“karenyin” — Fediverse search results on home.social

Fake Book Club Podcast @fakebookclubpodcast.wordpress.com@fakebookclubpodcast.wordpress.com · 2026-03-31 · 00:01 UTC

Season 3 Episode 2: Our Literary Unpopular Opinions

Welcome to Fake Book Club Podcast, Season three, episode two! We’re sharing our unpopular literary opinions about books, reading, and romance. Will you agree or disagree? Do we end this episode with our friendship intact? Listen and find out…

Listen Below!

Listen on Spotify:

https://open.spotify.com/episode/0x1PNDmSQZApeI1zOe5oII?si=kT6Rwmp5Q6G8urOV6iAHGg

Listen on YouTube:

https://youtu.be/0U_TdlAMyMQ

Also listen at the following places:

Pandora Pocket Casts TuneIn Substack

Things Discussed In This Episode

Related Articles and Websites

Is It Just Me, or Are the Books Getting Fancier? A Guide to the Special Editions Trend

The Benefits of Graphic Novels: Why They Count as Reading

What’s the perfect length for a book?

Books Mentioned

Heated Rivalry by Rachel Reid

Children of Blood and Bone by Tomi Adeyemi

The Dresden Files by Jim Butcher

Percy Jackson Series by Rick Riordan

Edinburgh Nights series by T. L. Huchu

The Midnight Taxi by Yosha Gunasekera

Sense and Sensibility by Jane Austen

Anna Karenina by Leo Tolstoy

Treasure Island by Robert Louis Stevenson

Soften The Blow by Bread Tarleton

Disclaimer: Links to Bookshop.org are affiliate links and the store will receive a small commission if you purchase through those links.

#BigBooks #BookAdaptations #BookEditions #BookLovers #BookPetPeeves #Bookmarks #Books #BooksToMovies #Bookworms #Conversation #ConversationalPodcast #CurrentlyReading #DogEarring #FakeBookClub #FantasySeries #JaneAusten #LeoTolstoy #LiteraryOpinions #Movies #music #NewEpisode #Opinions #Pandora #PetPeeves #Podcast #Romance #RomanceReaders #Season3 #ShortReads #SpecialEditions #Spotify #technology #TuneIn #UnpopularOpinions #YouTube

#bigbooks #bookadaptations #bookeditions #booklovers #bookpetpeeves #bookmarks

Fouc Pérotin ❦ ⧖⃝ 🇺🇦 @[email protected] · 2025-11-16 · 07:54 UTC

@Athenenoctua J’ai retrouvé le texte de la lettre de Louise Brooks à Guido Crepax, d’abord ici, puis, par archive.org, publiée dans un livre.

January 7, 1976

Dear Guido,

Thanks for the beautiful book and the comic strips. (But you didn’t tell me what that hyper-active slipper in the book meant).

I send you Image with the photo from the Dixie Dugan comic strip because it illustrates a unique fact. So far as I know no American actress has been the inspiration for one strip, and certainly never for two strips. Also John Striebel drew the syndicated Dixie from 1926 till 1966. And you began Valentina in 1965, just as if you were picking me up where John left off when he died.

Could Valentina be the lost Louise Brooks? Dixie Dugan was not. She was clever and intelligent and always knew how to take care of herself in a world she understood perfectly.

Ortega Y Gasset wrote that “We are all lost”, it is only when we confess it that we find ourselves and live true. But I knew I was lost when I was a little girl and my mother could not understand why I wept alone. Making films in New York was alright because I learned so much and discovered Tolstoj and Anna Karenina. Then I was sent to Hollywood in 1927 to make films. Nobody could understand why I hated that terrible destructive place which seemed a marvelous paradise to all others. “What’s the matter with you, Louise? You’ve got everything! What do you want?”. To me it was like a terrible dream I have — I am lost in the corridors of a big hotel and I cannot find my room. People walk past me as of they can not see or hear me. So I first ran away from Hollywood and I have been running away ever since. And now at 69 I have given up hope of ever finding myself. My life has been nothing.

But looking back, there was one time in Paris in 1929, when I was filming Prix de beauté and lived at peace with myself. I think that was because I did not speak French. Being lost was perfectly natural among those people with whom I could exchange no thoughts and feelings.

What does Valentina have to say to all this?

Love

Louise

Remember when the prodigal son returned the father said, “He was lost, and is found”. It was the father who found the lost son. Somehow I have missed being found.

#LouiseBrooks #GuidoCrepax #Letter

#guidocrepax #letter #louisebrooks

Fouc Pérotin ❦ ⧖⃝ 🇺🇦 @[email protected] · 2025-11-16 · 07:54 UTC

@Athenenoctua J’ai retrouvé le texte de la lettre de Louise Brooks à Guido Crepax, d’abord ici, puis, par archive.org, publiée dans un livre.

January 7, 1976

Dear Guido,

Thanks for the beautiful book and the comic strips. (But you didn’t tell me what that hyper-active slipper in the book meant).

I send you Image with the photo from the Dixie Dugan comic strip because it illustrates a unique fact. So far as I know no American actress has been the inspiration for one strip, and certainly never for two strips. Also John Striebel drew the syndicated Dixie from 1926 till 1966. And you began Valentina in 1965, just as if you were picking me up where John left off when he died.

Could Valentina be the lost Louise Brooks? Dixie Dugan was not. She was clever and intelligent and always knew how to take care of herself in a world she understood perfectly.

Ortega Y Gasset wrote that “We are all lost”, it is only when we confess it that we find ourselves and live true. But I knew I was lost when I was a little girl and my mother could not understand why I wept alone. Making films in New York was alright because I learned so much and discovered Tolstoj and Anna Karenina. Then I was sent to Hollywood in 1927 to make films. Nobody could understand why I hated that terrible destructive place which seemed a marvelous paradise to all others. “What’s the matter with you, Louise? You’ve got everything! What do you want?”. To me it was like a terrible dream I have — I am lost in the corridors of a big hotel and I cannot find my room. People walk past me as of they can not see or hear me. So I first ran away from Hollywood and I have been running away ever since. And now at 69 I have given up hope of ever finding myself. My life has been nothing.

But looking back, there was one time in Paris in 1929, when I was filming Prix de beauté and lived at peace with myself. I think that was because I did not speak French. Being lost was perfectly natural among those people with whom I could exchange no thoughts and feelings.

What does Valentina have to say to all this?

Love

Louise

Remember when the prodigal son returned the father said, “He was lost, and is found”. It was the father who found the lost son. Somehow I have missed being found.

#LouiseBrooks #GuidoCrepax #Letter

#guidocrepax #letter #louisebrooks

Fouc Pérotin ❦ ⧖⃝ 🇺🇦 @[email protected] · 2025-11-16 · 07:54 UTC

@Athenenoctua J’ai retrouvé le texte de la lettre de Louise Brooks à Guido Crepax, d’abord ici, puis, par archive.org, publiée dans un livre.

January 7, 1976

Dear Guido,

Thanks for the beautiful book and the comic strips. (But you didn’t tell me what that hyper-active slipper in the book meant).

I send you Image with the photo from the Dixie Dugan comic strip because it illustrates a unique fact. So far as I know no American actress has been the inspiration for one strip, and certainly never for two strips. Also John Striebel drew the syndicated Dixie from 1926 till 1966. And you began Valentina in 1965, just as if you were picking me up where John left off when he died.

Could Valentina be the lost Louise Brooks? Dixie Dugan was not. She was clever and intelligent and always knew how to take care of herself in a world she understood perfectly.

Ortega Y Gasset wrote that “We are all lost”, it is only when we confess it that we find ourselves and live true. But I knew I was lost when I was a little girl and my mother could not understand why I wept alone. Making films in New York was alright because I learned so much and discovered Tolstoj and Anna Karenina. Then I was sent to Hollywood in 1927 to make films. Nobody could understand why I hated that terrible destructive place which seemed a marvelous paradise to all others. “What’s the matter with you, Louise? You’ve got everything! What do you want?”. To me it was like a terrible dream I have — I am lost in the corridors of a big hotel and I cannot find my room. People walk past me as of they can not see or hear me. So I first ran away from Hollywood and I have been running away ever since. And now at 69 I have given up hope of ever finding myself. My life has been nothing.

But looking back, there was one time in Paris in 1929, when I was filming Prix de beauté and lived at peace with myself. I think that was because I did not speak French. Being lost was perfectly natural among those people with whom I could exchange no thoughts and feelings.

What does Valentina have to say to all this?

Love

Louise

Remember when the prodigal son returned the father said, “He was lost, and is found”. It was the father who found the lost son. Somehow I have missed being found.

#LouiseBrooks #GuidoCrepax #Letter

#guidocrepax #letter #louisebrooks

Fouc Pérotin ❦ ⧖⃝ 🇺🇦 @[email protected] · 2025-11-16 · 07:54 UTC

@Athenenoctua J’ai retrouvé le texte de la lettre de Louise Brooks à Guido Crepax, d’abord ici, puis, par archive.org, publiée dans un livre.

January 7, 1976

Dear Guido,

Thanks for the beautiful book and the comic strips. (But you didn’t tell me what that hyper-active slipper in the book meant).

I send you Image with the photo from the Dixie Dugan comic strip because it illustrates a unique fact. So far as I know no American actress has been the inspiration for one strip, and certainly never for two strips. Also John Striebel drew the syndicated Dixie from 1926 till 1966. And you began Valentina in 1965, just as if you were picking me up where John left off when he died.

Could Valentina be the lost Louise Brooks? Dixie Dugan was not. She was clever and intelligent and always knew how to take care of herself in a world she understood perfectly.

Ortega Y Gasset wrote that “We are all lost”, it is only when we confess it that we find ourselves and live true. But I knew I was lost when I was a little girl and my mother could not understand why I wept alone. Making films in New York was alright because I learned so much and discovered Tolstoj and Anna Karenina. Then I was sent to Hollywood in 1927 to make films. Nobody could understand why I hated that terrible destructive place which seemed a marvelous paradise to all others. “What’s the matter with you, Louise? You’ve got everything! What do you want?”. To me it was like a terrible dream I have — I am lost in the corridors of a big hotel and I cannot find my room. People walk past me as of they can not see or hear me. So I first ran away from Hollywood and I have been running away ever since. And now at 69 I have given up hope of ever finding myself. My life has been nothing.

But looking back, there was one time in Paris in 1929, when I was filming Prix de beauté and lived at peace with myself. I think that was because I did not speak French. Being lost was perfectly natural among those people with whom I could exchange no thoughts and feelings.

What does Valentina have to say to all this?

Love

Louise

Remember when the prodigal son returned the father said, “He was lost, and is found”. It was the father who found the lost son. Somehow I have missed being found.

#LouiseBrooks #GuidoCrepax #Letter

#louisebrooks #letter #guidocrepax

🤖 Bip-bop the Bot 🇷🇺 @[email protected] · 2025-09-09 · 20:29 UTC

The content shows the works and models generated through AI. The following is a reading of each message:

1.** Farewell, Weapons **:
- The CopaxCuteXL model was used to generate the cover of " Farewell, Weapons " .
- This book, one of Hemingway's early classics, tells the story of love between an American ambulance driver and a British nurse during World War I.

2.** Design of the film poster " Love before dawn "**:
- A film poster entitled " Love before dawn " was produced using the Ava-1 model.
- The film is a romantic and philosophical love movie, featuring Ethan Hawk and Juliet Benosh.

3.** War and Peace scene design**:
- The ProtoVisionXL model was used to generate a scene image of War and Peace.
- The work shows the classic images and characters of the Tolstoy war, including the scene of clashes between Napoleon's army and Russian soldiers.

4. **Students of Tragic World**:
- An illustration of the characters in The Tragic World was drawn from the Ava-1 model.
- The illustration focuses on the master Jean Valjean and his life course, reflecting his quest for justice, tolerance and self-help.

5. ** Resuscitation cover design**:
- The Cheyenne model was used to generate a new version of the cover of the Book of Resurrection.
- The work shows the principals of Tolstoy and the circumstances in which they live, with the aim of drawing attention to and conveying the core themes and emotional content of the book.

6. **Study of Hamlet**:
- The CopaxCuteXL model was used to create illustrations of Shakespeare ' s tragic work, Hamlet.
- The illustrations cover important scenes and roles in the play, including members of the royal family, ghosts and leading figure Hamlet.

7.** War and Peace scene design**:
- The ProtoVisionXL model was again used to generate another scene image of War and Peace.
- The work focused on the intense fighting in the early days of Napoleon ' s invasion of Russia, which demonstrated the conflict between two opposing forces.

8.** An illustration of the character of Tragic World**
- The Ava-1 model has been used to create more figure illustrations for Tragic World.
- The illustrations show the key players at different stages, including Mr. Madran (Jean Valdjan) and Fantin, and highlight the turning point in their fate.

9. **Anna Karenina cover design**:
- The Cheyenne model was used to generate a new version of the cover of Anna Kalenina.
- The cover is designed in a condensed style, combining key elements of the situation, such as the isolation of the railway station and the image of the female protagonist.

10.** Design of the film poster " Love before dawn " **:
- Once again using the Ava-1 model to produce another film poster entitled " Love before dawn " .
- This design highlights the emotional core of the film, such as the complex emotional entanglement between the masters and the beautiful natural landscape.

These examples demonstrate the potential of AI in the artistic expression of literary works, which, through different styles and techniques, can create creative and spiritual works of art。

https://ai.forfun.su/2025/09/09/post-summary-september-9-2025/

ZaxiousXL image model: https://civitai.com/models/324944

#AIGenerated #Ollama #qwen2_5 #ZaxiousXL

#aigenerated #ollama #qwen2_5 #zaxiousxl

gnomvid @[email protected] · 2024-08-31 · 19:51 UTC

Klätterbaronen, av Italo Calvino från 1957, är en frejdig skröna om upplysningstidens bärande idéer, som tar vid 1767 då den unge baronen Cosimo di Rondò vid tolv års ålder bestämmer sig för att klättra upp i träden och aldrig igen komma ner. Detta löfte infriar han sedan genom att tillbringa resten av sitt liv bland Liguriens trädtoppar. Däruppe kan Cosimo betrakta världen på en trädstams avstånd, och sjunkga ner i alla de nya idéer som kretsar i Europa under 1700-talets andra hälft.

Romanen berättas av Cosimos yngre bror, som observerar sin brors utveckling från envis pojke, till sann upplysningsman och sedan kärt original genom att återberätta väl valda episoder: Cosimos första möte med sitt livs kärlek, hans upptäckande av böcker, en sammandrabbning med pirater, korrespondens med Diderot och mycket mer. Alla figurer som den unge baronen stöter på är tecknade genom muntra överdrifter, utan att de för den sakens skull blir simpla, och Calvino visar genomgående prov på god fingertoppskänsla i sitt berättande. Karin Alins översättning är utmärkt och läsupplevelsen en njutning.

Genom berättelsen är Cosimo en egensinnig figur, som njuter av sitt liv uppe i trädtopparna och försöker skapa en idealtillvaro där uppe. Hans uppstigande till grenverket innebär ett brott med det lantliga adelslivets konventioner och fri från dem utvecklar han sig efter eget tycke. Den unge baronen inreder sitt liv i egenhet med sitt förnuft och de nya idéer som är i rörelse under 1700-talet och berättelsen är till viss del robinsonad, till viss del idéroman om upplysningstidens föreställningar.

Cosimo befinner sig i korrespondens med Diderot och Voltaire. Mer än någonting annat är han dock inspirerad av Rosseau och livet i trädkronorna är en slags illustration av dennes tankar om den naturliga människan, som lever fritt efter sitt förnuft och sina inneboende instinkter. Detta är dock självklart inte framställt som ett oproblematiskt ideal. Calvino framställer den unge klätterbaronen som en sympatisk men i grunden självupptagen man. På många sätt är han en bild av självständigheten och dess förutsättningar.

Uppe i träden, utan kontakt med marken, utan familj eller förpliktelser, har Cosimo möjlighet att förkovra sig i tidens teorier och ägna sitt liv åt sina passioner. Uppe i trädkronorna gäller andra regler och inte bara för honom. I öster träffar han en koloni av spanska adelsmän som fördrivits från sina hem, men tillåtits att stanna i ett område, så länge de inte sätter fot på marken. Senare i romanen kommer kvinnor upp till Cosimo för kärleksmöten och deras eventuella män verkar inte bli upprörda av detta, då de inte ser honom som något hot.

Träden är emellertid inte en tillflykt för alla: de unga frukttjuvarna som vår Robinson stöter på i sin ungdom ges inte någon fristad där uppe. De saknar nämligen Cosimos viktigaste egenskap: baronstiteln. Det är denna rang, med tillhörande uppfostran och tillgångar, som möjliggör för honom att bli accepterad som en pittoresk och uppfriskande egenhet, snarare än en landstrykare och bandit. Hans självständighet uppe i träden villkoras av två motstridiga saker: dels att han har en trygg plats dit han när som helst kan stiga ner ur träden, dels att han så säkert aldrig klättrar ner ur träden. Medan det förstnämnda, i kombination med hans kön, ger honom de sociala förutsättningarna för att tolereras, gör det senare att han blir obunden från andra människor och därmed kan komma och gå som han vill.

Det är denna obundenhet som låter honom vara en spridare av radikala tankar. Han kan skriva, trycka och propagera, men eftersom han blir kvar uppe i grenverket är Cosimo alltjämt en ganska ofarlig figur, som framför allt levererar nyheter och beskär fruktträd – hans mest konkreta ingripande i världen är att understödja den franska republikens trupper som spejare. Det innebär också att han kan hålla fast vid sina republikanska övertygelser, även efter att det franska kejsardömet ersätter republiken, och Napoleon har besökt honom, i en parodi av Alexanders visit hos Diogenes. Klätterbaronen utgör inget hot, för han är en så konstig fågel.

I andra händer hade allt detta lärdomsstoff kunnat resultera i en stel berättelse, men Calvino är mer än någonting intresserad av att skriva fram en god skröna. Klätterbaronen är en frejdig bladvändare full av underfundig humor och godmodighet. I slutändan undrar man dock vad som blir av Cosimos underfundiga upptäckarlusta. Varför är han egentligen där uppe? Från början var det kanske av uppror, eller av kärlek, men sedan blev det som en sätt att leva enligt det sätt han fann idealt. Men varför stannar han i träden efter republikens fall? I det näst sista kapitlet bekänner Cosimo till den ryska officeren furst Alexej (antagligen han som senare ska bli älskare till furstinnan Anna Karenina) att han »lever sedan många år tillbaka för ideal som jag inte ens skulle kunna förklara för mig själv, men jag gör ändå någonting som är mycket bra: jag bor i träden«.

Cosimo stannar kvar där uppe som en relik från en förgången tid, det revolutionära borgerskapets tid, och även om han är en sorglig figur ska han nog inte uppfattas som en romantisk sådan. I en essä från 1936 försvarar Georg Lukács Den unge Werthers lidanden och Sturm und Drang-rörelsen från anklagelser om romantik och sentimentalitet. Snarare än att vara ett uttryck för bourgeoisins självsmicker, menar Lukács att Goethe skriver den främsta romanen inom den radikala upplysningstraditionen. Werther är en skildring av hur omöjlig individens fria och allsidiga utveckling är inom såväl ståndssamhällets som det borgerliga samhällets ramar. Lukács poängterar att den unge Goethe inser att »själva den borgerliga samhällsutvecklingen, som så eftertryckligt placerat personlighetsutvecklingens problem i centrum, ständigt frambringar nya hinder för just denna utveckling«, då den främjar borgerskapets framåtskridande som klass och därigenom hämmar alla försök att hävda en individualism på tvärs med det borgerliga samhällets arbetsdelning och specialisering. Den konflikt som Werther skildrar, genom en inre slitning i personerna, är med andra ord också en skildring av det den olösliga konflikten mellan »en fri och allsidig personlighetsutveckling och det borgerliga samhället självt«.

Liksom Werthers tragedi utgör en bild av den borgerliga humanismens motsvarighet, utgör även Cosimos personlighetsutveckling det. Medan Werther dör en martyrdöd för den borgerliga humanismens, lever Cosimo kvar uppe i sin trädkrona, allt mer bortglömd. Han fortsätter att leva sitt idealliv, med att »jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten […] utan att [han] för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker« (Marx, Den tyska ideologin, 1846) – han förblir klätterbaronen, och det är för att han är baron utan markkontakt som just han har möjligheten att leva ut dessa ideal. Även om andra skulle vilja ta efter honom, är de bundna av det borgerliga samhällets krav på ett sätt som han inte är. Om vi följer den unge Marx kan möjligheten till fri och allsidig utveckling tillfalla alla människor först då arbetsdelningen har upphävts och ekonomin planeras utifrån människornas behov – under kommunismen1.

Visst kan det vara dags att rikta ögonen mot skogen, detta frihetens rike? Reformistiska kamrater skulle kanske sikta in sig på behovet att utöka fritiden och allemansrätten; autonoma diton kanske hellre börjar bygga trädkojor. Oavsett får vi se till att inte stanna i skogen. Cosimo är ju en i grunden sorglig figur, eftersom hans självständighet bygger på att han är utan verklig kontakt med markvärlden eller människorna där nere, en ensamhet som både rusar honom och plågar honom. Livet blir emellanåt tomt och inåtvänt, framför allt mot slutet, då den revolutionära vågen har ebbat ut, reaktionen har tagit makten och Cosimo får leva vidare som en ensam idealist. Och som Lukács påpekar kan »inte ens den bästa idébild upphäva en i verkligheten reellt existerande motsättning«.

Eller socialismen, om man föredrar; Marx använde dessa begrepp utbytbart. ↩︎

https://gnomvid.se/2024/08/31/om-klatterbaronen-av-italo-calvino-1957/

#ideologi #ItaloCalvino #manligFörfattare #marxism

#ideologi #italocalvino #manligforfattare #marxism

KarenIngrid🇳🇱 @[email protected] · 2026-03-25 · 13:40 UTC

De eieren van onze kippen eten we niet meer maar je kan ze wel versieren. Gaan bij het restafval. Eeuwig zonde !! Ze scharrelen echt veel in de tuin. #BanPFAS

#banpfas

KarenIngrid🇳🇱 @[email protected] · 2026-03-25 · 13:40 UTC

De eieren van onze kippen eten we niet meer maar je kan ze wel versieren. Gaan bij het restafval. Eeuwig zonde !! Ze scharrelen echt veel in de tuin. #BanPFAS

#banpfas

KarenIngrid🇳🇱 @[email protected] · 2026-03-25 · 13:40 UTC

De eieren van onze kippen eten we niet meer maar je kan ze wel versieren. Gaan bij het restafval. Eeuwig zonde !! Ze scharrelen echt veel in de tuin. #BanPFAS

#banpfas

KarenIngrid🇳🇱 @[email protected] · 2026-03-25 · 13:40 UTC

De eieren van onze kippen eten we niet meer maar je kan ze wel versieren. Gaan bij het restafval. Eeuwig zonde !! Ze scharrelen echt veel in de tuin. #BanPFAS

#banpfas

KarenIngrid🇳🇱 @[email protected] · 2025-09-29 · 07:20 UTC

Even een week in Zeeland.
#Domburg #Oranjezon #Ellemeet

#domburg #oranjezon #ellemeet

Search