Search
434 results for “syft”
-
Sedan jag i #Vadstena upptäckte ett solur på en av Rödtornets väggar, har jag sett fler solur på gamla kyrkors utsida. Tack vare #HistoriaNu fick jag veta vad de är till för.
I det gamla bondesamhället ringde kyrkklockan ett par gånger per dag. Klockaren behövde soluret för att veta när han skulle ringa. Ett bra solur anger tiden på 5-10 minuter när. Fullt tillräcklig exakthet för syftet.
Kyrktornens mekaniska ur blev inte vanliga förrän på 1800-talet.
-
Fronten vi inte ser
https://www.youtube.com/watch?v=hE4ToouvKF4
Det finns blod på marken utanför ett övergivet hotell i Antonivka. Ingen vet vems det är. Ingen ambulans kommer hit längre, ingen brandkår, ingen polis. Det enda som rör sig i gatorna är vildgetter som irrar bland sönderskjutna bilar och krossade fönsterrutor. De tillhörde en kvinna som hette Laura. Hon vägrade lämna Kherson. Hon stannade för sina getters skull. Ryssarna dödade henne. Nu vandrar hennes getter genom gator där ingenting längre lever som det ska.
Jag ser det genom den irländske dokumentärfilmaren Caolan Robertsons kamera. Hans senaste film från Kherson, publicerad idag, är trettio minuter lång och något av det starkaste som dokumenterats från kriget i Ukraina. Robertson har rapporterat från Kherson sedan februari 2023, strax efter stadens befrielse. Det han visar nu, tre år senare, är en stad som sakta utplånas under drönare, artilleri och antipersonella minor. Robertson fick sällsynt tillgång till den 34:e marinbrigaden i Antonivka, bara några hundra meter från ryska positioner på andra sidan Dnepr, och följer soldaterna medan de skjuter ner drönare innan de når stadskärnan. En del når fram ändå.
Filmen finns länkad ovan, och den är viktig.
Under förra årets värsta period drabbades Kherson av omkring 330 attacker under ett enda dygn. Dagarna innan Robertsons besök översteg siffran 600. Drönare orsakar nu sjuttio procent av de civila dödsfallen, enligt FN:s människorättsobservatörer. Befolkningen i Antonivka har halverats. Robertsons producent, själv uppvuxen i Kherson, beskriver marknaden i centrum. De enda butikerna som går bra säljer blommor till begravningar. ”Vi tror alltid att nu är det som värst”, säger hon. ”Sedan går ett år och vi förstår att det var bra jämfört med nu.”
Lokalbefolkningen beskriver sedan 2024 det som pågår som en ”human safari”: drönare som aktivt jagar civila, bilar och bussar. Ryssland filmar och publicerar stolt videor av attackerna. Reparationsarbetare som lagar sönderskjutna tak har blivit särskilt utsatta; för några månader sedan lagade de åttahundra fönster i månaden, nu är siffran femtusen. Parallellt släpper ryska drönare fjärilsminor, förbjudna antipersonella minor, över bostadsområden. De ser ut som löv. De ser ut som leksaker. Invånarna måste titta uppåt mot himlen och nedåt mot marken i samma steg.
Terrorn syftar till mer än att döda. Den är fronten i en kognitiv krigföring som sträcker sig långt bortom Khersons stadsgräns. I slutet av 2025 godkände Kreml 600 miljoner rubel för propaganda riktad mot befolkningen på den ockuperade östra stranden av Dnepr. Budskapet är ihållande och enkelt. Staden är förlorad, motstånd är meningslöst. Städer som Oleshky har isolerats helt, utan mat, medicin eller elektricitet. Människor smälter snö för att dricka. Kroppar lämnas i gatorna. Det fysiska våldet och informationsoperationerna är inte separata verktyg. De är delar av samma strategi. Att bryta en befolknings vilja att existera på sin egen mark. Analytiker kallar det en luftburen belägring. Att krossa en stad uppifrån, utan att korsa floden.
Samma logik riktas mot resten av Europa, i andra former men med samma syfte. Kognitiv krigföring, cyberangrepp, utpressning genom tillgång till energi, systematiskt underminerande av förtroendet för demokratiska institutioner. Det som skiljer Kherson är att vapnen är synliga, att konsekvenserna ligger på asfalten, att offren har namn och ansikten. Men den kognitiva krigföringens fundament är detsamma. Att göra motstånd meningslöst, att övertyga oss om att det som angrips inte är värt att försvara. Stödet till Ukraina är inte välgörenhet. Det är ett försvar av den europeiska rättsstatens grundprincip. Att territoriell aggression inte lönar sig, att internationell rätt inte är förhandlingsbar, att demokratiska samhällen skyddar varandra. Om den principen faller i Kherson faller den överallt.
Det finns idag mycket lite internationell mediebevakning av det som sker så här nära fronten. Robertson finansieras av tittare genom Patreon, utan sponsorer eller mediehusstöd. Att en oberoende filmskapare med en kamera och kroppsskydd är en av ytterst få som dokumenterar hur en europeisk stad systematiskt terrorbombas borde vara en nyhet i sig. Vårt fokus och så också våra medier förmår till synes bara återspegla en konflikt i taget. Nu är blickarna riktade mot mellanöstern.
I filmens slutminuter möter Robertson en kvinna från Antonivka. Beskjutningen tog hennes hem och hennes son. Nu tillbringar hon sina dagar med att plantera träd i den sönderskjutna staden. ”Varje frö som läggs i marken”, säger hon, ger uttryck för samma sak. Ni har inte tagit allt.”
Det är den bilden som stannar kvar. En kvinna som planterar i en stad som bombas sönder. Det mest vardagliga och det mest trotsiga i en och samma gest. Och det enda som kan göra den gesten meningslös är om vi, trygga på vår sida av skärmen, väljer att titta bort. Robertsons film tar en halvtimme. Det är inte mycket begärt. Se den.
Referenser
Robertson, C. (2026, 7 april). I’m 1km from the frontline and Russians are unleashing hell [Dokumentärfilm]. YouTube.
Human Rights Watch. (2025, 3 juni). Hunted from above: Russia’s use of drones to attack civilians in Kherson, Ukraine.
Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights. (2025, maj). ”They are hunting us”: Systematic drone attacks targeting civilians in Kherson.
Atlantic Council. (2025). Russia’s ’human safari’ in southern Ukraine is a warning to the world.
#Svenska #Ukraina -
Text: Monika Staub Halling
Det är sista kvarten av en bibliotekslektion i årskurs ett, eleverna botaniserar i hyllorna. De ber mig om tips, frågar efter böcker om skibidi toilet, vill reservera eftertraktade titlar. Faktahyllan om spel gapar tom, samtliga böcker om Fortnite, Minecraft, Roblox och Among us har lånats ut eller gömts på hemliga ställen, kanske bakom någon av lässofforna. Måste komma ihåg att kolla där sedan.
En liten kille frågar efter böcker om sjunkna skepp. Nej, inte Vasa, idag är det Titanic han är sugen på. När vi registrerar hans lån tittar han allvarsamt på mig och säger: “Visste du att det var en jätterik pappa som tvingade sin pojke att följa med i u-båten för att titta på Titanicvraket och så dog alla?” Innan jag hinner svara något välavvägt hojtar en annan småtting i lånekön: “Och när Titanic sjönk så dog Jack – men Rose överlevde!”
Jag är skolbibliotekarie på lågstadiet. Gulligt, eller hur? Min jobbvardag är en spegel av samhället där ute, och jag förundras ofta över vad eleverna berättar för mig om världen. Ibland, när jag på någon fest eller middag förklarar vad jag arbetar med, utbrister bordsgrannen: “Fantastiskt! Källkritik är ju viktigare än någonsin i dessa dagar!”
Ja, jo, såklart. Detta med källkritik känns ärligt talat så angeläget att skolans uppdrag ter sig närmast skrämmande, inte minst med tanke på den hisnande fart med vilken tekniken utvecklas.
Vad ska vi ens säga till våra sju-åttaåringar om AI, till exempel? På rasten, när ettorna vandrat vidare, kollar jag lite snabbt med en elev i trean vad hon vet om AI. Tjejen ler tålmodigt och förklarar att “det är ungefär som Siri, den svarar på frågor”. AI för henne verkar vara synonymt med ChatGPT. Men allt det andra som också utgör AI – vilken bäring har det på en åttaårings liv här och nu, och hur kan vi som undervisar ringa in det på ett begripligt sätt? Vissa dagar är jag extra medveten om min pågående förvandling till dinosaurie.
På lågstadieskolan där jag jobbar träffar jag varje klass för en timmes bibliotekslektion varannan vecka. Vi börjar med ett arbetspass, ofta i klassrummet, och avslutar med en stunds bokbläddrande och lån i själva biblioteket. Jag är inte ensam ansvarig på lektionerna, utan lärarna är alltid med. Innehållet i dessa bibliotekspass hakar i resten av undervisningen, pedagogerna och jag grovplanerar ihop i läsårsuppstarten, och under terminstid träffar jag regelbundet arbetslagen för att stämma av hur vi ligger till.
Förutom tillgång till ett varierat utbud av medier ska nämligen den här skolans biblioteksverksamhet först och främst tillhandahålla strukturerad undervisning, i syfte att utveckla såväl elevernas språkliga förmågor som deras medie- och informationskunnighet.
Enligt läroplanen ska årskurs 1-3 undervisas i “Informationssökning och källkritik”, bland annat ska eleverna lära sig “Hur texters avsändare påverkar innehållet”. Vi ska också föra “Samtal om olika källors användbarhet och tillförlitlighet”.
När jag först satte min fot på lågstadiet lät dessa formuleringar i läroplanen ganska basic. Men MIK på lågstadiet kräver sin bibliotekarie, och ju närmare jag kommit de yngsta eleverna och deras föreställningsvärld, desto mer ödmjuk känner jag mig inför uppdraget. Så många färdigheter eleverna behöver utveckla på sin väg mot att bli de kritiskt tänkande, ansvarstagande demokratiska medborgare vi vill se dem växa upp till!
Med åren har jag fått lära mig stå ut med paniken över att teknikutvecklingen springer ifrån mig. Gång på gång inser jag: det finns inga genvägar till lateral läsning, botkunskap eller avancerad sökkritik. Först måste vi lägga grunden.
På lågstadiet gäller det att hitta kärnan i de olika MIK-aspekterna, bryta ner dem till begripliga enheter, och bygga undervisning som senare skolårs MIK-undervisning kan vila på. Biblioteksundervisningen på lågstadiet kan inte heller bestå av långa teoretiska föreläsningar. Här behöver jag istället ta avstamp i något konkret som ligger nära elevernas erfarenheter och skapa lektioner som introducerar lagom mycket nytt tankestoff, för att ganska raskt övergå i praktiska moment där eleverna själva får vara aktiva, på ett förhoppningsvis lustfyllt sätt.
I förskoleklass inleder jag vårterminens bibliotekslektioner med frågan: “Hur går det till när vi får reda på något?” Vi hjälps åt att räkna upp olika källor: någon kan ha berättat för mig, jag kan ha sett en skylt, en bild, en film, en bok. Under en rad bibliotekspass i klassrummet testar vi sedan några källor – faktabok, tryckt uppslagsverk, NE Junior. Eleverna får små avgränsade sökuppdrag för att träna på att använda själva verktyget. Fram till nästa bibliotekslektion passar pedagogerna på att repetera och fördjupa genom att tillämpa sökvägar jag introducerat, när de tillsammans med eleverna samlar information till en gemensamt skriven faktatext.
Lärarna och jag lotsar alltså eleverna till att bygga ett mentalt landskap –om än litet – av olika informationskällor. Vi kan också lyfta användbarhet som ett kriterium: är den här informationen begriplig för mig, och handlar den om det jag vill ha svar på?
MIK-övningar i förskoleklass. Foto: Monika Staub Halling.På så sätt närmar vi oss ett metaplan där vi sätter ord på hur information formas och färdas, och där det väcks en första förståelse för att olika källor är olika användbara beroende på sammanhanget.
När vi tar upp felaktig information i förskoleklass fokuserar jag hellre på att källor kan bli föråldrade än att de kan vara avsiktligt osanna. Med de yngsta eleverna känns det lättare att förklara att exempelvis fakta om nu aktiva idrottsstjärnor snabbt blir inaktuell, än att det finns vuxna som luras med flit.
Däremot kan vi i förskoleklass prata om något så elevnära som ryktesspridning och att man inte ska vara för snabb med att tro på skvaller. Högläsning om någon som blir oskyldigt anklagad för stöld ger en bra ingång till viktiga diskussioner. Det brukar landa i att vi alla behöver tänka oss för innan vi sprider vidare sådant vi snappar upp, för det kan faktiskt ligga ett missförstånd bakom.
Ändå måste vi så småningom börja närma oss vissa tråkiga sanningar om vuxenvärlden. Som en del av källkritikens fundament behöver vi etablera att folk (ofta vuxna) kan vilja luras, varför de kan vilja göra det och hur de då brukar gå till väga – inte förrän då kan vi börja lära ut metoder för att avslöja ljuget.
Men för att eleverna ska kunna lära sig själva källgranskningsprocessen krävs det fler förkunskaper. Den som ska ha nytta av den klassiska frågan “Är det fakta eller åsikter?” behöver till exempel kunna identifiera värdeladdade ord och andra markörer som avslöjar tyckande. Därför behöver eleverna träna på att höra skillnad mellan utsagor som “Solen består av gas” och “Solen är härlig”.
I årskurs två brukar det ligga ett stort arbetsområde om hur samhället fungerar. Pedagogerna och jag lägger upp en gemensam planering där jag bidrar med bland annat material om yrken och samhällsfunktioner, samt med skräddarsydda bibliotekslektioner. Ett av dessa pass handlar om nyhetsförmedling – hur får vi veta vad som händer i världen? Till exempel olyckan med u-båten vid Titanic? (Och tänk vad vissa nyheter får stort utrymme, jämfört med andra!) Ord som journalist, nyhetsredaktion, artikel, löpsedel och ansvarig utgivare förklaras för att samtliga elever ska hänga med i den kommande högläsningen. En Bamseberättelse, där världens starkaste björn medelst osanna tidningsartiklar och manipulerade bilder hängs ut som inbrottstjuv, får illustrera konceptet desinformation.
Fortsättningen blir två bibliotekslektioner i omvänd källkritik, där eleverna får öva på att påverka mottagarens känslor. Uppgiften är att skapa hårt vinklade löpsedlar genom att ta till alla knep för att förvränga verkligheten.
Det i sin tur kräver ytterligare byggstenar. Kännedom om hur rubriker och andra element på en typisk löpsedel brukar vara formulerade. Insikten att det är oerhört lätt att manipulera bildmaterial, men desto svårare att upptäcka det (och här kanske det är läge att prata om AI?). Men också förståelse för att en bild kan tas ur sitt sammanhang och påstås visa något helt annat.
Vissa av dessa byggstenar står jag för, andra tar lärarna. I sådana samarbeten blir det för mig så tydligt vad som är vinsten med att skolbiblioteksverksamheten integreras med ämnesundervisningen. Svenskan, samhällskunskapen, bildämnet flätas samman genom lärarnas och bibliotekariens respektive kompetenser och bildar en meningsfull helhet för eleverna. Källkritik på lågstadiet är för mig en komplex väv av små men oumbärliga delfärdigheter – språkliga, MIK-tekniska, analoga och digitala.
Rose och Jack på Titanic då? Om några veckor kommer vi i ettorna ha klassrumsövningar om skillnaden mellan fack- och skönlitteratur. Då blir det förhoppningsvis lätt att reda ut hur det förhåller sig med fiktiva personer i en spelfilm om verkliga händelser. Och så får jag inte glömma att dra fram lässofforna och se vad som hamnat där bakom …
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Prenumererahttps://foreningenbis.com/2023/11/01/kallkritik-pa-lagstadiet-en-betraktelse/
#barn #bis32023 #källkritik #lågstadiet #MIK #monikaStaubHalling
-
Text: Soledad Cartagena
Hon menar att desinformation är skadlig därför att människor får en skev världsbild, vilket i sin tur får konsekvenser.
– Under pandemin såg vi den konkreta faran med desinformationen, när människor som trodde på den inte vaccinerade sig och blev sjuka, och till och med dog. Konspirationsteorier kan också användas för att underminera förtroendet för det demokratiska systemet på olika sätt, till exempel valsystemet som i Trumps USA. Det kan även handla om att utpeka vissa grupper som syndabockar och skapa en vi mot dem-dynamik som är central för antidemokratiska aktörer.
Det har gått snabbt
2017 kom hennes bok Alternativa fakta. Ända sedan hon skrev boken har hon tänkt att spridningen av det falska kunde bli ett jätteproblem. Men inte att det skulle gå så snabbt.
– Ta USA som exempel. På fyra år har landet utvecklats från att ha varit en hyfsat välfungerande demokrati till att nu stå på randen till ett inbördeskrig. I samband med rättegångarna mot Donald Trump kommer det att bli en enorm desinformationskampanj för att skydda honom. Det kommer att splittra landet ännu mer och kan skada USA permanent.
Åsa Wikforss menar att utmaningen idag är att det har blivit billigare och enklare att producera olika typer av desinformation. Det finns även fejkade bilder, filmer och intervjuer som är AI-tillverkade på basis av data som redan är tillgängliga.
– Och som är mycket svåra att avslöja. Vi har lärt oss tumregler för att upptäcka manipulerade bilder men de reglerna kommer inte att gälla längre. Det är extremt svårt när tekniken utvecklas så snabbt.
Hur problematiskt är det att politiker, ledarskribenter och andra makthavare sprider desinformation?
– Forskning visar att hur pass stort genomslag desinformationen får beror på hur opinionsbildare och de som har en röst i offentligheten agerar. Om de väljer att liera sig med dem som desinformerar och använder sig av desinformation för egna syften så blir det farligt. När en president som Trump är beredd att ljuga hejvilt tror folk på honom eftersom de inte kan tänka sig att en person i den ställningen skulle ljuga. På liknande sätt är det en oroande utveckling att politiker, både i Sverige och utomlands, är villiga att använda skeva missvisande påståenden för att gynna sina syften.
Detta är i och för sig inget nytt menar Åsa Wikforss. Politiker som förr ville sprida sina budskap var tvungna att gå via traditionella medier och blev då ifrågasatta och granskade av journalister. Nu kan de i stället nå ut direkt via sociala medier. Om de blir påkomna med en lögn får uppdagandet inte så stor spridning utan människor lyssnar hellre på det falska. Det är en ny dynamik som gör att det blir farligt.
Lyft inte konspirationsteoriernas innehåll
Åsa Wkforss poängterar, att alla som har en röst i offentligheten har ett ansvar att se till att hålla sig till det de vet, men också vara tydliga med när de inte vet något, när det råder osäkerhet.
Åsa Wikforss. Fotograf: Roger Turesson.Hur ska vi prata om konspirationsteorier utan att fortsätta sprida dem?
– Det är ett problem som även traditionella medier står inför. När de skriver om konspirationsteorier, även om de säger att de är falska, får teorierna spridning. Jag leder ett program om kunskapsmotstånd ihop med filosofer, psykologer, statsvetare och kommunikationsforskare. De har tittat just på traditionella mediers roll i att sprida konspirationsteorier, där man i all välmening skriver om teorierna, men samtidigt medverkar till att de får en stor räckvidd. Det är ett dilemma även för lärare och bibliotekarier. Ska jag prata om de här sakerna och därmed sprida teorierna? Eller strunta i det och därmed riskera att människor inte får redskap att hantera dem?
Ett råd är att den som undervisar eller skriver om konspirationsteorier inte lyfter fram deras innehåll. Det var ett misstag som amerikanska medier gjorde när de rapporterade om Donald Trump. Journalisterna skrev om hans lögner först och längre ner i artikeln fick läsaren reda på att det var falskt. Men då var skadan redan skedd.
– Det gäller att lyfta fram det sanna och inte det falska. Om du ska diskutera sådant här i skolmiljöer lyft inte fram konspirationsteorierna utan säg bara lite grann om dem. Prata sedan allmänt om hur sådana teorier fungerar, varför vi blir lurade och vilka aktörer som sprider dem. Fokusera på mekanismerna bakom teorierna, varför vi blir indragna i dem och varför de får så stor spridning.
Statliga aktörer vill försvaga demokratin
En av de största kampanjerna mot svenska myndigheter på senare tid är den som utmålar myndigheterna som antimuslimska. I den ingår även konspirationsteorin om socialtjänsten som tar muslimska barn. Där finns statliga aktörer som vill försvaga demokratin, säger Åsa Wikforss,
– Det är lätt eftersom vi har en stor muslimsk befolkning. Om man kan sprida det falska budskapet att Sverige är antimuslimskt kan man både gadda internationella aktörer mot Sverige och också skapa splittring inom landet.
Hur kan vi bli mindre sårbara för desinformation?
– Sårbarheten beror på att många av sakerna som det här handlar om är vetenskapliga frågor eller samhällsfrågor. Det är inget vi direkt har kunskap om från egen erfarenhet utan merparten av vår kunskap om vetenskap och samhället kommer från källor av olika slag. Det betyder att kunskap förutsätter tillit. Om du ska få kunskap från en källa måste du lita på den. Men tilliten som ligger till grund för vår kunskap kan manipuleras, av vetenskapsförnekare till exempel.
Öva det kritiska tänkandet
För att motverka hoten mot kunskapen måste man titta både på det individuella och strukturella planet, menar Åsa Wikforss. Hos individen handlar det om att öva det kritiska tänkandet. Det svåra är att det inte fungerar så bra eftersom kritiskt tänkande inte lever i ett vakuum.
– Det beror på vilken information människor har tagit till sig. Har du redan druckit ur den förgiftade källan kommer inte det kritiska tänkandet att fungera. Man behöver kunskap för att stå emot det här. Faktakunskaper, till exempel om klimatet, men också kunskap om vad som kännetecknar en pålitlig källa.
På den strukturella planen handlar det om att göra något åt informationsomgivningen.
– Medieplattformarna måste styras upp på olika sätt och ta sitt ansvar. Det betyder inte att vi ska förbjuda vissa påståenden eller inskränka yttrandefriheten. Utan om att kräva ansvar av techbolagen, till exempel transparens vad gäller algoritmerna. Man kan göra om algoritmerna så att de inte premierar det sensationella och opålitliga som det är just nu. Innehållet behöver kureras så att det är en större sannolikhet att kunskapen kommer fram snarare än desinformationen.
Avslutningsvis menar Åsa Wikforss att vi måste prata mer om varför man ska lita på forskare. Det avgörande är att de hör till vetenskapliga institutioner som är designade för att man ska undvika misstag och upptäcka fel.
– Vi ifrågasätter varandra, våra artiklar granskas till exempel alltid av andra forskare innan de publiceras. Det är ett sätt att motverka agendadriven forskning.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Prenumererahttps://foreningenbis.com/2023/10/25/lyft-fram-det-sanna-och-inte-det-falska/
-
Om små och stora rövare i svensk skola.
Om en vecka är det sportlov här uppe i Norrbotten. Jag har ägnat den gångna veckan åt att skriva återkoppling till elever, bedöma uppsatser, göra den sista planeringen kring arbetet med de romaner som mina tre svenskklasser ska läsa (äntligen är det dags för Doktor Glas!) och börja skissa på alla omdömen som ska in innan sportlovet. Det är med andra ord en ganska hektisk period, slutet på läsårets sista längre sammanhängande undervisningsblock, innan veckorna styckas upp av ledigheter och nationella prov. När mina elever och jag hälsade varandra god helg i fredags eftermiddag var det nog ingen av oss som hade särdeles mycket energi och entusiasm kvar, men trots detta hade vi under lektionen tappert inlett att läsa Frankenstein, medan himlen började skymma utanför fönstret.
Tack och lov är det ingen som har bett mig gräva fram alla mina examinationer från de senaste tre åren och mejla över dem. Ett sådant groteskeri rapporterade nämligen DN om i förra veckan (2024-02-13): kommunala skolor i Stockholm har fått mejl från »AI-entreprenören« och handelshögskolestudenten Noah Langert Langman som begär ut »samtliga historia prov [sic!] som skrivits på Thorildsplans gymnasium under de senaste tre åren« och därtill »samtliga provsvar, alla betyg som har satts till varje prov och delfrågor« samt såklart också betygsmatriser som har använts. Med denna rådata planerar denna Handels’ Sam Altman att utveckla en »AI« som ska kunna skapa och rätta prov.
Att denna nyhet har bemötts av allmän avsky och hån är en sak som har givit mig lite hopp angående var det offentliga samtalet om skolan är på väg. Alla vet att svensk skola mår dåligt och de flesta förstår att det har att göra med privatisering, plundring och avprofessionalisering. Denna nyhet blottlägger dels en rad nedlåtande attityder kring skolan, dels förutsättningarna för dess plundring.
För det första handlar det om vad undervisning syftar till och hur den bedrivs. Vår Victor Frankenstein beskriver för DN att målet med detta »AI«-projekt som att förbättra undervisningen. För det första menar han att lärare slösar tid på att rätta prov, som kunde användas mer konstruktivt till att »att öka kunskaperna hos eleverna i stället för att utvärdera dem«. För det andra att en »AI«-modell skulle kunna bedöma långt mer objektivt än en mänsklig lärare och därmed lösa problemet med skillnader mellan lärare och skolor.
Om det är så att dessa entreprenörer tror på sin idé, och för sakens skull tänker jag behandla det så, blottar det en rad kunskapsluckor. För det första verkar de inte förstå hur lärare faktiskt arbetar med examinationer. Filippa Mannheimer reder i Vi lärare (2024-12-13) ut detta på ett förtjänstfullt sätt: ett undervisningsprov fungerar som en avstämning, som visar hur väl eleverna har tillskansat sig det material vi har arbetat med. Detta tas fram i ett samspel mellan en själv, läromedlet och klassen, vilket innebär att varje klass har lite annorlunda undervisning. Även om jag undervisar samma roman i flera klasser, kommer jag att märka att varje grupp intresserar sig för olika aspekter av denna och utifrån detta utformar jag också examinationsmomenten. Därtill påpekar Mannheimer att proven även hjälper oss lärare få syn på hur väl undervisningen har landat bland eleverna och utifrån detta utvärdera vår undervisning. Denna reflektion är alltså en av de saker som våra visionärer tänker kan effektiviseras bort.
Det andra antagandet, att ett datorprogram skulle kunna leverera en mer objektiv bedömning än en lärare, blottar ett lika stort kunskapsglapp. Så sent som i veckan diskuterade vi LLM-skrivna tal på ämneskonferensen i Svenska och det stora problem som vi ser med dem: att de är så kassa. De är förvisso välformulerade och med en balanseraddisposition,, men det handlar om sterila skapelser, utan personlighet, erfarenheter, eller innehåll. Sällan är elever kapabla att blåsa liv i dem genom ett gott framförande. Och visst, rent objektivt kanske det är välkomponerade tal, utifrån de mönster som programmet har blivit tränat på, men när man bedömer ett anförande finns en överhängande kvalitativa aspekt: hur väl fungerar just denna talares anförande, i just denna situation, inför just denna publik? Ur det hänseendet är de tämligen värdelösa. Hur hade de tänkt att denna »AI« objektivt ska kunna mäta kontakten mellan talare och publik i ett anförande? Räkna antalet skratt från publiken eller retoriska frågor från talaren? Hur ska den kunna identifiera en insiktsfull analys av ett motiv i ett litterärt verk, när den inte ens kan förstå verket?
De kommer förmodligen rikta in sig på kortare svar, enklare mätbara saker, som man snabbt kan köra genom mönsterigenkänning. En sån här »AI« kan förmodligen rätta prov i stället för lärare, förutsatt att proven saknar kvalitativa aspekter, som de ovan nämnda. Jag blir påmind om hur George Orwell beskriver sin skolgång på internatet St. Cyprian’s i essän Such, Such Were the Joys (1952). På denna skola var det tradition att varje år vinna the Harrow History Prize och därför drillade lärarna noggrant, genom repetition och minnesramsor, eleverna i allt de behövde: viktiga datum, namn, händelser, citat, o.s.v.; kuriosa löskopplad sitt sammanhang. En effektiv dressyrmetod, som varken bildar eller utmanar.
Att tro att vi är förskonade den sortens teaching to the test i Sverige är naivt. Införandet av digitala utbildningsportaler som Schoolsoft eller Unikum har fört med sig NPM-doftande förväntningar på att lärare ska stycka upp betygskriterierna i diskreta förmågor och visa väldigt tydligt exakt var elever befinner sig under kursens gång. Detta är helt i strid med hur Skolverket instruerar oss att betygskriterierna ska beaktas (i sin helhet, vid betygssättning i slutet av kurs eller termin[1]), men det är mätbart och transparent. På liknande sätt kritiserade Skolverket för ett antal år sedan att vi svensklärare tenderar att lägga väl mycket undervisningstid i gymnasiets sista kurs vid just PM-skrivande, i stället för andra utredande textgenrer — för att eleverna skriver PM på det nationella provet, som vägleder kursbetyget. Räck upp handen, ni som tror att »AI«-modeller som den som beskrivs kommer att motverka denna tendens.
Det mest upprörande är såklart att det inte utgår någon ersättning till lärare, för att våra vidsynta fritänkare helt enkelt hänvisar till offentlighetsprincipen. Kort innan sportlovet åläggs alltså lärare extra arbetsuppgifter utan någon slags ersättning. Den kommunala skolan tillhandahåller råmaterialet — spökarbetet — som modellen bygger på. Som gymnasieläraren Fredrik Lindner påpekar i Vi lärare (2024-02-14): »Det absurda i just den här situationen är att lärarnas arbete med att konstruera och bedöma prov redan är betalt av skattebetalarna, som nu säljs tillbaka till det offentliga, återigen på skattebetalarnas bekostnad«.
Som Lindner påpekar är det emellertid ingenting nytt att se hur privata aktörer suger resurser ur skolsystemet, samtidigt som de privata skolorna hålls under armarna av klägget. Det är naturligtvis bara kommunala skolor som blir ombedda att tillhandahålla provmaterial till »AI«-utveckling, eftersom de privata skolorna inte omfattas av offentlighetsprincipen (den sittande borgerliga regeringen begravde utredningen om att ändra detta, när de tillträdde).
Det svenska systemet med privata skolor är världsunikt och ruttet, vilket visades av en annan stor händelse i skolsverige under denna vecka: att miljardären Roger Akelius skulle köpa en kontrollerande del av Academedia — men att köpet sedan hävdes, efter att börsen reagerade paniskt på hans uttalade plan att upphöra med aktieutdelning. Som Tankesmedjan Balans förklarar, verkar Academedias utländska ägare ha gått upp i stabsläge och övertygat säljarna Mellby Gård om att avbryta försäljningen. Dessa utländska ägare har tidigare drivit på för att Academedia ska ge en högre utdelning och har nu mobiliserat för att skydda profiten.
Privatskolorna verkar i skolväsendet likt termiter, som äter sönder grunden för hela bygget. De driver på segregation, betygsinflation och flyttar resurser från verksamhet till ägarna. Det är olyckligt att Akelius har fått möjligheten att framställa sig själv som en motsats till dessa, en »pedagogiknörd« vars motivation är att ge de bästa förutsättningar för Sveriges skolväsende och elever. Han är nämligen precis lika altruistisk som privatskolelobbyn.
Granskningsinstitutet Klägget klargör på ett föredömligt sätt ut vad som gäller och vad envar som läste Akelius’ första kommentarer borde ha greppat: denna gubbe är inte någon Robin Hood-figur som han vill framställa sig som, utan en kapitalist med en annan affärsplan för skolan än de nuvarande ägarna. Dessa vill behålla det nuvarande systemet, som ger en stadig inkomst i form av transfereringar av offentliga medel, samtidigt som man upprätthåller skenet av en gemensam och jämlik välfärd. Akelius vill i sin tur göra upp med detta system, sänka skatter och inrätta privatskolor enligt den internationellt gängse modellen, där föräldrar helt enkelt betalar in sig. Bägge vill med andra ord ha ett klasskiktat skolsystem men medan Akelius vill avveckla välfärdsstaten, vill privatskolelobbyn att den ska fortsätta skicka pengar till deras konton i »länder man kan kan flytta till«.[2]
Det gemensamma i dessa fall är att skolans officiella uppdrag ignoreras. Det viktiga är avkastningen: vare sig det handlar om »AI«-pengen eller skolpengen utgör det gemensamma ingenting annat än en kornbod att plundra. Varför vi lärare utbildar oss och sliter med ungdomar, varför vi sitter och rättar på kvällar och helger, eller varför vi som samhälle finansierar skolan och talar om dess vikt — bortglömt. Det är blott en näringsverksamhet, likt vilken som helst annan, som producerar data och betyg och som därmed kan effektiviseras genom att rationalisera bort de mänskliga faktorerna.
Under de kommande veckorna kommer jag att läsa romaner med mina tre svenskklasser: Dvärgen, Frankenstein och Doktor Glas. Det är inte helt enkla texter, för de kräver att vi läsare hittar sätt att öppna dem, förstå figurerna och förhålla oss kritiskt till deras uttalanden. Men de kan ge ovärderliga upplevelser. En av de många kvaliteter som jag hoppas kunna odla genom att undervisa om skönlitteratur är förmågan att perspektivera: att kunna kliva utanför sig själv, betrakta en situation eller en individ utifrån olika synvinklar och upplevelser av denna och därigenom kunna förstå sig själv som en del av en helhet; att kunna se att ens handlingar därmed har konsekvenser för andra och att omdöme handlar om förmågan att väga sina egna och andras önskemål mot varandra och avgöra vad som är ett lämpligt sätt att agera i en given situation.
Tänk om Handelshögskolan också försökte lära ut sånt. Eller om samhället kunde styras av andra principer än »högsta möjliga avkastning på insatt kapital«.
Detta är sannolikt en bidragande faktor till att betygskriterierna i bl.a. kommande Gy25 är mycket mer avskalade, medan det Centrala innehållet har fått en mer framträdande plats än tidigare tydligare. ↑
Såsom det heter i branschen. ↑
-
Demokratin i en digital tid – föreläsning för Region Skåne
Nedan är den föreläsning jag höll igår 12 mars 2026 för Region Skåne, på temat Demokratin i en digital tid. Föreläsningen ägde rum digitalt, och texten nedan är nära den talade föreläsningen, lätt redigerad för ökad läsbarhet.
Den 14 september 2026 går Sverige till val. I en fungerande demokrati är det som föregår valdagen nästan viktigare än valet självt. Den fria opinionsbildningen, debatten, det samtal mellan medborgare som prövar alternativ och ställer kandidater till svars. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, yttrandefrihetsgrundlag, en public service med bred räckvidd och högt förtroende, myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar, och oberoende domstolar. Det svenska demokratiska ekosystemet är byggt under lång tid och har visat sig anmärkningsvärt motståndskraftigt.
Men det demokratiska samtalet förs inte längre bara i dessa institutioner. Det förs numera i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Och det förändrar vad demokrati faktiskt innebär, på djupet, strukturellt, och på ett sätt vi ännu inte riktigt förstår konsekvenserna av.
Det finns ett betänkande från 2020, en statlig utredning om det demokratiska samtalets villkor i en digital tid. Den identifierade tydliga risker. Desinformation och informationspåverkan. Hot och hat mot förtroendevalda och opinionsbildare. En accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Utredningen föreslog ett förstärkt strategiskt förhållningssätt och en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Sex år senare har de problem som kartlades inte minskat. De har förvärrats. Det är inte en pessimistisk tolkning. Det är vad den tillgängliga forskningen visar, och vad de myndigheter som arbetar med de här frågorna dagligen rapporterar.
Sedan dess har det geopolitiska landskapet förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade den europeiska säkerhetsordningen. Sverige ansökte om och beviljades NATO-medlemskap. Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades 2022 som en del av det återupprättade totalförsvaret. Och den teknologiska infrastruktur som bär vårt demokratiska samtal har genomgått förändringar som gör den mer sårbar, inte mindre.
De som vill att det demokratiska samtalet ska tystna har redan gjort framsteg. Brottsoffermyndighetens kunskapsöversikt visar att 64 procent av unga mellan 16 och 25 år har utsatts för hot och hat online. Omkring 70 procent av befolkningen uppger att de anpassat sitt sätt att uttrycka sig online för att undvika hot. Självcensuren underminerar yttrandefriheten inifrån, inte genom lagstiftning utan genom rädsla. Den som hotas tillräckligt länge slutar till sist att tala. Och när de röster som hotas mest systematiskt, journalister, politiker, opinionsbildare, forskare, börjar tystna, förändras samtalet. Det smalnar av. Det tappar sin mångfald. Och det är precis det som är syftet.Förtroendet för de dominerande plattformarna eroderar. Medborgare migrerar. Andelen som regelbundet använder X har sjunkit, nya alternativ som Bluesky och Threads växer. Men det räcker inte att byta plattform om de nya uppreplar samma grundläggande arkitektur. Det grundläggande problemet handlar om något djupare. Det demokratiska samtalet vilar i sin helhet på en teknologisk infrastruktur som ägs och styrs av aktörer vars intressen inte sammanfaller med demokratins. Fem plattformsföretag kontrollerar idag den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa. Inför det svenska valet 2026 ställs frågan på sin spets.
Säkerhetspolisens lägesbild är entydig. Sverige står inför ett bredare och allvarligare hot än på decennier. Ryssland, Kina och Iran identifieras som de tre primära hotaktörerna. Militära underrättelsetjänsten MUST:s årsöversikt, publicerad i februari 2026, tillhandahåller en ovanligt konkret tidslinje. Inom tre till fem år bedöms Ryssland ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden av strategisk betydelse vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att Ryssland bedömer att NATO inte kan enas om Artikel 5. Det är inte en abstrakt risk. Det är en operativ bedömning från den svenska militära underrättelsetjänsten.
Informationspåverkan är ett centralt verktyg i denna hotbild. Men vi har gjort oss skyldiga till ett analytiskt misstag. Vi har kallat allt för desinformation. Forskarna vid Lunds universitets Institut för psykologiskt försvar delar in hotet i tre kategorier som kräver fundamentalt olika svar. Den första är felaktig och vilseledande information, där faktakontroll och källkritik är effektiva verktyg och civilsamhället bär huvudansvaret. Den andra är koordinerade påverkanskampanjer, dolda och mångfacetterade, som kräver underrättelseförmåga och kapacitet att spåra nätverk. Faktakontroll räcker inte. Den tredje är påverkan från främmande makt, informationspåverkan kombinerad med diplomatiskt tryck, cyberattacker, spionage och ekonomisk utpressning. Att möta det med medie- och informationskunnighet vore som att skicka brandkåren mot en militär belägring.Distinktionen är inte akademisk. Den har konkreta konsekvenser för hur vi bygger förmåga och vad vi prioriterar. Om man behandlar alla tre nivåerna som desinformation bygger man fel kapacitet. Rysslands Social Design Agency producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder kontaktpunkter med sitt påverkansmaterial mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Det är industriell informationskrigföring.
Sverige har redan prövats. Samma vecka som Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades i januari 2022 drabbades landet av den största informationspåverkanskampanjen i modern tid, riktad mot arabisktalande målgrupper med påståendet att den svenska socialtjänsten systematiskt kidnappade muslimska barn. Kampanjen exploaterade verkliga förtroendeproblem, spreds via YouTube-kanaler med miljontals följare och nådde tiotals miljoner tittare. Hälften av den svenska befolkningen tror att falsk och vilseledande information från Ryssland har påverkat Sverige det senaste året. Det är inte paranoia. Det är en välinformerad uppfattning som bottnar i något reellt.
Hotbilden från statliga aktörer är allvarlig. Men det finns en djupare strukturell sårbarhet. De plattformar genom vilka vårt demokratiska samtal i praktiken förs kontrolleras av aktörer som i flera fall explicit uttryckt avsikter som strider mot demokratiska värden. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, publicerad i december 2025, hävdar att europeiska regeringars undergrävande av demokratiska processer hindrar folkviljan. Elon Musk, ägare till X, har systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. I Tyskland förklarade han att bara AfD kan rädda landet. CDU-ledaren kommenterade att han inte kunde minnas ett jämförbart fall av inblandning i västerländska demokratiers historia. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram. De dominerande sociala plattformarna saknar nu oberoende faktakontroll mitt under en period av intensifierad informationspåverkan.Det kausala sambandet mellan algoritmisk design och politisk polarisering har vetenskapligt stöd. En randomiserad kontrollerad studie med över 1 200 deltagare på X, publicerad i tidskriften Science 2024, visade att deltagare vars flöden algoritmiskt omorienterades bort från polariserande innehåll uppvisade minskad affektiv polarisering. De som exponerades för mer polariserande innehåll blev mer polariserade. Effekten motsvarade tre års polariseringsförändring i USA. Algoritmerna är inte neutrala. De utövar politisk makt, utan att ha fått något demokratiskt mandat att göra det.
Generativ AI har förändrat spelplanen ytterligare. Kostnaden för att producera övertygande falskt innehåll, text, bild, ljud och video, har kollapsat. Men den konsekvens som är minst uppmärksammad är kanske den allvarligaste. Verkligt material kan numera avfärdas som AI-genererat. Förtroendet urholkas för allt innehåll, falskt såväl som sant. I en miljö där allt kan vara fabricerat riskerar även autentisk information att mötas med misstro. Och forskning visar att repetition i sig ökar den upplevda sannolikheten i ett påstående, oavsett om det är sant, genom vad som kallas den illusoriska sanningseffekten. Lägg till algoritmiska flöden designade för engagemang som belönar ilska och konflikt, och det blir tydligt varför plattformarnas design är en demokratifråga, inte en teknikfråga.
Hotbilden är alltså reell. Men om vi stannar vid hoten missar vi något väsentligt. För Sverige är inte försvarslöst. I moderna krig är det inte arméer som vinner utan samhällen. Och det svenska samhällets styrka vilar på pelare som byggts under lång tid.Den första pelaren är institutionellt förtroende. Sverige rankas konsekvent bland de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för sina offentliga institutioner. Hälso- och sjukvården, skolan, rättsväsendet, public service. Det förtroendet är inte givet. Det är inte en naturresurs. Det upprätthålls dagligen av de människor som arbetar i dessa institutioner.
Den andra pelaren är fakta och evidens. I en tid då desinformation industrialiseras och algoritmisk arkitektur belönar känsla framför sanning, har den som förvaltar verifierad kunskap och evidensbaserad praktik ett kapital som inte kan kopieras av en trollfabrik och inte kan fabriceras av en AI. Vården lever på det kapitalet varje dag. Varje diagnos, varje behandlingsbeslut, varje folkhälsoinsats vilar på förmågan att skilja det som är sant från det som bara låter sant.
Den tredje pelaren är tillit. Mellan medborgare och institutioner, mellan professioner, mellan nivåer i samhällsorganisationen. Den tilliten gör att ett samhälle kan mobilisera snabbt, agera samordnat och behålla sin sammanhållning under press. Det är exakt den tilliten som informationskrigföring syftar till att underminera. Och det är exakt den tilliten ni förvaltar.Sverige har mött den här typen av utmaning förut. På 1920-talet stod Europa inför radions genombrott. Nazityskland visade snart vad som kunde ske när ett nytt massmedium blev propagandaverktyg. Sveriges svar var institutionsbyggande. AB Radiotjänst grundades 1924, modellerat efter BBC, med starkt engagemang för folkbildning och oberoende. Tre ledstjärnor formade svensk mediepolicy. Parlamentariskt ansvar, folkbildning som primärt syfte och lika tillgång för alla. Under 67 år drevs svensk broadcasting helt på icke-kommersiell basis. Idag lyssnar 7,4 miljoner av 10,6 miljoner invånare på Sveriges Radios kanaler varje vecka. Staten satte ramarna men styrde inte innehållet. Det var ett institutionellt svar på ett institutionellt problem, och det höll.
Nu behövs samma typ av institutionellt svar, men med annan teknologi. Och här är en distinktion central, den mellan plattform och protokoll. En plattform är en sluten trädgård där ett företag sätter alla regler, styr algoritmerna och äger relationerna. Det är Facebook. Det är X. Det är TikTok. Ett protokoll är en öppen standard som alla kan bygga på och ingen enskild aktör kontrollerar. E-post fungerar så. Webben fungerar så. Ingen äger dem. Alla kan använda dem. Det öppna protokoll som bär Mastodon och en rad andra tjänster, och det protokoll som bär Bluesky, erbjuder nu reella alternativ för social kommunikation. Europeiska kommissionen driver redan en egen instans. WordPress har integrerat stöd för öppna protokoll. Det är inte marginella experiment. Det är begynnelsen av en annan infrastruktur.
EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act utgör viktiga regulatoriska verktyg. DSA ställer krav på transparens, riskbedömning och forskaraccess till data. DMA inkluderar interoperabilitetsbestämmelser som kan tvinga dominerande plattformar att tillåta kopplingar till konkurrerande tjänster. Men reglering är till sin natur reaktiv. Det behövs proaktiva investeringar i öppen infrastruktur, och det behövs en politisk vilja att prioritera det.
Det handlar inte om att avveckla de kommersiella plattformarna. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Digitala tivolin med sina algoritmer och sin uppmärksamhetshandel duger för nöje. Men de platser där opinionsbildning sker och samhällets riktning avgörs förutsätter en annan logik, en som inte är designad för att maximera ilska utan för att möjliggöra samtal. Det är en distinktion som politiken behöver ta på allvar.
Tänk i visioner. Sveriges Radio och SVT publicerar via öppna protokoll.Kommuner driver egna instanser för medborgardialog. Myndigheter når ut direkt till medborgarna, genom egen teknik, på öppet protokoll. Civilsamhällets organisationer, idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, har platser i samma nätverk, men i egen regi och med egen rådighet. Medier publicerar mot samma protokoll med sina olika affärsmodeller. I ett federerat system ligger data fördelat på flera noder, ofta lokalt. Om en del slås ut fortsätter resten att fungera. Det stärker motståndskraften i kris och i krig, och det bygger ett informationslandskap som inte är beroende av ett fåtal aktörers välvilja.
Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens permanenta koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, MPF, MSB och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte om infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av andra.
Ni som leder offentlig verksamhet i Region Skåne är en del av de pelare som bär samhället. Ert förtroende hos medborgarna, er tillgång till fakta och evidens, den tillit ni bygger i varje möte med de människor ni finns till för. Det är inte bara värden att vårda. Det är strategiska tillgångar i ett samhälle under press.
Svåra tider föder handlingskraft. De föder innovation. De föder samarbeten som inte hade uppstått utan pressen. Sverige har mött den typen av utmaning förut och svarat med institutionsbyggande som höll i generationer. Nu är det vår tur att vara en del av det svaret.Demokratin försvaras inte av abstrakta principer. Den försvaras av konkreta beslut, om vilka system vi bygger, vilka plattformar vi väljer, vilken infrastruktur vi investerar i. Men den försvaras också av något enklare och mer grundläggande. Av att de institutioner medborgarna vänder sig till i sin vardag fortsätter att vara pålitliga, kunskapsbaserade och tillgängliga. Samtalet vi inte äger kan vi inte försvara. Men det samhälle vi bygger tillsammans kan ingen algoritm ersätta.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Svenska -
Ett kvitto från Kreml
År 2020 dök mitt namn upp i en ryskspråkig tidningsartikel. Inte för att jag sökt den uppmärksamheten, utan för att mitt betänkande SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid hade lyft betydelsen av att förstå och motverka framförallt rysk informationspåverkan. Så kom jag att hamna i det ryska strålkastarljuset, Texten återgavs av Regnum, en nyhetsbyrå som Estlands säkerhetspolis Kapo sedan 2005 beskrivit som en täckmantel för de ryska underrättelsetjänsterna, skapad för att påverka politiken i närliggande länder. Materialet lyftes vidare av Rambler, och hamnade i det ryska nyhetsflödet. Citat från mitt arbete hämtades ur svenska källor, översattes och placerades i en ny kontext, där de tappade nyanserna och fick en ny funktion, att tjäna ett narrativ som gynnade Kreml.
Det är lätt att avfärda som en historisk kuriositet idag. Men just denna återanvändning rymmer en paradox. Å ena sidan är det ett exempel på det Ryssland beskriver som reflexiv kontroll, där motståndarens egna ord återbrukas för att forma deras handlingsutrymme. Å andra sidan är det också ett slags kvitto. Det faktum att ett organ som styrs av rysk underrättelsetjänst fann det värt att lyfta mitt arbete är i sig ett tecken på att betänkandet spelade roll. Att de ansåg det tillräckligt relevant för att användas som råvara i deras informationskrig är en bekräftelse på att analysen träffade en nerv. Det är väl ingen hedersbetygelse i vanlig mening, men det är ett tecken på att arbetet hade genomslag, även på platser där det inte var tänkt att ha det.
Denna händelse är inte en isolerad incident, utan en liten del av ett större mönster där ord, rapporter och analyser rör sig över gränser och språk, in i informationsmiljöer präglade av maktpolitik och strategisk kommunikation. I dagens informationskrig används allt, från officiella dokument till personliga uttalanden, som byggstenar i påverkanskampanjer. Rysslands aggressioner i Ukraina och dess försök att undergräva europeisk sammanhållning följer samma logik. Genom att blanda fakta med tolkning, och låta legitima källor bli bärare av förvrängda budskap, skapas tvivel och splittring.
Demokratin är stark när den tål granskning och öppen debatt. Men den är också sårbar när dess öppna ord kan plockas ur sitt sammanhang och användas emot den. Därför blir insikten från den här lilla episoden viktig. Den påminner mig om att det vi skriver inte bara är för vår närmaste publik. Det kan hamna i helt andra händer och tjäna helt andra syften. Och den kunskapen är värdefull. Den får mig att tänka efter, att vara mer precis, att bygga resonemang som står stadigt även när de flyttas ur sin kontext. Jag tycker det är svårt. Men det är inte ett argument för att inte försöka att göra så gott man kan.
Jag sparar artikeln som ett dokument över hur idéer färdas och förvandlas i ett globalt informationslandskap. Den är ett avtryck i en tid där ord är verktyg i ett strategiskt spel, och där kampen för demokratin inte bara utspelar sig i parlament och på torg, utan i själva berättelserna om vilka vi är. Och kanske är det just därför jag ser den som ett kvitto. Ett tecken på att arbetet med att förstå och skydda det demokratiska samtalet kanske är viktigare än någonsin.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #informationskrigföring #Informationspåverkan #reflexivKontroll #SocialMedia #Svenska
-
Grönland och den nordiska solidariteten
Jag utanför Universitet i Nuuk strax före föreläsningI mars förra året befann jag mig i Nuuk för att föreläsa om digital resiliens i Arktis, inför en sal med forskare och beslutsfattare. Utanför fönstren låg fjorden stilla och grå. Samma vecka befann sig USA:s vicepresident JD Vance i Pituffik, den amerikanska flygbasen längst upp i norr. Han talade om säkerhetsintressen. Jag talade om hur små samhällen kan skydda sin demokrati när infrastrukturen ägs av någon annan. Jag beskrev också min upplevelse av det grönländska folkets motstånd mot amerikanska intressen i Aftonbladets podd Höjd Beredskap, strax efter det att jag själv föreläst på plats. Poddavsnittet fick titeln “Räkna med att Trump menar allvar om Grönland”. Jag och JD rörde oss i samma arktiska landskap den veckan, men i helt olika världar. Jag minns hur jag tänkte att vi alla befann oss i ett slags mellanrum, ett ögonblick innan någonting förändrades.
Det har förändrats nu.
Den 3 januari i år genomförde USA sin största militära operation i Latinamerika sedan invasionen av Panama 1989. Operationen motiverades med Monroe-doktrinen, principen från 1823 som hävdar att västra halvklotet är amerikanskt intresseområde. Samma dag publicerade Katie Miller, gift med Vita husets biträdande stabschef, en bild av Grönland täckt av den amerikanska flaggan. Under bilden stod ett enda ord. SOON. Danmarks ambassadör i Washington svarade inom timmar. Dagen efter gick statsminister Mette Frederiksen ut med ett ovanligt direkt budskap riktat rakt mot Washington. “Jag vill starkt uppmana USA att sluta med hoten mot en historiskt nära allierad och mot ett annat land och ett annat folk som mycket tydligt har sagt att de inte är till salu.” Trumps svar kom samma dag. “Vi behöver Grönland, absolut. Vi behöver det för vårt försvar.”
Det som gör situationen än mer påtaglig är att Trump redan innan årsskiftet utsåg ett särskilt sändebud till Grönland. Uppdraget gick till Jeff Landry, Louisianas konservative guvernör, som tackade presidenten på sociala medier. “Det är en ära att tjäna i denna frivilliga position för att göra Grönland till en del av USA”, skrev han. Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen kallade utnämningen “djupt upprörande” och kallade upp USA:s ambassadör för att kräva en förklaring. Det är ovanligt rakt språk mellan NATO-allierade. Grönlands regeringschef Jens-Frederik Nielsen svarade med större lugn men lika tydligt. “Det här förändrar ingenting för oss här hemma. Vi avgör vår egen framtid själva.”
Men det stannar inte vid symboler och utnämningar. Redan i somras avslöjade Danmarks Radio att minst tre amerikanska män med kopplingar till Trump bedriver hemliga påverkansoperationer på Grönland. En av dem reste till Nuuk för att upprätta listor över USA-vänliga grönlänningar och personer som motsätter sig Trump. De samlade också in material som kan användas för att sätta Danmark i dålig dager i amerikanska medier. Danska säkerhetspolisen PET bekräftar att Grönland är måltavla för påverkanskampanjer som syftar till att skapa splittring mellan Grönland och Danmark. “Det vi ser är användningen av mjuk makt, påverkan och försök att skapa intern splittring”, sade en källa till DR. Det är ord som kunde beskriva Kremls metoder. Nu kommer de från en allierad.
Danska flottan utanför Nuuk, mars 2025. Foto: Carl HeathInte till salu. Det är intressant att Frederiksen valde just de orden. Den sista gången Danmark sålde ett territorium till USA var 1917. Då gällde det Danska Västindien, de tre karibiska öar som idag heter US Virgin Islands. Köpesumman var 25 miljoner dollar i guld. Men affären hade ett villkor. Danmark krävde att USA formellt skulle erkänna dansk suveränitet över hela Grönland. Den 4 augusti 1916 skrev utrikesminister Robert Lansing under en deklaration som gjorde just det. Med ett penndrag skapade amerikanerna ett undantag från sin egen Monroe-doktrin för att bekräfta att Grönland tillhörde Danmark. Det var ord som betydde något. De banade väg för att andra nationer också accepterade det danska anspråket.
Hundra år senare tycks de orden ha glömts bort.
För att förstå vad som händer idag behöver man ta del av den danska militära underrättelsetjänstens årsrapport. I årets utgåva av Udsyn nämns för första gången i historien USA som en del av hotbilden mot Danmark. Jacob Kaarsbo, tidigare chefanalytiker, kommenterade rapporten i Danmarks Radio. “Det är den part vi kallat vår största och viktigaste allierade ända sedan andra världskriget och bildandet av NATO, och nu är det plötsligt den parten som hotar oss.” Det mest känsliga och uppseendeväckande som någonsin kommit från den danska underrättelsetjänsten, sa han.
Det är värt att stanna vid orden “viktigaste allierade” ett ögonblick. Danmark har inte bara varit medlem i NATO. Danmark har spillt blod för alliansen. I Afghanistan stupade 43 danska soldater mellan 2002 och 2013. Det låter kanske inte som mycket jämfört med USA:s 2 461. Men räknat per capita hade Danmark bland de högsta dödstalen av alla NATO-länder. Danska trupper skickades till Helmand-provinsen, en av de farligaste zonerna. De skickade inte logistikpersonal utan stridande förband. Ett litet land med fem och en halv miljon invånare betalade nästan samma pris som supermakten, mätt i proportion till sin befolkning.
Jag stannar upp i den tanken. Den ordning som Danmark byggt sin säkerhet på sedan 1949 har USA som garant. Nu är garanten själv hotet. Samma nation som en gång erkände dansk suveränitet i skrift är den som nu hotar att upphäva den.
Här uppstår en paradox som är har betydelse. NATO:s artikel 5 är tänkt att skydda medlemmar mot angrepp. Men den kan inte aktiveras mot USA. Skälet är enkelt. NATO fattar alla beslut genom konsensus. Varje medlem kan blockera. När Turkiet invaderade Cypern 1974 var alliansen paralyserad eftersom både Turkiet och Grekland var medlemmar. Den situationen pågår än idag, femtio år senare. Men skillnaden till det som sker nu är avgörande. USA är inte part i en regional tvist. USA är den som utövar hotet. Det finns ingen tredje kraft med auktoritet att medla.
EU:s roll blir därför viktigare än någonsin. Lissabonfördragets artikel 42.7 innehåller en ömsesidig försvarsklausul som inte kräver konsensus på samma sätt som NATO. Frankrike aktiverade den efter Parisattackerna 2015. Grönlands status som utomeuropeiskt territorium skapar juridisk osäkerhet, det är sant. Men om EU vill vara en gemenskap som faktiskt står för något blir det svårt att titta bort.
Från svensk horisont är läget ovanligt tydligt. Danmark är vårt grannland. Statsminister Ulf Kristersson sade den 4 januari att det bara är Danmark och Grönland som har rätt att bestämma i frågor som rör dem, och att Sverige står fullt ut bakom sitt grannland. Det är bra. Frågan är vad som kommer efter orden. Magnus Christiansson vid Försvarshögskolan formulerade konsekvenserna i Dagens Nyheter. “Om USA tar Grönland är det slut med NATO. Det skulle totalt slå sönder hela grunden för alliansen.”
Det är en stor tanke att hålla i huvudet. Att stå upp för Danmark och för folkrätten kan innebära att ställa sig mot USA. Inte mot idén om Amerika, utan mot den nu sittande administration som nu styr landet och dess uttalade avsikter. Det svindlar lite. Men om vi accepterar den situation som nu råder, att en allierad stormakt hotar en annan allierad med territoriellt övertagande, utan att det för med sig konsekvenser, vad finns då kvar av de principer vi säger oss dela?
Moskva och Beijing har förstås noterat utvecklingen. Ryska kommentatorer var snabba att ställa den uppenbara frågan. Om USA kan åberopa Monroe-doktrinen i Venezuela, varför skulle inte Ryssland kunna åberopa sina säkerhetsintressen i Ukraina? Det är ett narrativ som tjänar Kremls syften. Konflikten mellan Europa och USA gynnar dem som längtar efter att se den transatlantiska gemenskapen falla samman. Men det vore för enkelt att skylla på utomstående krafter. Det är den amerikanska administrationen som valt att hota en allierad. Ingen tvingar dem. De gör detta mot sig själva och omvärlden. Simon Mølholm Olesen, historiker vid Aarhus Universitet, påminner om att den amerikanska militära närvaron på Grönland redan vilar på ett avtal från 1951 som ger USA vida befogenheter att bygga installationer. “Det är värt att notera när man talar om amerikanska säkerhetsbehov.”
Nivi Olsen, utbildningsminister, Grönland. Foto: Carl HeathI oktober deltog jag i ett panelsamtal på Island tillsammans med gxrönländska röster som delade sina erfarenheter av att plötsligt befinna sig i centrum för en global uppmärksamhet de aldrig bett om. Grönlands utbildningsminister Nivi Olsen öppnade med ord som har stannat kvar hos mig sedan dess. “Vi är inte handelsvaror. Vi är människor med historia, med kultur och med värdighet.”
Det finns en linje från det samtalet på Island, genom min vecka i Nuuk med den stilla fjorden utanför fönstret, till det som utspelar sig nu. Den handlar om vad som händer när små samhällen hamnar i stormakternas blickfång. Om hur fort retoriska utspel kan förvandlas till verkliga hot. Och om vad avtal och deklarationer egentligen är värda när den starkare parten bestämmer sig för att glömma dem.
I mars förra året kände jag att vi befann oss i ett mellanrum. Nu vet jag vad som kom efter. Det som händer nu är en prövning, ett test. Inte av USA, utan av oss. Av om vi menar något med de principer vi säger oss dela. Om avtal mellan nationer betyder något när det verkligen gäller. Om ett folk i Arktis har rätt att säga nej. Om Norden ställer upp för varandra. Robert Lansings penndrag från 1916 samlar damm i ett arkiv någonstans. Men svaret på de frågorna skrivs inte där. Det skrivs nu.
Referenser
Atlantic Council. (2024). NATO’s decision process has an Achilles’ heel. New Atlanticist.
DR. (2025, 10 december). USA beskrives på ny måde i trusselsvurdering: ‘Noget af det mest følsomme og opsigtsvækkende’. Danmarks Radio.
DR Mørklagt. (2025, 27 augusti). Centrale kilder: Mænd med forbindelser til Trump forsøger at infiltrere Grønland. Danmarks Radio.
European Parliament. (2015). The EU’s mutual assistance clause: The first ever activation of Article 42(7) TEU. European Parliament Research Service.
Forsvarets Efterretningstjeneste. (2025). Udsyn 2025.
Heath, C. (2025, 27 mars). Digital resilience in the Arctic. carlheath.se.
Heath, C. (2025, 18 oktober). “We are not commodities” – Grönland och kampen om det digitala samtalet. carlheath.se.
Mølholm Olesen, S. (2026, 5 januari). Greenland’s sovereignty. LinkedIn.
nordics.info. (2019, 21 juni). USA’s declaration on Danish sovereignty of Greenland, 1916. Aarhus University.
NPR. (2026, 4 januari). Denmark’s prime minister says ‘stop the threats’ over Greenland.
Pierini, M. (2020, 15 september). Is NATO paralyzed over the Greece-Turkey conflict? Carnegie Europe.
Scherer, M. (2026, 4 januari). Trump threatens Venezuela’s new leader. The Atlantic.
SVT. (2026, 4 januari). Mette Frederiksen svarar Trump om Grönland – stödet från Kristersson. SVT Nyheter.
Wikipedia. (2026). Coalition casualties in Afghanistan.
Wikipedia. (2026). Treaty of the Danish West Indies.
DN. (2026, 4 januari). Expert: Nato spricker om USA tar över Grönland. Dagens Nyheter.
BBC. (2025, 22 december). Trump says US ‘has to have’ Greenland after naming special envoy. BBC News.
#Danmark #Demokrati #DigitalResiliens #EU #Grönland #Nato #Svenska #USA -
“We are not commodities” – Grönland och kampen om det digitala samtalet
Atlanten glittrade utanför fönstren i det spektakulära kulturhuset Harpa i Reykjavik, när panelen jag medverkade i samlades igår eftermiddag. Titeln på seminariet löd “Small Societies, Strong Democracies – Resilience in the Face of Disinformation”, och kom att bli ett samtal som hade kunnat pågå länge. Nivi Olsen, utbildnings- och kulturminister från Grönland stod där, framför oss forskare och journalister från Island, Danmark och Sverige, och satte tonen för samtalet, genom att inleda med orden “We are not commodities, we are people with history, with culture and with dignity.”
Att Grönland kom att bli centrum för samtalet, och att Nivi Olsen inledde det, var inte en slump. Under de senaste månaderna har landet, världens största ö med 57 000 invånare, hamnat i stormens centrum på ett sätt som få kunnat förutse. När Donald Trump tidigare i år uttryckte önskemål om att köpa Grönland, när geopolitiska intressen plötsligt riktade strålkastarljuset mot öns strategiska läge och resurser, syntes en grundläggande digital sårbarhet i Grönland. Nivi Olsens berättelse i inledningsanförandet handlar inte bara om politiskt tryck utan om så mycket mer. Om försök att sprida desinformation, om försök att påverka valet i våras, och om narrativ som syftar till att skapa tvivel och slå split i befolkningen. I små samhällen, sa hon, där tillit är själva grunden för vår enhet, blir detta en existentiell fråga.
Bredvid mig på scenen satt Masaana Egede, VD och chefredaktör för Sermitsiaq, Grönlands största oberoende tidning. “We’re 35 journalists in Greenland. 35 people doing journalism there. That is not a lot.” Trettiofem journalister för ett helt land. Trettiofem personer som ska granska makten, rapportera nyheterna, faktagranska påståenden. Och samtidigt, i det grönländska intranät som heter Facebook, behöver någon bara skriva ett starkt laddat inlägg för att få några hundra delningar, och uppfattas som mera sant. Att Egede uttrycker att “Facebook is Greenland’s intranet,” är ingen överdrift. I ett land där alla känner alla, där avstånden är enorma men befolkningen liten, har Facebook blivit det offentliga digitala rummet. Ett rum som påverkar den demokratiska process som förutsätter att makten konfronteras med kritiska frågor.
Signe Ravn-Hejlgaard från Digital Infrastructure Think Tank och Jón Gunnar Ólafsson från Islands universitet har båda studerat vad som händer när det demokratiska samtalet flyttar till kommersiella plattformar i små samhällen. De strukturella utmaningarna är tydliga. Små språk, som länge varit ett skydd mot extern påverkan, bryts nu ner av AI som enkelt kan översätta och publicera på grönländska eller isländska. Små redaktioner med begränsade resurser kan inte längre hålla jämna steg med informationsflödet. Alla måste vara generalister, ingen har tid eller resurser för specialisering eller djup faktakoll.
När Jón Gunnar i hans forskning intervjuade journalister och politiker om den politiska bevakningen kom tre ord tillbaka om och om igen. Ytlig, grund, reaktiv. Och det var innan desinformation ens var i fokus. I små samhällen, med små språk, ser vi här hur det uppstår en kombination där det finns begränsade journalistiska resurser, samtidigt som den digitala opinionsbildningen samlas på enskilda kommersiella plattformar, så som Facebook. Under dessa omständigheter sprids information extremt snabbt, på gott och ont. En komplexitet i detta som Signe Ravn-Hejlgaard belyste i panelen var att det i det senaste grönländska valet kom att vara så att vissa parlamentariker bara behövde mellan 50 och 100 röster för att bli valda. Det är inte många människor du behöver påverka för att förändra ett politiskt utfall.
När jag hörde om berättelserna från Grönland, reflekterade jag samtidigt över min senaste resa till Kyiv där jag i juli hade långa samtal med ukrainska kollegor om informationskrigföring. En sak de sa gång på gång var att de önskar att de hade tagit hand om sitt digitala offentliga rum innan kriget startade. Så mycket av den ukrainska diskursen pågår på Telegram, en plattform med stark koppling till Ryssland. “Your information space in war is as good as you have prepared for it in peacetime,” sa en av dem. När jag satt där i Harpa och lyssnade på beskrivningarna av Grönlands situation, kände jag samma mönster. Inte krigets realitet, men samma grundläggande beroende av infrastrukturer som ägs och kontrolleras av andra.
Här ser vi tydligt exempel på de strukturella sårbarheter som nu framträder i tydligare ljus i ett förändrat geopolitiskt läge. Sårbarheterna syns, från undervattenskablarna i de kalla arktiska vattnen, och uppåt. Grönlands internetförbindelser går genom kablar som ägs av andra. Mjukvaran som används kommer från andra länder. Och plattformen där hela det offentliga samtalet pågår, Facebook, har sitt tekniska hemvist i USA. Ett land som Staffan Lindberg, professor och chef för V-Dem Institute vid Göteborgs universitet, förra veckan offentligt konstaterade inte längre kan klassificeras som demokrati i deras forskning. Det betyder att Grönlands digitala offentliga rum, där opinionsbildning och demokratisk diskurs sker, kontrolleras av infrastruktur med hemvist i en icke-demokratisk stat och som dessutom har uttryckta geopolitiska intressen i att vilja annektera Grönland.
Plattformsdimensionen är i detta sammanhang kritisk. Facebook, TikTok, Instagram, X. De är inte byggda för att vara offentliga torg. De är digitala tivolin, kommersiella utrymmen optimerade för engagemang och annonsintäkter. Algoritmerna belönar känslomässiga reaktioner framför allt annat, och ilska är den klart mest framgångsrika. Det innehåll som skapar starka reaktioner får spridning, och som Jón Gunnar beskrev, det är också det innehållet som traditionella medier sedan plockar upp eftersom det är det mest lästa. En ond cirkel där polariserande innehåll förstärks i varje led.
Vi har helt enkelt valt att ha vårt demokratiska samtal i miljöer som inte är designade för det och aldrig kommer att vara det. Vi befinner oss i en situation som liknar det tidiga nittonhundratalet, när vi insåg att vi behövde public service för att säkra ett demokratiskt medielandskap. Nu måste vi tänka om och föreställa oss vad som är en god digital opinionsbildning, och hur tekniken ser ut som bär den, för att demokratin ska kunna fungera och utvecklas.
Allt detta blev än tydligare när Masaana Egede beskrev vad som hände när Trump åter kom till makten och Grönland helt plötsligt stod i centrum. Danska journalister landade på Grönland som om de bevakade ett krig. Från 2000 till 3000 artiklar om Grönland under januari till mars föregående år, till 12 000, 14 000, 15 000 artiklar samma månader i år. Grönlands informationsmiljö översvämmades, och nästan allt handlade om självständighet eftersom det var det danska medier var intresserade av. Samtidigt höll Grönland val, både till parlamentet och till kommunerna. Men vem minns något om kommunvalen? Allt försvann i bruset om självständighet.
Detta är vad som händer när små samhällen plötsligt hamnar i stormens centrum. När relationerna var goda, när geopolitiken var stabil, uppfattades inte beroendet som problem. Men när Trump twittrade, när intressena förändrades, då blev sårbarheten akut. Och då visade det sig att trettiofem journalister inte räcker. Att en plattform som Facebook inte är byggd för demokratisk diskurs. Att infrastrukturen, från kablar till algoritmer, ägs och kontrolleras av andra med egna intressen.
Från publiken reste sig en kanadensisk åhörare och ställde frågan om vad små länder unikt kan göra för att bygga motståndskraft. Svaren var intressanta i sin variation. Ingibjörg Davíðsdóttir från Islands parlament beskrev hur hennes parti, Social Democratic Alliance, systematiskt reser runt i landet och håller små möten på pizzerior och kafeer, bara för att prata med människor. Att vara liten har sina fördelar, sa hon. “Yesterday we were in a town with 2,000 inhabitants, the prime minister and I knocked on doors and asked people how we can help. Sixty people came to the meeting.” I en tid av digitala tivolin kan det demokratiska samtalet på caféet, biblioteket eller utanför mataffären vara en kraftfull respons.
Panelsamtalet blev en påminnelse om att demokrati är något levande, inte statiskt. Att en del av motståndskraften mot digital manipulation kan ligga i att luta sig mot det fysiska, mot de deliberativa demokratiska praktiker som faktiskt är lättare i små samhällen. Men det räcker inte. Som Signe sa, “We also need to start seeing digital infrastructure as critical infrastructure, in the same way that we view electricity and water.” Vi ser hur stater behöver ta ett tydligare ansvar för att säkerställa att det finns starka digitala rum för demokratiska samtal, som inte kontrolleras av främmande makter, av algoritmer vi inte kan se, av kommersiella värden vi inte känner till. Kanske är vägen framåt ett nytt projekt, som speglas i det tidiga 1900-talets utveckling av public service.
Detta är ingen omöjlighet. Det finns teknologier som bygger på principer som möter demokratins behov. Det finns idéer och koncept för hur man kan bygga offentliga digitala demokratiska samtal, med hjälp av protokoll istället för slutna plattformar. Det pågår arbete i EU, i Nederländerna, i Tyskland och på andra håll. Det finns fyrtorn av intressant utveckling, men de är svaga just nu. Vi behöver ställa oss själva frågan hur vi egentligen vill att våra digitala samtal ska vara. Vilken design ska det rummet ha för att stärka samhällets och individers samtal? Och hur tar vi steg framåt för att möjliggöra detta?
När panelen närmade sig sitt slut kom en fråga från en student från USA som oroade sig för den auktoritära utvecklingen i hennes hemland, och undrade om det går att återgå till demokratiska samtal när desinformation, misstro och polarisering redan fått fäste och institutioner rämnar. Jag tänkte på mina ukrainska kollegor, på hur de önskade att de förberett sitt informationsrum i fredstid. Jag tänkte på Grönland, på hur snabbt allt förändrades när den geopolitiska vinden vände. Och jag tänkte på Sverige, på Norden, på alla små språkområden som just nu står inför samma strukturella utmaningar.
Min tanke är att svaret måste vara är att det är ett politiskt projekt, och ett projekt för samhället. I en demokrati kan det inte vara något annat. Vi måste ha ett demokratiskt samtal om hur vi beter oss när vi talar med varandra, både i det fysiska och i det digitala. Vi behöver alla stärka vår medie- och informationskunnighet. Men framför allt behöver vi ett starkare politiskt uttryck för och en vilja till att ta hand om och utveckla samhället, som förstår att digital infrastruktur för opinionsbildning är samhällskritisk verksamhet.
För när vinden vänder, då är vår förmåga att upprätthålla ett demokratiskt samtal bara så god som den infrastruktur vi byggt i lugna tider. Grönlands erfarenhet det senaste året är en varning vi alla bör ta på största allvar. Trettiofem journalister räcker inte när Grönland utsätts för påverkan. En plattform ägd av andra räcker inte när geopolitiken förändras. En informationsmiljö som inte också kan verka i kris och i krig, och som inte ses som skyddsvärd, kommer inte räcka till när samhället utsätts för påverkan eller hot.
När jag nu lämnar Harpa och tar mig mot flygplatsen, tänkter jag på minister Olsens ord om tillit. Att den inte kan krävas, utan att den måste byggas genom ärlighet, respekt och transparens. Det gäller i internationella relationer, men det gäller också för hur vi bygger våra digitala rum. Om vi vill ha demokrati i en digital tid måste vi bygga infrastruktur för den. Inte hoppas att kommersiella tivoliparker ska fungera som offentliga torg. Inte förlita oss på att geopolitiken förblir stabil. Inte vänta tills vinden vänder.
Lärdomen från Grönland är tydlig. Det som inte uppfattades som problem när relationerna var goda blev akut när intressena förändrades. Och då var det för sent att börja bygga motståndskraft. Det arbetet måste ske nu, i det som fortfarande kan kallas fredstid, innan nästa storm drar in.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska
-
Från digitala tivolin till demokratiska allmänningar
Tanken på ett digitalt offentligt rum, en global agora för samtal och idéutbyte, är en av vår tids mest kraftfulla drömmar. För ett ögonblick, för drygt ett decennium sedan, tycktes den nästan vara inom räckhåll. Idag, när den drömmen på många sätt har övergått i en tilltagande och febrig mardröm av polarisering, kommersialism, desinformation och en tilltagande mängd AI-sörja i våra digitala flöden, är det lätt att känna sig uppgiven.
Men att kapitulera vore ett historiskt misstag. Teknologin som ledde oss vilse bär också i sig fröet till en verklig och hållbar digital opinionsbildning. Att vår digitala samtid är sjuk är en insikt som sedan många år har nått maktens korridorer. Men i närtid har frågan hamnat högt på dagordningen, med USA:s allt mer auktoritära drag. För en tid sedan talade Frankrikes president Emmanuel Macron på tyska nationaldagen, om behovet av att återta kontrollen. Han gav på många sätt en korrekt diagnos av symptomen. Men hans fokus på att reglera de befintliga plattformarna och på att öka kontrollen på internet är att medicinera en sjuk patient, inte att bygga en frisk framtid. Den väg som skapar bättre förutsättningar för ett demokratiskt samtal i en digital tid, ligger inte i att tukta det som är, utan i att modigt bygga det som borde vara.
För att förstå vart vi kan gå måste vi minnas var vi kommer ifrån. Det fanns en tid då de amerikanska plattformarna bar på ett närmast utopiskt löfte. De var inte digitala tivolin. De framstod som verktyg för medborgarmakt. Under den arabiska våren såg en hel värld hur aktivister på Tahrirtorget i Kairo använde Facebook för att organisera sig och hur Twitter blev en livlina för att sprida ocensurerad information i realtid. Det var en digital våg av frihetslängtan. Plattformarna gav en röst åt de röstlösa och skapade en känsla av global samhörighet. Men pendeln svängde. När företagen växte och börsnoterades syntes en gradvis förändring. Det vid tiden så upprepade idealet om att “koppla samman världen” ersattes av Wall Streets iskalla krav på evig tillväxt. För att uppnå detta omformades plattformarnas själva kärna. Kronologiska flöden byttes ut mot komplexa algoritmer vars enda syfte var att maximera vår tid på plattformen. De lärde sig snabbt att det mest effektiva bränslet för engagemang inte är samförstånd, utan engagemang, konflikt och ilska. Torget blev en gladiatorspelsarena där den som skrek högst fick all uppmärksamhet, och där ägaren av arenan kammade in vinsterna.
Och det är här vi står idag, mitt i konsekvenserna av denna utveckling. Vårt offentliga samtal utspelar sig till stor del på en infrastruktur där konsekvenserna av dess design är att den splittrar oss. Ingenstans har denna sönderdelande kraft blivit tydligare än i USA, plattformarnas hemland, där de bidragit till en polarisering som hotar att konsumera demokratin inifrån. Utvecklingen vi ser leder till en ny och långt farligare slutsats för oss i Europa. Vårt beroende av dessa plattformar är inte bara ett beroende av enskilda företag. Det är ett direkt beroende av den politiska stabiliteten i ett USA som i hög fart rör sig i en allt mer auktoritär riktning. Vi har lagt fundamentet för vårt offentliga samtal i ett land där de demokratiska institutionerna knakar i fogarna. Insikten gör vår nuvarande situation ohållbar. Att, som Macron föreslår, förlita sig på reaktiva regleringar för att städa upp i andras kommersiella tivolin är som att försöka bygga ett stabilt hus på kvicksand.
Vägen framåt innebär ett grundläggande skifte i hur vi tänker. En grundläggande beståndsdel i tänkandet utgörs av att vi måste förstå skillnaden mellan en plattform och ett protokoll, en distinktion som techskribenten Mike Masnick beskrev 2019. En plattform är en inhägnad trädgård som ägs av ett enda företag. Tänk Facebook, X, Youtube eller TikTok. Företaget sätter alla regler och du är hyresgäst. Ett protokoll är istället en gemensam uppsättning regler, en öppen standard som alla kan använda för att bygga tjänster som kan prata med varandra. Det bästa exemplet är e-post. Du är inte “på Gmail”. Du har en e-postadress och kan skicka meddelanden till vem som helst, oavsett om de använder Outlook, Apple Mail eller en egen server. Protokollet är den delade grunden, en digital allmänning, medan tjänsterna kan konkurrera fritt ovanpå den. Dagens sociala medier är plattformar. Framtidens måste bygga på protokoll.
Varför är detta så viktigt? För att plattformar är dömda att med tiden försämras, en process som författaren Cory Doctorow kallat “enshittification“. Processen har flera steg. Först är plattformen fantastisk för användarna för att locka dit dem. Sedan, när användarna är fast, försämras tjänsten för dem för att gynna annonsörer och företag. Därefter misshandlas även företagen för att all vinst ska kunna pressas ur systemet och hamna hos plattformens ägare. Till slut, när det inte finns mer värde att utvinna och alla är missnöjda, dör plattformen. Detta är ingen olyckshändelse. Det är den inbyggda logiken hos en tjänst som har monopol på relationerna mellan sina användare. Att bygga på öppna protokoll är det enda sättet att bryta denna destruktiva cykel.
Men den kommersiella logiken är bara ena halvan av problemet. Den andra, och djupare, är att plattformarnas själva arkitektur inte är designad för demokratiska samtal. Den algoritm som bestämmer vad du ser och vem som får synas ägs och kontrolleras helt av företaget. Detta står i skarp kontrast till hur vi byggt vår demokrati. I vårt föreningsliv, i våra parlament, har vi utvecklat regler och normer under århundraden för att säkra ett rättvist och inkluderande samtal. Vi har justeringspersoner, röstlängder och kontrapropositionsvotering. Till och med vid fikabordet har vi informella normer för hur vi fördelar ordet och lyssnar på varandra. Allt detta är demokratins egen infrastruktur, dess egna algoritmer, skapade för att väga argument och skapa legitimitet. Plattformarnas algoritmer är inte skapta för detta. Deras enda mål är att maximera engagemang i uppmärksamhetsekonomiska syften. Demokratiska principer och kommersiell optimering är i grunden oförenliga storheter. Och det är just därför protokollen är så avgörande. Ett öppet protokoll är en gemensam grund som gör det möjligt att bygga en mångfald av tjänster som kan prata med varandra, men som kan ha olika regler och design för att tjäna olika demokratiska syften.
Den goda nyheten är att detta inte är en avlägsen fantasi. Teknologin finns redan och utvecklas vidare. Två huvudsakliga standarder leder just nu utvecklingen. Dels ActivityPub, ett öppet protokoll som utgör ryggraden i det som kallas “Fediverse”. Här hittar vi tjänster som Mastodon, en öppen variant av hur Twitter tidigare såg ut. Här finns PeerTube, ett federerat alternativ till YouTube, och Pixelfed, ett alternativ till Instagram. Den andra stora standarden är ATproto, som ligger till grund för den snabbt växande tjänsten Bluesky. Poängen är inte exakt vilket protokoll som “vinner”, utan att principen om ett öppet, distribuerat och federerat socialt nätverk redan är bevisad och fungerande.
Vårt samhälle står nu inför ett historiskt uppdrag. Vi måste samlas kring en gemensam vision om protokoll före plattform och hjälpas åt att bygga den framtid vi behöver. Målet är att ovanpå gemensamma, öppna standarder skapa en rik flora av tjänster som stärker samhällsgemenskapen, och som gör ett öppet socialt landskap lika självklart som e-posten är idag. Här kan public service och andra aktörer spela en viktig och katalyserande roll. Deras uppgift, kan i denna utveckling vara att tillsammans med samhällsorienterade aktörer, så som Internetstiftelsen och andra delar av ett digitalt civilsamhällle, bidra till utvecklingen av den grundläggande infrastrukturen och skapa en starkare, öppen tech-stack.
De kan sedan utveckla sina egna tjänster, så att exempelvis SR Play och SVT Play förblir unika upplevelser men samtidigt blir interoperabla med ett bredare sammanhang. Tidiga experiment, som Sunets närvaro på Mastodon, visar att viljan och förmågan redan finns i delar av offentlig sektor. Nästa steg är att staten och SKR driver på för att myndigheter, regioner och kommuner ser till att deras content management system som de använder bygger på samma protokoll, så att de kan publicera sina nyheter och samhällsinformation via samma öppna protokoll. På så sätt upphör den absurda situation vi ser idag, där ledande politiker förlägger vitala delar av det politiska samtalet till slutna, utländska plattformar. Detta nuvarande beteende förminskar inte bara det offentliga rummet, det skapar också ett digitalt mörker för framtiden. Sveriges långa och stolta historia av öppna offentliga arkiv, en vital del av vår demokrati, har undergrävts av plattformseran. Att bygga på öppna protokoll är därför också en fråga om att säkra att vår tids historia kan bevaras och granskas av kommande generationer.
Utöver de demokratiska vinsterna finns en annan, livsavgörande dimension. Vår beredskap. Att idag förlägga merparten av vårt offentliga samtal, och därmed en kritisk del av vår informationsförsörjning i fred, kris och krig, till ett fåtal centraliserade plattformar är en stor strategisk sårbarhet. Dessa tjänster och den data de hanterar är lokaliaserade på andra sidan Atlanten, eller på helt andra platser jorden runt, utanför vår kontroll och jurisdiktion. I ett läge av allvarlig kris eller i värsta fall krig, riskerar vi att delar av vår digitala samtalsinfrastruktur stängs ner eller manipuleras, antingen genom tekniska avbrott, fientliga cyberattacker eller genom politiska beslut i plattformarnas hemland. En federerad struktur baserad på öppna protokoll är i grunden mycket mer robust. Genom ett distribuerat nätverk av servrar och tjänster som ägare har rådighet över, skapas en digital resiliens med betydligt färre enskilda sårbarheter. Om en del av nätverket slås ut kan kommunikationen fortsätta i andra delar. Att bygga vår egen digitala infrastruktur är därför inte bara en fråga om ett bättre offentligt samtal. Det är en central och nödvändig del av att bygga ett modernt totalförsvar i en alltmer osäker värld.
Den dröm om ett öppet digitalt torg som en gång tändes har inte slocknat, den har bara skymts av en svår verklighet av polarisering och AI-genererad sörja. Men vi behöver inte stå handfallna. Vi behöver inte enkom reglera och begränsa. Vägen framåt är utstakad och tekniken finns inom räckhåll. Valet vi står inför är inte primärt tekniskt, det är demokratiskt och kulturellt. Det handlar om att bestämma oss för om vi vill fortsätta att vara passiva hyresgäster i andras kommersiella imperier, eller om vi vill bli arkitekter och trädgårdsmästare av våra egna, öppna och livskraftiga digitala offentliga rum. Tiden för att bara prata om problemen är förbi. Nu är det dags att börja skapa.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska
-
Så formas våra demokratiska samtal efter algoritmer med en auktoritär agenda
Så ser vi konsekvenserna av Trumpregimens tumskruvar i det digitala landskapet bli allt mer kännbara. Nu har också det av Google ägda YouTube i veckan vikt sig för regimen och har betalat 24,5 miljoner dollar till Donald Trump, som en slags frivillig bot för att han en gång stängdes av från plattformen. Det som syns är ett företag som viker sig för trycket av makten, men också en gradvis förändring av spelreglerna för den digitala infrastruktur som Sverige, Europa och stora delar av världens demokratier, har valt som arenor för digitala offentliga samtal.
Tillsammans har nu Meta, X och YouTube betalat närmare 60 miljoner dollar till Trump och hans krets för att i praktiken ha tillämpat sina egna regler på respektive plattform efter stormningen av Kapitolium. Genom att acceptera förlikningar så säger företagen i praktiken att deras beslut om att stänga av Trump var felaktiga. Men genom att vika ner sig i dessa rättsprocesser, visar de också något mer. De visar att de föredrar att abdikera från ansvaret att överhuvudtaget fatta svåra beslut. I stället för att moderera börjar plattformarna nu lätta på regelverken, återinsätter konton som spridit anti-vax konspirationer, högerextremistisk propaganda och desinformation kopplat till Trumps förlorade val 2020. Modereringen monteras ner under förespeglingen om att öka yttrandefriheten. Men den egentliga frihet som ökar är plattformarnas egen, och den sittande politiska ledningen i USA.
Minns du hur det såg ut? I slutet av nittiotalet målade reklamfilmerna upp en framtid där internet skulle befria oss. Alla världens bibliotek i fickan. Forskare i Stockholm kunde samarbeta med kollegor i Shanghai. Barn med funktionsnedsättningar kunde delta på lika villkor. Gränserna skulle suddas ut, kunskapen demokratiseras, människor förenas. Delar av dessa löften har infriats. Vi har en enastående tillgång till information och delaktigheten för många har ökat. Men andra löften lyser med sin frånvaro. Tillgången till all information har ledde inte närmare sanningen. Det visade sig att tillgång till information inte är det samma som vare sig kunskap eller bildning. För detta behövs något mer, och annat. Med möjligheten att nå hela världens befolkning digitalt, växte samtidigt en organiserad brottslighet som kapitaliserar på nya möjligheter. Auktoritära stater nyttjar tekniken och formar den i sina syften. Ekokamrarna växte. Konspirationsteorierna frodades. Idag kan en förälder sitta vid köksbordet och övertygas om att vacciner är farliga, bekräftad av miljontals andra runt om i världen som tror detsamma, förstärkt av algoritmer som ger henne mer av det hon vill höra. Det som skulle föra oss samman har i flera avseenden försvårat för vår möjighet att dela en gemensam bild av verkligheten.
För amerikanska företag i amerikanska sammanhang må det vara en affärsmässig kalkyl att förflytta deras positioner för att ställa sig in hos makten. Men för Sverige och Europa blir konsekvenserna betydligt mer utmanande. Vi har under två decennier gradvis flyttat vårt offentliga samtal från torg, föreningslokaler och tidningsredaktioner till digitala plattformar ägda av ett fåtal amerikanska, men också kinensiska, företag. I den uppmärksamhetsekonomiska tävlingen om läsare, tittare och klick har traditionella medier och institutioner tappat mark. Samtidigt har vi gjort oss beroende av infrastruktur vars spelregler nu omförhandlas för att tillmötesgå en administration som öppet utmanar grundläggande demokratiska principer.
En livskraftig demokrati förutsätter ett opinionsbildningslandskap där information kan granskas, diskuteras och värderas. När plattformarna slutar vara just plattformar och istället blir allt mer politiska aktörer, upphör de att fungera som neutral infrastruktur. De blir själva en röst i den politiska debatten, en röst som nu utformas för att tjäna Trumpadministrationens, eller för den delen Kinas, intressen. Svenska väljare formar sin uppfattning om migration, klimat och jämställdhet genom flöden vars algoritmer inte längre är neutrala. Europeiska beslutsfattare når sina medborgare via kanaler med inbyggd politisk agenda. Själva infrastrukturen för vårt offentliga samtal har fått en riktning, och den riktningen bestäms inte i Stockholm eller Bryssel.
Det som syns hända är att förändringen minskar den gemensamma fakta att utgå ifrån. När plattformarna river ned sina redan otillräckliga moderationssystem uppstår ett vakuum. Utvecklingen av AI-sörja som får viral spridning gör inte läget bättre. Konspirationsteorier, desinformation och rent nonsens kan spridas utan motstånd. När vi scrollar möts vi i vår feed av en algoritmstyrd blandning av fakta och lögner. Det blir allt svårare att veta vad som är sant.
Resultatet är inte en gemensam verklighet där vi kan ha olika åsikter, utan otaliga parallella verkligheter där varje påstående väger lika tungt. Där decennier av vetenskaplig forskning om vacciner kan avfärdas som konspiration, där uppenbar desinformation om migration kan få samma spridning som seriös rapportering. Demokratisk debatt förutsätter att vi åtminstone delar en grundläggande uppfattning om vad som hänt. Den förutsättningen eroderar nu.
Problemet är inte att företag fattar affärsmässiga beslut, eller att de navigerar i komplexa politiska landskap. Problemet är att vi har tillåtit några enstaka kommersiella aktörer att bli infrastruktur för våra digitala demokratiska samtal, utan att samtidigt säkerställa att denna infrastruktur är motståndskraftig mot politisk press från auktoritära tendenser. Vi har byggt vårt digitala offentliga rum på mark vi inte äger, med regler vi inte bestämmer över, och som nu visas kunna ändras över en natt när maktbalansen förskjuts.
Europa har genom lagstiftning som Digital Services Act börjat adressera dessa frågor, men juridiska ramverk kan inte ersätta det strategiska misstaget att göra sig beroende av enstaka plattformar. När dessa plattformar nu väljer att prioritera relation med en amerikansk administration framför innehållslig integritet, befinner sig europeiska demokratier i en situation där spelreglerna för den egna opinionsbildningen bestäms någon annanstans, av någon annan, för någon annans syften.
Konsekvenserna sträcker sig längre än enskilda politiska frågor. När informationsmiljön omformas för att tillfredsställa en auktoritär regim, undermineras två grundläggande förutsättningar för demokrati. Den första är förmågan till empati och solidaritet mellan medborgare. Demokrati kräver att vi kan föreställa oss andras perspektiv, förstå deras situation, se samhället som något vi delar och formar tillsammans. Men algoritmerna som nu styr vårt informationsflöde är designade för att maximera engagemang genom upprördhet och polarisering, inte för att bygga broar mellan människor. De belönar innehåll som framkallar starka känslor, ofta av rädsla eller vrede, och straffar nyanserad diskussion.
Den andra förutsättningen är respekt för förvärvad kunskap och expertis. Demokratiska beslut måste kunna grundas på en delad verklighet där fakta existerar oberoende av politiska preferenser. När plattformar tillåter eller aktivt främjar spridningen av konspirationsteorier och pseudovetenskap, eroderas denna grund. I det nya informationslandskapet kan varje påstående, oavsett hur befängt, framställas som lika trovärdigt som decennier av vetenskaplig forskning.
För Sverige och Europa blir utmaningen inte bara att navigera de omedelbara konsekvenserna av plattformarnas politiska kapitulation, utan att förstå att vi måste omvärdera vårt förhållande till denna digitala infrastruktur i grunden. Så länge vårt offentliga samtal är beroende av företag vars prioriteringar formas av amerikanska maktförhållanden, är vår demokratiska självständighet i fara.
Priset för denna beroende börjar nu bli synligt. Det är inte mätt i dollar, utan i försvagad förmåga att upprätthålla de normer och den informationsmiljö som demokratiskt beslutsfattande förutsätter.
Läs mer:
The Rise of Technofascists – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/podcasts/archive/2025/10/the-david-frum-show-sam-harris/684424/YouTube Bends the Knee – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/technology/2025/10/youtube-trump-settlement/684431/#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska
-
Ett kvitto från Kreml
År 2020 dök mitt namn upp i en ryskspråkig tidningsartikel. Inte för att jag sökt den uppmärksamheten, utan för att mitt betänkande SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid hade lyft betydelsen av att förstå och motverka framförallt rysk informationspåverkan. Så kom jag att hamna i det ryska strålkastarljuset, Texten återgavs av Regnum, en nyhetsbyrå som Estlands säkerhetspolis Kapo sedan 2005 beskrivit som en täckmantel för de ryska underrättelsetjänsterna, skapad för att påverka politiken i närliggande länder. Materialet lyftes vidare av Rambler, och hamnade i det ryska nyhetsflödet. Citat från mitt arbete hämtades ur svenska källor, översattes och placerades i en ny kontext, där de tappade nyanserna och fick en ny funktion, att tjäna ett narrativ som gynnade Kreml.
Det är lätt att avfärda som en historisk kuriositet idag. Men just denna återanvändning rymmer en paradox. Å ena sidan är det ett exempel på det Ryssland beskriver som reflexiv kontroll, där motståndarens egna ord återbrukas för att forma deras handlingsutrymme. Å andra sidan är det också ett slags kvitto. Det faktum att ett organ som styrs av rysk underrättelsetjänst fann det värt att lyfta mitt arbete är i sig ett tecken på att betänkandet spelade roll. Att de ansåg det tillräckligt relevant för att användas som råvara i deras informationskrig är en bekräftelse på att analysen träffade en nerv. Det är väl ingen hedersbetygelse i vanlig mening, men det är ett tecken på att arbetet hade genomslag, även på platser där det inte var tänkt att ha det.
Denna händelse är inte en isolerad incident, utan en liten del av ett större mönster där ord, rapporter och analyser rör sig över gränser och språk, in i informationsmiljöer präglade av maktpolitik och strategisk kommunikation. I dagens informationskrig används allt, från officiella dokument till personliga uttalanden, som byggstenar i påverkanskampanjer. Rysslands aggressioner i Ukraina och dess försök att undergräva europeisk sammanhållning följer samma logik. Genom att blanda fakta med tolkning, och låta legitima källor bli bärare av förvrängda budskap, skapas tvivel och splittring.
Demokratin är stark när den tål granskning och öppen debatt. Men den är också sårbar när dess öppna ord kan plockas ur sitt sammanhang och användas emot den. Därför blir insikten från den här lilla episoden viktig. Den påminner mig om att det vi skriver inte bara är för vår närmaste publik. Det kan hamna i helt andra händer och tjäna helt andra syften. Och den kunskapen är värdefull. Den får mig att tänka efter, att vara mer precis, att bygga resonemang som står stadigt även när de flyttas ur sin kontext. Jag tycker det är svårt. Men det är inte ett argument för att inte försöka att göra så gott man kan.
Jag sparar artikeln som ett dokument över hur idéer färdas och förvandlas i ett globalt informationslandskap. Den är ett avtryck i en tid där ord är verktyg i ett strategiskt spel, och där kampen för demokratin inte bara utspelar sig i parlament och på torg, utan i själva berättelserna om vilka vi är. Och kanske är det just därför jag ser den som ett kvitto. Ett tecken på att arbetet med att förstå och skydda det demokratiska samtalet kanske är viktigare än någonsin.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #informationskrigföring #Informationspåverkan #reflexivKontroll #SocialMedia #Svenska
-
Ett kvitto från Kreml
År 2020 dök mitt namn upp i en ryskspråkig tidningsartikel. Inte för att jag sökt den uppmärksamheten, utan för att mitt betänkande SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid hade lyft betydelsen av att förstå och motverka framförallt rysk informationspåverkan. Så kom jag att hamna i det ryska strålkastarljuset, Texten återgavs av Regnum, en nyhetsbyrå som Estlands säkerhetspolis Kapo sedan 2005 beskrivit som en täckmantel för de ryska underrättelsetjänsterna, skapad för att påverka politiken i närliggande länder. Materialet lyftes vidare av Rambler, och hamnade i det ryska nyhetsflödet. Citat från mitt arbete hämtades ur svenska källor, översattes och placerades i en ny kontext, där de tappade nyanserna och fick en ny funktion, att tjäna ett narrativ som gynnade Kreml.
Det är lätt att avfärda som en historisk kuriositet idag. Men just denna återanvändning rymmer en paradox. Å ena sidan är det ett exempel på det Ryssland beskriver som reflexiv kontroll, där motståndarens egna ord återbrukas för att forma deras handlingsutrymme. Å andra sidan är det också ett slags kvitto. Det faktum att ett organ som styrs av rysk underrättelsetjänst fann det värt att lyfta mitt arbete är i sig ett tecken på att betänkandet spelade roll. Att de ansåg det tillräckligt relevant för att användas som råvara i deras informationskrig är en bekräftelse på att analysen träffade en nerv. Det är väl ingen hedersbetygelse i vanlig mening, men det är ett tecken på att arbetet hade genomslag, även på platser där det inte var tänkt att ha det.
Denna händelse är inte en isolerad incident, utan en liten del av ett större mönster där ord, rapporter och analyser rör sig över gränser och språk, in i informationsmiljöer präglade av maktpolitik och strategisk kommunikation. I dagens informationskrig används allt, från officiella dokument till personliga uttalanden, som byggstenar i påverkanskampanjer. Rysslands aggressioner i Ukraina och dess försök att undergräva europeisk sammanhållning följer samma logik. Genom att blanda fakta med tolkning, och låta legitima källor bli bärare av förvrängda budskap, skapas tvivel och splittring.
Demokratin är stark när den tål granskning och öppen debatt. Men den är också sårbar när dess öppna ord kan plockas ur sitt sammanhang och användas emot den. Därför blir insikten från den här lilla episoden viktig. Den påminner mig om att det vi skriver inte bara är för vår närmaste publik. Det kan hamna i helt andra händer och tjäna helt andra syften. Och den kunskapen är värdefull. Den får mig att tänka efter, att vara mer precis, att bygga resonemang som står stadigt även när de flyttas ur sin kontext. Jag tycker det är svårt. Men det är inte ett argument för att inte försöka att göra så gott man kan.
Jag sparar artikeln som ett dokument över hur idéer färdas och förvandlas i ett globalt informationslandskap. Den är ett avtryck i en tid där ord är verktyg i ett strategiskt spel, och där kampen för demokratin inte bara utspelar sig i parlament och på torg, utan i själva berättelserna om vilka vi är. Och kanske är det just därför jag ser den som ett kvitto. Ett tecken på att arbetet med att förstå och skydda det demokratiska samtalet kanske är viktigare än någonsin.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #informationskrigföring #Informationspåverkan #reflexivKontroll #SocialMedia #Svenska
-
Ett kvitto från Kreml
År 2020 dök mitt namn upp i en ryskspråkig tidningsartikel. Inte för att jag sökt den uppmärksamheten, utan för att mitt betänkande SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid hade lyft betydelsen av att förstå och motverka framförallt rysk informationspåverkan. Så kom jag att hamna i det ryska strålkastarljuset, Texten återgavs av Regnum, en nyhetsbyrå som Estlands säkerhetspolis Kapo sedan 2005 beskrivit som en täckmantel för de ryska underrättelsetjänsterna, skapad för att påverka politiken i närliggande länder. Materialet lyftes vidare av Rambler, och hamnade i det ryska nyhetsflödet. Citat från mitt arbete hämtades ur svenska källor, översattes och placerades i en ny kontext, där de tappade nyanserna och fick en ny funktion, att tjäna ett narrativ som gynnade Kreml.
Det är lätt att avfärda som en historisk kuriositet idag. Men just denna återanvändning rymmer en paradox. Å ena sidan är det ett exempel på det Ryssland beskriver som reflexiv kontroll, där motståndarens egna ord återbrukas för att forma deras handlingsutrymme. Å andra sidan är det också ett slags kvitto. Det faktum att ett organ som styrs av rysk underrättelsetjänst fann det värt att lyfta mitt arbete är i sig ett tecken på att betänkandet spelade roll. Att de ansåg det tillräckligt relevant för att användas som råvara i deras informationskrig är en bekräftelse på att analysen träffade en nerv. Det är väl ingen hedersbetygelse i vanlig mening, men det är ett tecken på att arbetet hade genomslag, även på platser där det inte var tänkt att ha det.
Denna händelse är inte en isolerad incident, utan en liten del av ett större mönster där ord, rapporter och analyser rör sig över gränser och språk, in i informationsmiljöer präglade av maktpolitik och strategisk kommunikation. I dagens informationskrig används allt, från officiella dokument till personliga uttalanden, som byggstenar i påverkanskampanjer. Rysslands aggressioner i Ukraina och dess försök att undergräva europeisk sammanhållning följer samma logik. Genom att blanda fakta med tolkning, och låta legitima källor bli bärare av förvrängda budskap, skapas tvivel och splittring.
Demokratin är stark när den tål granskning och öppen debatt. Men den är också sårbar när dess öppna ord kan plockas ur sitt sammanhang och användas emot den. Därför blir insikten från den här lilla episoden viktig. Den påminner mig om att det vi skriver inte bara är för vår närmaste publik. Det kan hamna i helt andra händer och tjäna helt andra syften. Och den kunskapen är värdefull. Den får mig att tänka efter, att vara mer precis, att bygga resonemang som står stadigt även när de flyttas ur sin kontext. Jag tycker det är svårt. Men det är inte ett argument för att inte försöka att göra så gott man kan.
Jag sparar artikeln som ett dokument över hur idéer färdas och förvandlas i ett globalt informationslandskap. Den är ett avtryck i en tid där ord är verktyg i ett strategiskt spel, och där kampen för demokratin inte bara utspelar sig i parlament och på torg, utan i själva berättelserna om vilka vi är. Och kanske är det just därför jag ser den som ett kvitto. Ett tecken på att arbetet med att förstå och skydda det demokratiska samtalet kanske är viktigare än någonsin.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #informationskrigföring #Informationspåverkan #reflexivKontroll #SocialMedia #Svenska
-
Text: Monika Staub Halling
Det är sista kvarten av en bibliotekslektion i årskurs ett, eleverna botaniserar i hyllorna. De ber mig om tips, frågar efter böcker om skibidi toilet, vill reservera eftertraktade titlar. Faktahyllan om spel gapar tom, samtliga böcker om Fortnite, Minecraft, Roblox och Among us har lånats ut eller gömts på hemliga ställen, kanske bakom någon av lässofforna. Måste komma ihåg att kolla där sedan.
En liten kille frågar efter böcker om sjunkna skepp. Nej, inte Vasa, idag är det Titanic han är sugen på. När vi registrerar hans lån tittar han allvarsamt på mig och säger: “Visste du att det var en jätterik pappa som tvingade sin pojke att följa med i u-båten för att titta på Titanicvraket och så dog alla?” Innan jag hinner svara något välavvägt hojtar en annan småtting i lånekön: “Och när Titanic sjönk så dog Jack – men Rose överlevde!”
Jag är skolbibliotekarie på lågstadiet. Gulligt, eller hur? Min jobbvardag är en spegel av samhället där ute, och jag förundras ofta över vad eleverna berättar för mig om världen. Ibland, när jag på någon fest eller middag förklarar vad jag arbetar med, utbrister bordsgrannen: “Fantastiskt! Källkritik är ju viktigare än någonsin i dessa dagar!”
Ja, jo, såklart. Detta med källkritik känns ärligt talat så angeläget att skolans uppdrag ter sig närmast skrämmande, inte minst med tanke på den hisnande fart med vilken tekniken utvecklas.
Vad ska vi ens säga till våra sju-åttaåringar om AI, till exempel? På rasten, när ettorna vandrat vidare, kollar jag lite snabbt med en elev i trean vad hon vet om AI. Tjejen ler tålmodigt och förklarar att “det är ungefär som Siri, den svarar på frågor”. AI för henne verkar vara synonymt med ChatGPT. Men allt det andra som också utgör AI – vilken bäring har det på en åttaårings liv här och nu, och hur kan vi som undervisar ringa in det på ett begripligt sätt? Vissa dagar är jag extra medveten om min pågående förvandling till dinosaurie.
På lågstadieskolan där jag jobbar träffar jag varje klass för en timmes bibliotekslektion varannan vecka. Vi börjar med ett arbetspass, ofta i klassrummet, och avslutar med en stunds bokbläddrande och lån i själva biblioteket. Jag är inte ensam ansvarig på lektionerna, utan lärarna är alltid med. Innehållet i dessa bibliotekspass hakar i resten av undervisningen, pedagogerna och jag grovplanerar ihop i läsårsuppstarten, och under terminstid träffar jag regelbundet arbetslagen för att stämma av hur vi ligger till.
Förutom tillgång till ett varierat utbud av medier ska nämligen den här skolans biblioteksverksamhet först och främst tillhandahålla strukturerad undervisning, i syfte att utveckla såväl elevernas språkliga förmågor som deras medie- och informationskunnighet.
Enligt läroplanen ska årskurs 1-3 undervisas i “Informationssökning och källkritik”, bland annat ska eleverna lära sig “Hur texters avsändare påverkar innehållet”. Vi ska också föra “Samtal om olika källors användbarhet och tillförlitlighet”.
När jag först satte min fot på lågstadiet lät dessa formuleringar i läroplanen ganska basic. Men MIK på lågstadiet kräver sin bibliotekarie, och ju närmare jag kommit de yngsta eleverna och deras föreställningsvärld, desto mer ödmjuk känner jag mig inför uppdraget. Så många färdigheter eleverna behöver utveckla på sin väg mot att bli de kritiskt tänkande, ansvarstagande demokratiska medborgare vi vill se dem växa upp till!
Med åren har jag fått lära mig stå ut med paniken över att teknikutvecklingen springer ifrån mig. Gång på gång inser jag: det finns inga genvägar till lateral läsning, botkunskap eller avancerad sökkritik. Först måste vi lägga grunden.
På lågstadiet gäller det att hitta kärnan i de olika MIK-aspekterna, bryta ner dem till begripliga enheter, och bygga undervisning som senare skolårs MIK-undervisning kan vila på. Biblioteksundervisningen på lågstadiet kan inte heller bestå av långa teoretiska föreläsningar. Här behöver jag istället ta avstamp i något konkret som ligger nära elevernas erfarenheter och skapa lektioner som introducerar lagom mycket nytt tankestoff, för att ganska raskt övergå i praktiska moment där eleverna själva får vara aktiva, på ett förhoppningsvis lustfyllt sätt.
I förskoleklass inleder jag vårterminens bibliotekslektioner med frågan: “Hur går det till när vi får reda på något?” Vi hjälps åt att räkna upp olika källor: någon kan ha berättat för mig, jag kan ha sett en skylt, en bild, en film, en bok. Under en rad bibliotekspass i klassrummet testar vi sedan några källor – faktabok, tryckt uppslagsverk, NE Junior. Eleverna får små avgränsade sökuppdrag för att träna på att använda själva verktyget. Fram till nästa bibliotekslektion passar pedagogerna på att repetera och fördjupa genom att tillämpa sökvägar jag introducerat, när de tillsammans med eleverna samlar information till en gemensamt skriven faktatext.
Lärarna och jag lotsar alltså eleverna till att bygga ett mentalt landskap –om än litet – av olika informationskällor. Vi kan också lyfta användbarhet som ett kriterium: är den här informationen begriplig för mig, och handlar den om det jag vill ha svar på?
MIK-övningar i förskoleklass. Foto: Monika Staub Halling.På så sätt närmar vi oss ett metaplan där vi sätter ord på hur information formas och färdas, och där det väcks en första förståelse för att olika källor är olika användbara beroende på sammanhanget.
När vi tar upp felaktig information i förskoleklass fokuserar jag hellre på att källor kan bli föråldrade än att de kan vara avsiktligt osanna. Med de yngsta eleverna känns det lättare att förklara att exempelvis fakta om nu aktiva idrottsstjärnor snabbt blir inaktuell, än att det finns vuxna som luras med flit.
Däremot kan vi i förskoleklass prata om något så elevnära som ryktesspridning och att man inte ska vara för snabb med att tro på skvaller. Högläsning om någon som blir oskyldigt anklagad för stöld ger en bra ingång till viktiga diskussioner. Det brukar landa i att vi alla behöver tänka oss för innan vi sprider vidare sådant vi snappar upp, för det kan faktiskt ligga ett missförstånd bakom.
Ändå måste vi så småningom börja närma oss vissa tråkiga sanningar om vuxenvärlden. Som en del av källkritikens fundament behöver vi etablera att folk (ofta vuxna) kan vilja luras, varför de kan vilja göra det och hur de då brukar gå till väga – inte förrän då kan vi börja lära ut metoder för att avslöja ljuget.
Men för att eleverna ska kunna lära sig själva källgranskningsprocessen krävs det fler förkunskaper. Den som ska ha nytta av den klassiska frågan “Är det fakta eller åsikter?” behöver till exempel kunna identifiera värdeladdade ord och andra markörer som avslöjar tyckande. Därför behöver eleverna träna på att höra skillnad mellan utsagor som “Solen består av gas” och “Solen är härlig”.
I årskurs två brukar det ligga ett stort arbetsområde om hur samhället fungerar. Pedagogerna och jag lägger upp en gemensam planering där jag bidrar med bland annat material om yrken och samhällsfunktioner, samt med skräddarsydda bibliotekslektioner. Ett av dessa pass handlar om nyhetsförmedling – hur får vi veta vad som händer i världen? Till exempel olyckan med u-båten vid Titanic? (Och tänk vad vissa nyheter får stort utrymme, jämfört med andra!) Ord som journalist, nyhetsredaktion, artikel, löpsedel och ansvarig utgivare förklaras för att samtliga elever ska hänga med i den kommande högläsningen. En Bamseberättelse, där världens starkaste björn medelst osanna tidningsartiklar och manipulerade bilder hängs ut som inbrottstjuv, får illustrera konceptet desinformation.
Fortsättningen blir två bibliotekslektioner i omvänd källkritik, där eleverna får öva på att påverka mottagarens känslor. Uppgiften är att skapa hårt vinklade löpsedlar genom att ta till alla knep för att förvränga verkligheten.
Det i sin tur kräver ytterligare byggstenar. Kännedom om hur rubriker och andra element på en typisk löpsedel brukar vara formulerade. Insikten att det är oerhört lätt att manipulera bildmaterial, men desto svårare att upptäcka det (och här kanske det är läge att prata om AI?). Men också förståelse för att en bild kan tas ur sitt sammanhang och påstås visa något helt annat.
Vissa av dessa byggstenar står jag för, andra tar lärarna. I sådana samarbeten blir det för mig så tydligt vad som är vinsten med att skolbiblioteksverksamheten integreras med ämnesundervisningen. Svenskan, samhällskunskapen, bildämnet flätas samman genom lärarnas och bibliotekariens respektive kompetenser och bildar en meningsfull helhet för eleverna. Källkritik på lågstadiet är för mig en komplex väv av små men oumbärliga delfärdigheter – språkliga, MIK-tekniska, analoga och digitala.
Rose och Jack på Titanic då? Om några veckor kommer vi i ettorna ha klassrumsövningar om skillnaden mellan fack- och skönlitteratur. Då blir det förhoppningsvis lätt att reda ut hur det förhåller sig med fiktiva personer i en spelfilm om verkliga händelser. Och så får jag inte glömma att dra fram lässofforna och se vad som hamnat där bakom …
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Prenumererahttps://foreningenbis.com/2023/11/01/kallkritik-pa-lagstadiet-en-betraktelse/
#barn #bis32023 #källkritik #lågstadiet #MIK #monikaStaubHalling
-
Text: Monika Staub Halling
Det är sista kvarten av en bibliotekslektion i årskurs ett, eleverna botaniserar i hyllorna. De ber mig om tips, frågar efter böcker om skibidi toilet, vill reservera eftertraktade titlar. Faktahyllan om spel gapar tom, samtliga böcker om Fortnite, Minecraft, Roblox och Among us har lånats ut eller gömts på hemliga ställen, kanske bakom någon av lässofforna. Måste komma ihåg att kolla där sedan.
En liten kille frågar efter böcker om sjunkna skepp. Nej, inte Vasa, idag är det Titanic han är sugen på. När vi registrerar hans lån tittar han allvarsamt på mig och säger: “Visste du att det var en jätterik pappa som tvingade sin pojke att följa med i u-båten för att titta på Titanicvraket och så dog alla?” Innan jag hinner svara något välavvägt hojtar en annan småtting i lånekön: “Och när Titanic sjönk så dog Jack – men Rose överlevde!”
Jag är skolbibliotekarie på lågstadiet. Gulligt, eller hur? Min jobbvardag är en spegel av samhället där ute, och jag förundras ofta över vad eleverna berättar för mig om världen. Ibland, när jag på någon fest eller middag förklarar vad jag arbetar med, utbrister bordsgrannen: “Fantastiskt! Källkritik är ju viktigare än någonsin i dessa dagar!”
Ja, jo, såklart. Detta med källkritik känns ärligt talat så angeläget att skolans uppdrag ter sig närmast skrämmande, inte minst med tanke på den hisnande fart med vilken tekniken utvecklas.
Vad ska vi ens säga till våra sju-åttaåringar om AI, till exempel? På rasten, när ettorna vandrat vidare, kollar jag lite snabbt med en elev i trean vad hon vet om AI. Tjejen ler tålmodigt och förklarar att “det är ungefär som Siri, den svarar på frågor”. AI för henne verkar vara synonymt med ChatGPT. Men allt det andra som också utgör AI – vilken bäring har det på en åttaårings liv här och nu, och hur kan vi som undervisar ringa in det på ett begripligt sätt? Vissa dagar är jag extra medveten om min pågående förvandling till dinosaurie.
På lågstadieskolan där jag jobbar träffar jag varje klass för en timmes bibliotekslektion varannan vecka. Vi börjar med ett arbetspass, ofta i klassrummet, och avslutar med en stunds bokbläddrande och lån i själva biblioteket. Jag är inte ensam ansvarig på lektionerna, utan lärarna är alltid med. Innehållet i dessa bibliotekspass hakar i resten av undervisningen, pedagogerna och jag grovplanerar ihop i läsårsuppstarten, och under terminstid träffar jag regelbundet arbetslagen för att stämma av hur vi ligger till.
Förutom tillgång till ett varierat utbud av medier ska nämligen den här skolans biblioteksverksamhet först och främst tillhandahålla strukturerad undervisning, i syfte att utveckla såväl elevernas språkliga förmågor som deras medie- och informationskunnighet.
Enligt läroplanen ska årskurs 1-3 undervisas i “Informationssökning och källkritik”, bland annat ska eleverna lära sig “Hur texters avsändare påverkar innehållet”. Vi ska också föra “Samtal om olika källors användbarhet och tillförlitlighet”.
När jag först satte min fot på lågstadiet lät dessa formuleringar i läroplanen ganska basic. Men MIK på lågstadiet kräver sin bibliotekarie, och ju närmare jag kommit de yngsta eleverna och deras föreställningsvärld, desto mer ödmjuk känner jag mig inför uppdraget. Så många färdigheter eleverna behöver utveckla på sin väg mot att bli de kritiskt tänkande, ansvarstagande demokratiska medborgare vi vill se dem växa upp till!
Med åren har jag fått lära mig stå ut med paniken över att teknikutvecklingen springer ifrån mig. Gång på gång inser jag: det finns inga genvägar till lateral läsning, botkunskap eller avancerad sökkritik. Först måste vi lägga grunden.
På lågstadiet gäller det att hitta kärnan i de olika MIK-aspekterna, bryta ner dem till begripliga enheter, och bygga undervisning som senare skolårs MIK-undervisning kan vila på. Biblioteksundervisningen på lågstadiet kan inte heller bestå av långa teoretiska föreläsningar. Här behöver jag istället ta avstamp i något konkret som ligger nära elevernas erfarenheter och skapa lektioner som introducerar lagom mycket nytt tankestoff, för att ganska raskt övergå i praktiska moment där eleverna själva får vara aktiva, på ett förhoppningsvis lustfyllt sätt.
I förskoleklass inleder jag vårterminens bibliotekslektioner med frågan: “Hur går det till när vi får reda på något?” Vi hjälps åt att räkna upp olika källor: någon kan ha berättat för mig, jag kan ha sett en skylt, en bild, en film, en bok. Under en rad bibliotekspass i klassrummet testar vi sedan några källor – faktabok, tryckt uppslagsverk, NE Junior. Eleverna får små avgränsade sökuppdrag för att träna på att använda själva verktyget. Fram till nästa bibliotekslektion passar pedagogerna på att repetera och fördjupa genom att tillämpa sökvägar jag introducerat, när de tillsammans med eleverna samlar information till en gemensamt skriven faktatext.
Lärarna och jag lotsar alltså eleverna till att bygga ett mentalt landskap –om än litet – av olika informationskällor. Vi kan också lyfta användbarhet som ett kriterium: är den här informationen begriplig för mig, och handlar den om det jag vill ha svar på?
MIK-övningar i förskoleklass. Foto: Monika Staub Halling.På så sätt närmar vi oss ett metaplan där vi sätter ord på hur information formas och färdas, och där det väcks en första förståelse för att olika källor är olika användbara beroende på sammanhanget.
När vi tar upp felaktig information i förskoleklass fokuserar jag hellre på att källor kan bli föråldrade än att de kan vara avsiktligt osanna. Med de yngsta eleverna känns det lättare att förklara att exempelvis fakta om nu aktiva idrottsstjärnor snabbt blir inaktuell, än att det finns vuxna som luras med flit.
Däremot kan vi i förskoleklass prata om något så elevnära som ryktesspridning och att man inte ska vara för snabb med att tro på skvaller. Högläsning om någon som blir oskyldigt anklagad för stöld ger en bra ingång till viktiga diskussioner. Det brukar landa i att vi alla behöver tänka oss för innan vi sprider vidare sådant vi snappar upp, för det kan faktiskt ligga ett missförstånd bakom.
Ändå måste vi så småningom börja närma oss vissa tråkiga sanningar om vuxenvärlden. Som en del av källkritikens fundament behöver vi etablera att folk (ofta vuxna) kan vilja luras, varför de kan vilja göra det och hur de då brukar gå till väga – inte förrän då kan vi börja lära ut metoder för att avslöja ljuget.
Men för att eleverna ska kunna lära sig själva källgranskningsprocessen krävs det fler förkunskaper. Den som ska ha nytta av den klassiska frågan “Är det fakta eller åsikter?” behöver till exempel kunna identifiera värdeladdade ord och andra markörer som avslöjar tyckande. Därför behöver eleverna träna på att höra skillnad mellan utsagor som “Solen består av gas” och “Solen är härlig”.
I årskurs två brukar det ligga ett stort arbetsområde om hur samhället fungerar. Pedagogerna och jag lägger upp en gemensam planering där jag bidrar med bland annat material om yrken och samhällsfunktioner, samt med skräddarsydda bibliotekslektioner. Ett av dessa pass handlar om nyhetsförmedling – hur får vi veta vad som händer i världen? Till exempel olyckan med u-båten vid Titanic? (Och tänk vad vissa nyheter får stort utrymme, jämfört med andra!) Ord som journalist, nyhetsredaktion, artikel, löpsedel och ansvarig utgivare förklaras för att samtliga elever ska hänga med i den kommande högläsningen. En Bamseberättelse, där världens starkaste björn medelst osanna tidningsartiklar och manipulerade bilder hängs ut som inbrottstjuv, får illustrera konceptet desinformation.
Fortsättningen blir två bibliotekslektioner i omvänd källkritik, där eleverna får öva på att påverka mottagarens känslor. Uppgiften är att skapa hårt vinklade löpsedlar genom att ta till alla knep för att förvränga verkligheten.
Det i sin tur kräver ytterligare byggstenar. Kännedom om hur rubriker och andra element på en typisk löpsedel brukar vara formulerade. Insikten att det är oerhört lätt att manipulera bildmaterial, men desto svårare att upptäcka det (och här kanske det är läge att prata om AI?). Men också förståelse för att en bild kan tas ur sitt sammanhang och påstås visa något helt annat.
Vissa av dessa byggstenar står jag för, andra tar lärarna. I sådana samarbeten blir det för mig så tydligt vad som är vinsten med att skolbiblioteksverksamheten integreras med ämnesundervisningen. Svenskan, samhällskunskapen, bildämnet flätas samman genom lärarnas och bibliotekariens respektive kompetenser och bildar en meningsfull helhet för eleverna. Källkritik på lågstadiet är för mig en komplex väv av små men oumbärliga delfärdigheter – språkliga, MIK-tekniska, analoga och digitala.
Rose och Jack på Titanic då? Om några veckor kommer vi i ettorna ha klassrumsövningar om skillnaden mellan fack- och skönlitteratur. Då blir det förhoppningsvis lätt att reda ut hur det förhåller sig med fiktiva personer i en spelfilm om verkliga händelser. Och så får jag inte glömma att dra fram lässofforna och se vad som hamnat där bakom …
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Prenumererahttps://foreningenbis.com/2023/11/01/kallkritik-pa-lagstadiet-en-betraktelse/
#barn #bis32023 #källkritik #lågstadiet #MIK #monikaStaubHalling
-
Text: Monika Staub Halling
Det är sista kvarten av en bibliotekslektion i årskurs ett, eleverna botaniserar i hyllorna. De ber mig om tips, frågar efter böcker om skibidi toilet, vill reservera eftertraktade titlar. Faktahyllan om spel gapar tom, samtliga böcker om Fortnite, Minecraft, Roblox och Among us har lånats ut eller gömts på hemliga ställen, kanske bakom någon av lässofforna. Måste komma ihåg att kolla där sedan.
En liten kille frågar efter böcker om sjunkna skepp. Nej, inte Vasa, idag är det Titanic han är sugen på. När vi registrerar hans lån tittar han allvarsamt på mig och säger: “Visste du att det var en jätterik pappa som tvingade sin pojke att följa med i u-båten för att titta på Titanicvraket och så dog alla?” Innan jag hinner svara något välavvägt hojtar en annan småtting i lånekön: “Och när Titanic sjönk så dog Jack – men Rose överlevde!”
Jag är skolbibliotekarie på lågstadiet. Gulligt, eller hur? Min jobbvardag är en spegel av samhället där ute, och jag förundras ofta över vad eleverna berättar för mig om världen. Ibland, när jag på någon fest eller middag förklarar vad jag arbetar med, utbrister bordsgrannen: “Fantastiskt! Källkritik är ju viktigare än någonsin i dessa dagar!”
Ja, jo, såklart. Detta med källkritik känns ärligt talat så angeläget att skolans uppdrag ter sig närmast skrämmande, inte minst med tanke på den hisnande fart med vilken tekniken utvecklas.
Vad ska vi ens säga till våra sju-åttaåringar om AI, till exempel? På rasten, när ettorna vandrat vidare, kollar jag lite snabbt med en elev i trean vad hon vet om AI. Tjejen ler tålmodigt och förklarar att “det är ungefär som Siri, den svarar på frågor”. AI för henne verkar vara synonymt med ChatGPT. Men allt det andra som också utgör AI – vilken bäring har det på en åttaårings liv här och nu, och hur kan vi som undervisar ringa in det på ett begripligt sätt? Vissa dagar är jag extra medveten om min pågående förvandling till dinosaurie.
På lågstadieskolan där jag jobbar träffar jag varje klass för en timmes bibliotekslektion varannan vecka. Vi börjar med ett arbetspass, ofta i klassrummet, och avslutar med en stunds bokbläddrande och lån i själva biblioteket. Jag är inte ensam ansvarig på lektionerna, utan lärarna är alltid med. Innehållet i dessa bibliotekspass hakar i resten av undervisningen, pedagogerna och jag grovplanerar ihop i läsårsuppstarten, och under terminstid träffar jag regelbundet arbetslagen för att stämma av hur vi ligger till.
Förutom tillgång till ett varierat utbud av medier ska nämligen den här skolans biblioteksverksamhet först och främst tillhandahålla strukturerad undervisning, i syfte att utveckla såväl elevernas språkliga förmågor som deras medie- och informationskunnighet.
Enligt läroplanen ska årskurs 1-3 undervisas i “Informationssökning och källkritik”, bland annat ska eleverna lära sig “Hur texters avsändare påverkar innehållet”. Vi ska också föra “Samtal om olika källors användbarhet och tillförlitlighet”.
När jag först satte min fot på lågstadiet lät dessa formuleringar i läroplanen ganska basic. Men MIK på lågstadiet kräver sin bibliotekarie, och ju närmare jag kommit de yngsta eleverna och deras föreställningsvärld, desto mer ödmjuk känner jag mig inför uppdraget. Så många färdigheter eleverna behöver utveckla på sin väg mot att bli de kritiskt tänkande, ansvarstagande demokratiska medborgare vi vill se dem växa upp till!
Med åren har jag fått lära mig stå ut med paniken över att teknikutvecklingen springer ifrån mig. Gång på gång inser jag: det finns inga genvägar till lateral läsning, botkunskap eller avancerad sökkritik. Först måste vi lägga grunden.
På lågstadiet gäller det att hitta kärnan i de olika MIK-aspekterna, bryta ner dem till begripliga enheter, och bygga undervisning som senare skolårs MIK-undervisning kan vila på. Biblioteksundervisningen på lågstadiet kan inte heller bestå av långa teoretiska föreläsningar. Här behöver jag istället ta avstamp i något konkret som ligger nära elevernas erfarenheter och skapa lektioner som introducerar lagom mycket nytt tankestoff, för att ganska raskt övergå i praktiska moment där eleverna själva får vara aktiva, på ett förhoppningsvis lustfyllt sätt.
I förskoleklass inleder jag vårterminens bibliotekslektioner med frågan: “Hur går det till när vi får reda på något?” Vi hjälps åt att räkna upp olika källor: någon kan ha berättat för mig, jag kan ha sett en skylt, en bild, en film, en bok. Under en rad bibliotekspass i klassrummet testar vi sedan några källor – faktabok, tryckt uppslagsverk, NE Junior. Eleverna får små avgränsade sökuppdrag för att träna på att använda själva verktyget. Fram till nästa bibliotekslektion passar pedagogerna på att repetera och fördjupa genom att tillämpa sökvägar jag introducerat, när de tillsammans med eleverna samlar information till en gemensamt skriven faktatext.
Lärarna och jag lotsar alltså eleverna till att bygga ett mentalt landskap –om än litet – av olika informationskällor. Vi kan också lyfta användbarhet som ett kriterium: är den här informationen begriplig för mig, och handlar den om det jag vill ha svar på?
MIK-övningar i förskoleklass. Foto: Monika Staub Halling.På så sätt närmar vi oss ett metaplan där vi sätter ord på hur information formas och färdas, och där det väcks en första förståelse för att olika källor är olika användbara beroende på sammanhanget.
När vi tar upp felaktig information i förskoleklass fokuserar jag hellre på att källor kan bli föråldrade än att de kan vara avsiktligt osanna. Med de yngsta eleverna känns det lättare att förklara att exempelvis fakta om nu aktiva idrottsstjärnor snabbt blir inaktuell, än att det finns vuxna som luras med flit.
Däremot kan vi i förskoleklass prata om något så elevnära som ryktesspridning och att man inte ska vara för snabb med att tro på skvaller. Högläsning om någon som blir oskyldigt anklagad för stöld ger en bra ingång till viktiga diskussioner. Det brukar landa i att vi alla behöver tänka oss för innan vi sprider vidare sådant vi snappar upp, för det kan faktiskt ligga ett missförstånd bakom.
Ändå måste vi så småningom börja närma oss vissa tråkiga sanningar om vuxenvärlden. Som en del av källkritikens fundament behöver vi etablera att folk (ofta vuxna) kan vilja luras, varför de kan vilja göra det och hur de då brukar gå till väga – inte förrän då kan vi börja lära ut metoder för att avslöja ljuget.
Men för att eleverna ska kunna lära sig själva källgranskningsprocessen krävs det fler förkunskaper. Den som ska ha nytta av den klassiska frågan “Är det fakta eller åsikter?” behöver till exempel kunna identifiera värdeladdade ord och andra markörer som avslöjar tyckande. Därför behöver eleverna träna på att höra skillnad mellan utsagor som “Solen består av gas” och “Solen är härlig”.
I årskurs två brukar det ligga ett stort arbetsområde om hur samhället fungerar. Pedagogerna och jag lägger upp en gemensam planering där jag bidrar med bland annat material om yrken och samhällsfunktioner, samt med skräddarsydda bibliotekslektioner. Ett av dessa pass handlar om nyhetsförmedling – hur får vi veta vad som händer i världen? Till exempel olyckan med u-båten vid Titanic? (Och tänk vad vissa nyheter får stort utrymme, jämfört med andra!) Ord som journalist, nyhetsredaktion, artikel, löpsedel och ansvarig utgivare förklaras för att samtliga elever ska hänga med i den kommande högläsningen. En Bamseberättelse, där världens starkaste björn medelst osanna tidningsartiklar och manipulerade bilder hängs ut som inbrottstjuv, får illustrera konceptet desinformation.
Fortsättningen blir två bibliotekslektioner i omvänd källkritik, där eleverna får öva på att påverka mottagarens känslor. Uppgiften är att skapa hårt vinklade löpsedlar genom att ta till alla knep för att förvränga verkligheten.
Det i sin tur kräver ytterligare byggstenar. Kännedom om hur rubriker och andra element på en typisk löpsedel brukar vara formulerade. Insikten att det är oerhört lätt att manipulera bildmaterial, men desto svårare att upptäcka det (och här kanske det är läge att prata om AI?). Men också förståelse för att en bild kan tas ur sitt sammanhang och påstås visa något helt annat.
Vissa av dessa byggstenar står jag för, andra tar lärarna. I sådana samarbeten blir det för mig så tydligt vad som är vinsten med att skolbiblioteksverksamheten integreras med ämnesundervisningen. Svenskan, samhällskunskapen, bildämnet flätas samman genom lärarnas och bibliotekariens respektive kompetenser och bildar en meningsfull helhet för eleverna. Källkritik på lågstadiet är för mig en komplex väv av små men oumbärliga delfärdigheter – språkliga, MIK-tekniska, analoga och digitala.
Rose och Jack på Titanic då? Om några veckor kommer vi i ettorna ha klassrumsövningar om skillnaden mellan fack- och skönlitteratur. Då blir det förhoppningsvis lätt att reda ut hur det förhåller sig med fiktiva personer i en spelfilm om verkliga händelser. Och så får jag inte glömma att dra fram lässofforna och se vad som hamnat där bakom …
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Prenumererahttps://foreningenbis.com/2023/11/01/kallkritik-pa-lagstadiet-en-betraktelse/
#barn #bis32023 #källkritik #lågstadiet #MIK #monikaStaubHalling
-
Text: Monika Staub Halling
Det är sista kvarten av en bibliotekslektion i årskurs ett, eleverna botaniserar i hyllorna. De ber mig om tips, frågar efter böcker om skibidi toilet, vill reservera eftertraktade titlar. Faktahyllan om spel gapar tom, samtliga böcker om Fortnite, Minecraft, Roblox och Among us har lånats ut eller gömts på hemliga ställen, kanske bakom någon av lässofforna. Måste komma ihåg att kolla där sedan.
En liten kille frågar efter böcker om sjunkna skepp. Nej, inte Vasa, idag är det Titanic han är sugen på. När vi registrerar hans lån tittar han allvarsamt på mig och säger: “Visste du att det var en jätterik pappa som tvingade sin pojke att följa med i u-båten för att titta på Titanicvraket och så dog alla?” Innan jag hinner svara något välavvägt hojtar en annan småtting i lånekön: “Och när Titanic sjönk så dog Jack – men Rose överlevde!”
Jag är skolbibliotekarie på lågstadiet. Gulligt, eller hur? Min jobbvardag är en spegel av samhället där ute, och jag förundras ofta över vad eleverna berättar för mig om världen. Ibland, när jag på någon fest eller middag förklarar vad jag arbetar med, utbrister bordsgrannen: “Fantastiskt! Källkritik är ju viktigare än någonsin i dessa dagar!”
Ja, jo, såklart. Detta med källkritik känns ärligt talat så angeläget att skolans uppdrag ter sig närmast skrämmande, inte minst med tanke på den hisnande fart med vilken tekniken utvecklas.
Vad ska vi ens säga till våra sju-åttaåringar om AI, till exempel? På rasten, när ettorna vandrat vidare, kollar jag lite snabbt med en elev i trean vad hon vet om AI. Tjejen ler tålmodigt och förklarar att “det är ungefär som Siri, den svarar på frågor”. AI för henne verkar vara synonymt med ChatGPT. Men allt det andra som också utgör AI – vilken bäring har det på en åttaårings liv här och nu, och hur kan vi som undervisar ringa in det på ett begripligt sätt? Vissa dagar är jag extra medveten om min pågående förvandling till dinosaurie.
På lågstadieskolan där jag jobbar träffar jag varje klass för en timmes bibliotekslektion varannan vecka. Vi börjar med ett arbetspass, ofta i klassrummet, och avslutar med en stunds bokbläddrande och lån i själva biblioteket. Jag är inte ensam ansvarig på lektionerna, utan lärarna är alltid med. Innehållet i dessa bibliotekspass hakar i resten av undervisningen, pedagogerna och jag grovplanerar ihop i läsårsuppstarten, och under terminstid träffar jag regelbundet arbetslagen för att stämma av hur vi ligger till.
Förutom tillgång till ett varierat utbud av medier ska nämligen den här skolans biblioteksverksamhet först och främst tillhandahålla strukturerad undervisning, i syfte att utveckla såväl elevernas språkliga förmågor som deras medie- och informationskunnighet.
Enligt läroplanen ska årskurs 1-3 undervisas i “Informationssökning och källkritik”, bland annat ska eleverna lära sig “Hur texters avsändare påverkar innehållet”. Vi ska också föra “Samtal om olika källors användbarhet och tillförlitlighet”.
När jag först satte min fot på lågstadiet lät dessa formuleringar i läroplanen ganska basic. Men MIK på lågstadiet kräver sin bibliotekarie, och ju närmare jag kommit de yngsta eleverna och deras föreställningsvärld, desto mer ödmjuk känner jag mig inför uppdraget. Så många färdigheter eleverna behöver utveckla på sin väg mot att bli de kritiskt tänkande, ansvarstagande demokratiska medborgare vi vill se dem växa upp till!
Med åren har jag fått lära mig stå ut med paniken över att teknikutvecklingen springer ifrån mig. Gång på gång inser jag: det finns inga genvägar till lateral läsning, botkunskap eller avancerad sökkritik. Först måste vi lägga grunden.
På lågstadiet gäller det att hitta kärnan i de olika MIK-aspekterna, bryta ner dem till begripliga enheter, och bygga undervisning som senare skolårs MIK-undervisning kan vila på. Biblioteksundervisningen på lågstadiet kan inte heller bestå av långa teoretiska föreläsningar. Här behöver jag istället ta avstamp i något konkret som ligger nära elevernas erfarenheter och skapa lektioner som introducerar lagom mycket nytt tankestoff, för att ganska raskt övergå i praktiska moment där eleverna själva får vara aktiva, på ett förhoppningsvis lustfyllt sätt.
I förskoleklass inleder jag vårterminens bibliotekslektioner med frågan: “Hur går det till när vi får reda på något?” Vi hjälps åt att räkna upp olika källor: någon kan ha berättat för mig, jag kan ha sett en skylt, en bild, en film, en bok. Under en rad bibliotekspass i klassrummet testar vi sedan några källor – faktabok, tryckt uppslagsverk, NE Junior. Eleverna får små avgränsade sökuppdrag för att träna på att använda själva verktyget. Fram till nästa bibliotekslektion passar pedagogerna på att repetera och fördjupa genom att tillämpa sökvägar jag introducerat, när de tillsammans med eleverna samlar information till en gemensamt skriven faktatext.
Lärarna och jag lotsar alltså eleverna till att bygga ett mentalt landskap –om än litet – av olika informationskällor. Vi kan också lyfta användbarhet som ett kriterium: är den här informationen begriplig för mig, och handlar den om det jag vill ha svar på?
MIK-övningar i förskoleklass. Foto: Monika Staub Halling.På så sätt närmar vi oss ett metaplan där vi sätter ord på hur information formas och färdas, och där det väcks en första förståelse för att olika källor är olika användbara beroende på sammanhanget.
När vi tar upp felaktig information i förskoleklass fokuserar jag hellre på att källor kan bli föråldrade än att de kan vara avsiktligt osanna. Med de yngsta eleverna känns det lättare att förklara att exempelvis fakta om nu aktiva idrottsstjärnor snabbt blir inaktuell, än att det finns vuxna som luras med flit.
Däremot kan vi i förskoleklass prata om något så elevnära som ryktesspridning och att man inte ska vara för snabb med att tro på skvaller. Högläsning om någon som blir oskyldigt anklagad för stöld ger en bra ingång till viktiga diskussioner. Det brukar landa i att vi alla behöver tänka oss för innan vi sprider vidare sådant vi snappar upp, för det kan faktiskt ligga ett missförstånd bakom.
Ändå måste vi så småningom börja närma oss vissa tråkiga sanningar om vuxenvärlden. Som en del av källkritikens fundament behöver vi etablera att folk (ofta vuxna) kan vilja luras, varför de kan vilja göra det och hur de då brukar gå till väga – inte förrän då kan vi börja lära ut metoder för att avslöja ljuget.
Men för att eleverna ska kunna lära sig själva källgranskningsprocessen krävs det fler förkunskaper. Den som ska ha nytta av den klassiska frågan “Är det fakta eller åsikter?” behöver till exempel kunna identifiera värdeladdade ord och andra markörer som avslöjar tyckande. Därför behöver eleverna träna på att höra skillnad mellan utsagor som “Solen består av gas” och “Solen är härlig”.
I årskurs två brukar det ligga ett stort arbetsområde om hur samhället fungerar. Pedagogerna och jag lägger upp en gemensam planering där jag bidrar med bland annat material om yrken och samhällsfunktioner, samt med skräddarsydda bibliotekslektioner. Ett av dessa pass handlar om nyhetsförmedling – hur får vi veta vad som händer i världen? Till exempel olyckan med u-båten vid Titanic? (Och tänk vad vissa nyheter får stort utrymme, jämfört med andra!) Ord som journalist, nyhetsredaktion, artikel, löpsedel och ansvarig utgivare förklaras för att samtliga elever ska hänga med i den kommande högläsningen. En Bamseberättelse, där världens starkaste björn medelst osanna tidningsartiklar och manipulerade bilder hängs ut som inbrottstjuv, får illustrera konceptet desinformation.
Fortsättningen blir två bibliotekslektioner i omvänd källkritik, där eleverna får öva på att påverka mottagarens känslor. Uppgiften är att skapa hårt vinklade löpsedlar genom att ta till alla knep för att förvränga verkligheten.
Det i sin tur kräver ytterligare byggstenar. Kännedom om hur rubriker och andra element på en typisk löpsedel brukar vara formulerade. Insikten att det är oerhört lätt att manipulera bildmaterial, men desto svårare att upptäcka det (och här kanske det är läge att prata om AI?). Men också förståelse för att en bild kan tas ur sitt sammanhang och påstås visa något helt annat.
Vissa av dessa byggstenar står jag för, andra tar lärarna. I sådana samarbeten blir det för mig så tydligt vad som är vinsten med att skolbiblioteksverksamheten integreras med ämnesundervisningen. Svenskan, samhällskunskapen, bildämnet flätas samman genom lärarnas och bibliotekariens respektive kompetenser och bildar en meningsfull helhet för eleverna. Källkritik på lågstadiet är för mig en komplex väv av små men oumbärliga delfärdigheter – språkliga, MIK-tekniska, analoga och digitala.
Rose och Jack på Titanic då? Om några veckor kommer vi i ettorna ha klassrumsövningar om skillnaden mellan fack- och skönlitteratur. Då blir det förhoppningsvis lätt att reda ut hur det förhåller sig med fiktiva personer i en spelfilm om verkliga händelser. Och så får jag inte glömma att dra fram lässofforna och se vad som hamnat där bakom …
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Prenumererahttps://foreningenbis.com/2023/11/01/kallkritik-pa-lagstadiet-en-betraktelse/
#barn #bis32023 #källkritik #lågstadiet #MIK #monikaStaubHalling
-
Text: Soledad Cartagena
Hon menar att desinformation är skadlig därför att människor får en skev världsbild, vilket i sin tur får konsekvenser.
– Under pandemin såg vi den konkreta faran med desinformationen, när människor som trodde på den inte vaccinerade sig och blev sjuka, och till och med dog. Konspirationsteorier kan också användas för att underminera förtroendet för det demokratiska systemet på olika sätt, till exempel valsystemet som i Trumps USA. Det kan även handla om att utpeka vissa grupper som syndabockar och skapa en vi mot dem-dynamik som är central för antidemokratiska aktörer.
Det har gått snabbt
2017 kom hennes bok Alternativa fakta. Ända sedan hon skrev boken har hon tänkt att spridningen av det falska kunde bli ett jätteproblem. Men inte att det skulle gå så snabbt.
– Ta USA som exempel. På fyra år har landet utvecklats från att ha varit en hyfsat välfungerande demokrati till att nu stå på randen till ett inbördeskrig. I samband med rättegångarna mot Donald Trump kommer det att bli en enorm desinformationskampanj för att skydda honom. Det kommer att splittra landet ännu mer och kan skada USA permanent.
Åsa Wikforss menar att utmaningen idag är att det har blivit billigare och enklare att producera olika typer av desinformation. Det finns även fejkade bilder, filmer och intervjuer som är AI-tillverkade på basis av data som redan är tillgängliga.
– Och som är mycket svåra att avslöja. Vi har lärt oss tumregler för att upptäcka manipulerade bilder men de reglerna kommer inte att gälla längre. Det är extremt svårt när tekniken utvecklas så snabbt.
Hur problematiskt är det att politiker, ledarskribenter och andra makthavare sprider desinformation?
– Forskning visar att hur pass stort genomslag desinformationen får beror på hur opinionsbildare och de som har en röst i offentligheten agerar. Om de väljer att liera sig med dem som desinformerar och använder sig av desinformation för egna syften så blir det farligt. När en president som Trump är beredd att ljuga hejvilt tror folk på honom eftersom de inte kan tänka sig att en person i den ställningen skulle ljuga. På liknande sätt är det en oroande utveckling att politiker, både i Sverige och utomlands, är villiga att använda skeva missvisande påståenden för att gynna sina syften.
Detta är i och för sig inget nytt menar Åsa Wikforss. Politiker som förr ville sprida sina budskap var tvungna att gå via traditionella medier och blev då ifrågasatta och granskade av journalister. Nu kan de i stället nå ut direkt via sociala medier. Om de blir påkomna med en lögn får uppdagandet inte så stor spridning utan människor lyssnar hellre på det falska. Det är en ny dynamik som gör att det blir farligt.
Lyft inte konspirationsteoriernas innehåll
Åsa Wkforss poängterar, att alla som har en röst i offentligheten har ett ansvar att se till att hålla sig till det de vet, men också vara tydliga med när de inte vet något, när det råder osäkerhet.
Åsa Wikforss. Fotograf: Roger Turesson.Hur ska vi prata om konspirationsteorier utan att fortsätta sprida dem?
– Det är ett problem som även traditionella medier står inför. När de skriver om konspirationsteorier, även om de säger att de är falska, får teorierna spridning. Jag leder ett program om kunskapsmotstånd ihop med filosofer, psykologer, statsvetare och kommunikationsforskare. De har tittat just på traditionella mediers roll i att sprida konspirationsteorier, där man i all välmening skriver om teorierna, men samtidigt medverkar till att de får en stor räckvidd. Det är ett dilemma även för lärare och bibliotekarier. Ska jag prata om de här sakerna och därmed sprida teorierna? Eller strunta i det och därmed riskera att människor inte får redskap att hantera dem?
Ett råd är att den som undervisar eller skriver om konspirationsteorier inte lyfter fram deras innehåll. Det var ett misstag som amerikanska medier gjorde när de rapporterade om Donald Trump. Journalisterna skrev om hans lögner först och längre ner i artikeln fick läsaren reda på att det var falskt. Men då var skadan redan skedd.
– Det gäller att lyfta fram det sanna och inte det falska. Om du ska diskutera sådant här i skolmiljöer lyft inte fram konspirationsteorierna utan säg bara lite grann om dem. Prata sedan allmänt om hur sådana teorier fungerar, varför vi blir lurade och vilka aktörer som sprider dem. Fokusera på mekanismerna bakom teorierna, varför vi blir indragna i dem och varför de får så stor spridning.
Statliga aktörer vill försvaga demokratin
En av de största kampanjerna mot svenska myndigheter på senare tid är den som utmålar myndigheterna som antimuslimska. I den ingår även konspirationsteorin om socialtjänsten som tar muslimska barn. Där finns statliga aktörer som vill försvaga demokratin, säger Åsa Wikforss,
– Det är lätt eftersom vi har en stor muslimsk befolkning. Om man kan sprida det falska budskapet att Sverige är antimuslimskt kan man både gadda internationella aktörer mot Sverige och också skapa splittring inom landet.
Hur kan vi bli mindre sårbara för desinformation?
– Sårbarheten beror på att många av sakerna som det här handlar om är vetenskapliga frågor eller samhällsfrågor. Det är inget vi direkt har kunskap om från egen erfarenhet utan merparten av vår kunskap om vetenskap och samhället kommer från källor av olika slag. Det betyder att kunskap förutsätter tillit. Om du ska få kunskap från en källa måste du lita på den. Men tilliten som ligger till grund för vår kunskap kan manipuleras, av vetenskapsförnekare till exempel.
Öva det kritiska tänkandet
För att motverka hoten mot kunskapen måste man titta både på det individuella och strukturella planet, menar Åsa Wikforss. Hos individen handlar det om att öva det kritiska tänkandet. Det svåra är att det inte fungerar så bra eftersom kritiskt tänkande inte lever i ett vakuum.
– Det beror på vilken information människor har tagit till sig. Har du redan druckit ur den förgiftade källan kommer inte det kritiska tänkandet att fungera. Man behöver kunskap för att stå emot det här. Faktakunskaper, till exempel om klimatet, men också kunskap om vad som kännetecknar en pålitlig källa.
På den strukturella planen handlar det om att göra något åt informationsomgivningen.
– Medieplattformarna måste styras upp på olika sätt och ta sitt ansvar. Det betyder inte att vi ska förbjuda vissa påståenden eller inskränka yttrandefriheten. Utan om att kräva ansvar av techbolagen, till exempel transparens vad gäller algoritmerna. Man kan göra om algoritmerna så att de inte premierar det sensationella och opålitliga som det är just nu. Innehållet behöver kureras så att det är en större sannolikhet att kunskapen kommer fram snarare än desinformationen.
Avslutningsvis menar Åsa Wikforss att vi måste prata mer om varför man ska lita på forskare. Det avgörande är att de hör till vetenskapliga institutioner som är designade för att man ska undvika misstag och upptäcka fel.
– Vi ifrågasätter varandra, våra artiklar granskas till exempel alltid av andra forskare innan de publiceras. Det är ett sätt att motverka agendadriven forskning.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Prenumererahttps://foreningenbis.com/2023/10/25/lyft-fram-det-sanna-och-inte-det-falska/
-
Text: Soledad Cartagena
Hon menar att desinformation är skadlig därför att människor får en skev världsbild, vilket i sin tur får konsekvenser.
– Under pandemin såg vi den konkreta faran med desinformationen, när människor som trodde på den inte vaccinerade sig och blev sjuka, och till och med dog. Konspirationsteorier kan också användas för att underminera förtroendet för det demokratiska systemet på olika sätt, till exempel valsystemet som i Trumps USA. Det kan även handla om att utpeka vissa grupper som syndabockar och skapa en vi mot dem-dynamik som är central för antidemokratiska aktörer.
Det har gått snabbt
2017 kom hennes bok Alternativa fakta. Ända sedan hon skrev boken har hon tänkt att spridningen av det falska kunde bli ett jätteproblem. Men inte att det skulle gå så snabbt.
– Ta USA som exempel. På fyra år har landet utvecklats från att ha varit en hyfsat välfungerande demokrati till att nu stå på randen till ett inbördeskrig. I samband med rättegångarna mot Donald Trump kommer det att bli en enorm desinformationskampanj för att skydda honom. Det kommer att splittra landet ännu mer och kan skada USA permanent.
Åsa Wikforss menar att utmaningen idag är att det har blivit billigare och enklare att producera olika typer av desinformation. Det finns även fejkade bilder, filmer och intervjuer som är AI-tillverkade på basis av data som redan är tillgängliga.
– Och som är mycket svåra att avslöja. Vi har lärt oss tumregler för att upptäcka manipulerade bilder men de reglerna kommer inte att gälla längre. Det är extremt svårt när tekniken utvecklas så snabbt.
Hur problematiskt är det att politiker, ledarskribenter och andra makthavare sprider desinformation?
– Forskning visar att hur pass stort genomslag desinformationen får beror på hur opinionsbildare och de som har en röst i offentligheten agerar. Om de väljer att liera sig med dem som desinformerar och använder sig av desinformation för egna syften så blir det farligt. När en president som Trump är beredd att ljuga hejvilt tror folk på honom eftersom de inte kan tänka sig att en person i den ställningen skulle ljuga. På liknande sätt är det en oroande utveckling att politiker, både i Sverige och utomlands, är villiga att använda skeva missvisande påståenden för att gynna sina syften.
Detta är i och för sig inget nytt menar Åsa Wikforss. Politiker som förr ville sprida sina budskap var tvungna att gå via traditionella medier och blev då ifrågasatta och granskade av journalister. Nu kan de i stället nå ut direkt via sociala medier. Om de blir påkomna med en lögn får uppdagandet inte så stor spridning utan människor lyssnar hellre på det falska. Det är en ny dynamik som gör att det blir farligt.
Lyft inte konspirationsteoriernas innehåll
Åsa Wkforss poängterar, att alla som har en röst i offentligheten har ett ansvar att se till att hålla sig till det de vet, men också vara tydliga med när de inte vet något, när det råder osäkerhet.
Åsa Wikforss. Fotograf: Roger Turesson.Hur ska vi prata om konspirationsteorier utan att fortsätta sprida dem?
– Det är ett problem som även traditionella medier står inför. När de skriver om konspirationsteorier, även om de säger att de är falska, får teorierna spridning. Jag leder ett program om kunskapsmotstånd ihop med filosofer, psykologer, statsvetare och kommunikationsforskare. De har tittat just på traditionella mediers roll i att sprida konspirationsteorier, där man i all välmening skriver om teorierna, men samtidigt medverkar till att de får en stor räckvidd. Det är ett dilemma även för lärare och bibliotekarier. Ska jag prata om de här sakerna och därmed sprida teorierna? Eller strunta i det och därmed riskera att människor inte får redskap att hantera dem?
Ett råd är att den som undervisar eller skriver om konspirationsteorier inte lyfter fram deras innehåll. Det var ett misstag som amerikanska medier gjorde när de rapporterade om Donald Trump. Journalisterna skrev om hans lögner först och längre ner i artikeln fick läsaren reda på att det var falskt. Men då var skadan redan skedd.
– Det gäller att lyfta fram det sanna och inte det falska. Om du ska diskutera sådant här i skolmiljöer lyft inte fram konspirationsteorierna utan säg bara lite grann om dem. Prata sedan allmänt om hur sådana teorier fungerar, varför vi blir lurade och vilka aktörer som sprider dem. Fokusera på mekanismerna bakom teorierna, varför vi blir indragna i dem och varför de får så stor spridning.
Statliga aktörer vill försvaga demokratin
En av de största kampanjerna mot svenska myndigheter på senare tid är den som utmålar myndigheterna som antimuslimska. I den ingår även konspirationsteorin om socialtjänsten som tar muslimska barn. Där finns statliga aktörer som vill försvaga demokratin, säger Åsa Wikforss,
– Det är lätt eftersom vi har en stor muslimsk befolkning. Om man kan sprida det falska budskapet att Sverige är antimuslimskt kan man både gadda internationella aktörer mot Sverige och också skapa splittring inom landet.
Hur kan vi bli mindre sårbara för desinformation?
– Sårbarheten beror på att många av sakerna som det här handlar om är vetenskapliga frågor eller samhällsfrågor. Det är inget vi direkt har kunskap om från egen erfarenhet utan merparten av vår kunskap om vetenskap och samhället kommer från källor av olika slag. Det betyder att kunskap förutsätter tillit. Om du ska få kunskap från en källa måste du lita på den. Men tilliten som ligger till grund för vår kunskap kan manipuleras, av vetenskapsförnekare till exempel.
Öva det kritiska tänkandet
För att motverka hoten mot kunskapen måste man titta både på det individuella och strukturella planet, menar Åsa Wikforss. Hos individen handlar det om att öva det kritiska tänkandet. Det svåra är att det inte fungerar så bra eftersom kritiskt tänkande inte lever i ett vakuum.
– Det beror på vilken information människor har tagit till sig. Har du redan druckit ur den förgiftade källan kommer inte det kritiska tänkandet att fungera. Man behöver kunskap för att stå emot det här. Faktakunskaper, till exempel om klimatet, men också kunskap om vad som kännetecknar en pålitlig källa.
På den strukturella planen handlar det om att göra något åt informationsomgivningen.
– Medieplattformarna måste styras upp på olika sätt och ta sitt ansvar. Det betyder inte att vi ska förbjuda vissa påståenden eller inskränka yttrandefriheten. Utan om att kräva ansvar av techbolagen, till exempel transparens vad gäller algoritmerna. Man kan göra om algoritmerna så att de inte premierar det sensationella och opålitliga som det är just nu. Innehållet behöver kureras så att det är en större sannolikhet att kunskapen kommer fram snarare än desinformationen.
Avslutningsvis menar Åsa Wikforss att vi måste prata mer om varför man ska lita på forskare. Det avgörande är att de hör till vetenskapliga institutioner som är designade för att man ska undvika misstag och upptäcka fel.
– Vi ifrågasätter varandra, våra artiklar granskas till exempel alltid av andra forskare innan de publiceras. Det är ett sätt att motverka agendadriven forskning.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Prenumererahttps://foreningenbis.com/2023/10/25/lyft-fram-det-sanna-och-inte-det-falska/
-
Text: Soledad Cartagena
Hon menar att desinformation är skadlig därför att människor får en skev världsbild, vilket i sin tur får konsekvenser.
– Under pandemin såg vi den konkreta faran med desinformationen, när människor som trodde på den inte vaccinerade sig och blev sjuka, och till och med dog. Konspirationsteorier kan också användas för att underminera förtroendet för det demokratiska systemet på olika sätt, till exempel valsystemet som i Trumps USA. Det kan även handla om att utpeka vissa grupper som syndabockar och skapa en vi mot dem-dynamik som är central för antidemokratiska aktörer.
Det har gått snabbt
2017 kom hennes bok Alternativa fakta. Ända sedan hon skrev boken har hon tänkt att spridningen av det falska kunde bli ett jätteproblem. Men inte att det skulle gå så snabbt.
– Ta USA som exempel. På fyra år har landet utvecklats från att ha varit en hyfsat välfungerande demokrati till att nu stå på randen till ett inbördeskrig. I samband med rättegångarna mot Donald Trump kommer det att bli en enorm desinformationskampanj för att skydda honom. Det kommer att splittra landet ännu mer och kan skada USA permanent.
Åsa Wikforss menar att utmaningen idag är att det har blivit billigare och enklare att producera olika typer av desinformation. Det finns även fejkade bilder, filmer och intervjuer som är AI-tillverkade på basis av data som redan är tillgängliga.
– Och som är mycket svåra att avslöja. Vi har lärt oss tumregler för att upptäcka manipulerade bilder men de reglerna kommer inte att gälla längre. Det är extremt svårt när tekniken utvecklas så snabbt.
Hur problematiskt är det att politiker, ledarskribenter och andra makthavare sprider desinformation?
– Forskning visar att hur pass stort genomslag desinformationen får beror på hur opinionsbildare och de som har en röst i offentligheten agerar. Om de väljer att liera sig med dem som desinformerar och använder sig av desinformation för egna syften så blir det farligt. När en president som Trump är beredd att ljuga hejvilt tror folk på honom eftersom de inte kan tänka sig att en person i den ställningen skulle ljuga. På liknande sätt är det en oroande utveckling att politiker, både i Sverige och utomlands, är villiga att använda skeva missvisande påståenden för att gynna sina syften.
Detta är i och för sig inget nytt menar Åsa Wikforss. Politiker som förr ville sprida sina budskap var tvungna att gå via traditionella medier och blev då ifrågasatta och granskade av journalister. Nu kan de i stället nå ut direkt via sociala medier. Om de blir påkomna med en lögn får uppdagandet inte så stor spridning utan människor lyssnar hellre på det falska. Det är en ny dynamik som gör att det blir farligt.
Lyft inte konspirationsteoriernas innehåll
Åsa Wkforss poängterar, att alla som har en röst i offentligheten har ett ansvar att se till att hålla sig till det de vet, men också vara tydliga med när de inte vet något, när det råder osäkerhet.
Åsa Wikforss. Fotograf: Roger Turesson.Hur ska vi prata om konspirationsteorier utan att fortsätta sprida dem?
– Det är ett problem som även traditionella medier står inför. När de skriver om konspirationsteorier, även om de säger att de är falska, får teorierna spridning. Jag leder ett program om kunskapsmotstånd ihop med filosofer, psykologer, statsvetare och kommunikationsforskare. De har tittat just på traditionella mediers roll i att sprida konspirationsteorier, där man i all välmening skriver om teorierna, men samtidigt medverkar till att de får en stor räckvidd. Det är ett dilemma även för lärare och bibliotekarier. Ska jag prata om de här sakerna och därmed sprida teorierna? Eller strunta i det och därmed riskera att människor inte får redskap att hantera dem?
Ett råd är att den som undervisar eller skriver om konspirationsteorier inte lyfter fram deras innehåll. Det var ett misstag som amerikanska medier gjorde när de rapporterade om Donald Trump. Journalisterna skrev om hans lögner först och längre ner i artikeln fick läsaren reda på att det var falskt. Men då var skadan redan skedd.
– Det gäller att lyfta fram det sanna och inte det falska. Om du ska diskutera sådant här i skolmiljöer lyft inte fram konspirationsteorierna utan säg bara lite grann om dem. Prata sedan allmänt om hur sådana teorier fungerar, varför vi blir lurade och vilka aktörer som sprider dem. Fokusera på mekanismerna bakom teorierna, varför vi blir indragna i dem och varför de får så stor spridning.
Statliga aktörer vill försvaga demokratin
En av de största kampanjerna mot svenska myndigheter på senare tid är den som utmålar myndigheterna som antimuslimska. I den ingår även konspirationsteorin om socialtjänsten som tar muslimska barn. Där finns statliga aktörer som vill försvaga demokratin, säger Åsa Wikforss,
– Det är lätt eftersom vi har en stor muslimsk befolkning. Om man kan sprida det falska budskapet att Sverige är antimuslimskt kan man både gadda internationella aktörer mot Sverige och också skapa splittring inom landet.
Hur kan vi bli mindre sårbara för desinformation?
– Sårbarheten beror på att många av sakerna som det här handlar om är vetenskapliga frågor eller samhällsfrågor. Det är inget vi direkt har kunskap om från egen erfarenhet utan merparten av vår kunskap om vetenskap och samhället kommer från källor av olika slag. Det betyder att kunskap förutsätter tillit. Om du ska få kunskap från en källa måste du lita på den. Men tilliten som ligger till grund för vår kunskap kan manipuleras, av vetenskapsförnekare till exempel.
Öva det kritiska tänkandet
För att motverka hoten mot kunskapen måste man titta både på det individuella och strukturella planet, menar Åsa Wikforss. Hos individen handlar det om att öva det kritiska tänkandet. Det svåra är att det inte fungerar så bra eftersom kritiskt tänkande inte lever i ett vakuum.
– Det beror på vilken information människor har tagit till sig. Har du redan druckit ur den förgiftade källan kommer inte det kritiska tänkandet att fungera. Man behöver kunskap för att stå emot det här. Faktakunskaper, till exempel om klimatet, men också kunskap om vad som kännetecknar en pålitlig källa.
På den strukturella planen handlar det om att göra något åt informationsomgivningen.
– Medieplattformarna måste styras upp på olika sätt och ta sitt ansvar. Det betyder inte att vi ska förbjuda vissa påståenden eller inskränka yttrandefriheten. Utan om att kräva ansvar av techbolagen, till exempel transparens vad gäller algoritmerna. Man kan göra om algoritmerna så att de inte premierar det sensationella och opålitliga som det är just nu. Innehållet behöver kureras så att det är en större sannolikhet att kunskapen kommer fram snarare än desinformationen.
Avslutningsvis menar Åsa Wikforss att vi måste prata mer om varför man ska lita på forskare. Det avgörande är att de hör till vetenskapliga institutioner som är designade för att man ska undvika misstag och upptäcka fel.
– Vi ifrågasätter varandra, våra artiklar granskas till exempel alltid av andra forskare innan de publiceras. Det är ett sätt att motverka agendadriven forskning.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Prenumererahttps://foreningenbis.com/2023/10/25/lyft-fram-det-sanna-och-inte-det-falska/
-
Text: Soledad Cartagena
Hon menar att desinformation är skadlig därför att människor får en skev världsbild, vilket i sin tur får konsekvenser.
– Under pandemin såg vi den konkreta faran med desinformationen, när människor som trodde på den inte vaccinerade sig och blev sjuka, och till och med dog. Konspirationsteorier kan också användas för att underminera förtroendet för det demokratiska systemet på olika sätt, till exempel valsystemet som i Trumps USA. Det kan även handla om att utpeka vissa grupper som syndabockar och skapa en vi mot dem-dynamik som är central för antidemokratiska aktörer.
Det har gått snabbt
2017 kom hennes bok Alternativa fakta. Ända sedan hon skrev boken har hon tänkt att spridningen av det falska kunde bli ett jätteproblem. Men inte att det skulle gå så snabbt.
– Ta USA som exempel. På fyra år har landet utvecklats från att ha varit en hyfsat välfungerande demokrati till att nu stå på randen till ett inbördeskrig. I samband med rättegångarna mot Donald Trump kommer det att bli en enorm desinformationskampanj för att skydda honom. Det kommer att splittra landet ännu mer och kan skada USA permanent.
Åsa Wikforss menar att utmaningen idag är att det har blivit billigare och enklare att producera olika typer av desinformation. Det finns även fejkade bilder, filmer och intervjuer som är AI-tillverkade på basis av data som redan är tillgängliga.
– Och som är mycket svåra att avslöja. Vi har lärt oss tumregler för att upptäcka manipulerade bilder men de reglerna kommer inte att gälla längre. Det är extremt svårt när tekniken utvecklas så snabbt.
Hur problematiskt är det att politiker, ledarskribenter och andra makthavare sprider desinformation?
– Forskning visar att hur pass stort genomslag desinformationen får beror på hur opinionsbildare och de som har en röst i offentligheten agerar. Om de väljer att liera sig med dem som desinformerar och använder sig av desinformation för egna syften så blir det farligt. När en president som Trump är beredd att ljuga hejvilt tror folk på honom eftersom de inte kan tänka sig att en person i den ställningen skulle ljuga. På liknande sätt är det en oroande utveckling att politiker, både i Sverige och utomlands, är villiga att använda skeva missvisande påståenden för att gynna sina syften.
Detta är i och för sig inget nytt menar Åsa Wikforss. Politiker som förr ville sprida sina budskap var tvungna att gå via traditionella medier och blev då ifrågasatta och granskade av journalister. Nu kan de i stället nå ut direkt via sociala medier. Om de blir påkomna med en lögn får uppdagandet inte så stor spridning utan människor lyssnar hellre på det falska. Det är en ny dynamik som gör att det blir farligt.
Lyft inte konspirationsteoriernas innehåll
Åsa Wkforss poängterar, att alla som har en röst i offentligheten har ett ansvar att se till att hålla sig till det de vet, men också vara tydliga med när de inte vet något, när det råder osäkerhet.
Åsa Wikforss. Fotograf: Roger Turesson.Hur ska vi prata om konspirationsteorier utan att fortsätta sprida dem?
– Det är ett problem som även traditionella medier står inför. När de skriver om konspirationsteorier, även om de säger att de är falska, får teorierna spridning. Jag leder ett program om kunskapsmotstånd ihop med filosofer, psykologer, statsvetare och kommunikationsforskare. De har tittat just på traditionella mediers roll i att sprida konspirationsteorier, där man i all välmening skriver om teorierna, men samtidigt medverkar till att de får en stor räckvidd. Det är ett dilemma även för lärare och bibliotekarier. Ska jag prata om de här sakerna och därmed sprida teorierna? Eller strunta i det och därmed riskera att människor inte får redskap att hantera dem?
Ett råd är att den som undervisar eller skriver om konspirationsteorier inte lyfter fram deras innehåll. Det var ett misstag som amerikanska medier gjorde när de rapporterade om Donald Trump. Journalisterna skrev om hans lögner först och längre ner i artikeln fick läsaren reda på att det var falskt. Men då var skadan redan skedd.
– Det gäller att lyfta fram det sanna och inte det falska. Om du ska diskutera sådant här i skolmiljöer lyft inte fram konspirationsteorierna utan säg bara lite grann om dem. Prata sedan allmänt om hur sådana teorier fungerar, varför vi blir lurade och vilka aktörer som sprider dem. Fokusera på mekanismerna bakom teorierna, varför vi blir indragna i dem och varför de får så stor spridning.
Statliga aktörer vill försvaga demokratin
En av de största kampanjerna mot svenska myndigheter på senare tid är den som utmålar myndigheterna som antimuslimska. I den ingår även konspirationsteorin om socialtjänsten som tar muslimska barn. Där finns statliga aktörer som vill försvaga demokratin, säger Åsa Wikforss,
– Det är lätt eftersom vi har en stor muslimsk befolkning. Om man kan sprida det falska budskapet att Sverige är antimuslimskt kan man både gadda internationella aktörer mot Sverige och också skapa splittring inom landet.
Hur kan vi bli mindre sårbara för desinformation?
– Sårbarheten beror på att många av sakerna som det här handlar om är vetenskapliga frågor eller samhällsfrågor. Det är inget vi direkt har kunskap om från egen erfarenhet utan merparten av vår kunskap om vetenskap och samhället kommer från källor av olika slag. Det betyder att kunskap förutsätter tillit. Om du ska få kunskap från en källa måste du lita på den. Men tilliten som ligger till grund för vår kunskap kan manipuleras, av vetenskapsförnekare till exempel.
Öva det kritiska tänkandet
För att motverka hoten mot kunskapen måste man titta både på det individuella och strukturella planet, menar Åsa Wikforss. Hos individen handlar det om att öva det kritiska tänkandet. Det svåra är att det inte fungerar så bra eftersom kritiskt tänkande inte lever i ett vakuum.
– Det beror på vilken information människor har tagit till sig. Har du redan druckit ur den förgiftade källan kommer inte det kritiska tänkandet att fungera. Man behöver kunskap för att stå emot det här. Faktakunskaper, till exempel om klimatet, men också kunskap om vad som kännetecknar en pålitlig källa.
På den strukturella planen handlar det om att göra något åt informationsomgivningen.
– Medieplattformarna måste styras upp på olika sätt och ta sitt ansvar. Det betyder inte att vi ska förbjuda vissa påståenden eller inskränka yttrandefriheten. Utan om att kräva ansvar av techbolagen, till exempel transparens vad gäller algoritmerna. Man kan göra om algoritmerna så att de inte premierar det sensationella och opålitliga som det är just nu. Innehållet behöver kureras så att det är en större sannolikhet att kunskapen kommer fram snarare än desinformationen.
Avslutningsvis menar Åsa Wikforss att vi måste prata mer om varför man ska lita på forskare. Det avgörande är att de hör till vetenskapliga institutioner som är designade för att man ska undvika misstag och upptäcka fel.
– Vi ifrågasätter varandra, våra artiklar granskas till exempel alltid av andra forskare innan de publiceras. Det är ett sätt att motverka agendadriven forskning.
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
Prenumererahttps://foreningenbis.com/2023/10/25/lyft-fram-det-sanna-och-inte-det-falska/
-
Alexandra Pascalidou: Detta är väl ett uttalat ideologiskt motiv som klassar detta fruktansvärda som ett terrordåd? Hur mycket regering och andra makthavare än envisas om att vi inte ska politisera detta så är det ett politiskt motiverat terrordåd.
Rickard Andersson sällar sig nu till Lasermannens, Mangs och Breiviks barbari.Detta våld uppstår inte ur intet. Det är resultatet av systematisk uppvigling på bästa sändningstid.
Vi är många som har slutat titta på TV-paneler och debatter där diskriminerande, stigmatiserande och rasistiska resonemang får stå oemotsagda. Där högerextremister får stamkort och får sätta agendan för det offentliga samtalet och narrativet.
När chocken lagt sig är det dags för mediekåren att verkligen göra sitt jobb - att kritiskt granska och ställa makthavarna till svars för den avhumaniserande och barbariserande retorik som resulterat i bottenlös sorg, skräck och smärta.
”Ni ska bort… Ni ska hem…” det är bara att börja samla bevis från etablerade medier där oförblommerat hat sprids utan motfrågor och mothugg. Trots vackra värdegrunder.
Och för att ytterligare politisera det de vill avpolitisera - om de nu bara vill framställa Rickard Andersson som en psykiskt sjuk enstöring - så borde de även rusta upp psykvården och samhällets söndertrasade skyddsnät. Även om det är för sent så i förebyggande syfte.
Och slutligen undrar jag varför ingen stöttade gärningsmannen eller slog larm i tid? Var fanns familj, anhöriga, grannar? Hur kunde han få vapenlicens och beväpna sig om han var psykiskt sjuk? Genomgår jägare och vapeninnehavare inga psykundersökningar?
Vem kontrollerar alla de som har vapen i Sverige?Hur försörjde sig # gärningsmannen som nolltaxerade?
Det är så mycket som har brustit och kostat så många liv.
Jag ber för dem som står utanför skolan sen igår och söker sina förlorade familjemedlemmar. Jag ber för alla de som ärrats för livet.
Nu behöver vi enas för att mota mörkret med kraft. Vi behöver återuppbygga det Sverige som en gång visade omsorg och omtanke och hyllade humanism. Vi behöver stärka och stötta varandra och vända brutalitet till broderskap och systerskap och sammanhållning. Om inte annat för våra barn. 🙏🏽
#örebro #Sverige #Terrorism #Schoolshooting ##Sweden #Politik #Hat #Massmord
-
Text: Cecilia Billsdotter Jonsson
För fem år sedan var jag barnbibliotekarie på Södermalm. Ett av bibliotekets uppdrag är att främja demokrati. Bibliotekarier är människor som är fyllda med kunskap, tankar och idéer. Demokrati är något att värna om, det menar filosofen Hannah Arendt, det tycker Kulturrådets generaldirektör Kajsa Ravin, det säger kulturministern Parisa Liljestrand och det behöver en kvinna som bor på skyddat boende. Men vad betyder det? Det betyder olika saker för dem. Hur hanterar man det, liksom?
Vi behöver mångfald, friktion och idéutbyte, men vi behöver också en sammanhållande kraft. Vart finns den? I engagemanget mot kriget i Ukraina, i tanken om att Sveriges framtid ligger i händerna på ungdomarna som bor i förorten eller i en ny gemensam ”vi kan göra det”-mentalitet, som till exempel finns i klimatrörelsen. Men detta förändrades också. Öppnandet av hem, läsandet av böcker om postsovjetiska stater byttes ut mot en rädsla för en diktators grymhet. Om jag åker till en annan förort på en ö så inser jag, att framtiden inte alls ligger i händerna på de ungdomar i förorten, som får bära de vuxnas och politikernas ignorans, utan i händerna på ungdomar med en helt annan bakgrund.
Hur röda politiker inte haft kunskap att prata om integration, hur man agerat med kortsiktiga lösningar och i maktpolitiska syften. Hur blå politiker kalkylerat kring de motsättningar och problem som finns för att i hög grad formulera problemställningar och driva igenom sin politik. Hur kan man bortse från rättvisa? Det finns inte i min värld. Det gör ont att vara i världen. Ungdomarna på pendeln söderut ironiserar kring min omtanke, om jag ryter slutar de bråka. En av cheferna på en av skolorna där jag arbetade som skolbibliotekarie säger att hen skulle ange barn om lagen implementerades, för att lagen säger så. Den nuvarande regeringen gör ingrepp i klimatpolitiken som kommer att bli svåra att återställa.
Svenska PEN har i samarbete med Svensk biblioteksförening och Dawit Isaak-biblioteket, genom projektet Banned Books Week Sverige, skapat en möjlighet för bibliotek och bibliotekarier att rapportera försök till otillbörlig påverkan från politik och allmänhet. Hoten och hatet mot dragshowgruppen Drakar och Dragqueens kan kännas ibland personligt. Jag ser en del problem med Vänsterpartiets politik men jag ser större problem i att de förhandlar bort sin ideologiska kärna.
Idéhistoria och minnespolitik i all ära, men det finns något fundamentalt, likvärdigt, tja, demokratiskt med ett bibliotek fyllt av böcker som man själv aldrig kommer att hinna läsa. Att skjuta undan reservationsvagnen på morgonen, koka kaffe, logga in på datorn. Det här gör vi tillsammans, vi ger människor möjligheter, kunskap och rekreation, för att det är viktigt. Att läsa ett stycke i en bok, att prata med en kollega om religion eller en tv-serie. Att bemöta låntagare, alla utifrån vilka de är, se deras förutsättningar, guida dem till böcker och information, det är vårt yrke.
De politiska åsikterna, religionen, skoskavet, hämtningen på förskolan, de överbyggs just i mötet. Det är inget man kan sträva efter, det är något som händer. Den sammanhållande kraften finns i att människor vågar, kan och får möjlighet att ställa kritiska frågor och att någon ser till att svara på dem. Vi lever i en mer komplicerad tid nu, men som ni vet; källkritik, informationssökning, mångspråk, tillgängliggörande av medier, tillgång till böcker är ständigt aktuellt och i människans strävan finns också ett syfte, ett växtskott, en boksida och ett hej.
Bli medlem
Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! Ett medlemskap kostar från 125 kronor och du kan betala enkelt med Swish.
Bli medlem#bibliotek #bibliotekarier #biblioverse #bis20240102 #ceciliaBillsdotterJonsson #källkritik #Librarians #Library
-
Demokratin i en digital tid – föreläsning för Region Skåne
Nedan är den föreläsning jag höll igår 12 mars 2026 för Region Skåne, på temat Demokratin i en digital tid. Föreläsningen ägde rum digitalt, och texten nedan är nära den talade föreläsningen, lätt redigerad för ökad läsbarhet.
Den 14 september 2026 går Sverige till val. I en fungerande demokrati är det som föregår valdagen nästan viktigare än valet självt. Den fria opinionsbildningen, debatten, det samtal mellan medborgare som prövar alternativ och ställer kandidater till svars. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, yttrandefrihetsgrundlag, en public service med bred räckvidd och högt förtroende, myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar, och oberoende domstolar. Det svenska demokratiska ekosystemet är byggt under lång tid och har visat sig anmärkningsvärt motståndskraftigt.
Men det demokratiska samtalet förs inte längre bara i dessa institutioner. Det förs numera i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Och det förändrar vad demokrati faktiskt innebär, på djupet, strukturellt, och på ett sätt vi ännu inte riktigt förstår konsekvenserna av.
Det finns ett betänkande från 2020, en statlig utredning om det demokratiska samtalets villkor i en digital tid. Den identifierade tydliga risker. Desinformation och informationspåverkan. Hot och hat mot förtroendevalda och opinionsbildare. En accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Utredningen föreslog ett förstärkt strategiskt förhållningssätt och en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Sex år senare har de problem som kartlades inte minskat. De har förvärrats. Det är inte en pessimistisk tolkning. Det är vad den tillgängliga forskningen visar, och vad de myndigheter som arbetar med de här frågorna dagligen rapporterar.
Sedan dess har det geopolitiska landskapet förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade den europeiska säkerhetsordningen. Sverige ansökte om och beviljades NATO-medlemskap. Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades 2022 som en del av det återupprättade totalförsvaret. Och den teknologiska infrastruktur som bär vårt demokratiska samtal har genomgått förändringar som gör den mer sårbar, inte mindre.
De som vill att det demokratiska samtalet ska tystna har redan gjort framsteg. Brottsoffermyndighetens kunskapsöversikt visar att 64 procent av unga mellan 16 och 25 år har utsatts för hot och hat online. Omkring 70 procent av befolkningen uppger att de anpassat sitt sätt att uttrycka sig online för att undvika hot. Självcensuren underminerar yttrandefriheten inifrån, inte genom lagstiftning utan genom rädsla. Den som hotas tillräckligt länge slutar till sist att tala. Och när de röster som hotas mest systematiskt, journalister, politiker, opinionsbildare, forskare, börjar tystna, förändras samtalet. Det smalnar av. Det tappar sin mångfald. Och det är precis det som är syftet.Förtroendet för de dominerande plattformarna eroderar. Medborgare migrerar. Andelen som regelbundet använder X har sjunkit, nya alternativ som Bluesky och Threads växer. Men det räcker inte att byta plattform om de nya uppreplar samma grundläggande arkitektur. Det grundläggande problemet handlar om något djupare. Det demokratiska samtalet vilar i sin helhet på en teknologisk infrastruktur som ägs och styrs av aktörer vars intressen inte sammanfaller med demokratins. Fem plattformsföretag kontrollerar idag den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa. Inför det svenska valet 2026 ställs frågan på sin spets.
Säkerhetspolisens lägesbild är entydig. Sverige står inför ett bredare och allvarligare hot än på decennier. Ryssland, Kina och Iran identifieras som de tre primära hotaktörerna. Militära underrättelsetjänsten MUST:s årsöversikt, publicerad i februari 2026, tillhandahåller en ovanligt konkret tidslinje. Inom tre till fem år bedöms Ryssland ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden av strategisk betydelse vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att Ryssland bedömer att NATO inte kan enas om Artikel 5. Det är inte en abstrakt risk. Det är en operativ bedömning från den svenska militära underrättelsetjänsten.
Informationspåverkan är ett centralt verktyg i denna hotbild. Men vi har gjort oss skyldiga till ett analytiskt misstag. Vi har kallat allt för desinformation. Forskarna vid Lunds universitets Institut för psykologiskt försvar delar in hotet i tre kategorier som kräver fundamentalt olika svar. Den första är felaktig och vilseledande information, där faktakontroll och källkritik är effektiva verktyg och civilsamhället bär huvudansvaret. Den andra är koordinerade påverkanskampanjer, dolda och mångfacetterade, som kräver underrättelseförmåga och kapacitet att spåra nätverk. Faktakontroll räcker inte. Den tredje är påverkan från främmande makt, informationspåverkan kombinerad med diplomatiskt tryck, cyberattacker, spionage och ekonomisk utpressning. Att möta det med medie- och informationskunnighet vore som att skicka brandkåren mot en militär belägring.Distinktionen är inte akademisk. Den har konkreta konsekvenser för hur vi bygger förmåga och vad vi prioriterar. Om man behandlar alla tre nivåerna som desinformation bygger man fel kapacitet. Rysslands Social Design Agency producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder kontaktpunkter med sitt påverkansmaterial mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Det är industriell informationskrigföring.
Sverige har redan prövats. Samma vecka som Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades i januari 2022 drabbades landet av den största informationspåverkanskampanjen i modern tid, riktad mot arabisktalande målgrupper med påståendet att den svenska socialtjänsten systematiskt kidnappade muslimska barn. Kampanjen exploaterade verkliga förtroendeproblem, spreds via YouTube-kanaler med miljontals följare och nådde tiotals miljoner tittare. Hälften av den svenska befolkningen tror att falsk och vilseledande information från Ryssland har påverkat Sverige det senaste året. Det är inte paranoia. Det är en välinformerad uppfattning som bottnar i något reellt.
Hotbilden från statliga aktörer är allvarlig. Men det finns en djupare strukturell sårbarhet. De plattformar genom vilka vårt demokratiska samtal i praktiken förs kontrolleras av aktörer som i flera fall explicit uttryckt avsikter som strider mot demokratiska värden. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, publicerad i december 2025, hävdar att europeiska regeringars undergrävande av demokratiska processer hindrar folkviljan. Elon Musk, ägare till X, har systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. I Tyskland förklarade han att bara AfD kan rädda landet. CDU-ledaren kommenterade att han inte kunde minnas ett jämförbart fall av inblandning i västerländska demokratiers historia. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram. De dominerande sociala plattformarna saknar nu oberoende faktakontroll mitt under en period av intensifierad informationspåverkan.Det kausala sambandet mellan algoritmisk design och politisk polarisering har vetenskapligt stöd. En randomiserad kontrollerad studie med över 1 200 deltagare på X, publicerad i tidskriften Science 2024, visade att deltagare vars flöden algoritmiskt omorienterades bort från polariserande innehåll uppvisade minskad affektiv polarisering. De som exponerades för mer polariserande innehåll blev mer polariserade. Effekten motsvarade tre års polariseringsförändring i USA. Algoritmerna är inte neutrala. De utövar politisk makt, utan att ha fått något demokratiskt mandat att göra det.
Generativ AI har förändrat spelplanen ytterligare. Kostnaden för att producera övertygande falskt innehåll, text, bild, ljud och video, har kollapsat. Men den konsekvens som är minst uppmärksammad är kanske den allvarligaste. Verkligt material kan numera avfärdas som AI-genererat. Förtroendet urholkas för allt innehåll, falskt såväl som sant. I en miljö där allt kan vara fabricerat riskerar även autentisk information att mötas med misstro. Och forskning visar att repetition i sig ökar den upplevda sannolikheten i ett påstående, oavsett om det är sant, genom vad som kallas den illusoriska sanningseffekten. Lägg till algoritmiska flöden designade för engagemang som belönar ilska och konflikt, och det blir tydligt varför plattformarnas design är en demokratifråga, inte en teknikfråga.
Hotbilden är alltså reell. Men om vi stannar vid hoten missar vi något väsentligt. För Sverige är inte försvarslöst. I moderna krig är det inte arméer som vinner utan samhällen. Och det svenska samhällets styrka vilar på pelare som byggts under lång tid.Den första pelaren är institutionellt förtroende. Sverige rankas konsekvent bland de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för sina offentliga institutioner. Hälso- och sjukvården, skolan, rättsväsendet, public service. Det förtroendet är inte givet. Det är inte en naturresurs. Det upprätthålls dagligen av de människor som arbetar i dessa institutioner.
Den andra pelaren är fakta och evidens. I en tid då desinformation industrialiseras och algoritmisk arkitektur belönar känsla framför sanning, har den som förvaltar verifierad kunskap och evidensbaserad praktik ett kapital som inte kan kopieras av en trollfabrik och inte kan fabriceras av en AI. Vården lever på det kapitalet varje dag. Varje diagnos, varje behandlingsbeslut, varje folkhälsoinsats vilar på förmågan att skilja det som är sant från det som bara låter sant.
Den tredje pelaren är tillit. Mellan medborgare och institutioner, mellan professioner, mellan nivåer i samhällsorganisationen. Den tilliten gör att ett samhälle kan mobilisera snabbt, agera samordnat och behålla sin sammanhållning under press. Det är exakt den tilliten som informationskrigföring syftar till att underminera. Och det är exakt den tilliten ni förvaltar.Sverige har mött den här typen av utmaning förut. På 1920-talet stod Europa inför radions genombrott. Nazityskland visade snart vad som kunde ske när ett nytt massmedium blev propagandaverktyg. Sveriges svar var institutionsbyggande. AB Radiotjänst grundades 1924, modellerat efter BBC, med starkt engagemang för folkbildning och oberoende. Tre ledstjärnor formade svensk mediepolicy. Parlamentariskt ansvar, folkbildning som primärt syfte och lika tillgång för alla. Under 67 år drevs svensk broadcasting helt på icke-kommersiell basis. Idag lyssnar 7,4 miljoner av 10,6 miljoner invånare på Sveriges Radios kanaler varje vecka. Staten satte ramarna men styrde inte innehållet. Det var ett institutionellt svar på ett institutionellt problem, och det höll.
Nu behövs samma typ av institutionellt svar, men med annan teknologi. Och här är en distinktion central, den mellan plattform och protokoll. En plattform är en sluten trädgård där ett företag sätter alla regler, styr algoritmerna och äger relationerna. Det är Facebook. Det är X. Det är TikTok. Ett protokoll är en öppen standard som alla kan bygga på och ingen enskild aktör kontrollerar. E-post fungerar så. Webben fungerar så. Ingen äger dem. Alla kan använda dem. Det öppna protokoll som bär Mastodon och en rad andra tjänster, och det protokoll som bär Bluesky, erbjuder nu reella alternativ för social kommunikation. Europeiska kommissionen driver redan en egen instans. WordPress har integrerat stöd för öppna protokoll. Det är inte marginella experiment. Det är begynnelsen av en annan infrastruktur.
EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act utgör viktiga regulatoriska verktyg. DSA ställer krav på transparens, riskbedömning och forskaraccess till data. DMA inkluderar interoperabilitetsbestämmelser som kan tvinga dominerande plattformar att tillåta kopplingar till konkurrerande tjänster. Men reglering är till sin natur reaktiv. Det behövs proaktiva investeringar i öppen infrastruktur, och det behövs en politisk vilja att prioritera det.
Det handlar inte om att avveckla de kommersiella plattformarna. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Digitala tivolin med sina algoritmer och sin uppmärksamhetshandel duger för nöje. Men de platser där opinionsbildning sker och samhällets riktning avgörs förutsätter en annan logik, en som inte är designad för att maximera ilska utan för att möjliggöra samtal. Det är en distinktion som politiken behöver ta på allvar.
Tänk i visioner. Sveriges Radio och SVT publicerar via öppna protokoll.Kommuner driver egna instanser för medborgardialog. Myndigheter når ut direkt till medborgarna, genom egen teknik, på öppet protokoll. Civilsamhällets organisationer, idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, har platser i samma nätverk, men i egen regi och med egen rådighet. Medier publicerar mot samma protokoll med sina olika affärsmodeller. I ett federerat system ligger data fördelat på flera noder, ofta lokalt. Om en del slås ut fortsätter resten att fungera. Det stärker motståndskraften i kris och i krig, och det bygger ett informationslandskap som inte är beroende av ett fåtal aktörers välvilja.
Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens permanenta koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, MPF, MSB och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte om infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av andra.
Ni som leder offentlig verksamhet i Region Skåne är en del av de pelare som bär samhället. Ert förtroende hos medborgarna, er tillgång till fakta och evidens, den tillit ni bygger i varje möte med de människor ni finns till för. Det är inte bara värden att vårda. Det är strategiska tillgångar i ett samhälle under press.
Svåra tider föder handlingskraft. De föder innovation. De föder samarbeten som inte hade uppstått utan pressen. Sverige har mött den typen av utmaning förut och svarat med institutionsbyggande som höll i generationer. Nu är det vår tur att vara en del av det svaret.Demokratin försvaras inte av abstrakta principer. Den försvaras av konkreta beslut, om vilka system vi bygger, vilka plattformar vi väljer, vilken infrastruktur vi investerar i. Men den försvaras också av något enklare och mer grundläggande. Av att de institutioner medborgarna vänder sig till i sin vardag fortsätter att vara pålitliga, kunskapsbaserade och tillgängliga. Samtalet vi inte äger kan vi inte försvara. Men det samhälle vi bygger tillsammans kan ingen algoritm ersätta.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Svenska -
Demokratin i en digital tid – föreläsning för Region Skåne
Nedan är den föreläsning jag höll igår 12 mars 2026 för Region Skåne, på temat Demokratin i en digital tid. Föreläsningen ägde rum digitalt, och texten nedan är nära den talade föreläsningen, lätt redigerad för ökad läsbarhet.
Den 14 september 2026 går Sverige till val. I en fungerande demokrati är det som föregår valdagen nästan viktigare än valet självt. Den fria opinionsbildningen, debatten, det samtal mellan medborgare som prövar alternativ och ställer kandidater till svars. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, yttrandefrihetsgrundlag, en public service med bred räckvidd och högt förtroende, myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar, och oberoende domstolar. Det svenska demokratiska ekosystemet är byggt under lång tid och har visat sig anmärkningsvärt motståndskraftigt.
Men det demokratiska samtalet förs inte längre bara i dessa institutioner. Det förs numera i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Och det förändrar vad demokrati faktiskt innebär, på djupet, strukturellt, och på ett sätt vi ännu inte riktigt förstår konsekvenserna av.
Det finns ett betänkande från 2020, en statlig utredning om det demokratiska samtalets villkor i en digital tid. Den identifierade tydliga risker. Desinformation och informationspåverkan. Hot och hat mot förtroendevalda och opinionsbildare. En accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Utredningen föreslog ett förstärkt strategiskt förhållningssätt och en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Sex år senare har de problem som kartlades inte minskat. De har förvärrats. Det är inte en pessimistisk tolkning. Det är vad den tillgängliga forskningen visar, och vad de myndigheter som arbetar med de här frågorna dagligen rapporterar.
Sedan dess har det geopolitiska landskapet förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade den europeiska säkerhetsordningen. Sverige ansökte om och beviljades NATO-medlemskap. Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades 2022 som en del av det återupprättade totalförsvaret. Och den teknologiska infrastruktur som bär vårt demokratiska samtal har genomgått förändringar som gör den mer sårbar, inte mindre.
De som vill att det demokratiska samtalet ska tystna har redan gjort framsteg. Brottsoffermyndighetens kunskapsöversikt visar att 64 procent av unga mellan 16 och 25 år har utsatts för hot och hat online. Omkring 70 procent av befolkningen uppger att de anpassat sitt sätt att uttrycka sig online för att undvika hot. Självcensuren underminerar yttrandefriheten inifrån, inte genom lagstiftning utan genom rädsla. Den som hotas tillräckligt länge slutar till sist att tala. Och när de röster som hotas mest systematiskt, journalister, politiker, opinionsbildare, forskare, börjar tystna, förändras samtalet. Det smalnar av. Det tappar sin mångfald. Och det är precis det som är syftet.Förtroendet för de dominerande plattformarna eroderar. Medborgare migrerar. Andelen som regelbundet använder X har sjunkit, nya alternativ som Bluesky och Threads växer. Men det räcker inte att byta plattform om de nya uppreplar samma grundläggande arkitektur. Det grundläggande problemet handlar om något djupare. Det demokratiska samtalet vilar i sin helhet på en teknologisk infrastruktur som ägs och styrs av aktörer vars intressen inte sammanfaller med demokratins. Fem plattformsföretag kontrollerar idag den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa. Inför det svenska valet 2026 ställs frågan på sin spets.
Säkerhetspolisens lägesbild är entydig. Sverige står inför ett bredare och allvarligare hot än på decennier. Ryssland, Kina och Iran identifieras som de tre primära hotaktörerna. Militära underrättelsetjänsten MUST:s årsöversikt, publicerad i februari 2026, tillhandahåller en ovanligt konkret tidslinje. Inom tre till fem år bedöms Ryssland ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden av strategisk betydelse vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att Ryssland bedömer att NATO inte kan enas om Artikel 5. Det är inte en abstrakt risk. Det är en operativ bedömning från den svenska militära underrättelsetjänsten.
Informationspåverkan är ett centralt verktyg i denna hotbild. Men vi har gjort oss skyldiga till ett analytiskt misstag. Vi har kallat allt för desinformation. Forskarna vid Lunds universitets Institut för psykologiskt försvar delar in hotet i tre kategorier som kräver fundamentalt olika svar. Den första är felaktig och vilseledande information, där faktakontroll och källkritik är effektiva verktyg och civilsamhället bär huvudansvaret. Den andra är koordinerade påverkanskampanjer, dolda och mångfacetterade, som kräver underrättelseförmåga och kapacitet att spåra nätverk. Faktakontroll räcker inte. Den tredje är påverkan från främmande makt, informationspåverkan kombinerad med diplomatiskt tryck, cyberattacker, spionage och ekonomisk utpressning. Att möta det med medie- och informationskunnighet vore som att skicka brandkåren mot en militär belägring.Distinktionen är inte akademisk. Den har konkreta konsekvenser för hur vi bygger förmåga och vad vi prioriterar. Om man behandlar alla tre nivåerna som desinformation bygger man fel kapacitet. Rysslands Social Design Agency producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder kontaktpunkter med sitt påverkansmaterial mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Det är industriell informationskrigföring.
Sverige har redan prövats. Samma vecka som Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades i januari 2022 drabbades landet av den största informationspåverkanskampanjen i modern tid, riktad mot arabisktalande målgrupper med påståendet att den svenska socialtjänsten systematiskt kidnappade muslimska barn. Kampanjen exploaterade verkliga förtroendeproblem, spreds via YouTube-kanaler med miljontals följare och nådde tiotals miljoner tittare. Hälften av den svenska befolkningen tror att falsk och vilseledande information från Ryssland har påverkat Sverige det senaste året. Det är inte paranoia. Det är en välinformerad uppfattning som bottnar i något reellt.
Hotbilden från statliga aktörer är allvarlig. Men det finns en djupare strukturell sårbarhet. De plattformar genom vilka vårt demokratiska samtal i praktiken förs kontrolleras av aktörer som i flera fall explicit uttryckt avsikter som strider mot demokratiska värden. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, publicerad i december 2025, hävdar att europeiska regeringars undergrävande av demokratiska processer hindrar folkviljan. Elon Musk, ägare till X, har systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. I Tyskland förklarade han att bara AfD kan rädda landet. CDU-ledaren kommenterade att han inte kunde minnas ett jämförbart fall av inblandning i västerländska demokratiers historia. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram. De dominerande sociala plattformarna saknar nu oberoende faktakontroll mitt under en period av intensifierad informationspåverkan.Det kausala sambandet mellan algoritmisk design och politisk polarisering har vetenskapligt stöd. En randomiserad kontrollerad studie med över 1 200 deltagare på X, publicerad i tidskriften Science 2024, visade att deltagare vars flöden algoritmiskt omorienterades bort från polariserande innehåll uppvisade minskad affektiv polarisering. De som exponerades för mer polariserande innehåll blev mer polariserade. Effekten motsvarade tre års polariseringsförändring i USA. Algoritmerna är inte neutrala. De utövar politisk makt, utan att ha fått något demokratiskt mandat att göra det.
Generativ AI har förändrat spelplanen ytterligare. Kostnaden för att producera övertygande falskt innehåll, text, bild, ljud och video, har kollapsat. Men den konsekvens som är minst uppmärksammad är kanske den allvarligaste. Verkligt material kan numera avfärdas som AI-genererat. Förtroendet urholkas för allt innehåll, falskt såväl som sant. I en miljö där allt kan vara fabricerat riskerar även autentisk information att mötas med misstro. Och forskning visar att repetition i sig ökar den upplevda sannolikheten i ett påstående, oavsett om det är sant, genom vad som kallas den illusoriska sanningseffekten. Lägg till algoritmiska flöden designade för engagemang som belönar ilska och konflikt, och det blir tydligt varför plattformarnas design är en demokratifråga, inte en teknikfråga.
Hotbilden är alltså reell. Men om vi stannar vid hoten missar vi något väsentligt. För Sverige är inte försvarslöst. I moderna krig är det inte arméer som vinner utan samhällen. Och det svenska samhällets styrka vilar på pelare som byggts under lång tid.Den första pelaren är institutionellt förtroende. Sverige rankas konsekvent bland de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för sina offentliga institutioner. Hälso- och sjukvården, skolan, rättsväsendet, public service. Det förtroendet är inte givet. Det är inte en naturresurs. Det upprätthålls dagligen av de människor som arbetar i dessa institutioner.
Den andra pelaren är fakta och evidens. I en tid då desinformation industrialiseras och algoritmisk arkitektur belönar känsla framför sanning, har den som förvaltar verifierad kunskap och evidensbaserad praktik ett kapital som inte kan kopieras av en trollfabrik och inte kan fabriceras av en AI. Vården lever på det kapitalet varje dag. Varje diagnos, varje behandlingsbeslut, varje folkhälsoinsats vilar på förmågan att skilja det som är sant från det som bara låter sant.
Den tredje pelaren är tillit. Mellan medborgare och institutioner, mellan professioner, mellan nivåer i samhällsorganisationen. Den tilliten gör att ett samhälle kan mobilisera snabbt, agera samordnat och behålla sin sammanhållning under press. Det är exakt den tilliten som informationskrigföring syftar till att underminera. Och det är exakt den tilliten ni förvaltar.Sverige har mött den här typen av utmaning förut. På 1920-talet stod Europa inför radions genombrott. Nazityskland visade snart vad som kunde ske när ett nytt massmedium blev propagandaverktyg. Sveriges svar var institutionsbyggande. AB Radiotjänst grundades 1924, modellerat efter BBC, med starkt engagemang för folkbildning och oberoende. Tre ledstjärnor formade svensk mediepolicy. Parlamentariskt ansvar, folkbildning som primärt syfte och lika tillgång för alla. Under 67 år drevs svensk broadcasting helt på icke-kommersiell basis. Idag lyssnar 7,4 miljoner av 10,6 miljoner invånare på Sveriges Radios kanaler varje vecka. Staten satte ramarna men styrde inte innehållet. Det var ett institutionellt svar på ett institutionellt problem, och det höll.
Nu behövs samma typ av institutionellt svar, men med annan teknologi. Och här är en distinktion central, den mellan plattform och protokoll. En plattform är en sluten trädgård där ett företag sätter alla regler, styr algoritmerna och äger relationerna. Det är Facebook. Det är X. Det är TikTok. Ett protokoll är en öppen standard som alla kan bygga på och ingen enskild aktör kontrollerar. E-post fungerar så. Webben fungerar så. Ingen äger dem. Alla kan använda dem. Det öppna protokoll som bär Mastodon och en rad andra tjänster, och det protokoll som bär Bluesky, erbjuder nu reella alternativ för social kommunikation. Europeiska kommissionen driver redan en egen instans. WordPress har integrerat stöd för öppna protokoll. Det är inte marginella experiment. Det är begynnelsen av en annan infrastruktur.
EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act utgör viktiga regulatoriska verktyg. DSA ställer krav på transparens, riskbedömning och forskaraccess till data. DMA inkluderar interoperabilitetsbestämmelser som kan tvinga dominerande plattformar att tillåta kopplingar till konkurrerande tjänster. Men reglering är till sin natur reaktiv. Det behövs proaktiva investeringar i öppen infrastruktur, och det behövs en politisk vilja att prioritera det.
Det handlar inte om att avveckla de kommersiella plattformarna. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Digitala tivolin med sina algoritmer och sin uppmärksamhetshandel duger för nöje. Men de platser där opinionsbildning sker och samhällets riktning avgörs förutsätter en annan logik, en som inte är designad för att maximera ilska utan för att möjliggöra samtal. Det är en distinktion som politiken behöver ta på allvar.
Tänk i visioner. Sveriges Radio och SVT publicerar via öppna protokoll.Kommuner driver egna instanser för medborgardialog. Myndigheter når ut direkt till medborgarna, genom egen teknik, på öppet protokoll. Civilsamhällets organisationer, idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, har platser i samma nätverk, men i egen regi och med egen rådighet. Medier publicerar mot samma protokoll med sina olika affärsmodeller. I ett federerat system ligger data fördelat på flera noder, ofta lokalt. Om en del slås ut fortsätter resten att fungera. Det stärker motståndskraften i kris och i krig, och det bygger ett informationslandskap som inte är beroende av ett fåtal aktörers välvilja.
Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens permanenta koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, MPF, MSB och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte om infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av andra.
Ni som leder offentlig verksamhet i Region Skåne är en del av de pelare som bär samhället. Ert förtroende hos medborgarna, er tillgång till fakta och evidens, den tillit ni bygger i varje möte med de människor ni finns till för. Det är inte bara värden att vårda. Det är strategiska tillgångar i ett samhälle under press.
Svåra tider föder handlingskraft. De föder innovation. De föder samarbeten som inte hade uppstått utan pressen. Sverige har mött den typen av utmaning förut och svarat med institutionsbyggande som höll i generationer. Nu är det vår tur att vara en del av det svaret.Demokratin försvaras inte av abstrakta principer. Den försvaras av konkreta beslut, om vilka system vi bygger, vilka plattformar vi väljer, vilken infrastruktur vi investerar i. Men den försvaras också av något enklare och mer grundläggande. Av att de institutioner medborgarna vänder sig till i sin vardag fortsätter att vara pålitliga, kunskapsbaserade och tillgängliga. Samtalet vi inte äger kan vi inte försvara. Men det samhälle vi bygger tillsammans kan ingen algoritm ersätta.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Svenska -
Demokratin i en digital tid – föreläsning för Region Skåne
Nedan är den föreläsning jag höll igår 12 mars 2026 för Region Skåne, på temat Demokratin i en digital tid. Föreläsningen ägde rum digitalt, och texten nedan är nära den talade föreläsningen, lätt redigerad för ökad läsbarhet.
Den 14 september 2026 går Sverige till val. I en fungerande demokrati är det som föregår valdagen nästan viktigare än valet självt. Den fria opinionsbildningen, debatten, det samtal mellan medborgare som prövar alternativ och ställer kandidater till svars. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, yttrandefrihetsgrundlag, en public service med bred räckvidd och högt förtroende, myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar, och oberoende domstolar. Det svenska demokratiska ekosystemet är byggt under lång tid och har visat sig anmärkningsvärt motståndskraftigt.
Men det demokratiska samtalet förs inte längre bara i dessa institutioner. Det förs numera i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Och det förändrar vad demokrati faktiskt innebär, på djupet, strukturellt, och på ett sätt vi ännu inte riktigt förstår konsekvenserna av.
Det finns ett betänkande från 2020, en statlig utredning om det demokratiska samtalets villkor i en digital tid. Den identifierade tydliga risker. Desinformation och informationspåverkan. Hot och hat mot förtroendevalda och opinionsbildare. En accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Utredningen föreslog ett förstärkt strategiskt förhållningssätt och en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Sex år senare har de problem som kartlades inte minskat. De har förvärrats. Det är inte en pessimistisk tolkning. Det är vad den tillgängliga forskningen visar, och vad de myndigheter som arbetar med de här frågorna dagligen rapporterar.
Sedan dess har det geopolitiska landskapet förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade den europeiska säkerhetsordningen. Sverige ansökte om och beviljades NATO-medlemskap. Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades 2022 som en del av det återupprättade totalförsvaret. Och den teknologiska infrastruktur som bär vårt demokratiska samtal har genomgått förändringar som gör den mer sårbar, inte mindre.
De som vill att det demokratiska samtalet ska tystna har redan gjort framsteg. Brottsoffermyndighetens kunskapsöversikt visar att 64 procent av unga mellan 16 och 25 år har utsatts för hot och hat online. Omkring 70 procent av befolkningen uppger att de anpassat sitt sätt att uttrycka sig online för att undvika hot. Självcensuren underminerar yttrandefriheten inifrån, inte genom lagstiftning utan genom rädsla. Den som hotas tillräckligt länge slutar till sist att tala. Och när de röster som hotas mest systematiskt, journalister, politiker, opinionsbildare, forskare, börjar tystna, förändras samtalet. Det smalnar av. Det tappar sin mångfald. Och det är precis det som är syftet.Förtroendet för de dominerande plattformarna eroderar. Medborgare migrerar. Andelen som regelbundet använder X har sjunkit, nya alternativ som Bluesky och Threads växer. Men det räcker inte att byta plattform om de nya uppreplar samma grundläggande arkitektur. Det grundläggande problemet handlar om något djupare. Det demokratiska samtalet vilar i sin helhet på en teknologisk infrastruktur som ägs och styrs av aktörer vars intressen inte sammanfaller med demokratins. Fem plattformsföretag kontrollerar idag den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa. Inför det svenska valet 2026 ställs frågan på sin spets.
Säkerhetspolisens lägesbild är entydig. Sverige står inför ett bredare och allvarligare hot än på decennier. Ryssland, Kina och Iran identifieras som de tre primära hotaktörerna. Militära underrättelsetjänsten MUST:s årsöversikt, publicerad i februari 2026, tillhandahåller en ovanligt konkret tidslinje. Inom tre till fem år bedöms Ryssland ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden av strategisk betydelse vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att Ryssland bedömer att NATO inte kan enas om Artikel 5. Det är inte en abstrakt risk. Det är en operativ bedömning från den svenska militära underrättelsetjänsten.
Informationspåverkan är ett centralt verktyg i denna hotbild. Men vi har gjort oss skyldiga till ett analytiskt misstag. Vi har kallat allt för desinformation. Forskarna vid Lunds universitets Institut för psykologiskt försvar delar in hotet i tre kategorier som kräver fundamentalt olika svar. Den första är felaktig och vilseledande information, där faktakontroll och källkritik är effektiva verktyg och civilsamhället bär huvudansvaret. Den andra är koordinerade påverkanskampanjer, dolda och mångfacetterade, som kräver underrättelseförmåga och kapacitet att spåra nätverk. Faktakontroll räcker inte. Den tredje är påverkan från främmande makt, informationspåverkan kombinerad med diplomatiskt tryck, cyberattacker, spionage och ekonomisk utpressning. Att möta det med medie- och informationskunnighet vore som att skicka brandkåren mot en militär belägring.Distinktionen är inte akademisk. Den har konkreta konsekvenser för hur vi bygger förmåga och vad vi prioriterar. Om man behandlar alla tre nivåerna som desinformation bygger man fel kapacitet. Rysslands Social Design Agency producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder kontaktpunkter med sitt påverkansmaterial mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Det är industriell informationskrigföring.
Sverige har redan prövats. Samma vecka som Myndigheten för psykologiskt försvar etablerades i januari 2022 drabbades landet av den största informationspåverkanskampanjen i modern tid, riktad mot arabisktalande målgrupper med påståendet att den svenska socialtjänsten systematiskt kidnappade muslimska barn. Kampanjen exploaterade verkliga förtroendeproblem, spreds via YouTube-kanaler med miljontals följare och nådde tiotals miljoner tittare. Hälften av den svenska befolkningen tror att falsk och vilseledande information från Ryssland har påverkat Sverige det senaste året. Det är inte paranoia. Det är en välinformerad uppfattning som bottnar i något reellt.
Hotbilden från statliga aktörer är allvarlig. Men det finns en djupare strukturell sårbarhet. De plattformar genom vilka vårt demokratiska samtal i praktiken förs kontrolleras av aktörer som i flera fall explicit uttryckt avsikter som strider mot demokratiska värden. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin, publicerad i december 2025, hävdar att europeiska regeringars undergrävande av demokratiska processer hindrar folkviljan. Elon Musk, ägare till X, har systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. I Tyskland förklarade han att bara AfD kan rädda landet. CDU-ledaren kommenterade att han inte kunde minnas ett jämförbart fall av inblandning i västerländska demokratiers historia. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram. De dominerande sociala plattformarna saknar nu oberoende faktakontroll mitt under en period av intensifierad informationspåverkan.Det kausala sambandet mellan algoritmisk design och politisk polarisering har vetenskapligt stöd. En randomiserad kontrollerad studie med över 1 200 deltagare på X, publicerad i tidskriften Science 2024, visade att deltagare vars flöden algoritmiskt omorienterades bort från polariserande innehåll uppvisade minskad affektiv polarisering. De som exponerades för mer polariserande innehåll blev mer polariserade. Effekten motsvarade tre års polariseringsförändring i USA. Algoritmerna är inte neutrala. De utövar politisk makt, utan att ha fått något demokratiskt mandat att göra det.
Generativ AI har förändrat spelplanen ytterligare. Kostnaden för att producera övertygande falskt innehåll, text, bild, ljud och video, har kollapsat. Men den konsekvens som är minst uppmärksammad är kanske den allvarligaste. Verkligt material kan numera avfärdas som AI-genererat. Förtroendet urholkas för allt innehåll, falskt såväl som sant. I en miljö där allt kan vara fabricerat riskerar även autentisk information att mötas med misstro. Och forskning visar att repetition i sig ökar den upplevda sannolikheten i ett påstående, oavsett om det är sant, genom vad som kallas den illusoriska sanningseffekten. Lägg till algoritmiska flöden designade för engagemang som belönar ilska och konflikt, och det blir tydligt varför plattformarnas design är en demokratifråga, inte en teknikfråga.
Hotbilden är alltså reell. Men om vi stannar vid hoten missar vi något väsentligt. För Sverige är inte försvarslöst. I moderna krig är det inte arméer som vinner utan samhällen. Och det svenska samhällets styrka vilar på pelare som byggts under lång tid.Den första pelaren är institutionellt förtroende. Sverige rankas konsekvent bland de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för sina offentliga institutioner. Hälso- och sjukvården, skolan, rättsväsendet, public service. Det förtroendet är inte givet. Det är inte en naturresurs. Det upprätthålls dagligen av de människor som arbetar i dessa institutioner.
Den andra pelaren är fakta och evidens. I en tid då desinformation industrialiseras och algoritmisk arkitektur belönar känsla framför sanning, har den som förvaltar verifierad kunskap och evidensbaserad praktik ett kapital som inte kan kopieras av en trollfabrik och inte kan fabriceras av en AI. Vården lever på det kapitalet varje dag. Varje diagnos, varje behandlingsbeslut, varje folkhälsoinsats vilar på förmågan att skilja det som är sant från det som bara låter sant.
Den tredje pelaren är tillit. Mellan medborgare och institutioner, mellan professioner, mellan nivåer i samhällsorganisationen. Den tilliten gör att ett samhälle kan mobilisera snabbt, agera samordnat och behålla sin sammanhållning under press. Det är exakt den tilliten som informationskrigföring syftar till att underminera. Och det är exakt den tilliten ni förvaltar.Sverige har mött den här typen av utmaning förut. På 1920-talet stod Europa inför radions genombrott. Nazityskland visade snart vad som kunde ske när ett nytt massmedium blev propagandaverktyg. Sveriges svar var institutionsbyggande. AB Radiotjänst grundades 1924, modellerat efter BBC, med starkt engagemang för folkbildning och oberoende. Tre ledstjärnor formade svensk mediepolicy. Parlamentariskt ansvar, folkbildning som primärt syfte och lika tillgång för alla. Under 67 år drevs svensk broadcasting helt på icke-kommersiell basis. Idag lyssnar 7,4 miljoner av 10,6 miljoner invånare på Sveriges Radios kanaler varje vecka. Staten satte ramarna men styrde inte innehållet. Det var ett institutionellt svar på ett institutionellt problem, och det höll.
Nu behövs samma typ av institutionellt svar, men med annan teknologi. Och här är en distinktion central, den mellan plattform och protokoll. En plattform är en sluten trädgård där ett företag sätter alla regler, styr algoritmerna och äger relationerna. Det är Facebook. Det är X. Det är TikTok. Ett protokoll är en öppen standard som alla kan bygga på och ingen enskild aktör kontrollerar. E-post fungerar så. Webben fungerar så. Ingen äger dem. Alla kan använda dem. Det öppna protokoll som bär Mastodon och en rad andra tjänster, och det protokoll som bär Bluesky, erbjuder nu reella alternativ för social kommunikation. Europeiska kommissionen driver redan en egen instans. WordPress har integrerat stöd för öppna protokoll. Det är inte marginella experiment. Det är begynnelsen av en annan infrastruktur.
EU:s Digital Services Act och Digital Markets Act utgör viktiga regulatoriska verktyg. DSA ställer krav på transparens, riskbedömning och forskaraccess till data. DMA inkluderar interoperabilitetsbestämmelser som kan tvinga dominerande plattformar att tillåta kopplingar till konkurrerande tjänster. Men reglering är till sin natur reaktiv. Det behövs proaktiva investeringar i öppen infrastruktur, och det behövs en politisk vilja att prioritera det.
Det handlar inte om att avveckla de kommersiella plattformarna. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Digitala tivolin med sina algoritmer och sin uppmärksamhetshandel duger för nöje. Men de platser där opinionsbildning sker och samhällets riktning avgörs förutsätter en annan logik, en som inte är designad för att maximera ilska utan för att möjliggöra samtal. Det är en distinktion som politiken behöver ta på allvar.
Tänk i visioner. Sveriges Radio och SVT publicerar via öppna protokoll.Kommuner driver egna instanser för medborgardialog. Myndigheter når ut direkt till medborgarna, genom egen teknik, på öppet protokoll. Civilsamhällets organisationer, idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, har platser i samma nätverk, men i egen regi och med egen rådighet. Medier publicerar mot samma protokoll med sina olika affärsmodeller. I ett federerat system ligger data fördelat på flera noder, ofta lokalt. Om en del slås ut fortsätter resten att fungera. Det stärker motståndskraften i kris och i krig, och det bygger ett informationslandskap som inte är beroende av ett fåtal aktörers välvilja.
Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens permanenta koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, MPF, MSB och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte om infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av andra.
Ni som leder offentlig verksamhet i Region Skåne är en del av de pelare som bär samhället. Ert förtroende hos medborgarna, er tillgång till fakta och evidens, den tillit ni bygger i varje möte med de människor ni finns till för. Det är inte bara värden att vårda. Det är strategiska tillgångar i ett samhälle under press.
Svåra tider föder handlingskraft. De föder innovation. De föder samarbeten som inte hade uppstått utan pressen. Sverige har mött den typen av utmaning förut och svarat med institutionsbyggande som höll i generationer. Nu är det vår tur att vara en del av det svaret.Demokratin försvaras inte av abstrakta principer. Den försvaras av konkreta beslut, om vilka system vi bygger, vilka plattformar vi väljer, vilken infrastruktur vi investerar i. Men den försvaras också av något enklare och mer grundläggande. Av att de institutioner medborgarna vänder sig till i sin vardag fortsätter att vara pålitliga, kunskapsbaserade och tillgängliga. Samtalet vi inte äger kan vi inte försvara. Men det samhälle vi bygger tillsammans kan ingen algoritm ersätta.
#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Svenska -
Informationskrigets många ansikten
Panelens deltagareDet var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.
Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.
Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.
I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.
Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.
Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.
Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.
En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.
Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?
Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.
Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.
En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.
#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska
-
Informationskrigets många ansikten
Panelens deltagareDet var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.
Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.
Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.
I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.
Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.
Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.
Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.
En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.
Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?
Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.
Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.
En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.
#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska
-
Informationskrigets många ansikten
Panelens deltagareDet var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.
Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.
Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.
I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.
Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.
Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.
Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.
En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.
Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?
Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.
Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.
En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.
#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska