Join Ukraine samarbetar med Ukrainas försvarsministerium, säkerhetstjänsten, territorialförsvaret och utrikesministeriet. Deras videoproduktioner och annan strategisk kommunikation för officiella myndighetskanaler har nått ut brett i samhället. Integrerad civil kapacitet i ett land som bygger sitt totalförsvar under pågående krig, och ett konkret bevis på vad som är möjligt när civilsamhälle och stat faktiskt samverkar.
Sverige har sedan februari 2022 bidragit med omkring 114 miljarder kronor i stöd till Ukraina. I september 2025 identifierade Försvarsmakten och MSB sju typsituationer som landet behöver förbereda sig för, med hybridhot, informationspåverkan och sabotage som centrala element. I januari 2026 meddelade regeringen att en nationell strategi för psykologiskt försvar ska tas fram under året. Det är nödvändiga steg. Men det Ukrainas erfarenhet visar, och det Tsybulska uttrycker med emfas, är att resiliens som byggs efter en kris är överlevnad, medan resiliens som byggs före en kris är strategi. Så bra som vi skapar förutsättningar i fred har vi förutsättningar att agera i krig. Det borde vara utgångspunkten för allting.
Utanför Handelshögskolans fönster skyndar sig människor genom Stockholm i februarikylan. Tunnelbana, morgonkaffe, barnvagnar. Det normala. Liubov Tsybulska reste från Kyiv, en stad som bombarderas varje vecka, en stad där familjer lever med tre timmars el om dagen och värmer sig vid gasspisen, för att berätta för oss vad tolv år av informationskrig har lärt henne. Förtroende är grunden till försvar i en demokrati. Det behöver vi värna, vårda och stärka. Här och nu. Varje dag.
Referenser
Carnegie Council for Ethics in International Affairs. (2022). Global ethics review: Hybrid warfare in Ukraine, with Liubov Tsybulska.
Försvarsmakten. (2025, september). Nya utgångspunkter för totalförsvaret.
France24. (2026, 3 februari). Russia resumes strikes against Ukraine energy infrastructure amid subzero temperatures.
Join Ukraine. (2026). Join Ukraine NGO: Official website.
Power Up Ukraine. (2026). Rysslands energikrig mot Ukraina, 2026.
Regeringen. (2025, september). Gemensam bild av hot och åtgärder ska stärka Sveriges totalförsvar.
Regeringen. (2026, januari). Ytterligare åtgärder för att möta hybridhotet.
Regeringen. (2026, 5 februari). Sveriges stöd till Ukraina.
Reuters. (2026, 23 januari). Ukraine needs energy ceasefire, catastrophe looming, top power executive says.
Stockholm School of Economics. (2026). Center for Statecraft and Strategic Communication.
Tsybulska, L. (2026, 12 februari). Ignoring antagonistic information threats: Costs and evidence from Ukraine [Föreläsning]. Stockholm School of Economics, Stockholm, Sverige.
#Demokrati #DigitalResiliens #Hybridkrig #kognitivKrigföring #Ryssland #Svenska #Totalförsvar #Ukraina -
Måste våra demokratiska samtal vara dömda att delas på digitala tivolin?
Foto från sändningen i morgonens TV4-inslag finns att se här.I morse satt jag i TV4:s studio och talade om ett ämne som följt mig i över ett decennium. Men nu börjar samtalet få allt större spridning och intresse. Vi har byggt vårt offentliga samtal på mark vi inte äger, med regler vi inte själva bestämmer över. Den digitala infrastrukturen har blivit lika samhällskritisk som el och vatten. Våra telefoner är inte längre bara verktyg; de är platser där vi formar våra uppfattningar, utbyter idéer och deltar i det demokratiska samtalet.
Den digitala offentliga infrastruktur som i dag bär upp stora delar av våra demokratiska samtal verkar på en marknad där uppmärksamhet är valutan och där polarisering ofta är den mest lönsamma varan. Med andra spelregler hade det kunnat se annorlunda ut.
Algoritmerna som styr vad vi ser på kommersiella sociala medieplattformar är utformade för att maximera engagemang. Innehåll som väcker starka känslor, som provocerar och polariserar, tenderar att premieras eftersom det får oss att stanna kvar. Det gäller oavsett om vi talar om X, TikTok, Instagram eller YouTube.
Under presidentkampanjen i USA 2024 genomförde forskare ett preregistrerat fältexperiment på X där 1 256 användare fick sina flöden omrangordnade i realtid under tio dagar. Resultaten, som senare publicerades i tidskriften Science, visade att ökad exponering för polariserande innehåll påverkade deltagarnas affektiva inställning till politiska motståndare på ett mätbart sätt. Motsatt effekt kunde observeras när exponeringen minskade.
En annan studie, publicerad i Harvard Kennedy School Misinformation Review, analyserade 51 680 politiska TikTok-videor från det amerikanska presidentvalet 2024. Forskarna fann att toxiskt och partiskt innehåll i genomsnitt genererade högre engagemang än mer sakligt material.
Meta har parallellt infört begränsningar för politiskt innehåll på Instagram, utan att tydligt definiera vad dessa innebär i praktiken. Granskningar av ett urval politiska konton visade att räckvidden för sådant innehåll minskade kraftigt efter policyförändringarna våren 2024, i vissa fall med över hälften.
YouTube har under längre tid kritiserats för att skapa en återkopplingseffekt där användare som tittar på politiskt vinklat material leds vidare till allt mer likartat, och ibland mer extremt, innehåll. Forskningen ger inget entydigt svar på graden av radikalisering, men pekar på hur rekommendationssystem kan förstärka redan existerande preferenser.
I november 2025 publicerade Sky News Data and Forensics en nio månader lång granskning av X i brittisk kontext. Analysen visade att plattformens algoritmiska logik systematiskt förstärkte synligheten för högerorienterat och extremt innehåll. Politiker och opinionsbildare som plattformsägaren själv öppet stödjer uppvisade avsevärt högre räckvidd än jämförbara konton.
I februari 2023 rapporterade flera medier att X införde en särskild algoritmisk regel för att säkerställa ökad synlighet för Elon Musks egna inlägg, efter att hans aktivitet under Super Bowl-helgen fått lägre genomslag än förväntat. Händelsen illustrerar hur plattformsägare kan ingripa direkt i synlighetslogiken till egen fördel.
Mönstret återkommer i frågor om innehållsmoderering. Under vintern 2025–2026 visade granskningar att X:s AI-verktyg Grok i stor skala kunde användas för att generera sexualiserade bilder utan samtycke, så kallad digital avklädning. Detta ledde till nationella blockeringar och restriktioner i bland annat Malaysia och Indonesien. I januari 2026 beordrade EU-kommissionen X att bevara all intern dokumentation relaterad till Grok för vidare tillsyn enligt gällande lagstiftning.
I december 2025 fastställde EU-kommissionen att X brutit mot flera centrala bestämmelser i Digital Services Act och utfärdade böter på 120 miljoner euro. Överträdelserna gällde bland annat vilseledande användning av verifieringsmärken, bristande transparens kring annonsering och otillräcklig tillgång till plattformsdata för forskare. Reglering fungerar, men den är långsam, och tiden arbetar sällan till demokratins fördel.
Samtidigt ser vi en tilltagande geopolitisk instabilitet. V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet, ett av världens ledande forskningsinstitut för demokratimätning, har följt utvecklingen i USA noggrant. I intervjuer hösten 2025 bedömde institutets föreståndare att USA enligt V-Dems kriterier då bör klassas som en elektoral autokrati. Han beskrev utvecklingen som ett frontalangrepp på demokratiska institutioner som går snabbare än väntat. Det är i USA, liksom i Kina, som stora delar av den globala digitala infrastrukturen har sin hemvist.
Sociala medier är inte konstruerade som demokratiska torg. De är designade som digitala köpcentrum eller nöjesfält, med syftet att engagera, underhålla och hålla kvar användaren. Det är inget fel på nöjesfält. Men de är en tveksam plats för ett samhälles viktigaste demokratiska samtal. Problemet fördjupas av att plattformarna är slutna system. Ett meddelande på Facebook kan inte nå någon på TikTok. Det är ett medvetet designval, inte en teknisk nödvändighet.
Samma företag som i dag böjer sig för juridiska påtryckningar har också visat en vilja att avsluta principiella konflikter genom ekonomiska uppgörelser. Meta, X och YouTube har tillsammans betalat cirka 59,5 miljoner amerikanska dollar i förlikningar efter att Donald Trump stämt dem för kontosuspensionerna efter stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021.
Det finns alternativ. Federerade protokoll som ActivityPub gör det möjligt att kommunicera mellan olika tjänster utan att vara inlåst i en enskild plattform. Mastodon och Bluesky visar att sociala nätverk kan byggas så att användaren har större kontroll över sitt flöde. Europeiska kommissionen driver i dag en egen Mastodon-instans, där EU:s digitala kommissionär rapporterar från internationella möten som World Economic Forum i Davos. Flera europeiska myndigheter, bland annat i Nederländerna och Tyskland, har etablerat närvaro på decentraliserade nätverk.
Det finns också mer offensiva strategier. Begreppet adversarial interoperability beskriver hur nya tjänster kan utvecklas för att fungera tillsammans med etablerade system utan de dominerande företagens godkännande. Så kunde Apple en gång läsa Microsofts Office-filer, och så kunde Facebook i sin tid låta användare hålla kontakt med vänner på MySpace. Lagstiftning kan på samma sätt tvinga fram öppenhet, kräva transparens i algoritmiska system och ge användare rätt att flytta sin data mellan plattformar. Digital Services Act är ett steg i den riktningen. Det är inte spännande. Men demokrati behöver inte vara spännande. Den behöver fungera.
Frågan jag bar med mig in i TV-studion i morse är densamma som jag bär med mig därifrån. Vi har byggt vårt offentliga samtal på mark vi inte äger. Frågan är inte om algoritmerna påverkar oss. Det vet vi nu. Frågan är vad vi tänker göra åt det.
Samtalet i TV4 Nyhetsmorgon sändes den 22 januari 2026 och finns att se på TV4 Play.
Referenser (APA 7)
Biswas, A., et al. (2025, August 20). Toxic politics and TikTok engagement in the 2024 U.S. election. Harvard Kennedy School Misinformation Review.
Doctorow, C. (2019, June 7). Adversarial interoperability: Reviving an elegant weapon from a more civilized age to slay today’s monopolies. Electronic Frontier Foundation.
European Commission. (2025, December 4). Commission fines X €120 million under the Digital Services Act.
Haroon, M., Chhabra, A., Liu, X., Mohapatra, P., Shafiq, Z., & Wojcieszak, M. (2022). YouTube, the great radicalizer? Auditing and mitigating ideological biases in YouTube recommendations. arXiv.
Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid: Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Regeringskansliet.
Piccardi, T., Saveski, M., Jia, C., Hancock, J., Tsai, J., & Bernstein, M. (2024). Feed effects on online political attitudes. Science.
Reuters. (2026, January 8). EU commission orders X to retain Grok documents until end-2026.
Sky News Data and Forensics. (2025, November 6). The X effect: How Elon Musk is boosting the British right.
The Guardian. (2025, January 29). Meta agrees to $25m settlement with Trump over account suspension.
The Guardian. (2026, January 12). Malaysia blocks Grok after AI chatbot generates fake sexualised images.
The Guardian. (2026, January 22). Grok AI generated millions of sexualised images in weeks, research says.
The Verge. (2023, February 14). Elon Musk created a special system for showing you all his tweets first.
V-Dem Institute. (2025). Democracy Report 2025: 25 years of autocratization – Democracy trumped? University of Gothenburg.
#AI #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Innovation #SocialMedia #Svenska -
Så kan Elon Musk påverka det svenska valet
Den 20 december 2024 publicerade Elon Musk sex ord på X. ”Only the AfD can save Germany.” En månad senare, två dagar före minnesdagen för förintelsens offer, talade han virtuellt vid AfD:s kampanjmöte i Halle. ”Jag tror att världens öde vilar på detta val i Tyskland”, sade han. ”Det är bra att vara stolt över tysk kultur, tyska värderingar, och att inte förlora det i någon form av mångkultur som späder ut allting.” Barn, menade Musk, ska inte ställas till svars för sina förfäders synder.
CDU:s partiledare Friedrich Merz, som senare valdes till förbundskansler, fann inga historiska paralleller. ”Jag kan inte minnas att det har förekommit ett liknande fall med inblandning i ett vänligt sinnat lands valkampanj i västerländska demokratiers historia”, sade han.
Sverige går till val den 13 september 2026. Mönstret från Tyskland är inte unikt.
I Storbritannien förhandlar Musk enligt The Times om en donation på motsvarande en miljard kronor till Nigel Farages Reform UK. Han har fäst ett inlägg om att befria Tommy Robinson högst upp på sin profil. Robinson, vars riktiga namn är Stephen Yaxley-Lennon, avtjänar fängelsestraff för upprepade falska anklagelser mot en syrisk flykting. I Italien har Musk byggt en nära relation med premiärminister Giorgia Meloni och förhandlat om ett Starlink-kontrakt värt 1,5 miljarder euro. I Frankrike uttryckte han stöd för Marine Le Pen efter hennes fällande dom för förskingring av EU-medel. I Spanien deklarerade han att Vox kommer att vinna nästa val.
Det handlar inte om en excentrisk miljardär som tycker till på internet. Det handlar om systematisk intervention i demokratiska val över hela Europa, från en person vars plattform når 200 miljoner följare.
Men utspelen är bara en liten del av det hela. Det är plattformen som är det verkliga instrumentet.
En studie publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences 2022 undersökte algoritmisk förstärkning på Twitter. Forskarna, bland dem Twitters egna datavetare, tilldelade användare antingen algoritmiskt eller kronologiskt sorterat flöde. De fann att högerpartier fick signifikant högre algoritmisk förstärkning än vänsterpartier i sex av sju studerade länder. I Kanada amplifierades de konservativa 167 procent jämfört med liberalerna på 43 procent. I Storbritannien 176 procent jämfört med 112 procent.
En färsk studie från 2025 presenterad vid ACM Conference on Fairness, Accountability, and Transparency granskade X:s algoritm under det amerikanska presidentvalet genom att skapa 120 testkonton. Resultatet visade att nya konton uppvisar högerbias i sina förvalda flöden redan från start.
Den kanske i detta sammanhang viktigaste studien publicerades i Science i november 2025. Forskarna använde ett webbläsartillägg som i realtid omrankade innehåll i användarnas flöden på X. De visade att algoritmiska val har en kausal och substantiell påverkan på affektiv politisk polarisering; alltså hur starkt människor ogillar, misstror eller avhumaniserar politiska motståndare. Effekten motsvarade ungefär tre års normal förändring i USA. För en vanlig användare innebär detta att plattformens algoritm inte bara avgör vad du ser, utan gradvis formar hur du känner inför andra människor och samhällsgrupper. När algoritmen systematiskt prioriterar konflikt, ilska och moralisk indignation förstärks misstro och fientlighet, även utan att användaren själv aktivt söker det. Det är detta som gör X problematiskt. Inte att människor uttrycker extrema åsikter, utan att plattformens design i sig driver fram ett mer polariserat och känslomässigt hårdnat samhällsklimat.
Musk har redan riktat fokus mot Sverige. Den 9 december 2025 postade han ”Sweden is dying” till sina 229 miljoner följare. Inlägget han svarade på kom från Peter Imanuelsen, en brittisk medborgare med dokumenterad bakgrund i förintelseförnekelse. Tidigare har Musk anklagat Olof Palme för att ha förstört Sverige. Han har spridit statistik om svenska flyktingar som faktakontrollerats och avfärdats av Euronews. Han har hävdat att Sverige betalar ”lösensumma” till Bryssel för rätten att rädda sitt land. Mönstret är tydligt: Sverige framställs som ett avskräckande exempel, ett land i förfall, ett bevis på att den europeiska modellen har misslyckats.
Infrastrukturen för påverkan byggs redan. Och den sammanfaller med officiell amerikansk politik.
Den 4 december 2025 publicerade Trumpadministrationen sin nya nationella säkerhetsstrategi. Dokumentet varnar för att Europa står inför ”civilizational erasure” och att kontinenten kommer att vara ”oigenkännlig inom tjugo år eller mindre” om nuvarande trender fortsätter. Strategin uppmanar USA att stödja ”patriotiska europeiska partier” och ”rörelser som söker suveränitet och bevarande av traditionella europeiska levnadssätt”. Österrike, Ungern, Italien och Polen pekas ut som länder USA bör arbeta närmare med, ”i syfte att dra dem bort från Europeiska unionen”.
Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt kommenterade strategin: ”Den placerar sig till höger om extremhögern i Europa. Det är språk man annars bara finner hos bisarra röster i Kreml.” Kreml var av samma uppfattning. Talesperson Dmitry Peskov kallade strategin ”i stort sett förenlig med vår vision”.
Musks agerande på X är inte längre bara en excentrisk miljardärs privata agenda. Det är helt i linje med den amerikanska administrationens uttalade mål att förskjuta europeiska värderingar och försvaga den europeiska ordningen. Plattformen som en gång var Twitter har blivit ett instrument för geopolitisk påverkan.
I slutet av december 2025 uppdaterades Musks AI-tjänst Grok. Plötsligt översvämmades plattformen av sexualiserade bilder av kvinnor, genererade av tjänsten i realtid utan samtycke. Bland offren fanns den 14-åriga skådespelaren Nell Fisher och Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Grok publicerade själv en ursäkt och erkände att tjänsten genererat bilder på ”två unga flickor, uppskattningsvis 12 till 16 år, i sexualiserade kläder” baserat på användares uppmaningar. Enligt Copyleaks genererades ungefär en sådan bild per minut under en vecka.
Musks reaktion? Han kommenterade en bild av en raket i bikini med orden ”kinda hot, ngl.”I december 2025 utfärdade EU-kommissionen 120 miljoner euro i böter mot X för brott mot Digital Services Act. Kommissionen fann att plattformens blå bockar vilseleder användare, att annonsarkivet är bristfälligt och att X aktivt blockerar forskares tillgång till data. Musk svarade med att jämföra EU med ”fjärde riket.”
Sveriges Radio lämnade redan i april 2023, med hänvisning till plattformens minskade betydelse och oro för dess kapacitet att hantera desinformation och hat. Karolinska Institutet stängde sitt konto i mars 2025. ”Närmast en toxisk miljö”, var motiveringen. Forskare hade utsatts för trakasserier, hot, kallats olika tillmälen. KTH och Umeå universitet följde efter. Fackförbund har lämnat i politisk markering mot vad de beskriver som ”en miljö där hatretorik får allt större utrymme”. Över 60 tyska och österrikiska akademiska organisationer lämnade i protest mot Musks AfD-stöd.
Internetstiftelsens rapport Svenskarna och internet 2025 visar att X-användningen i Sverige sjunkit från 18 till 15 procent på ett år. Tretton procent har lämnat tjänsten helt. Bland kvinnor är det nu fler som har varit användare än som är kvar.
Samma dag som denna text publiceras meddelade det brittiska parlamentets jämställdhetsutskott att de slutar använda X. Ordföranden Sarah Owen förklarade; ”Vi anser inte att det är lämpligt att använda en sådan plattform för att dela vårt arbete.” Liberaldemokraten Christine Jardine var tydligare. ”Jag kan inte i gott samvete fortsätta använda en plattform som verkar ovillig att agera mot detta grovt kränkande beteende mot kvinnor och flickor.” Det är första gången en Westminster-organisation formellt lämnar X.
Vad betyder då detta för svensk demokrati?
Som särskild utredare synliggjorde jag tillsammans med kollegor under 2020 dessa problem i betänkandet ”Det demokratiska samtalet i en digital tid”. Då konstaterade vi att en stor del av de demokratiska samtalen äger rum på arenor som kontrolleras av några få plattformsföretag. Dessa företag har stor påverkan på hur åsiktsbildningen tar sig uttryck genom bland annat den innehållsmoderering som sker på plattformarna. VI föreslog då att en ny utredning borde tillsättas för att analysera hur demokratin påverkas av globala plattformsföretag och om det finns behov av reglering. Idag, fem år senare, är behoven ännu större. Visst har det hänt en del sedan dess, så som att EU har antagit Digital Services Act. Det vi ser nu är att det inte är tillräckligt.
En plattform vars ägare aktivt intervenerar i val, vars algoritmer dokumenterat gynnar vissa politiska krafter, vars AI genererar förnedrande bilder av folkvalda, är inte en arena som eftersträvar opartiskhet. Det är en arena med en uttalad agenda.
Det finns de som menar att man måste vara där opinionen formas. Att ge upp arenan är att kapitulera. Men det argumentet förutsätter att arenan är öppen och att spelreglerna är desamma för alla. När arenan ägs av en person med uttalade politiska mål, designad med algoritmer som gynnar hans agenda, är att delta att bidra till att legitimera det som sker.
Elon Musk har inte fått en enda svensk röst. Han har inte ställt upp i något val. Men hans beslut om hur algoritmer ska fungera, vilket innehåll som ska förstärkas och vilken AI som ska släppas fri påverkar förutsättningarna för svensk opinionsbildning mer än de flesta folkvalda politiker.
Frågan är inte om Musk kommer att försöka påverka det svenska valet. Han har redan börjat. Frågan är vad vi ska göra åt det.
Det finns många som menar att det inte går. Att det är omöjligt. Men det blir bara omöjligt om vi kapitulerar för möjligheten redan innan vi ens har försökt. Och bättre är, att vi har gjort det förut.
Den 2 december 1766 antog Sverige världens första lag som avskaffade förhandscensuren. Dessförinnan var det förbjudet att trycka något som makthavarna inte höll med om. Varje bok, varje text, krävde förhandsgodkännande. Den österbottniske prästen Anders Chydenius drev igenom förordningen mot adelns motstånd. Effekten var omedelbar. Antalet tryckta skrifter ökade kraftigt, särskilt politiska pamfletter och tidskrifter”. Tidningar och tidskrifter fick ökad periodicitet, och fler politiska tidningar och kortlivade dagstidningsliknande publikationer såg dagens ljus. UNESCO har utsett förordningen till världsminne.
Den 1 januari 1925 sände AB Radiotjänst sin första utsändning. En nyårsgudstjänst från Jakobs kyrka i Stockholm. Radion var ett under, men också en fara. Vem skulle bestämma vad som sades till alla dessa lyssnare samtidigt? Fyrtiotusen hushåll hade licens det första året. Tolv år senare var det en miljon. Riksdagen definierade radiovågorna som en begränsad resurs som skulle förvaltas rättvist, en ”kulturell institution i folkbildningsarbetets tjänst”. Public service byggdes med armlängds avstånd från både stat och marknad, oberoende nog att tjäna demokratin snarare än särintressen.
År 1950 fanns omkring 237 dagstidningar i Sverige. Tio år senare var de cirka 186. Tidningar lades ner, och med dem försvann lokala röster, alternativa perspektiv och journalistisk mångfald. År 1965 infördes det första direkta och selektiva statliga stödet till dagspressen. 1971 etablerades produktionsstödet för andratidningar, de som inte var störst på orten men som bedömdes nödvändiga för att den offentliga debatten inte skulle tystna. Målet var mångfald i nyhetsförmedling och opinionsbildning i hela landet. År 2019 gjordes stödet teknikneutralt och omfattar även digitala nyhetsmedier.
Vid varje större teknikskifte har vi byggt institutioner för att värna det demokratiska samtalet. Infrastruktur som möjliggör mångfald, oberoende och öppenhet.
Tekniken finns redan. Öppna protokoll som ActivityPub och AT Protocol möjliggör sociala nätverk där användare kan flytta sina data mellan tjänster, precis som ett telefonnummer kan flyttas mellan operatörer. Mastodon, Bluesky och andra decentraliserade alternativ växer. Flera EU-institutioner, tyska och holländska myndigheter har etablerat närvaro på öppna plattformar. Digital Services Act ger EU verktyg att ställa krav på transparens och ansvar. Eftersom tekniken bygger på öppna protokoll och öppen källkod är det möjligt att både bidra till befintliga projekt, men även utveckla nya, ovanpå samma tekniska infrastruktur. Det är fullt möjligt att bygga digital offenltig infrastruktur i samhällets och medborgarens tjänst.
Vad som saknas är inte teknik. Det är politisk vilja.
Det kräver mod att lämna en plattform där man under år byggt upp en följarskara. Det kräver att politiker, opinionsbildare och institutioner erkänner att surt förvärvade följare på X inte är viktigare än demokratins infrastruktur. Det kräver att vi slutar behandla plattformar ägda av miljardärer med politiska agendor som neutrala torg, och börjar se dem för vad de är. Privata arenor med egna intressen och egna agendor.
Demokratin är inte ett statiskt tillstånd. Den är något vi i varje generation måste välja att försvara och utveckla. Våra föregångare byggde tryckfrihet, public service och mediestöd. De såg att ny teknik krävde nya institutioner för att värna det öppna samtalet.
Nu är det vår tur.
Referenser
Copyleaks. (2026, januari). Grok and the Rise of Nonconsensual Image Manipulation.
EU-kommissionen. (2025, 8 december). Commission fines X €120 million under the Digital Services Act.
Euronews. (2025, 5 februari). Fact check: Do nearly 80% of refugees in Sweden holiday in their home country?
Euronews. (2025, 7 januari). Will Italy’s use of Elon Musk’s satellites affect a key EU project?
Fortune. (2025, 26 januari). Elon Musk tells far-right AfD party it is ”the best hope for the future of Germany.”
Göteborgs-Posten. (2026, 7 januari). Fejkade bikinibilder på Ebba Busch sprids.
Huszár, F., Ktena, S. I., O’Brien, C., Belli, L., Schlaikjer, A., & Hardt, M. (2022). Algorithmic amplification of politics on Twitter. Proceedings of the National Academy of Sciences, 119(1), Article e2025334119.
Internetstiftelsen. (2025). Svenskarna och internet 2025.
Musk, E. [@elonmusk]. (2025, 9 december). Sweden is dying [Inlägg på X]. X.
NBC News. (2025, 9 januari). Elon Musk boosts German far right party with live event on X.
Newsweek. (2026, 3 januari). Elon Musk’s Grok apologizes after generating sexual image of young girls.
NPR. (2024, 31 december). Germany accuses Elon Musk of trying to interfere in its national elections.
Piccardi, T., Saveski, M., Jia, C., Hancock, J. T., Tsai, J. L., & Bernstein, M. S. (2025). Reranking partisan animosity in algorithmic social media feeds alters affective polarization. Science, 390(6776), Article eadu5584.
SOU 2020:56. Det demokratiska samtalet i en digital tid.
SVT Nyheter. (2025). Nyval i Tyskland 2025: Så funkar det och därför sker det nu.
The Guardian. (2026, 7 januari). Commons women and equalities committee to stop using X amid AI-altered images row.
The Times. (2024, december). Musk in talks for £100m Reform UK donation. [Rapporterad i PBS News].
UNESCO. (2023, maj). Tryckfrihetsförordningen utsedd till världsminne.
Ye, J., Luceri, L., & Ferrara, E. (2025). Auditing political exposure bias: Algorithmic amplification on Twitter/X during the 2024 U.S. presidential election. I Proceedings of the 2025 ACM Conference on Fairness, Accountability, and Transparency (s. 2349–2362). ACM.
Expressen. (2026, 7 januari). AI-porr skapas på Musks X – Ebba Busch drabbad.
Sveriges Radio. (2023, 18 april). Sveriges Radio slutar vara aktivt på Twitter.
Arbetet. (2025, 6 februari). Twitter var bra – X sprider hat.
Bildt, C. [@carlbildt]. (2025, 5 december). In saying that Europe faces ”civilizational erasure”… [Inlägg på X]. X.
Bildt, C. (2025, 10 december). America’s Civilizational Suicide. Project Syndicate.
NPR. (2025, 5 december). Trump’s security strategy slams Europe, asserts power in Western Hemisphere.
The White House. (2025, 4 december). National Security Strategy.
#AI #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska -
Den starkes rätt – berättelsen om tre imperier och ett svagt Europa
Ett ord. “SOON.” Under bilden syns en karta över Grönland, infärgad med amerikanska flaggan. Det är Katie Miller som postar på X den 3 januari, hon som är gift med Stephen Miller, Vita husets biträdande stabschef. Samma dag genomför USA sin största militära operation i Latinamerika sedan invasionen av Panama 1989 och tillfångatar Venezuelas president Nicolás Maduro. Nyheten om händelsen sprids blixtsnabbt över världen och reaktionerna låter inte vänta på sig. Danmarks ambassadör i Washington svarar inom timmar. “Vi förväntar oss full respekt för Danmarks territoriella integritet.”
Skärmdump från Katie Miller2026 inleds med än mer sönderfall. Sedan många år skriver jag i december en utblick för året som kommer, och årets tema var just “sönderfall”. Men att händelseförloppen ska utspela sig så snabbt som de nu gör, hade jag inte föreställt mig. Det som utspelar sig framför våra ögon dessa första januaridagar 2026 är inte enskilda händelser utan episoder i ett större skeende, som håller på att förändra hela den internationella ordningen. Trumpadministrationens nationella säkerhetsstrategi, publicerad den 4 december, talar om att USA burit världsordningen “som Atlas” och nu lägger ned den bördan. Men det är inte multilaterala institutioner eller internationell rätt som tar vid. Det är den starkes rätt. Might makes right. Uttryckt i klartext, utan diplomatiska förskönanden, i ett officiellt strategidokument.
Det mest anmärkningsvärda i strategin är inte vad den säger om Kina eller Ryssland, utan vad den säger om Europa. Dokumentet, som jag berört tidigare i andra texter, hävdar att kontinenten står inför “civilisatorisk utplåning” och lovar att stödja “patriotiska europeiska partier” samt att aktivt “odla motstånd mot Europas nuvarande kurs”. Dokumentet går betydligt längre än att analysera europeisk utveckling, utan tycks mera likna ett program för att omstörta den.
Mette Frederiksen talade i sitt nyårstal om “hot, påtryckningar, nedsättande språk” från vad hon kallade “vår närmaste allierade genom hela livet”. Den danska militära underrättelsetjänsten identifierade för första gången i historien USA som ett säkerhetshot mot Danmark i sin årsrapport. Mark Carney, Kanadas nya premiärminister, konstaterade nyligen att “den decennielånga processen mot en allt närmare ekonomisk relation mellan Kanada och USA är över” och att Kanadas tidigare styrkor, grundade i nära band med Amerika, nu har blivit sårbarheter. Mexikos president Claudia Sheinbaum fördömde Venezuela-operationen samma dag den genomfördes, med hänvisning till FN-stadgans förbud mot våld mot suveräna stater. Timmar senare riktade Trump sig mot hennes land. “Något måste göras åt Mexiko.”
Med det som utspelar sig dessa första dagar under 2026 har USAs säkerhetsstrategi omsatts i handling. Dessa handlingar är som synes i sig synnerligen problematiska. Men inte bara utifrån vilka de direkta konsekvenserna är, utan också indirekt, genom vad USAs agerande möjliggör för andra.
Kina genomförde dagarna före nyår sin största militärövning mot Taiwan någonsin under namnet “Justice Mission 2025”. Hundratrettio stridsflygplan, fjorton örlogsfartyg, raketer i Taiwansundet för första gången sedan 2022. Xi Jinpings nyårstal deklarerade att återföreningen med Taiwan är “oundviklig”, ett ord som inte lämnar utrymme för tolkningar. Kina har under året också inrättat en ny nationell minnesdag, som Xi själv nämnde i sitt nyårstal: “Vi högtidlighöll 80-årsdagen av segern i det kinesiska folkets motståndskrig mot den japanska aggressionen och inrättade Taiwans återföreningsdag.”
Ryssland fortsätter sin offensiv i Ukraina utan tecken på att söka fred. Generalstabschef Gerasimov meddelade att Putin beordrat expansion av buffertzonerna i Sumy och Charkiv under 2026. Samtidigt driver Kreml en charmoffensiv mot Washington som Moscow Times beskrev som “den största och snabbaste förändringen i relationerna mellan USA och Ryssland sedan oktoberrevolutionen 1917”. Henry Sardaryan, dekanus vid ryska utrikesministeriets universitet MGIMO, uttalade sig i klartext på julafton i rysk statstelevision. “Där Trumps agerande sammanfaller med våra intressen, och detta gäller specifikt varje konflikt mot Europeiska unionen, varje försök att försvaga Europeiska unionen, ligger det direkt i vårt intresse.” Han tillade, utan omskrivningar. “Denna Europeiska union bör, om den inte kan krossas, åtminstone försvagas så mycket som möjligt.”
Ian Bremmer, grundare av analysföretaget Eurasia Group, pekade tydligt på konsekvenserna av USAs Venezuelaoperation. “Om Trump inte gillar dig och tror att han kan ta dig, så gör han det. Djungelns lag är farlig. Det som gäller för dina fiender idag kan gälla för dig imorgon. Missta er inte om vart världen är på väg.” Statsvetaren Seva Gunitsky vid University of Toronto ställde frågan – “Om Trump får göra detta i Venezuela, varför kan inte Putin göra det i Litauen? Eller Polen. Eller Frankrike?”
Det internationella systemet har vilat på principen att stater inte invaderar andra stater för att ta territorium eller byta regeringar. USA har brutit mot den principen förr, i Irak, i Grenada, i Panama. Men här finns en gradskilnad som är viktig. När USA agerar mot Venezuela så agerar de mot bakgrund av en ideologisk ram som explicit säger att regler är för de svaga, och med en säkerhetsstrategi som lovar att aktivt underminera allierade.
Journalisten David Frum föreslog i ett samtal med Anne Applebaum samma dag att vi kunde kalla Venezuelaoperationen för en “särskild militär operation”, med direkt anspelning på Putins benämning av invasionen av Ukraina. Applebaum utvecklade tanken vidare. Det verkar som om en uppgörelse om inflytelsesfärer håller på att ta form, där Ryssland får Ukraina, Kina får Taiwan, och USA tar kontrollen över västra halvklotet. “Det är oerhört farligt för Europa”, sa hon, “som då på något sätt blir öppet för rysk manipulation och kanske rysk invasion.” Om denna logik får fäste normaliseras våld mellan stater, och stora länders militära makt mot mindre blir accepterat. Amerikas välstånd och makt sedan andra världskriget har vilat på en helt annan idé om hur världen borde fungera. Nu ser vi konturerna av något annat. “USA kommer inte längre att se sig självt som ett demokratins fyrtorn”, konstaterade Applebaum, “utan snarare som en vanlig mobbande granne.”
Utrag ur Fiona Hills förhör 2019Idén är inte ny. Redan i oktober 2019 vittnade Fiona Hill, tidigare säkerhetsrådgivare i Vita huset, inför kongressen om att Ryssland signalerat ett förslag om att byta Venezuela mot Ukraina. Det var under Trumps första mandatperiod, och Hill kallades som vittne i den riksrättsutredning som handlade om huruvida presidenten pressat Ukrainas Zelenskyj att utreda Joe Biden. Hill varnade för att Ryssland utnyttjade den politiska turbulensen i Washington, och att amerikanska aktörer spelade Kreml i händerna genom att behandla Ukraina som en bricka i ett inrikespolitiskt spel. “Ryssarna signalerade mycket starkt att de ville göra något slags märkligt bytesarrangemang mellan Venezuela och Ukraina”, sa hon. Budskapet från Moskva var tydligt: “Ni har er Monroe-doktrin. Ni vill ha oss borta från er bakgård. Tja, ni vet, vi har vår egen version av detta. Ni är i vår bakgård i Ukraina.” Det som då lät som en bisarr tanke håller nu på att bli verklighet.
Aleksandr Dugin, den ryske ideologen med nära band till Vladimir Putin, och som länge förespråkat ett eurasiskt imperium, kommenterade Venezuela samma dag med orden “Internationell rätt existerar inte längre. Det är var man för sig själv.” Han lät nöjd, och det borde oroa oss alla.
Ryska propagandister var snabba att utnyttja situationen. “Dags att se dubbelmoral i realtid”, skrev en. En annan ställde den retoriska frågan om USA nu skulle få sanktioner, stängas ute från idrotten, få sina medier censurerade, och svarade själv: “Nej. För när det gäller USA gäller inte reglerna.” Men det var Konstantin Malofejev, oligarken och finansiären bakom ryska nationalistiska rörelser, som drev argumentet längst. Han räknade metodiskt upp alla skäl Ryssland anfört för invasionen av Ukraina och kontrasterade mot Venezuela. Ukraina bröt mot Minskavtalen, Venezuela följer sina avtal. Ukraina hotade att gå med i Nato, Venezuela är inte ens med i BRICS. Ukraina är en granne och ett existentiellt hot, Venezuela delar inte ens gräns med USA. Slutsatsen var underförstådd men tydlig. Om USA:s agerande är legitimt, så var Rysslands det också. Det är precis det narrativ Kreml vill etablera.
Och Europa? EU:s höga representant Kaja Kallas talade med utrikesminister Marco Rubio om situationen i Venezuela. Hennes offentliga reaktion löd “Under alla omständigheter måste principerna för internationell rätt och FN-stadgan respekteras. Vi uppmanar till återhållsamhet.” Jämför det med Brasiliens president Lula da Silva, som skrev på X samma dag: “Bombningarna på venezuelanskt territorium och tillfångatagandet av dess president har passerat en oacceptabel gräns. Dessa handlingar utgör en allvarlig kränkning av Venezuelas suveränitet.” Brasilien är en demokrati, och Lulas kritik är principiell. Kinas utrikesministerium fördömde också operationen med orden “Djupt chockade över och fördömer starkt USA:s uppenbara användning av våld mot en suverän stat.” Men Kinas ord väger annorlunda. Beijing hotar Taiwan med samma våld de nu fördömer, och har aldrig erkänt Tibets rätt till självbestämmande. Det är inte principer som talar, utan geopolitisk kalkyl.
EU, världens största demokratiska gemenskap, manar till återhållsamhet medan Brasilien talar klarspråk och Kina spelar sitt dubbla spel. Det finns en logik i det, att hålla sig väl med Washington, att inte eskalera, att hoppas på bättre tider. Men logiken leder fel. Om EU fördömer Rysslands aggression mot Ukraina men bara manar till återhållsamhet vid USAs aggression mot Venezuela, framstår principerna som selektivt tillämpade. Och selektivt tillämpade principer är inga principer alls. De är preferenser. Och preferenser imponerar inte på Xi Jinping eller Vladimir Putin.
Thierry Breton, den tidigare EU-kommissionären, som nu är portförbjuden från USA för att ha genomdrivit Digital Services Act, sa det rakt ut i en intervju med TF1 den 28 december: “Låt oss inte vara naiva. Vi är omgivna av imperier, av rovdjur, som inte har vårt bästa för ögonen.” Han syftade på Ryssland, Kina och USA. Om EU:s institutioner konstaterade han: “Mycket svaga, för svaga.”
Det finns två tydligare scenarion som syns möjliga för USA de närmaste åren. Den första är att Trumpadministrationen konsoliderar sin makt, att mellantidsvalet 2026 inte förändrar något, att institutionerna fortsätter att vika sig, och att Amerika fullbordar vad Steve Bannon vid CPAC 2017 kallade “nedmontering av den administrativa staten”, en ordning där den starkes rätt ersätter rättsstatens principer, inte bara utrikespolitiskt utan också inrikespolitiskt. Den andra är att demokratiska krafter i USA gör motstånd, att domstolar och delstater bromsar de värsta övergreppen, att mellantidsvalet blir en vändpunkt, och att den amerikanska demokratin visar sig vara mer resilient än dess kritiker trodde. Jag vet inte vilken väg det tar. Ingen vet.
Men Europa har inte råd att vänta och se. Nu är tiden för handling. Och då inte som offer. Det vore fel ingång och fel perspektiv. Europa är fortfarande världens största ekonomi sammantaget. Europa har resurser, kompetens, institutioner som överlevt två världskrig och kalla kriget. Men Europa måste sluta med illusionen att den transatlantiska relationen kommer att återgå till det normala så snart de politiska vindarna skiftar i Washington. Den nya amerikanska säkerhetsstrategin lovar uttryckligen att stödja politiska krafter som vill omstörta den europeiska ordningen inifrån. Det är inte diplomati. Det är en uppbrott mot hela den ordning som byggts sedan 1945.
Finlands president Alexander Stubb talade vid Nordiska rådets temasammanträde i april 2025 om vad som utmärker nordisk beredskap: “Resiliens är ett tankesätt som är inbyggt i nordiskt beredskapstänkande, för i slutändan härrör resiliens också från att uppmärksamma individer tar ansvar för sig själva och andra.” De nordiska statsministrarna formulerade det i ett gemensamt uttalande: “Det utmärkande draget för nordiskt beredskapsarbete är samhällelig resiliens som bygger på individens delaktighet och grundar sig i tillit.” Den förmågan behövs nu. Inte för att ropa att vargen kommer, utan för att se klart på den värld som faktiskt tar form. En värld där USA agerar som Ryssland och Kina länge velat att USA ska agera, där den starkes rätt håller på att bli normalitet, där länder som Danmark, Taiwan, Ukraina och de baltiska staterna befinner sig i farozonen, och där det vi tagit för givet nu eroderar framför våra ögon.
Den regelbaserade världsordningen har alltid haft sina brister och sina dubbla måttstockar. Men alternativet är inte mer hyckleri. Alternativet är ingen ordning alls. Och i den världen är det de auktoritära regimerna som trivs och frodas. I den världen förtvinar demokratin.
Europa kan inte längre räkna med USA som garant för sin säkerhet eller som partner i att upprätthålla internationell rätt. Europa måste bygga sin egen strategiska autonomi, i försvar, i teknologi, i ekonomi, i förmågan att agera självständigt när det behövs. Det är dyrt, det är svårt, och det kommer ta tid vi kanske inte har. Men i ljuset av alternativen, syns det vara den väg som behöver vandras.
SOON. Ordet ligger kvar i mig. Det var tänkt som ett hot mot Grönland och Danmark. Kanske kan det bli något annat. En påminnelse om att handla medan tid fortfarande finns.
Referenser
Al Jazeera. (2026, 1 januari). China’s Xi says ‘reunification’ with Taiwan ‘unstoppable’.
Applebaum, A. (2025, 20 februari). The end of the postwar world. Anne Applebaum.
Bloomberg. (2025, 28 december). Former EU official hit with US visa ban urges bloc to fight back.
Bloomberg. (2026, 3 januari). China says it’s ‘deeply shocked’ by US move on Venezuela.
Bremmer, I. (2026, 3 januari). Maduro ousted in US raid: A major win for Trump [Video]. GZERO Media.
CBC. (2026, 3 januari). Canada reacts to Venezuela.
CiberCuba. (2026, 3 januari). Lula sale en defensa de Maduro tras captura.
Dimitrijev, K. [@kadmitriev]. (2026, 3 januari). Time to watch the double standards in real time [Inlägg på X].
Frum, D., & Applebaum, A. (2026, 3 januari), The David Frum Show.
Hill, F. (2019, 14 oktober). Deposition testimony [Vittnesmål inför kongressen]. U.S. House of Representatives Impeachment Inquiry.
Gunitsky, S. (2026, januari). Hegemon [Nyhetsbrev].
Jost, A. [@sashameetsrus]. (2026, 3 januari). Okay so because of Venezuela, the USA is going to get sanctioned… [Inlägg på X].
Kremlin. (2025, 31 december). Putin’s New Year address 2026.
Mexico News Daily. (2026, 3 januari). Sheinbaum condemns US military intervention in Venezuela.
Moscow Times. (2025, 31 december). 2025 saw the biggest change in US-Russia relations since the October Revolution.
Newsweek. (2025, december). Russian State TV praises Trump administration: “Adopted our point of view”.
Newsweek. (2026, januari). NATO ally Denmark says Trump’s US poses security threat.
Nordiska statsministrarna. (2025). Joint statement on cooperation for enhanced crisis preparedness and resilience. Valtioneuvosto.
Stubb, A. (2025, 1 april). Speech at Nordic Council Theme Session 2025 [Tal]. Republikens president.
White House. (2025, 4 december). National Security Strategy 2025.
Xi Jinping. (2025, 31 december). 2026 New Year message. Ministry of Foreign Affairs of the People’s Republic of China.
#Demokrati #geopolitik #Ryssland #Svenska #Ukraina #USA #Venezuela -
Nu är tiden för en ny digital offentlig infrastruktur – från plattformar till protokoll
Tidigare idag var jag i SR P1 Förmiddag och pratade om hur vårt digitala opinionsbildningslandskap ser ut inför nästa års val. Jag slogs återigen av hur absurd situationen egentligen är. Vad det betyder att vi kommit att normalisera nyttjandet av amerikanska och kinesiska sociala medieplattformar som grundläggande fundament i vårt digitala opinionsbildningslandskap. Vi har gjort oss beroende av infrastruktur vi inte äger, med spelregler vi inte bestämmer över, och algoritmer som inte tjänar våra intressen utan någon annans. Det är som att hålla riksdagsdebatter på Gröna Lund, som jag sa i radioprogrammet. Eller att sätta bostadsrättsföreningens årsmöte på Liseberg. Absurt när man säger det högt, men ändå är det precis vad vi gör.
Reka Tolnai från Centerpartiet beskrev träffsäkert hur politiken TikTokifierats. Hur budskapen ska passa in på några sekunder, med snabba klipp, under extrem konkurrens om uppmärksamhet i en algoritm styrd från Kina. Hur partiledare som Nooshi Dadgostar använder trendande ljud för att politikera innehåll som egentligen handlar om smink och läppglans. Hur statsminister Ulf Kristersson äntligen skaffat konto i oktober, sent men nödvändigt, för att det blivit “en hygienfaktor”. Och hur allt detta spiller över på andra arenor – till partiledardebatten i Agenda, till intervjuer, till hur politiken förs överallt. Allt ska kunna klippas till trettio sekunder. Allt ska kunna spridas.
Problemet är inte att politiker använder nya kanaler. Problemet är att dessa kanaler inte är designade för demokrati. De är designade för att sälja annonser och för att underhålla. TikToks algoritm dikterar vad som visas härnäst, baserat på ett hemligt recept vars bevekelsegrunder vi inte kan veta. X, tidigare Twitter, har efter Elon Musks övertagande förvandlats till en plattform som systematiskt förstärker vissa röster och tystar andra, enfärsk forskning från Sky News visar hur mer än hälften av det politiska innehållet på plattformen kommer från extrema konton. Facebook och Instagram har slutat ta emot politiska annonser. Det digitala opinionsbildningslandskapet formas av kommersiella logiker, av auktoritära staters intressen, av enskilda miljardärers politiska agendor.
Men det finns en annan väg. Eller faktiskt flera.
För medan vi talar om TikTok och X som om de vore de enda alternativen, växer en helt annan digital värld fram. Den bygger inte på slutna plattformar utan på öppna protokoll. Den ägs inte av enskilda företag utan förvaltas av alla. Den styrs inte av hemliga algoritmer utan av transparenta val. Och den finns redan här, idag, redo att användas.
Föreställ dig ett Sverige där Sveriges Radio publicerar sitt innehåll via ett öppet protokoll. Där du kan lyssna på P1 Förmiddag i din valda app. Kanske Mastodon, kanske BlueSky, kanske något annat. Där SVT Play integrerar med PeerTube så att deras program går att ta del av i samma federerade nätverk där du också följer din lokaltidning, din kommuns information, dina favoritbloggar. Där Dagens Nyheter, Expressen, Dagens ETC, Kvartal, Göteborgs-Posten och många andra medier publicerar sina texter mot samma protokoll, men naturligtvis med de betallösningar de behöver för att finansiera sitt journalistiska arbete.
Föreställ dig att din kommun driver en egen instans i detta nätverk, där medborgardialog sker utan att vara beroende av Metas eller Googles nycker. Du kan ha föräldradialogen om skolan utan att behöva teckna avtal med Meta. Du kan hantera kommunikation i föreningslivet utan att vara tvungen att ha instagram eller WhatsApp. Där Arbetsförmedlingen kan dela viktig information direkt, där Försäkringskassan kan nås utan mellanhand. Där civilsamhällets organisationer; idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, alla har sina platser i samma sammankopplade digitala samhällsväv. Din egen blogg på WordPress ansluts automatiskt. Allt prat om att “sprida budskap i sociala medier” skulle kunna ersättas av något nytt och väldigt annorlunda. Att publicera i en gemensam digital infrastruktur som ingen enskild aktör kontrollerar.
Det är inte science fiction. Tekniken finns redan. ActivityPub heter protokollet, och det funkar ungefär som e-post . Många olika leverantörer, men alla kan kommunicera med varandra. Mastodon är en av plattformarna som bygger på det. Europeiska kommissionen driver redan sin egen server på detta protokoll. Svenska Wikimedia också. WordPress, som driver en fjärdedel av världens webbplatser, har integrerat stödet. PeerTube erbjuder videoplattform. PixelFed fungerar som Instagram. Friendica som Facebook. Alla kan prata med varandra, över gränserna. Alldeles häromdagen såg en ny tjänst dagens ljus på protokollet, Bonfire, en version av hur Facebook såg ut tidigare, i syfte att forma gemenskaper.
Och ja, TikTok och X skulle fortfarande finnas kvar. De är digitala tivolin, som jag kallade dem i studion. Underhållningsmiljöer. Det är okej. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Olika platser för olika syften. Men skillnaden är att vi då skulle ha ett val. Ett verkligt val. Ett opinionsbildningslandskap med valfrihet, öppenhet, transparens.
I ett sådant landskap skulle algoritmerna fungera annorlunda. På Mastodon ser du ett kronologiskt flöde av dem du följer. Inget förstärks för att det väcker starka känslor. När du gillar något så sprids det inte automatiskt vidare. Personen som skrev det ser bara att du tyckte om det. På BlueSky, den snabbväxande plattformen som bygger på AT-protokollet, kan du välja mellan olika “kuratorer” som sorterar ditt flöde på olika sätt. Du bestämmer själv vilken algoritm du vill använda. Ingen företagsledning i Kalifornien eller Peking styr vad du får se.
Reka Tolnai sa i programmet att politiker måste vara där väljarna är. Det stämmer. Men frågan är hur vi kom till en situation där väljarna bara finns på platser ägda av främmande makter och kommersiella intressen. För trettio år sedan fanns medborgarna också på torg och i föreningslokaler, i studiecirklar och på bibliotek. Där finns de idag med. Platser som samhället själv äger och förvaltar. Det digitala samhället kan se likadant ut, eller dra lärdom av vår fysiska miljö, om vi väljer det.
Det som behövs är politisk vilja och institutionellt mod. Att public service och övriga medier väljer att bidra till utvecklingen. Att kommuner och regioner ser möjligheten att äga sina digitala mötesplatser. Att politiska partier inser att oberoende inte bara gäller ekonomi utan också digital infrastruktur. Att vi gemensamt förstår att ett digitalt samhälle och demokrati i en digital tid förutsätter något något av oss.
För fem år sedan ledde jag en statlig offentlig utredning just om det demokratiska samtalet i en digital tid. Sedan dess har vi sett hur rätt vi hade i vår analyser och bedömningar. Samtidigt har lösningarna blivit tydligare, tekniken mognat, erfarenheterna växt. Vi vet nu vad som behöver göras. Vi har verktygen. Det enda som fattas är beslutet att faktiskt göra det.
Inför valet 2026 kommer politiker att fortsätta jaga virala klipp på TikTok. Journalister kommer att rapportera om vad som trendar på X. Det är mer eller mindre oundvikligt. Men parallellt med detta skulle något annat kunna växa fram. En digital infrastruktur värd namnet. Ett opinionsbildningslandskap där demokratin sätter villkoren, inte uppmärksamhetsekonomin. Där transparens och öppenhet är regel, inte undantag. Där invånare kan mötas i digitala rum som ingen kan stänga, där ingen kan ändra reglerna över en natt, där algoritmer tjänar samtalet istället för att manipulera det.
Det skulle vara en värld där min blogg på carlheath.se automatiskt syns i samma flöde som SR:s nyheter, där du kan välja att följa både din lokaltidning och statliga myndigheters information utan att någon kan censurera, algoritmiskt dölja eller kommersiellt exploatera ditt engagemang. Där det finns rum för både lättviktigt och tungt, för både underhållning och upplysning, men där spelreglerna är våra egna.
När jag lämnade studion tänkte jag på det Reka sa om att politiken måste vara tillgänglig, att färre och färre engagerar sig, att man nästan måste väva in politik i humor och trender för att nå fram. Det är sant, men det är också ett symptom på att vi byggt fel. Vi har anpassat demokratin till plattformarnas format istället för att bygga plattformar för demokratins behov.
Det går att vända. Det krävs bara att vi som samhälle väljer att göra det. Att vi tar det obekväma steget bort från invanda mönster, mot något bättre. Tekniken finns. Viljan måste komma från oss alla.
#demokrati #demokratiskaSamtalet #digitalResiliens #innovation #socialMedia #svenska
-
Informationskrigets många ansikten
Panelens deltagareDet var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.
Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.
Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.
I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.
Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.
Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.
Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.
En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.
Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?
Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.
Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.
En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.
#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska
-
Informationskrigets många ansikten
Panelens deltagareDet var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.
Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.
Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.
I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.
Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.
Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.
Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.
En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.
Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?
Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.
Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.
En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.
#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska
-
Informationskrigets många ansikten
Panelens deltagareDet var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.
Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.
Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.
I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.
Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.
Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.
Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.
En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.
Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?
Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.
Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.
En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.
#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska
-
Informationskrigets många ansikten
Panelens deltagareDet var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.
Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.
Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.
I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.
Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.
Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.
Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.
En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.
Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?
Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.
Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.
En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.
#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska
-
En tanke om en avgång – när strukturen formar hatet
Anna-Karin Hatt avgick idag som partiledare för Centerpartiet. Efter fem månader konstaterar hon att hatet och hoten varit värre än hon kunde föreställa sig, att det kryper under huden, att hon inte känner sig trygg, inte ens hemma. Hon är inte den första. Hon kommer inte vara den sista. Det har gått fem år sedan jag överlämnade betänkandet om det demokratiska samtalet till regeringen. Under fem år där vi byggt upp en myndighet för psykologiskt försvar, bildat en mediemyndighet och fått ny lagstiftning på plats i EU. En tid där medvetenheten ökat, där stödet förstärkts. Ändå fortsätter förtroendevalda att tystnas. Ändå avgår partiledare.
Vi har förstått att hat och hot är ett demokratiproblem. Att när förtroendevalda tystnas förlorar demokratin röster, perspektiv och kompetens. Vi vet att detta drabbar ojämnt, att kvinnor får fler och elakare hot, särskilt de som tar upp jämställdhet eller integration.
Jag har själv sett vad det innebär. Under arbetet med utredningen om det demokratiska samtalet blev jag själv måltavla för organiserade kampanjer av hot och hat, både från grupper i Sverige och från utlandet. Jag såg hur metodiskt auktoritära och antagonistiska aktörer arbetar för att identifiera och tysta opinionsbildare. Hur de använder hat och hot som vapen, inte för att vinna argument, utan för att tysta röster. Jag hade turen att ha en arbetsgivare som tog hand om mig. Men många som kämpar för demokratin saknar sådant skydd. Och när en röst tystnas förändras bilden av opinionen. Samtalet och dess utfall påverkas och förvanskas.
Men vår förståelse för problemet har inte lett till rätt lösningar. Vi fortsätter behandla hat och hot som om det vore något som kan lösas genom att stärka individen, genom bättre stöd, mer utbildning och tryggare arbetsmiljö. Det är viktigt, men det räcker inte. För hat och hot är inte i första hand ett individuellt problem som kan lösas med individuellt stöd.
Jämför med trafiken. När fler skadas bygger vi säkrare vägar, designar gatumiljöer som saktar ner bilar, skapar separata cykelvägar. Vi förstår att infrastrukturen skapar risker, och därför måste vi förändra den. Samma logik måste gälla för det digitala opinionsbildningslandskapet.
Hat och hot uppstår i en struktur. Det digitala opinionsbildningslandskapet där vårt demokratiska samtal förs är byggt på principer som systematiskt förstärker det beteende vi försöker motverka.
Plattformarnas algoritmer belönar engagemang framför allt annat. Inte sanning, inte eftertanke, inte respekt, utan engagemang. Och vad driver engagemang? Konflikt och upprördhet. Ett elakt påhopp får fler delningar än en nyanserad reflektion, en förenkling sprids snabbare än en komplex analys, en attack når längre än en konstruktiv diskussion. Detta är ingen olycklig bieffekt av systemet. Det är designens logiska konsekvens.
Plattformarna tjänar pengar på vår uppmärksamhet. När algoritmen lär sig att konflikt håller oss kvar längre än konsensus förstärks konflikten. Resultatet blir ett landskap där starka röster förstärks medan moderata försvinner, där polarisering belönas och nyans straffas, där den mest extrema tolkningen sprids snabbast medan kontexten drunknar i bruset. I en sådan miljö blir hat och hot strukturens logiska produkt.
Vi kan inte fortsätta lägga ansvaret på individen att stå emot en struktur designad för att slita ner. Strukturen skapar risken, och därför måste vi förändra strukturen.
Det handlar om var vi väljer att föra våra demokratiska samtal. Om vi fortsätter att lägga opinionsbildningen på plattformar vars algoritmer belönar konfrontation, då kommer vi fortsätta få konfrontation. Om vi lämnar kontrollen till företag vars ekonomiska incitament står i konflikt med demokratins behov, då kommer demokratin fortsätta förlora. Det handlar om hur de digitala demokratiska arenorna är designade, och i vilket syfte. För aktieägarvärde genom att de tjänar pengar på att fånga vår uppmärksamhet, eller för det deliberativa samtal demokratin är beroende av? Vi måste lära oss att skilja på digitala tivolin och digitala torg.
När Anna-Karin Hatt konstaterar att samhällsdebatten blivit råare under de senaste tio åren pekar hon på något viktigt. Det är samma decennium som sociala mediers algoritmer blivit alltmer sofistikerade i att optimera för engagemang, samma decennium som plattformarna gått från kronologiska flöden till algoritmiskt kurerade upplevelser, samma decennium som affärsmodellen gått från att erbjuda en tjänst till att sälja vår uppmärksamhet.
Problemet är systemet. Lösningen är strukturell. Vi behöver digitala demokratiska arenor designade för demokratins behov, inte för aktieägarnas vinster. Vi behöver kanaler för opinionsbildning där incitamenten gynnar reflektion framför reflexer, förståelse framför förargelse, samtal framför strid.
Ansvaret för detta är politiskt. Men det handlar inte i första hand om att politiken ska hantera konsekvenserna av de strukturella problemen. Visst är stödprogram, utbildning för utsatta och bättre skydd för förtroendevalda viktigt. Men det är att behandla symptom på ett problem. Nu är tiden att ta tag i de strukturella problemen. Om att ställa krav på de digitala arenor där demokratiska samtal förs. Om att forma villkor för ett digitalt opinionsbildningslandskap som tjänar demokratin, inte underminar den.
Fem år har gått sedan jag var särskild utredare, om att värna det demokratiska samtalet i en digital tid. Fem år där vi fokuserat på att skydda individen framför andra åtgärder. Framåt så måste vi fokusera på att förändra strukturen. För demokratin kan inte bygga på att enskilda individer ska vara tillräckligt uthålliga för att stå emot ett system som är designat för att slita ner dem.
Kanske får vi höra goda politiska förslag i den kommande valdebatten om hur man finner lösningar för ett stärkt digitalt samtal i en digital tid?
Läs mer:
Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid: Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Stockholm: Regeringskansliet.
SVT Nyheter. (2025, oktober 15). Anna-Karin Hatt avgår som partiledare för Centerpartiet. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hatt-avgar-till-stamman
Lessig, L. (2006). Code: Version 2.0. Basic Books. http://codev2.cc/
Doctorow, C. (2023). The Internet Con: How to Seize the Means of Computation. Verso Books.
-
Amerikas digitala avrustning hotar internationell säkerhet
Under 2025 har Trumpregimen genomfört en systematisk nedmontering av USA:s kapacitet inom cybersäkerhet, psykologiskt försvar och skydd mot hybrida hot. Flera myndigheter och initiativ som tidigare skyddat amerikanska intressen i den digitala domänen har försvagats eller lagts ned. Administrationen har bland annat avskedat erfarna cybersäkerhetsexperter, omorganiserat bort centrala funktioner, strypt finansiering till forskning om desinformation och stängt ned enheter som övervakat utländska påverkanskampanjer. Dessa åtgärder har motiverats av Trumpregimen med hänvisning till kostnadseffektivitet, minskad byråkrati och ideologiska principer om yttrandefrihet. Det framstår dock som om USA ensidigt avväpnar sig självt på områden där hoten från antagonister nu ökar.
Det pågår en märklig och svårförklarlig utveckling i USA när det gäller skyddet av samhällets digitala säkerhet. Sedan Trumpregimen tillträdde har den i hög fart ägnat sig åt en systematisk nedmontering av det digitala samhällsskydd som under decennier byggts upp för att skydda landet mot främmande makt och kriminalitet. Varför ägnar sig USA åt detta självskadebeteende? Vilka blir konsekvenserna för USA, och vad innebär det för Sverige och Europa? Den här texten är ett försök att bringa klarhet i det som nu sker.
Oroväckande händelser och signaler
Flera anmärkningsvärda händelser har inträffat i närtid. I ett mötesrum på Cybersecurity and Infrastructure Security Agency (CISA) fick hundratals cybersäkerhetsspecialister nyligen beskedet att de verktyg de använder för att spåra och neutralisera cyberhot mot federal infrastruktur kommer att upphöra att fungera. Kontrakten för VirusTotal, en viktig databas för att identifiera malware, och Censys, ett kritiskt verktyg för cyberunderrättelser, har avslutats. Kontraktsanställda vid företag som Nightwing och Peraton har fått lämna in sina tjänstetelefoner då även deras arbete avvecklats.
I ett annat möte, denna gång i utrikesdepartementets lokaler, informerades personalen vid Counter Foreign Information Manipulation and Interference Hub (R/FIMI), tidigare känt som Global Engagement Center (GEC), om att deras verksamhet läggs ned helt. Enheten, grundad 2011 och med utökat mandat 2017 med stöd från både republikaner och demokrater, har haft till uppgift att “identifiera, förstå, exponera och motverka utländsk statlig och icke-statlig propaganda och desinformation”. Utrikesminister Marco Rubio motiverade avvecklingen med att verksamheten aktivt ska ha “aktivt tystat och censurerat” amerikaner och att folket inte behöver en “obskyr myndighet” för att skyddas från lögner.
Samtidigt råder en märkbar tystnad bland ledare hos cybersäkerhetsföretag på Wall Street, i Silicon Valley och i tech-hubbar från Boston till Seattle. Detta efter att president Donald Trump utfärdat ett häpnadsväckande presidentdekret riktat mot Christopher Krebs, CISA:s första direktör. Krebs, som sparkades av Trump i november 2020 efter att ha förklarat presidentvalet som säkert, har blivit måltavla för presidentens vrede. Dekretet återkallar hans säkerhetsgodkännande och, ännu mer anmärkningsvärt, drar in alla säkerhetsgodkännanden för anställda vid hans nuvarande arbetsgivare SentinelOne, ett av USA:s ledande cybersäkerhetsföretag.
“Få inom cybersäkerhetsbranschen har kommenterat incidenten av rädsla för vedergällning från Vita huset”, noterar en artikel i Lawfare. Katie Moussouris, VD för Luta Security och tidigare medlem i Cyber Safety Review Board, är en av få som offentligt kritiserat angreppet mot Krebs och SentinelOne: “Att rikta in sig på en tidigare statlig anställd för att ha gjort sitt jobb och utvidga det till deras nuvarande arbetsgivare ett halvt decennium senare kommer att ha en avskräckande effekt som gör oss alla mindre säkra.” Hon tillägger: “Företag kommer att tveka att anställa tidigare statliga cybersäkerhetsexperter, vilket berövar den privata sektorn deras välbehövda erfarenhet och perspektiv, och den federala regeringen kommer att få ännu svårare att locka till sig och behålla talang på toppnivå inom cybersäkerhet.”
I början av april avskedades general Timothy Haugh, fyrstjärnig general och chef för både National Security Agency (NSA) och U.S. Cyber Command – USA:s viktigaste cybersäkerhets- och signalspaningsorganisationer – med omedelbar verkan. Även NSA:s biträdande chef Wendy Noble fick gå. Avskedandena skedde utan offentlig förklaring och väckte omedelbar oro på Capitol Hill och bland säkerhetsexperter. Haugh, tillsatt under Biden-administrationen men enhälligt bekräftad av senaten, ansågs vara en högt respekterad ledare med särskild expertis i att motverka rysk propaganda.
“Detta är en ovärderlig gåva till USA:s motståndare – Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea”, kommenterade en anonym säkerhetsanalytiker. Senator Angus King från Maine, medlem i både försvars- och underrättelseutskotten, utbrast: “Denna nyhet kunde inte vara mer allvarlig med tanke på allvaret och vårt behov av cybersäkerhet. Amerikanska institutioner attackeras dagligen.” Representanten Don Bacon, republikan från Nebraska och ordförande för representanthusets utskott för cyberfrågor, skrev på sociala medier: “Han sparkades utan offentlig förklaring. Denna åtgärd hämmar våra cyber- och signalspaningsoperationer.” Dessa avskedanden är bara tidiga steg i en omfattande och pågående omstrukturering av USA:s nationella säkerhetsinfrastruktur, en process som denna text syftar till att belysa.
Ideologi och strategi bakom nedmonteringen
Trumpadministrationens beslut att nedmontera cybersäkerhets- och informationsförsvarsstrukturer förefaller drivas av en kombination av ideologiska övertygelser och strategiska överväganden. En central faktor är en ideologisk skepsis mot statliga verksamheter och aktiviteter som uppfattas begränsa yttrandefrihet. Administrationen har beskrivit myndigheternas arbete mot desinformation som otillbörligt övervakande av amerikansk yttrandefrihet. I april annonserade utrikesminister Marco Rubio stängningen av utrikesdepartementets center mot utländsk desinformation (R/FIMI, tidigare GEC) med motiveringen att kontoret “aktivt tystade och censurerade rösterna hos de amerikaner de var tänkta att tjäna”. Rubio argumenterade i en debattartikel att “American people don’t need an obscure agency to ‘protect’ them from lies’”. Den underliggande logiken är att insatser mot desinformation i sig ses som ett större hot mot fri debatt än desinformationen själv. På samma tema signerade president Trump en exekutiv order om att “stoppa federal censur” på sin första dag tillbaka vid makten, vilken bland annat beordrade justitiedepartementet att utreda desinformationsforskare – utifrån premissen att detta arbete utgör censur. Begreppet “yttrandefrihet” har därmed politiserats och vapeniserats, där Trumpadministrationen menar att statliga motåtgärder mot antagonisters otillbörliga informationspåverkan är liktydigt med att kväsa legitima åsikter.
En annan ideologisk drivkraft är Trumpregimens generella misstro mot det etablerade säkerhets- och underrättelseetablissemanget, som Trump ofta anklagat för partiskhet eller illojalitet. Många av de strukturer som nu försvagats etablerades under tidigare administrationer (t.ex. CISA 2018, GEC 2016) för att hantera hot som rysk valpåverkan, cyberangrepp och konspirationsteorier. Trump och hans allierade har ofta avfärdat eller ifrågasatt dessa hotbilder. Exempelvis ifrågasatte Trump öppet omfattningen av rysk inblandning i valet 2016 och motsatte sig länge beskrivningar av rysk desinformation kring valet 2020. Personer och enheter associerade med att ha påtalat sådana hot har utmålats som politiska motståndare. Ett tydligt exempel är Trumps långvariga konflikt med Christopher Krebs, CISA:s förste chef. Krebs fick sparken 2020 efter att ha vidhållit att presidentvalet var säkert, vilket gick emot Trumps narrativ. När Trump återvände till makten 2025 fortsatte han på denna linje genom att personligen rikta sig mot Krebs. I april 2025 utfärdades ett presidentmemorandum som beordrade en federal utredning av Krebs, drog in hans säkerhetsklassning och suspenderade säkerhetsklassningarna för alla anställda vid Krebs dåvarande arbetsgivare. Denna exceptionella åtgärd har tolkats som en vedergällning mot någon Trump betraktar som illojal, och sänder en signal till andra inom cybersäkerhetsområdet att inte trotsa presidentens narrativ. Sådana personmotiverade attacker visar på ett strategiskt förhållningssätt för att stärka makten kring presidentämbetet. Genom att avskräcka experter från att uttala sig om exempelvis valpåverkan eller IT-sårbarheter som strider mot presidentens intressen, hoppas man eliminera potentiella kritiker inom staten. Effekten blir att myndigheter och experter drar sig för att rapportera hot som inte passar den politiska agendan, vilket underlättar för administrationen att bedriva sin politik ostört.
Ytterligare ett motiv är viljan att “banta ned” staten och minska kostnader under förevändning av effektivitetsvinster. Trump inrättade vid makttillträdet en ny “Department of Government Efficiency” (DOGE) för att granska myndigheter och skära kostnader. Under denna täckmantel har man dock genomfört aktioner som snarare äventyrar säkerheten. Ett uppmärksammat fall är när en grupp DOGE-anställda i mars 2025, ledda av Trumps nytillsatte rådgivare Elon Musk, tog sig in i interna system hos den federala arbetsrättsmyndigheten NLRB under förespegling att de skulle “granska data” för effektivitet. Istället verkar DOGE-teamet ha extraherat stora mängder känslig data om bland annat facklig organisering och pågående rättsfall, och dessutom försökt dölja sina spår genom att be om att aktiviteten inte skulle loggas, stänga av övervakningsverktyg och radera åtkomstloggar manuellt. Cybersäkerhetsexperter jämförde detta beteende med tillvägagångssättet hos kriminella eller statsunderstödda hackare. Även om DOGE:s officiella mandat är att spara pengar, tyder detta exempel på en djupare strategisk agenda. Trumpadministrationen prioriterar kontroll över information framför att upprätthålla normala säkerhetsprocedurer. Att Elon Musk, en tech-miljardär med egna affärsintressen, givits en sådan roll illustrerar dessutom en ideologisk tro på att näringslivets aktörer kan göra statens jobb bättre, även på känsliga områden. Kritiker menar dock att detta snarare öppnar för oligarkiskt inflytande över statens data och undergräver professionella standarder. Historikern Anne Applebaum varnar rentav för att Trump är på väg att förvandla USA till “ett nytt Ryssland” genom att sudda ut gränsen mellan offentligt och privat och gynna egna lojala oligarker – en kurs hon menar måste stoppas.
Nedmonteringen av dessa skyddsstrukturer bottnar i ideologiska övertygelser om att staten inte ska “lägga sig i” informationsflödet – en övertygelse färgad av föreställningen att tidigare åtgärder mot desinformation var politiskt vinklade. Strategiskt tycks man också vilja rensa ut “illojala” element och centralisera informationskontrollen hos presidentens förtrogna. Följden är att många av USA:s “brandväggar” mot cyberangrepp och påverkansoperationer monteras ned, drivet av en blandning av principen om obegränsad yttrandefrihet, misstro mot expertis och en vilja att stärka det egna greppet om informationsagendan.
Inrikespolitiska risker och försvagad demokrati
Trumpadministrationens försvagning av cybersäkerhet och psykologiskt försvar medför allvarliga inrikespolitiska risker. Främst hotas den demokratiska processen och medborgarnas tillit till institutioner när skyddet mot digitala angrepp och desinformation urholkas.
En omedelbar risk är att USA:s val och politiska diskurs blir mer sårbara för informationspåverkan. Genom att aktivt demontera regeringens motståndskraft mot desinformation, exempelvis genom att lägga ned R/FIMI/GEC, lämnas fältet fritt för falska narrativ att spridas okontrollerat. Det gäller både utländska desinformationskampanjer och inhemska aktörers spridning av konspirationsteorier. När staten inte längre aktivt bemöter eller korrigerar vilseledande information, ökar risken att lögner och rykten normaliseras i det offentliga samtalet. Den amerikanska disinformationsexperten Nina Jankowicz påpekar att USA befinner sig i en situation där “pernicious, and deliberate lies – and Americans’ indifference to them – got us here”. När osanningar blir normala inslag i politiken och inte längre bemöts, riskerar medborgarna att fatta beslut baserat på falska premisser. Tilliten till valresultat och demokratiska institutioner kan snabbt erodera. Detta sågs redan efter valet 2020, då konspirationsteorier om valfusk fick fäste hos en stor del av allmänheten, trots motbevis från valmyndigheter. Utan en stark statlig motbild (som de gemensamma uttalanden om valens säkerhet från Krebs och CISA 2020) kan liknande narrativ spridas ohejdade kring kommande val, vilket undergräver demokratins legitimitet.
En relaterad risk är att förtroendet för institutioner – myndigheter, domstolar, media – minskar när de inte längre upplevs kunna stå emot desinformation eller yttre manipulation. Trumpregimens åtgärder har i flera fall direkt riktat sig mot den professionella tjänstemannakåren och säkerhetsexperterna. Massuppsägningar och omplaceringar har redan ägt rum. I april 2025 avskedades exempelvis 1 400 anställda (över 80%) på konsumentskyddsmyndigheten CFPB, ett drag som setts som en politisering av myndigheten. Inom Department of Homeland Security har den nya ledningen (under nomineringen av Kristi Noem) tydligt deklarerat att CISA gått “för långt” och att dess arbete mot desinformation ligger utanför dess kärnuppdrag. Signalpolitiken är att professionella bedömningar kring digitala hot åsidosätts till förmån för politiska prioriteringar. Detta skapar en uppenbar risk för rädsla bland kvarvarande experter. Om de larmar om exempelvis rysk påverkan eller högerextrem desinformation, riskerar de att bli nästa måltavla. Katie Moussouris varnade för den ”avskräckande effekt” som Trumps personangrepp på Chris Krebs har: “targeting a former government employee for doing their job… will have a chilling effect that makes us all less safe”. Hon befarar att företag kan tveka att anställa tidigare offentliganställda experter av rädsla för Vita husets repressalier, och att kompetensflykten på sikt försvagar både statens och privata aktörers förmåga att hantera cyberhot. Redan i februari 2025 placerades hela CISA-enheten som arbetat med att motverka utländska påverkansoperationer på “administrativ ledighet”, i praktiken tagen ur funktion. Internt sänder detta budskapet att dessa frågor inte längre värderas, vilket är demoraliserande och urholkar institutionell kapacitet.
Ur ett rättsstatsperspektiv innebär utvecklingen också risk för ökat maktmissbruk och politisering. När organ som skulle skydda mot hybridpåverkan istället används för att gynna presidentens egen agenda, förvanskas deras syfte. DOGE-incidenten på NLRB är ett oroande exempel, där Vita huset tycks ha utnyttjat tillgången till data för potentiellt politiska syften istället för att skydda myndighetens dataintegritet. Det liknar hur auktoritära regimer agerar genom att använda statens resurser för att bevaka inre opposition, vilket riskerar att underminera medborgarnas rättigheter och förtroendet för statens opartiskhet. Nina Jankowicz påpekar oroväckande drag. “Löften om brottsutredningar av politiska fiender, utplånandet av den professionella statsapparaten, olaglig upplösning av en myndighet, en oligark som kontrollerar regeringen. Om vi såg motsvarande hända i något annat land skulle vi kalla det en demokratisk kris.” Hennes uttalande speglar hur de inrikespolitiska effekterna av Trumps politik nu börjar likna en auktoritär stat mer än en stabil demokrati.
Den inrikespolitiska hotbilden visar att USA:s demokratiska motståndskraft nu försvagas. När samhällets immunsystem mot informationspåverkan slås ut, blir det enklare för lögner och desinformation att styra eller påverka opinionen. När nyckelpersoner och myndigheter inom cybersäkerhet tystas eller försvinner, ökar sårbarheten för digitala angrepp. Och när medborgarna ser institutioner rämna genom utrensningar och maktmissbruk, riskerar cynismen och misstron att breda ut sig. Både informerade medborgare och robusta institutioner, demokratins fundament, är nu satta under tryck i Trumps USA 2025.
Antagonister utnyttjar maktvakuumet
Med USA:s pågående nedmontering av försvaret mot cyber- och informationshot uppstår ett farligt maktvakuum som antagonistiska aktörer skyndar att utnyttja. Både främmande makt och icke-statliga aktörer kan dra fördel av att USA inte längre bevakar och bemöter attacker som tidigare. Hotbilden mot USA och dess allierade håller därmed på att förändras och förvärras.
En tydlig konsekvens är att statsaktörer som Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea får friare spelrum att genomföra cyberangrepp och desinformationskampanjer. Dessa länder har investerat massivt i hybridkrigföring. Tidigare uppskattningar från utrikesdepartementet visar att Ryssland spenderar ca 1,5 miljarder dollar årligen på utländska påverkansoperationer, Iran runt 1,26 miljarder och Kina “flertals miljarder” på propaganda och informationskrigföring. Samtidigt har USA avvecklat sitt främsta verktyg för att bevaka och svara på sådana kampanjer genom stängningen av R/FIMI/GEC. Kontrasten är slående. USA har ensidigt avrustat medan motståndarna rustar upp. Som senator Jeanne Shaheen noterade: “Moskva och Peking firar varje gång den här administrationen monterar ned ännu ett utrikespolitiskt verktyg”. Ryska och kinesiska strateger ser en gyllene möjlighet att intensifiera sina operationer när USA självmant kliver av spelplanen.
När det gäller cybersäkerhet innebär personalneddragningar och resursindragningar att USA:s detektions- och försvarsförmåga försvagas. Hundratals cybersäkerhetsspecialister inom CISA har informerats om att kritiska verktyg för “threat hunting” inte längre kommer vara tillgängliga. I april meddelades internt att CISA slutar använda malware-databasen VirusTotal och tjänsten Censys för hotinformation, som del av “bredare nedskärningar”. Utan dessa verktyg blir det svårare att upptäcka skadlig kod och cyberangrepp i tid. Samtidigt har höga chefer med ansvar för cybersäkerhet lämnat sina poster, antingen frivilligt eller efter påtryckningar. I april avgick exempelvis tjänstemän på CISA som lett initiativet “Secure by Design”. Dessutom fick NSA:s chef och vice chef sparken. Ett abrupt ledarskapsvakuum vid NSA, USA:s största signalspanings- och cyberförsvarsorganisation, kan hämma förmågan att identifiera och stoppa avancerade statsstödda hackare. Risken för framgångsrika dataintrång mot amerikanska mål ökar nu markant. Säkerhetsföretag har redan noterat att kinesiska aktörer intensifierat sina intrångsförsök mot amerikansk infrastruktur under våren 2025, möjligen i förvissningen om att motståndet försvagas.
Att DOGE-teamet under Elon Musk kunde extrahera känsliga data från NLRB och kringgå säkerhetskontroller straffritt kan dessutom signalera till utländska underrättelsetjänster att intern tillsyn och säkerhet är eftersatt, vilket kan underlätta spionage. Om en amerikansk myndighet (DOGE) kan agera så, vad hindrar en välplacerad insider från att göra detsamma för främmande makt? När Vita huset självt signalerar att loggar kan stängas av och spår döljas, urholkas inneboende kontrollmekanismer, och sårbarheten för infiltration eller korruption ökar.
Inom skyddet mot informationspåverkan är effekten lika oroande. Genom att sluta bekämpa utländsk desinformation lämnar USA fältet vidöppet för propaganda som syftar till att splittra befolkningen och undergräva demokratin. Ryska trollfabriker kan nu operera med minskad risk för upptäckt. Under Trumps första mandatperiod vidtogs åtgärder mot ryska påverkansaktörer, men i den nya politiska miljön 2025 är sådana motåtgärder osannolika. FBI och underrättelseorganen har fått tydliga signaler att arbete mot desinformation inte prioriteras. Detta kan leda till att analyser om utländsk påverkan tonas ned internt, vilket låter fientliga narrativ rota sig djupare.
Ett förväntat scenario är att Kreml intensifierar sina informationsoperationer inför presidentvalet 2028. Tidigare fanns en moteld från underrättelsetjänster, plattformar och myndigheter. År 2025, med officiella kanaler tystade, kan ryska aktörer agera med större djärvhet. Liknande gäller Kina, som kan utnyttja frånvaron av amerikansk motpropaganda för att sprida sin syn på känsliga ämnen utan att bli utpekade som desinformatörer.
Men det är inte bara statliga aktörer som gynnas. Även icke-statliga antagonistiska aktörer, som extremistiska rörelser online, kan frodas. Arbetet mot inhemsk extremism har avstannat, och Trump har ofta trivialiserat vissa hot. Med mindre statlig övervakning kan radikaliserande desinformation spridas mer ohindrat, vilket kan öka risken för inrikes terrorism eller politiskt våld. Jankowicz formulerar det träffande: “Det kommer inte att bedrivas något motverkande av desinformation under Trumpadministrationen – bara ett omfamnande av den”. Detta antyder att regimen till och med kan använda desinformation som ett verktyg. Om regeringen själv sprider eller förstärker konspirationsteorier, förstärks ett “brus” i informationsmiljön som hindrar saklig debatt. Gränsen mellan yttre och inre hot suddas ut när presidentens narrativ går i takt med antagonistiska aktörers. Viss desinformation kan se en ömsesidig förstärkning mellan Trumps retorik och utländsk propaganda. Skillnaden är att tidigare bemöttes sådana narrativ aktivt av amerikanska institutioner; nu sker ingen samordnad dementi.
Den sammanlagda hotbilden blir en där angreppen ökar i frekvens och genomslagskraft. USA:s tidigare strategi att ”skapa kostnader” för angripare är satt ur spel. Förändringen riskerar att göra antagonistiska aktörer modigare. Som Jankowicz konstaterar innebär Trumps nya policy att Vita huset “kanoniserat lögner och konspirationsteorier om dem som bemöter desinformation”, vilket “ytterligare sporrar utländska aktörer och profitörer på desinformation som fortsätter att förorena vårt informationslandskap”. Både främmande stater och inhemska krafter som tjänar på kaos känner sig nu uppmuntrade. Resultatet blir inte bara att USA oftare drabbas, utan att angreppen riskerar träffa hårdare eftersom samhällets immunförsvar försvagats. Effekten riskerar att sprida sig även utanför USA:s gränser.
Ett globalt förändrat säkerhetslandskap
USA:s reträtt från ledarrollen inom digital säkerhet påverkar hela det internationella säkerhetslandskapet. Under decennier har USA varit en hörnsten i det globala samarbetet mot cyberhot och desinformation. När Trumpregimen nu intar en isolationistisk eller negativ hållning uppstår en betydande kompetens- och resurslucka, särskilt för Europa.
En omedelbar följd är att viktiga multilaterala initiativ kan försvagas. Inom NATO har USA traditionellt drivit utvecklingen av gemensamma cyberförsvarsförmågor. Nu finns risken att USA inte längre prioriterar dessa frågor. När amerikanska representanter tonar ned hotet från rysk desinformation, kan det leda till splittring inom alliansen. Europeiska NATO-länder, som ser rysk informationskrigföring som ett akut hot, kan finna att USA inte längre är en pålitlig partner. Sverige, som nyligen gick med i NATO med förhoppning om ökat digitalt stöd, kan behöva förlita sig mer på europeiska samarbeten.
Även utanför NATO, i forum som FN, innebär den nya amerikanska hållningen problem. USA har tidigare förespråkat internationella normer mot cyberattacker. Under Trump 2025 är det mindre troligt att USA fortsätter driva sådana normer. Detta skapar utrymme för Kina och Ryssland att fylla tomrummet med sina mer auktoritära visioner för cybersuveränitet och informationskontroll, vilket kan leda till en glidning bort från en fri och öppen internetordning.
För Europa innebär USA:s tillbakadragande att man tvingas axla mer ansvar. EU har tagit steg för att hantera digitala hot genom handlingsplaner, lagstiftning som Digital Services Act (DSA) och investeringar i cyberförsvar. Men EU:s insatser har ofta skett i samspel med amerikanska åtgärder. Om denna koordinering försvinner minskar effektiviteten. Sverige, med sin Myndighet för psykologiskt försvar, och dess systerorganisationer i Europa kan behöva utöka sin verksamhet för att kompensera. Ironiskt nog kan Trumps tillbakadragande ge bränsle åt europeisk egen kapacitet, men frågan är om EU kan fylla USA:s skor helt.
Transatlantiska företag påverkas också. Många stora sociala medie-plattformar är amerikanska. Tidigare har amerikanska administrationer pressat dem att ta ansvar för falskt innehåll. Under Trump 2025 är signalen den motsatta. Om USA slutar pressa plattformarna att motverka desinformation, kommer EU stå ensam i att försöka reglera dem via lagar som DSA – Digital Services Act. Det kan leda till en regleringsklyfta och komplicera samarbetet mellan USA och Europa kring tech-politik.
På det storpolitiska planet signalerar USA:s minskade engagemang en reträtt från globalt ledarskap. Europeiska länder undrar om de kan lita på USA:s säkerhetsgarantier generellt. Om USA ignorerar hybridkrigföring mot Europa, hur påverkar det NATO:s artikel 5? Det transatlantiska bandet slits tunnare när hotbildsuppfattningen divergerar, vilket gynnar auktoritära utmanare.
I förlängningen kan auktoritära stater stärka sitt globala inflytande i den digitala domänen. Kinas modell för “cyber suveränitet” kan få vind i seglen. Utvecklingsländer kan i högre grad vända sig till Kina för övervakningssystem. Tidigare amerikanskt stöd till oberoende media och civilsamhälle via USAID dras nu in, vilket innebär att kinesiska och ryska narrativ lättare kan få grogrund i länder där demokratin kämpar.
För Europa och Sverige specifikt innebär detta en mer otämjd informationsmiljö. Rysk desinformation som får verka oemotsagd i USA kan lättare spilla över till Europa. Konspirationsteorier som normaliseras i USA kan dyka upp i den svenska debatten. Svenska myndigheter kan inte längre peka på amerikanska faktagranskningar som stöd och kan till och med behöva hantera att USA självt blir en källa till desinformation. USA:s förändrade position i Ukraina förstärker redan ryska narrativ, vilket ställer NATO-allierade inför dilemmat att behöva säga emot Washington – en ovan situation som sannolikt skapar diplomatisk friktion.
USA:s reträtt försätter Europas och världens demokratier i ett nytt landskap där de måste fylla tomrummet eller riskera att motståndarna flyttar fram sina positioner. För Sverige innebär det ökat fokus på nationell och europeisk samverkan, samtidigt som man behöver planera för scenarier där USA är mindre närvarande i säkerhetsarbetet än förväntat. Den globala digitala säkerheten har blivit svårare att upprätthålla när dess historiska förkämpe abdikerat.
Långsiktiga konsekvenser
Den utveckling vi ser under Trumpregimen 2025 – där en demokratiskt vald regering medvetet monterar ned sitt eget lands skydd mot påverkansoperationer och cyberattacker – är närmast utan motstycke i modern historia. Sedan andra världskriget har västliga demokratier strävat efter att stärka sin motståndskraft, inte försvaga den. Inte ens under tidigare kontroversiella perioder har något liknande skett. Trump är unik i det att han förnekar eller nedtonar hot som säkerhetsetablissemanget anser reella och använder det som skäl att ta bort försvarsmekanismerna. Omfattningen 2025 är mycket större än under hans första mandatperiod. Vi ser en president som aktivt plockar isär existerande försvar mitt under pågående angrepp.
Historikern Anne Applebaum har varnat för en utveckling liknande den i Putins Ryssland, där statsapparaten blir ett verktyg för en maktelit. Skillnaden är att Ryssland byggde upp en massiv intern desinformationsapparat, medan USA nu varken vill sprida sin egen kontra-propaganda eller stoppa fiendens – i praktiken en ensidig avväpning på informationsfronten.
De långsiktiga konsekvenserna ser ut att bli djupgående. Västliga demokratier har kunnat stå emot hot genom samordning med USA som nav. Utan USA:s ledarskap minskar den kollektiva resiliensen. Vissa amerikanska kapaciteter, som NSA:s signalspaning, går inte lätt att ersätta. Västvärlden kan bli mer sårbar för strategiska chocker.
Om USA permanent lämnar fältet, skapas ett maktvakuum som auktoritära aktörer fyller. Kina kan etablera sig som dominerande inom “informationssäkerhet”, vilket ofta innebär censur och propaganda. Ryska narrativ kan vinna större global publik. Autokratiska normer kan normaliseras, och tilltron till objektiv sanning undergrävas globalt.
För USA självt är de långsiktiga följderna potentiellt ödesdigra. Genom att låta desinformation frodas riskerar det politiska klimatet att bli alltmer post-sanningsartat, där stora delar av befolkningen inte ens delar gemensam faktabas. Det försvårar möjligheterna till rationell politisk debatt och arbete. Det kan också bana väg för att antidemokratiska rörelser växer. Historien visar att när misstron mot institutioner blir tillräckligt utbredd, öppnar det dörren för illiberala demagoger. Trump själv är symtom på detta, men om hans åtgärder ytterligare urholkar tilliten kan ännu mer extrema krafter få fotfäste i USA framöver. De skyddsbarriärer (formella och informella) som ska finnas mot maktmissbruk riskerar förtvina ytterligare. På lång sikt kan USA hamna i en spiral av demokratisk tillbakagång, där institutionell kompetens tar årtionden att återuppbygga. Att blanda ihop politik och cybersäkerhet på detta sätt “blurs politics and cybersecurity” och “makes all of us less safe”, som cybersäkerhetsexperten Rob Joyce varnade nyligen.
USA:s agerande kan också få andra demokratier att svikta. Dels rent praktiskt, genom att hot som startar i USA sprider sig (t.ex. QAnon-konspirationen som började i USA men spred sig till Europa). Dels som exempel. Det finns redan tecken på att politiker i andra länder, inspirerade av Trump, ifrågasätter sina länders institutioner på liknande sätt. Om Trumpismens syn på desinformation (att det är en förevändning för censur) vinner anhängare globalt, kan fler länder dra ned på sina försvar, vilket skulle göra demokratiers position globalt mera utsatt. Vi kan paradoxalt nog hamna i en situation där västvärldens öppenhet och pluralism urholkas av inre krafter som utnyttjar just öppenheten för att sprida split och misstro – utan att motkrafter sätts in.
Ytterst kan långsiktiga försvagningar av västliga demokratier i cyber- och informationsdomänen påverka den globala maktbalansen. Informationsöverlägsenhet och teknologiskt kunnande har varit en styrka för demokratierna. Om den fördelen tappas kan autokratier och despoter får ett större övertag i detta århundradets geopolitiska landskap. Det innebär inte nödvändigtvis traditionell militär dominans, men kontroll över narrativ, möjligheten att så kaos i motståndares samhällen, och förmågan att störa kritisk infrastruktur vid behov. Europas avskräckning gentemot exempelvis ryska hybridaggressioner kan riskerar bli otillräcklig.
De långsiktiga kulturella effekterna bör inte heller underskattas. En generation kan växa upp i USA i ett medielandskap där staten inte främjar informerade medborgare. Om skolor och civilsamhälle inte får stöd i arbetet med källkritik, riskerar kunskapsresistens och cynism att bli norm. Det sprids vidare globalt via sociala medier. Europas demokratier riskerar utsättas för konsekvenserna av denna utveckling. Lögnens normalisering är svår att vända. Men faran är inte bara lögnerna i sig, utan att människor vänjer sig vid dem och blir likgiltiga så länge egna intressen gynnas. På sikt hotar detta själva idén om ett upplyst demokratiskt samhälle – en väg vi inte vill vandra.
Referenser
Project 2025 Aims to Derail Efforts to Stop Election Disinformation, Brennan Center for Justice, https://www.brennancenter.org/our-work/analysis-opinion/project-2025-aims-derail-efforts-stop-election-disinformation
Trump administration shutters US office countering foreign disinformation, The Guardian, https://www.theguardian.com/us-news/2025/apr/16/trump-state-department-foreign-disinformation
There will be no combatting disinformation during the Trump administration — only embracing it, WEXFO, https://wexfo.no/2025/02/20/there-will-be-no-combatting-disinformation-during-the-trump-administration-only-embracing-it/
A whistleblower’s disclosure details how DOGE may have taken sensitive labor data, NPR News, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security
Trump’s DHS pick says CISA is “far off-mission” and should be smaller, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/people/2025/01/trumps-dhs-pick-says-cisa-way-mission-and-should-be-smaller/402308/
CISA warns threat hunting staff of end to Google, Censys contracts as agency cuts set in, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/cybersecurity/2025/04/cisa-warns-threat-hunting-staff-end-google-censys-contracts-agency-cuts-set/404680/
NSF begins terminating select grant funding, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/nsf-begins-terminating-select-grant-funding/404698/
State Department moves cyber and intelligence bureaus under agencywide reorg, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/state-department-moves-cyber-and-intelligence-bureaus-under-agencywide-reorg/404753/
Whistleblower details how DOGE may have taken sensitive NLRB data, NPR All Things Considered, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security
The Downfall of the Global Engagement Center and Disappearing Guardrails Against Disinformation, Tech Policy Press, https://www.techpolicy.press/the-downfall-of-the-global-engagement-center-and-disappearing-guardrails-against-disinformation
Trump vs. Krebs and the Sound of Silence, Lawfare, https://www.lawfaremedia.org/article/trump-vs-krebs-and-the-sound-of-silence
HISTORIAN: Trump Turning America Into Russia Unless We STOP HIM (w/ Anne Applebaum), The Bulwark, http://www.youtube.com/watch?v=yvRF9S_5tTI
#Cybersäkerhet #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #USA
-
Amerikas digitala avrustning hotar internationell säkerhet
Under 2025 har Trumpregimen genomfört en systematisk nedmontering av USA:s kapacitet inom cybersäkerhet, psykologiskt försvar och skydd mot hybrida hot. Flera myndigheter och initiativ som tidigare skyddat amerikanska intressen i den digitala domänen har försvagats eller lagts ned. Administrationen har bland annat avskedat erfarna cybersäkerhetsexperter, omorganiserat bort centrala funktioner, strypt finansiering till forskning om desinformation och stängt ned enheter som övervakat utländska påverkanskampanjer. Dessa åtgärder har motiverats av Trumpregimen med hänvisning till kostnadseffektivitet, minskad byråkrati och ideologiska principer om yttrandefrihet. Det framstår dock som om USA ensidigt avväpnar sig självt på områden där hoten från antagonister nu ökar.
Det pågår en märklig och svårförklarlig utveckling i USA när det gäller skyddet av samhällets digitala säkerhet. Sedan Trumpregimen tillträdde har den i hög fart ägnat sig åt en systematisk nedmontering av det digitala samhällsskydd som under decennier byggts upp för att skydda landet mot främmande makt och kriminalitet. Varför ägnar sig USA åt detta självskadebeteende? Vilka blir konsekvenserna för USA, och vad innebär det för Sverige och Europa? Den här texten är ett försök att bringa klarhet i det som nu sker.
Oroväckande händelser och signaler
Flera anmärkningsvärda händelser har inträffat i närtid. I ett mötesrum på Cybersecurity and Infrastructure Security Agency (CISA) fick hundratals cybersäkerhetsspecialister nyligen beskedet att de verktyg de använder för att spåra och neutralisera cyberhot mot federal infrastruktur kommer att upphöra att fungera. Kontrakten för VirusTotal, en viktig databas för att identifiera malware, och Censys, ett kritiskt verktyg för cyberunderrättelser, har avslutats. Kontraktsanställda vid företag som Nightwing och Peraton har fått lämna in sina tjänstetelefoner då även deras arbete avvecklats.
I ett annat möte, denna gång i utrikesdepartementets lokaler, informerades personalen vid Counter Foreign Information Manipulation and Interference Hub (R/FIMI), tidigare känt som Global Engagement Center (GEC), om att deras verksamhet läggs ned helt. Enheten, grundad 2011 och med utökat mandat 2017 med stöd från både republikaner och demokrater, har haft till uppgift att “identifiera, förstå, exponera och motverka utländsk statlig och icke-statlig propaganda och desinformation”. Utrikesminister Marco Rubio motiverade avvecklingen med att verksamheten aktivt ska ha “aktivt tystat och censurerat” amerikaner och att folket inte behöver en “obskyr myndighet” för att skyddas från lögner.
Samtidigt råder en märkbar tystnad bland ledare hos cybersäkerhetsföretag på Wall Street, i Silicon Valley och i tech-hubbar från Boston till Seattle. Detta efter att president Donald Trump utfärdat ett häpnadsväckande presidentdekret riktat mot Christopher Krebs, CISA:s första direktör. Krebs, som sparkades av Trump i november 2020 efter att ha förklarat presidentvalet som säkert, har blivit måltavla för presidentens vrede. Dekretet återkallar hans säkerhetsgodkännande och, ännu mer anmärkningsvärt, drar in alla säkerhetsgodkännanden för anställda vid hans nuvarande arbetsgivare SentinelOne, ett av USA:s ledande cybersäkerhetsföretag.
“Få inom cybersäkerhetsbranschen har kommenterat incidenten av rädsla för vedergällning från Vita huset”, noterar en artikel i Lawfare. Katie Moussouris, VD för Luta Security och tidigare medlem i Cyber Safety Review Board, är en av få som offentligt kritiserat angreppet mot Krebs och SentinelOne: “Att rikta in sig på en tidigare statlig anställd för att ha gjort sitt jobb och utvidga det till deras nuvarande arbetsgivare ett halvt decennium senare kommer att ha en avskräckande effekt som gör oss alla mindre säkra.” Hon tillägger: “Företag kommer att tveka att anställa tidigare statliga cybersäkerhetsexperter, vilket berövar den privata sektorn deras välbehövda erfarenhet och perspektiv, och den federala regeringen kommer att få ännu svårare att locka till sig och behålla talang på toppnivå inom cybersäkerhet.”
I början av april avskedades general Timothy Haugh, fyrstjärnig general och chef för både National Security Agency (NSA) och U.S. Cyber Command – USA:s viktigaste cybersäkerhets- och signalspaningsorganisationer – med omedelbar verkan. Även NSA:s biträdande chef Wendy Noble fick gå. Avskedandena skedde utan offentlig förklaring och väckte omedelbar oro på Capitol Hill och bland säkerhetsexperter. Haugh, tillsatt under Biden-administrationen men enhälligt bekräftad av senaten, ansågs vara en högt respekterad ledare med särskild expertis i att motverka rysk propaganda.
“Detta är en ovärderlig gåva till USA:s motståndare – Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea”, kommenterade en anonym säkerhetsanalytiker. Senator Angus King från Maine, medlem i både försvars- och underrättelseutskotten, utbrast: “Denna nyhet kunde inte vara mer allvarlig med tanke på allvaret och vårt behov av cybersäkerhet. Amerikanska institutioner attackeras dagligen.” Representanten Don Bacon, republikan från Nebraska och ordförande för representanthusets utskott för cyberfrågor, skrev på sociala medier: “Han sparkades utan offentlig förklaring. Denna åtgärd hämmar våra cyber- och signalspaningsoperationer.” Dessa avskedanden är bara tidiga steg i en omfattande och pågående omstrukturering av USA:s nationella säkerhetsinfrastruktur, en process som denna text syftar till att belysa.
Ideologi och strategi bakom nedmonteringen
Trumpadministrationens beslut att nedmontera cybersäkerhets- och informationsförsvarsstrukturer förefaller drivas av en kombination av ideologiska övertygelser och strategiska överväganden. En central faktor är en ideologisk skepsis mot statliga verksamheter och aktiviteter som uppfattas begränsa yttrandefrihet. Administrationen har beskrivit myndigheternas arbete mot desinformation som otillbörligt övervakande av amerikansk yttrandefrihet. I april annonserade utrikesminister Marco Rubio stängningen av utrikesdepartementets center mot utländsk desinformation (R/FIMI, tidigare GEC) med motiveringen att kontoret “aktivt tystade och censurerade rösterna hos de amerikaner de var tänkta att tjäna”. Rubio argumenterade i en debattartikel att “American people don’t need an obscure agency to ‘protect’ them from lies’”. Den underliggande logiken är att insatser mot desinformation i sig ses som ett större hot mot fri debatt än desinformationen själv. På samma tema signerade president Trump en exekutiv order om att “stoppa federal censur” på sin första dag tillbaka vid makten, vilken bland annat beordrade justitiedepartementet att utreda desinformationsforskare – utifrån premissen att detta arbete utgör censur. Begreppet “yttrandefrihet” har därmed politiserats och vapeniserats, där Trumpadministrationen menar att statliga motåtgärder mot antagonisters otillbörliga informationspåverkan är liktydigt med att kväsa legitima åsikter.
En annan ideologisk drivkraft är Trumpregimens generella misstro mot det etablerade säkerhets- och underrättelseetablissemanget, som Trump ofta anklagat för partiskhet eller illojalitet. Många av de strukturer som nu försvagats etablerades under tidigare administrationer (t.ex. CISA 2018, GEC 2016) för att hantera hot som rysk valpåverkan, cyberangrepp och konspirationsteorier. Trump och hans allierade har ofta avfärdat eller ifrågasatt dessa hotbilder. Exempelvis ifrågasatte Trump öppet omfattningen av rysk inblandning i valet 2016 och motsatte sig länge beskrivningar av rysk desinformation kring valet 2020. Personer och enheter associerade med att ha påtalat sådana hot har utmålats som politiska motståndare. Ett tydligt exempel är Trumps långvariga konflikt med Christopher Krebs, CISA:s förste chef. Krebs fick sparken 2020 efter att ha vidhållit att presidentvalet var säkert, vilket gick emot Trumps narrativ. När Trump återvände till makten 2025 fortsatte han på denna linje genom att personligen rikta sig mot Krebs. I april 2025 utfärdades ett presidentmemorandum som beordrade en federal utredning av Krebs, drog in hans säkerhetsklassning och suspenderade säkerhetsklassningarna för alla anställda vid Krebs dåvarande arbetsgivare. Denna exceptionella åtgärd har tolkats som en vedergällning mot någon Trump betraktar som illojal, och sänder en signal till andra inom cybersäkerhetsområdet att inte trotsa presidentens narrativ. Sådana personmotiverade attacker visar på ett strategiskt förhållningssätt för att stärka makten kring presidentämbetet. Genom att avskräcka experter från att uttala sig om exempelvis valpåverkan eller IT-sårbarheter som strider mot presidentens intressen, hoppas man eliminera potentiella kritiker inom staten. Effekten blir att myndigheter och experter drar sig för att rapportera hot som inte passar den politiska agendan, vilket underlättar för administrationen att bedriva sin politik ostört.
Ytterligare ett motiv är viljan att “banta ned” staten och minska kostnader under förevändning av effektivitetsvinster. Trump inrättade vid makttillträdet en ny “Department of Government Efficiency” (DOGE) för att granska myndigheter och skära kostnader. Under denna täckmantel har man dock genomfört aktioner som snarare äventyrar säkerheten. Ett uppmärksammat fall är när en grupp DOGE-anställda i mars 2025, ledda av Trumps nytillsatte rådgivare Elon Musk, tog sig in i interna system hos den federala arbetsrättsmyndigheten NLRB under förespegling att de skulle “granska data” för effektivitet. Istället verkar DOGE-teamet ha extraherat stora mängder känslig data om bland annat facklig organisering och pågående rättsfall, och dessutom försökt dölja sina spår genom att be om att aktiviteten inte skulle loggas, stänga av övervakningsverktyg och radera åtkomstloggar manuellt. Cybersäkerhetsexperter jämförde detta beteende med tillvägagångssättet hos kriminella eller statsunderstödda hackare. Även om DOGE:s officiella mandat är att spara pengar, tyder detta exempel på en djupare strategisk agenda. Trumpadministrationen prioriterar kontroll över information framför att upprätthålla normala säkerhetsprocedurer. Att Elon Musk, en tech-miljardär med egna affärsintressen, givits en sådan roll illustrerar dessutom en ideologisk tro på att näringslivets aktörer kan göra statens jobb bättre, även på känsliga områden. Kritiker menar dock att detta snarare öppnar för oligarkiskt inflytande över statens data och undergräver professionella standarder. Historikern Anne Applebaum varnar rentav för att Trump är på väg att förvandla USA till “ett nytt Ryssland” genom att sudda ut gränsen mellan offentligt och privat och gynna egna lojala oligarker – en kurs hon menar måste stoppas.
Nedmonteringen av dessa skyddsstrukturer bottnar i ideologiska övertygelser om att staten inte ska “lägga sig i” informationsflödet – en övertygelse färgad av föreställningen att tidigare åtgärder mot desinformation var politiskt vinklade. Strategiskt tycks man också vilja rensa ut “illojala” element och centralisera informationskontrollen hos presidentens förtrogna. Följden är att många av USA:s “brandväggar” mot cyberangrepp och påverkansoperationer monteras ned, drivet av en blandning av principen om obegränsad yttrandefrihet, misstro mot expertis och en vilja att stärka det egna greppet om informationsagendan.
Inrikespolitiska risker och försvagad demokrati
Trumpadministrationens försvagning av cybersäkerhet och psykologiskt försvar medför allvarliga inrikespolitiska risker. Främst hotas den demokratiska processen och medborgarnas tillit till institutioner när skyddet mot digitala angrepp och desinformation urholkas.
En omedelbar risk är att USA:s val och politiska diskurs blir mer sårbara för informationspåverkan. Genom att aktivt demontera regeringens motståndskraft mot desinformation, exempelvis genom att lägga ned R/FIMI/GEC, lämnas fältet fritt för falska narrativ att spridas okontrollerat. Det gäller både utländska desinformationskampanjer och inhemska aktörers spridning av konspirationsteorier. När staten inte längre aktivt bemöter eller korrigerar vilseledande information, ökar risken att lögner och rykten normaliseras i det offentliga samtalet. Den amerikanska disinformationsexperten Nina Jankowicz påpekar att USA befinner sig i en situation där “pernicious, and deliberate lies – and Americans’ indifference to them – got us here”. När osanningar blir normala inslag i politiken och inte längre bemöts, riskerar medborgarna att fatta beslut baserat på falska premisser. Tilliten till valresultat och demokratiska institutioner kan snabbt erodera. Detta sågs redan efter valet 2020, då konspirationsteorier om valfusk fick fäste hos en stor del av allmänheten, trots motbevis från valmyndigheter. Utan en stark statlig motbild (som de gemensamma uttalanden om valens säkerhet från Krebs och CISA 2020) kan liknande narrativ spridas ohejdade kring kommande val, vilket undergräver demokratins legitimitet.
En relaterad risk är att förtroendet för institutioner – myndigheter, domstolar, media – minskar när de inte längre upplevs kunna stå emot desinformation eller yttre manipulation. Trumpregimens åtgärder har i flera fall direkt riktat sig mot den professionella tjänstemannakåren och säkerhetsexperterna. Massuppsägningar och omplaceringar har redan ägt rum. I april 2025 avskedades exempelvis 1 400 anställda (över 80%) på konsumentskyddsmyndigheten CFPB, ett drag som setts som en politisering av myndigheten. Inom Department of Homeland Security har den nya ledningen (under nomineringen av Kristi Noem) tydligt deklarerat att CISA gått “för långt” och att dess arbete mot desinformation ligger utanför dess kärnuppdrag. Signalpolitiken är att professionella bedömningar kring digitala hot åsidosätts till förmån för politiska prioriteringar. Detta skapar en uppenbar risk för rädsla bland kvarvarande experter. Om de larmar om exempelvis rysk påverkan eller högerextrem desinformation, riskerar de att bli nästa måltavla. Katie Moussouris varnade för den ”avskräckande effekt” som Trumps personangrepp på Chris Krebs har: “targeting a former government employee for doing their job… will have a chilling effect that makes us all less safe”. Hon befarar att företag kan tveka att anställa tidigare offentliganställda experter av rädsla för Vita husets repressalier, och att kompetensflykten på sikt försvagar både statens och privata aktörers förmåga att hantera cyberhot. Redan i februari 2025 placerades hela CISA-enheten som arbetat med att motverka utländska påverkansoperationer på “administrativ ledighet”, i praktiken tagen ur funktion. Internt sänder detta budskapet att dessa frågor inte längre värderas, vilket är demoraliserande och urholkar institutionell kapacitet.
Ur ett rättsstatsperspektiv innebär utvecklingen också risk för ökat maktmissbruk och politisering. När organ som skulle skydda mot hybridpåverkan istället används för att gynna presidentens egen agenda, förvanskas deras syfte. DOGE-incidenten på NLRB är ett oroande exempel, där Vita huset tycks ha utnyttjat tillgången till data för potentiellt politiska syften istället för att skydda myndighetens dataintegritet. Det liknar hur auktoritära regimer agerar genom att använda statens resurser för att bevaka inre opposition, vilket riskerar att underminera medborgarnas rättigheter och förtroendet för statens opartiskhet. Nina Jankowicz påpekar oroväckande drag. “Löften om brottsutredningar av politiska fiender, utplånandet av den professionella statsapparaten, olaglig upplösning av en myndighet, en oligark som kontrollerar regeringen. Om vi såg motsvarande hända i något annat land skulle vi kalla det en demokratisk kris.” Hennes uttalande speglar hur de inrikespolitiska effekterna av Trumps politik nu börjar likna en auktoritär stat mer än en stabil demokrati.
Den inrikespolitiska hotbilden visar att USA:s demokratiska motståndskraft nu försvagas. När samhällets immunsystem mot informationspåverkan slås ut, blir det enklare för lögner och desinformation att styra eller påverka opinionen. När nyckelpersoner och myndigheter inom cybersäkerhet tystas eller försvinner, ökar sårbarheten för digitala angrepp. Och när medborgarna ser institutioner rämna genom utrensningar och maktmissbruk, riskerar cynismen och misstron att breda ut sig. Både informerade medborgare och robusta institutioner, demokratins fundament, är nu satta under tryck i Trumps USA 2025.
Antagonister utnyttjar maktvakuumet
Med USA:s pågående nedmontering av försvaret mot cyber- och informationshot uppstår ett farligt maktvakuum som antagonistiska aktörer skyndar att utnyttja. Både främmande makt och icke-statliga aktörer kan dra fördel av att USA inte längre bevakar och bemöter attacker som tidigare. Hotbilden mot USA och dess allierade håller därmed på att förändras och förvärras.
En tydlig konsekvens är att statsaktörer som Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea får friare spelrum att genomföra cyberangrepp och desinformationskampanjer. Dessa länder har investerat massivt i hybridkrigföring. Tidigare uppskattningar från utrikesdepartementet visar att Ryssland spenderar ca 1,5 miljarder dollar årligen på utländska påverkansoperationer, Iran runt 1,26 miljarder och Kina “flertals miljarder” på propaganda och informationskrigföring. Samtidigt har USA avvecklat sitt främsta verktyg för att bevaka och svara på sådana kampanjer genom stängningen av R/FIMI/GEC. Kontrasten är slående. USA har ensidigt avrustat medan motståndarna rustar upp. Som senator Jeanne Shaheen noterade: “Moskva och Peking firar varje gång den här administrationen monterar ned ännu ett utrikespolitiskt verktyg”. Ryska och kinesiska strateger ser en gyllene möjlighet att intensifiera sina operationer när USA självmant kliver av spelplanen.
När det gäller cybersäkerhet innebär personalneddragningar och resursindragningar att USA:s detektions- och försvarsförmåga försvagas. Hundratals cybersäkerhetsspecialister inom CISA har informerats om att kritiska verktyg för “threat hunting” inte längre kommer vara tillgängliga. I april meddelades internt att CISA slutar använda malware-databasen VirusTotal och tjänsten Censys för hotinformation, som del av “bredare nedskärningar”. Utan dessa verktyg blir det svårare att upptäcka skadlig kod och cyberangrepp i tid. Samtidigt har höga chefer med ansvar för cybersäkerhet lämnat sina poster, antingen frivilligt eller efter påtryckningar. I april avgick exempelvis tjänstemän på CISA som lett initiativet “Secure by Design”. Dessutom fick NSA:s chef och vice chef sparken. Ett abrupt ledarskapsvakuum vid NSA, USA:s största signalspanings- och cyberförsvarsorganisation, kan hämma förmågan att identifiera och stoppa avancerade statsstödda hackare. Risken för framgångsrika dataintrång mot amerikanska mål ökar nu markant. Säkerhetsföretag har redan noterat att kinesiska aktörer intensifierat sina intrångsförsök mot amerikansk infrastruktur under våren 2025, möjligen i förvissningen om att motståndet försvagas.
Att DOGE-teamet under Elon Musk kunde extrahera känsliga data från NLRB och kringgå säkerhetskontroller straffritt kan dessutom signalera till utländska underrättelsetjänster att intern tillsyn och säkerhet är eftersatt, vilket kan underlätta spionage. Om en amerikansk myndighet (DOGE) kan agera så, vad hindrar en välplacerad insider från att göra detsamma för främmande makt? När Vita huset självt signalerar att loggar kan stängas av och spår döljas, urholkas inneboende kontrollmekanismer, och sårbarheten för infiltration eller korruption ökar.
Inom skyddet mot informationspåverkan är effekten lika oroande. Genom att sluta bekämpa utländsk desinformation lämnar USA fältet vidöppet för propaganda som syftar till att splittra befolkningen och undergräva demokratin. Ryska trollfabriker kan nu operera med minskad risk för upptäckt. Under Trumps första mandatperiod vidtogs åtgärder mot ryska påverkansaktörer, men i den nya politiska miljön 2025 är sådana motåtgärder osannolika. FBI och underrättelseorganen har fått tydliga signaler att arbete mot desinformation inte prioriteras. Detta kan leda till att analyser om utländsk påverkan tonas ned internt, vilket låter fientliga narrativ rota sig djupare.
Ett förväntat scenario är att Kreml intensifierar sina informationsoperationer inför presidentvalet 2028. Tidigare fanns en moteld från underrättelsetjänster, plattformar och myndigheter. År 2025, med officiella kanaler tystade, kan ryska aktörer agera med större djärvhet. Liknande gäller Kina, som kan utnyttja frånvaron av amerikansk motpropaganda för att sprida sin syn på känsliga ämnen utan att bli utpekade som desinformatörer.
Men det är inte bara statliga aktörer som gynnas. Även icke-statliga antagonistiska aktörer, som extremistiska rörelser online, kan frodas. Arbetet mot inhemsk extremism har avstannat, och Trump har ofta trivialiserat vissa hot. Med mindre statlig övervakning kan radikaliserande desinformation spridas mer ohindrat, vilket kan öka risken för inrikes terrorism eller politiskt våld. Jankowicz formulerar det träffande: “Det kommer inte att bedrivas något motverkande av desinformation under Trumpadministrationen – bara ett omfamnande av den”. Detta antyder att regimen till och med kan använda desinformation som ett verktyg. Om regeringen själv sprider eller förstärker konspirationsteorier, förstärks ett “brus” i informationsmiljön som hindrar saklig debatt. Gränsen mellan yttre och inre hot suddas ut när presidentens narrativ går i takt med antagonistiska aktörers. Viss desinformation kan se en ömsesidig förstärkning mellan Trumps retorik och utländsk propaganda. Skillnaden är att tidigare bemöttes sådana narrativ aktivt av amerikanska institutioner; nu sker ingen samordnad dementi.
Den sammanlagda hotbilden blir en där angreppen ökar i frekvens och genomslagskraft. USA:s tidigare strategi att ”skapa kostnader” för angripare är satt ur spel. Förändringen riskerar att göra antagonistiska aktörer modigare. Som Jankowicz konstaterar innebär Trumps nya policy att Vita huset “kanoniserat lögner och konspirationsteorier om dem som bemöter desinformation”, vilket “ytterligare sporrar utländska aktörer och profitörer på desinformation som fortsätter att förorena vårt informationslandskap”. Både främmande stater och inhemska krafter som tjänar på kaos känner sig nu uppmuntrade. Resultatet blir inte bara att USA oftare drabbas, utan att angreppen riskerar träffa hårdare eftersom samhällets immunförsvar försvagats. Effekten riskerar att sprida sig även utanför USA:s gränser.
Ett globalt förändrat säkerhetslandskap
USA:s reträtt från ledarrollen inom digital säkerhet påverkar hela det internationella säkerhetslandskapet. Under decennier har USA varit en hörnsten i det globala samarbetet mot cyberhot och desinformation. När Trumpregimen nu intar en isolationistisk eller negativ hållning uppstår en betydande kompetens- och resurslucka, särskilt för Europa.
En omedelbar följd är att viktiga multilaterala initiativ kan försvagas. Inom NATO har USA traditionellt drivit utvecklingen av gemensamma cyberförsvarsförmågor. Nu finns risken att USA inte längre prioriterar dessa frågor. När amerikanska representanter tonar ned hotet från rysk desinformation, kan det leda till splittring inom alliansen. Europeiska NATO-länder, som ser rysk informationskrigföring som ett akut hot, kan finna att USA inte längre är en pålitlig partner. Sverige, som nyligen gick med i NATO med förhoppning om ökat digitalt stöd, kan behöva förlita sig mer på europeiska samarbeten.
Även utanför NATO, i forum som FN, innebär den nya amerikanska hållningen problem. USA har tidigare förespråkat internationella normer mot cyberattacker. Under Trump 2025 är det mindre troligt att USA fortsätter driva sådana normer. Detta skapar utrymme för Kina och Ryssland att fylla tomrummet med sina mer auktoritära visioner för cybersuveränitet och informationskontroll, vilket kan leda till en glidning bort från en fri och öppen internetordning.
För Europa innebär USA:s tillbakadragande att man tvingas axla mer ansvar. EU har tagit steg för att hantera digitala hot genom handlingsplaner, lagstiftning som Digital Services Act (DSA) och investeringar i cyberförsvar. Men EU:s insatser har ofta skett i samspel med amerikanska åtgärder. Om denna koordinering försvinner minskar effektiviteten. Sverige, med sin Myndighet för psykologiskt försvar, och dess systerorganisationer i Europa kan behöva utöka sin verksamhet för att kompensera. Ironiskt nog kan Trumps tillbakadragande ge bränsle åt europeisk egen kapacitet, men frågan är om EU kan fylla USA:s skor helt.
Transatlantiska företag påverkas också. Många stora sociala medie-plattformar är amerikanska. Tidigare har amerikanska administrationer pressat dem att ta ansvar för falskt innehåll. Under Trump 2025 är signalen den motsatta. Om USA slutar pressa plattformarna att motverka desinformation, kommer EU stå ensam i att försöka reglera dem via lagar som DSA – Digital Services Act. Det kan leda till en regleringsklyfta och komplicera samarbetet mellan USA och Europa kring tech-politik.
På det storpolitiska planet signalerar USA:s minskade engagemang en reträtt från globalt ledarskap. Europeiska länder undrar om de kan lita på USA:s säkerhetsgarantier generellt. Om USA ignorerar hybridkrigföring mot Europa, hur påverkar det NATO:s artikel 5? Det transatlantiska bandet slits tunnare när hotbildsuppfattningen divergerar, vilket gynnar auktoritära utmanare.
I förlängningen kan auktoritära stater stärka sitt globala inflytande i den digitala domänen. Kinas modell för “cyber suveränitet” kan få vind i seglen. Utvecklingsländer kan i högre grad vända sig till Kina för övervakningssystem. Tidigare amerikanskt stöd till oberoende media och civilsamhälle via USAID dras nu in, vilket innebär att kinesiska och ryska narrativ lättare kan få grogrund i länder där demokratin kämpar.
För Europa och Sverige specifikt innebär detta en mer otämjd informationsmiljö. Rysk desinformation som får verka oemotsagd i USA kan lättare spilla över till Europa. Konspirationsteorier som normaliseras i USA kan dyka upp i den svenska debatten. Svenska myndigheter kan inte längre peka på amerikanska faktagranskningar som stöd och kan till och med behöva hantera att USA självt blir en källa till desinformation. USA:s förändrade position i Ukraina förstärker redan ryska narrativ, vilket ställer NATO-allierade inför dilemmat att behöva säga emot Washington – en ovan situation som sannolikt skapar diplomatisk friktion.
USA:s reträtt försätter Europas och världens demokratier i ett nytt landskap där de måste fylla tomrummet eller riskera att motståndarna flyttar fram sina positioner. För Sverige innebär det ökat fokus på nationell och europeisk samverkan, samtidigt som man behöver planera för scenarier där USA är mindre närvarande i säkerhetsarbetet än förväntat. Den globala digitala säkerheten har blivit svårare att upprätthålla när dess historiska förkämpe abdikerat.
Långsiktiga konsekvenser
Den utveckling vi ser under Trumpregimen 2025 – där en demokratiskt vald regering medvetet monterar ned sitt eget lands skydd mot påverkansoperationer och cyberattacker – är närmast utan motstycke i modern historia. Sedan andra världskriget har västliga demokratier strävat efter att stärka sin motståndskraft, inte försvaga den. Inte ens under tidigare kontroversiella perioder har något liknande skett. Trump är unik i det att han förnekar eller nedtonar hot som säkerhetsetablissemanget anser reella och använder det som skäl att ta bort försvarsmekanismerna. Omfattningen 2025 är mycket större än under hans första mandatperiod. Vi ser en president som aktivt plockar isär existerande försvar mitt under pågående angrepp.
Historikern Anne Applebaum har varnat för en utveckling liknande den i Putins Ryssland, där statsapparaten blir ett verktyg för en maktelit. Skillnaden är att Ryssland byggde upp en massiv intern desinformationsapparat, medan USA nu varken vill sprida sin egen kontra-propaganda eller stoppa fiendens – i praktiken en ensidig avväpning på informationsfronten.
De långsiktiga konsekvenserna ser ut att bli djupgående. Västliga demokratier har kunnat stå emot hot genom samordning med USA som nav. Utan USA:s ledarskap minskar den kollektiva resiliensen. Vissa amerikanska kapaciteter, som NSA:s signalspaning, går inte lätt att ersätta. Västvärlden kan bli mer sårbar för strategiska chocker.
Om USA permanent lämnar fältet, skapas ett maktvakuum som auktoritära aktörer fyller. Kina kan etablera sig som dominerande inom “informationssäkerhet”, vilket ofta innebär censur och propaganda. Ryska narrativ kan vinna större global publik. Autokratiska normer kan normaliseras, och tilltron till objektiv sanning undergrävas globalt.
För USA självt är de långsiktiga följderna potentiellt ödesdigra. Genom att låta desinformation frodas riskerar det politiska klimatet att bli alltmer post-sanningsartat, där stora delar av befolkningen inte ens delar gemensam faktabas. Det försvårar möjligheterna till rationell politisk debatt och arbete. Det kan också bana väg för att antidemokratiska rörelser växer. Historien visar att när misstron mot institutioner blir tillräckligt utbredd, öppnar det dörren för illiberala demagoger. Trump själv är symtom på detta, men om hans åtgärder ytterligare urholkar tilliten kan ännu mer extrema krafter få fotfäste i USA framöver. De skyddsbarriärer (formella och informella) som ska finnas mot maktmissbruk riskerar förtvina ytterligare. På lång sikt kan USA hamna i en spiral av demokratisk tillbakagång, där institutionell kompetens tar årtionden att återuppbygga. Att blanda ihop politik och cybersäkerhet på detta sätt “blurs politics and cybersecurity” och “makes all of us less safe”, som cybersäkerhetsexperten Rob Joyce varnade nyligen.
USA:s agerande kan också få andra demokratier att svikta. Dels rent praktiskt, genom att hot som startar i USA sprider sig (t.ex. QAnon-konspirationen som började i USA men spred sig till Europa). Dels som exempel. Det finns redan tecken på att politiker i andra länder, inspirerade av Trump, ifrågasätter sina länders institutioner på liknande sätt. Om Trumpismens syn på desinformation (att det är en förevändning för censur) vinner anhängare globalt, kan fler länder dra ned på sina försvar, vilket skulle göra demokratiers position globalt mera utsatt. Vi kan paradoxalt nog hamna i en situation där västvärldens öppenhet och pluralism urholkas av inre krafter som utnyttjar just öppenheten för att sprida split och misstro – utan att motkrafter sätts in.
Ytterst kan långsiktiga försvagningar av västliga demokratier i cyber- och informationsdomänen påverka den globala maktbalansen. Informationsöverlägsenhet och teknologiskt kunnande har varit en styrka för demokratierna. Om den fördelen tappas kan autokratier och despoter får ett större övertag i detta århundradets geopolitiska landskap. Det innebär inte nödvändigtvis traditionell militär dominans, men kontroll över narrativ, möjligheten att så kaos i motståndares samhällen, och förmågan att störa kritisk infrastruktur vid behov. Europas avskräckning gentemot exempelvis ryska hybridaggressioner kan riskerar bli otillräcklig.
De långsiktiga kulturella effekterna bör inte heller underskattas. En generation kan växa upp i USA i ett medielandskap där staten inte främjar informerade medborgare. Om skolor och civilsamhälle inte får stöd i arbetet med källkritik, riskerar kunskapsresistens och cynism att bli norm. Det sprids vidare globalt via sociala medier. Europas demokratier riskerar utsättas för konsekvenserna av denna utveckling. Lögnens normalisering är svår att vända. Men faran är inte bara lögnerna i sig, utan att människor vänjer sig vid dem och blir likgiltiga så länge egna intressen gynnas. På sikt hotar detta själva idén om ett upplyst demokratiskt samhälle – en väg vi inte vill vandra.
Referenser
Project 2025 Aims to Derail Efforts to Stop Election Disinformation, Brennan Center for Justice, https://www.brennancenter.org/our-work/analysis-opinion/project-2025-aims-derail-efforts-stop-election-disinformation
Trump administration shutters US office countering foreign disinformation, The Guardian, https://www.theguardian.com/us-news/2025/apr/16/trump-state-department-foreign-disinformation
There will be no combatting disinformation during the Trump administration — only embracing it, WEXFO, https://wexfo.no/2025/02/20/there-will-be-no-combatting-disinformation-during-the-trump-administration-only-embracing-it/
A whistleblower’s disclosure details how DOGE may have taken sensitive labor data, NPR News, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security
Trump’s DHS pick says CISA is “far off-mission” and should be smaller, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/people/2025/01/trumps-dhs-pick-says-cisa-way-mission-and-should-be-smaller/402308/
CISA warns threat hunting staff of end to Google, Censys contracts as agency cuts set in, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/cybersecurity/2025/04/cisa-warns-threat-hunting-staff-end-google-censys-contracts-agency-cuts-set/404680/
NSF begins terminating select grant funding, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/nsf-begins-terminating-select-grant-funding/404698/
State Department moves cyber and intelligence bureaus under agencywide reorg, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/state-department-moves-cyber-and-intelligence-bureaus-under-agencywide-reorg/404753/
Whistleblower details how DOGE may have taken sensitive NLRB data, NPR All Things Considered, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security
The Downfall of the Global Engagement Center and Disappearing Guardrails Against Disinformation, Tech Policy Press, https://www.techpolicy.press/the-downfall-of-the-global-engagement-center-and-disappearing-guardrails-against-disinformation
Trump vs. Krebs and the Sound of Silence, Lawfare, https://www.lawfaremedia.org/article/trump-vs-krebs-and-the-sound-of-silence
HISTORIAN: Trump Turning America Into Russia Unless We STOP HIM (w/ Anne Applebaum), The Bulwark, http://www.youtube.com/watch?v=yvRF9S_5tTI
#Cybersäkerhet #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #USA
-
Amerikas digitala avrustning hotar internationell säkerhet
Under 2025 har Trumpregimen genomfört en systematisk nedmontering av USA:s kapacitet inom cybersäkerhet, psykologiskt försvar och skydd mot hybrida hot. Flera myndigheter och initiativ som tidigare skyddat amerikanska intressen i den digitala domänen har försvagats eller lagts ned. Administrationen har bland annat avskedat erfarna cybersäkerhetsexperter, omorganiserat bort centrala funktioner, strypt finansiering till forskning om desinformation och stängt ned enheter som övervakat utländska påverkanskampanjer. Dessa åtgärder har motiverats av Trumpregimen med hänvisning till kostnadseffektivitet, minskad byråkrati och ideologiska principer om yttrandefrihet. Det framstår dock som om USA ensidigt avväpnar sig självt på områden där hoten från antagonister nu ökar.
Det pågår en märklig och svårförklarlig utveckling i USA när det gäller skyddet av samhällets digitala säkerhet. Sedan Trumpregimen tillträdde har den i hög fart ägnat sig åt en systematisk nedmontering av det digitala samhällsskydd som under decennier byggts upp för att skydda landet mot främmande makt och kriminalitet. Varför ägnar sig USA åt detta självskadebeteende? Vilka blir konsekvenserna för USA, och vad innebär det för Sverige och Europa? Den här texten är ett försök att bringa klarhet i det som nu sker.
Oroväckande händelser och signaler
Flera anmärkningsvärda händelser har inträffat i närtid. I ett mötesrum på Cybersecurity and Infrastructure Security Agency (CISA) fick hundratals cybersäkerhetsspecialister nyligen beskedet att de verktyg de använder för att spåra och neutralisera cyberhot mot federal infrastruktur kommer att upphöra att fungera. Kontrakten för VirusTotal, en viktig databas för att identifiera malware, och Censys, ett kritiskt verktyg för cyberunderrättelser, har avslutats. Kontraktsanställda vid företag som Nightwing och Peraton har fått lämna in sina tjänstetelefoner då även deras arbete avvecklats.
I ett annat möte, denna gång i utrikesdepartementets lokaler, informerades personalen vid Counter Foreign Information Manipulation and Interference Hub (R/FIMI), tidigare känt som Global Engagement Center (GEC), om att deras verksamhet läggs ned helt. Enheten, grundad 2011 och med utökat mandat 2017 med stöd från både republikaner och demokrater, har haft till uppgift att “identifiera, förstå, exponera och motverka utländsk statlig och icke-statlig propaganda och desinformation”. Utrikesminister Marco Rubio motiverade avvecklingen med att verksamheten aktivt ska ha “aktivt tystat och censurerat” amerikaner och att folket inte behöver en “obskyr myndighet” för att skyddas från lögner.
Samtidigt råder en märkbar tystnad bland ledare hos cybersäkerhetsföretag på Wall Street, i Silicon Valley och i tech-hubbar från Boston till Seattle. Detta efter att president Donald Trump utfärdat ett häpnadsväckande presidentdekret riktat mot Christopher Krebs, CISA:s första direktör. Krebs, som sparkades av Trump i november 2020 efter att ha förklarat presidentvalet som säkert, har blivit måltavla för presidentens vrede. Dekretet återkallar hans säkerhetsgodkännande och, ännu mer anmärkningsvärt, drar in alla säkerhetsgodkännanden för anställda vid hans nuvarande arbetsgivare SentinelOne, ett av USA:s ledande cybersäkerhetsföretag.
“Få inom cybersäkerhetsbranschen har kommenterat incidenten av rädsla för vedergällning från Vita huset”, noterar en artikel i Lawfare. Katie Moussouris, VD för Luta Security och tidigare medlem i Cyber Safety Review Board, är en av få som offentligt kritiserat angreppet mot Krebs och SentinelOne: “Att rikta in sig på en tidigare statlig anställd för att ha gjort sitt jobb och utvidga det till deras nuvarande arbetsgivare ett halvt decennium senare kommer att ha en avskräckande effekt som gör oss alla mindre säkra.” Hon tillägger: “Företag kommer att tveka att anställa tidigare statliga cybersäkerhetsexperter, vilket berövar den privata sektorn deras välbehövda erfarenhet och perspektiv, och den federala regeringen kommer att få ännu svårare att locka till sig och behålla talang på toppnivå inom cybersäkerhet.”
I början av april avskedades general Timothy Haugh, fyrstjärnig general och chef för både National Security Agency (NSA) och U.S. Cyber Command – USA:s viktigaste cybersäkerhets- och signalspaningsorganisationer – med omedelbar verkan. Även NSA:s biträdande chef Wendy Noble fick gå. Avskedandena skedde utan offentlig förklaring och väckte omedelbar oro på Capitol Hill och bland säkerhetsexperter. Haugh, tillsatt under Biden-administrationen men enhälligt bekräftad av senaten, ansågs vara en högt respekterad ledare med särskild expertis i att motverka rysk propaganda.
“Detta är en ovärderlig gåva till USA:s motståndare – Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea”, kommenterade en anonym säkerhetsanalytiker. Senator Angus King från Maine, medlem i både försvars- och underrättelseutskotten, utbrast: “Denna nyhet kunde inte vara mer allvarlig med tanke på allvaret och vårt behov av cybersäkerhet. Amerikanska institutioner attackeras dagligen.” Representanten Don Bacon, republikan från Nebraska och ordförande för representanthusets utskott för cyberfrågor, skrev på sociala medier: “Han sparkades utan offentlig förklaring. Denna åtgärd hämmar våra cyber- och signalspaningsoperationer.” Dessa avskedanden är bara tidiga steg i en omfattande och pågående omstrukturering av USA:s nationella säkerhetsinfrastruktur, en process som denna text syftar till att belysa.
Ideologi och strategi bakom nedmonteringen
Trumpadministrationens beslut att nedmontera cybersäkerhets- och informationsförsvarsstrukturer förefaller drivas av en kombination av ideologiska övertygelser och strategiska överväganden. En central faktor är en ideologisk skepsis mot statliga verksamheter och aktiviteter som uppfattas begränsa yttrandefrihet. Administrationen har beskrivit myndigheternas arbete mot desinformation som otillbörligt övervakande av amerikansk yttrandefrihet. I april annonserade utrikesminister Marco Rubio stängningen av utrikesdepartementets center mot utländsk desinformation (R/FIMI, tidigare GEC) med motiveringen att kontoret “aktivt tystade och censurerade rösterna hos de amerikaner de var tänkta att tjäna”. Rubio argumenterade i en debattartikel att “American people don’t need an obscure agency to ‘protect’ them from lies’”. Den underliggande logiken är att insatser mot desinformation i sig ses som ett större hot mot fri debatt än desinformationen själv. På samma tema signerade president Trump en exekutiv order om att “stoppa federal censur” på sin första dag tillbaka vid makten, vilken bland annat beordrade justitiedepartementet att utreda desinformationsforskare – utifrån premissen att detta arbete utgör censur. Begreppet “yttrandefrihet” har därmed politiserats och vapeniserats, där Trumpadministrationen menar att statliga motåtgärder mot antagonisters otillbörliga informationspåverkan är liktydigt med att kväsa legitima åsikter.
En annan ideologisk drivkraft är Trumpregimens generella misstro mot det etablerade säkerhets- och underrättelseetablissemanget, som Trump ofta anklagat för partiskhet eller illojalitet. Många av de strukturer som nu försvagats etablerades under tidigare administrationer (t.ex. CISA 2018, GEC 2016) för att hantera hot som rysk valpåverkan, cyberangrepp och konspirationsteorier. Trump och hans allierade har ofta avfärdat eller ifrågasatt dessa hotbilder. Exempelvis ifrågasatte Trump öppet omfattningen av rysk inblandning i valet 2016 och motsatte sig länge beskrivningar av rysk desinformation kring valet 2020. Personer och enheter associerade med att ha påtalat sådana hot har utmålats som politiska motståndare. Ett tydligt exempel är Trumps långvariga konflikt med Christopher Krebs, CISA:s förste chef. Krebs fick sparken 2020 efter att ha vidhållit att presidentvalet var säkert, vilket gick emot Trumps narrativ. När Trump återvände till makten 2025 fortsatte han på denna linje genom att personligen rikta sig mot Krebs. I april 2025 utfärdades ett presidentmemorandum som beordrade en federal utredning av Krebs, drog in hans säkerhetsklassning och suspenderade säkerhetsklassningarna för alla anställda vid Krebs dåvarande arbetsgivare. Denna exceptionella åtgärd har tolkats som en vedergällning mot någon Trump betraktar som illojal, och sänder en signal till andra inom cybersäkerhetsområdet att inte trotsa presidentens narrativ. Sådana personmotiverade attacker visar på ett strategiskt förhållningssätt för att stärka makten kring presidentämbetet. Genom att avskräcka experter från att uttala sig om exempelvis valpåverkan eller IT-sårbarheter som strider mot presidentens intressen, hoppas man eliminera potentiella kritiker inom staten. Effekten blir att myndigheter och experter drar sig för att rapportera hot som inte passar den politiska agendan, vilket underlättar för administrationen att bedriva sin politik ostört.
Ytterligare ett motiv är viljan att “banta ned” staten och minska kostnader under förevändning av effektivitetsvinster. Trump inrättade vid makttillträdet en ny “Department of Government Efficiency” (DOGE) för att granska myndigheter och skära kostnader. Under denna täckmantel har man dock genomfört aktioner som snarare äventyrar säkerheten. Ett uppmärksammat fall är när en grupp DOGE-anställda i mars 2025, ledda av Trumps nytillsatte rådgivare Elon Musk, tog sig in i interna system hos den federala arbetsrättsmyndigheten NLRB under förespegling att de skulle “granska data” för effektivitet. Istället verkar DOGE-teamet ha extraherat stora mängder känslig data om bland annat facklig organisering och pågående rättsfall, och dessutom försökt dölja sina spår genom att be om att aktiviteten inte skulle loggas, stänga av övervakningsverktyg och radera åtkomstloggar manuellt. Cybersäkerhetsexperter jämförde detta beteende med tillvägagångssättet hos kriminella eller statsunderstödda hackare. Även om DOGE:s officiella mandat är att spara pengar, tyder detta exempel på en djupare strategisk agenda. Trumpadministrationen prioriterar kontroll över information framför att upprätthålla normala säkerhetsprocedurer. Att Elon Musk, en tech-miljardär med egna affärsintressen, givits en sådan roll illustrerar dessutom en ideologisk tro på att näringslivets aktörer kan göra statens jobb bättre, även på känsliga områden. Kritiker menar dock att detta snarare öppnar för oligarkiskt inflytande över statens data och undergräver professionella standarder. Historikern Anne Applebaum varnar rentav för att Trump är på väg att förvandla USA till “ett nytt Ryssland” genom att sudda ut gränsen mellan offentligt och privat och gynna egna lojala oligarker – en kurs hon menar måste stoppas.
Nedmonteringen av dessa skyddsstrukturer bottnar i ideologiska övertygelser om att staten inte ska “lägga sig i” informationsflödet – en övertygelse färgad av föreställningen att tidigare åtgärder mot desinformation var politiskt vinklade. Strategiskt tycks man också vilja rensa ut “illojala” element och centralisera informationskontrollen hos presidentens förtrogna. Följden är att många av USA:s “brandväggar” mot cyberangrepp och påverkansoperationer monteras ned, drivet av en blandning av principen om obegränsad yttrandefrihet, misstro mot expertis och en vilja att stärka det egna greppet om informationsagendan.
Inrikespolitiska risker och försvagad demokrati
Trumpadministrationens försvagning av cybersäkerhet och psykologiskt försvar medför allvarliga inrikespolitiska risker. Främst hotas den demokratiska processen och medborgarnas tillit till institutioner när skyddet mot digitala angrepp och desinformation urholkas.
En omedelbar risk är att USA:s val och politiska diskurs blir mer sårbara för informationspåverkan. Genom att aktivt demontera regeringens motståndskraft mot desinformation, exempelvis genom att lägga ned R/FIMI/GEC, lämnas fältet fritt för falska narrativ att spridas okontrollerat. Det gäller både utländska desinformationskampanjer och inhemska aktörers spridning av konspirationsteorier. När staten inte längre aktivt bemöter eller korrigerar vilseledande information, ökar risken att lögner och rykten normaliseras i det offentliga samtalet. Den amerikanska disinformationsexperten Nina Jankowicz påpekar att USA befinner sig i en situation där “pernicious, and deliberate lies – and Americans’ indifference to them – got us here”. När osanningar blir normala inslag i politiken och inte längre bemöts, riskerar medborgarna att fatta beslut baserat på falska premisser. Tilliten till valresultat och demokratiska institutioner kan snabbt erodera. Detta sågs redan efter valet 2020, då konspirationsteorier om valfusk fick fäste hos en stor del av allmänheten, trots motbevis från valmyndigheter. Utan en stark statlig motbild (som de gemensamma uttalanden om valens säkerhet från Krebs och CISA 2020) kan liknande narrativ spridas ohejdade kring kommande val, vilket undergräver demokratins legitimitet.
En relaterad risk är att förtroendet för institutioner – myndigheter, domstolar, media – minskar när de inte längre upplevs kunna stå emot desinformation eller yttre manipulation. Trumpregimens åtgärder har i flera fall direkt riktat sig mot den professionella tjänstemannakåren och säkerhetsexperterna. Massuppsägningar och omplaceringar har redan ägt rum. I april 2025 avskedades exempelvis 1 400 anställda (över 80%) på konsumentskyddsmyndigheten CFPB, ett drag som setts som en politisering av myndigheten. Inom Department of Homeland Security har den nya ledningen (under nomineringen av Kristi Noem) tydligt deklarerat att CISA gått “för långt” och att dess arbete mot desinformation ligger utanför dess kärnuppdrag. Signalpolitiken är att professionella bedömningar kring digitala hot åsidosätts till förmån för politiska prioriteringar. Detta skapar en uppenbar risk för rädsla bland kvarvarande experter. Om de larmar om exempelvis rysk påverkan eller högerextrem desinformation, riskerar de att bli nästa måltavla. Katie Moussouris varnade för den ”avskräckande effekt” som Trumps personangrepp på Chris Krebs har: “targeting a former government employee for doing their job… will have a chilling effect that makes us all less safe”. Hon befarar att företag kan tveka att anställa tidigare offentliganställda experter av rädsla för Vita husets repressalier, och att kompetensflykten på sikt försvagar både statens och privata aktörers förmåga att hantera cyberhot. Redan i februari 2025 placerades hela CISA-enheten som arbetat med att motverka utländska påverkansoperationer på “administrativ ledighet”, i praktiken tagen ur funktion. Internt sänder detta budskapet att dessa frågor inte längre värderas, vilket är demoraliserande och urholkar institutionell kapacitet.
Ur ett rättsstatsperspektiv innebär utvecklingen också risk för ökat maktmissbruk och politisering. När organ som skulle skydda mot hybridpåverkan istället används för att gynna presidentens egen agenda, förvanskas deras syfte. DOGE-incidenten på NLRB är ett oroande exempel, där Vita huset tycks ha utnyttjat tillgången till data för potentiellt politiska syften istället för att skydda myndighetens dataintegritet. Det liknar hur auktoritära regimer agerar genom att använda statens resurser för att bevaka inre opposition, vilket riskerar att underminera medborgarnas rättigheter och förtroendet för statens opartiskhet. Nina Jankowicz påpekar oroväckande drag. “Löften om brottsutredningar av politiska fiender, utplånandet av den professionella statsapparaten, olaglig upplösning av en myndighet, en oligark som kontrollerar regeringen. Om vi såg motsvarande hända i något annat land skulle vi kalla det en demokratisk kris.” Hennes uttalande speglar hur de inrikespolitiska effekterna av Trumps politik nu börjar likna en auktoritär stat mer än en stabil demokrati.
Den inrikespolitiska hotbilden visar att USA:s demokratiska motståndskraft nu försvagas. När samhällets immunsystem mot informationspåverkan slås ut, blir det enklare för lögner och desinformation att styra eller påverka opinionen. När nyckelpersoner och myndigheter inom cybersäkerhet tystas eller försvinner, ökar sårbarheten för digitala angrepp. Och när medborgarna ser institutioner rämna genom utrensningar och maktmissbruk, riskerar cynismen och misstron att breda ut sig. Både informerade medborgare och robusta institutioner, demokratins fundament, är nu satta under tryck i Trumps USA 2025.
Antagonister utnyttjar maktvakuumet
Med USA:s pågående nedmontering av försvaret mot cyber- och informationshot uppstår ett farligt maktvakuum som antagonistiska aktörer skyndar att utnyttja. Både främmande makt och icke-statliga aktörer kan dra fördel av att USA inte längre bevakar och bemöter attacker som tidigare. Hotbilden mot USA och dess allierade håller därmed på att förändras och förvärras.
En tydlig konsekvens är att statsaktörer som Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea får friare spelrum att genomföra cyberangrepp och desinformationskampanjer. Dessa länder har investerat massivt i hybridkrigföring. Tidigare uppskattningar från utrikesdepartementet visar att Ryssland spenderar ca 1,5 miljarder dollar årligen på utländska påverkansoperationer, Iran runt 1,26 miljarder och Kina “flertals miljarder” på propaganda och informationskrigföring. Samtidigt har USA avvecklat sitt främsta verktyg för att bevaka och svara på sådana kampanjer genom stängningen av R/FIMI/GEC. Kontrasten är slående. USA har ensidigt avrustat medan motståndarna rustar upp. Som senator Jeanne Shaheen noterade: “Moskva och Peking firar varje gång den här administrationen monterar ned ännu ett utrikespolitiskt verktyg”. Ryska och kinesiska strateger ser en gyllene möjlighet att intensifiera sina operationer när USA självmant kliver av spelplanen.
När det gäller cybersäkerhet innebär personalneddragningar och resursindragningar att USA:s detektions- och försvarsförmåga försvagas. Hundratals cybersäkerhetsspecialister inom CISA har informerats om att kritiska verktyg för “threat hunting” inte längre kommer vara tillgängliga. I april meddelades internt att CISA slutar använda malware-databasen VirusTotal och tjänsten Censys för hotinformation, som del av “bredare nedskärningar”. Utan dessa verktyg blir det svårare att upptäcka skadlig kod och cyberangrepp i tid. Samtidigt har höga chefer med ansvar för cybersäkerhet lämnat sina poster, antingen frivilligt eller efter påtryckningar. I april avgick exempelvis tjänstemän på CISA som lett initiativet “Secure by Design”. Dessutom fick NSA:s chef och vice chef sparken. Ett abrupt ledarskapsvakuum vid NSA, USA:s största signalspanings- och cyberförsvarsorganisation, kan hämma förmågan att identifiera och stoppa avancerade statsstödda hackare. Risken för framgångsrika dataintrång mot amerikanska mål ökar nu markant. Säkerhetsföretag har redan noterat att kinesiska aktörer intensifierat sina intrångsförsök mot amerikansk infrastruktur under våren 2025, möjligen i förvissningen om att motståndet försvagas.
Att DOGE-teamet under Elon Musk kunde extrahera känsliga data från NLRB och kringgå säkerhetskontroller straffritt kan dessutom signalera till utländska underrättelsetjänster att intern tillsyn och säkerhet är eftersatt, vilket kan underlätta spionage. Om en amerikansk myndighet (DOGE) kan agera så, vad hindrar en välplacerad insider från att göra detsamma för främmande makt? När Vita huset självt signalerar att loggar kan stängas av och spår döljas, urholkas inneboende kontrollmekanismer, och sårbarheten för infiltration eller korruption ökar.
Inom skyddet mot informationspåverkan är effekten lika oroande. Genom att sluta bekämpa utländsk desinformation lämnar USA fältet vidöppet för propaganda som syftar till att splittra befolkningen och undergräva demokratin. Ryska trollfabriker kan nu operera med minskad risk för upptäckt. Under Trumps första mandatperiod vidtogs åtgärder mot ryska påverkansaktörer, men i den nya politiska miljön 2025 är sådana motåtgärder osannolika. FBI och underrättelseorganen har fått tydliga signaler att arbete mot desinformation inte prioriteras. Detta kan leda till att analyser om utländsk påverkan tonas ned internt, vilket låter fientliga narrativ rota sig djupare.
Ett förväntat scenario är att Kreml intensifierar sina informationsoperationer inför presidentvalet 2028. Tidigare fanns en moteld från underrättelsetjänster, plattformar och myndigheter. År 2025, med officiella kanaler tystade, kan ryska aktörer agera med större djärvhet. Liknande gäller Kina, som kan utnyttja frånvaron av amerikansk motpropaganda för att sprida sin syn på känsliga ämnen utan att bli utpekade som desinformatörer.
Men det är inte bara statliga aktörer som gynnas. Även icke-statliga antagonistiska aktörer, som extremistiska rörelser online, kan frodas. Arbetet mot inhemsk extremism har avstannat, och Trump har ofta trivialiserat vissa hot. Med mindre statlig övervakning kan radikaliserande desinformation spridas mer ohindrat, vilket kan öka risken för inrikes terrorism eller politiskt våld. Jankowicz formulerar det träffande: “Det kommer inte att bedrivas något motverkande av desinformation under Trumpadministrationen – bara ett omfamnande av den”. Detta antyder att regimen till och med kan använda desinformation som ett verktyg. Om regeringen själv sprider eller förstärker konspirationsteorier, förstärks ett “brus” i informationsmiljön som hindrar saklig debatt. Gränsen mellan yttre och inre hot suddas ut när presidentens narrativ går i takt med antagonistiska aktörers. Viss desinformation kan se en ömsesidig förstärkning mellan Trumps retorik och utländsk propaganda. Skillnaden är att tidigare bemöttes sådana narrativ aktivt av amerikanska institutioner; nu sker ingen samordnad dementi.
Den sammanlagda hotbilden blir en där angreppen ökar i frekvens och genomslagskraft. USA:s tidigare strategi att ”skapa kostnader” för angripare är satt ur spel. Förändringen riskerar att göra antagonistiska aktörer modigare. Som Jankowicz konstaterar innebär Trumps nya policy att Vita huset “kanoniserat lögner och konspirationsteorier om dem som bemöter desinformation”, vilket “ytterligare sporrar utländska aktörer och profitörer på desinformation som fortsätter att förorena vårt informationslandskap”. Både främmande stater och inhemska krafter som tjänar på kaos känner sig nu uppmuntrade. Resultatet blir inte bara att USA oftare drabbas, utan att angreppen riskerar träffa hårdare eftersom samhällets immunförsvar försvagats. Effekten riskerar att sprida sig även utanför USA:s gränser.
Ett globalt förändrat säkerhetslandskap
USA:s reträtt från ledarrollen inom digital säkerhet påverkar hela det internationella säkerhetslandskapet. Under decennier har USA varit en hörnsten i det globala samarbetet mot cyberhot och desinformation. När Trumpregimen nu intar en isolationistisk eller negativ hållning uppstår en betydande kompetens- och resurslucka, särskilt för Europa.
En omedelbar följd är att viktiga multilaterala initiativ kan försvagas. Inom NATO har USA traditionellt drivit utvecklingen av gemensamma cyberförsvarsförmågor. Nu finns risken att USA inte längre prioriterar dessa frågor. När amerikanska representanter tonar ned hotet från rysk desinformation, kan det leda till splittring inom alliansen. Europeiska NATO-länder, som ser rysk informationskrigföring som ett akut hot, kan finna att USA inte längre är en pålitlig partner. Sverige, som nyligen gick med i NATO med förhoppning om ökat digitalt stöd, kan behöva förlita sig mer på europeiska samarbeten.
Även utanför NATO, i forum som FN, innebär den nya amerikanska hållningen problem. USA har tidigare förespråkat internationella normer mot cyberattacker. Under Trump 2025 är det mindre troligt att USA fortsätter driva sådana normer. Detta skapar utrymme för Kina och Ryssland att fylla tomrummet med sina mer auktoritära visioner för cybersuveränitet och informationskontroll, vilket kan leda till en glidning bort från en fri och öppen internetordning.
För Europa innebär USA:s tillbakadragande att man tvingas axla mer ansvar. EU har tagit steg för att hantera digitala hot genom handlingsplaner, lagstiftning som Digital Services Act (DSA) och investeringar i cyberförsvar. Men EU:s insatser har ofta skett i samspel med amerikanska åtgärder. Om denna koordinering försvinner minskar effektiviteten. Sverige, med sin Myndighet för psykologiskt försvar, och dess systerorganisationer i Europa kan behöva utöka sin verksamhet för att kompensera. Ironiskt nog kan Trumps tillbakadragande ge bränsle åt europeisk egen kapacitet, men frågan är om EU kan fylla USA:s skor helt.
Transatlantiska företag påverkas också. Många stora sociala medie-plattformar är amerikanska. Tidigare har amerikanska administrationer pressat dem att ta ansvar för falskt innehåll. Under Trump 2025 är signalen den motsatta. Om USA slutar pressa plattformarna att motverka desinformation, kommer EU stå ensam i att försöka reglera dem via lagar som DSA – Digital Services Act. Det kan leda till en regleringsklyfta och komplicera samarbetet mellan USA och Europa kring tech-politik.
På det storpolitiska planet signalerar USA:s minskade engagemang en reträtt från globalt ledarskap. Europeiska länder undrar om de kan lita på USA:s säkerhetsgarantier generellt. Om USA ignorerar hybridkrigföring mot Europa, hur påverkar det NATO:s artikel 5? Det transatlantiska bandet slits tunnare när hotbildsuppfattningen divergerar, vilket gynnar auktoritära utmanare.
I förlängningen kan auktoritära stater stärka sitt globala inflytande i den digitala domänen. Kinas modell för “cyber suveränitet” kan få vind i seglen. Utvecklingsländer kan i högre grad vända sig till Kina för övervakningssystem. Tidigare amerikanskt stöd till oberoende media och civilsamhälle via USAID dras nu in, vilket innebär att kinesiska och ryska narrativ lättare kan få grogrund i länder där demokratin kämpar.
För Europa och Sverige specifikt innebär detta en mer otämjd informationsmiljö. Rysk desinformation som får verka oemotsagd i USA kan lättare spilla över till Europa. Konspirationsteorier som normaliseras i USA kan dyka upp i den svenska debatten. Svenska myndigheter kan inte längre peka på amerikanska faktagranskningar som stöd och kan till och med behöva hantera att USA självt blir en källa till desinformation. USA:s förändrade position i Ukraina förstärker redan ryska narrativ, vilket ställer NATO-allierade inför dilemmat att behöva säga emot Washington – en ovan situation som sannolikt skapar diplomatisk friktion.
USA:s reträtt försätter Europas och världens demokratier i ett nytt landskap där de måste fylla tomrummet eller riskera att motståndarna flyttar fram sina positioner. För Sverige innebär det ökat fokus på nationell och europeisk samverkan, samtidigt som man behöver planera för scenarier där USA är mindre närvarande i säkerhetsarbetet än förväntat. Den globala digitala säkerheten har blivit svårare att upprätthålla när dess historiska förkämpe abdikerat.
Långsiktiga konsekvenser
Den utveckling vi ser under Trumpregimen 2025 – där en demokratiskt vald regering medvetet monterar ned sitt eget lands skydd mot påverkansoperationer och cyberattacker – är närmast utan motstycke i modern historia. Sedan andra världskriget har västliga demokratier strävat efter att stärka sin motståndskraft, inte försvaga den. Inte ens under tidigare kontroversiella perioder har något liknande skett. Trump är unik i det att han förnekar eller nedtonar hot som säkerhetsetablissemanget anser reella och använder det som skäl att ta bort försvarsmekanismerna. Omfattningen 2025 är mycket större än under hans första mandatperiod. Vi ser en president som aktivt plockar isär existerande försvar mitt under pågående angrepp.
Historikern Anne Applebaum har varnat för en utveckling liknande den i Putins Ryssland, där statsapparaten blir ett verktyg för en maktelit. Skillnaden är att Ryssland byggde upp en massiv intern desinformationsapparat, medan USA nu varken vill sprida sin egen kontra-propaganda eller stoppa fiendens – i praktiken en ensidig avväpning på informationsfronten.
De långsiktiga konsekvenserna ser ut att bli djupgående. Västliga demokratier har kunnat stå emot hot genom samordning med USA som nav. Utan USA:s ledarskap minskar den kollektiva resiliensen. Vissa amerikanska kapaciteter, som NSA:s signalspaning, går inte lätt att ersätta. Västvärlden kan bli mer sårbar för strategiska chocker.
Om USA permanent lämnar fältet, skapas ett maktvakuum som auktoritära aktörer fyller. Kina kan etablera sig som dominerande inom “informationssäkerhet”, vilket ofta innebär censur och propaganda. Ryska narrativ kan vinna större global publik. Autokratiska normer kan normaliseras, och tilltron till objektiv sanning undergrävas globalt.
För USA självt är de långsiktiga följderna potentiellt ödesdigra. Genom att låta desinformation frodas riskerar det politiska klimatet att bli alltmer post-sanningsartat, där stora delar av befolkningen inte ens delar gemensam faktabas. Det försvårar möjligheterna till rationell politisk debatt och arbete. Det kan också bana väg för att antidemokratiska rörelser växer. Historien visar att när misstron mot institutioner blir tillräckligt utbredd, öppnar det dörren för illiberala demagoger. Trump själv är symtom på detta, men om hans åtgärder ytterligare urholkar tilliten kan ännu mer extrema krafter få fotfäste i USA framöver. De skyddsbarriärer (formella och informella) som ska finnas mot maktmissbruk riskerar förtvina ytterligare. På lång sikt kan USA hamna i en spiral av demokratisk tillbakagång, där institutionell kompetens tar årtionden att återuppbygga. Att blanda ihop politik och cybersäkerhet på detta sätt “blurs politics and cybersecurity” och “makes all of us less safe”, som cybersäkerhetsexperten Rob Joyce varnade nyligen.
USA:s agerande kan också få andra demokratier att svikta. Dels rent praktiskt, genom att hot som startar i USA sprider sig (t.ex. QAnon-konspirationen som började i USA men spred sig till Europa). Dels som exempel. Det finns redan tecken på att politiker i andra länder, inspirerade av Trump, ifrågasätter sina länders institutioner på liknande sätt. Om Trumpismens syn på desinformation (att det är en förevändning för censur) vinner anhängare globalt, kan fler länder dra ned på sina försvar, vilket skulle göra demokratiers position globalt mera utsatt. Vi kan paradoxalt nog hamna i en situation där västvärldens öppenhet och pluralism urholkas av inre krafter som utnyttjar just öppenheten för att sprida split och misstro – utan att motkrafter sätts in.
Ytterst kan långsiktiga försvagningar av västliga demokratier i cyber- och informationsdomänen påverka den globala maktbalansen. Informationsöverlägsenhet och teknologiskt kunnande har varit en styrka för demokratierna. Om den fördelen tappas kan autokratier och despoter får ett större övertag i detta århundradets geopolitiska landskap. Det innebär inte nödvändigtvis traditionell militär dominans, men kontroll över narrativ, möjligheten att så kaos i motståndares samhällen, och förmågan att störa kritisk infrastruktur vid behov. Europas avskräckning gentemot exempelvis ryska hybridaggressioner kan riskerar bli otillräcklig.
De långsiktiga kulturella effekterna bör inte heller underskattas. En generation kan växa upp i USA i ett medielandskap där staten inte främjar informerade medborgare. Om skolor och civilsamhälle inte får stöd i arbetet med källkritik, riskerar kunskapsresistens och cynism att bli norm. Det sprids vidare globalt via sociala medier. Europas demokratier riskerar utsättas för konsekvenserna av denna utveckling. Lögnens normalisering är svår att vända. Men faran är inte bara lögnerna i sig, utan att människor vänjer sig vid dem och blir likgiltiga så länge egna intressen gynnas. På sikt hotar detta själva idén om ett upplyst demokratiskt samhälle – en väg vi inte vill vandra.
Referenser
Project 2025 Aims to Derail Efforts to Stop Election Disinformation, Brennan Center for Justice, https://www.brennancenter.org/our-work/analysis-opinion/project-2025-aims-derail-efforts-stop-election-disinformation
Trump administration shutters US office countering foreign disinformation, The Guardian, https://www.theguardian.com/us-news/2025/apr/16/trump-state-department-foreign-disinformation
There will be no combatting disinformation during the Trump administration — only embracing it, WEXFO, https://wexfo.no/2025/02/20/there-will-be-no-combatting-disinformation-during-the-trump-administration-only-embracing-it/
A whistleblower’s disclosure details how DOGE may have taken sensitive labor data, NPR News, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security
Trump’s DHS pick says CISA is “far off-mission” and should be smaller, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/people/2025/01/trumps-dhs-pick-says-cisa-way-mission-and-should-be-smaller/402308/
CISA warns threat hunting staff of end to Google, Censys contracts as agency cuts set in, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/cybersecurity/2025/04/cisa-warns-threat-hunting-staff-end-google-censys-contracts-agency-cuts-set/404680/
NSF begins terminating select grant funding, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/nsf-begins-terminating-select-grant-funding/404698/
State Department moves cyber and intelligence bureaus under agencywide reorg, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/state-department-moves-cyber-and-intelligence-bureaus-under-agencywide-reorg/404753/
Whistleblower details how DOGE may have taken sensitive NLRB data, NPR All Things Considered, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security
The Downfall of the Global Engagement Center and Disappearing Guardrails Against Disinformation, Tech Policy Press, https://www.techpolicy.press/the-downfall-of-the-global-engagement-center-and-disappearing-guardrails-against-disinformation
Trump vs. Krebs and the Sound of Silence, Lawfare, https://www.lawfaremedia.org/article/trump-vs-krebs-and-the-sound-of-silence
HISTORIAN: Trump Turning America Into Russia Unless We STOP HIM (w/ Anne Applebaum), The Bulwark, http://www.youtube.com/watch?v=yvRF9S_5tTI
#Cybersäkerhet #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #USA
-
Amerikas digitala avrustning hotar internationell säkerhet
Under 2025 har Trumpregimen genomfört en systematisk nedmontering av USA:s kapacitet inom cybersäkerhet, psykologiskt försvar och skydd mot hybrida hot. Flera myndigheter och initiativ som tidigare skyddat amerikanska intressen i den digitala domänen har försvagats eller lagts ned. Administrationen har bland annat avskedat erfarna cybersäkerhetsexperter, omorganiserat bort centrala funktioner, strypt finansiering till forskning om desinformation och stängt ned enheter som övervakat utländska påverkanskampanjer. Dessa åtgärder har motiverats av Trumpregimen med hänvisning till kostnadseffektivitet, minskad byråkrati och ideologiska principer om yttrandefrihet. Det framstår dock som om USA ensidigt avväpnar sig självt på områden där hoten från antagonister nu ökar.
Det pågår en märklig och svårförklarlig utveckling i USA när det gäller skyddet av samhällets digitala säkerhet. Sedan Trumpregimen tillträdde har den i hög fart ägnat sig åt en systematisk nedmontering av det digitala samhällsskydd som under decennier byggts upp för att skydda landet mot främmande makt och kriminalitet. Varför ägnar sig USA åt detta självskadebeteende? Vilka blir konsekvenserna för USA, och vad innebär det för Sverige och Europa? Den här texten är ett försök att bringa klarhet i det som nu sker.
Oroväckande händelser och signaler
Flera anmärkningsvärda händelser har inträffat i närtid. I ett mötesrum på Cybersecurity and Infrastructure Security Agency (CISA) fick hundratals cybersäkerhetsspecialister nyligen beskedet att de verktyg de använder för att spåra och neutralisera cyberhot mot federal infrastruktur kommer att upphöra att fungera. Kontrakten för VirusTotal, en viktig databas för att identifiera malware, och Censys, ett kritiskt verktyg för cyberunderrättelser, har avslutats. Kontraktsanställda vid företag som Nightwing och Peraton har fått lämna in sina tjänstetelefoner då även deras arbete avvecklats.
I ett annat möte, denna gång i utrikesdepartementets lokaler, informerades personalen vid Counter Foreign Information Manipulation and Interference Hub (R/FIMI), tidigare känt som Global Engagement Center (GEC), om att deras verksamhet läggs ned helt. Enheten, grundad 2011 och med utökat mandat 2017 med stöd från både republikaner och demokrater, har haft till uppgift att “identifiera, förstå, exponera och motverka utländsk statlig och icke-statlig propaganda och desinformation”. Utrikesminister Marco Rubio motiverade avvecklingen med att verksamheten aktivt ska ha “aktivt tystat och censurerat” amerikaner och att folket inte behöver en “obskyr myndighet” för att skyddas från lögner.
Samtidigt råder en märkbar tystnad bland ledare hos cybersäkerhetsföretag på Wall Street, i Silicon Valley och i tech-hubbar från Boston till Seattle. Detta efter att president Donald Trump utfärdat ett häpnadsväckande presidentdekret riktat mot Christopher Krebs, CISA:s första direktör. Krebs, som sparkades av Trump i november 2020 efter att ha förklarat presidentvalet som säkert, har blivit måltavla för presidentens vrede. Dekretet återkallar hans säkerhetsgodkännande och, ännu mer anmärkningsvärt, drar in alla säkerhetsgodkännanden för anställda vid hans nuvarande arbetsgivare SentinelOne, ett av USA:s ledande cybersäkerhetsföretag.
“Få inom cybersäkerhetsbranschen har kommenterat incidenten av rädsla för vedergällning från Vita huset”, noterar en artikel i Lawfare. Katie Moussouris, VD för Luta Security och tidigare medlem i Cyber Safety Review Board, är en av få som offentligt kritiserat angreppet mot Krebs och SentinelOne: “Att rikta in sig på en tidigare statlig anställd för att ha gjort sitt jobb och utvidga det till deras nuvarande arbetsgivare ett halvt decennium senare kommer att ha en avskräckande effekt som gör oss alla mindre säkra.” Hon tillägger: “Företag kommer att tveka att anställa tidigare statliga cybersäkerhetsexperter, vilket berövar den privata sektorn deras välbehövda erfarenhet och perspektiv, och den federala regeringen kommer att få ännu svårare att locka till sig och behålla talang på toppnivå inom cybersäkerhet.”
I början av april avskedades general Timothy Haugh, fyrstjärnig general och chef för både National Security Agency (NSA) och U.S. Cyber Command – USA:s viktigaste cybersäkerhets- och signalspaningsorganisationer – med omedelbar verkan. Även NSA:s biträdande chef Wendy Noble fick gå. Avskedandena skedde utan offentlig förklaring och väckte omedelbar oro på Capitol Hill och bland säkerhetsexperter. Haugh, tillsatt under Biden-administrationen men enhälligt bekräftad av senaten, ansågs vara en högt respekterad ledare med särskild expertis i att motverka rysk propaganda.
“Detta är en ovärderlig gåva till USA:s motståndare – Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea”, kommenterade en anonym säkerhetsanalytiker. Senator Angus King från Maine, medlem i både försvars- och underrättelseutskotten, utbrast: “Denna nyhet kunde inte vara mer allvarlig med tanke på allvaret och vårt behov av cybersäkerhet. Amerikanska institutioner attackeras dagligen.” Representanten Don Bacon, republikan från Nebraska och ordförande för representanthusets utskott för cyberfrågor, skrev på sociala medier: “Han sparkades utan offentlig förklaring. Denna åtgärd hämmar våra cyber- och signalspaningsoperationer.” Dessa avskedanden är bara tidiga steg i en omfattande och pågående omstrukturering av USA:s nationella säkerhetsinfrastruktur, en process som denna text syftar till att belysa.
Ideologi och strategi bakom nedmonteringen
Trumpadministrationens beslut att nedmontera cybersäkerhets- och informationsförsvarsstrukturer förefaller drivas av en kombination av ideologiska övertygelser och strategiska överväganden. En central faktor är en ideologisk skepsis mot statliga verksamheter och aktiviteter som uppfattas begränsa yttrandefrihet. Administrationen har beskrivit myndigheternas arbete mot desinformation som otillbörligt övervakande av amerikansk yttrandefrihet. I april annonserade utrikesminister Marco Rubio stängningen av utrikesdepartementets center mot utländsk desinformation (R/FIMI, tidigare GEC) med motiveringen att kontoret “aktivt tystade och censurerade rösterna hos de amerikaner de var tänkta att tjäna”. Rubio argumenterade i en debattartikel att “American people don’t need an obscure agency to ‘protect’ them from lies’”. Den underliggande logiken är att insatser mot desinformation i sig ses som ett större hot mot fri debatt än desinformationen själv. På samma tema signerade president Trump en exekutiv order om att “stoppa federal censur” på sin första dag tillbaka vid makten, vilken bland annat beordrade justitiedepartementet att utreda desinformationsforskare – utifrån premissen att detta arbete utgör censur. Begreppet “yttrandefrihet” har därmed politiserats och vapeniserats, där Trumpadministrationen menar att statliga motåtgärder mot antagonisters otillbörliga informationspåverkan är liktydigt med att kväsa legitima åsikter.
En annan ideologisk drivkraft är Trumpregimens generella misstro mot det etablerade säkerhets- och underrättelseetablissemanget, som Trump ofta anklagat för partiskhet eller illojalitet. Många av de strukturer som nu försvagats etablerades under tidigare administrationer (t.ex. CISA 2018, GEC 2016) för att hantera hot som rysk valpåverkan, cyberangrepp och konspirationsteorier. Trump och hans allierade har ofta avfärdat eller ifrågasatt dessa hotbilder. Exempelvis ifrågasatte Trump öppet omfattningen av rysk inblandning i valet 2016 och motsatte sig länge beskrivningar av rysk desinformation kring valet 2020. Personer och enheter associerade med att ha påtalat sådana hot har utmålats som politiska motståndare. Ett tydligt exempel är Trumps långvariga konflikt med Christopher Krebs, CISA:s förste chef. Krebs fick sparken 2020 efter att ha vidhållit att presidentvalet var säkert, vilket gick emot Trumps narrativ. När Trump återvände till makten 2025 fortsatte han på denna linje genom att personligen rikta sig mot Krebs. I april 2025 utfärdades ett presidentmemorandum som beordrade en federal utredning av Krebs, drog in hans säkerhetsklassning och suspenderade säkerhetsklassningarna för alla anställda vid Krebs dåvarande arbetsgivare. Denna exceptionella åtgärd har tolkats som en vedergällning mot någon Trump betraktar som illojal, och sänder en signal till andra inom cybersäkerhetsområdet att inte trotsa presidentens narrativ. Sådana personmotiverade attacker visar på ett strategiskt förhållningssätt för att stärka makten kring presidentämbetet. Genom att avskräcka experter från att uttala sig om exempelvis valpåverkan eller IT-sårbarheter som strider mot presidentens intressen, hoppas man eliminera potentiella kritiker inom staten. Effekten blir att myndigheter och experter drar sig för att rapportera hot som inte passar den politiska agendan, vilket underlättar för administrationen att bedriva sin politik ostört.
Ytterligare ett motiv är viljan att “banta ned” staten och minska kostnader under förevändning av effektivitetsvinster. Trump inrättade vid makttillträdet en ny “Department of Government Efficiency” (DOGE) för att granska myndigheter och skära kostnader. Under denna täckmantel har man dock genomfört aktioner som snarare äventyrar säkerheten. Ett uppmärksammat fall är när en grupp DOGE-anställda i mars 2025, ledda av Trumps nytillsatte rådgivare Elon Musk, tog sig in i interna system hos den federala arbetsrättsmyndigheten NLRB under förespegling att de skulle “granska data” för effektivitet. Istället verkar DOGE-teamet ha extraherat stora mängder känslig data om bland annat facklig organisering och pågående rättsfall, och dessutom försökt dölja sina spår genom att be om att aktiviteten inte skulle loggas, stänga av övervakningsverktyg och radera åtkomstloggar manuellt. Cybersäkerhetsexperter jämförde detta beteende med tillvägagångssättet hos kriminella eller statsunderstödda hackare. Även om DOGE:s officiella mandat är att spara pengar, tyder detta exempel på en djupare strategisk agenda. Trumpadministrationen prioriterar kontroll över information framför att upprätthålla normala säkerhetsprocedurer. Att Elon Musk, en tech-miljardär med egna affärsintressen, givits en sådan roll illustrerar dessutom en ideologisk tro på att näringslivets aktörer kan göra statens jobb bättre, även på känsliga områden. Kritiker menar dock att detta snarare öppnar för oligarkiskt inflytande över statens data och undergräver professionella standarder. Historikern Anne Applebaum varnar rentav för att Trump är på väg att förvandla USA till “ett nytt Ryssland” genom att sudda ut gränsen mellan offentligt och privat och gynna egna lojala oligarker – en kurs hon menar måste stoppas.
Nedmonteringen av dessa skyddsstrukturer bottnar i ideologiska övertygelser om att staten inte ska “lägga sig i” informationsflödet – en övertygelse färgad av föreställningen att tidigare åtgärder mot desinformation var politiskt vinklade. Strategiskt tycks man också vilja rensa ut “illojala” element och centralisera informationskontrollen hos presidentens förtrogna. Följden är att många av USA:s “brandväggar” mot cyberangrepp och påverkansoperationer monteras ned, drivet av en blandning av principen om obegränsad yttrandefrihet, misstro mot expertis och en vilja att stärka det egna greppet om informationsagendan.
Inrikespolitiska risker och försvagad demokrati
Trumpadministrationens försvagning av cybersäkerhet och psykologiskt försvar medför allvarliga inrikespolitiska risker. Främst hotas den demokratiska processen och medborgarnas tillit till institutioner när skyddet mot digitala angrepp och desinformation urholkas.
En omedelbar risk är att USA:s val och politiska diskurs blir mer sårbara för informationspåverkan. Genom att aktivt demontera regeringens motståndskraft mot desinformation, exempelvis genom att lägga ned R/FIMI/GEC, lämnas fältet fritt för falska narrativ att spridas okontrollerat. Det gäller både utländska desinformationskampanjer och inhemska aktörers spridning av konspirationsteorier. När staten inte längre aktivt bemöter eller korrigerar vilseledande information, ökar risken att lögner och rykten normaliseras i det offentliga samtalet. Den amerikanska disinformationsexperten Nina Jankowicz påpekar att USA befinner sig i en situation där “pernicious, and deliberate lies – and Americans’ indifference to them – got us here”. När osanningar blir normala inslag i politiken och inte längre bemöts, riskerar medborgarna att fatta beslut baserat på falska premisser. Tilliten till valresultat och demokratiska institutioner kan snabbt erodera. Detta sågs redan efter valet 2020, då konspirationsteorier om valfusk fick fäste hos en stor del av allmänheten, trots motbevis från valmyndigheter. Utan en stark statlig motbild (som de gemensamma uttalanden om valens säkerhet från Krebs och CISA 2020) kan liknande narrativ spridas ohejdade kring kommande val, vilket undergräver demokratins legitimitet.
En relaterad risk är att förtroendet för institutioner – myndigheter, domstolar, media – minskar när de inte längre upplevs kunna stå emot desinformation eller yttre manipulation. Trumpregimens åtgärder har i flera fall direkt riktat sig mot den professionella tjänstemannakåren och säkerhetsexperterna. Massuppsägningar och omplaceringar har redan ägt rum. I april 2025 avskedades exempelvis 1 400 anställda (över 80%) på konsumentskyddsmyndigheten CFPB, ett drag som setts som en politisering av myndigheten. Inom Department of Homeland Security har den nya ledningen (under nomineringen av Kristi Noem) tydligt deklarerat att CISA gått “för långt” och att dess arbete mot desinformation ligger utanför dess kärnuppdrag. Signalpolitiken är att professionella bedömningar kring digitala hot åsidosätts till förmån för politiska prioriteringar. Detta skapar en uppenbar risk för rädsla bland kvarvarande experter. Om de larmar om exempelvis rysk påverkan eller högerextrem desinformation, riskerar de att bli nästa måltavla. Katie Moussouris varnade för den ”avskräckande effekt” som Trumps personangrepp på Chris Krebs har: “targeting a former government employee for doing their job… will have a chilling effect that makes us all less safe”. Hon befarar att företag kan tveka att anställa tidigare offentliganställda experter av rädsla för Vita husets repressalier, och att kompetensflykten på sikt försvagar både statens och privata aktörers förmåga att hantera cyberhot. Redan i februari 2025 placerades hela CISA-enheten som arbetat med att motverka utländska påverkansoperationer på “administrativ ledighet”, i praktiken tagen ur funktion. Internt sänder detta budskapet att dessa frågor inte längre värderas, vilket är demoraliserande och urholkar institutionell kapacitet.
Ur ett rättsstatsperspektiv innebär utvecklingen också risk för ökat maktmissbruk och politisering. När organ som skulle skydda mot hybridpåverkan istället används för att gynna presidentens egen agenda, förvanskas deras syfte. DOGE-incidenten på NLRB är ett oroande exempel, där Vita huset tycks ha utnyttjat tillgången till data för potentiellt politiska syften istället för att skydda myndighetens dataintegritet. Det liknar hur auktoritära regimer agerar genom att använda statens resurser för att bevaka inre opposition, vilket riskerar att underminera medborgarnas rättigheter och förtroendet för statens opartiskhet. Nina Jankowicz påpekar oroväckande drag. “Löften om brottsutredningar av politiska fiender, utplånandet av den professionella statsapparaten, olaglig upplösning av en myndighet, en oligark som kontrollerar regeringen. Om vi såg motsvarande hända i något annat land skulle vi kalla det en demokratisk kris.” Hennes uttalande speglar hur de inrikespolitiska effekterna av Trumps politik nu börjar likna en auktoritär stat mer än en stabil demokrati.
Den inrikespolitiska hotbilden visar att USA:s demokratiska motståndskraft nu försvagas. När samhällets immunsystem mot informationspåverkan slås ut, blir det enklare för lögner och desinformation att styra eller påverka opinionen. När nyckelpersoner och myndigheter inom cybersäkerhet tystas eller försvinner, ökar sårbarheten för digitala angrepp. Och när medborgarna ser institutioner rämna genom utrensningar och maktmissbruk, riskerar cynismen och misstron att breda ut sig. Både informerade medborgare och robusta institutioner, demokratins fundament, är nu satta under tryck i Trumps USA 2025.
Antagonister utnyttjar maktvakuumet
Med USA:s pågående nedmontering av försvaret mot cyber- och informationshot uppstår ett farligt maktvakuum som antagonistiska aktörer skyndar att utnyttja. Både främmande makt och icke-statliga aktörer kan dra fördel av att USA inte längre bevakar och bemöter attacker som tidigare. Hotbilden mot USA och dess allierade håller därmed på att förändras och förvärras.
En tydlig konsekvens är att statsaktörer som Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea får friare spelrum att genomföra cyberangrepp och desinformationskampanjer. Dessa länder har investerat massivt i hybridkrigföring. Tidigare uppskattningar från utrikesdepartementet visar att Ryssland spenderar ca 1,5 miljarder dollar årligen på utländska påverkansoperationer, Iran runt 1,26 miljarder och Kina “flertals miljarder” på propaganda och informationskrigföring. Samtidigt har USA avvecklat sitt främsta verktyg för att bevaka och svara på sådana kampanjer genom stängningen av R/FIMI/GEC. Kontrasten är slående. USA har ensidigt avrustat medan motståndarna rustar upp. Som senator Jeanne Shaheen noterade: “Moskva och Peking firar varje gång den här administrationen monterar ned ännu ett utrikespolitiskt verktyg”. Ryska och kinesiska strateger ser en gyllene möjlighet att intensifiera sina operationer när USA självmant kliver av spelplanen.
När det gäller cybersäkerhet innebär personalneddragningar och resursindragningar att USA:s detektions- och försvarsförmåga försvagas. Hundratals cybersäkerhetsspecialister inom CISA har informerats om att kritiska verktyg för “threat hunting” inte längre kommer vara tillgängliga. I april meddelades internt att CISA slutar använda malware-databasen VirusTotal och tjänsten Censys för hotinformation, som del av “bredare nedskärningar”. Utan dessa verktyg blir det svårare att upptäcka skadlig kod och cyberangrepp i tid. Samtidigt har höga chefer med ansvar för cybersäkerhet lämnat sina poster, antingen frivilligt eller efter påtryckningar. I april avgick exempelvis tjänstemän på CISA som lett initiativet “Secure by Design”. Dessutom fick NSA:s chef och vice chef sparken. Ett abrupt ledarskapsvakuum vid NSA, USA:s största signalspanings- och cyberförsvarsorganisation, kan hämma förmågan att identifiera och stoppa avancerade statsstödda hackare. Risken för framgångsrika dataintrång mot amerikanska mål ökar nu markant. Säkerhetsföretag har redan noterat att kinesiska aktörer intensifierat sina intrångsförsök mot amerikansk infrastruktur under våren 2025, möjligen i förvissningen om att motståndet försvagas.
Att DOGE-teamet under Elon Musk kunde extrahera känsliga data från NLRB och kringgå säkerhetskontroller straffritt kan dessutom signalera till utländska underrättelsetjänster att intern tillsyn och säkerhet är eftersatt, vilket kan underlätta spionage. Om en amerikansk myndighet (DOGE) kan agera så, vad hindrar en välplacerad insider från att göra detsamma för främmande makt? När Vita huset självt signalerar att loggar kan stängas av och spår döljas, urholkas inneboende kontrollmekanismer, och sårbarheten för infiltration eller korruption ökar.
Inom skyddet mot informationspåverkan är effekten lika oroande. Genom att sluta bekämpa utländsk desinformation lämnar USA fältet vidöppet för propaganda som syftar till att splittra befolkningen och undergräva demokratin. Ryska trollfabriker kan nu operera med minskad risk för upptäckt. Under Trumps första mandatperiod vidtogs åtgärder mot ryska påverkansaktörer, men i den nya politiska miljön 2025 är sådana motåtgärder osannolika. FBI och underrättelseorganen har fått tydliga signaler att arbete mot desinformation inte prioriteras. Detta kan leda till att analyser om utländsk påverkan tonas ned internt, vilket låter fientliga narrativ rota sig djupare.
Ett förväntat scenario är att Kreml intensifierar sina informationsoperationer inför presidentvalet 2028. Tidigare fanns en moteld från underrättelsetjänster, plattformar och myndigheter. År 2025, med officiella kanaler tystade, kan ryska aktörer agera med större djärvhet. Liknande gäller Kina, som kan utnyttja frånvaron av amerikansk motpropaganda för att sprida sin syn på känsliga ämnen utan att bli utpekade som desinformatörer.
Men det är inte bara statliga aktörer som gynnas. Även icke-statliga antagonistiska aktörer, som extremistiska rörelser online, kan frodas. Arbetet mot inhemsk extremism har avstannat, och Trump har ofta trivialiserat vissa hot. Med mindre statlig övervakning kan radikaliserande desinformation spridas mer ohindrat, vilket kan öka risken för inrikes terrorism eller politiskt våld. Jankowicz formulerar det träffande: “Det kommer inte att bedrivas något motverkande av desinformation under Trumpadministrationen – bara ett omfamnande av den”. Detta antyder att regimen till och med kan använda desinformation som ett verktyg. Om regeringen själv sprider eller förstärker konspirationsteorier, förstärks ett “brus” i informationsmiljön som hindrar saklig debatt. Gränsen mellan yttre och inre hot suddas ut när presidentens narrativ går i takt med antagonistiska aktörers. Viss desinformation kan se en ömsesidig förstärkning mellan Trumps retorik och utländsk propaganda. Skillnaden är att tidigare bemöttes sådana narrativ aktivt av amerikanska institutioner; nu sker ingen samordnad dementi.
Den sammanlagda hotbilden blir en där angreppen ökar i frekvens och genomslagskraft. USA:s tidigare strategi att ”skapa kostnader” för angripare är satt ur spel. Förändringen riskerar att göra antagonistiska aktörer modigare. Som Jankowicz konstaterar innebär Trumps nya policy att Vita huset “kanoniserat lögner och konspirationsteorier om dem som bemöter desinformation”, vilket “ytterligare sporrar utländska aktörer och profitörer på desinformation som fortsätter att förorena vårt informationslandskap”. Både främmande stater och inhemska krafter som tjänar på kaos känner sig nu uppmuntrade. Resultatet blir inte bara att USA oftare drabbas, utan att angreppen riskerar träffa hårdare eftersom samhällets immunförsvar försvagats. Effekten riskerar att sprida sig även utanför USA:s gränser.
Ett globalt förändrat säkerhetslandskap
USA:s reträtt från ledarrollen inom digital säkerhet påverkar hela det internationella säkerhetslandskapet. Under decennier har USA varit en hörnsten i det globala samarbetet mot cyberhot och desinformation. När Trumpregimen nu intar en isolationistisk eller negativ hållning uppstår en betydande kompetens- och resurslucka, särskilt för Europa.
En omedelbar följd är att viktiga multilaterala initiativ kan försvagas. Inom NATO har USA traditionellt drivit utvecklingen av gemensamma cyberförsvarsförmågor. Nu finns risken att USA inte längre prioriterar dessa frågor. När amerikanska representanter tonar ned hotet från rysk desinformation, kan det leda till splittring inom alliansen. Europeiska NATO-länder, som ser rysk informationskrigföring som ett akut hot, kan finna att USA inte längre är en pålitlig partner. Sverige, som nyligen gick med i NATO med förhoppning om ökat digitalt stöd, kan behöva förlita sig mer på europeiska samarbeten.
Även utanför NATO, i forum som FN, innebär den nya amerikanska hållningen problem. USA har tidigare förespråkat internationella normer mot cyberattacker. Under Trump 2025 är det mindre troligt att USA fortsätter driva sådana normer. Detta skapar utrymme för Kina och Ryssland att fylla tomrummet med sina mer auktoritära visioner för cybersuveränitet och informationskontroll, vilket kan leda till en glidning bort från en fri och öppen internetordning.
För Europa innebär USA:s tillbakadragande att man tvingas axla mer ansvar. EU har tagit steg för att hantera digitala hot genom handlingsplaner, lagstiftning som Digital Services Act (DSA) och investeringar i cyberförsvar. Men EU:s insatser har ofta skett i samspel med amerikanska åtgärder. Om denna koordinering försvinner minskar effektiviteten. Sverige, med sin Myndighet för psykologiskt försvar, och dess systerorganisationer i Europa kan behöva utöka sin verksamhet för att kompensera. Ironiskt nog kan Trumps tillbakadragande ge bränsle åt europeisk egen kapacitet, men frågan är om EU kan fylla USA:s skor helt.
Transatlantiska företag påverkas också. Många stora sociala medie-plattformar är amerikanska. Tidigare har amerikanska administrationer pressat dem att ta ansvar för falskt innehåll. Under Trump 2025 är signalen den motsatta. Om USA slutar pressa plattformarna att motverka desinformation, kommer EU stå ensam i att försöka reglera dem via lagar som DSA – Digital Services Act. Det kan leda till en regleringsklyfta och komplicera samarbetet mellan USA och Europa kring tech-politik.
På det storpolitiska planet signalerar USA:s minskade engagemang en reträtt från globalt ledarskap. Europeiska länder undrar om de kan lita på USA:s säkerhetsgarantier generellt. Om USA ignorerar hybridkrigföring mot Europa, hur påverkar det NATO:s artikel 5? Det transatlantiska bandet slits tunnare när hotbildsuppfattningen divergerar, vilket gynnar auktoritära utmanare.
I förlängningen kan auktoritära stater stärka sitt globala inflytande i den digitala domänen. Kinas modell för “cyber suveränitet” kan få vind i seglen. Utvecklingsländer kan i högre grad vända sig till Kina för övervakningssystem. Tidigare amerikanskt stöd till oberoende media och civilsamhälle via USAID dras nu in, vilket innebär att kinesiska och ryska narrativ lättare kan få grogrund i länder där demokratin kämpar.
För Europa och Sverige specifikt innebär detta en mer otämjd informationsmiljö. Rysk desinformation som får verka oemotsagd i USA kan lättare spilla över till Europa. Konspirationsteorier som normaliseras i USA kan dyka upp i den svenska debatten. Svenska myndigheter kan inte längre peka på amerikanska faktagranskningar som stöd och kan till och med behöva hantera att USA självt blir en källa till desinformation. USA:s förändrade position i Ukraina förstärker redan ryska narrativ, vilket ställer NATO-allierade inför dilemmat att behöva säga emot Washington – en ovan situation som sannolikt skapar diplomatisk friktion.
USA:s reträtt försätter Europas och världens demokratier i ett nytt landskap där de måste fylla tomrummet eller riskera att motståndarna flyttar fram sina positioner. För Sverige innebär det ökat fokus på nationell och europeisk samverkan, samtidigt som man behöver planera för scenarier där USA är mindre närvarande i säkerhetsarbetet än förväntat. Den globala digitala säkerheten har blivit svårare att upprätthålla när dess historiska förkämpe abdikerat.
Långsiktiga konsekvenser
Den utveckling vi ser under Trumpregimen 2025 – där en demokratiskt vald regering medvetet monterar ned sitt eget lands skydd mot påverkansoperationer och cyberattacker – är närmast utan motstycke i modern historia. Sedan andra världskriget har västliga demokratier strävat efter att stärka sin motståndskraft, inte försvaga den. Inte ens under tidigare kontroversiella perioder har något liknande skett. Trump är unik i det att han förnekar eller nedtonar hot som säkerhetsetablissemanget anser reella och använder det som skäl att ta bort försvarsmekanismerna. Omfattningen 2025 är mycket större än under hans första mandatperiod. Vi ser en president som aktivt plockar isär existerande försvar mitt under pågående angrepp.
Historikern Anne Applebaum har varnat för en utveckling liknande den i Putins Ryssland, där statsapparaten blir ett verktyg för en maktelit. Skillnaden är att Ryssland byggde upp en massiv intern desinformationsapparat, medan USA nu varken vill sprida sin egen kontra-propaganda eller stoppa fiendens – i praktiken en ensidig avväpning på informationsfronten.
De långsiktiga konsekvenserna ser ut att bli djupgående. Västliga demokratier har kunnat stå emot hot genom samordning med USA som nav. Utan USA:s ledarskap minskar den kollektiva resiliensen. Vissa amerikanska kapaciteter, som NSA:s signalspaning, går inte lätt att ersätta. Västvärlden kan bli mer sårbar för strategiska chocker.
Om USA permanent lämnar fältet, skapas ett maktvakuum som auktoritära aktörer fyller. Kina kan etablera sig som dominerande inom “informationssäkerhet”, vilket ofta innebär censur och propaganda. Ryska narrativ kan vinna större global publik. Autokratiska normer kan normaliseras, och tilltron till objektiv sanning undergrävas globalt.
För USA självt är de långsiktiga följderna potentiellt ödesdigra. Genom att låta desinformation frodas riskerar det politiska klimatet att bli alltmer post-sanningsartat, där stora delar av befolkningen inte ens delar gemensam faktabas. Det försvårar möjligheterna till rationell politisk debatt och arbete. Det kan också bana väg för att antidemokratiska rörelser växer. Historien visar att när misstron mot institutioner blir tillräckligt utbredd, öppnar det dörren för illiberala demagoger. Trump själv är symtom på detta, men om hans åtgärder ytterligare urholkar tilliten kan ännu mer extrema krafter få fotfäste i USA framöver. De skyddsbarriärer (formella och informella) som ska finnas mot maktmissbruk riskerar förtvina ytterligare. På lång sikt kan USA hamna i en spiral av demokratisk tillbakagång, där institutionell kompetens tar årtionden att återuppbygga. Att blanda ihop politik och cybersäkerhet på detta sätt “blurs politics and cybersecurity” och “makes all of us less safe”, som cybersäkerhetsexperten Rob Joyce varnade nyligen.
USA:s agerande kan också få andra demokratier att svikta. Dels rent praktiskt, genom att hot som startar i USA sprider sig (t.ex. QAnon-konspirationen som började i USA men spred sig till Europa). Dels som exempel. Det finns redan tecken på att politiker i andra länder, inspirerade av Trump, ifrågasätter sina länders institutioner på liknande sätt. Om Trumpismens syn på desinformation (att det är en förevändning för censur) vinner anhängare globalt, kan fler länder dra ned på sina försvar, vilket skulle göra demokratiers position globalt mera utsatt. Vi kan paradoxalt nog hamna i en situation där västvärldens öppenhet och pluralism urholkas av inre krafter som utnyttjar just öppenheten för att sprida split och misstro – utan att motkrafter sätts in.
Ytterst kan långsiktiga försvagningar av västliga demokratier i cyber- och informationsdomänen påverka den globala maktbalansen. Informationsöverlägsenhet och teknologiskt kunnande har varit en styrka för demokratierna. Om den fördelen tappas kan autokratier och despoter får ett större övertag i detta århundradets geopolitiska landskap. Det innebär inte nödvändigtvis traditionell militär dominans, men kontroll över narrativ, möjligheten att så kaos i motståndares samhällen, och förmågan att störa kritisk infrastruktur vid behov. Europas avskräckning gentemot exempelvis ryska hybridaggressioner kan riskerar bli otillräcklig.
De långsiktiga kulturella effekterna bör inte heller underskattas. En generation kan växa upp i USA i ett medielandskap där staten inte främjar informerade medborgare. Om skolor och civilsamhälle inte får stöd i arbetet med källkritik, riskerar kunskapsresistens och cynism att bli norm. Det sprids vidare globalt via sociala medier. Europas demokratier riskerar utsättas för konsekvenserna av denna utveckling. Lögnens normalisering är svår att vända. Men faran är inte bara lögnerna i sig, utan att människor vänjer sig vid dem och blir likgiltiga så länge egna intressen gynnas. På sikt hotar detta själva idén om ett upplyst demokratiskt samhälle – en väg vi inte vill vandra.
Referenser
Project 2025 Aims to Derail Efforts to Stop Election Disinformation, Brennan Center for Justice, https://www.brennancenter.org/our-work/analysis-opinion/project-2025-aims-derail-efforts-stop-election-disinformation
Trump administration shutters US office countering foreign disinformation, The Guardian, https://www.theguardian.com/us-news/2025/apr/16/trump-state-department-foreign-disinformation
There will be no combatting disinformation during the Trump administration — only embracing it, WEXFO, https://wexfo.no/2025/02/20/there-will-be-no-combatting-disinformation-during-the-trump-administration-only-embracing-it/
A whistleblower’s disclosure details how DOGE may have taken sensitive labor data, NPR News, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security
Trump’s DHS pick says CISA is “far off-mission” and should be smaller, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/people/2025/01/trumps-dhs-pick-says-cisa-way-mission-and-should-be-smaller/402308/
CISA warns threat hunting staff of end to Google, Censys contracts as agency cuts set in, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/cybersecurity/2025/04/cisa-warns-threat-hunting-staff-end-google-censys-contracts-agency-cuts-set/404680/
NSF begins terminating select grant funding, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/nsf-begins-terminating-select-grant-funding/404698/
State Department moves cyber and intelligence bureaus under agencywide reorg, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/state-department-moves-cyber-and-intelligence-bureaus-under-agencywide-reorg/404753/
Whistleblower details how DOGE may have taken sensitive NLRB data, NPR All Things Considered, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security
The Downfall of the Global Engagement Center and Disappearing Guardrails Against Disinformation, Tech Policy Press, https://www.techpolicy.press/the-downfall-of-the-global-engagement-center-and-disappearing-guardrails-against-disinformation
Trump vs. Krebs and the Sound of Silence, Lawfare, https://www.lawfaremedia.org/article/trump-vs-krebs-and-the-sound-of-silence
HISTORIAN: Trump Turning America Into Russia Unless We STOP HIM (w/ Anne Applebaum), The Bulwark, http://www.youtube.com/watch?v=yvRF9S_5tTI
#Cybersäkerhet #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #USA
-
Amerikas digitala avrustning hotar internationell säkerhet
Under 2025 har Trumpregimen genomfört en systematisk nedmontering av USA:s kapacitet inom cybersäkerhet, psykologiskt försvar och skydd mot hybrida hot. Flera myndigheter och initiativ som tidigare skyddat amerikanska intressen i den digitala domänen har försvagats eller lagts ned. Administrationen har bland annat avskedat erfarna cybersäkerhetsexperter, omorganiserat bort centrala funktioner, strypt finansiering till forskning om desinformation och stängt ned enheter som övervakat utländska påverkanskampanjer. Dessa åtgärder har motiverats av Trumpregimen med hänvisning till kostnadseffektivitet, minskad byråkrati och ideologiska principer om yttrandefrihet. Det framstår dock som om USA ensidigt avväpnar sig självt på områden där hoten från antagonister nu ökar.
Det pågår en märklig och svårförklarlig utveckling i USA när det gäller skyddet av samhällets digitala säkerhet. Sedan Trumpregimen tillträdde har den i hög fart ägnat sig åt en systematisk nedmontering av det digitala samhällsskydd som under decennier byggts upp för att skydda landet mot främmande makt och kriminalitet. Varför ägnar sig USA åt detta självskadebeteende? Vilka blir konsekvenserna för USA, och vad innebär det för Sverige och Europa? Den här texten är ett försök att bringa klarhet i det som nu sker.
Oroväckande händelser och signaler
Flera anmärkningsvärda händelser har inträffat i närtid. I ett mötesrum på Cybersecurity and Infrastructure Security Agency (CISA) fick hundratals cybersäkerhetsspecialister nyligen beskedet att de verktyg de använder för att spåra och neutralisera cyberhot mot federal infrastruktur kommer att upphöra att fungera. Kontrakten för VirusTotal, en viktig databas för att identifiera malware, och Censys, ett kritiskt verktyg för cyberunderrättelser, har avslutats. Kontraktsanställda vid företag som Nightwing och Peraton har fått lämna in sina tjänstetelefoner då även deras arbete avvecklats.
I ett annat möte, denna gång i utrikesdepartementets lokaler, informerades personalen vid Counter Foreign Information Manipulation and Interference Hub (R/FIMI), tidigare känt som Global Engagement Center (GEC), om att deras verksamhet läggs ned helt. Enheten, grundad 2011 och med utökat mandat 2017 med stöd från både republikaner och demokrater, har haft till uppgift att “identifiera, förstå, exponera och motverka utländsk statlig och icke-statlig propaganda och desinformation”. Utrikesminister Marco Rubio motiverade avvecklingen med att verksamheten aktivt ska ha “aktivt tystat och censurerat” amerikaner och att folket inte behöver en “obskyr myndighet” för att skyddas från lögner.
Samtidigt råder en märkbar tystnad bland ledare hos cybersäkerhetsföretag på Wall Street, i Silicon Valley och i tech-hubbar från Boston till Seattle. Detta efter att president Donald Trump utfärdat ett häpnadsväckande presidentdekret riktat mot Christopher Krebs, CISA:s första direktör. Krebs, som sparkades av Trump i november 2020 efter att ha förklarat presidentvalet som säkert, har blivit måltavla för presidentens vrede. Dekretet återkallar hans säkerhetsgodkännande och, ännu mer anmärkningsvärt, drar in alla säkerhetsgodkännanden för anställda vid hans nuvarande arbetsgivare SentinelOne, ett av USA:s ledande cybersäkerhetsföretag.
“Få inom cybersäkerhetsbranschen har kommenterat incidenten av rädsla för vedergällning från Vita huset”, noterar en artikel i Lawfare. Katie Moussouris, VD för Luta Security och tidigare medlem i Cyber Safety Review Board, är en av få som offentligt kritiserat angreppet mot Krebs och SentinelOne: “Att rikta in sig på en tidigare statlig anställd för att ha gjort sitt jobb och utvidga det till deras nuvarande arbetsgivare ett halvt decennium senare kommer att ha en avskräckande effekt som gör oss alla mindre säkra.” Hon tillägger: “Företag kommer att tveka att anställa tidigare statliga cybersäkerhetsexperter, vilket berövar den privata sektorn deras välbehövda erfarenhet och perspektiv, och den federala regeringen kommer att få ännu svårare att locka till sig och behålla talang på toppnivå inom cybersäkerhet.”
I början av april avskedades general Timothy Haugh, fyrstjärnig general och chef för både National Security Agency (NSA) och U.S. Cyber Command – USA:s viktigaste cybersäkerhets- och signalspaningsorganisationer – med omedelbar verkan. Även NSA:s biträdande chef Wendy Noble fick gå. Avskedandena skedde utan offentlig förklaring och väckte omedelbar oro på Capitol Hill och bland säkerhetsexperter. Haugh, tillsatt under Biden-administrationen men enhälligt bekräftad av senaten, ansågs vara en högt respekterad ledare med särskild expertis i att motverka rysk propaganda.
“Detta är en ovärderlig gåva till USA:s motståndare – Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea”, kommenterade en anonym säkerhetsanalytiker. Senator Angus King från Maine, medlem i både försvars- och underrättelseutskotten, utbrast: “Denna nyhet kunde inte vara mer allvarlig med tanke på allvaret och vårt behov av cybersäkerhet. Amerikanska institutioner attackeras dagligen.” Representanten Don Bacon, republikan från Nebraska och ordförande för representanthusets utskott för cyberfrågor, skrev på sociala medier: “Han sparkades utan offentlig förklaring. Denna åtgärd hämmar våra cyber- och signalspaningsoperationer.” Dessa avskedanden är bara tidiga steg i en omfattande och pågående omstrukturering av USA:s nationella säkerhetsinfrastruktur, en process som denna text syftar till att belysa.
Ideologi och strategi bakom nedmonteringen
Trumpadministrationens beslut att nedmontera cybersäkerhets- och informationsförsvarsstrukturer förefaller drivas av en kombination av ideologiska övertygelser och strategiska överväganden. En central faktor är en ideologisk skepsis mot statliga verksamheter och aktiviteter som uppfattas begränsa yttrandefrihet. Administrationen har beskrivit myndigheternas arbete mot desinformation som otillbörligt övervakande av amerikansk yttrandefrihet. I april annonserade utrikesminister Marco Rubio stängningen av utrikesdepartementets center mot utländsk desinformation (R/FIMI, tidigare GEC) med motiveringen att kontoret “aktivt tystade och censurerade rösterna hos de amerikaner de var tänkta att tjäna”. Rubio argumenterade i en debattartikel att “American people don’t need an obscure agency to ‘protect’ them from lies’”. Den underliggande logiken är att insatser mot desinformation i sig ses som ett större hot mot fri debatt än desinformationen själv. På samma tema signerade president Trump en exekutiv order om att “stoppa federal censur” på sin första dag tillbaka vid makten, vilken bland annat beordrade justitiedepartementet att utreda desinformationsforskare – utifrån premissen att detta arbete utgör censur. Begreppet “yttrandefrihet” har därmed politiserats och vapeniserats, där Trumpadministrationen menar att statliga motåtgärder mot antagonisters otillbörliga informationspåverkan är liktydigt med att kväsa legitima åsikter.
En annan ideologisk drivkraft är Trumpregimens generella misstro mot det etablerade säkerhets- och underrättelseetablissemanget, som Trump ofta anklagat för partiskhet eller illojalitet. Många av de strukturer som nu försvagats etablerades under tidigare administrationer (t.ex. CISA 2018, GEC 2016) för att hantera hot som rysk valpåverkan, cyberangrepp och konspirationsteorier. Trump och hans allierade har ofta avfärdat eller ifrågasatt dessa hotbilder. Exempelvis ifrågasatte Trump öppet omfattningen av rysk inblandning i valet 2016 och motsatte sig länge beskrivningar av rysk desinformation kring valet 2020. Personer och enheter associerade med att ha påtalat sådana hot har utmålats som politiska motståndare. Ett tydligt exempel är Trumps långvariga konflikt med Christopher Krebs, CISA:s förste chef. Krebs fick sparken 2020 efter att ha vidhållit att presidentvalet var säkert, vilket gick emot Trumps narrativ. När Trump återvände till makten 2025 fortsatte han på denna linje genom att personligen rikta sig mot Krebs. I april 2025 utfärdades ett presidentmemorandum som beordrade en federal utredning av Krebs, drog in hans säkerhetsklassning och suspenderade säkerhetsklassningarna för alla anställda vid Krebs dåvarande arbetsgivare. Denna exceptionella åtgärd har tolkats som en vedergällning mot någon Trump betraktar som illojal, och sänder en signal till andra inom cybersäkerhetsområdet att inte trotsa presidentens narrativ. Sådana personmotiverade attacker visar på ett strategiskt förhållningssätt för att stärka makten kring presidentämbetet. Genom att avskräcka experter från att uttala sig om exempelvis valpåverkan eller IT-sårbarheter som strider mot presidentens intressen, hoppas man eliminera potentiella kritiker inom staten. Effekten blir att myndigheter och experter drar sig för att rapportera hot som inte passar den politiska agendan, vilket underlättar för administrationen att bedriva sin politik ostört.
Ytterligare ett motiv är viljan att “banta ned” staten och minska kostnader under förevändning av effektivitetsvinster. Trump inrättade vid makttillträdet en ny “Department of Government Efficiency” (DOGE) för att granska myndigheter och skära kostnader. Under denna täckmantel har man dock genomfört aktioner som snarare äventyrar säkerheten. Ett uppmärksammat fall är när en grupp DOGE-anställda i mars 2025, ledda av Trumps nytillsatte rådgivare Elon Musk, tog sig in i interna system hos den federala arbetsrättsmyndigheten NLRB under förespegling att de skulle “granska data” för effektivitet. Istället verkar DOGE-teamet ha extraherat stora mängder känslig data om bland annat facklig organisering och pågående rättsfall, och dessutom försökt dölja sina spår genom att be om att aktiviteten inte skulle loggas, stänga av övervakningsverktyg och radera åtkomstloggar manuellt. Cybersäkerhetsexperter jämförde detta beteende med tillvägagångssättet hos kriminella eller statsunderstödda hackare. Även om DOGE:s officiella mandat är att spara pengar, tyder detta exempel på en djupare strategisk agenda. Trumpadministrationen prioriterar kontroll över information framför att upprätthålla normala säkerhetsprocedurer. Att Elon Musk, en tech-miljardär med egna affärsintressen, givits en sådan roll illustrerar dessutom en ideologisk tro på att näringslivets aktörer kan göra statens jobb bättre, även på känsliga områden. Kritiker menar dock att detta snarare öppnar för oligarkiskt inflytande över statens data och undergräver professionella standarder. Historikern Anne Applebaum varnar rentav för att Trump är på väg att förvandla USA till “ett nytt Ryssland” genom att sudda ut gränsen mellan offentligt och privat och gynna egna lojala oligarker – en kurs hon menar måste stoppas.
Nedmonteringen av dessa skyddsstrukturer bottnar i ideologiska övertygelser om att staten inte ska “lägga sig i” informationsflödet – en övertygelse färgad av föreställningen att tidigare åtgärder mot desinformation var politiskt vinklade. Strategiskt tycks man också vilja rensa ut “illojala” element och centralisera informationskontrollen hos presidentens förtrogna. Följden är att många av USA:s “brandväggar” mot cyberangrepp och påverkansoperationer monteras ned, drivet av en blandning av principen om obegränsad yttrandefrihet, misstro mot expertis och en vilja att stärka det egna greppet om informationsagendan.
Inrikespolitiska risker och försvagad demokrati
Trumpadministrationens försvagning av cybersäkerhet och psykologiskt försvar medför allvarliga inrikespolitiska risker. Främst hotas den demokratiska processen och medborgarnas tillit till institutioner när skyddet mot digitala angrepp och desinformation urholkas.
En omedelbar risk är att USA:s val och politiska diskurs blir mer sårbara för informationspåverkan. Genom att aktivt demontera regeringens motståndskraft mot desinformation, exempelvis genom att lägga ned R/FIMI/GEC, lämnas fältet fritt för falska narrativ att spridas okontrollerat. Det gäller både utländska desinformationskampanjer och inhemska aktörers spridning av konspirationsteorier. När staten inte längre aktivt bemöter eller korrigerar vilseledande information, ökar risken att lögner och rykten normaliseras i det offentliga samtalet. Den amerikanska disinformationsexperten Nina Jankowicz påpekar att USA befinner sig i en situation där “pernicious, and deliberate lies – and Americans’ indifference to them – got us here”. När osanningar blir normala inslag i politiken och inte längre bemöts, riskerar medborgarna att fatta beslut baserat på falska premisser. Tilliten till valresultat och demokratiska institutioner kan snabbt erodera. Detta sågs redan efter valet 2020, då konspirationsteorier om valfusk fick fäste hos en stor del av allmänheten, trots motbevis från valmyndigheter. Utan en stark statlig motbild (som de gemensamma uttalanden om valens säkerhet från Krebs och CISA 2020) kan liknande narrativ spridas ohejdade kring kommande val, vilket undergräver demokratins legitimitet.
En relaterad risk är att förtroendet för institutioner – myndigheter, domstolar, media – minskar när de inte längre upplevs kunna stå emot desinformation eller yttre manipulation. Trumpregimens åtgärder har i flera fall direkt riktat sig mot den professionella tjänstemannakåren och säkerhetsexperterna. Massuppsägningar och omplaceringar har redan ägt rum. I april 2025 avskedades exempelvis 1 400 anställda (över 80%) på konsumentskyddsmyndigheten CFPB, ett drag som setts som en politisering av myndigheten. Inom Department of Homeland Security har den nya ledningen (under nomineringen av Kristi Noem) tydligt deklarerat att CISA gått “för långt” och att dess arbete mot desinformation ligger utanför dess kärnuppdrag. Signalpolitiken är att professionella bedömningar kring digitala hot åsidosätts till förmån för politiska prioriteringar. Detta skapar en uppenbar risk för rädsla bland kvarvarande experter. Om de larmar om exempelvis rysk påverkan eller högerextrem desinformation, riskerar de att bli nästa måltavla. Katie Moussouris varnade för den ”avskräckande effekt” som Trumps personangrepp på Chris Krebs har: “targeting a former government employee for doing their job… will have a chilling effect that makes us all less safe”. Hon befarar att företag kan tveka att anställa tidigare offentliganställda experter av rädsla för Vita husets repressalier, och att kompetensflykten på sikt försvagar både statens och privata aktörers förmåga att hantera cyberhot. Redan i februari 2025 placerades hela CISA-enheten som arbetat med att motverka utländska påverkansoperationer på “administrativ ledighet”, i praktiken tagen ur funktion. Internt sänder detta budskapet att dessa frågor inte längre värderas, vilket är demoraliserande och urholkar institutionell kapacitet.
Ur ett rättsstatsperspektiv innebär utvecklingen också risk för ökat maktmissbruk och politisering. När organ som skulle skydda mot hybridpåverkan istället används för att gynna presidentens egen agenda, förvanskas deras syfte. DOGE-incidenten på NLRB är ett oroande exempel, där Vita huset tycks ha utnyttjat tillgången till data för potentiellt politiska syften istället för att skydda myndighetens dataintegritet. Det liknar hur auktoritära regimer agerar genom att använda statens resurser för att bevaka inre opposition, vilket riskerar att underminera medborgarnas rättigheter och förtroendet för statens opartiskhet. Nina Jankowicz påpekar oroväckande drag. “Löften om brottsutredningar av politiska fiender, utplånandet av den professionella statsapparaten, olaglig upplösning av en myndighet, en oligark som kontrollerar regeringen. Om vi såg motsvarande hända i något annat land skulle vi kalla det en demokratisk kris.” Hennes uttalande speglar hur de inrikespolitiska effekterna av Trumps politik nu börjar likna en auktoritär stat mer än en stabil demokrati.
Den inrikespolitiska hotbilden visar att USA:s demokratiska motståndskraft nu försvagas. När samhällets immunsystem mot informationspåverkan slås ut, blir det enklare för lögner och desinformation att styra eller påverka opinionen. När nyckelpersoner och myndigheter inom cybersäkerhet tystas eller försvinner, ökar sårbarheten för digitala angrepp. Och när medborgarna ser institutioner rämna genom utrensningar och maktmissbruk, riskerar cynismen och misstron att breda ut sig. Både informerade medborgare och robusta institutioner, demokratins fundament, är nu satta under tryck i Trumps USA 2025.
Antagonister utnyttjar maktvakuumet
Med USA:s pågående nedmontering av försvaret mot cyber- och informationshot uppstår ett farligt maktvakuum som antagonistiska aktörer skyndar att utnyttja. Både främmande makt och icke-statliga aktörer kan dra fördel av att USA inte längre bevakar och bemöter attacker som tidigare. Hotbilden mot USA och dess allierade håller därmed på att förändras och förvärras.
En tydlig konsekvens är att statsaktörer som Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea får friare spelrum att genomföra cyberangrepp och desinformationskampanjer. Dessa länder har investerat massivt i hybridkrigföring. Tidigare uppskattningar från utrikesdepartementet visar att Ryssland spenderar ca 1,5 miljarder dollar årligen på utländska påverkansoperationer, Iran runt 1,26 miljarder och Kina “flertals miljarder” på propaganda och informationskrigföring. Samtidigt har USA avvecklat sitt främsta verktyg för att bevaka och svara på sådana kampanjer genom stängningen av R/FIMI/GEC. Kontrasten är slående. USA har ensidigt avrustat medan motståndarna rustar upp. Som senator Jeanne Shaheen noterade: “Moskva och Peking firar varje gång den här administrationen monterar ned ännu ett utrikespolitiskt verktyg”. Ryska och kinesiska strateger ser en gyllene möjlighet att intensifiera sina operationer när USA självmant kliver av spelplanen.
När det gäller cybersäkerhet innebär personalneddragningar och resursindragningar att USA:s detektions- och försvarsförmåga försvagas. Hundratals cybersäkerhetsspecialister inom CISA har informerats om att kritiska verktyg för “threat hunting” inte längre kommer vara tillgängliga. I april meddelades internt att CISA slutar använda malware-databasen VirusTotal och tjänsten Censys för hotinformation, som del av “bredare nedskärningar”. Utan dessa verktyg blir det svårare att upptäcka skadlig kod och cyberangrepp i tid. Samtidigt har höga chefer med ansvar för cybersäkerhet lämnat sina poster, antingen frivilligt eller efter påtryckningar. I april avgick exempelvis tjänstemän på CISA som lett initiativet “Secure by Design”. Dessutom fick NSA:s chef och vice chef sparken. Ett abrupt ledarskapsvakuum vid NSA, USA:s största signalspanings- och cyberförsvarsorganisation, kan hämma förmågan att identifiera och stoppa avancerade statsstödda hackare. Risken för framgångsrika dataintrång mot amerikanska mål ökar nu markant. Säkerhetsföretag har redan noterat att kinesiska aktörer intensifierat sina intrångsförsök mot amerikansk infrastruktur under våren 2025, möjligen i förvissningen om att motståndet försvagas.
Att DOGE-teamet under Elon Musk kunde extrahera känsliga data från NLRB och kringgå säkerhetskontroller straffritt kan dessutom signalera till utländska underrättelsetjänster att intern tillsyn och säkerhet är eftersatt, vilket kan underlätta spionage. Om en amerikansk myndighet (DOGE) kan agera så, vad hindrar en välplacerad insider från att göra detsamma för främmande makt? När Vita huset självt signalerar att loggar kan stängas av och spår döljas, urholkas inneboende kontrollmekanismer, och sårbarheten för infiltration eller korruption ökar.
Inom skyddet mot informationspåverkan är effekten lika oroande. Genom att sluta bekämpa utländsk desinformation lämnar USA fältet vidöppet för propaganda som syftar till att splittra befolkningen och undergräva demokratin. Ryska trollfabriker kan nu operera med minskad risk för upptäckt. Under Trumps första mandatperiod vidtogs åtgärder mot ryska påverkansaktörer, men i den nya politiska miljön 2025 är sådana motåtgärder osannolika. FBI och underrättelseorganen har fått tydliga signaler att arbete mot desinformation inte prioriteras. Detta kan leda till att analyser om utländsk påverkan tonas ned internt, vilket låter fientliga narrativ rota sig djupare.
Ett förväntat scenario är att Kreml intensifierar sina informationsoperationer inför presidentvalet 2028. Tidigare fanns en moteld från underrättelsetjänster, plattformar och myndigheter. År 2025, med officiella kanaler tystade, kan ryska aktörer agera med större djärvhet. Liknande gäller Kina, som kan utnyttja frånvaron av amerikansk motpropaganda för att sprida sin syn på känsliga ämnen utan att bli utpekade som desinformatörer.
Men det är inte bara statliga aktörer som gynnas. Även icke-statliga antagonistiska aktörer, som extremistiska rörelser online, kan frodas. Arbetet mot inhemsk extremism har avstannat, och Trump har ofta trivialiserat vissa hot. Med mindre statlig övervakning kan radikaliserande desinformation spridas mer ohindrat, vilket kan öka risken för inrikes terrorism eller politiskt våld. Jankowicz formulerar det träffande: “Det kommer inte att bedrivas något motverkande av desinformation under Trumpadministrationen – bara ett omfamnande av den”. Detta antyder att regimen till och med kan använda desinformation som ett verktyg. Om regeringen själv sprider eller förstärker konspirationsteorier, förstärks ett “brus” i informationsmiljön som hindrar saklig debatt. Gränsen mellan yttre och inre hot suddas ut när presidentens narrativ går i takt med antagonistiska aktörers. Viss desinformation kan se en ömsesidig förstärkning mellan Trumps retorik och utländsk propaganda. Skillnaden är att tidigare bemöttes sådana narrativ aktivt av amerikanska institutioner; nu sker ingen samordnad dementi.
Den sammanlagda hotbilden blir en där angreppen ökar i frekvens och genomslagskraft. USA:s tidigare strategi att ”skapa kostnader” för angripare är satt ur spel. Förändringen riskerar att göra antagonistiska aktörer modigare. Som Jankowicz konstaterar innebär Trumps nya policy att Vita huset “kanoniserat lögner och konspirationsteorier om dem som bemöter desinformation”, vilket “ytterligare sporrar utländska aktörer och profitörer på desinformation som fortsätter att förorena vårt informationslandskap”. Både främmande stater och inhemska krafter som tjänar på kaos känner sig nu uppmuntrade. Resultatet blir inte bara att USA oftare drabbas, utan att angreppen riskerar träffa hårdare eftersom samhällets immunförsvar försvagats. Effekten riskerar att sprida sig även utanför USA:s gränser.
Ett globalt förändrat säkerhetslandskap
USA:s reträtt från ledarrollen inom digital säkerhet påverkar hela det internationella säkerhetslandskapet. Under decennier har USA varit en hörnsten i det globala samarbetet mot cyberhot och desinformation. När Trumpregimen nu intar en isolationistisk eller negativ hållning uppstår en betydande kompetens- och resurslucka, särskilt för Europa.
En omedelbar följd är att viktiga multilaterala initiativ kan försvagas. Inom NATO har USA traditionellt drivit utvecklingen av gemensamma cyberförsvarsförmågor. Nu finns risken att USA inte längre prioriterar dessa frågor. När amerikanska representanter tonar ned hotet från rysk desinformation, kan det leda till splittring inom alliansen. Europeiska NATO-länder, som ser rysk informationskrigföring som ett akut hot, kan finna att USA inte längre är en pålitlig partner. Sverige, som nyligen gick med i NATO med förhoppning om ökat digitalt stöd, kan behöva förlita sig mer på europeiska samarbeten.
Även utanför NATO, i forum som FN, innebär den nya amerikanska hållningen problem. USA har tidigare förespråkat internationella normer mot cyberattacker. Under Trump 2025 är det mindre troligt att USA fortsätter driva sådana normer. Detta skapar utrymme för Kina och Ryssland att fylla tomrummet med sina mer auktoritära visioner för cybersuveränitet och informationskontroll, vilket kan leda till en glidning bort från en fri och öppen internetordning.
För Europa innebär USA:s tillbakadragande att man tvingas axla mer ansvar. EU har tagit steg för att hantera digitala hot genom handlingsplaner, lagstiftning som Digital Services Act (DSA) och investeringar i cyberförsvar. Men EU:s insatser har ofta skett i samspel med amerikanska åtgärder. Om denna koordinering försvinner minskar effektiviteten. Sverige, med sin Myndighet för psykologiskt försvar, och dess systerorganisationer i Europa kan behöva utöka sin verksamhet för att kompensera. Ironiskt nog kan Trumps tillbakadragande ge bränsle åt europeisk egen kapacitet, men frågan är om EU kan fylla USA:s skor helt.
Transatlantiska företag påverkas också. Många stora sociala medie-plattformar är amerikanska. Tidigare har amerikanska administrationer pressat dem att ta ansvar för falskt innehåll. Under Trump 2025 är signalen den motsatta. Om USA slutar pressa plattformarna att motverka desinformation, kommer EU stå ensam i att försöka reglera dem via lagar som DSA – Digital Services Act. Det kan leda till en regleringsklyfta och komplicera samarbetet mellan USA och Europa kring tech-politik.
På det storpolitiska planet signalerar USA:s minskade engagemang en reträtt från globalt ledarskap. Europeiska länder undrar om de kan lita på USA:s säkerhetsgarantier generellt. Om USA ignorerar hybridkrigföring mot Europa, hur påverkar det NATO:s artikel 5? Det transatlantiska bandet slits tunnare när hotbildsuppfattningen divergerar, vilket gynnar auktoritära utmanare.
I förlängningen kan auktoritära stater stärka sitt globala inflytande i den digitala domänen. Kinas modell för “cyber suveränitet” kan få vind i seglen. Utvecklingsländer kan i högre grad vända sig till Kina för övervakningssystem. Tidigare amerikanskt stöd till oberoende media och civilsamhälle via USAID dras nu in, vilket innebär att kinesiska och ryska narrativ lättare kan få grogrund i länder där demokratin kämpar.
För Europa och Sverige specifikt innebär detta en mer otämjd informationsmiljö. Rysk desinformation som får verka oemotsagd i USA kan lättare spilla över till Europa. Konspirationsteorier som normaliseras i USA kan dyka upp i den svenska debatten. Svenska myndigheter kan inte längre peka på amerikanska faktagranskningar som stöd och kan till och med behöva hantera att USA självt blir en källa till desinformation. USA:s förändrade position i Ukraina förstärker redan ryska narrativ, vilket ställer NATO-allierade inför dilemmat att behöva säga emot Washington – en ovan situation som sannolikt skapar diplomatisk friktion.
USA:s reträtt försätter Europas och världens demokratier i ett nytt landskap där de måste fylla tomrummet eller riskera att motståndarna flyttar fram sina positioner. För Sverige innebär det ökat fokus på nationell och europeisk samverkan, samtidigt som man behöver planera för scenarier där USA är mindre närvarande i säkerhetsarbetet än förväntat. Den globala digitala säkerheten har blivit svårare att upprätthålla när dess historiska förkämpe abdikerat.
Långsiktiga konsekvenser
Den utveckling vi ser under Trumpregimen 2025 – där en demokratiskt vald regering medvetet monterar ned sitt eget lands skydd mot påverkansoperationer och cyberattacker – är närmast utan motstycke i modern historia. Sedan andra världskriget har västliga demokratier strävat efter att stärka sin motståndskraft, inte försvaga den. Inte ens under tidigare kontroversiella perioder har något liknande skett. Trump är unik i det att han förnekar eller nedtonar hot som säkerhetsetablissemanget anser reella och använder det som skäl att ta bort försvarsmekanismerna. Omfattningen 2025 är mycket större än under hans första mandatperiod. Vi ser en president som aktivt plockar isär existerande försvar mitt under pågående angrepp.
Historikern Anne Applebaum har varnat för en utveckling liknande den i Putins Ryssland, där statsapparaten blir ett verktyg för en maktelit. Skillnaden är att Ryssland byggde upp en massiv intern desinformationsapparat, medan USA nu varken vill sprida sin egen kontra-propaganda eller stoppa fiendens – i praktiken en ensidig avväpning på informationsfronten.
De långsiktiga konsekvenserna ser ut att bli djupgående. Västliga demokratier har kunnat stå emot hot genom samordning med USA som nav. Utan USA:s ledarskap minskar den kollektiva resiliensen. Vissa amerikanska kapaciteter, som NSA:s signalspaning, går inte lätt att ersätta. Västvärlden kan bli mer sårbar för strategiska chocker.
Om USA permanent lämnar fältet, skapas ett maktvakuum som auktoritära aktörer fyller. Kina kan etablera sig som dominerande inom “informationssäkerhet”, vilket ofta innebär censur och propaganda. Ryska narrativ kan vinna större global publik. Autokratiska normer kan normaliseras, och tilltron till objektiv sanning undergrävas globalt.
För USA självt är de långsiktiga följderna potentiellt ödesdigra. Genom att låta desinformation frodas riskerar det politiska klimatet att bli alltmer post-sanningsartat, där stora delar av befolkningen inte ens delar gemensam faktabas. Det försvårar möjligheterna till rationell politisk debatt och arbete. Det kan också bana väg för att antidemokratiska rörelser växer. Historien visar att när misstron mot institutioner blir tillräckligt utbredd, öppnar det dörren för illiberala demagoger. Trump själv är symtom på detta, men om hans åtgärder ytterligare urholkar tilliten kan ännu mer extrema krafter få fotfäste i USA framöver. De skyddsbarriärer (formella och informella) som ska finnas mot maktmissbruk riskerar förtvina ytterligare. På lång sikt kan USA hamna i en spiral av demokratisk tillbakagång, där institutionell kompetens tar årtionden att återuppbygga. Att blanda ihop politik och cybersäkerhet på detta sätt “blurs politics and cybersecurity” och “makes all of us less safe”, som cybersäkerhetsexperten Rob Joyce varnade nyligen.
USA:s agerande kan också få andra demokratier att svikta. Dels rent praktiskt, genom att hot som startar i USA sprider sig (t.ex. QAnon-konspirationen som började i USA men spred sig till Europa). Dels som exempel. Det finns redan tecken på att politiker i andra länder, inspirerade av Trump, ifrågasätter sina länders institutioner på liknande sätt. Om Trumpismens syn på desinformation (att det är en förevändning för censur) vinner anhängare globalt, kan fler länder dra ned på sina försvar, vilket skulle göra demokratiers position globalt mera utsatt. Vi kan paradoxalt nog hamna i en situation där västvärldens öppenhet och pluralism urholkas av inre krafter som utnyttjar just öppenheten för att sprida split och misstro – utan att motkrafter sätts in.
Ytterst kan långsiktiga försvagningar av västliga demokratier i cyber- och informationsdomänen påverka den globala maktbalansen. Informationsöverlägsenhet och teknologiskt kunnande har varit en styrka för demokratierna. Om den fördelen tappas kan autokratier och despoter får ett större övertag i detta århundradets geopolitiska landskap. Det innebär inte nödvändigtvis traditionell militär dominans, men kontroll över narrativ, möjligheten att så kaos i motståndares samhällen, och förmågan att störa kritisk infrastruktur vid behov. Europas avskräckning gentemot exempelvis ryska hybridaggressioner kan riskerar bli otillräcklig.
De långsiktiga kulturella effekterna bör inte heller underskattas. En generation kan växa upp i USA i ett medielandskap där staten inte främjar informerade medborgare. Om skolor och civilsamhälle inte får stöd i arbetet med källkritik, riskerar kunskapsresistens och cynism att bli norm. Det sprids vidare globalt via sociala medier. Europas demokratier riskerar utsättas för konsekvenserna av denna utveckling. Lögnens normalisering är svår att vända. Men faran är inte bara lögnerna i sig, utan att människor vänjer sig vid dem och blir likgiltiga så länge egna intressen gynnas. På sikt hotar detta själva idén om ett upplyst demokratiskt samhälle – en väg vi inte vill vandra.
Referenser
Project 2025 Aims to Derail Efforts to Stop Election Disinformation, Brennan Center for Justice, https://www.brennancenter.org/our-work/analysis-opinion/project-2025-aims-derail-efforts-stop-election-disinformation
Trump administration shutters US office countering foreign disinformation, The Guardian, https://www.theguardian.com/us-news/2025/apr/16/trump-state-department-foreign-disinformation
There will be no combatting disinformation during the Trump administration — only embracing it, WEXFO, https://wexfo.no/2025/02/20/there-will-be-no-combatting-disinformation-during-the-trump-administration-only-embracing-it/
A whistleblower’s disclosure details how DOGE may have taken sensitive labor data, NPR News, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security
Trump’s DHS pick says CISA is “far off-mission” and should be smaller, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/people/2025/01/trumps-dhs-pick-says-cisa-way-mission-and-should-be-smaller/402308/
CISA warns threat hunting staff of end to Google, Censys contracts as agency cuts set in, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/cybersecurity/2025/04/cisa-warns-threat-hunting-staff-end-google-censys-contracts-agency-cuts-set/404680/
NSF begins terminating select grant funding, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/nsf-begins-terminating-select-grant-funding/404698/
State Department moves cyber and intelligence bureaus under agencywide reorg, Nextgov/FCW, https://www.nextgov.com/policy/2025/04/state-department-moves-cyber-and-intelligence-bureaus-under-agencywide-reorg/404753/
Whistleblower details how DOGE may have taken sensitive NLRB data, NPR All Things Considered, https://www.npr.org/2025/04/15/nx-s1-5355896/doge-nlrb-elon-musk-spacex-security
The Downfall of the Global Engagement Center and Disappearing Guardrails Against Disinformation, Tech Policy Press, https://www.techpolicy.press/the-downfall-of-the-global-engagement-center-and-disappearing-guardrails-against-disinformation
Trump vs. Krebs and the Sound of Silence, Lawfare, https://www.lawfaremedia.org/article/trump-vs-krebs-and-the-sound-of-silence
HISTORIAN: Trump Turning America Into Russia Unless We STOP HIM (w/ Anne Applebaum), The Bulwark, http://www.youtube.com/watch?v=yvRF9S_5tTI
#Cybersäkerhet #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #USA
-
Denna text är hämtad från bis nr 1/2 2024
Text: Leodan RodríguezBild: Enemies av Joseph Stevens
Denna text skrevs i början av april 2024, innan Kalla faktas gräv om Sverigedemokraternas trollfabriker publicerades. Texten har därför kompletterats för att bättre passa dagens kunskapsläge.
Flera offentliga initativ vill nu sätta fokus på MIK och kritiskt tänkande. Hotfulla moln tycks hopas i främmande stater – samtidigt som oheliga högerallianser samlar sina krafter här hemma. Klarar vi av att hantera dessa hot? Och varför är SD en blind fläck för extremismforskare?
Den 13 mars i år organiserade Internetstiftelsen ett webbinarium om desinformation och propaganda för att uppmärksamma källkritikens dag. Programmet bestod av fyra huvudsakliga föredrag och en avslutande diskussion, där fokus låg på frågor som på olika sätt berörde svensk säkerhetspolitik: om Socialstyrelsens arbete med att möta en global desinformationskampanj, om Sverigebilden internationellt och även en punkt med Nato Stratcom om rysk propaganda i Ukraina. Detta överlappade i tid med Myndigheten för psykologiskt försvars (MPF) lansering av kampanjen “Bli inte lurad”, med budskapet att ”det finns främmande makter som använder desinformation, vilseledning och propaganda för att skada Sverige”.
Kort därpå offentliggjorde regeringen även att Mediemyndigheten får i uppdrag att tillsammans med MIK Sverige genomföra en nationell satsning med fokus på AI-driven desinformation, för att exempelvis möta ”försök att påverka vår demokrati och säkerhet”. Kulturminister Parisa Liljestrand sammanfattar i regeringens pressutskick: ”Om satsningen lyckas så kommer vi ha ett mer motståndskraftigt samhälle.”
Dessa insatser och satsningar är angelägna och kan säkerligen på många sätt vara av godo. Men det finns också problem, problem som är inneboende i sättet att beskriva världen, informationslandskapet samt medie- och informationskunskap (MIK) som fält.
Yttre och inre hot
De flesta av oss som arbetar med MIK-frågor professionellt vet nog att det är ett stort och komplicerat område, som inte direkt blir mer lättöverskådligt för var dag som går. Tvärtom har MIK de senaste åren expanderat som fält och paraplybegrepp, med en uppdatering av Unescos ramverk 2021 som tillförde ett flertal områden som anses kunna gå under MIK. Populariseringen av generativa AI-tjänster för text- och bildproduktion, samt krigen i Ukraina och i Gaza, har också aktualiserat frågan ytterligare.
Att aktörer som Internetstiftelsen och MPF lyfter just desinformation och vilseledning är således inget konstigt, inte heller att regeringen kopplar samman dessa frågor med AI och syntetiska medier. Vad som däremot blir ett problem är den inramning som frågorna får, i det sammanhang där de lyfts och de begrepp som används. Sverige har nyligen befäst sin relation till militäralliansen Nato, samtidigt som politisk och militär antagonism i relation till Ryssland ökar. Försvarspolitik och militära officerare tar därmed allt mer plats i det vardagliga samtalet. MIK lyfts i detta sammanhang som en del av totalförsvaret med begrepp som ”otillbörlig informationspåverkan” eller ”påverkansoperationer”, vilka utgår ifrån vårt lands förhållande till främmande makt* och därmed även Sveriges position i en geopolitisk konfliktmiljö.
Ett alltför ensidigt fokus på MIK och källkritik som granskning av främmande makt riskerar dock att försvaga de kritiska förmågor som de påstås värna.
Ett alltför ensidigt fokus på MIK och källkritik som granskning av främmande makt riskerar dock att försvaga de kritiska förmågor som de påstås värna. De informationslandskap vi dagligen rör oss i är förvisso komplexa miljöer, men det går också att se tydliga tendenser som pekar på att inte bara yttre utan också inre hot och aktörer står för en avsevärd del av desinformativa eller vilseledande kampanjer.
Talar vi om information och påverkan ur ett bredare perspektiv kan vi se att de vanligaste typerna av påverkansförsök och propaganda är helt vanlig, vardaglig opinionsbildning. Och ur detta perspektiv är de vanligaste formerna av otillbörlig informationspåverkan inte ryska eller kinesiska påverkansoperationer, utan högerextrema, ofta rasistiska och homofoba kampanjer. Dessa är dessutom gärna inspirerade av dylika rörelser i USA. På biblioteken har vi märkt av detta genom HBTQI-fientliga kampanjer mot programpunkter relaterade till konstformen drag, kampanjer som är mer eller mindre direkt importerade från USA, där dylika kampanjer har lett till omfattande hot och konfrontationer mellan politiska aktörer.
Betydelsen som denna typ av kampanjer har på det politiska livet är svåröverskådlig, på grund av deras omfattning men också av politiska skäl. FOI har på uppdrag av Säkerhetspolisen låtit författa rapporten Rutten demokrati – Konspirationspropaganda, rasism och våld, där författarna beskriver komplexiteten i antidemokratiska extremistmiljöer, inklusive deras hot mot det offentliga samtalet och risken för radikalisering. I rapporten ryms såväl vaccinmotståndare och homofober som ekofascism, organiserad rasism och antifeminism. Men det finns ett stort hål som inte avhandlas och som berörs endast i mycket begränsad utsträckning: Sverigedemokraterna och deras roll som nod i det bredare högerextrema landskapet.
Detta gäller inte bara den specifika rapporten – som i övrigt är väl läsvärd – utan indikerar på en allvarligare, generell tendens i hur offentligheten hanterar frågor om desinformation och propaganda i relation till interna och externa hot.
Denna blinda fläck gentemot SD måste förstås i sammanhang av partiets centrala roll i samtida svensk politik. Partiet är idag inte bara politiskt och medialt normaliserat, det är också landets näst största riksdagsparti. Att FOI, en svensk försvarsmyndighet, väljer att inte belysa SD:s integrering i undersökta högerextrema miljöer kan anses vara logiskt. SD är trots allt regeringsunderlag och därmed också uppdragsgivare åt såväl Säpo som FOI. Det uppstår såklart en intressekonflikt i själva uppdraget, att beskriva demokratihotande extremistmiljöer och samtidigt behöva försvara rådande politisk ordning – som i sig själv inkluderar delar av extremistmiljöerna.
Det skapar luckor i hur den politiska offentligheten ser på MIK, desinformation och källkritik. Och det får konsekvenser.
Högerpolitiskt venndiagram
Jag är själv en ganska så uppkopplad person. Jag har länge haft närvaro på de flesta större sociala medieplattformar, jag har twittrat i snart tolv år, jag använder Instagram och har testat TikTok och Mastondon utan att fastna. För närvarande är Bluesky ett av få vattenhål jag har kvar, efter att ha migrerat större delen av min närvaro från Twitter/X till andra plattformar.
Jag ska erkänna att Elon Musks köp av Twitter och rebrandingen till X tog musten ur mig. Det framstod helt enkelt inte längre som värt att ta plattformen på allvar, så jag raderade appen men behöll mitt konto. Musks övertagande följdes av reformering av plattformens struktur och regler, med det påstådda målet att säkra yttrandefriheten på plattformen. Resultatet blev bland annat en markant ökning av mängden öppet rasistiska och antisemitiska inlägg.
I Sverige var extremhögern inte sen att utnyttja situationen. Politiska drev mot enskilda, desinformationskampanjer och algoritmiskt förstärkt spridning blev några metoder för att överflöda plattformen med hat och generaliserade trakasserier. Liknande tendenser finns också på andra plattformar, men detta framstår som extra tydligt på just X.
Enemies av Joseph Stevens (1854)Övertagandet av Twitter vittnar om en omstrukturering av det offentliga samtalet. Det kan idag vara svårt att som invandrare befinna sig i offentliga digitala miljöer och framföra politiska åsikter, utan att också bemötas av rasistiska påhopp, uppmaningar om att åka hem eller anklagelser om landsförräderi.
Sociala medier har blivit jaktmark för sverigedemokratiska mobbar och trollarméer, vilket inte minst har aktualiserats och lyfts fram i ljuset tack vare Kalla faktas gräv om SD:s kommunikationsavdelnings involvering i desinformationskampanjer. På sociala medier ackompanjeras dessa trollkonton av sverigedemokratiska internetmobbar och även av moderata samt kristdemokratiska sympatisörer – och politiker. Dessa miljöer är grumliga och går in och ut ur varandra, såsom FOI beskriver, men i ännu större omfattning än vad deras rapport vill göra gällande. Vaccinmotståndare, klimatförnekare, sverigedemokrater, kvinnohatare, nazister, homofober och även borgerliga sympatisörer bidrar idag till en särskild sorts synergi, ett högerpolitiskt venndiagram som resulterar i såväl gemensamma ansträngningar som vitt skilda projekt.
Ett specifikt exempel i närtid skulle kunna belysa hur detta fungerar i praktiken. Riksdagsledamoten Daniel Riazat (V) utsattes i februari i år för ett politiskt drev på sociala medier, där det spreds redigerade och ihopklippta videor som påstods visa hur han vägrat skaka hand med kvinnliga motparter i riksdagen. Videoklippen kom att delas i en bred högerpolitisk mylla och spreds tillsammans med påståenden om Riazats kvinnosyn, ofta sammankopplat med rasistiska påståenden om hans bakgrund. Ursprunget till videoklippen var troligen nätverken kring SD, men även moderata politiker spred videoklippen – liksom deltagare i högerextrema Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen. Det var en kortvarig vilseledningskampanj som snabbt dog ut, men den duger till att exemplifiera hur otillbörlig informationspåverkan kan se ut och gå till idag, och att den i högsta grad är inhemsk.
Sök inte sanningen – politisera!
Vi har en situation där det är inhemska högerpolitiska rörelser som bidrar till att sprida desinformation om klimatet, som hetsar mot transpersoner eller mot politiker av invandrarbakgrund. Detta säger oss något och väcker en del frågor. Hur lär vi ut MIK och vad sätter vi i fokus? Hur ser problemformuleringarna ut? Går det att undervisa i MIK utan att också bli politisk?
Syftet med MIK ska vara att stärka människors kritiska tänkande, inklusive de förmågor och kompetenser som hör ihop med detta: att kunna navigera informationslandskapet och förstå hur information produceras och reproduceras. Det övervägande fokuset på säkerhetspolitik och försvarsförmåga riskerar dock att underminera dessa förmågor och osynliggöra aspekter av kritiskt tänkande som annars kan resultera i politisk kritik. När MPF och regeringen talar om MIK-frågor som försvar mot informationspåverkan impliceras också något mer. Sverige, nationen och statsskicket görs till var medborgares uppgift att försvara mot främmande propaganda.
Där är vi ute på hal is. Det är problematiskt för att det riskerar att leda till en säkerhetspolitisering av källkritiken: att endast påståenden som går emot den svenska statens intressen behöver granskas, och att vissa andra påståenden enkelt kan tas för sanningar. Det riskerar också att fördjupa en redan pågående tendens: att politiskt oppositionella i vårt land anklagas för att gå ”främmande makts ärenden” och därmed pekas ut som interna fiender. En sådan utveckling kan allvarligt hota demokratins framtid inte bara i vårt land, utan också i Europa i stort.
Vi måste akta oss för att inte inte råka göra MIK till ett verktyg för regeringars eller staters viljor och behov, eller för politisk dominans och maktutövning – oavsett vilken regering eller typ av dominans som åsyftas. Lösningen på problemet måste vara politisering.
Vi kan inte bara se MIK som en fråga om att försvara föreställda sanningar från hot utifrån. Vi måste snarare kunna se MIK som en fråga om motsättningar – att synliggöra motsättningar mellan grupper och intressen. Motsättningar som uppstår i politiska kamper och ideologiska strider.
Som bibliotekarier kan vi undervisa och vägleda. Som medborgare bör vi kritisera. Som progressiva måste vi delta.
[*]: "Främmande makt", enligt MPF definierat som: ”Andra länder eller grupper i andra länder (kallas ofta yttre hotaktörer) som kan ha för avsikt att skada Sverige och svenska intressen.” Att USA så sent som 2021 avslöjades ha spionerat på svenska politiker via Danmark räcker alltså inte för att beskriva dem som främmande makt, eftersom de betraktas som våra allierade militärt och politiskt.
Bli medlem
Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! Ett medlemskap kostar från 125 kronor och du kan betala enkelt med Swish.
Bli medlemhttps://foreningenbis.com/2024/06/27/bland-drev-och-trollarmeer/
#desinformation #FOI #informationspåverkan #källkritik #MIK #MyndighetenFörPsykologisktFörsvar #Nato #propaganda #socialaMedier #twitter
-
We're live in 5 minutes! Join the Anchore Open Source team now for an interactive discussion on our tools and roadmap. https://www.youtube.com/watch?v=UGUnqfA0VuA
-
Join the Anchore Open Source team this Thursday at 12 PM PT for our live stream! We'll cover issues, PRs, & roadmap.https://www.youtube.com/watch?v=UGUnqfA0VuA #SBOM #Vulnerability
-
Join the Anchore Open Source team this Thursday at 12 PM PT for our live stream! We'll cover issues, PRs, & roadmap. https://www.youtube.com/watch?v=HlKQmWVn2Kc #SBOM #Vulnerability
-
We're live in 5 minutes! Join the Anchore Open Source team now for an interactive discussion on our tools and roadmap. https://www.youtube.com/watch?v=N-6Sc5CQwI0
-
Join the Anchore Open Source team this Thursday at 12 PM PT for our live stream! We'll cover issues, PRs, & roadmap. https://www.youtube.com/watch?v=N-6Sc5CQwI0 #SBOM #Vulnerability
-
Join the Anchore Open Source team this Thursday at 12 PM PT for our live stream! We'll cover issues, PRs, & roadmap. https://www.youtube.com/watch?v=N-6Sc5CQwI0 #SBOM #Vulnerability
-
Join the Anchore Open Source team this Thursday at 12 PM PT for our live stream! We'll cover issues, PRs, & roadmap. https://www.youtube.com/watch?v=N-6Sc5CQwI0 #SBOM #Vulnerability