#folkbibliotek — Public Fediverse posts

Denna text är hämtad från bis nr 1/2 2024
Text och bild: Linda Hellberg

De allra flesta folkbibliotek har någon form av verksamhet riktad till barn. Vi ägnar särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar för att främja deras språkutveckling och stimulera till läsning. Barnens delaktighet i det som erbjuds kan dock variera. Det är svårt när vi inte har den vanan. Vi behöver tillåta oss att utforska och pröva oss fram. Delaktighet kan se ut på olika sätt.

Jag arbetar på Katrineholms bibliotek och under 2023 har en stor del av personalstyrkan utbildat sig till barnrättsstrateger. Exakt vad det kommer att innebära vet jag inte om någon av oss fått helt klart för oss än, men uppenbart är att det har väckt många tankar och öppnat våra ögon för saker som är lätt att missa i sin egen verksamhet. Vi diskuterar saker som hur barn ska få påverka en stundande modernisering av Kulturhuset Ängeln där biblioteket huserar, när barn ska få skaffa lånekort, vid vilken ålder som bibliotekssekretessen bör gälla och vårt bemötande mot barn och unga. Det är stora och viktiga frågor för att vi ska komma framåt i vårt barnrättsarbete. Och det måste vi göra.

Men barns delaktighet kan också handla om hur vi utformar programverksamheten som riktar sig till barn. Vi har precis som många andra bibliotek sagostunder, bokcirklar och babystunder. Fantastiska verksamheter, men som kanske sällan låter barnen vara med och påverka innehållet i någon större utsträckning. Målet måste vara att barnen får vara med från början och utforma åtminstone delar av programverksamheten. Där är vi inte ännu. Under hösten har vi istället börjat med att låta barnen själva skapa aktiviteten inom givna ramar. Det är ett steg på vägen och vi har lärt oss mycket i den processen.

Under fyra torsdagseftermiddagar kom en grupp 4-6-åringar till biblioteket och var med på Efter föris. Det var en del av vår lässatsning Katrineholm läser och vi jobbade utifrån boken Mitt bottenliv – av en ensam axolotl av Linda Bondestam. Vi läste boken tillsammans och lät barnen styra samtalet kring den. Sedan skapade barnen utifrån det samtalet och våra fortsatta samtal. Vi erbjöd en Ozobot, en liten robot som programmeras med hjälp av färgkoder som ritas med tuschpennor eller med klistermärken, diverse skräp och en vit platta. Av detta blev det en vindlande saga om en axolotls äventyr genom ett skräpfyllt havsbottenlandskap, både i text och skulptur och en programmerad färd av den lilla axolotl-roboten som fick namnet Axobot. Det är såklart så att det faktum att vi läste boken som inledning vid första träffen och vilket material vi erbjöd gjorde att vi styrde resultatet till viss del, men vi hade inte själva tänkt oss att havsbotten skulle bjuda på glasskalas, en ubåt med en spionkamera eller en rullväska med ett akvarium i under havsytan.

Tillsammans med barnen på några förskoleavdelningar i Katrineholm har vi under 2023 utforskat vad som är det allra mest spännande med havet. Barnen har fått leta fakta i böcker och sedan skapat egna bilder utifrån de fakta de hittat. Barnens berättelser om sina bilder har vi skrivit ner och alla barnens verk har sedan blivit en bok tillsammans med författaren och illustratören Linnéa Krylén.

För de som kommit längre i sin process med barns delaktighet kan de här båda exemplen kanske ses som futtiga, men jag tror att många bibliotek precis som vi befinner sig precis i början av processen mot att släppa in barnen och deras åsikter och tankar, och då kan det vara en början att följa barnen inom en programpunkt eller en kreativ process. Någonstans måste vi börja och att börja med det kreativa är ett roligt och inspirerande sätt att göra det på, som både väckt nya tankar och idéer till hur vi ytterligare kan involvera barnen i arbetet framåt.

Bli medlem

Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! Ett medlemskap kostar från 125 kronor och du kan betala enkelt med Swish.

https://foreningenbis.com/2024/07/03/om-barns-delaktighet-i-programverksamhet/

#Barnbibliotek #delaktighet #folkbibliotek #program

Denna text är hämtad från bis nr 1/2 2024
Text: Olof Risberg
Illustration: Corina Kläpp

Mycket har redan skrivits om den lag som kommit att kallas angiverilagen. Vad viktigare är så har såväl fackförbund, branschföreningar och politiska partier tagit högljutt avstånd. Att även flera regioner går ut och slår fast att en lag, långt innan den har klubbats, inte kommer att appliceras inom deras del av den offentliga sfären visar hur djupt blotta tanken om en angiverilag skär. Flera slutsatser finns att dra av detta. För det första avslöjar de blåbruna exakt hur reaktionär deras politik är: principen om allas tillgång till vård, skola och omsorg (ens på ett principiellt plan) skjuts totalt i sank. För det andra avslöjas nu alla liberala drömmar om att tämja Sverigedemokraterna som precis så naiva som de alltid var.

Allt detta har dock redan diskuterats. Vad jag däremot saknar i diskussionerna kring detta blåbruna lagförslag är en insikt i hur den bruna högern, högern till höger om den etablerade högern, jobbar politiskt. Denna rörelse har under sin långa period som paria utvecklat en otrolig förmåga att vinna även när de till synes förlorar, och lärt sig att genom provokation ständigt dra in sina motståndare på slagfält de på förhand själva konstruerat. Den bruna högern har utvecklat en politisk kampsport där motståndarens styrka ständigt vänds emot den.

Den bruna högern har utvecklat en politisk kampsport där motståndarens styrka ständigt vänds emot den.  

Det råder ingen tvekan om att angiverilagen representerar Sverigedemokraternas dröm om att avlägsna och deportera människor. Den offentliga sektorn ska bli ett verktyg som ger den godkända delen av befolkningen vård, skola och omsorg, öppen förskola och biblioteksbesök, medan de icke-godkända elementen anges och deporteras. Välfärd byggs samman med våld. Samtidigt representerar angiverilagen även en annan, mindre uppenbar (men för Sverigedemokraternas taktik typisk) målsättning. Denna målsättning är oberoende av om angiverilagen någonsin realiseras, och handlar istället om att skapa en idealfiende i ett nytt politiskt landskap. För i samband med det senaste valet föddes risken att inte längre framstå som utmanande och pigga maktkritiker som sparkar nerifrån. Plötsligt var Sverigedemokraterna ett av landets största partier, med Moderaterna i total beroendeställning.

Denna svårighet att i maktposition framstå som folklig opposition är något allt fler högerpopulistiska partier kämpar med, i takt med att de når maktpositioner i land efter land. Lösningen i regeringsfrågan, där Sverigedemokraterna formar den förda politiken utan att formellt ha makten, är en sverigedemokratisk önskedröm. När Sverigedemokraterna nu fortsätter att växa behöver de ett retoriskt grepp som de kan använda för att fortsätta framstå som underdogs även om Sveriges framtida statsminister heter Åkesson. Deras inspiration kommer då, som så ofta, från Trumps amerikanska kulturkrig.

En central tes för Trump har hela tiden varit den om etablissemanget och den djupa staten. Inom denna världsbild kämpar Trump och hans anhängare mot ett etablissemang av politiker, media, antirasister och HBTQ-aktivister som totalt infiltrerat den amerikanska staten. Även under Trumps tid som president framställdes han som närmast maktlös: staten var nämligen, enligt denna teori, helt under kontroll av aktivistiska tjänstemän och demokratiska byråkrater. Det spelar ingen roll att en mångmiljonär satt på världens mäktigaste politiska position: i trumpismens värld framställs han närmast som ett offer. Genom tesen om den djupa staten förblir Trump alltid en utmanare.

Det är denna världsbild som Sverigedemokraterna grundar sin politiska kampsport på. Det är också i detta ljus vi ska förstå diskussionen om politiska tjänstemän och ”aktivistiska bibliotekarier” som sipprat fram även i Sverige. Även hetsen mot folkbibliotekens arbete med dragqueens eller sagostunder på olika språk fyller här en viktig funktion. Den populistiska ilskan behöver riktas mot en upplevd elit för att få verkan, och om de egna leden alltmer fyller den politiska eliten, och den ekonomiska eliten inte är ett alternativ att rikta ilskan emot, återstår en upplevd kulturell ”elit”. Genom att fokusera på folkbibliotekens arbete med HBTQ och minoritetsspråk osynliggörs Sverigedemokraternas maktposition samtidigt som de sanna makthavarna, demokratins verkliga motståndare, projiceras fram inom själva statsapparaten. 

Förslaget om en angiverilag är konstruerat för att få denna nya fiende att resa sig ur den djupa statens träsk.

Förslaget om en angiverilag är konstruerat för att få denna nya fiende att resa sig ur den djupa statens träsk. Den antirasistiska ryggmärgsreflexen från fackföreningar, branschorganisationer, politiska organisationer och regioner blir på så vis ett bevis för högerpopulismens konspiratoriska världsbild. Överallt ser den konspiratoriska högern övervintrade kommunister som sedan -68 marscherat genom institutionerna (det spelar ingen roll att 68:orna idag snarast vandrar omkring i pensionen), och med ett kampsportsgrepp gör de antirasismens spontana styrka till ett bevis för deras världsbild. Även om förslaget om angiverilag aldrig skulle förverkligas, om den faller antingen på en juridisk teknikalitet eller på grund av omfattande protester, så har högerpopulismen frammanat sin nya fiende. 

Förslaget om en angiverilag anger först en fiende i form av den Andre, den som kommer utifrån, den som genom språk, kropp och hudfärg upplevs hota den befolkningens sammansättning. Samtidigt anges även en annan fiende, en andra Andre, som utmärker sig genom hemliga politiska agendor: den politiska tjänstemannen. Detta är en fiende som garanterar Sverigedemokraternas image av outsiders, som gör det möjligt att fortsätta hetsa mot etablissemanget även när makten är erövrad och etablissemanget blivit blåbrunt. 

Detta betyder på inget sätt att den mobilisering som sker emot angiverilagen bör ”ställas in” eller hållas tillbaka. Problemet för den som inte vill se folkbiblioteken inkorporeras i ett maskineri för deportering är snarare att formulera sitt motstånd på ett sätt som tar motståndaren på sängen istället för att spela den i händerna. Att bli medveten om högerpopulismens taktik är ett steg på vägen mot att utveckla sitt eget, oförutsägbara, kampsportsgrepp. 

Bilden av en djup stat kontrollerad av eliten är beroende av ett annat klassiskt Sverigedemokratiskt begrepp: Sjuklövern. Sjuklövern representerar de sju icke sverigedemokratiska partierna, och fyller funktionen av att klumpa samman dessa till ett enhetligt etablissemang ställt emot folket. I likhet med många konspirationsteorier anspelar dock även detta grepp på en politisk realitet: under den nyliberala hegemonin har de ekonomiskpolitiska skillnaderna mellan partierna de facto minskat. Debattklimatet har länge präglats av en kapitalistisk realism där alla alternativ till status quo framställs som omöjliga. En politik som vill utmana den konspiratoriska bilden av Sjuklövern och den djupa staten, samt i förlängningen lagförslag i stil med angiverilagen, måste spela på konflikterna mellan de icke sverigedemokratiska partierna. Som statsvetaren Chantal Mouffe argumenterar är bristen på konflikt mellan höger och vänster högerpopulismens livsluft. Sjuklövern måste sprängas. 

Sociologen Göran Therborn skriver i Kapitalet, överheten och alla vi andra (2018) om hur de humanistiska professionerna kan komma att mobiliseras politiskt i kamp mot new public management inom offentlig sektor. Kanske kan förslaget om angiverilagen få liknande effekter, även för biblioteken? Samtidigt argumenterar den ekonomiska historikern Lovisa Broström i sin bok om medelklassen (Medelklassen, 2023) för en nygammal allians mellan (lägre) medelklass och arbetarklass. En dylik mobilisering av ett brett löntagarkollektiv som slår mot nedskärningar och rasism utgör ett alternativ till den sverigedemokratiska bilden av folket mot eliten. Kanske finns här grunden för en självständig kampsport.

Bli medlem

Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! Ett medlemskap kostar från 125 kronor och du kan betala enkelt med Swish.

https://foreningenbis.com/2024/06/21/att-ange-en-fiende/

#angiverilagar #angiverilagen #folkbibliotek #högerpopulism #konspirationsteorier #nyliberalism #Sjuklövern #Sverigedemokraterna #Trump