Läsåret 2025
Sent omsider, men boktips är ju ingen färskvara. Jag tycker om att sammanställa min läsning, för att få syn på trender och lyfta fram några favoriter, som kanske kan intressera andra. Liksom tidigare år hade jag inget särskilt mål, och då T kom i februari och kastade om alla mönster försökte jag helt enkelt följa mitt intresse och se vad som blev av. 2025 blev också ett riktigt toppenår, då jag kom igenom 48 böcker för egen del: 34 skönlitterära prosaböcker, 12 sakprosa, 1 diktsamling och 1 seriebok. Ungefär som vanligt. Könsmässigt var 19 av böckerna skrivna av män, 26 av kvinnor och 3 antologier med författare av blandade kön.
Den stora överrraskningen var angående geografin: blott 8 böcker hade svenska författare och flest böcker var från Finland (9) (dessa nio var förvisso Mumin-böckerna, av samma författare). I övrigt flera böcker från Förenta staterna (6), Japan (5), Palestina (4), Storbritannien (3).
Därutöver läste jag en mycket sakprosa. Förra våren tecknade jag en prenumeration på London Review of Books och har läst den med stort intresse inte varenda dag, men flera gånger i veckan. Det är en utmärkt tidskrift, som ger en fördjupningar i varje ämne man kan tänkas vara intresserad av.
Under detta år har jag även blivit allt bättre på att begagna mig av bibliotek, vilket är en väldigt fin utveckling. Utöver att det har dragit ner på mina bokinköp har det underlättat att chansa på böcker man är lite vag på, vilket i år bland annat har lett till de trevliga upptäckterna Oe Kenzaburos Tid för fotboll och Sally Rooneys Intermezzo.
Årets största nyupptäckt var att Ronja och jag har börjat högläsa om kvällarna; jag läser, medan hon pysslar med någonting annat. Det började på BB, med att jag läste för henne medan hon ammade och sedan blev det vår kvällsrutin att jag läste för henne och T tills han somnade. När han blev såpass medveten att att läsningen höll honom vaken flyttade vi den till efter att han hade somnat. Under året hann vi med 17 romaner, de flesta korta. Det jag tycker bäst om är att vi får en naturlig diskussion kring det lästa.
I vanlig ordning har jag, i mitt kalkylark, noterat datum då jag läst, givit betyg mellan 1 och 5 och ibland skrivit några kommentarer där. I år har jag delat ut hela 14 femmor, vilket är fler än vanligt (jag har väl antingen varit särskilt glad och mottaglig, eller läst ovanligt många bra böcker). Dessa är några av mina femmor:
The Dispossessed, av Ursula K. Le Guin
Över årskiftet läste jag om Le Guins SF-mästerverk om fysikern Shevek, som lämnar sitt hem på den resursfattiga månen Anarres, där samhället är organiserat efter anarkistiska principer, för att undervisa på universitet på dess planet Urras, där han möter kapitalism för första gången. Genom en parallellhandling följer vi dels Sheveks liv på Urras, dels hans uppväxt på Anarres, och får reda på vad som fått honom, den övertygade odoniern han är, att lämna sitt hem.
Det är en briljant bok, Le Guin när hon är som bäst, och få andra författare lever upp till det. Hon tar på allvar vad det skulle innebära att leva i ett radikaldemokratiskt samhälle, särskilt för den som är annorlunda, på något sätt exceptionell. Är det en utopi? Nja. Men det är en fantastisk utopisk roman. Fastän bloggen är uppkallad efter filosofen Odo från romanen, hade jag inte läst den på snart tjugo år. Det dröjer inte så länge till nästa gång.
Green Mars & Blue Mars, av Kim Stanley Robinson
Inom genren utopisk science fiction läste jag under 2025 de två sista delarna av Robinsons Mars-trilogi, efter att förra året ha älskat Red Mars. I den romanens avslutning ledde den första marsianska revolutionen till ett nederlag och ett återupprättande av full dominans från Jordens megaföretag. Även om det var ett revolutionärt ögonblick fanns inte de objektiva förutsättningarna för att klara sig, och i dessa två följer vi marsianernas försök att först konstruera dessa förutsättningar och konstruera ett nytt samhälle på Mars.
Som alltid är KSR mästerlig i sina beskrivningar av platsen – dess landskap, dofter, färger, sociala strukturer – och hur detta möjliggör vissa former av subjektivitet hos människorna. I dessa två böcker, som sträcker sig över hundrafemti-nånting år, får vi se hur figurerna förändras i takt med Mars och hur en hållning som en gång var rimlig blir orimlig.
En otrolig trilogi, som har varit min största läsupplevelse på många år. Medan jag har läst dessa två har jag lyssnat på podden Marooned! on Mars with Matt and Hillary, under promenader med barnvagnen, och på så sätt fått sjunka djupt in världen. Jag rekommenderar det helhjärtat för er som nu ger er på den.
Mumin-böckerna, av Tove Jansson
Under våren högläste vi samtliga Muminböcker medan vår son diade och återigen blev vi påminda om vilka mästerverk de är, särskilt de senare. Av de nio böckerna är fyra klockrena femmor: Muminpappans memoarer, Farlig midsommar, Pappan och havet och Sent i november. Blandningen av psykologisk insikt, barnslig humor och språklig finess är unik i svensk litteratur.
Om Palestina: Världen efter Gaza, av Pankaj Mishra, med mera.
Årets mest ambitiösa inlägg ägnade jag åt Pankaj Mishras utmärkta Världen efter Gaza, där han redogör för folkmordets historiska och politiska plats, och hur Israel och Palestina har förståtts av folk i olika delar av världen.
Därtill tyckte jag att den korta Resisting erasure: capital, imperialism and race in Palestine var en fantastisk materialistisk analys av den palestinska frågan: Israels betydelse för västimperialismen, det palestinska samhällets splittring, m.m. Bredvid den kan man läsa Peter Beinarts Att vara jude efter Gazas förstörelse, som är en klarspråkig skildrig av ockupations- och apartheidpolitiken samt en väg ut: Beinart drar paralleller till sin Sydafrikanska bakgrund och menar att den rimliga lösningen på frågan är en enda demokratisk stat i området.
Skönlitterärt var det en stor glädje att Tranan publicerade en samling nyöversatta långnoveller av Ghassan Kanafani i Tillbaka till Haifa och andra berättelser från Palestina. Den första novellen, Män i solen, är mästerlig och slutet är lika symboliskt träffande i dag som då den skrevs 1962.
Ways of seeing, av John Berger
Hur ska vi förstå konstens sociala funktion? Vilka föreställningar och sociala strukturer finns inbäddade i ett konstverk, tillgängligt för oss att få reda på om vi undersöker verket nog mycket? Berger ger oss en radikal förståelse av konst som en vara, som vidareutvecklar Walter Benjamins Konstverket i reproduktionsåldern för massproduktionens era.
The God of small things, av Arundhati Roy
Ett tvillingpar återförenas i Kerala årtionden efter att de blev skilda från varandra och sin mor. I ett kronologiskt och personmässigt vindlande narrativ får vi en bild av sextitalets revolutionära stämningar, kastförtrycket, patriarkatet och människornas okuvliga önskan efter frihet. Berättelsen kretsar kring en förfallen, förmögen tomaskristen familj, vars stolthet får dem att gå miste om allting. Roy skriver med en gotikers groteskerier, en marxists insyn och en god kristens medkänsla. Särskilt skildringen av barnens perspektiv och deras utsatthet är ofattbar, liksom det sista kapitlet. Kärlek, trots allt, och den är ofattbart vacker.
#GhassanKanafani #JohnBerger #KimStanleyRobinson #LeGuin #Palestina #PankajMishra #PeterBeinart #ToveJansson
